Page 1

Ett måste för alla som älskade Drottningen vänder blad.

Foto: Cato Lein

Mrs Donaldson är nybliven änka, och inte helt missnöjd med det. Hon drygar ut kassan med att agera inför studenterna på läkarutbildningen. Med påtaglig dramatisk talang spelar hon ibland orolig hustru, men oftast vårdsökande med svårdiagnostiserade sjukdomar. Ändå räcker inte pengarna och hon tar emot ett studentpar som hyresgäster. När Andy och Laura får svårt att betala hyran kommer de med ett okonventionellt förslag på hur de ska göra rätt för sig. Mrs Donaldson, som blivit duktig på att hålla masken, är genast med på noterna. Och – funderar hon – ger inte den upplevelsen rentav lite mersmak?

Alan Bennett har varit en av Storbritanniens ledande dramatiker ända sedan 1960-talet. Hans förra bok, Drottningen vänder blad, kom ut på Ordfront 2008 och har sålt i över °L_

I den andra berättelsen kommer den fåfänge, dumdryge Graham oupphörligen till korta gentemot sin hustru, den oansenliga men klyftiga och framför allt rika Betty. Men även om han är nygift vore det väl synd att avstå från den där läckre Kevin eller Toby – eller hette han Gary? – tycker Graham, som snubblar sig in i en utpressningsknipa. Till slut räddas han ur den av sin fru. Förvisso utan att begripa ens det.

Om Snusk skrev pressen: ”Ett riktigt samlarobjekt … bägge berättelserna är sublimt roliga.” The Times ”Säregen på ett underhållande sätt … både ömsint och komisk ... yster anarkism.” The Independent

”En bok som föder en alldeles speciell sorts välbefinnande. Det enda störande momentet är att den tar slut alldeles för fort.” Paulina Helgeson, Svenska Dagbladet ”En briljant satir, skriven med brittisk humor när den är som bäst.” Ingalill Mosander, Aftonbladet

Omslagsmontage.indd 1

Omslag: Patrik Lindvall

Om Drottningen vänder blad:

I Alan Bennetts historier utspelas oväntade sängkammarberättelser bakom medelklassgardinerna. Författaren serverar överraskande avbrott i vår triviala vardag genom något obestämt slipprigt. Allt berättas med ömhet, ärlighet och elegans.

Han sträckte fram handen och när de hälsade gled morgonrocken isär och avslöjade ett par apelsinröda Y-frontkalsonger med en mobil instucken innanför resåren. ”Problem med akterkanalen”, sa han glatt. ”Nej”, sa mrs Donaldson. ”Det tror jag inte.” ”Min, inte din, kära du”, sa Terry. ”Du är bara min fru.” ”Vad jag förstått”, sa mrs Donaldson, ”så handlar det om vattenverket ditt.” ”Inga problem.” Terry hissade upp sina Y-front. ”Inte ett dugg.” ”Täta trängningar”, sa mrs Donaldson. ”Vaknar på natten.” ”Absolut inte. Jag går på toaletten innan jag lägger mig och sedan genast när jag vaknar på morgonen. Fast allt det där vet du ju”, flinade han. ”Du är ju min fru.” Ur ”Mrs Donaldson blommar upp”

ISBN 978-91-7037-629-0

2011-11-02 00.55


ALAN BENNETT

SNUSK Två osedliga berättelser Översättning: Lars Ryding

Ordfront Stockholm 2012

–3–

Snusk.indd 3

2011-11-01 09:50:42


Tidigare utgivna böcker Drottningen vänder blad (Ordfront 2008)

Allan Bennett, Snusk Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Forelake Ltd 2010, 2011 Översättning Lars Ryding Originalets titel Smut. Two unseemly stories Först utgiven av faber&faber och Profile Books Omslag Patrik Lindvall Författarporträtt Cato Lein Tryck Scandbook, Falun, 2011 ISBN 978-91-7037-629-0

–4–

Snusk.indd 4

2011-11-01 09:50:42


–5–

Snusk.indd 5

2011-11-01 09:50:42


–6–

Snusk.indd 6

2011-11-01 09:50:42


Mrs Donaldson blommar upp

–7–

Snusk.indd 7

2011-11-01 09:50:42


–8–

Snusk.indd 8

2011-11-01 09:50:42


J

ag har förstått att du är min fru”, sa mannen i vänt­ rummet. ”Jag tror inte att jag haft nöjet att träffa dig förut. Skulle man kunna få veta vad du heter?” Han var i medelåldern, magerlagd med bara ben och mrs Donaldson tänkte att han skulle kunna vara helt naken under den korta morgonrocken. ”Donaldson.” ”Jaha. Jag heter Terry. Jag har varit borta.” Han sträckte fram handen och när de hälsade gled morgonrocken isär och avslöjade ett par apelsinröda Y-frontkalsonger med en mobil instucken innanför resåren. ”Problem med akterkanalen”, sa han glatt. ”Nej”, sa mrs Donaldson. ”Det tror jag inte.” ”Min, inte din, kära du”, sa Terry. ”Du är bara min fru.” ”Vad jag förstått”, sa mrs Donaldson, ”så handlar det om vattenverket ditt.” ”Inga problem.” Terry hissade upp sina Y-front. ”Inte ett dugg.” ”Täta trängningar”, sa mrs Donaldson. ”Vaknar på natten.” –9–

