9789174995763

ALEX MARWOOD

GRANNE MED DODEN Översättning av Carla Wiberg

Modernista stockholm

Efter sitt sinne sรถker man, och finner vad man รถnskar Robert Brow n i ng

PROLOG

H a n ser på klockan och sväljer ner den sista klunken kaffe. »Okej. Nu bör miss Cheryls fikapaus vara över. Då går vi ner till henne.« Hon följer efter honom ner till förhörsrummen och när han går förbi en dörr med ståltrådsarmerad glasruta kollar han sin spegelbild i smyg. Kriminalkommissarie Cheyne är aningen äldre än han brukar vilja ha dem men hon är snygg. Ser lite hård ut, men efter ett helt liv som polis i London kan man knappast verka barnsligt oskuldsfull. Hur som helst kan det inte skada att hålla möjligheten öppen. Kvinnor som förstår ens ovanliga arbetstider växer inte på träd och attraktiva kvinnor som gör det är ännu mer sällsynta. »Jag måste förvarna dig om att hon är trött och skärrad«, säger han, »och vi har mycket kvar att gå igenom… så det är bra om du kan hålla det någorlunda kort.« »Visst«, säger hon. »Det tar säkert inte lång stund. Hurdan är hon? Samarbetsvillig?« »Förbannad«, säger han. »Omhändertagen av socialtjänsten, så det får man förstå. Hon är lite tjurig. Och inte den vassaste kniven i lådan. Det är ingen idé att be henne läsa något, till exempel.« »Det gör inget. Klarar hon av att titta på foton?« »Det tror jag nog. Vi prövar det i alla fall.« Cheryl Farrell sitter i förhörsrummet igen efter rökpausen. Hon har satt högra armbågen på bordet och hennes tårstrimmiga ansikte vilar trött i den ombundna handen. Hon är blek och 9

så fuktig i pannan att kommissarie Cheyne anar att hon fortfarande har ont. Det »hudfärgade« ortopediska förbandet som håller nyckelbenet på plats är varken smickrande eller likt hennes riktiga hud. Hon skulle kunna vara riktigt söt om hon inte såg så sur ut, tänker Cheyne. Gyllenbrun hy, lockigt afrohår som blekts till en kopparskimrande bronsfärg, alltför tunnplockade ögonbryn, mandelformade bruna ögon som hon himlar med åt nykomlingen.

Advokaten ser ut som om han inte har flyttat sig från stolen på tio år. Han antecknar i rasande fart. Socialsekreteraren, i flärdfri frisyr och foträta skor, utstrålar New Labours hela skenhelighet där hon sitter på stolen bredvid tonåringen. »Nu kan vi fortsätta!« säger hon hurtigt. »Hon har fått sin cancerpinne.« »Lägg av, för fan.« Cheryl ger henne en mördande blick.

Merri Cheyne längtar själv efter ett bloss. Nikotintabletterna får hon så ont i magen av. Hon låtsas inte om socialsekreteraren – det är den bästa strategin i alla lägen, har hon upptäckt, om det går att genomföra – när hon sätter sig på andra sidan bordet, bredvid Chris Burke. Cheryl vänder sig till kriminalassistent Barnard och stirrar buttert på honom. »Vad höll du på med nu igen?« Den breda Liverpooldialekten är oväntad hos en som har bott så pass länge i söder. »TV:n«, säger Barnard. »Javisst ja.« Det blir tyst. Tösen ser ut som om hon skulle sjunka ihop om inte förbandet hade varit i vägen. Nej, tänker kommissarie Cheyne, inte den vassaste kniven i lådan. Men det sa han ju.

Barnard harklar sig. »Berätta om TV:n då. Hur förvärvade du den?« »Va?« »Hur fick du den, Cheryl? Var kom den ifrån?« »Jaså.« Hon snörvlar ljudligt och torkar näsan med handryggen. »Han sa att den hade blivit över«, säger hon. »Att han hade köpt en ny och inte behövde den.« 10

»Och du undrade inte varför han tänkte ge dig en TV?« »Jag visste exakt varför han tänkte ge mig den!« säger hon med en trotsig blick. »Och det accepterade du?« »Om du frågar ifall jag släppte till för en begagnad TV, så nej, det gjorde jag inte. Men det är väl inget brott att ta emot en present av en gubbe som tror att man kommer att göra det, va?« »Helt riktigt.« »Och jag behövde en TV. Har du nån aning om hur trist det blir när man inte har några pengar och inte ens en TV? Jag tänkte inte…« Hon sneglar på socialsekreteraren för att se om det går att chocka henne. »…suga av honom, men jag sa inte åt honom att dra åt helvete heller, va.« »Jag kan förstå att det fanns en viss risk att det kunde bli obehagligt när han insåg…« »Visst, va«, avbryter Cheryl och ger sin beskyddare en hätsk blick. »De flesta på ditt jobb tror att de kan få tafsa på en för en påse chips och en Fanta. Jag behövde ju en TV, har jag sagt.« Socialsekreteraren stelnar till bredvid henne, förnärmad.

