9789198164565

Copyright © 2015 Staffan Öberg www.staffanoberg.se Utgiven av Anasys förlag Grafisk formgivning: Nellie C. Lind Tryck: Print Group Sp. z.o.o Szczecin, Polen 2015 ISBN 978-91-981645-6-5

Morden i Yttsäter Del 1 av Yttsäter

Kapitel 1 - Tvillingarna besöker sin moster.

5 september, vid lunchtid. ”Pappa, nu går vi och blir borta några timmar”, sa Madde. ”Gör så, hälsa moster så mycket från mig. Mamma kommer hem sent, men ni kan väl se till att ni är hemma före klockan tio.” ”Vi ska bara fika och prata lite strunt med moster. Hon är så kul att prata med. Var är lillebror?” ”Jag tror att han är på sitt rum där nere. Han sitter väl som vanligt framför datorn. Glöm inte att säga hej till honom innan ni går.”

Tvillingarna Madde och Kate hade börjat på sista terminen i gymnasiet efter en lång och skön sommar. De höll nästan alltid ihop och hade båda fått ett sommarjobb på en restaurang i Dalarna.

Det var första gången som de varit borta ensamma så länge som i två månader. Mamma hade knappt vågat släppa iväg dem, fast de hade fyllt arton år.

De hade alltid varit klassens ljus och utmärkt sig. Mamma och pappa var mycket stolta över sina döttrar, samtidigt som mamma Elisa var mycket av en kycklingmamma. Hon var ofta orolig för att något skulle hända dem. För att skilja dem åt hade mamma velat att storasyster Madde skulle vara kortklippt medan lillasyster Kate hade låtit sitt självlockiga hår växa ner utefter ryggen. Det passade Madde som hade ärvt pappas tunna hår och lät klippa sitt hår ofta.

Nu var de hemma igen hos mamma och pappa Åkerman med lillebror. De bodde i den lilla byn Yttsäter nära den Ångermanländska kusten, ett flertal mil från närmaste stad. Lillebror Arild var egentligen inte bror till tvillingarna, men det kändes så från första dagen han flyttade in hos Åkermans. Det var efter en förfärlig händelse tio år tidigare, då hans föräldrar hade omkommit i en explosion. Arild kom inte ihåg mycket om sitt tidigare liv. Allt minne var borta, åtminstone trodde man det. Hörseln hade delvis försämrats på grund av explosionen och dessutom hade han blivit stum av chocken, vilket gjorde all kommunikation med honom svår. Trots flera läkarundersökningar hade man inte kunnat bota honom från följderna av katastrofen.

Madde gläntade på dörren in till Arild. Han kunde se i spegeln om någon kom in, men framför allt kände han av doften. Hans luktsinne hade utvecklats utöver det vanliga då hörseln försvagats.

Därutöver kunde han läsa på läpparna, vilket gjort att tvillingarna inte lärt sig teckenspråket. De kunde åtminstone prata till honom och han läste vad de sa. Däremot visste de inte vad han ville, om han ville något. ”Hej, vi går iväg och hälsar på moster. Det var länge sedan vi träffade henne. Ska vi hälsa från dig?” undrade Madde försiktigt.

Arild tittade upp med en sorgsen blick. Det var alltid svårt att tyda hans miner. Han klev upp och gav både Madde och Kate en kram och satte sig sedan åter vid datorn utan att ge ifrån sig något tecken. ”Han såg ledsen ut. Tänk om man kunde läsa hans tankar”, sa Kate. ”Jag har aldrig kunnat förstå mig på honom och det är väl för att han inte blivit sig själv efter katastrofen. Han kommer tydligen inte ihåg något från sin mamma och pappa. Det är svårt att förstå vilket liv han har”, höll Madde med. ”Kom nu går vi för jag vill höra lite skvaller. Tror du att hon har träffat någon ny man under sommaren? Hon pratar ju om att hitta drömprinsen. Oj, vad hon är livlig som bjuder på fester och åker bort på sina resor. Mamma kunde väl få lite liv från henne. Dom är så hemskt olika, fast dom är systrar.” ”Jag vill nog ha mamma som hon är och moster som hon är. Fast ibland kan man bli galen på mamma och hennes oro för allting. Det var tack vare pappa som vi fick åka iväg och jobba. Jag hörde när han pratade allvar med mamma och då gav hon till slut med sig. Vi är inga barnungar längre.”

