9789146221425

Page 1

Ulf Lundell

Allt Àr i rörelse rom a n

Wahlström & Widstrand


Av Ulf Lundell har utkommit: Jack, 1976 Sömnen, 1977 Vinter i paradiset, 1979 Fruset guld, 1979 (dikter) Kyssen, 1981 Det Ă€r lĂ„ngt mellan lycka och leda, 1981 (tillsammans med HĂ„kan Wretljung) HjĂ€rtats ljus, 1983 Tid för kĂ€rlek, 1984 (dikter) TĂ„rpilen, 1987 En varg söker sin flock, 1989 Saknaden, 1992 Texter, noter, bilder, 1996 Ulf Lundell. Best of, 1998 Friheten, 1999 Frukost pĂ„ en frĂ€mmande planet, 2003 Mer Ă€n hennes mun, 2004 (sonetter av William Shakespeare, bilder av Ulf Lundell) VĂ€rmen, 2005 Ulf Lundell. SĂ„nger 1975–2007, 2007 VĂ€dermannen, 2008 6 pjĂ€ser, 2009 En öppen vinter, 2010

Wahlström & Widstrand www.wwd.se ©Ulf Lundell 2011 Tryck: GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011 isbn 978-91-46-22142-5


I.



1. Ig Ă„ r mor se badade jag. PĂ„ eftermiddagen kom regnet, ymnigt, sĂ„ ymnigt ett tag att det knappt gick att se ut genom rutorna, det var som ett grĂ„tt töcken. Mot kvĂ€llen klarnade himlen upp, vĂ„ldsamma moln drivna av en vĂ„ldsam vind drev förbi fullmĂ„nen. Idag blĂ„ser det fortfarande. Det Ă€r klart. Och det ska blĂ„sa Ă€n mer imorrn hörde jag nyss pĂ„ radion. Inte mer Ă€n upp emot 20–22 meter i sekunden i byarna Ă€ndĂ„, men lövverken kastar som besatta, som i trance, i vild dans. Det Ă€r sen augusti. IgĂ„r var det helt stilla. Vattnet i havet var alldeles fantastiskt. Klart stilla kanske 20 grader, kanske 19. Ingen vĂ€rk i vaderna nĂ€r man gĂ„r i, dĂ„ vet man att det Ă€r kallt men inte för kallt. Jag gick ut pĂ„ den randade sandbottnen, smĂ„ stim av fiskar, en och annan liten nĂ€bbgĂ€dda sköt ivĂ€g som blixtsnabba pilar, jag sjönk framĂ„t i vattnet, man sparkar, frustar, vevar med armarna och stĂ€ller sej upp och sen vill man bara ner i vattnet igen för det Ă€r sĂ„ perfekt tempererat. Det har hĂ€nt hemska saker, sĂ„ hemska att jag inte vet hur jag ska hantera dom. Inte Ă€n. Kanske det inte gĂ„r att hantera dom överhuvudtaget. Jo, att hantera dom, kanske, men aldrig att lösa dom. Jag kĂ€nner det hĂ€r hatet, frĂ„nskiljandet, oförsonligheten. Somt kan tiden sudda ut hjĂ€lpligt, annat Ă€r kvar för gott. Jag har kringrĂ€nt min egen frihet och jag hatar mej sjĂ€lv för det. Jag blottade mej och som dom Ă€lskade det. Skogsbrand, kalhygge, ödemark. Återuppbyggelse, det Ă€r vad det mĂ„ste handla om, jag vet bara inte hur. Jag mĂ„ste finna en plan, en vĂ€g, men just nu vet jag inte ens var jag ska börja. En början Ă€r vĂ€l, ju, att det som hĂ€nt hĂ€nt och inte lĂ€ngre hĂ€nder som det hĂ€nde nĂ€r det hĂ€nde som intensivast. Men soppan. Hela skiten. Alltihop. Jag tog bilen in till stan idag. Landskapet, sensommarlandskapet var i uppror, grönskan kastade Ă€nnu som i religiös extas, solen sken men i fjĂ€rran 7


tornade stora mörka moln upp sej, det kom regnstĂ€nk sen en rejĂ€l dusch, sen inget. Ganska lugnt nu pĂ„ vĂ€garna sen skolorna börjat. Ganska lugnt i stan ocksĂ„. Jag Ă„kte in för att hĂ€mta vin jag bestĂ€llt innan midsommar. Dyrt vin. Noga utvalt. Intressant det dĂ€r att man tror att det blir annorlunda om man köper dyrt, noga utvalt vin. Men Ă„ andra sidan: livet Ă€r för kort för att dricka skitvin. Och allt det dĂ€r. Som bör sĂ€jas. Jag blev 60 förra hösten. Jag brydde mej inte mycket om min 30-Ă„rsdag, den var vĂ€l mest som ett upptĂ„g, inte heller brydde jag mej om min 40-Ă„rsdag, den passerade med fest utan föreskriven Ă„ldersĂ„ngest. Min 50-Ă„rsdag: jag drog mej undan, den kom den gick. Men 60-Ă„rsdagen: fem sex veckor innan, en intensiv hĂ€rdsmĂ€lta och sen fem sex veckor efter: rejĂ€l Ă„lderssmocka. Den kĂ€ndes. Sen dess har den grovliga, nĂ€stan skrikande kĂ€nslan klingat av. Nu brottas jag med annat. I nĂ„gra slags ruiner. PĂ„ vĂ€gen in till stan lyssnade jag pĂ„ en samlingsplatta blues som jag försiktigt dragit loss frĂ„n ett magasins framsida. Allt kan inte falla en i smaken men vad ska man sĂ€ja om Muddy Waters Hoochie Coochie Man? Enormt. Eller John Lee Hookers I’m Gonna Kill That Woman? Var det han som pĂ„ ren djĂ€velskap uppfann distgitarren? SĂ„ fruktansvĂ€rt bra och sen faktiskt allra vĂ€rst: Son House Death Letter Blues. Hur var det i rummet nĂ€r han spelade in den? Det mĂ„ste ha skakat i hela byggnaden. Jag log medkĂ€nnande till Mississippi Sheiks Sitting on Top of the World. Och sen Leadbellys The Bourgeois Blues, en stor vild intensiv man med en hel del att sĂ€ja. I dessa valtider, tĂ€nkte jag och slog efter flugdjĂ€veln igen, en enda i bilen, men som redan haft mej ut pĂ„ vĂ€grenen. Jag hĂ€mtade vinet, 5 lĂ„dor. Jag köpte valnötter pĂ„ Coop och förundrades över frisyrer, dom dĂ€r kortklippta mörka med vita slingor eller rentav som en vitblond kork upptill, som om solen slagit till som en bomb. Fick mej att tĂ€nka pĂ„ WikiLeaks grundare eller vad han kallades, han som lĂ€ckt hela Irakkriget och som nu var pĂ„ vĂ€g att Ă„talas för vĂ„ldtĂ€kt, snabbt som fan eftersom han rĂ„kade vara i Sverige för förelĂ€sningar dĂ„, blev internationellt brandad, men han var ju hĂ€r? han ocksĂ„: slingor. Man undrar över dom. 8


