9789113021812

NYQVIST_DOK NYTT

09-03-23

10.32

Sida 1

Michael Nyqvist NÄR BARNET LAGT SIG

NÄr BARNET LAGT SIG

Michael Nyqvist

TITEL_NYQVIST

09-06-08

13.40

Sida 2

Michael Nyqvist

NÄr BARNET LAGT SIG

När barnet lagt sig_korrläst.indd 3

2009-06-15 13:51:25

isbn 978-91-1-302181-2 © Michael Nyqvist 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

När barnet lagt sig_korrläst.indd 4

2009-06-15 13:51:26

J

ag ser honom direkt, det är något jag inte förstår i hans ansikte. Ögonbrynen sitter snett. Han har en rödare ansiktsfärg än någon annan. Han ler hela tiden.

Leendet är inte i början av ett skratt utan i slutet. Det är för stort för hans ansikte. Vi är i en lekpark en bit bort i ett annat bostadsområde. Det är andra och nya barn där.

I lekparken finns en längre rutschkana med ett gupp. Det finns också en klätterställning av gröna metallrör.

Plötsligt kan hans ansikte vrida till sig och för en sekund ser det ut som att han ska börja storgråta. Helt utan anledning. Någon viskar till mig att han har spräckt skallen i lekparken, han ramlade bakåt i rutschkanan.

Jag dras till honom. Stannar upp och tittar. Han förstör den eftermiddagen och hela veckan. Jag kan inte få honom ur mina tankar. Men när jag tänker på honom mår jag illa. Inte för att han äcklar mig, utan för att jag helt förbehållslöst tycker synd om honom. Han har lyft på locket till en djup brunn som jag inte visste fanns.

När jag börjar skolan är han där igen. Inte jämt. Han går i en specialklass. Han bara dyker upp någon lunch8

När barnet lagt sig_korrläst.indd 8

2009-06-15 13:51:26

rast och så försvinner han igen. Han leker inga speciella lekar, springer mest runt på skolgården. Han är vänlig mot alla. Jag förstår inte hur jag ska kunna lära känna honom. Han tar inte kontakt med andra, han bara virvlar runt. Jag inser snabbt att han kan bli retad. Jag håller ett vakande öga på distans. Hittar aldrig en anledning att gå fram.

En rast har skolgården delats upp i två falanger. De står mitt emot varandra och delar ut hotelser och kallar den andra falangen gluttare. Ingen vet direkt vad anklagelsen betyder men det är den enda som biter. Grupperna letar slagord som kan ena mot de andra. Någon tar upp en pinne och genast tar någon av motståndarna upp en större. Ett ostrukturerat uppror mot något som ingen vet vad det är. Det är bara igång.

Grupperna drar sig ner mot lönnen, ner mot staketet.

Det är näsor i lönnen, de hänger i stora gröna klasar på grenarna. Några har ramlat ner på marken. De uppretade grupperna trampar på de annars så värdefulla näsorna.

Det är fyra fem meter mellan den ena falangen och den andra. I utrymmet mellan dem är det död mans land. När som helst kan två killar bryta fram och börja slåss framför grupperna. Det har bara inte uppstått en bra anledning att börja än.

Då kommer han vandrande mitt emellan grupperna 9

När barnet lagt sig_korrläst.indd 9

2009-06-15 13:51:26

och samlar näsor. Oberörd böjer han sig ner och plockar. Jag bryter ut från min grupp, drar undan honom och lämnar formationen. Det går en skälvning genom grupperna, men jag bryr mig inte. Jag viskar i hans öra att han måste iväg. Han är den enda som har mössa. En vintertoppluva fast det är höst. Han vill inte gå. Han vill plocka näsor. Jag sliter honom med mig och vi ramlar. Det blir signalen och slagsmålet är igång. Han och jag hamnar underst. Jag vet inte var min blödighet kommer ifrån.

Ibland lämnar vi skolgården fast det är förbjudet. Vi lägger stenar på spåret. Det är mycket förbjudet. Man får inte gå på spåret och absolut inte lägga stenar på det.

