V책gen Don DeLillo
Översättning av Hans Berggren & Einar Heckscher
Modernista stockholm
DEL ETT
π »Lycka grundas inte på en själv, den består inte av ett litet hem, av att ge och ta. Lycka är att delta i kampen, där det inte finns någon bestämd gräns mellan ens egen personliga värld och världen i sin helhet.« Lee H. Oswa ld I br ev till si n bror
i Bronx
D e t t a var det år då han brukade åka med tunnelbanan mellan stadens ändpunkter, tjugotvå mil på spåren. Han tyckte om att stå längst fram i första vagnen, med händerna platt tryckta mot rutan. Tåget rusade fram genom mörkret. Folk stod på plattfor marna vid de olika stationerna och stirrade ut i ingenstans, en blick de tränat på i åratal. Medan tåget ven förbi undrade han vagt vilka de egentligen var. Hans kropp skakade på de sträckor där tåget gick som fortast. Ibland körde det så fort att han trodde man var på gränsen till att mista kontrollen. Ljudet var uppe i diskanten till en smärtgräns han uthärdade som ett personligt prov. Ännu en vanvettig kurva. Det fanns så mycket järn i ljudet av de där kurvorna att han nästan kände smaken av det, som en leksak man stoppar i munnen när man är liten. Arbetare gick med lyktor utmed angränsande spår. Han höll utkik efter kloakråttor. En tiondels sekund var allt som behöv des för att se ett föremål helt och hållet. Sedan stationerna, de gnisslande bromsarna, folk som stod packade som flyktingar. De vaggade in genom dörrarna, stötte emot gummikanterna, klämde sig in, trycktes strax fast, och tittade ut förbi de närmaste huvudena med intränad tom glömska. Det hade ingenting med honom att göra. Han åkte bara för att åka. 1 49th Street, puertoricanerna. 1 25th, negrerna. Vid 4 2th Street, efter en kurva där det tjöt hela vägen, kom den värsta trängseln, portföljer, matkassar, skolväskor, blinda människor, ficktjuvar, fyllon. Han tyckte inte det var något konstigt med att tunnelbanan innehöll intressantare saker än den berömda staden 25
ovanför. Det fanns ingenting viktigt där ute, mitt på eftermid dagen, som han inte kunde finna i renare form i dessa tunnlar under gatorna. Mor och son såg på tv i källarrummet. Hon hade köpt ett färgat filter till deras Motorola. Översta tredjedelen av rutan var ständigt blå, den mittre skär, och remsan längst ner böljande grön. Han talade om för henne att han hade skolkat igen, åkt tunnelbana ut till Brooklyn, där en man hade en rock med en arm borta. Fira, kallade man det här. Marguerite tyckte inte det var så hemskt att missa en skoldag då och då. De andra barnen jäklades med honom jämt och han hade problem med att hänga med, alltid spänd och orolig, något man accepterade hos en faderlös pojke. Som den där gången när han viftade med en pennkniv mot John Edwards brud. Inte för att Marguerite tyckte att hennes svärdot ter var värd att hamna i bråk om. Hon var ingen människa hon ville bry sig med, och det gällde bara ett gräl om att pojken hade täljt, om att han spritt ut spånor på golvet i hennes lägenhet, där de försökt leva som en familj igen. Så var det med den saken. De var inte välkomna längre och de flyttade till ett källarrum i Bronx, kök och sovrum och allt annat i samma rum, där blå huvuden talade till dem ur tv-rutan. När det blev kallt dunkade de på rören för att portvakten skulle få veta det. De hade rätt till hyfsad värme. Hon satt och lyssnade på pojkens klagomål. Hon kunde inte steka kotletter åt honom varenda gång han ville ha det, men hon var inte snål med lunchpengarna och gav honom till och med lite extra ibland till en serietidning eller tunnelbaneresa. Hela sitt liv hade hon fått dras med dessa orättvisa klagomål. Edward hade gått ifrån henne när hon var gravid med John Edward för att han inte ville försörja en unge. Robert gick plötsligt och dog för henne en stekande het sommardag på Alvar Street i New Orleans, när hon väntade Lee, vilket innebar att hon måste skaffa jobb. Så var det den leende Mr Ekdahl, den bäste, hennes stora hopp, en 26
äldre man som tjänade nästan tusen dollar i månaden, ingenjör. Men han var slug av sig och otrogen, vilket hon till slut kom på honom med genom att få en pojke att lämna ett falskt telegram och sedan öppna dörren och få syn på en kvinna i negligé. Detta hindrade honom inte från att snickra ihop en skilsmässa som lurade henne på ett hyggligt underhåll. Hennes liv blev en ner försbacke av flyttanden till allt billigare ställen. Lee såg ett foto i Daily News av greker som dök från en kaj efter något heligt kors i hamnen. Deras präster har skägg. »Jag tror inte jag fattar riktigt vad jag ska föreställa vara för nåt här.« »Jag har varit i gång hela dan.« »Och det är mig du släpar på.« »Nåt sånt har jag aldrig sagt.« »Tror du jag gillar att laga mat själv.« »Jag jobbar. Jag jobbar. Jobbar jag inte ?