9789188769152

EN LITEN STUND TILL

Kia Elfstrรถm

En liten stund till Kia Elfstrรถm

En liten stund till Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Kia Elfström Grafisk design och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN, 978-91-88769-15-2

Till Peter: Berör mig så jag får bli levande. Rör vid mig medan jag lever. Med din kärlek, befria min själ från smärta och min kropp från sorg. Öppna mitt hjärta att ta emot universum.

En liten stund till

Hur börjar man en historia så full av svärta att den inte går att skriva om? Får jag skriva om ljuset istället? Lyssnar du då? Det är ljuset som får oss att se, får jag visa dig mitt? Seendet, som får oss att uppleva hela spektrat av färger och nyanser av ljus, möter oss när vi föds och det lämnar oss när vi dör. Vårt inre ljus, det som bär oss.

En del kallar det kärlek, jag kallar det hjärtats energi. Ljuset– det första som inträder som en antydning till morgonrodnad–det sista som lämnar dagen. Ljus är liv och utveckling. Hur kan vi använda vårt inre ljus i det mörker som omger oss i form av våld, rädsla och sjukdom? Tilllåter vi vårt eget ljus att lysa upp våra egna dunkla vrår där vi lagt våra svaga självkänslor, våra tillkortakommanden och våra rädslor eller kan vi fullt ut visa upp och tillåta oss att vara älskande? Selekterar vi bort våra skuggsidor, och därmed inte låter andra människor få tillgång till hela vårt jag? Jag har tigit i 20 års tid. Nu tänker jag inte längre vara tyst.

”Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.

Jag kan inte ens stå om du inte ser på och genomskinligt grå blir jag utan dina andetag.” /Kent

1 Oktober 2015

Tidig gryning. Solen har inte erkänt sin existens ännu och jag ligger klarvaken, badandes i ångest och bottenlös sorg. Jag, liksom det nattsvarta utanför, vill inte kännas vid ljuset som ändå finns där nedanför horisonten. Om och om igen, faller jag genom förtvivlan och sorgen. Jag faller handlöst och min önskan är bara att få bottna, kunna titta upp och skönja ljuset där uppe vid ytan. Jag behöver inte vara kapabel att simma upp till ytan och räddningen, inte få känna havsbris ovanför vattenytan. Inte ens andas behöver jag kunna. Det enda jag begär är att få bottna och få sjunka ner i dyn. Att få känna fast mark som berättar för mig var min kropp slutar och var min omgivning börjar. Att allt får bli stilla igen.

Jag har inte sovit mer än två timmar per natt i flera veckor nu.

Och allt började med ett brev. Ett brev, som när jag konfronterade Anders, var överdrivet och nästan lite passé, då mannen jag varit äktenskaplig med i tretton år bedyrade att en uppgörelse var gjord med skattemyndigheten och allt var under kontroll. När jag hittade nästa brev sex månader senare, som en liten flik som stack ut ur en pärm på hallbordet och liksom drog min blick mot det, började min hand att dra i den där fliken. Brevet som vällde fram ur pärmen med den svarta texten som bara blev bokstäver dansandes på ett papper – en elak dröm, ett dåligt skämt.

9

På ett telefonmöte med min man och kronofogden har jag nu fått berättat för mig hur jävla illa ställt det är med Anders företagsekonomi, den han är solidariskt ansvarig för, och jag med den eftersom vi är gifta. Under två års tid har han varken betalat skatt eller moms eller andra räkningar och skuldbeloppet är för mig svindlande.

Vi får två månader på oss att betala hans skulder till skattemyndigheten, sen tvångsförsäljs lägenheten, landet, bilen och alla min makes inventarier. Han gråter och ber mig förstå att han undanhållit av kärlek, att han inte velat oroa mig. Jag smygläser hans smskonverationer med andra kvinnor där han beskriver vårt äktenskap med helt andra ord än vår egen version. Chattkonversationer med någon som ber om att få låna hans tid, ber om att få ses en snabbis när jag jobbar kväll och ungarna är upptagna med att titta på tv. Jag lever i ovisshet och lögner, lever med svek och tillitsförlust. Jag skickar in skilsmässoansökan och bodelningen som kan innebära att jag kan rädda familjens ekonomi, påbörjas. Min advokat pratar med kronofogdens advokater och hon får mig att inse vidden av min mans agerande och den juridiska och ekonomiska effekten av detta. När kronofogden kommer för utmätningen är jag ensam hemma. Min man som borde tagit hand om det, är inte närvarande för att axla ansvaret, utan jag är den som får hävda att allt skall vara ordnat.

