9789177410942 by Smakprov Media AB

Människor med ett rättshaveristiskt beteende är ett stort men ofta förbisett samhällsproblem. De slukar massor av tid, framför allt inom offentlig sektor, och blir i sin kamp en prövning för andra. Själva ser de sig som offer med rätt att föra kampen för sin sak vidare till varje pris. Det här är den tredje och omarbetade upplagan av Möta människor med rättshaveristiskt beteende. Utgångspunkten är att ett rättshaveristiskt beteende bottnar i psykisk ohälsa och är ett uttryck för lidande. Orsaken finns ofta hos den enskilde själv, men blir problematisk för den omvärld som ställs till svars för olika oförrätter. Fenomenet är också under ständig förändring, från folkhemskverulanten till vår tids provokatörer på nätet. Nytt är att författarna pekar på gemensamma mönster för ett rättshaveristiskt beteende. Du får också konkreta råd för hur du kan bemöta dessa personer i olika miljöer och situationer, såväl i det personliga mötet som i en digital värld. Kunskap som både kan lindra deras lidande och ge dig själv andrum. Författarna lyfter även svensk och internationell forskning inom området och ger juridisk vägledning. Boken riktar sig till alla yrkesverksamma som möter personer med rättshaveristiskt beteende, men exemplen är främst hämtade från offentlig sektor. Jakob Carlander är leg. psykoterapeut och arbetar vid egen mottagning. Andreas Wedeen (f.d. Svensson) är leg. psykolog, arbetade tidigare inom psykiatrin och driver i dag egen verksamhet.

ISBN 978-91-7741-094-2

789177 410942

Innehåll

Förord 5 Inledning 12 Del 1 Rättshaveristiskt beteende: vad, vem, varför?

Vem är en rättshaverist?

Hur ser behandlingen ut?

Rättshaveristen finns i oss alla 26 Beteendet som en diagnos 30 Diagnosen som måste vägas på guldvåg 31 I privatlivet 33 I juridiska sammanhang 36 Avsikt och intention 39 Mentaliseringsförmåga 41 Tecken på rättshaverism 45 Vad ligger bakom beteendet? Är psykopati och rättshaveristiskt beteende samma sak? Fysiskt farlig för sin omgivning? Vara anhörig eller närstående

91 94 95

Del II Strategi och bemötande Så hanterar du mötet med den som uppvisar ett rättshaveristiskt beteende

103

Empatisk och bestämd 105 Var uppmärksam på de egna affekterna 107 Verktygslådan 107

Rättshaveristiskt beteende och sociala medier Ta hjälp av juristen Ta hot på allvar

När du blir anmäld – tänk på detta Några rättsfall och beslut Slutord Referenser

167 174

180

183 188 202 204

Förord

När den första upplagan av Möta människor med rättshaveristiskt beteende kom ut hösten 2015 blev vi överraskade av den respons boken fick. Den sålde raskt slut i tre tryckningar varpå vi skrev en ny utökad version som kom ut 2017. Det är nu dags för en tredje, reviderad utgåva av boken. Vi var inte beredda på det mottagande boken kom att få. Det tycks som om all verksamhet som faller under förvaltningslagen och idéburen rörelse som fackföreningar, hyresgästföreningar och medlemsorganisationer är särskilt sårbara för rättshaveristiskt beteende. Där det finns offentlighetsprincip, serviceskyldighet och särskilt ansvar för medlemmars rättigheter, där tenderar också detta beteende stanna upp och bli långvarigt. Sedan boken kom ut första gången har vi föreläst och handlett på otaliga arbetsplatser och inom vitt skilda yrkesområden: kommunernas skolor, socialkontor, äldreboenden, samhällsbyggnadsförvaltningar, hälso- och miljökontor, landstingens sjukhus, länsstyrelsernas administration, domstolar, tillsynsmyndigheter, statliga verk, fack föreningar med mera. Vi har fått lära känna vårt land på ett nytt sätt som vi är allt annat än oberörda av. Dessa möten har bekräftat det vi beskrivit och uppmärksammat i boken. Det har också vidgat vår kunskap ytterligare då vi mött många starka berättelser om svåra möten och utmanande situationer. Ibland har dessa berättelser återspeglat tragiska livsöden och ytterst ansträngda situationer för yrkespersoner. Dilemmat med rättshaveristiskt beteende är mycket större än vad vi förstod från första början. Med denna tredje version vill vi fånga in den kunskap vi tillägnat oss under denna minst sagt omtumlande resa genom förvaltnings- och myndighets-Sverige. 5