« »Så det knappt räcker till mat.« »Jag är inte den sorten som sitter och gnäller.« På torsdagskvällarna tittade han på t v-deckarna. Racket Squad, Dragnet, etc. Bakom de gallerförsedda fönstren, medan snön drev snett neråt genom gatuljuset. Nordlig kyla och fukt. Hon kom hem och talade om att de skulle flytta igen. Hon hade fått tag i tre rum på hundranåntingonde gatan nära Bronx Zoo, som kunde vara trevligt för en växande pojke som var intresse rad av djur. »Naturen stavad baklänges«, sa tv:n. Det var en lägenhet vid järnvägen i ett hyreshus av tegel, fem våningar, på en gata där förskräckliga scener brukade utspela sig. En efterbliven pojke ungefär i Lees ålder hoppade haltande omkring bärande på en levande krabba som han stulit från ita lienska marknaden och brukade sticka upp i ansiktet på mindre barn. Detta var en vanlig syn. Stenkastning förekom ofta. Pojkar med pistoler som de hade tillverkat i metallslöjden började bli vanliga. En kväll såg han från sitt fönster hur två pojkar stop 27
pade specerihandlarens katt i en jutesäck och slog säcken mot en lyktstolpe. Han försökte anpassa sig till gatans rytm. Hålla sig inne mellan tolv och ett, tre och fem. Lära sig hitta i gränderna, utnyttja mörkret. Han åkte långa turer med tunnelbanan. Han tillbringade mycket tid på zoo. Det fanns äldre män som inte satte sig på trappan mot gatan förrän de noggrant brett ut sina näsdukar på den grå stenen. Hans mor var kort och slank, och började nu bli en aning gråhårig. Hon brukade skämtsamt kalla sig liten och nätt, men menade vad hon sa. De satt och såg varandra äta. Han lärde sig själv spela schack, ur en bok, vid köksbordet. Ingen visste hur svårt han hade för att läsa. Hon köpte statyetter och annat krims krams och höll utläggningar om sitt liv. Han hörde hennes steg, hörde hennes nyckel i låset. »Det har kommit en lapp igen«, sa Marguerite, »där man hotar med åtgärder. Har du hållit på och gömt såna här ? De vill ta upp ditt skolkande på kollegiet, och säger att det är sista varningen. Där står att du inte har varit i skolan alls sen vi flyttade. Inte en enda dag. Jag förstår inte varför jag måste få reda på sånt här med posten. Det är som ett slag, en chock för hela min varelse.« »Varför skulle jag gå i skolan ? De vill inte ha mig där och jag vill inte vara där. Det funkar precis som det ska.« »De kommer att klämma åt oss. Det är inte som hemma. De kommer att dra oss inför domstol.« »Jag behöver ingen hjälp för att gå dit, i så fall. Du går bara och jobbar som vilken dag som helst.« »Jag skulle ha gett vad som helst för att stanna hemma och ta hand om mina barn och det vet du. Det här är en öm punkt för mig. Glöm inte att jag själv bara hade en förälder. Jag vet vilken besvärlig situation du befinner dig i. Hemma jobbade jag i affärer och var föreståndare.« Nu kommer det. Hon skulle glömma att han var där. Hon skulle prata i två timmar med den pipiga rösten hos någon som läser för ett litet barn. Han betraktade DuMonts testbild. 28
»Jag älskar mitt USA men jag ser inte fram emot att hamna i en rättssal, vilket är vad som hände med Mr Ekdahl, som anklagade mig för okontrollerade vredesutbrott. De kommer att framhålla att de har varnat oss officiellt. Jag kommer att säga till dem att jag är en person utan utbildning som klarar sig bra i fint sällskap och håller snyggt och rent hemma. Vi är en militärfamilj. Detta är mitt försvar.« Zoo låg tre kvarter bort. Det fanns isränder utmed kanten av vildfågeldammen. Han gick ner till lejonhuset med händerna djupt nerkörda i jackfickorna. Ingen där. Lukten kom emot honom med full kraft, den häftiga rovdjursstanken av rått kött och djurpäls och rykande piss. När han hörde de tunga dörrarna öppnas och de högljudda rösterna, förstod han vad han hade att vänta sig. Två pojkar från P.S.4 4. En kraftigt byggd pojke som hette Scalzo i lodenjacka och skor med klackjärn, tillsammans med en mindre skämtare med rinnande näsa som Lee bara kände till smeknamnet på, Nicky Black. Här för att jäklas med djuren, ställa till de ständiga små trassel som fyllde deras dagar. Han kunde nästan känna deras futtiga glädje när de fick syn på honom, och det ryckte i en halsmuskel. Scalzos röst dånade i det höga rummet. »De ropar upp ditt namn varenda dag i plugget. Men Lee, vad är det för namn ? Är det ett flicknamn, eller vadå ?« »Han heter Tex«, sa Nicky Black. »Han är kofösare«, sa Scalzo. »Du vet väl vad kofösare gör ? Tala om det, Tex.« »De föser in den i korna«, sa Scalzo. Lee gick ut genom norra dörren med ett vagt leende i ansiktet. Han gick nerför trappan och runt till rovfåglarnas sirligt gjutna burar. Han hade ingenting emot att slåss. Han var villig att slåss. Han hade slagits med grabben som kastat sten på hans hund, slagits och vunnit, gett honom ordentligt med stryk, besegrat 29