Jag avbokar alla mina samtalsklienter och säger upp hyreskontraktet på min mottagning för jag inser att jag inte kan arbeta som terapeut när hela min värld håller på att gå i bitar. Istället ringer jag min fd chef och med mössan i handen ber jag om att få tillbaka en tjänst som jag sa upp för tre år sedan och får komma tillbaka redan månadsskiftet efter. Skamfylld och besegrad av min fysiska verklighets inverkan på min själ ringer jag upp min handledare och säger att jag behöver ta ett studieuppehåll, jag som strax skall påbörja mitt examensarbete till psykoterapeut.

Där och då faidar jag ut i någon slags overklighet på jobbet, där alla undrar varför jag är tillbaka och jag till slut inte känner igen

10

mina egna kläder i skåpet nere i omklädningsrummet. Jag har flashbacks från tidigare sexuella övergrepp och från en annan skuld i ett annat äktenskap som drevs in av Brödraskapet Wolfpac Fitzpatrick och inte kronofogden. Flashbacks från polisens myndighetsröst som då inte kunde ge mig och mina små barn beskydd och som nu påminner om min advokats allvarsamma röst som berättar hur mitt framtida liv som ensamstående kommer att se ut när allt är betalt.

Minnen från den flykt och paranoida rädsla för att barnen inte skulle vara kvar på dagis när jag kom för att hämta eftersom vi inte kunde betala skulden dom krävde av min dåvarande man. Ett äktenskap och skilsmässa som följdes av år med trakasserier, hot, våld, stalking och ekonomisk kollaps. Och trots att det här utspelade sig för tjugo år sedan brinner det nu i huvudet som på en manisk och jag hallucinerar. Först förstår jag inte att det är just hallucinationer. Jag tycker bara att det är konstig att det springer så mycket råttor om kring mig ute och att det är väldigt mycket insekter för att vara i oktober.

När badvattnet blir sirap och det kommer snöflingor och stjärnstoff ur munnen när jag andas fattar jag att det här inte är verkligt längre. Min man förstår fortfarande inte hur illa ställt det är med mig, trots att jag berättar att jag hallucinerar. Jag kan inget annat än att försöka överleva detta. Jag försöker upprätthålla någon slags fasad att jag ordnar upp detta sammelsurium som inte är mitt eget ens.

Kaoset växer, sömnen minskar och jag läggs in på psykiatrisk avdelning och krökas ner med farmaka, tvingad att sova. Jag, vars kropp är avvand från gifter, får kapitulera och sover i två dygn. Jag känner inte igen min egen syster när hon hälsar på. Ungarna tassar på tå kring mig och min man triggar igång och traumatiserar med sin blotta existens medan min egen är upplöst och utan kontur.

Till slut ber jag Anders att flytta och där någonstans får jag diagnosen Post Traumatic Stress Disorder. Varje natt har jag mardrömmar som psykosmedicinen och sömntabletterna inte låter

11

försvinna. Jag gråter mig igenom dagar, iklädd morgonrock. Gråter mig hejdlöst igenom terapisessionerna med min psykolog på öppenvården dit jag blivit remitterad av psyk. Barnen får min man ta hand om medan jag själv inte klarar av att bli hållen. Klarar inte av barnens kramar och att okända män går emot mig i centrum dit jag tvingas gå på terapin eller att jobbet ringer och frågar hur det är.

Uppfordrande sms som vill veta hur jag mår och vad som händer nu skapar ett känsla av att bli slagen med en blöt handduk.

Inget som syns men som känns ändå. Jag klarar inte av att hålla en tanke kvar i huvudet, minns inte vad jag gjorde för en timme sen och tider att passa får mig att dissociera vilt. Oväntade ljud får mig att hoppa högt, huka mig, ta skydd. Min hjärna känns som ett blankt papper som någon har knycklat ihop och slängt iväg någonstans. Och det där ”någonstans” hittar jag inte till. Jag har varken karta eller riktning.