Det var länge sedan de pratade med sin moster, fru Ågren. Många gånger var det lättare att prata med henne än med mamman. Man skulle inte kunna tro att hon fyllt femtio med sitt ungdomliga sätt och utseende.

Hon bodde bara två kilometer bort om man gick utefter vägen. De kunde gena på den smala stigen genom skogen som var kortare, men de tordes inte gå ensamma den vägen trots att de nästan var vuxna.

De föredrog i stället att gå genom halva byn och kom så småningom fram till kiosken nere vid sjön där ungdomarna brukade träffas. Det var första gången de var vid kiosken sedan de kommit hem.

Den var inte bara en kiosk utan hade även en mindre servering med bland annat pizza och grillat.

Den låg intill stora vägen med en stor grusplan för parkering samt en promenadstig ner till bryggan vid sjön.

Kate tänkte för sig själv att hon hoppades Mikael skulle vara där. Hon beundrade honom i smyg, men hade inte ens berättat något för Madde. Den romansen var inte så mycket att prata om, tyckte hon. ”Här var det dött. Vad har hänt med kiosken under sommaren? Har alla kompisar stuckit från byn? Vilka trista typer”, tyckte Kate som hade hoppats på att få se Mikael och visade upp en besviken min, så att Madde undrade vad det skulle betyda.

När de tänkte fortsätta promenaden såg de någon komma cyklande utför backen från Wallensten.

Det var äldste sonen Fredrik Wallensten. Kate var rädd för familjens båda söner och varnades av sin mamma, som tyckte att de inte skulle prata med någon i familjen Wallensten. Madde menade att de faktiskt var arton år och nu hade de dessutom bott borta hela sommaren och visat att de klarade av det. ”Tjena brudar, vilka sötnosar som är ute på byn. Har mamma släppt ut er på grönbete?”

Tvillingarna sade inget alls utan stirrade med vämjelse på figuren. När tvättade han sig senast?

Det luktade gammal rök om honom på långt håll. ”Ni behöver inte vara oroliga, tjejer. Jag har inte tänkt sätta på er, åtminstone inte i kväll.

Förresten så sätter jag hellre på er moster, en mogen läckerbit för sig själv uppe vid skogsbrynet.” ”Ge dig härifrån! Vi vill inte se dig”, fräste Madde ifrån sig.

Hon kände ibland en viss oro för sin moster som bodde i sitt hus nära skogen. Innan de hann fortsätta hördes mullret från en bil. Kate vände sig om och upptäckte att det var hennes favorit Mikael, men det satt en snygg tjej vid hans sida. Han klev ur bilen och serverade sitt charmigaste leende mot tvillingarna. ”Vad du mullrar när du kommer. Är det för att få uppmärksamhet av två fina tjejer?” undrade Madde medan Kate stod tyst bredvid utan att kunna bestämma sig för om hon skulle le tillbaka eller inte. ”Hej på er. Har ni kommit hem igen, trevligt? Det har varit tomt utan er båda. Beträffande bilen så har jag bara lite problem med avgassystemet. Ska fixa det till veckan.” ”Vad har du för tjusig pingla bredvid dig? Ska det vara nödvändigt?”

Madde fortsatte konversationen medan blyga Kate också undrade om det måste vara nödvändigt.

De var nog intresserade båda två av Mikael och ville inte ha konkurrens. Mikael var lång och ståtlig med långt mörk hår som man lade märke till. ”Jag har min kusin Karin med mig från stan. Hon vill se hur livet är på landet. Hon tror inte att det händer något här. Ni kanske kan ta hand om henne när jag inte har tid. Jag har mitt jobb på dagarna och hon ska stanna en vecka hos oss”, svarade Mikael.