honom grundligt, slagit hans näsa i blod. Det var på Vermont Street, i Covington, när han haft hund. Men det här hackandet var plågsamt. De gav sig på honom, tappade intresset, kom till baka nyckfullt cirklande, hackade, stacks, jävlades. Scalzo drev i väg mot en grupp äldre pojkar och flickor som satt hopkrupna och rökte kring en bänk. Lee hörde någon säga, »En tvåfärgad Rocket Olds med ekerhjul.« Kungsgamen satt på sin gren, huvud och hals fjäderlösa. Det är en gam som knäcker strutsägg genom att kasta sten på dem med näbben. Nicky Black stod bredvid honom. Man använde alltid hela namnet, aldrig bara Nicky eller Black. »Skolka är en sak. Det säger jag inget om. Men du har inte visat dig på en månad.« Det lät som en komplimang. »Spelar du biljard, Tex ? Vad gör du när du är hemma hela dagarna ? Fickbiljard, va ? Tänk snabbt.« Han fintade ett slag mot Lees skrev, drog sig bakåt. »Men hur kommer det sig att du bor här i norr ? Min brorsa gjorde lumpen i Fort Benning i Georgia. Han sa att folk söderut måste hålla en sten i handen för att kunna skilja mellan höger och vänster. Är det sant, eller vadå ?« Han skuggboxades, vaggade på huvudet, andades hastigt genom näsan. »Min brorsa är vid kustbevakningen«, berättade Lee. »Det är därför vi är här. Han ligger på Ellis Island. De kallas för hamn vakten.« »Min brorsa är i Korea nu.« »Min andra brorsa är marinsoldat. Han kanske blir skickad till Korea. Jag är orolig för det.« »Det är inte koreanerna du behöver oroa dig för«, sa Nicky Black. »Det är de jävla kineserna.« Det fanns vördnad i hans röst, en aning klagan i tonen. Han hade trasiga jeans och en sportjacka som var ungefär lika mycket för liten som Lees vindtygsjacka. Han var småväxt, snorade hela 30
tiden, och i vänstra halvan av hans ansikte satt en ständig grimas. »Jag vet var man kan sno sötplugg från en lastbil. Vi kan gå och rosta dem på tomten nära Belmont. Har de sötplugg nere i Södern ? Jag vet var man får tag i såna där böcker, om man bläddrar fort så ser man två som knullar. Den här grabben vet sånt där. Den här grabben tänker sluta skolan i samma ögonblick han fyller sexton. Jag menar, se upp.« Han spottade ut en tobaksflaga från tungspetsen. »Grabben fixar jobb på ett bygge. Första löningen köper han tio skjortor med hög krage. Han spar sina pengar, innan man hinner blinka har han en bil. Han polerar kärran en gång i måna den. Kärran fixar knulla åt honom. Vem är bättre än grabben ?« Scalzo kom släntrande mot dem på sitt typiska vis med gung ande axlar. Klackjärnen skrapade lätt mot den sträva asfalten. »Hur kommer det sig att du aldrig pratar med mig, Tex ?« »Låt oss få höra din släpiga rotvälska«, sa Nicky Black. »Just precis.« »Prata med Richie. Han snackar gulligt.« »Men låt oss höra dig släpa på orden ordentligt. På riktigt. Det här har jag sett fram emot.« Lee log och började gå förbi gruppen som hängde vid park bänken och tände cigaretter i blåsten, de femtonåriga flickorna med lysande läppstift, pojkarna i nitade byxor med sadelsöm och pistolfickor. Han gick fram till gårdsplanen vid entréerna och tog gången som ledde till grinden närmast hans gata. Scalzo och Nicky Blank gick tio meter bakom. »Hörru din bög.« »Han käkar eucalyptus.« »Har man dålig andedräkt blir pussen söt och god på nåra sekunder.« »Rakt av bara.« »Alla gånger.« »Ett två chachacha.« »Han vet inte ett skit.« 31
»Se upp i böjen.« »Men varför vill han inte snacka med mig ?« »Vad gör man ?« »Röka fjollcigarr.« »Saaagolikt mild.« »Rakt av bara.« »Men snacka med oss va.« »Gillar du inte vårt snack, eller vadå ?« »Men säg nåt då.« »Tänk snabbt, Tex.« »Sätt i gång nu.« Vid grinden stod en man i lumberjacka och slips som frågade honom vad han hette. Lee sa att han inte pratade med yankees. Mannen pekade på en fläck på trottoaren och menade att där ska du stå tills vi har rett ut det här. Sedan gick han bort till de andra två pojkarna, talade med dem en stund och pekade åt Lees håll. Nicky Black sa ingenting. Scalzo ryckte på axlarna. Mannen identifierade sig som skolkurator. Scalzo knådade sig i grenen och såg mannen rakt i ögonen. Vad är det med det då, Mister. Nicky Black utförde en liten huttrardans med händerna i fickorna, flinade och visade sina kanintänder. När de kommit ut på gatan förde mannen Lee till en grön och vit polisbil. Lee blev imponerad. En polis satt bakom ratten. Han körde med en hand, och höll den andra handen med en cigarett nere mellan knäna. Marguerite satt uppe sent och tittade på testbilden. Lee hyser en äkta kärlek till djur så zoo var en välsignelse, men man skickar ner honom till ett hus i city där dårdoktorerna hackar på honom tjugofyra timmar om dygnet. Ungdomshuset. Massor av puertoricaner. Han dränks i det där babblet. John Edward försökte få honom att prata med dårdoktorn men Lee vägrar tala med John Edward ända sen han riktat fällkniven mot John Edwards fru. Han sover på en intagningsavdelning. De 32