Det kommer ständigt nya beslut från tillsynsmyndigheter och domstolar som ger oss mer kunskap hur beteendet ska bemötas på ett juridiskt och administrativt korrekt sätt. Även dessa vill vi sätta in i ett övergripande sammanhang. Det sista året har vi haft en ökad kontakt med anhöriga till människor med detta beteende. Rätts haveristiskt beteende kan också drabba hårt i privatlivet. Med tredje upplagan är det därför angeläget att ytterligare fokusera på anhörigperspektivet. Den är tänkt att ge en kortfattad och övergripande introduktion i vad som juridiskt och administrativt gäller i mötet med rättshaveristiskt beteende. Att skriva dessa böcker om människor med rättshaveristiskt beteende har varit en omtumlande resa med många erfarenheter, berättelser, reflektion och lärdomar. Ofta har uppgiften känts skör och grannlaga. Ordet ”rättshaveristisk” är behäftat med många föreställningar och fördomar, samtidigt som det är ett begrepp med så tydliga och igenkännbara associationer att vi ändå hållit fast vid det. För oss är det uppenbart att det i dag fattas ett distinkt begrepp och kanske även diagnos för den grupp av människor som bär på detta beteende. I arbetet med böckerna har vi berörts av de många och starka berättelser vi fått ta del av. De handlar om svåra möten och känslor av vanmakt, frustration och rädsla. Personal och enhetschefer kan vittna om hur komplicerat det är att möta en person som ställer aggressiva krav, kommer med dramatiska anklagelser och som har en bild av verkligheten som så diametralt skiljer sig från den egna upplevelsen. Vi har också konfronterats med den utsatthet en enskild människa kan känna i kontakt med sjukvård, äldreomsorg, skola, socialtjänst, myndighet, kommunal förvaltning och rättsväsende. Så mycket är komplext och svåröverskådligt. Det är inte alltid lätt att veta att jag får det jag behöver och har rätt till inom rimlig tid. Många gånger har vi ställt oss frågan om det är rätt att använda 6

ordet rättshaveristisk. Efter många och återkommande diskussioner har vi kommit fram till att det är ett både användbart och viktigt begrepp. Men det är långt ifrån en enkel fråga. Begreppen rättshaverist och rättshaveristisk kan ibland användas både slarvigt och nedsättande. De kan användas för att sätta en stämpel i pannan på den man tycker är jobbig och påfrestande i största allmänhet. Rättshaverist används då på samma sätt som när vi i vardagsprat säger åt någon att ”du är ju schizofren”. I filmatiseringen av Fredrik Backmans bok En man som heter Ove säger en företrädare för äldreomsorgen nedlåtande till Ove: ”Vad är det med dig egentligen Ove? Jo jag vet, du är en rättshaverist.” Det är så vi ofta möter begreppet; som ett skällsord och en kränkande kommentar mot den som vill värna den utsatta människan. Ibland finns en tendens att också romantisera begreppet. I många spel filmer triggas man av tanken att den ensamma människan har rätt gentemot ett helt samhälle som betraktar densamma som galen eller rättshaveristisk. I varje fall är personen djupt obekväm för samhället. Som åskådare dras vi med i denna kamp och ställer oss självklart på den ensammes sida. Sådana situationer har funnits och kommer säkert att återupprepas i all framtid. Ändå är den romantiska bilden minst lika problematisk som den nedlåtande attityden. I båda fallen förbiser man det lidande rättshaveristiskt beteende är förknippat med. Vår utgångspunkt är att rättshaveristiskt beteende i vård, omsorg, skola, förvaltning, rättsväsende och socialtjänst återspeglar en psykisk ohälsa och är ett uttryck för ett psykiskt lidande hos den som har beteendet. Detta lidande och beteende har mer sina orsaker hos individen själv än i den yttre omvärlden, även om det är denna omvärld som blir anklagad och ställd till svars. En människa som uppvisar rättshaveristiskt beteende har ofta rigida men samtidigt absoluta tankar om hur världen är skapt, och exakt vad som måste göras för att den upplevda orättvisan 7

ska ställas till rätta. Hen drivs ofta av ett starkt patos och en inre övertygelse. Den narcissistiska laddningen ligger inte på personen själv utan på den sakfråga man anser sig företräda. Det här berövar mycket av livsglädjen hos personen, då omvärlden ofta uppfattas som ett slagfält och fyllt av människor som vill personen illa. Det är vår tro att genom att hjälpa den andre att minska sitt rättshaveristiska beteende så kan vi också lindra individens lidande. Därför är denna reviderade bok viktig. Vi som skrivit boken är psykoterapeut respektive psykolog. För oss är det fullständigt främmande att stämpla människor som omöjliga eller besvärliga. Lika lite som det är att romantisera bilden av psykisk ohälsa. I vår värld står mänskligt lidande i centrum och det är vår uppgift att om möjligt bidra till att minska detta lidande. Att bli arg och upprörd på myndigheter och institutioner är inte ett rättshaveristiskt beteende. Inte heller att överklaga och vara angelägen att få den service, den hjälp och det stöd vi och våra närstående har rätt till. Även om vi associerar ordet besvärlig till rättshaverism betyder det inte att det är samma sak. Att vara besvärlig är en rättighet och ibland även skyldighet. Som psykolog och psykoterapeut möter vi en långt större grupp människor som inte vågar eller kan vara besvärliga. Då vägleder vi dem med hjälp av beteendeexperiment och exponeringsövningar att våga ta plats på ett mer bestämt sätt och att lära sig sätta gränser för vad de accepterar,vilket oftast leder till goda resultat. För att få respekt från andra behöver man också vara respektfull mot sig själv. Att vara ”besvärlig” kan i rätt sammanhang vara något positivt och nödvändigt. Rättshaveristiskt beteende är något helt annat. Vi hoppas att med denna bok kunna visa hur det som vi kallar rättshaveristiskt beteende har andra orsaker och grunder än yttre händelser som professionella fel och försumligheter. Än mer önskar vi att läsaren ska finna bra redskap i boken att möta människan med rättshaveristiskt beteende på ett empatiskt, korrekt och funktio8

nellt sätt och om möjligt uppnå samförstånd och samsyn med den andre. Vägen dit kan ibland vara mycket lång. Vi har glädjen och tryggheten att leva i ett samhälle med en lång historia av att värna individens rättighet och där myndigheterna vill höra åsikter från människorna de tjänar. Vi lever i ett system där vi kan överklaga och få hjälp av ombudsmän och stödpersoner i situationer som vi är missnöjda med och som innefattar meddelarfrihet och åsiktsfrihet. Det finns myndigheter som granskar och utövar tillsyn över personal och utförare inom vård, omsorg, skola, socialtjänst och annan förvaltning. Det finns myndigheter som granskar andra myndigheter, lagar som skyddar den enskilde och de som ser till att dessa lagar efterföljs. Även den person som har ett utpräglat rättshaveristiskt beteende är i åtnjutande av det skydd och de rättigheter som lagen medger oss alla. I ett sådant samhälle är det möjligt att använda sig av begreppet rättshaveristisk med den tydliga avsikten att beskriva psykiskt lidande och psykisk ohälsa, vilket leder till destruktivt och dysfunktionellt beteende. Ibland möter vi påståendet: ”Om samhället var fullständigt rättssäkert skulle vi inte ha några rättshaverister.” Vi tror snarare det förhåller sig tvärtom; ett rättssäkert samhälle garanterar rätten även för dessa personer att få sin sak prövad. Det enorma gensvar som de två första upplagorna av boken gav upphov till övertygar oss än mer att det förhåller sig på detta sätt. Vi har inte vid något tillfälle mött personal från alla dessa yrkesområden som velat hämnas eller ge tillbaka på den med ett rättshaveristiskt beteende. Frågeställningen har alltid varit hur man ska kunna hantera personen så korrekt som möjligt, samtidigt som man sett behovet av att värna arbetets målsättning, arbetsmiljö och personalens och tredje persons trygghet och integritet. Vi har många att tacka för att denna bok blivit till och som bidragit med kunskap och ovärderliga synpunkter. Särskilt vill vi nämna stadsjuristerna Maria Norman och Martine Christensen Odenhall i Norrköping som bidragit med ett viktigt kapitel kring juridiska 9

EN VUXEN SON har anmält en geriatrisk avdelning till IVO

för att ”de söker ta död på min mamma”. Han har svårt att hänvisa till något särskilt tillfälle utan är svepande i sin anmälan, vilken han dessutom ständigt kompletterar med nya händelser. Då utredningen av denna anledning drar ut på tiden blir han irriterad. Till att börja med såg han inspek tören på IVO som en allierad och någon som delade hans syn på vården av mamma. Med tiden blir han alltmer kritisk och ifrågasättande även mot inspektören på IVO.

TILL EN FÖRLOSSNINGSAVDELNING på sjukhuset kommer ett par för att föda. Den blivande pappan har med sig film kamera. Men inte för att föreviga det första barnets an komst utan för att dokumentera allt vad personalen gör. Om något går fel vill man kunna hitta den skyldiga och ha bevis i rätten. EN ENSAMSTÅENDE MAMMA kämpar för sin dotters rätt till

särskilt stöd i skolan. Hon är inte lätt att gå till mötes. Å ena sidan kräver hon särskilt stöd åt dottern. Å andra sidan motsätter hon sig utredning, vilket skulle behövas för att ge dottern rätt stöd. Dottern har bytt skola ett flertal gånger. Mamman kommer i konflikt med rektorer, elevassistenter, lärare och tjänstemän på löpande band. En rektor gör en orosanmälan till socialtjänsten. Mamman ser anmälan och utredning som en komplott mot dotterns rätt till skolgång och en hämnd mot henne själv. Till en handläggare som följt henne genom åren säger hon: ”Du är den enda som jag kan lita på och som förstår mig. Du får inte svika mig nu.” ETT MEDELÅLDERS PAR bor i lägenhet. De är övertygade om att vedeldningen från grannar försämrar deras luft. Efter anmälan har miljöinspektör gjort mätningar som inte visar på någon större olägenhet. Paret återkommer med

klagomål och menar att kommunen håller grannarna om ryggen. Man skriver insändare där man pekar ut en inspek tör med namn. Såväl granne som kommun blir polisanmäl da av paret. När utredningen läggs ner vänder de sig till JK, nu alltmer övertygade om att samhället står i maskopi mot dem.

Rättshaveristen finns i oss alla När man i enkla testformulär söker fastställa graden av depression och ångest hos en person gör man det vanligtvis med fyra olika graderingar: minimal, lindrig, måttlig och svår (ibland: stark). Den minimala ångesten och depressionen börjar redan vid siffran 0. Med andra ord så har vi alla en potential att känna nedstämdhet och oro. Det hör till livet att någon gång drabbas av förstämning, vemod och depressiva tankar. På samma sätt kan vi kanske gradera det rättshaveristiska beteendet utifrån dess styrka och intensitet. Därmed står det klart att vi alla stundtals kan fastna i ett beteende som inte är alldeles okej. Ett exempel på detta är den insändare som publicerades under ”Dagens ros” i Östgöta Correspondenten: Jag vill ge dagens ros till den parkeringsvakt som lappade samtliga bilar för oss som misstolkat skyltningen och parkerat på den skyltfria sidan av Eklyckegatan, 18/11 kl 09.52–10.09. Om alla offentligt anställda vore lika snabba och effektiva som du skulle vi få ett drömsamhälle. Sture.

Sture är kanske en vanlig människa som du och jag men som har felparkerat och tycker det är svårt att acceptera en p-bot ovanpå månadens alla övriga utgifter. Samtidigt finns här flera av de rättshaveristiska dragen: viljan att göra sig själv till offer genom att tona 26

ner den egna försummelsen, benägenheten att se sig som del av kollektiv; ”för oss som …”, vilka blivit utsatta för myndighetsmissbruk, den detaljerade beskrivningen av plats, datum och klockslag, lusten att ge igen, behovet att skriva och protestera och att gärna göra det med hjälp av massmedia, den ironiska och nedlåtande attityden (Sture tycker ju egentligen inte alls att parkeringsvakten är värd en ros). Det finns säkert en potential hos de flesta av oss att överengagera oss i händelser som går oss emot på något sätt. Men därifrån kan steget vara långt till att bli en person med ett uttalat rättshaveristiskt beteende. Det är viktigt vi gör skillnad på tre olika nivåer av beteenden: En person som ägnar den mesta tiden åt sin kamp, som försummar det övriga livet och låter den konflikt man har med myndigheten, skolan, boendet eller sjukvården bli en huvudsak i livet. Det rättshaveristiska beteendet har då också en tendens att bli till ringar på vattnet och sprida sig till flera instanser och delar av livet och samhället, eftersom man i sina avslag av överklaganden och andras invändningar utvecklar en tanke att olika myndigheter och personer står i maskopi med varandra. Dessa människor lever i ett slags klaustrofobisk paradox. Å ena sidan känner de sig kränkta och felaktigt bemötta av samhället med dess olika myndigheter och institutioner. Å andra sidan är det till samma samhällsapparat de måste vända sig för att få rätt och upprättelse. När tillsynsmyndighet och rättsväsendet inte bekräftar upplevelsen blir livet allt snävare.

1. RÄTTSHAVERIST:

2. MÄNNISKOR MED RÄTTSHAVERISTISKT BETEENDE: Ger sig till kän

na i en speciell situation eller i ett särskilt sammanhang. I övrigt kan man vara en välfungerande person som undviker att komma i konflikt med sin omgivning. Exempelvis kan beteendet förändras kraftfullt vid konflikter, trauman, ovisshet eller vid 27

stark stress. Det kan också vara en särskild miljö eller relation som lockar fram beteendet. Ibland får dessa människor stark uppbackning från omvärlden i sin kamp, inte minst genom att partiskt beskriva sitt ärende på sociala medier. De människor som trycker på ”gilla”-knappen och ger sitt stöd genom att dela inläggen eller ge uttryck för ett upprört medhåll i kommentarsfältet har liten motivation eller möjlighet att kunna ta del av hela historien och vilken del författaren hade i att situationen utvecklades. Som personal kan det hända att man börjar tvivla på sitt eget omdöme eller yrkesval, då personens egenpublicerade version av historien upplevs få mer backning och stöd än personalens egen. 3. MÄNNISKOR SOM ADEKVAT REAGERAR PÅ NÅGOT SOM INTE FUN GERAR INOM EXEMPELVIS VÅRD, OMSORG OCH SKOLA UTAN ATT FÅ

Denna grupp av människor, som vi alla kan komma att tillhöra någon gång i livet, har ingen som helst del i bokens framställning. Bara för att du tar strid för dina barns rätt att i skolan få särskilt stöd så är du ingen rättshaverist eller har ett rättshaveristiskt beteende. Inte heller om du protesterar mot något som är dysfunktionellt inom vård, omsorg, socialtjänst eller annan myndighet. Det som skiljer dig från rättshaveristen är beteende, proportioner, verklighetsuppfattning, mentalisering (se kommande kapitel) och förmågan att kunna nå fram till goda lösningar. Man blir inte rättshaverist bara för att man uppmärksammar brister, klagar och håller på sin rätt. GEHÖR FÖR SIN KRITIK:

Det är alltså grupp ett och två denna bok berör. De skiljer sig åt på det sättet att grupp två är mer möjlig att upprätta en konstruktiv dialog med än grupp ett. Om vi tidigt upptäcker en person med rättshaveristiskt beteende i vår verksamhet kan vi lättare avhjälpa beteendet så att det inte förvärras eller utvecklas till en mer grund28

läggande och genomgripande rättshaverism. Vi kan också på ett mer tryggt sätt etablera relation och skapa dialog, samtidigt som många svårigheter kvarstår även hos denna grupp. Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är ett rättshaveristiskt beteende och vad som är en adekvat reaktion. Att bli arg och upprörd, att kämpa för sin sak, att visa på missförhållanden och kräva den hjälp av samhället vi har rätt till har inget att göra med rättshaverism. Vi får ibland frågan vad som skiljer en visselblåsare från en människa med rättshaveristiskt beteende. Frågan är förståelig. Många människor som driver en rättshaveristisk kamp vill gärna se sig själva som visselblåsare och det finns självklara överlappningar i beteendet. Mullen och Lester (2006) pekar på likheter i personligheterna. Det som främst skiljer visselblåsare från rättshaverister är det bakomliggande motivet och målet och vilken känslomässig investering personen lägger i sin kamp. En visselblåsare reagerar och försöker motverka ett system som hon eller han uppfattar som skadligt för andra människor och är sällan ute efter personlig vinning med sitt avslöjande. Rättshaveristen agerar ofta när något har drabbat henne eller honom personligen, som man sedan sekundärt tillskriver andra personer och det är inte ovanligt att rättshaveristen vill ha kompensation och erkännande från omvärlden för sin kamp (Lester, Wilson, Griffin & Mullen, 2004). Kanske kan man säga att visselblåsaren och rättshaveristen skiljer sig åt som sorg skiljer sig från depressionen. I sorgen är det världen där utanför som har förändrats, blivit tom, vilket påverkar känslor och tankar. I depression är det den inre världen som förändrats och blivit tom, vilket leder till en annan syn och ett annat förhållningssätt till omgivningen. Även visselblåsaren kan bli rättshaverist om hen inte blir rätt bemött, får det svar hen förväntar eller driver sin kamp för långt och fastnar i ett ältande och grubblande.

ISBN 978-91-7741-094-2

789177 410942