Han tvinnade sin yviga mustasch. Kanske var det den som charmade Kate eller så föll hon för hans långa mörka hår som fladdrade för vinden. ”Visst kan vi väl det, fast nu ska vi se hur vår moster har det. Vi har inte träffat henne sedan vi kom hem och vill höra skvaller. Kanske vi får veta om du har jagat några tjejer i sommar”, skojade Madde. ”Tror du att jag jagar tjejer? Det kanske är dom som jagar mig. Jag har inte riktigt tänkt åt det hållet. Nä, det har varit lugnt och stilla i sommar. Ni kan väl komma och hälsa på när det passar och prata med Karin. Hon gillar säkert tjejsnack. Annars kan ni väl hälsa till er moster uppe på kullen.

Det är en trevlig kvinna”, sa Mikael med ett skälmskt leende. ”Kom nu går vi”, sa Madde och drog med sig Kate.

Hon funderade för sig själv vad han menade med det där leendet. Var han också intresserad av deras moster? Alla karlar verkade vara tokiga i henne. Samtidigt hade hon fått för sig att Kate blivit förtjust i honom, men lät bli att fråga sin syster.

De fortsatte att gå en bit på stora vägen tills de kom in på mosters väg. Det var en dåligt underhållen grusväg som inte blivit reparerad efter skyfallet förra hösten. Hon ägde ingen bil och kunde ta sig ned till byn ändå. ”Pappa kunde väl laga vägen. Jag har inte sett den så här dålig förut”, sa Kate. ”Vad det luktar konstigt. Känner inte du något?”

Madde sniffade uppåt vägen och kände en unken doft som från ett slakteri. Hon hade som liten följt med sin pappa till det nerlagda slakteriet, som mosters man haft i grusgropen för att ta hand om älg som man skjutit. Där hade det luktat vedervärdigt. Nu tyckte hon sig känna samma doft och fick kväljningar ju mer de närmade sig huset.

Madde undrade för sig själv vad moster kunde ha hittat på under sommaren. Hade hon avlivat djur som hennes exman brukade göra? Det luktade illa. Hon såg inget speciellt, vilket kunde bero på den höga häcken som vuxit till sig kraftigt under sommaren. ”Jag slår en signal till pappa och frågar om det har hänt något. Törs vi gå längre?” undrade Madde.

En stund senare hade Madde pratat med sin pappa, som inte visste något om en konstig lukt hos moster. Han hade varit där tre dagar tidigare och hälsat på och då var allt som vanligt. Någon hantering av djur sysslade hon inte med. Det var då säkert.

Pappa ville bestämt att de genast skulle ringa honom så snart de hade kollat runt och berätta vad som luktade. För säkerhets skull tänkte han även ringa sin svägerska och höra hur det stod till.

Madde kunde höra att även pappa blev orolig, vilket inte hände så ofta.

Tvillingarna närmade sig huset, som var inbäddat bland träden och mest synlig från kullen uppe i skogen. De kände den markanta doften, men såg inget förrän de var framme och öppnade grinden.

Båda två ställde sig och skrek rakt ut. ..............................................

Kapitel 3 - Besök från stan.

104 dagar tidigare, 24 maj.

En bit in i kapitlet. ”Oh så härligt väder ni har.. Hos oss var det nästan regn. Vilken tur att jag har lätta kläder med mig.

Kom får jag krama dig, gullet.”

Det var Karolina som klev av först ur bussen och hade blivit förtjust i lillebror på nätet. Hon var gift men hade tagit av sig ringen och inte sagt något om sitt giftermål för lillebror. Han där hemma var en hårding och Karolina föredrog något mjukare. Lillebror kunde i och för sig också vara hård i tonen, fast den hade Karolina undgått att höra i sina samtal med honom. Dessutom var det ingenting jämfört med mannen med ringen.