Snusk.indd 9

2011-11-01 09:50:42


”Absolut inte. Jag går på toa innan jag lägger mig och se­­d­an genast när jag vaknar på morgonen. Fast allt det där vet du ju”, flinade han. ”Du är min fru.” Mrs Donaldson tog fram en dokumentmapp. ”Jag tror nog att du kommer att upptäcka”, sa Terry, ”att det gäller den andra avdelningen. Hård avföring och förstoppning. Blod ibland. Allt det där. Jag tänkte att jag kanske skulle vara hemskt blyg, och att det är därför som du är med. För att hålla mig i handen.” ”Nåja, jag har varit sjuksköterska”, medgav mrs Do­naldson. ”Jag är införstådd med alla begrepp … tarm, kolon, prostata.” ”Vänta lite”, sa Terry. ”Har du varit sjuksköterska?” ”Nej”, sa mrs Donaldson. ”Jag är änka.” ”En sekund, bara”, sa Terry. ”Jag går och tar reda på hur det ska vara.” Och så lämnade han rummet samtidigt som han knöt morgonrocken. När han kom tillbaka såg han att hon hade satt sig på en annan plats. Han slog sig åter ner bredvid henne, men utan att säga något. ”Och?” sa mrs Donaldson. Terry pekade mot skrevet. ”Det är vattenverket, fast tarm­en kan bli inblandad eftersom de tydligen först måste gå in bakvägen för att kolla storleken på prostataeländet. Sedan hänger det på hur mycket han vill lasta på dem.” – 10 –

Snusk.indd 10

2011-11-01 09:50:42


Dörren öppnades. Man hörde skratt, och en ung kvinna med namnskylt kom ut med tårar i ögonen. ”Jag försökte varna dig, lilla vän”, sa en äldre kvinna, som kom efter, medan hon knäppte blusen. ”Gallblåsan var bara en avledande manöver.” En signal ljöd. Terry och mrs Donaldson reste sig. ”Gå före, du”, sa Terry och satte ett finger i korsryggen på mrs Donaldson. Hon vred sig undan och sa ”du ska vara blyg, kom ihåg det nu”. Denna morgon var ett halvt dussin studenter på plats, fyra manliga och två kvinnliga i en lokal som i stort sett var möblerad som ett mottagningsrum. Där fanns ett skriv­ bord, ett annat bord och längst bak i rummet satt institu­ tionens chef doktor Ballantyne tillbakalutad, till synes ointr­esserad. Vem var Terry nu igen? tänkte mrs Donaldson, även om han onekligen hade överlägsna kalsonger. ”God morgon, mrs Donaldson, mr Porter.” Doktor Ballantyne vecklade upp sig ur sin stol. “Jag tänker inte säga ’hur står det till?’ därför att det är just vad våra presumtiva helbrägdagörare ska ta reda på även om vi tyvärr saknar miss Truscott som blev sårad och har dragit sig tillbaka. Ja men, kom igen, kom igen. Tänker ingen be dessa vänliga människor att sätta sig ner?” Han satte sig själv. ”Mr Rowswell, du har hand om det här.” – 11 –

Snusk.indd 11

2011-11-01 09:50:43


En nervös ung man, blodröd i ansiktet, med märkliga öron och en kavaj som var för stor, fick dem på ett taffligt vis att sätta sig och intog den ovana platsen bakom skrivbordet. Medan han letade efter sin hand inne i ärmen såg han på Terry och försökte sig på ett leende. ”Och vad kan vi ha för problem här då?” Ballantyne suckade tungt och lade händerna på huvudet. ”Grattis, mr Rowswell. Du har bara studerat medicin i två år och ändå har du förvärvat en talang som inte har demonstrerats för mig under tjugo års yrkesverksamhet. Du kan avgöra vem som är sjuk och vem som inte är det.” Klassen fnittrade pliktskyldigast. ”Hur vet du vem av dessa två till synes friska personer som är patienten?” Rowswell rodnade. ”Han har morgonrocken på sig.” Ballantyne betraktade Rowswell som om det var första gången han såg honom. ”Visst har han det. Varför det, mr Porter?” Terry gnuggade sina bara knän. ”Jag tänkte att vi kunde vinna tid.” ”Vi är inte här för att vinna tid, mr Porter. Vi är här för att vinna livsviktig kunskap”, och han log förbindligt mot mrs Donaldson. ”Inga fler tjuvstarter i framtiden. Om vi antar att mrs Donaldson var patienten så skulle jag inte vän– 12 –

Snusk.indd 12

2011-11-01 09:50:43


ta mig att hon uppträdde …” , han dröjde en kort stund, ”i nattlinne.” Med ett vänligt leende lät han tanken dröja kvar ett tag. ”Fortsätt, mr Rowswell.” Mrs Donaldson hade varit en del av läkarutbildningen i en månad eller så vid det här laget och besökt själva sjukhus­ et betydligt längre. Det var här som mr Donaldson hade avlidit långsamt och inte utan smärtor, med dagliga besök av sin fru, som aldrig klagade. Hon hade skaffat sig en fast rutin som hon till en början fann besvärlig, men som hon gradvis vande sig, och till och med fäste sig vid, så att när han till slut dog inn­ebar det en dubbel förlust för henne. Hon saknade besöken lika mycket som den hon besökte och kände sig nu lite vilsen, särskilt om eftermiddagarna. Utan tving­ ande anledning att gå ut stannade hon hemma flera veckor i sträck, ett tillstånd som Gwen, hennes gifta dotter, gärna ville beteckna som ”sorgearbete” och var ganska tillfreds med eftersom hon aldrig känt att hennes mor skänkt fadern det han borde ha fått. Även om hennes make hade varit en klanderfri man och mrs Donaldson sörjde honom uppriktigt, kunde hon inte känna att hon var beredd att begränsa sin tillvaro till den ärbara ensamhet som dottern tyckte var passande för hennes roll som änka. Räddningen kom från oväntat håll. Krångel med makens pension hade lett till att hans änka – 13 –