frågar honom ifall han biter på naglarna. Bekänner han sig till någon religion och allt möjligt. Uppträder han störande på lek tionerna ? Han förstår inte slangen, herr domare. Stället är fullt av pojkar av New York-typen. De ser min son i jeans och hör att han talar dialekt. Många pojkar går ju i jeans. Vad är det för konstigt med jeans ? Men de hackar på honom och frågar om han tror att han är Billy the Kid. Det här är en pojke som brukade spela Monopol med sina bröder och hade normala betyg när vi bodde med Mr Ekdahl, på Eighth Avenue, i Fort Worth. Det är en fråga om anpassning, herr domare. Det var bara en täljkniv och han skar henne aldrig och nu talar de inte med varandra, fast de är bröder. Det här är en pojke som studerar djurens liv, djurens mat- och sovvanor, djur i deras lyor och gryt. Vad heter det, ide ? Han är begåvad, herr domare. Jag har sagt att han har tyckt om historia och kartor ända sedan han var liten. Han har de mest häpnadsväckande kunskaper om saker man normalt inte lär sig i skolan. Den här pojken fick sova i min säng tills han nästan var elva för att vi var så trångbodda och vi två har bott i de torftigaste små rum medan hans bröder var på barnhem eller militärakademin eller var marinsoldater i kustbevakningen. De flesta pojkar ser upp till sin far som om han hade skapat himmel och jord. Men den stackars karln bara rasade ihop på gräsmat tan och det var slutet på den enda lyckliga tiden i mitt vuxna liv. Ända sedan dess har det varit Marguerite och Lee. Vi är mor och son. Det har aldrig varit fråga om att jag skulle ha försum mat honom. Man säger att han skolkar, säger man. De påstår att han stannar hemma hela dagarna och tittar på tv. De talar om rättspsykiatrisk klinik. De talar om att han ska arbeta hos Protestantiska Storebröderna. Han har redan storebröder. Vad ska han med fler bröder till ? Man har talat om Frälsningsarmén. De plockar åt sig omslagspappren på godiset jag ger min son. De vänder ut och in på min plånbok. Den här behandlingen är förnedrande. Det är inte mitt fel om han inte klär sig lika fint som andra. Vad är det man för sånt liv om ? En pojke som skolkar 33
lite i Texas är ingen brottsling man låser in för att studera. De har satt upp min pojke på sin lista. De förväntar sig att jag ska be dem om lov att gå hem igen. Vi är inte vanliga luffare som de försöker framställa oss som. Hur i Kristi namn, och jag är kristen, skulle en försumlig mor kunna skapa ett så fint hem, som jag är villig att visa upp som bevis, trevligt möblerat och allt på sin plats. Jag är inte rädd för att hushålla med maten. Det är ingen skam att koka bönor och baka majsbröd och få det att räcka länge. Den som var snål var Mr Ekdahl, på Granbury Road i Benbrook, när han hade börjat vara otrogen. Men det är mig man anklagar för utsvävningar och bråk. Jag tog tillbaka mitt eget namn, herr domare. Marguerite Claverie Oswald. Det var då vi flyttade till Willing Street, vid järnvägen. Han fick göra teckningar av människokroppen, som bedömdes som torftiga. Psykologen ansåg honom besitta mer än normal intelligens. Socialassistenten skrev, »Intervjun upplyste om att han kän ner nästan som om det vore en slöja mellan honom själv och andra människor, som hindrar dem från att nå fram till honom, men han föredrar att denna slöja förblir intakt.« Skolläraren meddelade att han brukade kasta papperssvalor i klassrummet. Han hamnade i sjunde klass igen tills terminen slutade. I som marskymningen hängde flickorna kring bänkarna i Bronx Park South. Judiska flickor, italienska flickor i snäva kjolar, flickor med armband kring vristerna, deras röster mumlade pojknamn, schlagertexter, små kommentarer han inte alltid förstod. De tilltalade honom när han gick förbi, fick honom att le på sitt hemliga vis. Åh, en kvinna som luktade öl när hon andades på honom, på bussen på väg hem från stranden. Han känner den trötta salta svedan i ögonen från en dag i sol och vatten. 34