Efter Karolina klev Evelina av bussen och fyrade av ett leende i det vackra vädret. Hon var fylligare än sin väninna med ett lockigt rödbrunt hårsvall. Hon fyllde elegant upp sin tunna blommiga klänning och hade för säkerhets skull burit en kort jacka mot kylan hemma i stan, men den behövdes inte längre. Karl-Evert satt vid bordet och lade direkt märke till den inbjudande blicken och den vackra klänningen som visade konturerna och fick honom att smälta. ”Välkommen välkommen till oss. Det var väl inte så svårt att hitta hit? Du trodde ni skulle åka för långt men här, förstår du, hjälper alla till, även busschaufförer”, hälsade lillebror de två damerna. ”Är det din tystlåtne bror som sitter där borta?” undrade Karolina.

Karl-Evert hörde och klev genast upp och presenterade sig.

”Goddagens mina damer. Mitt namn är Karl-Evert och jag är ägare till den här servicebyggnaden och är inte den tystlåtne brodern. Jag ska se till att servera er en utsökt måltid i eftermiddag med ett vitt vin. Jag hoppas att det ska smaka bra och att ni dricker vin? Annars kan jag även servera någon läskedryck.” ”Vad trevligt”, kvittrade Evelina och trängde sig förbi Karolina. ”Ska du vara vår värd idag? Jag hade inte förstått att vi skulle bli så väl omhändertagna. Vad har du tänkt dig att bjuda på?”

Evelina insåg genast de generösa gåvor som den nye värden hade och ville göra ett gott intryck på honom, medan lillebror blev osäker på hur han skulle komma ikapp det försprång som KarlEvert roffat åt sig. Han passade därefter på att utöka sitt försprång så att det blev ointagligt. ”Jag blev kontaktad igår av lillebror för att ordna med något ätbart. I min lilla restaurang har jag bara enkel mat, så jag har i stället ordnat med smörgåstårta med vin till. Jag hoppas att det faller er i smaken. Först har jag emellertid tänkt mig att vi ska inta en enkel fika med något läskande. Nu när storebror har blivit sjuk ställer jag naturligtvis upp som sällskap.” ”Oj, vad gulligt av dig. Vilken tur att du ställer upp för bröderna. Det är klart att vi dricker vin eller hur Karolina? Är ni alltid så snälla mot varandra här i byn”, fortsatte Evelina att kvittra. ”Jag känner redan på mig att det här blir en fin dag”, menade Karolina. ”Vilken tur du fick mig att komma och hälsa på och så fick jag med mig min väninna efter lite övertalning.” ”Tack, ni ska känna er välkomna”, stammade lillebror något förläget.

Han hängde inte riktigt med när Karl-Evert kom igång med sin verbala charm samtidigt som han var glad över att det råkade bli som det blev. Med Karl-Evert kunde det bli en riktigt spirituell eftermiddag. Nu gällde det bara att hänga med i svängarna. ..........................................

Från gården gick en brant stig genom en björkallé ner mot vattnet där en stor motorbåt var förtöjd vid en brygga. Det märktes att Wallenstens hade gott ställt. Det var tydligen lukrativt att vara advokat. ”Så där mina damer och min herre. Det är säkrast att ni tar på flytvästar. Jag vet att Magnus är noga med sjösäkerheten och det är jag med. Jag vill inte vara ansvarig för att något otäckt ska hända”, sa Karl-Evert.

Efter några minuter var de ute på sjön i det vackra vädret. Många hade lockats ut i värmen för att fiska eller bara njuta av solens strålar. Karolina och Evelina var lyriska över hur vackert det var och förstod inte hur de kunde stå ut i stadens larm.