De kognitiva funktionsstörningarna ödelägger hela min självbild och skapar kaos i vardagen där tvätten blir bortglömd, maten kvar i ICA–påsarna och ungarna får korv och makaroner för femte dagen i rad. Där det inte spelar någon roll att min psykiater säger att dessa skador är synliga på röntgen och att det inte jag som inbillar mig. Skadorna är verkliga och är reversibla, men att det kan ta upp till fem år innan amygdala och hippocampus återtar sina gamla funktioner. Hon liknar det vid en stroke. Och jag kan inte annat än att känna igen mig och långsamt försöka ta in att jag faktiskt inte fungerar längre. Min psykolog påminner mig om att anmäla sjukdom till försäkringskassan så jag får sjukpenning beviljad.

Hon lovar helt säkert och övertygande att jag skulle lämnat min man förr eller senare ändå, beroende på att jag inte skulle stått ut med alla lögner till slut. När lögn läggs på lögn urholkas respekten och kärleken. Hon ritar och skissar parallellprocesser och tidslinjer. Hon får mig att fatta att jag inte kunnat förutspå omfattningen av det som hänt. Även om jag sett nödlögnerna och undanstoppade kuvert, kravet till min man– se till att fixa till de där! och hört

12

ursäkterna och tänkt att det här kommer inte att gå. Inte tänkte jag väl tanken att jag själv skulle dras med? Han visste väl vad han gjorde? Jag kunde väl lita på honom?

Mina guider har tidigare flaggat för att jag kommer lämna honom snart. Jag hade ingen lust att ge upp tryggheten så jag bad universum vänta, med en önskan om att det inte skulle göras för stora ingrepp i den fysiska världen. När verkligheten briserade var jag inte lika övertygad om att de där ingreppen i den fysiska världen var rimligt ”inte så stora ingrepp”. Men faktum var att jag lyckades få tillbaka mitt gamla jobb på förlossningen så jag kunde ta över lånen på lägenheten och min man gick med på bodelningen som möjliggjorde att jag och barnen kunde bo kvar.

Jag var förundrad och borde vara tacksam. Barnen slapp bli bostadslösa och jag kunde försörja dom med hjälp av en inneboende och en son som hjälpte till med hyran. Livet såg någorlunda ut som det alltid gjort, men insikten om priset jag fick betala sjönk in och la sig som en liten hård kastanjekärna nere i självkänsloträsket. Ett stort frö som bara väntade på att solen skulle torka upp våtmarken och låta den vårvarma jorden bli något att gro i, medan hösten lät tiden gå. Jag minns att det var höst när Brödraskapet krävde sina pengar också.

Visste du att hösten är väntarnas årstid? De som väntar på återhämtning och upprättelse. De rädda. De traumatiserade. De med kaos som enda sällskap. De som redan visste att allt, på ett eller annat sätt skulle dö, där på hösten. Naturen, människor, drömmar och illusioner. Även jag dog och lät tiden gå, passivt väntandes.

Den här hösten skulle för alltid raderas ut ur mitt minne men aldrig glömmas bort. Vet du hur det känns att minnas något som man inte kommer ihåg?

När den där doftlösa skepnaden som är ett minne utan hågkomst trycker sig mot mig kan jag inte värja mig. Jag faidar ut och låter saker hända. Passiv som hösten och som väntarna. Likheter med hur jag tidigare väntat ut att mannen med den kalla skepnaden skall komma nån gång och rulla bort från mig. Låta det vara

13

klart. Låta det vara över. Låta mig vara ifred. Att ge med sig är det snabbaste sättet ut. Skillnaden är att skepnaden nu inte är kall. Den är utan doft. Utan kontur. Den går inte att ana, inte att erinra med mina vanligtvis fullt fungerande sinnen. Den kommer vältrandes över mig helt utan förvarning och belägrar mig och styr mig.

Medan hösten övergår i vinter är varma bad i ett kolsvart badrum min trygga punkt och en möjlighet att hålla ihop och låta omvärlden förhindras att invadera mitt väsen. Där kan ångesten få bli äkta känslor. Jag känner mig skadad för livet. Jag kommer aldrig mer bli frisk. Aldrig mer ha en fullbokad kalender, vara en väletablerad terapeut och Reikihealer, aldrig få plugga färdigt, aldrig mer lita på en man, känna lycka, vara trygg och ha vad man kallar för ett rikt liv. Allt var borta. Jag hade förlorat allt jag byggt upp. Allt jag trodde var viktigt och värderade högt. Jag sörjde och jag skrek, hängandes på korset som en Jesus: – Universum!!! Varför har ni övergivit mig? Vad har jag gjort för fel?