Tåget kan spåra ur, säger vi till varandra. Vi vill inte att det ska spåra ur, bara se om det fungerar. Infallen kommer plötsligt, utan förvarning. Någon ropar att vi ska lägga sten på spåret, någon upprepar ropet och så rusar alla mot spåret. Ingen lyckas med att få tåget att spåra ur, men vi fortsätter. Mest för att det är roligt när alla rusar iväg. En dag börjar ett rykte gå att tåget har spårat ut i Brevik, en station längre bort. Vi börjar anklaga varand­ ra. Vem har varit så dum att han lägger sten på spåret? Vi kommer inte fram till vem som kan ha gjort det. Vi vet ju dessutom att det är en station bort. Men tåg kan bara spåra ur om man lägger sten på spåret. Det är vår logik.

10

När barnet lagt sig_korrläst.indd 10

2009-06-15 13:51:26

Efter skolan går jag och några kompisar för att se på urspårningen. Vi går hela vägen till nästa station. Det är en tågolycka. En krock. Brandbilar är parkerade huller om buller runt tåget. Två ambulanser står med öppna bakdörrar. Det står en grupp på en kulle ovanför de demolerade tågen och tittar. Jag känner igen några från andra klasser men det är mest vuxna. En lokförare är fastklämd. Tystnaden runt olyckan bryts av vinkelslipens korta intensiva tjut. Brandmännen pratar stilla med varandra. Någon säger att konduktören åkte iväg i en ambulans med en ledstång genom magen. Jag brukar åka med tåget när jag ska in till min moster och morbror i stan. På jularna åker vi till min farmor med alla julklapparna på tåget. Det slår mig först när jag står och tittar på de sönderslagna tågen att jag själv har lagt stenar på spåren. Flera gånger men inte den här dagen när tågen krockade.

Vi har fått ett lantställe, en röd vinkelstuga. Den ligger högst uppe i ett tomtområde. En smal grusväg går framför huset och på baksidan ligger en vik av havet med bräckt, nästan dyigt vatten. Vägen slutar i en vändplan och där börjar en slingrig stig som leder ner till en liten badstrand. Där ligger vi i solen, jag invirad i pappas badkappa, en tjock grön fotsid sammetskappa. Jag kisar mot 11

När barnet lagt sig_korrläst.indd 11

2009-06-15 13:51:26

solen, pappa läser tidningen. Det doftar varmt tidningspapper och lite otvättat från badrocken. Det finns bara gädda och abborre i sjön, och grå lera på botten. Bredvid stigen ner till sjön ligger det små högar av sprängsten.

Jag är säker på att det är bygget av tunnelbanestationerna vi ser, de nya inne i stan, Karlaplan och Gärdet. Pappa försöker förklara att Stockholm ligger tio mil bort. Jag hör vad han säger men förstår det inte. Jag ser i pappas ögon att han tycker att det är meningslöst, jag kommer inte att fatta.

Jag är sju år, 1967. Vi åker upp mot fjällen i vår stora Ford Fairlane. Pappa fick köpa den av en klient en gång.

Den gungar fram som ett skepp och man blir åksjuk efter bara tre kurvor. Bilen är ball men inte vi som sitter i den. Vi har pepitarutiga hjälmar. Hammarlundhjälmar.

När som helst kan det komma en älg. Då gäller det att vara beredd! Vi gungar upp mot fjällvärlden. I Sundsvall äter vi på restaurang och pappa berättar om trä­baronerna som red in på hotell Knaust, stenrika skogsägare som domderade över hukande och barkbrödsätande skogsarbetare. Tokiga Puntila-yuppiesar i början av nittonhundratalet.

Senare längs vägen dyker bergen upp. Höga och vackra.

12

När barnet lagt sig_korrläst.indd 12

2009-06-15 13:51:26

Jag tänker på alla björnar som bor däruppe bland träden i bergen. Hjälmen är varm och jobbig men jag får inte ta av den.

Efter varje omkörning ojar vi oss över hur ansvarslöst folk kör. Jag spejar in i skogen och undrar om jag kan upptäcka en älg och rädda hela familjen. Jag vill se älgen först och varna.

Vi sover över på ett litet pensionat i Sveg. Pappa vill köra utvilad.

När jag vaknar nästa morgon ser jag fjäll för första gången. Bergstopparna böljar vita och smälter in i molntussarna. Det är det vackraste jag har sett. Som om man kan springa upp i molnen.