I en av de andra båtarna var stämningen väl ljudlig och Karl-Evert kunde konstatera att ingen av dem bar flytväst. Där hade man tydligen flyttat ut festen till båten vilket kunde vara riskfyllt. I närheten fanns även en pojke ute med sin kanot och fiskade. ”Är det där Åkermans pojke? Han lär vara knäpp har jag hört. Håller sig alltid för sig själv”, menade lillebror. ”Jag tror inte han är knäpp, men däremot är han stum efter att ha blivit utsatt för en explosion, där båda föräldrarna dog. Han är inte son till Åkermans utan är brorsonen. Han lär vara duktig i skolan fast han säger aldrig något”, sa Karl-Evert. ”Kan du inte ropa till dom att sitta i båten. Rätt vad det är så kommer någon att ramla i plurret”, tyckte Evelina. ”Äh, låt dom plurra. Vi ska inte låta dom störa oss”, fortsatte Karolina. ”Men de va fan va dom gastar.”

Lillebror tappade humöret och skrek över till det andra sällskapet att hålla käft och att det fanns andra på sjön. Åkermans grabb hade slutat att fiska. Det var ingen mening att försöka få en gädda på kroken med de där högljudda människorna i närheten. Han hade precis gett upp och skulle paddla bort när det hördes ett tjut över sjöns blanka vatten.

Naturligtvis var det någon som plurrade i vattnet från det skrålande sällskapet. En kvinna gjorde sig beredd att skåla samtidigt som föraren fick för sig att visa vad duktig han var på att föra båten.

Hon höjde glaset och föll i skrikande med ett redigt plums samtidigt som båten sköt iväg. Föraren

hade inte märkt något annat än hur duktig han var på att skjuta fart med sitt underbara fartvidunder.

Karl-Evert visste inte riktigt vad han skulle göra åt den skrikande kvinnan i vattnet. Som tur var så verkade hon inte vara totalt okunnig på att simma. Lillebror kunde inte simma och Evelina hade inte bestämt sig. Karolina tyckte inte det var deras problem utan tittade åt ett annat håll.

Däremot fanns det en hjälte i närheten, som inte hann tänka på att bli hjälte. Det var Åkermans pojke, som sköt fart med sin kanot inte bort från den skrikande kvinnan utan mot henne.

Det tog inte många sekunder förrän han var framme och hoppade i vattnet. Han hade bara ett par shorts på sig och var dessutom som en fisk i vattnet. Han simmade fram och gav först kvinnan en örfil, så hon tystnade av förskräckelse och sedan tvingade han henne på rygg. Därefter tog han med fasta tag om hennes huvud med sina händer och simmade även själv på rygg mot Karl-Evert med sällskap.

Framme vid båten gav han tecken om att ta hand om kvinnan vilket var snabbt avhjälpt då lillebror med sin styrka kunde dra upp henne i deras båt.

Samtidigt hade föraren, som trodde han kunde köra sin båt, lyckats föra den tillbaka mot KarlEverts båt. Där hade den halvt chockade kvinnan kommit till sans igen efter det förskräckliga och ofrivilliga doppet.

Ingen hade uppmärksamheten mot Åkermans grabb eller tänkte på honom. Han var dagens hjälte och klarade sig säkert själv, men ingen visste vad som försiggick i hans inre. Rätt vad det var, så var det någon som fick varse om följden av hans tankar.

När förarens båt gled upp i närheten tog Arild några snabba simtag och var framme vid båten.

Där svingade han sig elegant upp och några snabba steg senare var han framme vid föraren, som blev skräckslagen när han såg pojkens blick. Han kände säkert på sig att något skulle hända. Med en rak höger stöp föraren över relingen och plumsade även han i vattnet med ett skrik. Kunde han simma? Vem brydde sig?

Den raka högerns herre tog några raska steg i motsatt riktning och dök i vattnet mot sin farkost i närheten. Där var han snabbt uppe och med några snabba paddeltag sköt hans kanot iväg bortom en utbredd vassrugg och försvann. Samtidigt kunde man lyssna till rungande applåder från Karolina och lillebror som tackade för dagens underhållning.

Några minuter senare hade den förskräckta kvinnan hjälpts över till det högljudda sällskapet, medan den numera blöte föraren blivit tvungen att själv ta sig upp i sin båt med en nyvunnen fläskläpp. Där fick han dessutom ta emot en långvarig utskällning av den förskräckta kvinnan, som inte var så förskräckt längre. Hon var mest förbannad. ”Bjuder du ofta på en sådan underbar föreställning? Det var det bästa jag varit med om på år och dar”, skrockade Karolina förtjust. .......................................................