Jag skrek. Herregud vad jag skrek, medan omgivningen bedyrade att jag minsann hade mina barn och hälsan i behåll och vara tacksam för och fokusera på istället för att älta det förflutna. Det var som att få en käftsmäll varje gång någon förnekade att jag var helt satt ur spel. Min hälsa var endast fysisk. Min kropp var väl omhändertagen och välskött. Den var trygg, stolt och stark. Jag skrek ändå, väl skyddad från omvärlden.

Jag barrikaderade mig i lägenheten– den som numera var min egen, tack vare mitt snabba agerande, en duktig advokat och ett munläder som övertygade banken och gjorde mig kreditvärdig som ensam låntagare till flera miljoner.

Jag var vaken dygnet runt och hade inga strategier som fungerade som ett omhändertagande av det som hände mig. Efter mitt tidigare äktenskap bakade jag mig ur sorg, rädsla och skräck. Nu mindes jag inga recept, deg blev overklig under mina händer och ugnen ville aldrig bli tillräckligt varm för att kunna fungera som avledare till min mer och mer stressade hjärna. Natt efter natt grät

14

jag över alla degar, kaksmeter och vidbränt knäckebröd som gång efter gång hamnade i soppåsen.

Jag hade en förkrossad man, fylld av skuld och självömkan som enda tröst. Han, som inte hade en aning om hur han nog skulle två sina händer och som jag inte kunda lita på men ändå anförtrodde mitt liv till. Som jag inte stod ut med att vara utan men heller inte vara nära. Som inte förstod. Som inte ville se. Som låtsades att allt var som vanligt. Som inte bodde kvar hemma och som jag varje kväll förvisade ut ur mitt liv när barnen som han tog hand om hade somnat. Han som jag, trots allt och konstigt nog, grät efter varje kväll. Som fick personifiera alla mina förluster men som inte kunde bära dom.

Han rättfärdigade och ursäktade. Han förklarade sin kärlek och jag var otacksam och hade brutit löftet om evig kärlek och förvisat honom ut ur mitt liv. Mina barn fick under tiden handla åt mig och påminna mig om att laga mat och tvätta. Den där korven och makaronerna. Den där tvätten, som jag hittade nere i tvättstugan, liggandes i nån korg i mangelrummet nästa gång det var dags att tvätta barnens kläder. Skrynkliga, hårda, illaluktande och övergivna. Precis som jag. Jag fortsatte att skrika iklädd morgonrock: – Universum!!! Varför har ni övergivit mig?! Vad gör jag för fel?!

För nu trodde jag på fullaste allvar att jag fortfarande gjorde allt fel. Att jag fortfarande inte kunde släppa allt för det högre syftet. Jag ville fortfarande att allt skulle ställas tillrätta och att allt skulle bli som vanligt igen. Normalt och tryggt. Mamma–pappa–barn och sommarställe och middag hos svärföräldrarna och föräldramöten och semesterlappar på fritids och PMS och morgondisk som stod kvar när man kom hem efter jobbet. Jag funderade mycket på hur jag skulle förmå mig att fortsätta min väg när allt jag ville var att reagera som en normal människa och fly genom att dränka mina sorger, gå på krogen, knulla runt, feströka och vara som folk är mest när dom är förkrossade.

Med kroppen ställd på katastrofläge var själen precis som sjö-

15

rök, förgängligt kall och utrotningsbar av värme och dagsljus och av allt som var normalt. Hos mig var det ständig natt eller gryning.

Röken belägrade min tillvaro. Att jag ännu inte förmådde att skönja mitt ljus i allt det där svarta gjorde mig bara mer tvivlande på om jag fortfarande hade mitt hjärta rent och med ett högre syfte.

Att sprida ljus. Att vara ljus. Att gå före och visa vägen med mitt eget ljus.

