versroman
»Alltings mått är en enastående text. Den är ambitiös, tidlöst välskriven, vig i stilen, rusande och rasande i tanken.« Hanna Hallgren, Aftonbladet
Hanna Nordenhök, Göteborgs-Posten
»… en begåvad och stringent genomförd, poetiskt skimrande begreppstolkning av en i välfärdsbekvämlighetens hjälplöst teknologiavhängiga återvändsgränder amoklöpande mänsklighets stympade verklighetsvarseblivning. Människan mäter, registrerar, kvantifierar – men upplever inte längre något oförmedlat.« Nikanor Teratologen, Norran
Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup. Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen. Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig.»
Fyra forskare rör sig i inre och yttre landskap, mellan kritdammiga rum och omöjliga positioner. Med sin vetenskap kullkastar de vetenskapen, genom sin omdaning av språket står de plötsligt ordlösa. De brottas: med uttryck, ekvationer, varandra, sig själva. Med livet. Osäkerhetsrelationen handlar om att bevisa det man inte tror på, om att upptäcka det som man var säker på inte kunde existera, om att finna någonting i sig som är större än man själv. Om att skriva universums oändlighet i symboler på ett papper, och om att finna den i en annan människa.
Osäkerhetsrelationen
»Jag tror att jag lugnt kan säga att den teoretiska fysikern och matematikern Helena Granströms Alltings mått är den mest märkvärdiga och monstruösa debut jag läst på flera år. [...] omöjligt att inte bli blixtförälskad i det poetiskt visionära i projektet.«
»Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.
Helena Granström
Pressröster om Alltings mått:
Helena Granström, född 1983. Fil. lic. i matematisk fysik, Stockholms Universitet, 2009. Verksam som skribent och dramatiker. Osäkerhetsrelationen är hennes andra bok.
Osäkerhetsrelationen Omslagsbild: Pia Crafoord Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Författarporträtt: Mia Carlsson
ISBN 978-91-27-12029-7
Helena Granström
du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den. Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup. Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen. Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig.
5
du tror att det är havet som är blått. Här färdas du, på detta hav, med ett band av sträva öar knutet hårt kring blicken. Här är du, inte skeppsbruten men drivande, främmande inför de omgivande vågorna. Fastlandets spirande har gjort dig sjuk, du kvävs av trädens ihärdiga grönska. Med rinnande ögon färdas du, med svällande kinder och brinnande andetag. Åsynen av havet svalkande mot pannans hetta, axlarna insvepta i vinden. Molnen löper tunga över vattnet, släpande på stinna bukar. Världen: du vill kunna kalla den vid namn. Sönderdela tillvaron och laga sprickorna i språket. Du säger energi
7
och du vet inte vad du menar. Du säger tid – vad har du sagt? Du tror att det är havet som är blått, men du är inte längre säker.
8
ön är höknäst och karg, full av simturer och fåglar. Skarvar spjärnar mot klipporna med spända vingar. Du finner lättnad i blommornas frånvaro, i den aldrig mojnande vinden. Dina ögon återfår sin skärpa, ansiktet sina konturer. Du känner igen dig själv och du fattar pennan. Du fattar pennan och du skriver. Ekvationerna sliter i dig, de står dig upp i halsen. Du svullnar på nytt, denna gång av motstridiga likhetstecken. De fyller din bröstkorg och spänner under revbenen, molar i handlovarna. Du fortsätter enträget att skriva dem. Du vill kunna lita till din kropp, till att den äger den förståelse du saknar. Du hoppas att pennan och dess hand skall hjälpa dig att finna det du söker: en sång om
9
verkligheten lik den gamla, men i en annan tonart. En parallell stämma som ibland löper samman med ett välkänt partitur, men som i ett plötsligt infall rusar vild mot taket, glömsk av noter. Du hoppas hitta denna sång i handens rörelse och pennans, och du inväntar den med blicken ömsom fäst på papperet, ömsom på det vida havet framför dig. När musiken kommer är den atonal och krokig. Melodin haltar, tung av asymmetri. Dess matematik är oförsonlig: a gånger b är inte b gånger a. Nu styr din tanke åter skriften, handen vilar, och du undersöker det du funnit, rusar upp och ned för skalorna. Du är van vid händelseförlopp likgiltiga inför tidens riktning. Dina bokstäver är skeenden – a en handling,
10
b en annan – du hade trott att du var fri att ändra deras ordning. Men a gånger b är inte b gånger a: att först stiga ned i vattnet och sedan simma är inte detsamma som att simma för att sedan stiga ned i vattnet. Inte bara vad som görs är viktigt, hur och när vill också höras. Lyssnande till havet tycker du dig sjunga om världen. Med ben matta av tonsteg går du uppför berget, stannar länge, stirrar stint på vågorna. Du inväntar en gryning och den kommer. I bukten nedanför stampar fartyget ut takten för din hemfärd. När du stiger ombord på nytt är det med strupen full av klanger.