Kapitel 11 - Konstiga ljud.

1 dag tidigare, 4 september.

Han hörde konstiga ljud på avstånd. Det lät som fulla idioter som skrek och tjoade. Han kände en stark oro av ljudet och kunde inte förstå varför detta oväsen hördes från fru Ågrens hus. Hon brukade knappast anordna sådana fester.

Han smög sakta genom skogen mot oljudet då han misstänkte att allt inte stod rätt till. För säkerhets skull tog han det lugnt och ljudlöst, som när han var ute och jagade. Han var van att förflytta sig utan att det märktes.

Med sin pilbåge och kniv kunde han lägga ner även större djur och hade lärt sig att slakta dem intill skelettet. Med en välriktad pil från sin båge kunde han på långt avstånd pricka hjärtat på en hare. Det hade även hänt att han skjutit rådjur med lyckat resultat. Han visste var pilen skulle sitta för att nå en snabb avlivning på bytet.

Den besatthet han hade att inte lämna något kvar utöver skelettet hade blivit ett tvång som han

inte kunde släppa. Han tävlade med sig själv i konsten att avlägsna allt av det döda djuret så att enbart benen återstod. Den driften hade han haft så länge han kunde minnas, men aldrig förstått varifrån den kom.

Nu närmade han sig långsamt något helt annat. Det kändes allt mer olustigt ju högre oväsendet blev. Han kunde till slut smyga fram bakom en stor sten och beskåda eländet. Där nere hos fru Ågren sprang två män helnakna runt med en öl i handen, tjoande och hoppande som tokar.

Längre bort halvt gömd bakom en buske kunde han också se hur en tredje karl låg på något och guppade upp och ner. Han förflyttade sig något framåt bakom nästa sten för att få bättre uppsikt över vad som försiggick där nere.

Han kände hur ursinnet rusade upp i huvudet på honom, när han förstod hur det låg till. Han kunde skymta att någon var fastbunden naken på marken med rep och pålar. Någon som försökte skrika, men hade ett tygstycke bundet över mun och ögon och runt halsen. Mannen ovanpå blev allt vildare med sitt beteende och grymtade så att det hördes upp i skogen.

Han sjönk ner på knä för att försöka besinna sig och tänka klart, men det gick inte. Det snurrade runt i huvudet och ursinnet blev allt värre. Blodet dunkade i tinningen, så han nästan blev svimfärdig. Han måste till varje pris rädda kvinnan och samtidigt straffa förövarna. Enda sättet för honom var att använda den kunskap som han lärt sig under åren inne i skogen. Döda med en pil rakt i hjärtat.

Han hade några gånger lyckats lägga ner två djur genom att snabbt lägga an en andra pil och sikta rakt i hjärtat. Det borde vara betydligt enklare att döda fulla karlar än flyende djur. Han visste att han hade fyra pilar med sig och måste åtminstone lyckas med direktträffar med två av dem. Den tredje mannen som låg på kvinnan kunde han ta sig an med sin skarpa jaktkniv. Han hade dessutom en mindre kastkniv med sig och kunde säkert träffa rätt på tjugo meters håll.

Han sökte sig ännu närmare bakom en större sten och uppskattade till slut avståndet till knappt sextio meter ner till de två närmaste karlarna. De hade nu lugnat ner sig och satt mot en vägg med var sin öl i handen och halsade och brölade. Han insåg att det här var ett lättare byte än vilda djur, men han måste vara kall och snabb på att lägga an en ny pil efter första skottet. De var så fulla så de blundade och höll sig stilla.

Han lade försiktig ner de fyra pilarna bredvid sig och lade därefter en av pilarna i bågen och spände lite lätt. Han klev ut, gjorde sig fullt synlig, spände bågen hårt och fyrade av första pilen.

Läs den spännande fortsättningen!