Slingorna. Har dom funnits hela tiden sen dom dök upp nÀr det nu var eller Àr det frÄga om en revival? Jag har en vÀninna. Det Àr henne jag lÀngtar efter nÀr jag ser slingor. Inga slingor dÀr. Hon kommer och hÀlsar pÄ ibland. PÄ helger. Anne. Hon bor rÀtt mÄnga mil bort. Hon Àr 35. Vi badade i helgen. KvÀllsdopp tillochmed. Hon ingÄr inte i katastrofen mer Àn pÄ sÄ sÀtt att henne kan jag tala med, trÀffa. SÄ hon blir ju deltagande hon ocksÄ. Hon kom i helgen. Det var förtrÀffligt vÀder, hon Àr lugn, dömer ingen och blir dÀrför lÀtt dömd som hon sÀjer. Hon krÀver inte som yngre kvinnor gör eller som Àldre. Inbillar jag mej. Hon Àr rÀtt sÄ klar med sej sjÀlv. Hon har jobb, körkort. Jag kan koppla av med henne. Jag kan fÄ henne att skratta och jag tycker om att fÄ kvinnor att skratta. Hon har sett det mesta, tror jag. Hon tog det lugnt pÄ en av altanerna med en bok medan jag klippte grÀset; jag hade hört att det skulle bli regn; hon blev inte vansinnig av motorgrÀsklipparljudet. Jag satt pÄ den dÀr lilla Husqvarnatraktorn med Husqvarnahörlurarna pÄ. Jag försökte först med Sommar, det var nÄn dam, det hon berÀttade var nÄgorlunda intressant men musiken var fasansfull, jag tÀnkte: Lyssnar hon verkligen pÄ det hÀr hemma? Hur ser det i sÄ fall ut hemma hos henne? Boutiquemusik kallar jag det. Ett slags död repetitiv synthmusik utan annan mening Àn att skapa ett spöklikt kommersiellt klimat. Jag försökte med lokalradion, det gick inte, jag satt dÀr pÄ traktorn och duttade med pekfingret pÄ vÀnster hörlur, djÀvligt svÄrt att hitta knapparna, fick in Mix Megapol, jag lÀt det vara, jag stannade dÀr av ren lathet, dessutom klippte jag grÀset och nÀsslorna lÀngs kanterna var efter mej och jag tÀnkte att flyttar jag igen, dÀr Àr det mycket oklart, sÄ ska det inte finnas nÄgra nÀsslor pÄ det nya stÀllet. Man tröttnar pÄ nÀsslorna. Och inte ligger jag i vÄrjorden och nyper skott heller. Till soppa. RoundUp, det fungerar, men vill man förgifta sitt nÀromrÄde? Jag klippte grÀset och lyssnade pÄ Mix Megapol. Det gick an. Reklamen var hemsk och uppsluppenheten hos programledarna nÀstan outhÀrdlig. Musiken var platt poppig men pÄ sitt sÀtt intressant eftersom jag tyckte att jag vÀl kunde försöka, genom den, skaffa mej ett musikaliskt perspektiv pÄ Sverige idag. Det var mÀrkligt hur vÀlfriserat och duktigt och trimmat och som klippt och skuret alltihop lÀt och nÀstan likadant. Men somligt bröt ÀndÄ igenom, som Robyns Dancing on My Own som jag hört innan nÄn 9