11
hur mäter man det allra minsta, det som världen är för stor för att rymma? Hur tittar man på det som syns bara när man tittar bort? Är tillvaron försiktig? Den tycks beslutsam enbart om man tvingar den. Man tvingar den. Man arrangerar experiment. Experimentets uppställning från vänster till höger: elektronkälla, vägg med två öppningar, skärm. Man ställer elektronen inför ett val: den kan gå genom den ena eller andra öppningen.
13
Man säger åt den att sedan infinna sig på skärmen bakom väggen, där den kan vittna om sin passage genom att lämna spår. Partikeln in från vänster. Man vakar nu över den; sätter ögat intill den ena öppningen och väntar. Snart dyker elektronen upp på skärmen – har man sett den passera? Då vet man vilken väg den gick. Har den förblivit osedd måste den ha gått den andra vägen. Under överinseende är elektronen mycket väluppfostrad. Den uppför sig på partiklars skötsamma vis: ställd inför två alternativ väljer den det ena.
14
Obevakad är partikeln av ett annat lynne. Nu tar den chansen till en cirkuskonst, når skärmen genom en metafysisk omväg. Den går inte genom den ena eller andra öppningen, den smiter genom båda eller ingen. Möjligheten att välja gör den rusig av förtjusning – den frigör sig från det den trott sig vara. Den blir till en våg, den dansar med sig själv. Havets vågor dansar alltid med varandra. Två vågtoppar som möts blir till en ny och ännu högre topp som slickar himlen; om en vågtopp får en vågdal i sin famn lugnar de varandra och blir stilla vatten. Så dansar elektronen ensam genom tiden, sköljer minimal och mäktig över rummet.
15
När man tittar på elektronen är den en partikel, klotlik och trofast. När man tittar bort är den havets sjudande, rusande svall. Den färdas i ena ögonblicket längs en tydlig bana, men känner i nästa inga banor. Finns det någonting sådant som en elektron i en viss punkt? Man hör bara ekot av sjungande skum, ser vrakgods uppspolat sin detektor. Det allra minsta kan man mäta, men det vägrar låta sig bestämmas. Man försöker fatta livet om livet men når inte runt. Man tror att det är havet som är djupt, men bottnar inte i sin egen tanke.
16
du vill berätta om dig själv. Skriva dig i ekvationer, kurvor; teckna dina skenbens snedstreck. Du vill berätta om N och om hans milda öra, du vill berätta om hans skarpa blick. Om talets tystnad: »Det är inte ord som talar i dig, Werner«, säger N. Han säger att det är om dig din strupe tiger. Om E vill du berätta. Om att hans ögon vilar lågt över hans tunga kinder, att håret strävar mot en högre ordning, att ingen ordning existerar, om en tvekande mustasch.