Otroligt, tänker kommissarie Cheyne. En hel syndaflod av skandaler men de blir fortfarande sura om någon antyder att de inte är perfekta allihop. »Och när var detta…?« »Inte vet jag. För ett par tre veckor sedan…? Långt innan vädret slog om. Det var fortfarande sjukt hett och han bara glodde på mina tuttar, för jag hade ett linne på mig. Jag trodde att han var ett vanligt gubbslem, va. Och det var ingen annan heller som trodde att han höll på med något skumt. Tror ni att jag skulle ha bott kvar där i så fall?« »Så du tror inte att någon av grannarna misstänkte något?« »Nej, har jag ju sagt! Det luktade för jävligt där, men det var inte första gången jag bodde någonstans där det stank skit. Och förresten hade väl alla sina egna problem. Vi pratade knappt med 11

varandra förrän det hände. Det var inget kollektiv, för fan. Vi var inte vänner.« Kriminalkommissarie Burke slår upp mappen som Cheyne har gett honom i förväg. Överst ligger ett A4-foto av en kvinna: kort ljust hår med guldbruna slingor, kort vit klänning med djup urringning, vita slingbacks, vit handväska, Versacekavaj, stora solglasögon uppskjutna på huvudet. Lika omisskännligt Essex som strassglitter mellan benen. Hon tittar bort från kameran, har ett halvtomt champagneglas i handen. Fotot verkar vara taget på någon sorts offentlig tillställning. Hästkapplöpningar, kanske.

Han studerar det i några sekunder. Undrar om medierna kommer att välja den här bilden. Sedan harklar han sig menande och assistent Barnard tystnar och vänder på huvudet. »Ursäkta«, säger han. »Cheryl, det här är kriminalkommissarie Cheyne. Hon kommer från Scotland Yard.« Cheryl reagerar inte mycket mer än en ko skulle ha gjort, ser bara sur ut och himlar med ögonen igen. »Metropolitanpolisens högkvarter!« »Enheten för bekämpning av organiserad brottslighet«, upplyser Cheyne. »Du kan kalla mig Merri om du vill.« Det där brukar väcka ett visst intresse, men den här tjejen bara rycker likgiltigt på sin friska axel. »Kommissarie Cheyne jobbar inte med den här utredningen«, säger Burke, »men vi tror att det kan ha samband med ett annat fall som hon har hand om.« »Jaha«, säger Cheryl misstänksamt.

Cheyne ler mot honom, tar mappen och lägger den på bordet, framför Cheryl. »Har du hört namnet Lisa Dunne?« frågar hon.

Cheryl skakar på huvudet. Ansiktet är uttryckslöst. Cheyne slår upp mappen och skjuter fram fotot över bordet så att hon får se det. »Då frågar jag dig… Känner du igen den här kvinnan?« Cheryls mungipor pekar neråt medan hon drar till sig fotot.

Sedan höjer hon blicken och de tunna ögonbrynen far upp.

12

»Det är ju Collette!« säger hon. »Jag tyckte att du sa Lisa någonting.« Kommissarierna Cheyne och Burke utbyter en blick. Fan, säger den. Då var det faktiskt hon. »Collette?« »Hon bodde i nummer två. Så här såg hon inte ut då, men det är hon. Var har ni fått det här ifrån?« »Collette?« »Collette, ja. Hon flyttade i… i… början av juni. När Nikki hade…« Plötsligt ser hon ut att må illa igen och får tårar i ögonen. »…försvunnit.« »Har du sett till henne nyligen?« »Nej.« »Vad då nej? Kan du uttala dig lite mer specifikt?« Cheryl ser oförstående ut. Cheyne förenklar. »Kommer du ihåg när du såg henne senast?« »Det är ett tag sedan«, säger Cheryl. »Men jag har inte tänkt på det. Hon tänkte inte bo där särskilt länge. Bara ett tag medan hon blev klar med… något. Det var något med hennes morsa, tror jag. Men jag vet inte säkert. Hon försökte inte direkt bli kompis med någon. Hon var den sorten som inte kände igen en när man möttes ute på gatan, typ. Vi sa hej i trappan ibland, bara. Hur så?« Chris Burke anlägger sin gör-dig-beredd-min. »Cheryl, jag måste tyvärr berätta att vissa kroppsdelar som fanns i lägenheten inte kom från något av de offer vi känner till. De som påträffades där, menar jag. Man har upptäckt fler i närområdet. På järnvägsvallen. I askhögen efter brasan längst borta i trädgården.« Cheryl ser ut som om hon har fått en smäll på käften. Griper tag i bordet som om hon håller på att svimma. »Hur är det, Cheryl?« frågar socialsekreteraren. »Vi kan ta paus igen om du vill.« »Menar du att det var fler?« »Öh… det är inte bevisat än. Men jo, allt pekar tyvärr på det.« »Gud i himlen!« säger hon. »Och bland kvarlevorna fanns… Du vet ju att han förvarade 13

vissa saker i frysfacket i sitt kylskåp. Och där låg det ett par fingrar.