gĂ„ng nĂ„nstans men inte brytt mej om men pĂ„ en motorgrĂ€sklippare kom den till sin rĂ€tt ganska bra och nĂ€r jag gav mej pĂ„ mittstrĂ€ngen pĂ„ vĂ€gen upp mot större vĂ€gen ”fick” jag, som dom sĂ€jer, dom sĂ€jer ”nu fĂ„r du”, dom ger en alltsĂ„ lĂ„tar, djĂ€vligt generöst, ja, jag ”fick” Kents nya singel Skisser för sommaren. Fin titel och Kent, som jag aldrig kunnat lyssna pĂ„, lĂ€t nu spĂ€nnande. PĂ„ en motorgrĂ€sklippare i öppet landskap solskensstilla med svalor runtom. SĂ„ pĂ„ kvĂ€llen nĂ€r jag slöglodde pĂ„ nĂ„n fotbollsmatch och hon lĂ€ste sin bok sĂ„ sa jag det dĂ€r att jag hört Kents nya singel och gillat den sĂ„ sa hon att hon hade cd:n i bilen och jag kunde fĂ„ lĂ„na den. Hon och hennes vĂ€nner sitter inte lĂ€ngre pĂ„ cafĂ©erna. Den tiden Ă€r förbi. Definitivt. För dom, sĂ€jer hon. Dom andra sitter kvar. Och hĂ€ller i sej latte. Eller ”vuxenvĂ€lling” som en rolig fan skrev i Lundbilagan i Sydsvenskan i helgen. Han ansĂ„g att hela Lund, staden, brakat samman, ja drĂ€nkts i vuxenvĂ€lling och, det var han mest upprörd över: varför hade Lund, som var en rĂ„hipp stad i slutet av 80-talet början av 90 nu fullstĂ€ndigt sjunkit in i sin egen stillastĂ„ende trĂ„kighet medan Malmö, som dĂ„ var en schabbig omöjlighet för en rejĂ€l Lundabo pĂ„ den tiden, blomstrade och pulserade? Jag klarade 3 lĂ„tar med Kent. Sen var det nog. Jag borde ha förstĂ„tt det. Att det hade behövts en motorgrĂ€sklippare. Det lĂ€t som smĂ„stadsdisko. Jag sĂ„g en gymnastiksal framför mej, kvĂ€ll, basketlinjeutmĂ€rkningar, nĂ„t inhyrt blinkande ljus, ungdomar. PĂ„ radion manglades partiledarna. Varenda dag Ă€r det nya opinionssiffror. Hisnande ledning för Alliansen ena dagen, valet sĂ„ gott som avgjort, sen hur jĂ€mnt som helst nĂ€sta. Jag fick stĂ„nka in det dĂ€r vinet sen, ta ner det i kĂ€llaren. PĂ„ vĂ€gen hem i Ă€nnu en regnskur hitblĂ„st frĂ„n Skagerack tĂ€nkte jag att jag lika gĂ€rna kunde stanna till vid en av traktens smĂ„ fina krogar och skĂ€nka bort lĂ„dorna. Man behöver ju inte spĂ€ pĂ„. Jag har stĂ€ngt av min mobil men hittade i en skrivbordslĂ„da ett litet bortglömt sim-kort och ringde Telia pĂ„ det och det visade sej vara ett abonnemang som var ”hundra Ă„r gammalt” som damen sa och hon sa ocksĂ„ att jag hade 9 870 kronor pĂ„ detta lilla bortglömda kort eftersom det var nĂ„t slags ”pott-abonnemang”, sĂ„ jag öppnade upp det i ny form och har dĂ€rför en hotline nu. Än sĂ„ lĂ€nge har bara min vĂ€ninna, en person till plus min ekonomiske och juridiske rĂ„dgivare detta nya nummer. Och min bror. 10


Jag vill inte prata med nÄn. Det ville jag inte innan det hÀr hÀnde heller. Men fan ta dom. Det Àr vad som sker, det Àr vad som skett och det Àr vad som pÄgÄtt sen förra hösten. Att jag vill bli kvitt mitt förflutna. Att jag av dom Är jag har kvar fÄr bygga nÄnting annat nytt. Mitt arbete kÀnns avslutat. Eller kanske inte, men det Àr under lupp och press. Jag har gjort tillrÀckligt. Jag behöver inte göra mer. Förra hösten fick jag en första pensionsutbetalning. FrÄn ingenstans kÀndes det som. Jag ringde Norman, han sa att javisst vill sÄ kan du. Nej, sa jag, det kÀnns lite för tidigt, vad gör jag? Han sa att jag skulle skicka tillbaka utbetalningen till honom och sÄ bromsar vi allt ett Är. Eller tvÄ eller mer. Det dÀr, med arbetet, det Àr lite som flugorna i huset, dom Àr överallt men dÄ och dÄ sÀtter dom sej pÄ en, eller pÄ ens tallrik. Man pÄminns pÄ nÄgot mÀrkligt vis om att ens arbete, det som man stÄtt pÄ i som en dÄre, som en grovarbetare, som en flygare, som en simmare, som en störtloppsÄkare som en lÀngdÄkare, som en seglare som en som springer, en löpare, en lÄng­ distanslöpare, som en Forrest Gump, det bÀr kanske inte sÄ mycket lÀngre till. Att det inte Àr som förr. Att det inte Àr som det alltid varit, att det hÄller pÄ att bli nÄgot annat. Det Àr sÄ. Jag mÄste hitta en vÀg, det Àr det enda jag vet. Ut ur det hÀr. Bort frÄn det hÀr. Till nÄgot annat. Det Àr nÄt slags vÀgs Ànde hÀr kÀnner jag av. Och helvete: ja: allt som inte har med mitt arbetes energi att göra skrÀmmer skiten ur mej.

2. Vinden tilltog, som utlovats. Ruskade löv ur dom tjocka trÀdkronorna, jag for min vÀg. Jag blir alltid besynnerligt irrationell nÀr det Àr tal om att ge sej ivÀg. Jag glömmer alltid nÄgot. Den hÀr gÄngen fickpengar och livrem. Rent förbannat. Jag gick tre varv runt i huset, kollade allt, satt sen 11