»Problemet med att lämna dig hos min syster«, sa Marguerite, »var att hon redan hade för många egna barn. Plus den vanliga osämjan i familjen. Det innebar att jag blev tvungen att anställa Mrs Roach, på Pauline Street, när du var två år. Men en dag kom jag hem och såg att hon slog dig så du fick ränder på benen, och så flyttade vi till Sherwood Forest Drive.« Värmen trängde in i lägenheten genom väggar och fönster, sipprade ner från tjärpappstaket. På söndagarna kom män bärande på bakelser i vita kartonger. En italienare blev mördad i en godisbutik, skjuten fem gånger så hans hjärna stänkte över väg gen intill stället med serietidningar. Ungar vallfärdade till affären från överallt omkring för att se de gråaktiga fläckarna. Hans mor sålde strumpor på Manhattan. En kvinna på gatan, helt vanlig, med glasögon och mörk klänning, räckte honom ett flygblad på trappan till järnvägssta tionen. Rädda Rosenbergs, stod det. Han försökte lämna tillbaka det, i tron att han måste betala för det, men hon hade redan vänt sig om. Han gick hem, hörde en släpig radioröst referera en baseballmatch. Gott om plats, mina vänner. Kom hit ut och se resten av den här matchen, och hela nästa. Det var söndag, Mors dag, och han vek prydligt ihop flygbladet och stoppade det i fickan för att spara till senare. Det finns en värld inuti världen. Han tog tunnelbanan till Inwood och ut till Sheepshead Bay. Där nere fanns allvarliga män som vaggade fram i det koppar färgade ljuset. Han såg kineser, tiggare, män som talade till Gud, män som bodde på tågen, dag och natt, illa åtgångna, med tovigt hår, sovande tåligt hopkrupna på korgsätena. En gång hoppade han över ett vändkors. Han åkte mellan två vagnar och höll hårt i den tunga kedjan. Han kände friktionen i tågets framfart i tän derna. Ibland körde de så fort. Han tyckte om känslan av att de var på gränsen till att spåra ur. Hur kunde man veta att föraren inte var tokig ? Han kände en lustfylld rysning. Hjulen avgav svärmar av blåvita gnistor, väldiga väsande explosioner, på grän 35
sen till bortom all kontroll. Folk vällde in, varenda ansiktsform i ansiktenas bok. De trängde sig igenom dörrarna, de hängde i handtagen. Han åkte för åkandets skull. Oljudet hade kraft och mänsklig röst. Mörkret hade kraft. Han stod längst fram i första vagnen med händerna platt tryckta mot glaset. Utsikten över spåren var en sorts kraft. Det var en hemlighet och en kraft. Ljusstrålarna röjde hemliga ting. Oljudet stegrades till ett raseri han fann i sin själ, en skön våg av vrede och smärta. Aldrig mer i sitt korta liv, aldrig ute i världen, skulle han känna denna inre kraft som stegrades till ett tjut, denna själens hemliga styrka i tunnlarna under New York.
17 april
N i c h o l a s B r a n c h sitter i ett rum fullt av böcker, ett rum fullt av dokument, teoriernas och drömmarnas rum. Han är inne på femtonde året av sin uppgift och undrar ibland om han håller på att bli okroppslig. Han vet att han börjar bli gammal. Det finns tillfällen då han inte kan koncentrera sig på föreliggande fakta och måste gå tillbaka gång på gång till sidan, raden, den finkorniga detaljen rörande en viss eftermiddag. Han vandrar in och ut i dessa eftermiddagar, den ljusa heta himlen som ger ensidiga data ton och djup. Ibland somnar han, hopsjunken i stolen, med ena handen vikt mot heltäckningsmattan. Detta är åldrandets rum, det brandsäkra rummet, papper överallt. Men han vet var allting finns. Ur en stapel med pärmar som når halvvägs till taket plockar han händigt fram den han behö ver. Staplar överallt. Anteckningsblock och kassetter överallt. Böckerna fyller höga bokhyllor utmed tre väggar och ligger på skrivbordet, på ett bord till och över stora delar av golvet. Där finns ett tungt dokumentskåp fullproppat med dokument som är så gamla och tätt packade att de kanske är på gränsen till självantändning. Värme och ljus. Det finns inget formellt system som hjälper honom att hitta i materialet i rummet. Han använ der händer och ögon, färg och form och minne, sammanställ ningen av suggestiva egenskaper som förbinder ett föremål med sitt innehåll. Han vaknar med ett ryck och undrar var han är. Ibland ser han sig omkring, skräckslagen av hur mycket det är, ett liv av papper. Han sitter i dataspyorna från hundratals liv. Det finns inget slut i sikte. När han behöver något, en rapport eller utskrift, vad som helst, av vilken svårighetsgrad som helst, 37
behöver han bara säga till. Intendenten är snabb att svara, enve tet besluten att alltid skicka precis rätt dokument inom ett forsk ningsområde präglat av mångtydighet och misstag, av politisk partiskhet, systematisk illusion. Men inte bara rätt dokument, inte bara en obskyr fotnot från en öppen källa. Intendenten skickar honom material som inte setts av någon utanför Lang leyhögkvarteret, material som innefattar resultaten av interna undersökningar, konfidentiella pärmar från CIA:s egen säker hetsavdelning. Branch har aldrig träffat den nuvarande intenden ten och betvivlar att han någonsin kommer att göra det. De talar i telefon, korthugget som knarklangare men oföränderligt artigt, bokmänniskor som de är. Nicholas Branch i sin läderfåtölj är en pensionerad analytiker på toppnivå i CIA, anställd på kontrakt för att utföra den hem liga historieskrivningen om mordet på president Kennedy. Sex komma nio sekunders hetta och ljus. Låt oss sammankalla ett möte för att analysera den suddiga fläcken. Låt oss ägna våra