Vi tog fingeravtryck på dem och körde dem i databasen… och, ja, de stämde med den här kvinnan. Lisa Dunne. Hon har varit försvunnen ett bra tag. I tre år, faktiskt. Vi har spanat efter henne.« »Varför det? Vad har hon gjort?« »Det spelar ingen roll nu. Hon blev vittne till en händelse…

Men det rör inte dig. Vi… ja, vi behöver bara få bekräftat att det här är hon.« »Gud!« säger Cheryl igen. Det syns att hon är skakad – den bruna hyn har blivit grå, ögonen är stora som tallrikar. »Neej!

Det kan han inte…! Hon bodde i Nikkis rum. Det är ju som om han…« Poliserna väntar medan hon tar till sig det. Jaha, tänker kommissarie Cheyne. Där rök det spåret. Bara ett par dagar till så skulle vi ha hittat henne. Så mycket jobb… och Tony Stott går fortfarande fri. »Jag beklagar«, säger hon. »Jag förstår att det kommer som en chock. Men vi måste be dig berätta allt du minns om henne.« »Vad vill ni veta? Herregud, jag kan inte fatta det!« »Det förstår jag«, säger Cheyne milt. »Det måste kännas fruktansvärt. Men vi måste be dig koncentrera dig, Cheryl. För Lisas skull.« Cher Farrell drar med armen över ögonen och snörvlar. Stirrar upprört på poliserna, advokaten, socialsekreteraren. »Collette«, envisas hon. »Inte Lisa utan Collette.«

K APIT EL E T T Tr e år tidigar e H o n vaknar med nackspärr, hopsjunken över skrivbordet. Värmen är avstängd och blodcirkulationen har saktat in och nu har hon vaknat av kylan. Annars hade hon nog sovit ända till lunchdags. Det skulle inte ha varit första gången…

Hon rätar på ryggen, dimmig i huvudet och torr i munnen.

Ser på klockan och upptäcker att den är nästan sex. Hon är trött.

Det är hon alltid nu för tiden. Nattjobb passar egentligen bara riktigt unga människor och Lisa är trettiofyra år – ingen duvunge i nattklubbsbranschen. Hon har blivit så gammal att en och annan av tjejerna som jobbar här bokstavligt talat skulle kunna vara hennes dotter. Det känns. Förr brukade hon vara klar med kassan vid halv fem på lördagsmorgonen men i natt har hon inte lyckats hålla sig vaken trots att hon tog med sig en fyrdubbel espresso upp till kontoret.

Hon häver sig upp ur stolen och sträcker på sig. Det är i alla fall gjort. Nu minns hon att hon bestämde sig för att ta en tupplur på tio minuter innan hon låste in kassan, bara för att ge sig själv en chans att köra hem utan att krocka bilen. Jag måste sluta med det här, tänker hon. Jag vill inte ägna mina nätter åt att se män från deras sämsta sida, dreglande av lusta och rödögda av vad de har haft för sig på toaletterna, och jag är för gammal för de här arbetstiderna. Nattjobbet och stressen och oron för att åka i fängelse.

Det går inte ihop. Det gör det aldrig. Hon vet hur många flaskor champagne det finns kvar i källaren och hur många det skulle finnas om de hade sålt lika många som har registrerats i kassaapparaterna i baren. Det är likadant varenda vecka. Två15

hundra gäster på klubben en bra natt, och även om det ibland är fotbollsproffs, ibland finansbranschens moderna rövarbaroner på äventyr bland underklassen och ibland unga flamsiga skådisar som tror att deras såparoll i TV kommer att vara i evighet, så är niohundranittioåtta pund för en flaska champagne så dyrt att de tänker igenom vad de vill lägga sina pengar på. De flesta väljer en flaska Absolut för fyrahundrafemtio pund och ett antal privata danser för femtio pund styck, plus dricks. Men enligt kassabongarna säljer man mellan hundra och hundrafemtio flaskor skumpa varje lördag, och varenda en betalas med kontanter.

Hon ger sig själv ett par örfilar för att vakna ordentligt. Kom igen nu, Lisa. Ju förr du blir klar med det här desto förr blir du ledig. Grubbla får du göra när du är utsövd. Fundera på att säga upp dig innan polisen myllrar in. Adidasbagen står vid skrivbordet som vanligt. Malik ställer den alltid där när han har varit på banken på morgonen. Hon tar den och börjar räkna ner sedelbuntarna i den, en och en. Men herregud, tänker hon – en del av dem har pappersgördeln kvar. Nu för tiden försöker han inte ens få sedlarna att verka använda.

Hon vet naturligtvis vad Tony håller på med. Fattiga killar från Basildon brukar inte kunna köpa sig nattklubbar vid tjugosex års ålder utan hjälp av andra investerare. Men ett ställe som Nefertiti’s – som i titties, bra namn på en dyr och flashig strippklubb med tuttar på ytterdörren – är rena sedelpressen. Eller i alla fall rena sedeltvätten. Det är därför han ser till att de alltid nämns i media, det är därför han lockar hit de giriga horbockarna från idrotts- och pop- och TV-världen med gratis drinkar och tjejer i VIP-avdelningen hela nätterna. Om man skaffar sig rykte som de riktigt rikas lekstuga så kommer ingen att ifrågasätta vad man påstår att de har spenderat, för den sortens helsjuka slöseri läser folk om i The Sun varenda dag och alla vet ju att fotbollsspelare är puckon. De stora klubbarna i stan kan lätt kamma in en halv miljon pund en lördagsnatt, på dricka för kanske tjugotusen – fast något får de nog lämna i utbyte.