i bilen och saknade nĂ„got, kĂ€nde med tummen, mĂ€rkligt hur en livrem kan saknas sĂ„, nakenkĂ€nslan. Och sen pat pat pĂ„ högerfickan, nej dĂ€r lĂ„g ingen liten sedelbunt. TvĂ„tusen tar jag ut dĂ„ och dĂ„ frĂ„n bankomaten. Dom naggas ner. Men plĂ„nboken hade jag med mej, det hade jag noga kĂ€nt efter. Exalterad över att vara i rörelse, utan livrem, utan fickpengar, men det fick skita detsamma, bankomater fanns, men Ă€ndĂ„: att ha den dĂ€r högra jeansfickan tom kĂ€ndes ocksĂ„ det 
 naket. Exalteringen avtog och resan mitt i, lĂ„t sĂ€ja upp till Linköping, var mest meditativ Ă€ven om jag alltid kör för fort och inte har rĂ„d med en fortkörning till, fick en strax innan Jönköping sist, vid det dĂ€r stĂ€llet dĂ€r polisen kollar lastbilar; mycket försĂ„tligt av dom att hĂ€nga i motorvĂ€gens mittrensbuskage just dĂ€r; dĂ€r tror man förstĂ„s att dom har annat för sej, lastbilar per ce, 3 500 eller vad det nu blev, det föll regn pĂ„ SmĂ„lĂ€ndska höglandet men vid VĂ€ttern öppnade sej skyarna en aning, men slöt sej sen igen. Jag lyssnade pĂ„ P1. En meteorolog talade om Lovisastormar, att den hĂ€r vi satt i just dĂ„, det djupa lĂ„gtrycket, storm faktiskt pĂ„ Skagerrak, hade anlĂ€nt en dag för tidigt, annars var det pĂ„ pricken pĂ„ Lovisadagen dĂ„ enligt gammal meteorologisk sanning höststormandet inleds. Som om jag spĂ€nt en oĂ€ndligt lĂ„ng gummisnodd bakom mej slĂ€ppte den dĂ€r nĂ„nstans och det hela slog mej i nacke, rygg: spektaklet, rock bottom, the all time low, soppan. Min armbĂ„ge var svullen, jag kunde inte stödja den mot bilens mittkonsol. Vem hade planerat det hela, eldat pĂ„? Jag hade mina aningar men jag ville inte ens ta i det, gĂ„ in i det, jag mĂ„ste bort frĂ„n det bara. Jag sjĂ€lv förstĂ„s. Utan mitt strĂ„lande bidrag ingen katastrof. SjĂ€lva centralgestalten. Innan McDonald’s och den stĂ„ende menyn: en QP Cheese, morötter, Ramlösa naturell, fruktpĂ„sar, försökte jag fĂ„ upp en pĂ„se med nötter och russin, en slags platt tub igenbommad i bĂ„da Ă€ndar och givetvis utan nĂ„n slags pil om öppnas hĂ€r. TĂ€nderna och pĂ„sdjĂ€veln öppnade sej pĂ„ vid gavel i ett enda ryck och nötter och torkade druvor överallt och dessutom det dĂ€r plötsliga kastet i 130 som fĂ„r en att ana hur fel det skulle kunna gĂ„ och vilka följderna skulle bli och hur tung en bil Ă€r och sen alla svordomarna och fan i helvetes djĂ€vlar och jag försökte mitt i vreden minnas hur lĂ€nge jag slagits 12


mot förpackningsindustrin och jag tog mej tillbaka till tjugoĂ„rsĂ„ldern, dĂ€r nĂ„nstans, alltsĂ„ i förti Ă„r. Förti Ă„rs kamp mot alla dessa löjliga idiotiska förpackningsförsök, taggade rivkanter som aldrig fungerade, slitsar hit och Ă„terslutes hĂ€r och funderade pĂ„ varför man överhuvudtaget fick sĂ€lja sĂ„nt bilsnacks i livsfarliga platta tuber och jag kunde ge mej fan pĂ„ att om jag kollade pĂ„sen sĂ„ skulle det stĂ„ NicPac pĂ„ den, men jag ville inte kolla, jag svĂ€ngde in vid McDonald’s och fick min bestĂ€llning gjord och sen menyn och sen dĂ€rifrĂ„n igen, lika godtagbart men inte mer, som vanligt, och nĂ€r jag sen stuvade ner resterna i pĂ„sen sĂ„ for snackspĂ„sen med och visst, dĂ€rnere i hörnet: NicPac. Jag har en rĂ€tt sĂ„ vĂ€l utvecklad förmĂ„ga till att stĂ€ndigt nĂ€stan per automatik lĂ€sa av vĂ€rlden som konspiratorisk, som en radda följder, som psykiska förlopp. Min bror Nicklas Ă€r ett psykiskt förlopp, tror jag. Han Ă€r 8 Ă„r yngre Ă€n jag, han mĂ„ste ha hört mej svĂ€ra över alla satans förpackningar som kommit i min vĂ€g frĂ„n 10–12-Ă„rsĂ„ldern och uppĂ„t framĂ„t, och för att imponera pĂ„ sin storebror sĂ„ tog han jobb i förpackningsindustrin för att sen starta eget för att sen vĂ€xa till att ha 60–70 anstĂ€llda eller som ”hĂ€mnd”? som konkurrens? som ett försök till â€Ă¶vertagande”? som för att göra mitt liv med förpackningarna Ă€nnu djĂ€vligare? Min bror och jag 
 nej. Inte sĂ€rskilt, inte alls egentligen. En paranoia jag försöker ha som livskarta. Han Ă€r som han Ă€r, jag som jag. Nicklas. Och NicPac. TvĂ„ barn, flicka pojke, villa vid Skurusundet, hund, tvĂ„ bilar, bĂ„t, en BMW och en BMW och det dĂ€r kunde vi ju prata om pĂ„ telefon nĂ„n gĂ„ng dĂ„ och dĂ„ eftersom jag ocksĂ„ körde BMW nu. Fast först. Zoegas kaffe, jag godkĂ€nner den förpackningen. Man viker upp, tar tag, sĂ€rar och: kaffe. Som sen i sin tur beter sej precis som det vill och överallt, men sjĂ€lva förpackningen Ă€r bra. Inte NicPacs uppfinning. NicPacs Ă€r som snackspĂ„sen. Överlag och genomgĂ„ende. Ett helvete, en stĂ€ndig utmaning för konsumenten. Somliga Ă€r som ingjutningar vilka Ă€r hart nĂ€r omöjliga att fĂ„ upp, det har hĂ€nt att jag helt enkelt slĂ€ngt produkten, som befrielse, som dĂ„d, som rit. Det har jag berĂ€ttat för min bror som dĂ„ uttryckt beklaganden men det har inte undgĂ„tt min IR, Inre Registrator, att det har kĂ€nts av ett tydligt Kainskt/Abelskt mummelnjutande i det fortlöpande samtalet. 13