Snusk.indd 13

2011-11-01 09:50:43


inte hade det så gott ställt som förväntat utan var tvungen att dryga ut sin inkomst. Eftersom hon nu bodde ensam i ett hus med tre sovrum slog det henne att hon kunde hyra ut rum till studenter. Samtidigt som hennes dotter inte kunde förneka att idén var vettig ur ekonomisk synvinkel tyckte hon att den var smaklös med tanke på de sociala konsekvenserna. ”Inneboende? I Lawnswood? Det tror jag inte att pappa skulle ha gillat. Och jag kan inte föreställa mig dig som hyresvärdinna.” ”Att hyra ut något enstaka rum gör mig inte till någon hyresvärdinna. Och för övrigt”, sa mrs Donaldson, ”är de inte inneboende utan studerande.” Gwen sa inte emot utan tänkte att några månader med smutsränder i badkaret, musik sent på natten och ospolade toaletter med all önskvärd tydlighet skulle ge henne rätt. ”Den första kondomen i toan”, sa hon till sin man, ”och sedan blir det snart annat ljud i skällan.” Kanske hade mrs Donaldson tur, men de första två studenter som universitetets bostadsförmedling skickade till henne var helt utan anmärkning på alla sätt och vis utom ett. De var väluppfostrade, tystlåtna och de tvättade ur badkaret och spolade på toaletten och var på det hela taget så diskreta att mrs Donaldson knappt märkte att de fanns i huset. Laura läste medicin och Andy, hennes pojkvän, läste till arkitekt – 14 –

Snusk.indd 14

2011-11-01 09:50:43


(mrs Donaldson trodde att det kunde ha en viss betydelse för deras ordningsamma uppträdande), och det var genom dem som mrs Donaldson hade fått ett deltidsjobb som undervisningspatient sedan Laura fått syn på annonsen i den medicinska fakultetens tidning. Inga särskilda talanger efterfrågades, enbart förmågan att lägga information på minnet och presentera den tydligt. I annonsen sades ingenting om skådespelartalang för i så fall hade mrs Donaldson inte sökt jobbet. Självförtroende nämndes inte heller, vilket också skulle ha avskräckt henne eftersom hon alltid betraktat sig själv som blyg. Det var ett förhållande som inte var obekant för Gwen, för vilken hon oklokt nog berättade om sin ansökan. ”Till att börja med tycker du inte om att ta av dig kläderna.” ”Det är riktigt”, instämde modern, ”men det är för en god sak.” ”Jag trodde att du hade sett nog av sjukhus. Jag vet inte vad pappa skulle ha sagt.” Gwens roll, upplevde mrs Do­ naldson ofta, var att agera som sin fars representant på jorden. Fastän jobbet var både respektabelt och lovvärt kunde hennes dotter inte se det som någotdera. Det hennes mor planerade skulle göra henne avlägset släkt med konstnärsmodellen med all den fräckhet och rentav nakenhet som det yrket kunde innebära. – 15 –

Snusk.indd 15

2011-11-01 09:50:43


I själva verket hade mrs Donaldson aldrig blivit ombedd att ta av sig kläderna, vilket somliga patienter hade lättare för än andra. Terry till exempel missade aldrig ett tillfälle att hoppa i sjukhuskläderna, inte ens när hans spelade dia­ gnostiska problem knappast krävde det. Mrs Donaldson ansåg att en sådan villighet att klä av sig praktiskt taget var ett symptom i sig själv, fast på vad hade hon svårt att säga. Sorgsenhet kunde kanske täcka begrepp­ et någotsånär, liksom medelålder. Men det var en böjelse som hon var glad att hon inte delade. ”Jag betraktar det inte ens som skådespeleri”, sa hon till sin väninna Delia i lunchrummet. ”Det handlar bara om att hålla masken. Det är ett sätt att inte vara sig själv.” Delia var också med i patientensemblen. ”Det är helt enkelt trevligt att bli betraktad”, sa Delia, ”även som demonstrationsobjekt. Hur ofta händer det alls att unga människor tittar på en? I vår ålder är vi osynliga.” Även om deras vägar bara korsades vid sällsynta tillfällen, och få på sjukhuset kände till deras relation utanför jobbet, hände det sig denna förmiddag att Laura var med på den lektion där mrs Donaldson agerade patient och hon hade faktiskt tagit över undersökningen av Terry från en rodnande mr Rowswell som, när han skulle utföra en ändtarmsundersökning, hade stupat på det första hindret. – 16 –

Snusk.indd 16

2011-11-01 09:50:43


”Försiktigt, försiktigt”, sa doktor Ballantyne. ”Tänk dig att det är din flickvän.” För mr Rowswell, som aldrig haft en flickvän, var detta inte till någon hjälp, men nu gick det lite bättre för Laura, så mycket bättre att Ballantyne såg chansen att slinka ut och svara i mobilen. Det var då som mrs Donaldson plötsligt föll framstupa över bordet avsvimmad. Eftersom allas blickar var fästa vid Terry dröjde det ett slag innan någon ens märkte vad som hänt. Då flockades alla dit, någon lyfte på ett ögonlock och fann ett tomt och blankt öga och en av de unga kvinnorna (inte Laura) fumlade med mrs Donaldsons klänning för att försöka hitta hjärtat. ”Jag ska försöka få tag i någon”, sa Terry, som snabbt hade dragit upp byxorna och tagit fram mobilen. ”Vem ringer man?” ”Det var då själva fan”, sa Rowswell. ”Han här har hemo­r­­­rojder och den andra har fått en stroke.” ”Fast har hon det?” sa Minskip. ”Kanske ingår alltihop i föreställningen?” ”Nej”, sa Terry. ”Det skulle jag ha vetat om det gjorde. Hon skulle bara vara min fru.” ”Hursomhelst”, sa Rowswell, ”så har vi inte läst om stroke.” Nu återvänder doktor Ballantyne och skingrar varje – 17 –