16

Och här har hon det. Hon har räknat färdigt och fått bekräftelse på det hon redan visste. I bagen ligger etthundraåttiofemtusen pund, plus minus några hundra, i femtiolappar och tjugor.

Och på måndag morgon kommer de att sättas in på banken och från banken kommer de att föras vidare in i den vita ekonomin.

Hon kollar av kontoret en sista gång. Nu ska hon bara bära ner pengarna till kassaskåpet som sitter ingjutet i betong i förrådsskrubben nere i källaren och ta sig en sista överblick över baren. Sedan kan hon låsa och låta städarna ta över. Hon tycker faktiskt om den här tiden på dygnet, trots lukten av utspillda drinkar och svett och poppers, sädesvätska och ensamhet. Hon gillar det skarpa ljuset som avslöjar att hela stället, klubbgästernas sagoland, bara är en illusion som trollas fram med hjälp av rök och speglar. Sammeten på bänkarna består av hundra procent vätskeavstötande nylon, det upplysta dansgolvet är svart av kletig smuts, de praktfulla rokokospeglarna har ramar av äkta frigolit. I entrén tronar Nefertiti själv med sin svarta lugg och sin gyllene stav och visar tuttarna för grabbarna, och till och med det är fejkat; »stenstatyn« är gjuten i plast på en fabrik i Guiyang. Hon släcker ljuset på kontoret, vrider om nyckeln i låset och går nerför trappan.

Barerna ligger längs en korridor med vitmålade tegelväggar och ännu mer sammet – kungsblå draperier den här gången, kantade med guldfransar och monterade så att personalen kan dra för dem och skapa privata rum eller flytta om VIP-lokalerna efter behov, till och med stänga av vissa utrymmen helt och hållet.

En nattklubbs rykte hänger alltid på att gästerna känner att det är fullt med folk där, och på Nefertiti’s kan man få tolv personer att kännas som en folkmassa. Hon går genom korridoren, tittar in i varje rum i förbifarten och kollar att ingen gäst har stannat kvar eller tuppat av bakom en soffa utan att någon märkt det, släcker ljuset överallt. Först på halva vägen upptäcker hon att hon inte är ensam på klubben.

Det pågår någonting i Luxor Lounge. Något fysiskt, upprepat 17

och energiskt. Sex? Är det någon som knullar där inne? Vem då? Någon som har blivit kvar? Någon av personalen, bara för att trotsa cheferna?

Hon saktar in, går med tystare steg. På golvet i korridoren ligger en tjock svart matta med guldgul kant och små guldstjärnor.

Redan ett diskret mönster döljer en hel del. Ju närmare hon kommer desto mer tvivlar hon på att det är sex hon hör. Suckar och stönanden, men även – ingen tvekan – jämmer, och i bakgrunden ett sorl av prat och skratt, som om stönandena ingår i underhållningen på någon firmafest. När hon närmar sig draperiet framför ingången smyger hon ljudlöst fram till det, ställer sig tätt intill väggen och kikar in bredvid sammetsskynket.

Luxor Lounge är inredd i svart och rött, mörka färger som står emot smuts. Och tur det, för det som rinner ur mannen på golvet kommer aldrig att kunna skuras bort.

Det finns sex personer där inne. Mannen som ligger stilla på golvet och ser ut att för länge sedan ha gett upp alla försök att skydda sina ömtåligare delar, så svullen i ansiktet att inte ens hans mamma skulle kunna känna igen honom. Tony Stott, hennes chef: affärsgeniet, underbarnet, fyra år yngre än hon och många miljoner rikare, manschettknappar av guld, couturekostym, slätrakad till och med så här dags på dygnet, det krulliga håret klippt tätt intill huvudet. En kvinna som hon aldrig har sett förut, diskret klädd i en grå dräkt som absolut inte är köpt på något varuhus – det syns på skärningen. En mycket äldre man, kanske uppåt sextio år, i överrock av mörkt ylle som om han var på begravning.

De där tre står vid bardisken med en öppnad flaska Rémy och var sin konjakskupa. De ser på medan Malik Otaran och Burim Sadiraj sparkar och sparkar och sparkar. Medan hon iakttar detta knäcks offrets huvud bakåt. Blodet sprutar i en elegant båge ur hans sönderslagna näsa. Malik lyfter upp ena foten i knähöjd, står på ett ben och stampar till.

Hon flämtar högt.

18

Det blir tyst i Luxor Lounge. Upphetsningen lyser fortfarande i deras ögon men leendena har stelnat i de fem ansiktena som vänds åt hennes håll.

Lisa springer mot utgången. Vet att hon springer för livet.

K APIT EL T VÅ

D e t är en magnifik katt. Långbent och svart och självsäker med stora vampyrtänder som når nästan ända ner till hakan. Gröna ögon och en krök på svansen skvallrar om österländskt ursprung och det ärrade vänsterörat visar att han inte är rädd för att slåss.