Ett par tre gĂ„nger om Ă„ret, han mest till mej, ja faktiskt bara han till mej, per telefon, nĂ„gra sms dĂ„ och dĂ„, jag har svarat, och jag har pĂ„ grund av hans ”djupa oro” gett honom numret till min hotline. Det uns av sjĂ€lvrespekt jag har kvar mĂ„ste odlas. Som Lear, som den galne Kung George. Tillbaka men framĂ„t. Orsaken var uppenbar, rĂ€tt i ansiktet, men dom bakomliggande orsakerna var desto fler. Men det viktiga var ny ryggrakhet, att ta vara pĂ„ insikterna frĂ„n Det Stora Dramatiska Schabblet, att veta vem som var vem, att inte bli beroende, att ta sej ur soppan, att bygga nytt, att avsluta, och att hĂ„lla isĂ€r begreppen och att inte lĂ„ta sej drabbas igen av nostalgi och vĂ€rdelösa kĂ€nslodragningar. NicPac. Den djĂ€veln. Jag skriker högt i skogen! Med allt han nu hade, och till rĂ„ga pĂ„ allt körde vi alltsĂ„ samma bilmĂ€rke men jag kunde ge mej fan pĂ„ att dom köpt sina BMW:ar, hans och fruns, efter att jag pratat om det, att jag i över ett Ă„rs tid lĂ€st motortidningar, ringt motorjournalister, kollat nĂ€tet efter den bil som kunde uppfylla dom flesta, helst alla, mina krav: diesel dĂ€rmed miljövĂ€nligare, lĂ€gre förbrukning, men Ă€ndĂ„: stark snygg snabb och inte minst: vĂ€lbyggd, fyrhjulsdrift, bra för lĂ„nga resor, efter ett minutiöst forskningsarbete: en BMW X5 35d. Mycket dyr men det gick att pruta i krisen eftersom nybilsförsĂ€ljningen i stort sett stod stilla. Fullpackad med mer-av-allt. Det första som hĂ€nde var att en av dom smĂ„ blinkers som sitter inpassade i bakre delen av framskĂ€rmarna en dag plötsligt hĂ€ngde och slĂ€ngde i sina sladdar, lösgjord ur sitt fĂ€ste. Till detta gavs flera förklaringar: för varmt, för kallt, för gropiga vĂ€gar, framskĂ€rmarna Ă€r av plast för att skona fotgĂ€ngare, sen fick jag höra att det hĂ€r var och Ă€r ett utbrett problem, BMW har skitit i den detaljen trots alla dessa urfallna blinkersar som ingen motorjournalist jag lĂ€st eller pratat med sagt nĂ„got om, en vanlig högtryckstvĂ€tt kan fĂ„ dom dĂ€r att hoppa ur. NĂ€sta: jag kan inte pĂ„stĂ„ att jag tycker det Ă€r sĂ„ coolt att bakluckan kan öppnas med remote, men lite Ă€ndĂ„ kanske, som ett Amex Platinum ungefĂ€r, en signal till en sjĂ€lv och omvĂ€rlden att sĂ„hĂ€r ligger det till och det har vĂ€l inte du? men att den inte gĂ„r att öppna och stĂ€nga ma14


nuellt om man sĂ„ vill Ă€r förstĂ„s en lyxens brist. Men en dag gick den upp men inte ner. SĂ„ dĂ„ fick det bli manuellt tills jag var i kontakt med verkstan som sa att jag mĂ„ste komma in sĂ„ dom fick titta pĂ„ det; pĂ„ vĂ€gen in ringde dom och sa: vi vet vad det Ă€r, vi har en annan hĂ€r med samma problem. Hydrauliken. PĂ„ en ny BMW. ErsĂ€ttningsbil och fixat. Ett skydd för förarstolsskenan lĂ„g under bromspedalen en dag. Och nu i det lite smĂ„trista skandinaviska skitduggregnandet pĂ„ ÖstgötaslĂ€tten noterade jag, som jag gjort innan men nu noterade jag det verkligen med fortlöpande test, att det lilla reglage som ska sköta hastighetsvispandet pĂ„ bakre vindrutetorkaren inte fungerade, det skillnade sej inte, det var detsamma hur jag Ă€n stĂ€llde in dĂ€r: ett visp vid kanske var femtonde sekund. Det rĂ€cker inte om man kör lite för fort, man mĂ„ste hela tiden se vad man har bakom sej. Hur upprörd kan man bli? Över bilar? Hur djĂ€vla upprörd som helst, rĂ€tt in i dĂ„rhuset! Ibland som vanligt men dĂ„ och dĂ„ ett ras ner i ravinen. För mycket. Av allt. Det borde gĂ„ men det gick inte. Det hade pĂ„gĂ„tt. Det fungerade inte och sen denna djĂ€vla katastrof. Eftersom jag oroade mej för NicPacs grundare hade jag gett honom det hemliga numret men givetvis tog han det omgĂ„ende som ett gyllene tillfĂ€lle att bli min bĂ€ttre-vetande och ordentligare och stabilare lillebror. Vad spelade Ă„ldrar för roll? NĂ€, vad spelade dom för roll. Sa vi inte men jag tĂ€nkte att sĂ„ tĂ€nkte förstĂ„s han. Lillebrorn. Det var jag mot vĂ€rlden och jag mĂ„ste fĂ„ fram en plan, en vĂ€g, en utvĂ€g, ett resolut farvĂ€l. Inga mer rituella möten, inga meningslösa relationer, inget babblande, inget prat om blodsband och allt det dĂ€r och det mĂ„ste gĂ€lla överlag. Radikala investeringar i radikala lösningar. NĂ„got annat. NĂ„gon annan framförallt. KolmĂ„rden och Bob Dylans Tell Tale Signs och den makalöst mörknattslunkande Mississippi och sista lĂ„ten liveversionen av High Water. En galning? SĂ„ underbart out there. 15