När jag kliver in på fjällhotellet hänger det en stor björnfäll på väggen i receptionen och alla människor har skidbyxor och mönstrade tröjor.

Deras pjäxor ser annorlunda ut än mina. De är kraftiga och stora som dykarskor. Det skramlar om spännena när de går. Pappa förklarar att det är slalompjäxor. Alla ser solbrända och lyckliga ut och har roligt åt något som jag inte fattar.

Vi får vårt rum och i sänggaveln finns en inbyggd radio. Det är iskallt ute och mamma smörjer in mig med Nivea. Jag ska ut i skidbacken. Den ligger precis bredvid 13

När barnet lagt sig_korrläst.indd 13

2009-06-15 13:51:26

hotellet och är så hög att man måste böja nacken bakåt för att se toppen. Att någon vågar sig upp dit är omöjligt att förstå och att de sedan kastar sig ut på skidor är helt ofattbart. Det största problemet verkar vara ankarliften.

Många rasar i backen när liften sätter fart. Hela liftkön stirrar och kommenterar.

Jag ska börja i en slalomskola och får hyra ett par skidor. Skidorna har låg fästpunkt och när jag provar ut dem är det som att gå till doktorn. Jag vill vara någon annanstans. Skidorna sitter fast på fötterna och det är omöjligt att åka som jag har gjort förut. Jag går som en rymdgubbe.

Skidläraren är från Österrike och heter Elmar. Han ser ut som en bov i en Bondfilm, helt svartklädd i strama skidbyxor och med en solbränna som ser ut att vara intryckt i huden. När han gör svängar med skidorna kan man inte få in ett ark papper mellan knäna på honom.

Han dansar fram, nästan overklig.

Först får jag träffa min skidskolegrupp, sex barn i min ålder. Alla som inte har låg fästpunkt får bannor av Elmar. Han skrämmer mig och jag blir tyst. Vi ska få lära oss skrååkning och plogsvängar under vår fjällvecka.

Bergskida och dalskida. När Elmar säger bergskida med sin tyska dialekt låter det som bajsskida. Men jag vågar inte skratta.

14

När barnet lagt sig_korrläst.indd 14

2009-06-15 13:51:26

Jag ramlar hela tiden och när min fot glider ur pjäxan och jag står i sockan på snön säger Elmar att han har nerver av stål men nu dallrar de som fiolsträngar.

Hela gruppen är lydig och vettskrämd utom Patrik. Han åker kanonkula, kastar snö på Elmar och pickar på honom med sin stav. Elmar säger inget.

Hur vågar Patrik? Jag blir generad över hans uppträdande. Där jag står i mina skidor och önskar att jag vore osynlig skriker Patrik: Tusen hål i nacken! Och tar sats rakt in i björkskogen. Elmar säger fortfarande inget.

Varför är det ingen som tillrättavisar Patrik?

På kvällarna äter vi i en stor gemensam matsal, de vuxna skålar med varandra och jag lyckas tjata till mig en Pepsi Cola. Patrik springer mellan borden och äter bara efterrätt. Om han inte får det han vill ha skriker han högt som ett alarm. Ändå är det ingen som riktigt säger till honom nu heller. I gillestugan där alla samlas efter maten och röker, dricker drinkar och samtalar kan Patrik läsa en Kalle Anka högt för alla om det är något roligt, och om det är riktigt kul så kastar han sig på golvet i skratt­ spasmer. Men ingen kommenterar det.

Det finns ett hobbyrum med ett pingisbord och en automat där man kan testa sina reflexer. Man lägger in en tioöring och plötsligt far pengen ner och då gäller det 15

När barnet lagt sig_korrläst.indd 15

2009-06-15 13:51:26

att trycka snabbt på en knapp. Automaten sätter betyg på en, med texter som »blixtsnabb«, »medelmåtta« eller »inte en drink till«.

En kväll stannar jag kvar vid reflexapparaten. Jag är helt koncentrerad på att testa mina reflexer och märker inte att jag är ensam kvar i hobbyrummet. Jag går ut i korridoren, det är alldeles tyst och stilla. Jag öppnar en bakdörr som leder ut. Det är kolsvart. Fjällen är ännu mer skrämmande på natten än på dagen. Det bländande vita har blivit iskallt, djupt och svart.