17
Om någonting instängt i hans blick som inte slipper ut. Du vill berätta om en harkling, en stavelse som halkar, en bortglömd konstpaus. Du vill berätta om hans omstöpning av världen genom smekning – om ömhetsalkemi! – om passionens hårda slag över en åtrådds kind. Om hjärtats slag som löper genom pennan, genom skriften. Du vill berätta om S. Om S och om de vågor som han ser i världen, hans ekvationer och funktioner. Om S vars teori är motsatt din och helt identisk, den siamesiska tvillingen i rummets andra ände. Du vill berätta om B: om B som ser att sannolikheten
18
är den enda sanningen. Om B som tror att det är om själens krökning, inte rummets, allting rör sig. Om era samtal vill du berätta: om fonemen, rytmerna, om utrymmena mellan orden. Om era nackars böjning över bordet, om bergen bakom er och deras starka ryggar. Du vill berätta om de ord du saknar. Du vill berätta om dig själv, eftersom du inte vet vad du vill säga.
19
e vill bådadera. Han vill säga våg och mena en partikel; han vill oemotsagd säga emot sig själv. Han tror på strålningskvanta och på ljusvågor. Han tror att elektroner slungar sig i vilda språng mellan atomens energinivåer – men han vägrar tro att dessa språng sker av en slump. E skriver till dig och berättar vad han tror om ljuset. N vill inte partikelns avgränsning men vågens svall. Han tror ännu på den elektromagnetiska vågfrontens utbredning, teorins böljande över verkligheten. Du visar breven för N. Han läser han dem liksom sneglande, med huvudet vridet halvt bortåt, som för att hindra orden från att tränga in i honom.
21
När han är färdig slänger han dem på sitt skrivbord, irriterad: »Även om Albert skickade telegram med bevis för existensen av sina ljuskvanta skulle du inte kunna läsa dem, de skulle vara beroende av elektromagnetiska vågor för att nå fram!« Med detta skulle han vilja låta saken vara avgjord. Han ser inte hur våg och partikel kan mötas, men han behöver dem båda. N skall komma att ändra sig. Liksom E, liksom du själv. Ni skall alla komma att ändra er och världen skall ändra sig och fortsätta att ändra sig. Elektronen skall gå från här till där utan att någonsin passera mitt emellan, och ni skall alla pendla mellan övertygelser och positioner.
22
Du går med dina brev och både och, du lämnar N att stå vid köksbordet och stirra in i taklampan: det är dess gula ljus som plågar honom.
23
versroman
»Alltings mått är en enastående text. Den är ambitiös, tidlöst välskriven, vig i stilen, rusande och rasande i tanken.« Hanna Hallgren, Aftonbladet
Hanna Nordenhök, Göteborgs-Posten
»… en begåvad och stringent genomförd, poetiskt skimrande begreppstolkning av en i välfärdsbekvämlighetens hjälplöst teknologiavhängiga återvändsgränder amoklöpande mänsklighets stympade verklighetsvarseblivning. Människan mäter, registrerar, kvantifierar – men upplever inte längre något oförmedlat.« Nikanor Teratologen, Norran
Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup. Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen. Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig.»
Fyra forskare rör sig i inre och yttre landskap, mellan kritdammiga rum och omöjliga positioner. Med sin vetenskap kullkastar de vetenskapen, genom sin omdaning av språket står de plötsligt ordlösa. De brottas: med uttryck, ekvationer, varandra, sig själva. Med livet. Osäkerhetsrelationen handlar om att bevisa det man inte tror på, om att upptäcka det som man var säker på inte kunde existera, om att finna någonting i sig som är större än man själv. Om att skriva universums oändlighet i symboler på ett papper, och om att finna den i en annan människa.
Osäkerhetsrelationen
»Jag tror att jag lugnt kan säga att den teoretiska fysikern och matematikern Helena Granströms Alltings mått är den mest märkvärdiga och monstruösa debut jag läst på flera år. [...] omöjligt att inte bli blixtförälskad i det poetiskt visionära i projektet.«
»Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.
Helena Granström
Pressröster om Alltings mått:
Helena Granström, född 1983. Fil. lic. i matematisk fysik, Stockholms Universitet, 2009. Verksam som skribent och dramatiker. Osäkerhetsrelationen är hennes andra bok.
Osäkerhetsrelationen Omslagsbild: Pia Crafoord Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Författarporträtt: Mia Carlsson
ISBN 978-91-27-12029-7
Helena Granström