Tomheten, bristen pĂ„ engagemang och inte ens ett hum om varuti detta engagemang skulle kunna inplanteras, och arbetet. Som: ja, vad annars? Man fortsĂ€tter. Man har inget annat. Man tragglar pĂ„. Allt Ă€r redan byggt, gjort, men man bygger mera, man gör mera. Av samma sak. Samma sort. Man sysslar. Man försörjer sej. Man horar. Man sĂ€ljer sej. Man skiter i det. Man börjar sĂ„ smĂ„tt förakta sej sjĂ€lv. Man föraktar sej sjĂ€lv men man försöker bortförklara det. Man blir korrupt och man försöker försvara det. Det gĂ„r inte. Man berömmer sej sjĂ€lv för det: att man vet om att man Ă€r korrupt. Att man horar. Man vet i alla fall om det! Och man ska sluta med det. Man slutar inte med det. Nu slutar jag med det. DĂ€r pĂ„ KolmĂ„rden: nu slutar jag med det. Jag vet inte vad jag ska göra istĂ€llet men jag slutar med det. NĂ„nting annat. NĂ„gon annan. Nya klĂ€der kanske tillochmed. Skor. Frisyr. Allt. Ny bil igen, ja för fan, och inte i helvete att det nĂ„nsin varit nĂ„t fel pĂ„ Nicklas bil och inte fruns heller 
 vad hette hon? 
 Carina? nej, Karin. Det tyckte jag var besynnerligt sexigt. Att hon ser ut som hon gör, Ă€r som hon Ă€r och heter Karin. Aldrig nĂ„t fel. Inte pĂ„ hans 750:a eller hennes kaxiga 3:a. Men min gick som en dröm och var hur tjĂ€nstvillig som helst men jag gillade inte dom lingonröda baklyktorna mot det spacegrĂ„. Men just den modell jag valt fanns bara i spacegrĂ„, vita grĂ„ och svart. Jag sĂ„g nĂ„gra svarta pĂ„ vĂ€gen upp. Snyggt, men i min smak alltför aggressivt och dystert. Och som han skrev texter, Bob, fortfarande, eller kanske numera: högt och lĂ„gt blandat, som om han inledde en stanza med den mest banala fras bara för att i nĂ€sta fras rimma ihop det hela med nĂ„nting som fick en att haja till. Jag tyckte verkligen om frasen You can always go back but you can’t go back all the way. Minnets förvillelser. Och den dĂ€r vinden som jag lĂ€mnat, hur lĂ€nge skulle jag orka med den? Nu: stormar till april. Den ena efter den andra. Oftast vĂ€stliga. PĂ„ vintern en och annan vredgad snöstorm frĂ„n öst, frĂ„n havet, detta plĂ„gade innanhav, dom nio nationernas övergödningskalas. VĂ€rldsnaturfonden rasade 16


hörde jag pĂ„ radion. Carlgren försvarade sej, Sverige har gjort massor!, men pĂ„ en lista lĂ„g vi pĂ„ mitten, Tyskland var duktigast. Och fĂ„geldöd. Knappt nĂ„gra ejderbon kvar i Stockholms skĂ€rgĂ„rd, ett trettital, 90 % av alla ungar döda, grĂ„trutar kvickdöda mitt i ruvning. B-vitaminbrist och annat, man visste inte, man visste för lite, man sĂ„g bara att nu dog ejdrarna bort frĂ„n oss, denna karaktĂ€rsfĂ„gel; en vĂ„r utan ejderjoller? En vĂ€rre katastrof. Definitivt. Och valflĂ€sk. Och manifest. Och en Allians som valde att sitta still i bĂ„ten och satsa pĂ„ trygghet och stabilitet. Och en Rödgrön röra som inte kom nĂ„nstans. Vad Sverige varit och vad det nu var eller höll pĂ„ att bli. NĂ„got annat. NĂ„gon annan ocksĂ„ kanske. Hela folksjĂ€len. Alla vi. Medelklass och IKEA-vandrare som önskade att dom vore. Inte fan möblerade Kamprad Folkhemmet, han möblerade OM Folkhemmet. Till förljugna medelklassmiljöer. Som nu var överallt i Ă€kta vara. Som om jag kunde sĂ€ja nĂ„t. Men Ă€ndĂ„: Östra Söder dĂ€r vi var unga radikala hippies grönavĂ„gare vildar, nu SoFo och moderaterna i majoritet. Definitivt nĂ„got annat. NĂ„gon annan? Inte sĂ„ djĂ€vla sjĂ€lvklart. Jag tog in pĂ„ mitt vanliga hotell. Jag bestĂ€llde upp mat och tvĂ„ Ramlösa, satte pĂ„ tv:n och lĂ€ste ett brev jag snappat ur boxen vid bensinmacken vid avfĂ€rd. Det var frĂ„n en kvinna i min egen Ă„lder, numera bosatt i Nice, hon talade om ett möte, en gĂ„ng, nĂ„n gĂ„ng, för lĂ€ngesen, mer Ă€n tretti Ă„r sen. Och om hur vi skulle kunna ha det i Nice idag, ”sĂ„ olika men Ă€ndĂ„â€, hon var lĂ€kare, dĂ€r brann det till lite igen: underklassens respekt och beundran för ”lĂ€kare”, jag blev med ens mer intresserad, hon hade tydligen övergett en konstskola nĂ„n gĂ„ng, för lĂ€ngesen, hon talade om vad vi skulle kunna ha gemensamt dĂ€rnere, musiken kanske, Elgars cellokonsert med Jacqueline du PrĂ©, ja kanske, den hade jag nĂ„nstans, inhandlad efter att ha lĂ€st en fascinerande artikel om henne, Rembrandts teckningar: nej, kanske inte, jag kĂ€nde inte till dom men Sergels? jovisst, Skagerfors? 17


kĂ€nde inte till, men ”det levande Nice” Rue Fricero, ”lĂ€genheten som Ă€r sĂ„ fransk skamfilad ojĂ€mförlig nĂ€rvarande, ljuset ljuden bukten som gör det sĂ„ lĂ€tt, tomaterna, melonen utvald att Ă€tas ikvĂ€ll, pĂȘche blanche goda sĂ„ att ögonen gĂ„r i kors, samtalen, skratten, sammetsnatten, integriteten, njutningen, sĂ„ levande.” Ja, det mesta. Och dom 303 soldagarna om Ă„ret, mĂ„ste vara det motsatta som hĂ€r, pulsen, operan, har aldrig varit pĂ„ en opera, fĂ€rgen pĂ„ himlen om natten ”som inte finns norröver, myllret, ansiktena, ödena flĂ€rden om man sĂ„ vill, sĂ„ levande”. SkidĂ„kning 2 timmar bort, 3 till Toscana, 5 till Barcelona; den dĂ€r kartan hade jag gjort en gĂ„ng, i början av 90-talet, Nice som centralort och allt det andra som kunde nĂ„s med bil pĂ„ nĂ„gra timmar inklusive stora flygplatser som kunde skicka ut en till New York eller Bangkok till exempel, jag hade den pĂ„ vĂ€ggen, jag hade den kvar men jag visste inte var. TyvĂ€rr hade kvinnan undertecknat bara med sitt förnamn. Ingen avsĂ€ndare inget sĂ„nt. Hade jag kontaktat henne? Jag hade skrivit. Mitt i nĂ„nting som handlade om valet, vad annars, ringde det pĂ„ heta linjen, privat nummer i displayen, det kunde bara vara hon eller han. Det var han. – Hej, nĂ€stan liksom stönviskade han av medkĂ€nnande. Hur Ă€r det? Hur gĂ„r det? Det var Nicklas. – Det gĂ„r bra. – Var Ă€r du? – I Stockholm. – HĂ€r? – Ja, hĂ€r. – Du mĂ„ste komma ut hit. – Nej. – Varför inte? – Jag ska till tandlĂ€karen och sen hem igen direkt. – Varför denna brĂ„dska? 18