I dag hävdar han sitt revir med en besöksrunda. Han har hört till huset så länge att ingen kommer ihåg vem som tog dit honom från början – om det över huvud taget var någon som gjorde det.

Vissa av hyresgästerna sjasar bort honom med ilskna väsningar, rädda för hans pantersmidiga rörelser och stadigt stirrande blick.

Andra tar upp honom i famnen, jollrar och mumlar beundrande, ger honom en varm sovplats och fäller tårar när de måste lämna honom, som de gör allihop. Tjugosex hyresgäster har passerat genom huset vid Beulah Grove sedan han bosatte sig där, och än har han aldrig blivit så hungrig att han har dragit vidare. Han har haft många namn och just nu heter han Psycho.

Han står i fönstret – älskaren har öppnat det på vid gavel eftersom värmen inomhus är så kvävande att han är rädd att luften ska bli fuktig av svett – och låter blicken svepa över rummet. Sedan hoppar han upp på ryggstödet till fåtöljen där flickan sitter. Han sträcker fram huvudet och nosar på hennes röda hår, snuddar vid ena örat med sin lilla fuktiga nos. Blir förnärmad när hon inte ger något gensvar, vänder upp ansiktet och ser på mannen. Blinkar. Älskaren gråter. Han sitter och vaggar på en fällstol vid motsatta väggen med ansiktet gömt i händerna. Tårarna kommer tidigare för varje gång. Förr fick han några timmar på sig – ibland 20

en hel dag eller rent av två – att njuta av samvaron och romansen innan han greps av förtvivlan, sitta hand i hand och smeka en kind i angenäm gemenskap. Men varje episod verkar skänka mindre glädje än den förra, tycks gå så hastigt att längtan väcks på nytt nästan så fort det är gjort, så att ensamheten väller över honom som en skummande våg.

Han ber om ursäkt som han alltid gör. »Förlåt«, säger han och orden smakar salt när de fastnar i halsen. »Å, Nikki, förlåt mig.

Det var inte meningen.« Hon svarar inte. Stirrar tomt över axeln på honom. Munnen är halvöppen, överraskad. »Du bara…« säger han. »Jag blev rädd att du skulle sticka igen. Det klarar jag inte av, förstår du. Jag pallar inte med det.

Jag är så ensam.« Han fortsätter att gråta. Han är uppslukad av självömkan, kan inte tänka på annat än hur tomt hans liv är. Jag fyller min tid med terapi, tänker han. Jag sysslar och pysslar och hjälper till och gör insatser, men sedan är det ändå alltid samma sak. Bara jag. Ensam i en värld som rullar på som om jag aldrig hade funnits. Om jag försvann skulle ingen märka det på flera månader. Familjer som mina – inga pengar, kraschade äktenskap, barn som bara är halv- eller plastsyskon i en bostad som var överfull redan förut – vi glider isär när någon ger sig av. Jag pratar inte med mina halvsyskon ens en gång om året, springer bara på dem ibland när jag hälsar på där till jul. Det allra värsta är att mamma alltid låter så förvånad när hon hör min röst i telefon, trots att hon faktiskt hör den regelbundet, första söndagen i varenda månad, samtidigt som psalmprogrammet i TV. De skulle inte märka det.

Ingen skulle märka det. Jag skulle bara gå upp i rök och bli ett besvärligt saneringsproblem så småningom.

Han höjer blicken och ser på Nikki, orsaken till hans lidande.

En snygg tjej. Ingen slående skönhet – ingen kan tycka att hon är alldeles för snygg för honom, fast han kan tänka sig höjda ögonbryn på grund av åldersskillnaden mellan dem. Det är det 21

enda jag någonsin har önskat mig, tänker han. En fin tjej. Inga högtflygande ambitioner, ingen överväldigande passion som på film. Inte champagne och rosor. Bara någon som stannar hos mig, som inte lämnar mig.

Nu står katten vid klädskåpet och nosar i springan mellan dörrarna. Älskaren far upp och sjasar bort den, klappar i händerna och väser så att den stelnar till, och med ett klagotjut hoppar den upp på sängen och ut genom fönstret. Han funderar på att stänga det för att hålla katten borta men i den här hettan har hans bostad blivit kvävande, olidlig, och han är rädd att lukterna som den lockar fram ska sprida sig i hela huset. Han torkar av sitt salta ansikte med ärmen och försöker skärpa sig. Vi kan i alla fall ha en trevlig hemmakväll, tänker han med en blick på sitt tysta sällskap.

Jag kan dricka ett glas vin och hålla henne i handen. Hon kanske vill att vi ser en film tillsammans innan vi börjar.

Katten snuddade vid hennes högra hand i förbifarten och nu halkar den plötsligt ner från armstödet och blir hängande i luften, stilla och mjuk. En sådan vacker hand, tänker han, alltid med rena och omsorgsfullt slipade naglar. Det lade jag märke till första gången jag såg henne. Jag har alltid velat ta den där handen i min, krama den släta huden mellan handflatorna.

Sagt och gjort. Han hämtar fällstolen och ställer den bredvid fåtöljen. Märkligt, tänker han. Hon verkar mindre än förut.