liv åt att försöka förstå detta ögonblick, särskilja beståndsdelarna i varje överfull sekund. Vi ska bygga teorier som blänker som gudabilder av jade, invecklade system av eleganta antaganden med fyra ansikten. Vi ska följa kulbanorna baklänges till de liv som bebor skuggorna, verkliga människor som stönar i sina drömmar. Elm Street. En kvinna undrar varför hon sitter i grä set, med blodstänk överallt omkring sig. 10th Street. Ett vittne lämnar kvar sina skor på motorhuven till en blödande polismans bil. En sällsamhet som nästan är helig, tycker Branch. Det finns mycket här som är heligt, en förvillelse i verklighetens innersta trakter. Låt oss återta greppet om saker och ting. Han slår in ett datum på hemdatorn som CIA försett honom med för att lättare kunna spåra upp vad han behöver. 17 april 1963. Namnen visar sig genast, med bakgrunder, samband, plat ser. Den ljusa heta himlen. Den skuggiga gatan med vackra villor i ek från trakten. 38
*
Amerikanska kök. I det här finns en frukosthörna, där en man vid namn Walter Everett Jr. sitter och tänker – Win, som han brukade kallas – glömsk av morgonljuden omkring sig, en fläkt av det alldeles välbekanta, hjärtslagsmosaiken i varje lyckligt hem, det rostade brödet som hoppar upp ur brödrosten, radioröster med sin intima och beskäftiga ton, ett optimistiskt surr som bor i öronen. Record Chronicle låg vid hans armbåge, ännu färsk, vikt av tidningspojken eftermiddagen innan. Bilder darrade bland de solbelysta hushållsattiraljerna, alltid något som rörde sig, ett flygande ljus, så mycket som fanns att veta här i världen. Han rörde om i kaffet, tänkte, rörde om, satt i den breda ljusstrimman, dinglade med skeden nu, en vänlig och tillbakadragen man, det kunde man med rätta säga, om man enbart grundade sig på det yttre. Han tänkte på hemligheter. Varför behöver vi dem och vad betyder de ? Hans fru sträckte sig efter sockret. Han tänkte viktiga tankar vid frukosten. Han tänkte tankar vid lunchen på sitt kontor i Gamla huvudbyggnaden. På kväl larna satt han på verandan och tänkte. Han trodde det var en naturlag att människor med hemligheter har en benägenhet att dras till varandra, inte för att de vill dela med sig av vad de vet utan därför att de behöver de likasinnades sällskap, de likaledes drabbades sällskap – en tillflykt från det andra livet, den kusliga verkligheten i att leva med människor som inte bevarar hemlig heter som yrke eller plikt, eller sysslar med något som är bundet till ens själva existens. Mary Frances tittade på honom medan han bredde smör på en rostad brödskiva. Han höll om dess kanter med vänstra handen, rörde kniven med systematiska svep, om och om igen. Försökte han få smöret jämnt fördelat ? Eller fanns där andra, djupare bevekelsegrunder ? Det var sorgligt att se honom förlo rad i småsaker, breda smör i evighet, förvandla rutin till tom besatthet, utan mening eller behov. 39
Hon visste hur man uttryckte sin oro på ett sansat vis. Hon visste hur hon skulle använda ljudet av sin egen röst för att åter föra honom till vad som var tryggt och vardagligt, framför det dukade frukostbordet, den tionde soliga dagen i sträck. »Vet du vad som är bland det trevligaste att titta på ? Som jag aldrig riktigt lagt märke till förrän vi flyttade hit ? Folk som kommer ut från kyrkan. Samlas i små sällskap vid trappan och pratar. Är det inte bland det trevligaste man kan se ?« »Du trodde du skulle stöta på en massa kriminella här nere.« »Jag trivs här. Det är bara som du har för dig.« »Karlar som stövlar in på barer. Törstiga efter boskapsförflytt ningen.« »Jag menar kyrkor var som helst. Jag har bara inte lagt märke till det förut.« »Jag tycker om att titta på folk som kommer ut från motell.« »Nej men jag menar allvar. Det är nåt förtjusande över gräs mattan framför en kyrka eller kyrktrappan när gudstjänsten just har slutat och folk sakta kommer ut och bildar små grupper. De ser så snälla ut.« »Det var det jag inte tyckte om med söndagar när jag växte upp. Alla tantiga människor i uppstramad klädsel. Gjorde mig skitdeprimerad.« »Vad är det för fel med att vara tantig ? Jag gillar att vara en medelålders tant.« »Jag menade inte dig.« Han sträckte sig över bordet och rörde vid hennes arm som han alltid gjorde när han trodde sig ha sagt något dumt eller avbrutit henne. Bry dig inte om vad jag säger. Lita på mina hän der, min beröring. »Det känns skönt när du gör så där.« Vi dras till varandra för att söka ömsesidig lindring för vår åkomma. Så tänkte han vid frukostbordet i det trivsamma gamla huset från sekelskiftet, med den krökta verandan och dörrpos terna av ek klädda med slingerväxter. Han fick tid att tänka, tid 40