– Jag ska till en lĂ€kare dĂ€rnere. – En lĂ€kare? Vad Ă€r det nu? – En armbĂ„ge, inget allvarligt. – En armbĂ„ge? – En inflammation. – En inflammation? – Ja, en inflammation. – Men du mĂ„r bra? Annars? – Ja, tack, jag mĂ„r bra. SĂ„ höll vi pĂ„ ett tag, sen sa jag att jag mĂ„ste sova, hej dĂ„, vi hörs. Och fick mej i sĂ€ng och slĂ€ckte och försökte hĂ„lla demonerna pĂ„ avstĂ„nd samtidigt som jag tuggade lite slött pĂ„ en kĂ€nsla av otacksamhet och skuld. NĂ€sta morgon var jag uppe tidigt och Ă„t Ă€ggröra med bacon och drack kaffe och gick sen en vĂ€lbekant runda runt Södermalm och kĂ€nde mĂ€rkligt nog hur staden vĂ€lkomnade mej. Det var friskt. Nordligt. En annan breddgrad. Min egen breddgrad. En svag nordlig vind. GrĂ„tt men ljust. Ett myller, som i Nice, men ett för mej mycket vĂ€lbekant myller. Ljus, röster, galna djĂ€vla cyklister, bilar, morgonrusning, alla ljud, allt liv, rörelse och jag kĂ€nde att herregud, hur tror jag att jag ska kunna leva utan en stad? En stor stad. En riktig stad. Det kunde för all del vara Nice ocksĂ„, eller Barcelona, men bara Stockholm kunde vara en min hemstad. Eller New York förstĂ„s. Valaffischer. Jag kan inte vĂ€nta sa en drös socialdemokrater pĂ„ dom affischerna och jag tĂ€nkte pĂ„ en lĂ„t pĂ„ Tell Tale Signs: i Can’t Wait. Inte han heller, inte dom och sen en moderat som verkligen sĂ„g ut som en moderat bör se ut, Maria Abrahamsson, hon och Schlingmann, henne hade jag sett nĂ„n gĂ„ng i mina födslokvarter, vad fan gjorde hon dĂ€r? Ă„k hem till Östermalm tĂ€nkte jag dĂ„ och tĂ€nkte nu ocksĂ„, men Södermalm var nu alltsĂ„ det nya Östermalm. Östermalm var ett sjunkande skepp, ett museum och 19


Gamla stan var Gamla stan och Vasastan var full av intellektuella koryfĂ©er som alltid och bara Kungsholmen gick fri, som stadsdel, oidentifierbar. Jag kĂ€nde att jag ville hem igen och det slog mej att det var prick fyra Ă„r sen jag flyttat frĂ„n stan, i ett slags vredesmod över Alliansens valseger och hur Stockholm var dĂ„, kokande av frosseri och girighet, likadant nu kanske, troligen, en stad Ă€r en stad, men Den Djupa Krisen hade Ă„tminstone hĂ€llt Ă„tskilliga hinkar kallt vatten över festen. Den krisen tyckte jag om. Nu var Ă„terhĂ€mtning men redan talades det om en ny kris. USAs ekonomi gick fortsatt dĂ„ligt. Vattnet. Min tandlĂ€kare sa att hon mĂ„ste göra en porslinskrona eftersom jag bitit sönder tand B7, sa hon möjligen, hursomhelst mitt pĂ„ höger underkĂ€ke, plus en lagning vid en gammal lagning plus en fixning av en gammal kompositlagning höger framtand överkĂ€ke. Hon beordrade mej tillbaka till mĂ„ndagen efter valsöndagen. Sen satt jag hos tandhygienisten nĂ„n halvtimme ocksĂ„. Hon sa att hon jobbade i valstuga i Bromma pĂ„ helgerna. Jag tyckte att det var ofint att frĂ„ga för vilket parti, jag gissade pĂ„ centern. Jag köpte ett par kilo kantareller pĂ„ Hötorget, gula och tratt, oerhört livligt dĂ€r, Kantareller! ropade man, 19,90 kilot, halva priset. FrĂ„n överallt och bara folk frĂ„n andra lĂ€nder Ă€n Sverige och verkligen underbart prunkande stĂ„nd och tillochmed drivor av svart trumpetsvamp och hallon och Ă€pplen och hur mycket som helst och ”halva priset” ropade man Ă„t alla som gick förbi. Jag Ă„kte upp i PUB-huset dit jag och min lilla familj nĂ„n gĂ„ng dĂ„ och dĂ„ om Ă„ret Ă„kte för att ”stadshandla”. För att det var ”Konsum”. Nu var det boutiquer alltihop. RĂ€tt fint. Jag Ă„kte lĂ€ngst upp till ROOM för att fĂ„ mej ett ordentligt duschdraperi av styv plast. Hade man inte, bara sĂ„na av tyg som sugs in av duschstrĂ„larna och smetar mot kroppen. PĂ„ Pet Sounds hittade jag Ă€ntligen U2s 360 pĂ„ vanlig dvd och Arcade Fires nya och Mellencamps nya och sen tog jag mej ut ur stan i rusningstrafiken och var tillbaka vid havet vid kvart i tio. Det var mörkt. Lamporna runt gĂ„rdsplanen lyste men inte dom pĂ„ sjĂ€lva huset. Jordfelsbrytaren hade gĂ„tt, trĂ€dgĂ„rdsbelysningen var tydligen ihopkopplad med lamporna pĂ„ huset och lampan i tvĂ€ttstugan. Jag slog pĂ„, den höll sej kvar, 20