Snusk.indd 17

2011-11-01 09:50:43


tvivel om situationens allvar. Han förstår genast nödläget, tar sin mobil och kallar in akut-teamet. Sedan, eftersom han aldrig missar att gripa ett tillfälle i flykten, instruerar han, under den tid det tar för teamet att hinna fram, sina studenter om procedurerna kring vad som helt uppenbart är något slags hjärnåkomma. ”Kan det vara stress?” sa Terry. ”Hon var rätt pressad när vi träffades tidigare. Fast hon verkar vara en sån som håller det inom sig.” Ballantyne bryr sig inte om det där och säger bara: ”Var i helvete håller de hus? Tiden är helt avgörande. Vi är redan på sjukhus. Hur skulle det gå om hon var ute på gatan?” ”Mrs Donaldson”, sa Laura där hon stod på knä bred­ vid den medvetslösa kvinnan, ”mrs Donaldson.” Och med tårar i ögonen: ”Jag känner henne, förstår ni. Hon är min hyresvärd.” ”Finns det något annat vi skulle kunna göra?” sa Ballantyne. ”Tänk efter, era idioter. Tänk!” Alla tänkte, fast de visste att om det hade funnits något mer att göra så skulle Ballantyne redan ha gjort det. ”Hon har en dotter”, sa Laura. ”Kanske borde vi försöka få tag i henne.” Mrs Donaldsons klänning hade glidit upp längs benen och avslöjat överdelen av ett par strumpor fastsatta med strumpebandshållare, ett fästsystem som var så gammal– 18 –

Snusk.indd 18

2011-11-01 09:50:43


dags att det enbart var situationens allvar som hindrade Ballantyne från att påpeka det för studenterna. Nu drog han istället försiktigt ner klänningen samtidigt som han lyfte hennes ben och pratade vänligt med den avsvimmade varelsen. ”Sådär ja.” Laura stod kvar på knä bredvid henne och kände nu på hennes hals. ”Pulsen är bra.” ”Jaha”, sa doktor Ballantyne, ”det är bara det att du kollar den med en handske som just varit inne i mr Porters bakdel.” Den medvetslösa kvinnan ryckte till märkbart. ”Nu är hon tillbaka”, sa Terry. ”Det beror på att hon aldrig varit borta”, sa Ballantyne. ”Nu är allt över, min nådiga. Du kan resa dig upp nu.” Och så hjälpte han mrs Donaldson tillbaka till hennes stol. ”Det är uppenbart att Ballantyne gillar dig”, sa Delia när de pratades vid i lunchrummet efteråt. Och, när mrs Do­n­aldson gjorde en grimas, ”man kunde ha mycket värre otur”. Det hade uppstått en del allmänt gnäll efter att mrs Donaldson hade ”kommit tillbaka”. Medan alla studenterna var mer eller mindre generade var Terry den som var mest irriterad eftersom han betraktade sig själv som sjukvårdare, praktiskt taget, och kände att han som medlem i gänget borde fått vara invigd i händelseförloppet. Men att detta skulle inträffa var högst osan– 19 –

Snusk.indd 19

2011-11-01 09:50:43


nolikt, vilket mrs Donaldson var medveten om, men inte ville erkänna för sig själv, om inte annat så för att hon var en förtjusande femtiofemårig änka med snygga, välsvarvade ben medan Terry var en frånstötande, långnäst man med fladdriga och slafsiga kalsonger och en tatuering av en förskrämd blå fågel vid naveln. Ändå hade Terry rätt. De utgjorde en grupp, även om det var en högst blandad grupp. Med tanke på att det inte krävdes några kvalifikationer, och att ­färdighetskrav­en var diffusa, var det knappast överraskande att ­personalen rekryterades bland dem som misslyckats i en rad andra yrken. Delia var typisk, hon som varit skådespelerska och fortfarande skulle beskriva sig som sådan. Terry hade, bland mycket annat, varit säkerhetsvakt och sjukhusvaktmästare. Vad miss Beckinsale hade gjort visste ingen, men som den ­äldsta tog hon chansen att vara både överlägsen och nedlåtande och likaså att uppträda med anspråk på att besitta medicinska specialkunskaper eftersom hon en gång arbetat en kort period på apotek. I denna brokiga skara passade mrs Donaldson inte alls in. Hon var (eller såg sig som) en vanlig medelklasskvinna som flutit iland på änkeståndets stränder efter ett äktenskap som, förmodade hon, i stort sett hade varit som ­många andra … lyckligt till en början, sedan tillfredsställande och slutligen långtråkigt. Men att betrakta sig som typisk i det– 20 –