att bli en välbevarad gammal man, skulpterad i tvål, vit och pittoresk. Det var inte ovanligt att män i hemlig tjänst drog sig tillbaka vid femtioett års ålder. En pensionsplan hade godkänts av någon kommitté och ett uttalande gjorts om de svåra och far liga liv sådana människor levde; familjeproblemen; uppdragens obeständiga karaktär. Men Win Everett hade inte precis dragit sig tillbaka frivilligt. Det var historien i Coral Gables. Det var lögndetektortesterna. Och från specialister på tre olika nivåer fick han höra uttrycket »motiveringsutmattning«. Två av dem var psykiatriker hos CIA, den tredje en godkänd kontakt i ytter världen, den plats han fann så kuslig och verklig. De kallade det halvtidspension. En semantisk vänlighet. De ordnade ett lärarjobb åt honom här och betalade honom arvode för att rekrytera lämpliga studenter som aspiranter. På ett kvinno college var detta ett grovt skämt som till och med Win kunde uppskatta på ett bittert och självanklagande sätt, som om han fortfarande vore på deras sida, och iakttog sig själv på avstånd. Det är vad vi till slut gör, tänkte han. Spionerar på oss själva. Vi är utlämnade åt vår egen objektivitet. En tanke till frukosten. Han vek ihop den lätt rostade brödskivan och var till sist klar att äta den. I hans alldagliga kropp såg hon övertygelsens kraft. En mager och ledig gestalt. Ett milt ansikte, klara ögon, hög och sorgsen och fräknig panna. Det fanns en brinnande tro hos denne man, en känsla för det väsentliga. Mary Frances såg detta klarare än någonsin nu när han skickats bort från sammanträ dena och planeringsgrupperna, de hemliga träningslägren och operationsstyrkorna. Berövad verkliga uppgifter, utan kontakt med de människor och händelser som gav hans nit innehåll, höll han på att förvandlas till ren princip, rent nit. Hon var rädd för att han skulle bli en människa av det slag som gör sin förbittring till något helgonlikt, som lyser åren igenom med ett rent och plågat ljus. Radion sa mellan tjugofem och trettio grader. Gud lever och mår bra i Texas. Suzanne kom in, glupande hungrig igen, deras sexåring. Hon 41
ställde sig med huvudet lutat mot sin fars arm, fötterna i kors på ett särskilt sätt, halvt trumpen, en rutinmässig begäran om uppmärksamhet. Hon hade sin mors prosaiska blondhet, tjockt och krusigt hår, blekare ansikte än Mary Frances, utan den väderbitna strävheten. Eftersom de velat ha ett barn men givit upp hoppet, var hon ett tecken på något osjälviskt här i världen, någon varmhjärtad kraft som kunde förvandla deras litenhet till förundrad dyrkan. Win lyfte upp henne så hon kunde sjunka ihop dramatiskt. Han matade henne med resten av sin rostade brödskiva och gav ifrån sig smaskande ljud medan hon tuggade. Hans grå ögon hade fått nytt liv. Mary Frances lyssnade på Life Line på K DNT, ett program om vikten av att föräldrar är mer vaksamma med att hålla reda på vad deras barn läser och tittar på och lyssnar till. »Farorna finns överallt«, sa den bistra rösten. Win trevade i bröstfickan efter en cigarett. Suzanne skyndade ut när hon hörde skolbussen. En tystnad lade sig över rummet, den första av dagens pauser, den första lilla utmattningen. Sedan började Mary Frances i sin morgonrock att duka av bordet, en serie lätta tydliga ljud hängande i luften, diskreta som hand klockor. De två männen satt på Win Everetts provisoriska kontor i källaren till Gamla huvudbyggnaden, under ett svagt och flim rande fluorescerande ljus. Win satt i skjortärmarna och rökte, ivrig att prata, förvånad och en smula bestört över den stora förväntan han kände inför att utbyta nyheter ansikte mot ansikte med en före detta kollega. Snickare arbetade i korridoren, män med snaggat hår ropade till varandra med släpiga röster under värmerören. Laurence Parmenter lutade sig fram i sin stol, en lång bred axlad man i blå oxfordskjorta och mörk kostym. Han gav ett energiskt intryck också i vila, hans blonda hår hade silverstänk i polisongerna, och han såg ut som en man som tycker om att göra affärer under gemytliga former, skämtande över drinkar. Win 42
tyckte han var en imponerande karl, självsäker, med goda för bindelser, en av männen bakom den beslutsamma blixtkuppen i Guatemala 1954, samlare av årgångsviner, vän och veterankol lega från Grisbukten. »Herregud, de grävde ner dig.« »Texas kvinnouniversitet. Smaka på namnet.« »Vad undervisar du i ?« »Historia och ekonomi. Någon i DDP bad mig leta ut lovande studenter åt dem. Särskilt utländska flickor. Om här finns en framtida premiärminister, är tanken att vi ska rekrytera henne nu, medan hon fortfarande är oskuld.« »Jesus Kristus.« »Först lämnar man över mig till psykiatrikerna«, sa Win. »Sedan skickar man mig i exil. Vad är det här egentligen för ett land ?« Båda skrattade. »Jag säger namnet för mig själv hela tiden. Jag låter det flöda över mig. Jag dröjer mig kvar i dess aura.