I stunder fyllda med tillfällig styrka hade jag samtal med mina guider. Jag hade fortfarande svårt att acceptera att detta kaos var för ett högre syfte. De förklarade att ju högre upp i frekvenserna man själv arbetar, ju mer plats behövs beredas i hjärtat och desto större blir utmaningarna. Jag hade kommit till en punkt i min andliga utveckling där det vara dags att skala av egot och den fysiska världen. Som Buddha självmant valde att avsäga sig all jordisk rikedom för att gå ut i världen och förkunna kärleken, hade min själ uppenbarligen valt denna tidpunkt för min fysiska kropp att säga upp allt det man som människa på jorden inte anser sig klara sig utan, för att rena mitt hjärta och skilja det från ego–energi. Mina guider sa att det annars hade varit risk för att jag stagnerat i min utveckling och låtit egot ta över. Det var inte min önskan, därför förstod och accepterade jag deras resonemang.

Det vara bara det att en stor del av mitt jag tyckte att jag hela tiden hade varit på rätt väg. Jag jobbade åt ljuset. Jag hade hjälpt oerhört många människor redan och varit avgörande i människors liv. Jag var en erkänd, och kanske Sveriges mest anlitade, doula.

Hundratals kvinnor och deras män hade jag guidat genom födslar och föräldraskap.

Jag var en duktig samtalsterapeut och otaliga var de klienter som kommit till mig när sjukvården misslyckats med att hela deras trasiga själar igen från depressioner, aggressioner, utbrändhet och självskadebeteenden. De som saknat tillgång och kunskap om den andliga aspekten av våra liv kom till mig. Den aspekten som tyst, ordlös och osynlig påverkar på cellnivå. Den delen av våra jag som kallas energikroppen. Den delen som de flesta människor inte

16

hade en aning om hur den fungerar. Den som sätter spår, liv efter liv och delar av den, som ibland kallas karma och som är en del av varje människa.

Hur många energikroppar hade jag inte läst av och kanaliserat budskap till? Hur många gånger hade inte jag lagt händerna på och låtit energin flöda från universum, plockat ner energin genom mitt kronchakra som ett dånande, gyllene ljus och låtit det flöda genom min kropp in i en annan människas kropp. Jag hade varit med och bevittnat uppvaknanden, gett insikter och förståelse till människor som kom och bad om vägledning. Jag levde min livsuppgift här på jorden. Universum jublade och det som var rätt var lätt. Jag levde min dröm och min enda sanna verklighet. I universum finns inte begreppet tid och därför gick min energihöjning i ett rasande tempo och jag la hela min fysiska varelse i universums händer. Jag var ett verktyg villig att användas.

17

På kvällen i det mörka badrummet omsluten av det heta vattnet känner jag knölen i armhålan, stor som en tumnagel.

Den eufori jag upplever där i badet, den skräckblandade förtjusningen över att jag hittat cancern, att den nu är verklig, drabbar mig omedelbart och med full kraft.

Den sköljer över mig som en flodvåg.

Räddad från livets framfart ska jag äntligen få dö. Jag ska äntligen få komma hem. Jag, som har en oändligt trött själ som ingen sömn i världen förmår lindra, ska äntligen få vila.

Min själ ler för första gången på månader, medan egot tänker andra tankar. Tänker oro och rädsla, förtvivlan och sorg. Sorg över det där livet som aldrig kunde ställas tillrätta. Oro för fyra barn som skulle bli utan sin mamma. Förtvivlan över att behöva berätta för pappa att jag, hans dotter, har spridd bröstcancer medan hans egen fru kämpar för sitt liv med annan cancer.

Rädsla över hur jag skall förmå mina nära och kära att försöka förstå. Hur berättar man för sina systrar och mamma att själen längtar hem? Att cancern är en gåva från universum?

Att jag blivit bönhörd? Att jag inte vill bli frisk. Att jag vill dö.

Hur förklarar man för fyra barn att deras mamma inte vill fortsätta ta hand om dom, finnas där för dom och älska dom?

Boken skildrar en kvinnas personliga resa från hennes absoluta mörker till att hitta livsvilja och ljuset igen i form av märkliga möten och en säregen kärlek.

Den beskriver en kvinnas kamp mot psykisk ohälsa, övergrepp och trauma men också hur cancer ibland kan komma som en skänk från ovan.

www.vistoforlag.se