Snusk.indd 20

2011-11-01 09:50:43


ta minst sagt blandade gäng, det gjorde hon bara inte. Det innebar emellertid att hon var tvungen att spela två roller. Som sig själv måste hon framstå som mer tolerant, mer avslappad än hon ibland kände sig, för att inte verka pryd. ”Jag har aldrig gillat att svära”, erkände hon för Delia, ”så när folk svär känner jag mig utanför.” ”Strunt i det”, sa Delia. ”Efter två månader på det här stället kommer du att säga ’skit’ som alla andra.” (Egentligen menade hon ”kukarsle”, men hon trodde inte att mrs Donaldson var riktigt redo för det ännu.) Hennes andra roll var den som spelades i gruppen när hon skulle låtsas vara vad som helst som stod i manus … en sörjande moder, en deprimerad dotter, en stridslysten patient. På det hela taget var den här andra rollen lättare för henne än den första. Jobbet innebar vissa förberedelser med de andra SP-arna, eller simulerade patienter som de officiellt kallades, av vilka man begärde att de skulle bekanta sig med tillståndet hos den person de skulle föreställa, samt, utöver själva det symptom som visades upp eller de bekymmer som skulle undersökas, också med den sociala bakgrunden och sjukdomshistorien. Det betydde att det sista hon gjorde om kvällarna var att plugga in fallbeskrivningarna för nästa dag. Det tog inte doktor Ballantyne lång tid att upptäcka att hon utförde denna uppgift – 21 –

Snusk.indd 21

2011-11-01 09:50:43


mer samvetsgrant än somliga andra och följaktligen till­ delades hon en del krävande uppdrag och mer sällsynta tillstånd. Hur samvetsgrann hon än var kände hon sig illa till mods för att hon inte hade haft möjlighet att ge Laura en vink om sin förestående kollaps, men Ballantyne hade gjort upp det med henne alldeles innan lektionen började och betraktat det som ett slags spratt han ville spela studenterna snarare än en verkligt pedagogisk övning. Mrs Donaldson hade ogillat den doft av mystik han ville ge manövern (”vår lilla hemlighet”). Hon föredrog att långt i förväg veta vilken åkomma hon skulle föreställa lida av så att hon hade alla symptom helt klara för sig. Visst, den här spelade hjärnskadan krävde bara att hon svimmade av, men fanns det andra varningstecken … huvudvärk till exempel, som hon kunde ha berättat om i förväg eller helt enkelt simulerat? Ballantyne viftade undan dessa funderingar och gav henne till och med en gratulationskram efteråt så att hon kände, med tanke på en del av hans andra påhitt, att alltihop hade mindre med utbildning av studenter att göra och mer med att skaffa en närmare relation till henne … något han ännu inte lyckats med. ”Det vore begripligt”, sa Laura. ”Du har förlorat din man, han har förlorat sin fru. En son är tydligen i Botswana och dottern har gift sig med en optiker. Han känner sig förmodligen ensam.” – 22 –

Snusk.indd 22

2011-11-01 09:50:43


När mrs Donaldson kom hem stod Laura i köket. ”Ärligt talat”, sa Laura, ”tyckte jag lite synd om dig. Han är så äcklig.” ”Terry?” sa mrs Donaldson. ”Ja, det är han.” ”Nej … eller jovisst, men Terry är bara en slemmig typ. Jag menade Ballantyne. Allt det där med ’du kan resa dig upp nu, min nådiga’. ” Hon gjorde en grimas. ”Jag är förvånad att du accepterar det. Känner du dig aldrig besvärad?” ”Han är man”, sa mrs Donaldson. ”Och jag behövde bara svimma. För övrigt borde jag vara tacksam. Pengarna kommer så väl till pass.” Detta var inte ett oöverlagt påpekande. Trots att ungdomarna var idealiska var de ur en synvinkel (och den var inte oviktig) både en besvikelse och ett bekymmer eftersom de regelmässigt låg efter med hyran. Det kunde inte skada, tyckte mrs Donaldson, att då och då påminna dem om att även om hon drev hushållet och hade en egen liten bil så var hon inte precis tät och att deras bidrag till hushållskassan, om och när det dök upp, inte bara var en bonus, det var nödvändigt. Om hennes dotter fått veta något om hur det unga paret skötte sina betalningar hade mrs Donaldson fått höra ändlösa kommentarer, det var ett så känsligt ämne att hon var klok nog att hålla det för sig själv och aldrig någonsin, i detta ämne eller andra, säga något annat än positiva saker – 23 –

Snusk.indd 23

2011-11-01 09:50:43


om dem som hennes dotter fortfarande kallade ”de inneboende”. I ärlighetens namn ska påpekas att barnen, som mrs Donaldson kallade dem, inte var obekymrade om sina egna brister. De ville inte gärna bli anmälda till universitetets bostadsförmedling och ännu mindre bli vräkta och Laura hade bestämt sig för att tala med mrs Donaldson just som mrs Donaldson bestämt sig för att tala med henne. Laura hann först och tog den äldre kvinnans hand. ”Det här med hyran”, sa hon. ”Ja?” sa mrs Donaldson. ”Vad händer här? Vad händer här?” sa Andy som just kom in i köket. ”Håller vi varann i handen?” ”Jag sa just till mrs D att vi kommer att klara av det. Det där med hyran.” Andy tog hennes andra hand. ”Ja. Vi ska tänka ut någon lösning.” Mrs Donaldson tyckte inte att det var mycket att tänka ut. De var skyldiga henne pengar. De borde betala. Men Laura hade lagat en kopp te åt henne och Andy satte oombedd igång med att byta dammsugarpåse så ögonblicket gled förbi. Mrs Donaldsons nästa framträdande på läkarutbildning­ en gällde sår på tolvfingertarmen, en åkomma som hon inte behövde plugga in eftersom mr Donaldson hade haft mag– 24 –