Bräckligare, skörare. Mer som en person som behöver mitt beskydd. Han lägger tillbaka underarmen på armstödet. Sedan går han och hämtar saxen som ligger i kökslådan. Sakta, sakta och mycket försiktigt klipper han av silvertejpen runt hennes hals och drar upp påsen – den tjocka genomskinliga plastpåsen som tejpen har hållit fast där – över huvudet på henne. Han är noga med att inte rufsa till hennes hår. Senare ska han bada henne.

Ta av henne de solkade kläderna och köra dem i tvättmaskinen, schamponera hennes svettiga lockar och kamma ut dem, pudra henne med barnpuder. I den här hettan kommer alltihop att torka på nolltid.

22

»Så där ja«, säger han och ger henne en öm kyss på tinningen där pulsen inte längre slår. Han sätter sig ner och lyfter helt flyktigt handen till läpparna. »Så där ja«, säger han igen och håller den mellan sina egna större och strävare handflator, precis som han alltid har tänkt sig. »Visst har vi det mysigt?« frågar han retoriskt.

K APIT EL T RE

Tr o t s den klibbiga hettan har han på sig en kofta som luktar av tobaksrök, stekos och de mörka kroppsveck som luften aldrig når. Hans begynnande flint framhävs av tunna, överkammade, mjälliga hårtestar och ett par flottiga glasögon döljer ögonen. Och han är tjock – fettet väller över byxlinningen, det ser ut som om han hade rumpa både fram och bak. Han flåsar tungt medan han går före uppför yttertrappan. Den är avsedd att vara en graciös dekoration på ett ståndsmässigt hus, men hans kroppshydda får den att verka smal och snålt tilltagen.

Flåsandet, tänker hon. Det är inte bara övervikten. Det är något mer. Han är ivrig. Känner sig nöjd med sig själv. Det ligger… lusta i de där ansträngda andetagen. Det märks. Hans sätt att granska mig uppifrån och ner framför trappan – det var inte bara för att kolla om jag verkade anständig. Han glodde på mina tuttar.

Otåligt skjuter hon ifrån sig den tanken. Smickra dig inte, Collette. Och vad då då, förresten? En snuskhummer som hetsar upp sig lite. Det är ju knappast något nytt.

Hyresvärden stannar och vilar på den lilla avsatsen utanför ytterdörren, tar stöd mot väggen med ena handen och stirrar ner på henne. Hon hasar remmen på Adidasbagen högre upp på axeln och passar på att drapera scarfen över halsringningen. Hon är så sedesamt klädd som hettan tillåter men plötsligt är hon obehagligt medveten om att kläderna klibbar fuktigt mot kroppen.

Han drar ett par andetag innan han säger något. »Jag väntade mig inte någon ny redan nu, förstår du«, säger han och betraktar uppenbart detta som en förklaring till någonting.

24

Hon står där och väntar, vet inte vad hon ska säga. Väskan är tung och hon önskar att han ska gå vidare så att de kommer fram någon gång, så att hon får släppa den på golvet och ruska liv i armen. »De brukar inte börja dyka upp förrän dagen efter«, säger han. »Eller i alla fall inte förrän på kvällen. När annonsen har kommit upp. Inte efter bara en timme. Du tog mig på sängen.« »Ursäkta«, säger hon fast hon inte vet vad hon ber om ursäkt för.

Han tar upp en nyckel ur koftfickan och låter nyckelringen snurra runt pekfingret. »Tur att jag var hemma«, säger han. »Jag hade lite bokföring att sköta där nere. Men det är inte i ordning.

Jag tänkte ta hit en städare, men jag trodde att vi hade hela dagen på oss.« »Det gör inget«, säger Collette. »Jag är bra på att städa. Det finns väl dammsugare? I huset, menar jag?« Han har blöta läppar, äckligt blårosa. De smackar när han stänger munnen. »Jo då«, säger han. »En dammsugare har vi.

Men det är inte det.« Han vänder sig om och sätter nyckeln i låset. Ytterdörren är kraftig. Två glasrutor med ett frostat mönster av murgröna släpper in ljus i hallen innanför. En vacker dörr, tillverkad för att visa god smak hos en artonhundratalsfamilj på väg upp och inte för att uppfylla säkerhetskraven i ett nerslitet hyreshus. »Det är den förra hyresgästen. Hon smet från hyran och lämnade kvar sina grejer.« »Å«, säger Collette. »Det enda jag kan säga är att hon måste ha fått bråttom«, säger han. »För hon har lämnat kvar så gott som allt. Jag har låtit det vara så länge som möjligt… men jag sysslar ju inte med välgörenhet.« »Nej«, säger Collette. »Så klart.« »Så det måste röjas ur. Bara så du vet.« »Mm«, säger hon osäkert. »Jag hoppades kunna flytta in i dag.« »I så fall hinner jag ju knappast kolla upp dina referenser«, säger han triumferande. »Eller hur?« 25

»Nej«, säger hon och önskar att hon inte hade följt efter honom in i hallen. Det finns ingen luft där inne fast dörren står öppen.