men jag slog av igen och bestĂ€mde mej för att ta tag i det dagen dĂ€rpĂ„. I sĂ€ngen lĂ€ste jag en bit ur stycket Ennui i Melankoliska rum av Karin Johannisson. Werther. Och hans lidande. Som var begripligt om Ă€n i vissa stycken överspĂ€nt till löjets grĂ€ns. Men det var dĂ„. I 1800-tal. Jag tyckte jag kunde identifiera mej, dock ej i sjĂ€lvmörderiet. Men mycket av det andra. Som nĂ€r han Ă„tervĂ€nder till staden frĂ„n sin tillflyktsort och upplever den dĂ€r pĂ„tagliga kĂ€nslan av overklighet mitt i det ombesjungna myllret, som om alla bara var en slags marionetter, det hade jag kĂ€nt, mĂ„nga gĂ„nger och fasan i det, senast nu bland kantareller och trumpetsvamparna, men jag har blivit bra pĂ„ att jaga bort den dĂ€r kĂ€nslan. Om den fick ta över dĂ„ skulle det vara slut. Jag for till vĂ„rdcentralen. Jag lyssnade pĂ„ Tell Tale Signs igen, den besynnerliga Mississippi och tĂ€nkte att den dĂ€r raspiga fantastiska rösten skulle kunna vara en överlevande Werther. Nu en gammal hövding med hur mycket integritet och potential som helst, bara han öppnade munnen sĂ„ föll löven frĂ„n trĂ€den. Eller slog ut. Jag mĂ„ste byta nummer; jag sa det högt nĂ€r jag for förbi Ă€pplen och astrar och hörullarna gigantiska ute pĂ„ fĂ€lten, dom böljande, jag mĂ„ste ta bort min bror. Han ingick inte direkt i katastrofen, inte ens indirekt, men Ă€ndÄ   hans oro. Och min frustration över att han oroade sej sĂ„ efterhĂ€ngset. Och sprĂ„ket 
 franskan. Jag visste ju inte vem hon var, det var ett fint brev, det var allt, en sĂ„n tur att hon inte hade satt sin adress, och det fanns 118 119, men nej. I en vetenskaplig tidskrift, som det brukar heta, hade jag lĂ€st att det svĂ„raste sprĂ„ket att lĂ€ra sej, Ă„tminstone i Europa, om man gick efter hur varje bokstav, om man sĂ€tter samman dom, uttalas, var och Ă€r engelskan. I topp. LĂ€ttast: ja till exempel svenska, finska, spanska, italienska. Franskan med sina mĂ€ngder av outtalade bokstĂ€ver var alltsĂ„ rimligare och ”tydligare” Ă€n engelskan. Och nĂ€r jag lĂ€st det dĂ€r pratade jag engelska med mej sjĂ€lv ett tag och fann att det var ett slags under att jag lĂ€rt mej engelska, men det hade jag nog oĂ€ndligt mycket att tacka all rockmusik jag lyssnat pĂ„ sen Ă„ttaĂ„rsĂ„ldern för. 21


Jag borde parallellt ha lyssnat pĂ„ franska chansoner. Fransk rockmusik hade nog inte varit möjligt. Men jag hade alltid velat kunna det, franskan. Landet dĂ€r det ska vara lĂ€ttast att gĂ„ under jorden och försvinna. Det hĂ€nde att jag pratade med en kvinna i Aix. Som var förtvivlat kĂ€r i en gift man boende i södra Sverige. Hur skulle hon göra? Ja, sa jag, inte vet jag. Han Ă€r ju gift. Jamen 
 och sĂ„ vidare. SĂ„ vackert det var, alltihop. SĂ„ fördömt. Hundra miljarder stjĂ€rnor och hundra miljarder galaxer. MĂ€nniskan som nog mer kryllade Ă€n myllrade. Och valet, valet. Var var retorikerna? Varför hade man inte skickat Sahlin till en talpedagog? Man kan inte sĂ€ja kvinner, man kan inte sĂ€ja vale. Man mĂ„ste snĂ€ppa till t:et pĂ„ slutet. Hon borde lyssna pĂ„ Bob, en mĂ€stare i att inte glömma bort konsonanterna. SvĂ„rt att lita pĂ„ nĂ„n som inte kan uttala hela ordet. Jag lyssnade pĂ„ High Water live igen. Captain Beefheart var en skugga av detta besynnerliga utbrott. Och i Pakistan: mycket högt vatten. Indus hade blivit galen, pĂ„ grund av förra Ă„rets El Niño menade en del. Bekymmersamt minst sagt. Haiti. Den gentemot mej sĂ€kert tjugo Ă„r yngre lĂ€karen som jag Ă€ndĂ„ avlĂ€ste som Ă€ldre stack en nĂ„l i min armbĂ„ge och drog ut det som samlats dĂ€r. Mycket professionellt. StudentarmbĂ„ge kallade han det för. En annan lĂ€kare jag mindes skarpt, en som var yngre och som jag upplevde som yngre sa: sĂ„hĂ€r! Och snĂ€ppte med tumme och fingrar. – Du minns inte vad du gjorde för fem minuter sen, men om jag frĂ„gar dej vad du gjorde igĂ„r kommer du med en strĂ„lande redogörelse, bara det att inte ett enda ord stĂ€mmer. Lovisastormen hade blĂ„st det 20-gradiga vattnet lĂ„ngt ut till havs, nu var det kanske tolv. Det kĂ€nde jag sen nĂ€r jag gick lĂ€ngs stranden med bandagerad armbĂ„ge. Det var fĂ€rdigbadat. Om det nu inte var sĂ„ att vi skulle fĂ„ en rejĂ€l slĂ€ng av indiansommar i september. 22


Men sen. Oktober. Jag mÄste lÀmna mörkret. Det var alldeles för farligt att bli fÄngad i det. I katastrofernas efterklanger Àr tankarna mycket klara och stabila. Det svÄra Àr att hÄlla dom kvar.

23


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.