Jag stänger dörren och börjar gå upp genom det tysta hotellet mot mitt rum. I receptionen hör jag en kvidande kvinnoröst och en mörkare mansröst. Kvinnan gråter, mannen håller henne om axlarna. Jag vänder mig inte om, jag bara passerar. Tittar snabbt över axeln och ser att det är Patriks mamma och en okänd man.

Nästa dag är det dags för det jag har fruktat mest. Slalom­ tävlingen.

Alla i skidskolan måste vara med. Jag tycker att jag bara kan göra plogsvängar åt vänster men Elmar har berömt mig en gång och säger att jag har lärt mig mycket den här veckan. Patrik vill bara köra störtlopp.

När jag sätter fart nedför backen blir det svart och synen kommer tillbaka först när jag är i mål. Jag klarade 16

När barnet lagt sig_korrläst.indd 16

2009-06-15 13:51:26

hela backen utan att ramla och alla föräldrar applåderar.

Jag känner mig stolt.

Patrik åker sist. Han har kastat av sig sin mössa och man ser att hans hårbotten är röd under det blonda håret. Hela hans ansikte lyser rött där uppe i backen. Han välter varenda port, ramlar fyra gånger och ålar in i mål.

Föräldrarna jublar. Patrik svär och spottar snö men han hyllas som en vinnare, fastän jag kom först och har vunnit. Patriks mamma står allvarlig en bit bort och håller Patriks lillasyster i handen.

Kvällen efter är det prisutdelning. Många priser ska delas ut, i vuxenklassen, damklassen och sist barnklassen.

Jag vet att jag har vunnit, det kan inte ens Patrik ta ifrån mig. Alla sitter samlade i danssalen.

Salen är full av föräldrar och barn, och längst fram finns en liten scen med en orgel. För att hämta sitt pris måste man gå över dansgolvet fram till Elmar som delar ut priserna.

Dansgolvet är stort som en ocean och allas ögon följer ens steg fram. Patrik hoppar bredvid alla som får hämta pris och kommenterar allt med hög röst. Ingen säger till honom och själv känner jag att jag har börjat vänja mig.

– Och nu till barnklassen.

Det dunkar i mina halsådror och när Elmar säger mitt namn har benen redan börjat gå av sig själva. Patrik hop17

När barnet lagt sig_korrläst.indd 17

2009-06-15 13:51:26

par runt mig och jag ler mot honom men ser honom inte riktigt. Jag är vinnare i barnklassen.

Jag får en samekniv och en påse godis. Alla applåderar.

Jag bockar och tackar.

Sedan fortsätter prisutdelningen med tvåan och trean och därefter säger Elmar att nu ska det delas ut ett specialpris.

– Till vår största kämpe, som grävde sig in i mål.

Patrik!

Applåder och hejarop. Patrik gör en kullerbytta fram till scenen. Han får också en kniv och en godispåse. Fast han har kommit sist.

När han tar emot sitt pris höjer han armarna och ropar rakt ut att det här ska han visa pappa när han kommer.

Det skakar till i rummet. Patriks mamma gömmer ansiktet i händerna. Patrik rusar ner till sin mamma för att visa sina priser, men hon hör inte på. Patrik bryr sig inte utan jublar vidare ut i korridoren.

När vi är tillbaka på vårt hotellrum frågar jag mamma varför det blev så konstigt när Patrik fick sitt pris.

Mamma tittar allvarligt på mig och säger att Patriks pappa körde ihjäl sig i går natt när han skulle åka upp till hotellet. Han krockade med en älg.

Nästa morgon åker vi hem till Stockholm med våra bilhjälmar hårt fastspända runt hakorna. Som om det var 18

När barnet lagt sig_korrläst.indd 18

2009-06-15 13:51:26

någon garanti. Jag tänker på Patrik och hans Kalle Ankatidningar och hans skidåkning. Vart tog alla regler vägen? Kan någon plötsligt bara stänga av lyset? Dra undan mattan? Är detta det alla menar när man talar om livet, det som kan få en att skratta och gråta om vart annat? Men sedan?

Vad händer då?

Sommaren året innan hade allt förändrats för mig.

Någon, eller något, hade målat om hela min värld.

Allt fanns kvar på samma ställe. Men i en ny okänd färgskala.

19

När barnet lagt sig_korrläst.indd 19

2009-06-15 13:51:26