Lukten från hans kläder slår emot henne i pustar när han sträcker sig runt henne och skjuter igen den. Hon kikar in i dunklet och får se en fläckig grå heltäckningsmatta, ett hallbord med travar av post och en väggtelefon med myntinkast. En sådan där har jag inte sett på åratal, tänker hon. Undrar hur mycket han tjänar på den varje månad.

En svettdroppe lösgör sig under väskremmen på axeln och rinner ner i klyftan mellan brösten. Genom en dörr till vänster får hon till sin förvåning höra en fiol som spelar klassisk musik.

Det hade hon inte väntat sig på ett sådant här ställe. Om hon över huvud taget hade tänkt sig någon musik så hade hon nog trott mest på hiphop. »Men jag vill helst inte behöva lägga ut pengar på ett hotellrum om det går att undvika«, säger hon. »Har du ingen som du kan sova över hos? Under tiden?« Hon har sin historia uttänkt och klar att servera. »Nej«, säger hon. »De senaste åren har jag bott i Spanien. Jag har liksom tappat kontakten med de flesta. Men mamma ligger på sjukhus nu och då vill jag vara i närheten. När man kommer hem så upptäcker man att man knappt känner någon här hemma längre. Och i London flyttar folk så ofta. Jag har tappat bort mina kompisar från skolan, och någon släkt har vi aldrig haft. Det var bara mamma och jag…« Hon tystnar och gör som hon har tränat på i otaliga speglar de senaste åren: ser upp på honom med stora sorgsna ögon. Det har klarat henne ur fler knipor än något annat. »Förlåt«, slutar hon. »Du vill väl inte höra om mina problem.« Att ljuga är lätt. Så otroligt lätt när man väl har vant sig vid det. Det gäller bara att låta övertygad, hålla sig så nära sanningen som möjligt, se sårbar ut och komma på någon ursäkt att smita från samtalet så snabbt man kan. I nittionio fall av hundra tror folk blint på vad man säger.

Hyresvärden ser smått belåten ut. Nu tror han att han vet var han har mig, tänker hon. Han skulle börja tvinna mustascherna 26

nu om han hade några. »Jaså«, säger han på försök, »det var tråkigt att höra.« »Det är inte ditt problem«, svarar hon ödmjukt. »Det förstår jag. Men det innebär att jag… alltså… att jag inte har några referenser, för jag bodde hemma ända tills jag åkte utomlands.« »Vad gjorde du i Spanien?« frågar han.

Hon berättar mer av historien som hon har förberett fast ingen brukar vilja höra den. »Jag gifte mig, dum som jag var… Han hade en bar på Costa del Sol. Men nu står jag här, utan äkta man.

Sånt är livet.« Han ser på henne med girig blick bakom glasögonen. »Vi kan säkert komma överens på något sätt«, säger han.

Visst. Du hyr ut rum som du annonserar ut på lappar i tobaksaffärerna. Du har säkert aldrig kollat upp en enda referens. Det enda du bryr dig om är att du får cash i handen varje månad.

Självklart kan vi komma överens. »Jag kanske kan betala dubbel depositionsavgift«, säger hon som om den tanken slår henne just nu. »Det klarar jag nog. Jag har lite sparpengar. Dem fick jag i alla fall med mig hem… även om min värdighet blev kvar i Torremolinos.« Han ser nöjd ut och får något lystet i blicken. »Du vet väl att du ska betala första och sista månadshyran i förskott, samtidigt som depositionen?« »Det tog jag för givet«, säger hon lugnt och betraktar en fettfläck på väggen. Den sitter i ögonhöjd. Någon – några – brukar tydligen treva sig upp här, i mörker, och ta stöd med handen mot väggen. Då är säkert alla glödlampor trasiga. »Ja, då vill du kanske se på enrummaren«, säger han.

Någon riktig enrumslägenhet är det inte, men det har hon inte väntat sig heller – den stod ju utannonserad på en smutsig lapp i tobaksaffärens skyltfönster och inte med något tjusigt foto hos en fastighetsmäklare. Northbourne håller på att renoveras upp i snabb takt, men de som jobbar i finanskvarteren har ännu inte börjat 27

köpa fastigheter så här långt söderut och en krympande andel av de viktorianska husen i området har fortfarande tunna gipsade mellanväggar och små bänkspisar och fullt med cyklar i hallen.

Rummet är i alla fall någorlunda stort. Det vetter åt husets framsida och måste ha varit salongen en gång i tiden. Men det luktar illa. Instängt, för det stora skjutfönstret med utsikt över gatan har stått igenbommat under hela värmeböljan och den förra hyresgästens använda kläder ligger i en hög på golvet. Hon upptäcker ännu en orsak: diverse matvaror har lämnats kvar på bänkskivan till vänster om henne. En påse svartnad och rutten potatis, en halv lök, en bit ost, en öppnad burk blåaktig ättiksgurka och de sista skivorna i en brödpåse, nätt och jämnt identifierbara under en filt av ulligt mögel. I diskhon har en djup tallrik och en mugg lagts i blöt i vatten som nu luktar kloak. En kran står och dropp, dropp, droppar.