Snusk.indd 24

2011-11-01 09:50:43


sår under större delen av sitt vuxna liv. Hon kände till alla symptom, var smärtan satt och vad som framkallade den, vilket hon bestämde, i det fall hon nu skulle presentera, var stress på jobbet som vd-assistent på ett industriföretag. Varför mr Donaldson hade drabbats kunde hon inte förstå. På grund av henne, tänkte hon ibland, men i så fall hade han aldrig antytt det. Det här var förstaårsstudenter och diagnosarbetet innebar en del okunnigt knådande av hennes diafragma. Studenterna gick in för arbetet med ett sådant engagemang att när mrs Donaldson skrek av smärta var det nästan inte alls på låtsas. Vanligtvis skulle doktor Ballantyne ha varit angelägen om att skydda protopatienterna mot överdrivet energiska ingrepp från studenternas sida, om inte annat så för att det var ett nästan rituellt tillfälle att komma med svidande sarkasmer (”Så mr Horrocks har svårt att svälja? Inte så konstigt när du har kört ner näven i halsen på honom”). Fast idag var det annorlunda eftersom han var helt upptagen av ett nytt vapen i behandlingsarsenalen, en videokamera med vilken han spelade in hela föreställningen. Ballantyne insisterade på att sköta den själv. (”Den är ett behandlingsinstrument. Man måste veta vart man ska rikta den. En kamera är för mig vad en kniv är för en kirurg.”) Eftersom han ofta riktade den mot mrs Donaldson tyck– 25 –

Snusk.indd 25

2011-11-01 09:50:43


te hon icke desto mindre att den mer var en leksak än ett instrument, men det berodde på att hennes man hade fallit offer för liknande teknologiska fantasier som han bevakade på samma svartsjuka sätt. Gräsklipparen hade varit förbjudet område för utomstående, liksom cd-spelaren och till och med den elektriska förskäraren, saker som hans bortgång hade gjort tillgängliga för hennes skamlösa bruk, vilket visade att ett av dödsfallets många glädjeämnen var att hon inte längre behövde spela det lilla fruntimret. Mrs Donaldson var också skeptisk mot filmandet för hon tyckte att det lockade fram det sämsta hos de simu­ lerade patienterna genom att fresta dem att dramatisera och spela över, en åsikt som Delia verkade instämma i. ”Hur kan man vara naturlig när man har en sån där grej rakt upp i ansiktet?” Ta Terry, till exempel, som samma eftermiddag hade fått diagnosen att vara döende i cancer. Varje gång han märkte att kameran var i antågande lät han blicken vila någonstans på halvdistans, som om han grubblade över sin tragiska framtid och livet bortom detta. Miss Beckinsale var inte imponerad i det här fallet, trots att hon själv aldrig höll igen på utspelet. Som hon påpekade för mrs Donaldson var hon inte ovan vid kameran eftersom hennes framställning av demens hade blivit så väldigt uppskattad att hon fått göra den inför ”en riktig kamera” i – 26 –

Snusk.indd 26

2011-11-01 09:50:43


Glasgow och framträtt på en specialistkongress på Isle of Man. Det skulle visa sig att mrs Donaldsons misstänksamhet mot videokameran föreföll helt välgrundad. Följande torsdag led hon av Crohns sjukdom, men den här gången hade instrumentet förlorat mycket av sin charm och verkade inte längre vara det avgörande vapen i kampen mot sjukdomar som det varit veckan innan. Det berodde ärligt talat inte på Ballantynes lättsinnighet. Han hade höga tankar om sin lilla grupp patienter som på sitt sätt var pionjärer. Men när han tittade igenom det inspelade materialet fann Ballantyne till sin besvikelse att mycket av det var föga övertygande: det var långdraget, platt och helt utan styrsel. Framställningar som han vid tillfället tyckt var verkliga och okonstlade såg uppstyltade och tillgjorda ut på inspelningen. Till en del kunde det skyllas på patienternas ovana vid kameran, men i själva verket var det enda felet att materialet var i behov av redigering. Eftersom där inte fanns någon som kunde påpeka det för Ballantyne gav han upp hela experimentet och eftersom han knappast kunde motivera eller förklara detta för gruppen tyckte mrs Donaldson att hon egentligen haft rätt från första början. Just hon hade åtminstone gjort sig bra på video, det var i alla fall vad doktorn tyckte, samtidigt som han var med– 27 –

Snusk.indd 27

2011-11-01 09:50:43


veten om att han betraktade henne med en vänligare blick än han gjorde med någon av hennes kolleger. Om sanningen ska fram var han också lite rädd för henne. Om hon varit medveten om detta skulle hon kanske ha varit lite mer positivt inställd till honom, men som läget nu var såg hon och Delia bara att veckans leksak numera stod på sitt stativ stora delar av lektionen och övervakade det som hände med sitt enda cyklopöga. ”Och sedan säger de att de har för ont om pengar”, sa Delia. Hemma förblev hyresfrågan olöst och det unga paret låg nu fyra veckor efter med betalningen. Cyril skulle aldrig ha accepterat det, sa hon till sig själv, fast han skulle överhuvudtaget inte ha hyrt ut till någon och hennes egen förbittring fick henne att känna sig både som en tråkmåns och en glädjedödare. Ändå beslutade hon sig för att säga ifrån. Hon hade faktiskt inte sett till dem på flera dagar, de höll sig väl undan båda två, föreställde hon sig, men en kväll när hon kom hem från sjukhuset fann hon dem tillsammans i köket och det var som om de hade väntat på henne. Andy lagade en kopp te åt henne. (På det viset var de rara, tyckte hon, fast hon visste att Gwen bara skulle säga åt henne att hon var naiv.) ”Vad led du av idag?” sa Laura. ”Jag föreställde ännu ett tråkigt magsår, men det kom en – 28 –