« »Texas kvinnouniversitet«, viskade Parmenter nästan vörd nadsfullt. Win satt och nickade. Han och Larry Parmenter hade tillhört en grupp kallad SE-detaljen, sex militära analytiker och under rättelsemän. Gruppen var ett av elementen i en kommitté på fyra stadier som inrättats för att ta itu med problemet Castros Kuba. Första stadiet, Studieutskottet, bestod av fjorton höga tjänstemän, inklusive rådgivare till presidenten, högre militärer, specialiserade medhjälpare, vice statssekreterare, chefspersoner inom underrättelsetjänsten. De sammanträdde i en och en halv timme. Sedan lämnade elva män rummet, och sex andra kom in. Den nu befintliga gruppen, kallad Utökade SE-utskottet, sam manträdde i två timmar. Sedan försvann sju män, fyra nya kom in, inklusive Everett och Parmenter. Detta var SE-detaljen, en grupp som utformade specifika hemliga operationer och sedan avgjorde vilka medlemmar inom hela SE-utskottet som borde 43
känna till de planer man gjort upp. Denna grupp i sin tur und rade huruvida SE-utskottet ville veta vad som skulle ske i steg tre. Troligen inte. När mötet om steg tre var slut lämnade fem män rummet och tre paramilitära officerare kom in för att ingå i Ledningsgrupp 4. Win Everett var den ende närvarande i både tredje och fjärde steget. »Kunde faktiskt vara värre«, sa Parmenter. »Du är åtminstone fortfarande med.« »Jag skulle mer än gärna vara färdig med det, helt och hållet och för gott.« »Och göra vadå ?« »Starta min egen firma. Konsult.« »För vad, hemliga invasioner ?« »Det är ett av problemen. Jag är något av en kantstött vara. Den andra svårigheten är att jag har föga instinkt för affärer. Jag är bra på att undervisa. CIA har en bild av min själ i sina papper, från innan jag gjorde bort mig. De tittade på den och skickade mig hit.« »De behöll dig. Det är det viktiga. De förstår djupare än du tror att de gör.« »Jag skulle tycka det vore underbart att vara ute för gott. Så länge jag är här jobbar jag fortfarande för dem, även om alltsam mans är ett dåligt sjukt skämt.« »Man kommer att ta in dig igen, Win.« »Vill jag bli intagen igen ? Jag tycker inte om känslan av van kelmod jag har inför det här. Å ena sidan föraktar jag dem; å andra sidan kräver jag deras kärlek och förståelse.« Kunskap var en fara, ovetskap en omhuldad tillgång. I många fall fick inte DCU, Direktören för Centrala Underrättelsetjänsten, veta viktiga saker. Ju mindre han visste, desto beslutsammare kunde han fungera. Det skulle försvaga hans förmåga att tala sanning vid en undersökning eller ett förhör, eller vid ett samtal med presidenten i Ovala rummet, om han visste vad de gjorde i Ledningsgrupp 4, eller ens vad de talade om, eller mumlade i söm 44
nen. Högsta militärledningen fick inte veta. Fasorna på fältet var ingenting för deras öron. Detaljerna var en form av smitta. Stats sekreterarna skulle isoleras från vetskap. De var lyckligare när de ingenting fick veta eller fick veta för sent. Vice statssekreterarna var intresserade av trender och tendenser. De förväntade sig att bli missledda. De räknade med det. Justitieministern skulle inte ha reda på de osmakliga detaljerna. Bara nå resultat. Varje nivå i kommittén var till för att skydda en högre nivå. Man uttalade sig komplicerat. Man behövde speciella erfarenheter och insikter för att kunna utröna den verkliga meningen i vissa dunkla uttalan den. Det förekom pauser och tomma blickar. Briljanta gåtor flöt uppåt och neråt mellan nivåerna, för att övervägas, lösas, igno reras. Det måste vara på det här viset, medgav Win för sig själv. Männen på hans nivå ynglade hemligheter som skälvde som ormägg. De planerade att förgifta Castros cigarrer. De uppfann cigarrer utrustade med mikrosprängladdningar. De hade en gift penna under utveckling. De konspirerade med storgangsters om att skicka mördare till Havanna, giftmördare, krypskyttar, sabo törer. De experimenterade på apor med ett botulinusgift. Fidel skulle drabbas av kramper, kräkningar och hostanfall, precis som de långsvansade primaterna, och dö en ohygglig död. Har ni någonsin sett en apa få okontrollerbara hostattacker ? Ruskigt. De ville stoppa svampsporer i hans dykardräkt. De höll på att konstruera en snäcka som skulle explodera när han var ute och simmade. Medlemmarna av kommittén tillät bara generella fakta att gå vidare uppåt. Naturligtvis var det presidenten som var det slutliga föremålet för deras beskyddarinstinkter. De visste alla att Kennedy ville se Castro ligga och svalna för gott i ett skåp, men de fick inte låta honom ana att hans brottsliga längtan var en uppgift de hade ålagt sig själva att uppfylla. Vita huset skulle vara ovetskapens högsta topp. Det var som om en obesudlad ledare förverkligade någon urgammal sanning som de andra var tvungna att beundra enbart som abstraktion, på grund av sin 45