Hyresvärden ser faktiskt en aning generad ut. »Som sagt var«, säger han, »så har jag inte hunnit städa.« Collette ställer ner Adidasbagen på golvet, tacksam för att slippa tyngden efter att ha hållit väskan i ett krampaktigt, ängsligt grepp under ännu en resa då hon inte vågat släppa den ur sikte. Utan den skulle det vara kört… men hon är hjärtligt trött på den. »Var ligger badrummet?« frågar hon.

Hon har insett att hon inte kan hoppas på att en »enrummare« i den här delen av stan ska ha eget badrum och hon är tacksam för att hon aldrig har varit äckelmagad, för hon är trött på att fly. Hon försöker intala sig att det inte är så illa. När fönstret har fått stå öppet ett tag och allt det kvarlämnade har ställts ut åt sophämtarna och jag har haft ett par doftljus tända… Det är ju inte för alltid. Bara tills jag har gjort det jag ska. Fast Gud vet vad det finns i det där kylskåpet. »Och de andra…« säger hon. »Vilka bor här just nu?« Han spärrar upp ögonen som om den frågan är oförskämd på något sätt. »Om jag ska dela badrum vill jag gärna veta vilka jag ska dela det med«, lägger hon till.

28

»Det är ingen fara«, säger han. »Bara Gerard Bright, en fin och stillsam man. Nyskild, tror jag. Musiklärare. Det är inget ont i de andra heller. Inga knarkare eller så, om det är det du är orolig för.

Och det är bara mr Bright du delar med. De två rummen ovanpå har också ett gemensamt badrum.« Han hasar bort till fönstret, drar isär de halvt fördragna syntetgardinerna och skjuter upp den nedre fönsterbågen. Hon noterar tacksamt att den glider lätt, som om spåret den löper i är nysmort. Rummet blir ljusare men inte vackrare för det. Alla vågräta ytor är täckta av damm och i sängen ligger använda lakan som ser slitna och sjaskiga ut. »Jag skickar hit någon som packar allt det här i sopsäckar«, säger han och skramlar med nyckelknippan. »Det tar inte lång stund.« Collette sätter sig på yttersta kanten av fåtöljen – hon vill inte sitta på hela dynan förrän hon har inspekterat den ordentligt – och sätter fötterna framför sin bag. »Det behövs inte. Jag tar rummet och jag städar själv. Några sopsäckar och en dammsugare så är det fixat.« Hyresvärden höjer ögonbrynen. »Ursäkta«, säger Collette. »Jag tänkte mig inte för. Du kanske… ja…« Hon viftar med handen åt allt det övergivna skräpet, den lilla TV-apparaten, högen med George at Asda-klänningar. »…du kanske vill ha…« Han ser så förolämpad ut att hon genast förstår att det var precis det han hade tänkt. Nu när den möjligheten är borta har han bara en utväg: att ta illa upp. Hon ser på honom med oskyldig blick. »Alltså… en del kan man kanske skänka till någon loppis…« Hyresvärden fnyser och vänder sig bort. »Knappast«, säger han. »Nehej.« Bagen nästan bränns bakom hälarna. Hon vill vara i fred, måste få samla sig och gömma undan den. »Blir det något av?« Hon ser att han rycker till. För helvete, han tror att det var en 29

invit! Se på dig själv, gubbe! Det är otroligt att somliga män kan tro att de är gudar fast de står framför en spegel. »Med rummet«, skyndar hon sig att lägga till. »Får jag hyra det?« Han vet att han har övertaget. En som kunde välja skulle aldrig erbjuda sig att flytta in bland en främmande människas använda trosor och odiskade porslin. »Det beror på«, säger han.

I helvete heller, tänker hon. »Eftersom du inte har några referenser måste jag ta ut en högre depositionsavgift. För säkerhets skull. Det förstår du nog.

Jag sysslar inte med välgörenhet. Jag har redan blivit lurad på en månadshyra av den här lilla…« Han slår ut med handen mot rummet, alla tecknen på en hastig avfärd.

Collette blinkar. En gång, en gång till. Väntar. »Och inga checkar«, säger han. »Bara cash. Detsamma gäller hyran. Jag har fått så många checkar utan täckning att det räcker för resten av livet.« »Gärna för mig«, säger hon. »Det var vad jag trodde. Räcker det inte med en extra månadshyra då?« Han står där och låtsas fundera på saken. Hon borde ha hållit tyst förut. Nu anar han hur lite hon har att välja på. »Sex veckor«, säger han, »ovanpå den vanliga depositionsavgiften. Och hyran i förskott.« »Då blir det…« säger hon och tänker. I behån har hon tvåtusen pund som hon räknade upp ur bagen på hotellrummet i morse. Mer än så trodde hon absolut inte att hon skulle behöva, ens här i stan. »Tvåtusenetthundra pund«, säger han. »Och du får inte flytta in förrän jag har fått dem.« Hon drar ett djupt andetag. Det är lugnt, Collette, säger hon sig. Han kommer inte att råna dig. Inte i sitt eget hus. Men herregud, han får Paris att framstå som en semesteranläggning. »Tvåtusen kan du få nu. Resten får jag ta ut i morgon.« Han fuktar läpparna med tungan och trampar där han står.

Kontanter har tydligen en nästan erotisk effekt på honom. Han 30