Snusk.indd 28

2011-11-01 09:50:43


antydan från Gissa Vem att det skulle kunna vara diafragmabråck. Halsbränna hursomhelst.” ”Oro?” sa Laura. ”Förmodligen”, sa mrs Donaldson, ”fast den senaste forsk­ningen antyder att det kan vara bakteriellt.” ”Ja, just det”, sa Laura. ”Det borde jag känna till. Och när det gäller pengarna.” ”Det är fyra veckor nu”, sa Andy. ”Är det det? Jag är inte riktigt säker”, sa mrs Donaldson och låtsades räkna efter. ”Ja, det är fyra veckor.” ”Vi har för en vecka”, sa Andy och lade ett kuvert på bordet. ”Vi klarar inte av mer just nu och saken är den att vi undrade om vi kunde komma till någon sorts överenskommelse om resten. Göra något …”,  han betraktade insidan av sin tekopp, ”in natura.” ”Du gör så mycket för oss”, sa Laura. ”Vi undrade om vi kunde göra något för dig som omväxling.” ”In natura”, sa Andy igen. Mrs Donaldsons tankar gick till hushållsarbete, träd­ gårdsskötsel, och till och med till målning och inredning. Ingenting av detta behövde hon hjälp med och verkligen inte till värdet av tre veckors hyra. ”Vi pratade igenom det här i sängen igår natt”, sa Laura, ”och vi kom på att eftersom vi sett dig demonstrera på sjukhuset så undrade vi om du skulle vilja …” – 29 –

Snusk.indd 29

2011-11-01 09:50:43


”Att vi visade upp något för dig”, sa Andy. ”In natura.” Mrs Donaldson begrep inte omedelbart. ”En uppvisning? Av vadå?” Andy tog fram sin almanacka. ”Förut var detta vårt rum”, sa mrs Donaldson, ”när mr Donaldson levde.” ”Vi gillar det”, sa Laura. Det var några kvällar senare och mrs Donaldson hade just dragit för gardinerna med samma noggrannhet (men av en annan anledning) som hennes mor en gång drog för gardinerna under mörkläggningarna. Med tanke på vad som skulle erbjudas hade mrs Donaldson fortfarande svårt att komma över klyftan mellan hennes första missuppfattningar kring ströjobb och det mer … vuxna som nu förbereddes för fullt. Hon såg inte alls fram emot projektet, men tyckte det kändes svårt att göra dessa välmenande ungdomar besvikna utan att verka otacksam. ”Har du någonsin tittat på när några älskar med varand­ ra?” sa Laura. ”Om sanningen ska fram”, sa mrs Donaldson och låtsades leta i minnet, ”så tror jag inte det.” ”Å, bra”, sa Laura. ”Vi var lite oroliga för att det kanske inte skulle vara något nytt.” – 30 –

Snusk.indd 30

2011-11-01 09:50:43


”Jo”, sa mrs Donaldson, ”det skulle det vara. Det skulle det.” Fast om hon ställts inför valet var hon osäker på om hon inte hade föredragit ringblommor. ”Nej, jag har aldrig gjort något sådant här förut.” ”Det har inte vi heller”, sa Laura. ”Vi har gjort det med andra människor i närheten, självklart, så där som man gör på fester och så vidare, men aldrig arrangerat på förhand. Inte … inte …” ”Formellt?” föreslog mrs Donaldson. ”Just det, formellt.” ”Å, det blir inte så formellt”, sa Andy när han kom in iklädd enbart skjorta och kalsonger och med en flaska vatten. ”Det blir väldigt avspänt. Fast jag vill inte att du ska få för dig att vi håller på med äventyrliga saker, ingenting … esoteriskt. Sånt håller vi inte på med, eller hur, Lol? Inte ännu i alla fall.” ”Som jag ser det”, sa Laura bestämt, ”så finns det gott om tid för sånt i sinom tid. Eller hur?” ”O ja”, sa mrs Donaldson. ”Allt har sin tid.” ”Och nu stearinljus, stearinljus”, sa Andy och gick ut ur rummet. ”Var vill du sitta?” sa Laura. ”Det spelar ingen roll”, sa mrs Donaldson, som hela tiden tänkte att det måste komma ett tillfälle då hon kunde samla tillräckligt med mod för att säga stopp. ”Jag kan sitta här om ni vill.” – 31 –

Snusk.indd 31

2011-11-01 09:50:43


Hon satt på en stol vid sängens fotända. ”Okej, om du vill det”, sa Laura, som plötsligt inte hade något linne på sig och ingen behå heller så att mrs Donald­ son, när hon fick syn på henne, var tvungen att börja leta i sin handväska efter en näsduk. ”Det är bara det”, sa Laura, ”att nackdelen med att sitta där är att du kommer att få se förskräckligt mycket av Andys rumpa och inte så mycket annat. Jag tror att det skulle vara bättre här.” Och så klappade hon på den chintzklädda pall som stod framför sminkbordets spegel, den där hon, när hon och hennes framlidne make bodde i detta rum, brukade sitta varje kväll och smörja in sig med nattkräm. ”Om du sitter där”, sa Laura, ”kommer du att se honom och du kommer att se mig när vi, liksom, jobbar ihop.” Hon försvann in på toaletten och lämnade mrs Donaldson ensam vid sängen. I det ögonblicket kände hon (och nästan hörde) hjärtat slå så där långsamt och hårt som hon inte upplevt sedan hon var en liten flicka. Livet, tänkte hon. Nu kom Andy in med tre ljus som han tände och ställde på olika platser i rummet, ett av dem, märkte mrs Donaldson, i en skål som de fått i bröllopspresent, men hon sa ing­ et. Andy släckte lampan. ”Det var bättre.” Han tog av sig skjortan, men inte kalsongerna och låg på sängen med händerna bakom huvudet. – 32 –

Snusk.indd 32

2011-11-01 09:50:43


”Det här är hemskt vänligt av er”, sa mrs Donaldson samtidigt som hon undrade om de tänkte ta bort överkastet först. ”Ingen fara”, sa Andy. ”Vi skulle ha gjort det ändå. Det är inte bara för din skull.” Han tittade ner på sin platta lilla mage och mot sina mini­mala kalsonger. ”Just nu händer inte så mycket, dessvärre. Det är inget problem, men jag har märkt att det ofta är fallet nuförtiden. Jag måste vänta tills hunden får syn på kaninen.” Just då kom Laura in igen utan behå, som tidigare, men nu utan trosor också. Naken i själva verket. Mrs Donaldson snöt sig medan Laura lade sig på sängen på den sida som var närmast mrs Donaldson. ”Det här känns fint”, sa Andy medan han drog upp knäna, lyfte upp baken och drog av sig kalsongerna. ”Så där ja. Du förstår vad jag menar, va?” Mrs Donaldson log som ett vänligt bekräftande av denna nya komponent på scenen. Nu vilade Lauras vänstra hand lätt på Andys högra lår. ”Vi brukar nojsa lite i början”, sa Andy. ”Javisst”, sa mrs Donaldson insiktsfullt. ”Förspel.” Mrs Donaldsons första instinkt var att titta bort så att hon, istället för att oavvänt betrakta denne nakne unge man som kysste sin likaledes nakna flickvän med handen begravd mel– 33 –

Snusk.indd 33

2011-11-01 09:50:43


lan hennes ben, fann sig själv rikta blicken ner i golvet och undra om det var dags att hon lät tvätta mattan. ”Väcker det minnen?” sa Laura. Andy hade nu ansiktet där handen hade varit. ”Ja-a”, sa mrs Donaldson, men sanningen var att det gällde en vas på British Museum. Hursomhelst så lyssnade inte Laura, hon drog undan kroppen från det ivriga huvudet. En del andra saker som Andy hade för sig hade inte ens förekommit på British Museum och mrs Donaldson fann sig sitta lutad framåt och lite åt sidan för att uppfatta vad den unge mannen gjorde och var han gjorde det. Även om Andy hade stora delar av ansiktet begravt mellan Lauras ben uppfattade hans enda oskymda öga mrs Donaldsons fokus och han vred tjänstvilligt på huvudet så att det vilade på Lauras lår och på så sätt gav mrs Donaldson fri insyn. Denna oväntade omgruppering, och de ändrade infallsvinklar den medförde, framkallade en serie höga rytmiska skrik från Laura kombinerade med våldsamma kroppsvridningar så att Andy, utan att avbryta sin manöver, gör tummen upp mot mrs Donaldson innan han reser sig på armarna och ger sig i kast med ett regelrätt samlag med följden att den oannonserade förändringen frambringar ännu högre skrik från Laura. Ett traditionellt samlag var en procedur som till och med – 34 –

Snusk.indd 34

2011-11-01 09:50:43


mrs Donaldson var relativt bekant med även om den här utfördes med en variation och en energi som hon själv aldrig upplevt. Men i och med att den grundläggande proceduren var densamma så var detta kända marker även om mrs Donaldson inte kunde påminna sig att Cyril någonsin, ens under deras tidigaste bekantskap, höll igång med en sådan lusta och sådan schvung, faktiskt, och medan Andy släppte ifrån sig ett och annat uppmuntrande tjut och glädjerop så hade kärleksakten (om man nu kunde kalla den det) med mr Donaldson alltid varit en allvarlig, sammanbiten historia. Och ändå är det sådant som folk gör, tänkte hon. Fast detta är inte vad folk gör, det var hon säker på. De närvarade inte, som hon nu gjorde på sin pall bredvid sängen där hon, vid åsynen av de två kämpande parterna, inte kände sig olik en tennisdomare som håller ögonen på en alldeles särskilt jämn match. Om alltihop var en uppenbarelse bjöds det på smärre överraskningar. Vid ett tillfälle när Laura låg på rygg och Andy ovanpå henne och båda skrek högt, nästan i takt, ringde det i Lauras mobil. Ropen tystnade, men utan att rytmen stördes sträckte Laura ut armen och tog telefonen. ”Olämpligt just nu. Sorry” – och så fortsatte ropandet. Det förvånade dock mrs Donaldson hur snabbt till och – 35 –

Snusk.indd 35

2011-11-01 09:50:43

Profile for Smakprov Media AB

9789170376290  

Snusk.indd 3 2011-11-01 09:50:42 Två osedliga berättelser Ordfront Översättning: Lars Ryding Stockholm 2012 – 3 –

9789170376290  

Snusk.indd 3 2011-11-01 09:50:42 Två osedliga berättelser Ordfront Översättning: Lars Ryding Stockholm 2012 – 3 –

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded