9789173516815

Page 1


Rebecca Wells Calla Lily Ponders magiska händer

Översättare Karin Andræ

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 3

10-06-24 12.11.16


Prolog Månkvinnan Jag känner månen och månen känner mig. Jag är månen och månen är jag. Jag är livet självt. Jag är inte den de tror att jag är, den där gamle vite mannen med det långa vita håret vars dömande ögon försöker injaga skräck i dem. Jag är månmodern, och jag låter barnen sitta i mitt knä, natt och dag, i hettan och i skuggan. När de vaknar och när de somnar viskar jag till dem: Var inte rädda, var inte rädda. De som känner mitt månljus hejdar sig innan de går ut i dagen. De drar ett djupt andetag, hälsar morgonen med kärlek, och inbjuder nåden att träda in i dem. Alla har ont, men alla lider inte. Kroppen kanske känner smärta, någon kan drabbas av en förlust. Men de som tar emot mitt ljus dansar.   Det finns en by som heter La Luna. Den ligger mitt i Louisiana, runt floden med samma namn, bland barrträd, en ort på 1 734 själar. Jag betraktar dem där de så gott de kan försöker leva i sin lilla stad uppkallad efter floden, på denna bräckliga, snurrande planet. Den här världen är gjord av historier – varje människas historia, de som är dolda, och de som är rättframma och tydliga. Detta är historien om en som har fått sitt namn efter en blomma.   Jag dansade med hennes mor på ett gammalt trägolv där 7

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 7

10-06-24 12.11.16


rytmen var drottning. Jag dansade med hennes far då han omfamnade hennes mor. Jag dansade med hennes mor medan hon hade en stor mage, ett segel fyllt av vind. Jag höll om hennes mor när hon släppte taget om jordens dragningskraft, när hennes familj ansträngde sig till det yttersta för att låta den ljuva dansande mamman komma hem till mig.   Solen skiner hårt och starkt på mitt folk. Luften hänger tung och fuktig i denna stat rik på sumpmark, där den stillsamma floden La Luna flyter ihop med Mississippi. Den breda, robusta floden bär med sig liv och drömmar, handel och gifter ut i Mexikanska golfen. Där ser jag hur Louisianas kust viker, förlorar ett landområde stort som en fotbollsplan var tjugonde minut. Saltvatten rusar in i kanalerna utgrävda i de sårbara sötvattensmarkerna som kämpar för att hålla kvar liv. Jag ser de galna lågorna från gas- och oljeriggar som ur djupet pumpar upp det som för evigheter sedan var levande växter. All den där oljan ger energi, men det kostar. Den både ger och tar liv.   Oavsett om de ser mig eller inte badar mitt trasiga, raggiga, ömsinta folk i ljuset från mig. Ibland är de förmögna till ofattbar ömhet. Andra gånger är de fyllda av en rädsla som nästan förstenar dem. Men till och med när det är mörkt, då allt ljus tycks vara fördunklat, är det ljus på dem. Ljus i dem. Jag ser det. Jag ser det varje dag under solen, varje natt under mitt månsken.   Ja, jag känner månen och månen känner mig. Jag betraktar mina barn medan de dansar i La Luna, byn som är uppkallad efter mig, i den galna, heliga staten Louisianas bultande hjärta.

8

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 8

10-06-24 12.11.16


Del I

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 9

10-06-24 12.11.16



Kapitel 1

Jag heter Calla Lily Ponder. Jag föddes 1953 i La Luna, Louisiana, vid floden La Luna. Det var där min mamma klippte och permanentade hår, och där mina föräldrar lärde ut tango, vals och cajun two-step. De sa att de gav mig namn efter deras favoritblomma för att de ville att jag skulle utvecklas till en strålande skönhet, inifrån och ut. Till och med då jag var nyfödd, när jag var en röd liten vrålande varelse, påstod de att de kunde se den vackra, krämfärgade sammetsmjuka kallan i full blom.   Mina ögon är blå, som min mammas – jag kallar henne M’Dear – och min hud är olivfärgad som pappas. Det enda som påminner om blomman som jag är uppkallad efter är nog mina långa, starka ben. De har tjänat mig väl, hittills, och det är jag tacksam för. Jag har fått lära mig att inte bry mig om vad andra tycker och tänker, så länge ingen säger att jag är elak mot dem och det är sant. Då får man se upp. Min storebror och jag lärde oss detta i tidig ålder: Att det är vänlighet som gör en rik.

ƒ 11

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 11

10-06-24 12.11.16


Jag upptäckte också väldigt tidigt att jag älskade min mammas hår. Enligt familjemyten fanns det inget som kunde trösta mig som mammas långa, skinande kastanjefärgade hår när hon tog mig i famnen och jag fick snurra det mellan fingrarna. Det gick ända ner till hennes midja, men på bilder hade hon håret uppsatt med kammar så att bara delar av det föll fram. Jag kunde sträcka mig upp, låta håret falla över mig, dela det, klappa det och vira det i slingor runt mina fingrar. Jag kunde leka med det på samma sätt som andra barn leker med leksaker, och min mammas hår var nytt för mig, om och om igen. När jag hade lekt med mammas hår satte jag mig ner och bara tittade på henne. Hon tittade tillbaka, och när hon gjorde det såg jag min spegelbild i hennes ögon. Det var som om hon höll upp en liten spegel inuti sig, bara åt mig, så att jag kunde se mig själv och få reda på vem jag var.   M’Dear var enda ägare till och enda anställd vid The Crowning Glory Beauty Porch. Namnet på etablissemanget hade två källor. Först Bibeln. Den andra var verandan som löpte hela vägen runt huset.   M’Dear undervisade mig tidigt i bibelkunskap. ”Bibeln säger att en kvinnas hår är hennes stolthet. Det är ett vackert citat. Vid sidan om saligprisningarna i bergspredikan och de tio budorden vill jag att ni lär er det, du och din bror. Och ni ska inte bara lära er det, ni ska låta det gå in i era hjärtan.”   Pappa sa: ”Det räcker med att ni är snälla. Punkt slut.”   När M’Dear och pappa flyttade in i huset lät M’Dear bygga in den stora verandan på sidan och gjorde om den till skönhetssalong. Det var där hon tvättade, torkade, lockade, färgade, blekte, permanentade och gav manikyr – men inte 12

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 12

10-06-24 12.11.16


pedikyr, och det säger jag inget om. Alldeles nedanför verandan fanns Skönhetspation, med en fontän. I fontänen stod en dam och under henne simmade sjöjungfrur så att det såg ut som om de höll henne uppe. The Crowning Glory Beauty Porch var dit nästan alla damer i La Luna gick för att hålla sig à jour med de senaste nyheterna. Till och med damer utan bokad tid stannade till på eftermiddagen för en kopp kaffe, medförande lite söta bakverk som de delade med sig av. Som pappa sa: ”Lenora har gjort om sin skönhetssalong till en riktig samlingsplats!” Jag fick alltid gåshud på armarna och kände mig lite yr när någon sa min mammas namn. Det var en påminnelse om att hennes liv var avskilt från mig. Det var en nyttig påminnelse, så nära som M’Dear och jag var. Det hjälpte till att upprätthålla jämvikten. Jag tittade på medan mamma och pappa undervisade i dans på Will and Lenora’s Swing ’N Sway, deras dansstudio. Jag såg henne dansa cha-cha, vals, foxtrot och samba med andra män, hur hon snurrade och böjde sig. Hon hade två olika chiffongkjolar och när hon klädde upp sig i någon av dem såg hon så annorlunda ut mot den M’Dear jag kände i sina bomullsklänningar, eller shorts med nystrukna vita blusar. När hon demonstrerade danssteg och lärde ut rörelser var jag både stolt och lite svartsjuk. Jag sa det till henne och hon kramade mig och sa: ”Å, lilla Calla, jag har så det räcker, det räcker åt dig, och andra människor också.” Dagarna då M’Dear tvättade håret kallade hon ”Skönhetsdagar”. Hon ägnade hela dagen åt att skämma bort sig, och hon lärde mig också hur jag skulle skämma bort mig.   ”Om renhet är en dygd”, sa M’Dear, ”så är det en nåd att skämma bort sig.” Min mamma kunde säga sådana saker 13

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 13

10-06-24 12.11.16


och sedan skrattade hon till lite och blinkade mot mig som om vi hade haft en hemlig klubb.   När vi hade våra Skönhetsdagar fläktade vi oss med vetivergräs och kände den underbara, kryddiga, jordiga doften av plantan som hade vuxit på Clareuxplantagen inte långt från La Luna. M’Dear och jag gjorde det till en lek att komponera ansiktsbehandlingar av ingredienser från köket och trädgården. Det här var innan jag började skolan och ännu hade lyckan att vara tillsammans med min mamma dagarna i ända, dagar så fyllda av rikedom och så privata att jag fortfarande kan sluta ögonen och återuppliva dem. Jag menar inte att det var perfekt. Redan i den åldern kunde jag höra skärpan i M’Dears röst när hon och pappa satt vid köksbordet på kvällarna och pratade om pengar. Ibland hade vi väldigt lite, och det var hemskt, fastän jag inte alls förstod vad det betydde då. Det var lika så gott, eftersom det löste sig. I La Lunas värld var mina föräldrar för uppfinningsrika för att gå i konkurs.   Under de blöta, kalla månaderna som utgör Louisianas vinter var M’Dears hår så långt och tjockt att det kunde ta en hel dag innan det torkade. Då stannade vi inomhus, städade, strök och kokade stora kittlar med gumbo. Jag brukade krypa upp i den mjuka fåtöljen som stod bredvid eldstaden i köket och putsa skor eller sy i knappar eller utföra andra uppgifter som hon gav mig. Där satt jag och tittade på medan hon arbetade, såg henne gå ut och in, som en vind.   Varma Skönhetsdagar satte vi på oss baddräkt och ställde oss på plattformen av trä under utomhusduschen. Det var min uppgift att skrubba hinkar och andra behållare och ställa ut dem för insamling av regnvatten som vi tvättade håret i. M’Dear löste min fläta, hällde regnvatten över mitt 14

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 14

10-06-24 12.11.16


huvud, masserade in lite Breck schampo och tvättade mitt hår. Solen lyste ner på oss, min mammas händer rörde vid mitt huvud och hennes fingrar löddrade in kärlek i mig. Aldrig har mitt hår varit mjukare. Ibland tvättar jag fortfarande håret i regnvatten, för att minnas.   När vi var rena i håret brukade M’Dear låta sitt vara ut­släppt, och sedan hängde vi våra kläder till tork på klädstrecket utomhus, fortfarande i baddräkt, medan jag gav henne klädnypor ur ett litet förkläde med en ficka på som hon hade sytt åt mig av blommigt bomullstyg. Jag har ett foto av oss vid klädstrecket när vi gör just det. Vi arbetade och log och kisade lite i det starka solljuset. Jag skulle snart börja första klass, skulle snart lämna de där dagarna av mordotter-närhet, moderliga små dop. M’Dear förberedde mig så att det gick lätt och kändes naturligt. Så lätt är det inte att förbereda alla avsked. När vi var färdiga med våra sysslor och torra i håret gick M’Dear och jag ner till vår brygga, alldeles före solnedgången. Dessa minnen är så levande i mig att jag inte behöver något fotografi för att se dem. Jag bär dem inom mig.   I ett minne faller skymningen. Vi sitter på bryggan och La Luna flyter förbi.   ”M’Dear”, säger jag. ”Får jag borsta ditt hår med de magiska hundra tagen?”   ”Självklart”, säger hon.   Och medan solen slog gnistor mot det kakaoröda vattnet och vinden rörde sig i de höga tallkronorna stod jag bakom min mamma med benen på ömse sidor om henne och borstade hennes hår. Jag lyfte det långa kastanjefärgade håret från nacken, virade upp det på hennes huvud, lät det falla och 15

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 15

10-06-24 12.11.16


såg tyngden då det slog sig till ro runt hennes axlar. Sedan sträckte jag fram huvudet och drog in doften av hennes hår. Jag kan sluta ögonen och känna den nu: sol och vanilj.   Det jag först lärde mig om kärlek lärde jag mig på bryggan med M’Dear. La Luna flöt förbi med sina flodljud, stränderna med sina ljuvliga dofter av citrus och jasmin, doften av M’Dears hår, hennes hårbotten, de långa tunga länkarna mot mina händer, våra andetag tillsammans, närheten, hennes kärlek till mig – av allt detta är min själ vävd. När det avtagande solljuset träffade floden studsade det upp från den och bildade en aura runt M’Dears huvud. Hon är den vackraste människan i universum.   Klara kvällar då månen visade sig brukade vi gå tillbaka till bryggan. På vägen pekade M’Dear ut eldflugorna. Jag kunde höra ett skriande ljud. Hon strök mig över håret och sa: ”Calla, det är bara tornugglan och ingenting att vara rädd för. Å, hon är en skönhet den där ugglan med sitt vita hjärtformade ansikte.”   Jag minns första gången hon presenterade mig för den som skulle hålla mig sällskap för evigt. Hon måste ha sagt det till mig tidigare, för min storebror Will sa att jag brukade tulta omkring i blöjor och säga: ”Minna, Minna.” Och mamma sa: ”Din pappa och jag höll upp dig i månskenet när du nätt och jämnt var ett halvår. Alla andra i La Luna tar med sig sina ettåringar så de får doppa tårna i floden. Men vi höll upp dig mot månen också.”   Den kvällen sa M’Dear: ”Calla, titta på månen!” Hennes röst var fylld av kärlek till mig och förtjusning över vad hon bevittnade. ”Ser du hur vacker hon är?” M’Dear kallade alltid månen för ”hon”. ”Ser du hur klart hon lyser? Ser du 16

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 16

10-06-24 12.11.16


hennes ljus på vattnet? Här, låt mig hålla om dig medan vi tittar. Säg mig, Calla, vad ser du där uppe?”   ”Jag ser en kvinna.”   ”Det gör jag också, min älskling.” Så slog M’Dear armarna om mig och viskade: ”Det är månkvinnan.”   Vi var tysta medan vi betraktade månkvinnans spegelbild som dansade på floden.   ”Minns detta”, sa M’Dear. ”När himlen och allting runt omkring dig känns mörkt och du känner dig ensam och vilsen, då är månkvinnan fortfarande där, hon vakar över dig och viskar: ’Vad vill du ha av mig nu, lilla älskling, vad behöver du nu?’ ”   Sedan vidrörde M’Dear lätt min hjässa. ”Månen är vår mor, min älskade dotter. Kalla på henne när du behöver henne. Kalla på henne.”   I hela mitt liv har jag kommit ihåg de orden. Eller försökt göra det. Jag saknar min spegelbild i M’Dears ögon. Jag trodde att jag hade förlorat den när hon dog. Men så förstod jag att den inte var för evigt förlorad. Det vill säga om man väntar, precis som hon sa, så kan man lyfta slöjan och se hennes ögon igen.   Jag ser henne nu när hon höll mig vid La Luna-floden, hennes långa hår upplyst av den tilltagande månen. Jag ser min mor då hon höll upp min barnkropp mot månkvinnan.

17

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 17

10-06-24 12.11.16


Kapitel 2

Ibland om natten då jag låg i min säng kunde jag höra ljuden från La Luna och föreställa mig allt det där vattnet och vart det tog vägen. Jag fick gåshud på armarna bara av att tänka på att jag levde vid en flod som blandades med vatten från långt, långt bort. I Louisiana tror man att La Luna har lite dåraktig magi i sig. Pappa anser att om man kallar La Luna för dåraktig så säger det en hel del eftersom Louisiana är en stat som är ganska så udda i sig. Jag hade en förtrollad barndom i vår dåraktiga, magiska lilla stad, men min barndom slutade tidigare än någon av oss hade trott att den skulle.   Mina föräldrar hette Lenora och Will Ponder och de undervisade i dans i sin dansstudio: Will and Lenora’s Swing ’N Sway. Vi var fem i familjen. Pappa, lång med mörkt vågigt hår och vackra händer. Han spelade fiol och dragspel i cajunlåtar och trumpet i låtar från 40-talet. Det var inte så konstigt att han var en så duktig musiker med sådana fingrar. Långa, smala fingrar.   Mamma, som hade långt hår och blå ögon, tycktes dansa också då hon var stilla, som om det alltid var någon dans som pågick i henne. Min äldsta bror hette Sonny Boy, och han var stor, högljudd och gladlynt. Från det han var liten 18

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 18

10-06-24 12.11.16


tyckte han om att bygga saker, det var det roligaste han visste. Lyckligast var han med en hammare, en spik och en träplanka. Will, min näst äldsta bror, var bara ett år äldre än jag. Han var smal, med vackra händer som pappa. Han kunde spela nästan vartenda instrument, honom hittade man alltid vid pappas sida och han lärde sig alltid något nytt i musikväg. När Will fyllde sex fick han en fiol som en av pappas kompisar hade byggt. Han gnisslade på, där uppe i sitt rum; det kändes som en hel evighet, men inom ett år spelade han längst fram i pappas band och de andra musikerna lärde honom hela tiden mer. Mina föräldrar lärde folk att dansa ballroom, swing, jitter­ bug, tango och varenda dansstil man kan tänka sig. Både barn och vuxna kom till Swing ’N Sway. Småungarna fick lära sig cajun two-step eftersom de i motsats till vad folk ofta tror inte föds dansande i den här delen av Louisiana. Onsdagar var det damernas kväll och då fick inte ens pappa vara med. Första lördagen i månaden var den populäraste dagen. Då var det familjedans i studion och då öppnade vi redan nio på förmiddagen. M’Dear och pappa och alla våra vänner lagade väldiga mängder gumbo som de kokade i en stor järngryta över en eld som Sonny Boy hjälpte till att hålla liv i. Stora, små, mammor, pappor, mormödrar, farfäder, fastrar, mostrar, kusiner, sysslingar, brorsbarn, vänner – alla var välkomna. Pappas band, Willy and the La Lunatics, spelade cajun av och till hela dagen: olika fiolspelare, dragspelare och andra musiker turades om. Min bror Will älskade de här tillfällena då han fick möjlighet att spela med de äldre musikerna.   Här dansade man inte bara pardans, inte nödvändigtvis 19

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 19

10-06-24 12.11.16


”en herre och en dam”. Den som ville dansa gjorde det. En farmor som dansade med sina barnbarn, gamlingar som dansade med varandra, småungar som sprang omkring och ställde till med en massa ofog. Folk hade med sig fällstolar och filtar. Jag tyckte alltid om att se de riktigt små när de somnade i sina mammors famn, under de stora ekarna på gården. Ibland gick jag dit och tog hand om barnet så att mamman fick en chans att dansa – det vill säga om hon inte hellre ville ha sin baby på höften samtidigt som hon dansade, vilket var något man alltid såg under de här lördags­ förmiddagarna. På Swing ’N Sway behövde ingen känna sig utanför. Det spelade ingen roll vilket slags musik eller vilken sorts människor det handlade om, alla påverkades av min mammas starka tro på dansen. Hon kallade det att ”dansa ur djupet av sitt hjärta”, eller de plus profond de son coeur. Båda mina föräldrar lärde ut att allting här i världen dansar, på sitt eget sätt. Träd dansar, stenar dansar, hattar och hundar och stearinljus dansar. Kulspetspennor dansar, blommor dansar, telefoner och persikor dansar. Och om vi lyssnar så kan vi dansa efter samma musik.   Det var på grund av M’Dear och pappa som folk i La Luna dansade så mycket – inte bara på lördagarna, eller på fais do-do, våra cajundanser. Mycket mer än så! Folk i La Luna dansade på sin väg till postkontoret om andan föll på, och det var inte ovanligt att se en bankman låsa sin pengalåda och börja dansa watusi. Mister Chauvin, barberaren, steppade regelbundet på trottoaren utanför sin frisersalong. Han ombads av mr Bordelon, apotekaren, att åtminstone avstå från att dansa medan han klippte folk. Men mr Chauvin 20

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 20

10-06-24 12.11.16


hävdade att det var så han gymnastiserade. Havande kvinnor dansade och gamla människor dansade med sina käppar. Och alla visste att den största dansaren var floden själv.

ƒ

Till mina lyckligaste ögonblick hörde danslektionerna. Jag var nöjd med att bara ligga där på det välpolerade dansgolvet, med hakan i händerna, och betrakta mina föräldrar då de dansade förbi. Min mammas styrka och skönhet var förtrollande då hon svängde runt i pappas armar. Hennes långa flödande hår, de vidöppna ögonen, hennes kraft när hon svängde ut och in i hans famn, musklerna i hennes överarm, det såg jag aldrig hos några andra kvinnor i vår landsortsstad. Ryggen, solbränd och muskulös, tillhörde en simmerska, vilket hon också var. Över allting annat höjde sig de gånger då mina föräldrar dansade vals med varandra. När jag såg dem kände jag att ingenting kunde gå fel. Jag var så ung när jag tänkte det. Ändå är det fortfarande så jag ser min mamma – fortfarande dansande, stark och böjlig. När de inte lärde ut dansens grunder i studion undervisade pappa i musik vid La Luna River School, och M’Dear skötte sin skönhetssalong, The Crowning Glory Beauty Porch i den in­byggda verandan på ena sidan om vårt hus. Pappa och M’Dear hade planterat blåregn där, och på våren sprack klätter­växten ut i blekt lavendelfärgade blomkaskader som fick hela verandan att likna en gigantisk, ljuvligt doftande bukett.   Moster Helen var M’Dears äldsta syster och stadens sömmerska. Hon var gift med morbror Richard och de bodde 21

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 21

10-06-24 12.11.16


två kvarter bort. Moster Helen var en viktig del av vårt liv. Hon var inte lika lång som M’Dear, men nästan lika vacker, och de båda gillade att clowna.   Moster Helen blev tvungen att börja arbeta när morbror Richard kom hem från andra världskriget. M’Dear sa att han var lika vacker som när han reste, men att kriget förföljde honom i hans tankar. Han skrek om nätterna, han kunde aldrig sova. Ibland grät han. Vi kunde sitta vid middagsbordet tillsammans då morbror Richard började gråta. Genom tårarna sa han: ”Ursäkta mig en stund.” Och sedan gick han ensam ut på verandan. Olivia, som hjälpte mamma ibland, tog ut hans mat och glaset med iste till honom. Olivia var längre än någon annan jag kände. Och hennes hud hade samma färg som isteet fick när påsen hade legat och dragit i två hela dagar. Vi älskade Olivia och hennes man, Pana. Olivia hjälpte M’Dear att laga mat och städa två gånger i veckan. Hon arbetade hos grannarna, Tuckers, mest hela tiden. Ibland hjälpte Pana pappa med arbetet på gården, repa­ re­rade grinden, röjde bland buskagen, gjorde sådant som Sonny Boy och Will inte klarade. Pana var mister Tuckers högra hand.   Morbror Richard hade alltid en bok med sig vart han gick. Han sa att det var det bästa botemedlet mot smärta. Med hans tjocka rödblonda kalufs kunde ingen ana att han var så blåslagen inuti. Det var väl så med alla, den där gränsen mellan vad som finns inuti och utanpå. När jag var sex, lite äldre, började jag fråga folk om jag fick göra i ordning deras hår. Jag älskade att röra vid det och lukta på det och känna på det. Det var lugnande. Det var också fascinerande, den där gränsen mellan vår insida och 22

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 22

10-06-24 12.11.16


vår utsida. Vi måste ta särskilt väl hand om folks huvuden, tänkte jag, annars kunde de gå sönder som äggskal och allting skulle rinna ut. Så M’Dears arbete var viktigt, som att vara sjuksköterska, kanske.   M’Dear sa att första gången jag såg en skallig man trodde jag att jordens undergång var nära. Jag måste ha varit fyra eller fem. Jag hade aldrig förut träffat någon som inte hade något hår på huvudet. Det såg ut som en fullmåne ovanpå hans kropp.   Vi var på Kress’s Five and Dime Store och M’Dear höll just på att köpa läsk åt mig när en flintskallig herre kom in. M’Dear sa att jag kastade en enda blick på honom och grabbade tag i hennes arm så hårt att hon trodde att jag skulle bryta den. ”M’Dear”, ropade jag”, den där mannen har inget hår!”   När M’Dear äntligen hade lyckats lugna mig stod mannen borta vid tuggummiautomaten och jag kunde inte slita blicken från honom.   M’Dear sa: ”Ursäkta, men min lilla flicka har aldrig förut sett en skallig herre. Får hon titta på er?”   ”Varsågod, det är bara att titta”, sa han.   Jag såg ljuset som blänkte i huvudsvålen och frågade: ”Kan jag få röra också?”   Jag tittade på M’Dear.   ”Du får för mig, hjärtat”, sa hon. ”Om det går bra för herrn här så får du för mig.”   Han satte sig helt enkelt på huk och böjde fram huvudet mot mig. Jag drog handflatan över hans skalliga hjässa, som var slät och sval. Jag hade aldrig förstått att det fanns något sådant under folks hår.   ”Tack”, sa jag. ”Tack för att jag fick lov att röra vid ditt vackra huvud.” 23

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 23

10-06-24 12.11.16


Mannen grinade stort mot mig. ”Tack själv”, sa han, ”för att du kallade mitt huvud vackert. Det var många månar sen jag senast hörde någon använda det ordet om mig.”   Efter det såg jag människorna i ett annorlunda ljus. Deras frisyrer skyddade deras sköra skallar. Jag ville bidra till att skapa frisyrer som kunde skydda fullmånen som alla hade högst upp på kroppen.   M’Dear sa en gång till mig: ”Calla, varje dag måste du träna din änglasyn.” Hon hade lärt mig att tro på änglar.   Ja, till denna dag tror jag att den mannen var en ängel. En skallig ängel. Ibland undrade jag om min mamma själv var en ängel. Alltså, utom när jag var olydig. Då gav hon mig onda ögat och skrek och förvisade mig till mitt rum. En timme där kändes som en evighet. Det första jag gjorde när jag kom hem från skolan var att gå bort till friseringen och se efter om M’Dear höll på med någons hår.   Då hon gjorde om vår sidoveranda till skönhetssalong började damerna köa med sina handväskor dinglande från hand­leden och scarves på huvudet i väntan på klippning, färg­ning, och läggning. Pappa hade installerat ett tvättfat och en liten disk. The Crowning Glory Beauty Porch var av­skär­mad med myggnät och nedanför låg en fin patio som damerna kunde besöka när det var vackert väder. M’Dear ville att det alltid skulle finnas tillbringare med iste och saft där, och den detaljen tog jag hand om. Det snöar aldrig i Louisiana, men det blir så frysande kallt och fuktigt att det behövs mer än en frisyr för att skydda huvudet. Men det hindrade inte trafiken till vår veranda. Pappa tog upp en stor kamin från fiskeläget så att Crowning Glory kunde hålla öp24

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 24

10-06-24 12.11.16


pet och behagligt varmt året runt. Under den årstiden gjorde jag i ordning stora grytor med varm choklad i köket och tog ut det till damerna. Jag stod där och log och väntade på dricks ända tills M’Dear sjasade ut mig.   En dag lockade M’Dear håret på Miz Lizbeth. Miz Lizbeth var gift med Bernard Tucker, och de var vår familjs käraste vänner. Han skötte bomullsrensningsmaskinen, dit bönderna tog skörden för att få bomullen avskild från frökapslarna och bunden i balar. Det gjorde honom till en ganska viktig person här i vår lilla avkrok som var full med bomullsbönder. Pappa kände många av dem, eftersom alla dansade på Swing ’N Sway, till och med bönderna, när det var fredagskväll, efter att ha petat naglarna med fickkniven. Vi kallade honom farbror Tucker eftersom våra familjer var så nära vänner. En dag bad jag M’Dear att jag skulle få se på nära håll medan hon gjorde i ordning Miz Lizbeths hår. Jag var trollbunden. M’Dear rullade upp Miz Lizbeths hår och fäste det i nålar, och hon förklarade hela tiden vad hon gjorde.   Hårnålsmetoden är inte så enkel som man kanske kan tro. Man måste dela in håret med en kam i fyrkantiga sektioner. Sedan måste man sätta fast hårnålarna i exakta rader, så att en lock täcker delen som man har gjort med kammen innan nästa lock.   Nå, Miz Lizbeth såg absolut underbar ut när M’Dear var klar. Hennes vita hår var tjockt och fluffigt. Nu var det inte så många damer i La Luna som hade silverhår. De flesta färgade det regelbundet hos M’Dear.   När M’Dear var färdig med Miz Lizbeth frågade jag om jag fick komma tillbaka och titta på medan hon gjorde någon annan vacker. M’Dear slog fingertopparna lätt mot munnen 25

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 25

10-06-24 12.11.16


och sa: ”Ja, okej, Calla, du kan få komma på torsdag efter skolan.”   Så på torsdagen fick jag vara med om en session med mrs Gaudet. Stackars mr Gaudet hade dött tre eller fyra månader tidigare, alldeles innan skolan började.   När mrs Gaudet kom in i hårfriseringen gick M’Dear fram till henne och gav henne en stor kram. ”Angie! hur är det, vännen? Kom in! Visst får jag bjuda på en Coca-Cola? Stig in är du snäll, och slå dig ner.”   Jag sa: ”God dag, mrs Gaudet”, innan jag drog mig tillbaka och ställde mig och kikade in som en kyrkmus. Jag kunde inte säga annat än att hennes hår var grått och såg urtvättat ut. Om jag måste ge hennes hårfärg ett namn, som de har på tuberna med hårfärg, så skulle jag ha kallat det Utmattat grått eller Sörjande grått. Hon var fortfarande ledsen, det märktes. Hon hade den där sortens extra-trötta utseende, som om aldrig så mycket sömn skulle hjälpa. Jag undrade hur det kändes när ens man dog. Jag ville inte ens tänka på det. Så jag koncentrerade mig på hennes hår.   M’Dear kom tillbaka med en Coca-Cola och sa: ”Ska vi börja med en tvätt då?” Sedan ledde hon varsamt över mrs Gaudet till stolen framför tvättfatet.   ”Det känns som om vartenda hårstrå sörjer, förstår du hur jag menar?” frågade mrs Gaudet min mamma.   ”Då tar vi det hårstrå för hårstrå, okej Angie?” M’Dear lade händerna på mrs Gaudets axlar och rörde snabbt vid hennes panna. Jag fick en känsla av att dagens session var en som M’Dear ville att jag skulle följa noggrant. Jag hade aldrig sett en så ledsen person få sitt hår tvättat förut. Och sedan sträckte M’Dear sig fram för att ta ner schampot och jag såg hur hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag. 26

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 26

10-06-24 12.11.17


Därefter lutade hon försiktigt mrs Gaudets huvud bakåt och blötte det och masserade upp ett lödder. ”Är vattnet tillräckligt varmt?” frågade M’Dear.   ”Lite varmare kunde det vara.”   ”Det är bra att du säger till.” Och M’Dear började tvätta hennes hår. Jag kunde se M’Dears händer som rörde sig upp­för mrs Gaudets nacke och bakhuvud, mot tinningarna och runt hjässan. Och sedan öppnade M’Dear ögonen. Det verkade inte som om hon tittade på de olika flaskorna med hårfärgningsmedel som stod på hyllan, Copper Penny eller Sparkling Champagne, eller som om hon tittade på mig, eller som om jag ens var där längre. M’Dear var där, men hon var också någon annanstans. Hon stirrade rätt fram medan hon fortsatte att gnugga mrs Gaudets hår.   Hon vände blicken mot mrs Gaudets hår och jag kände att något förmedlades från mrs Gaudets hjärta till M’Dears. Och det skedde genom mammas händer. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tog, jag vet bara att det skedde. Jag såg M’Dear rynka pannan ett ögonblick och hon böjde huvudet lätt framåt, hon drog ett djupt andetag. M’Dear fortsatte att gnugga och frågade till sist: ”Tycker du att vi ska skölja nu?”   ”Ja”, sa mrs Gaudet.   Då M’Dear sköljde märkte jag att hon tittade efter väldigt noga medan vattnet blev allt mer genomskinligt tills det såg ut att vara så klart att det gick att dricka. Den bekymrade minen försvann från mammas ansikte och ersattes av ett litet leende. M’Dear började nynna, mycket tyst, något jag aldrig förut hade hört, bara någon liten melodi som hon hittade på. Och sedan viskade hon mjukt: ”Hur känns det, Angie?”   Mrs Gaudet sa: ”Det känns lite bättre nu, Lenora. Jag känner mig ren.” 27

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 27

10-06-24 12.11.17


”Bra.” Och M’Dear svepte en frottéhandduk runt mrs Gaudets huvud, som en turban, och hjälpte henne upp ur stolen och in i skönhetsstolen framför spegeln, torkade hennes hår med handduken och sa: ”Jaha, och vad tycker du att vi ska göra med den här vackra manen?”   ”Jag har ett förslag”, fortsatte M’Dear då mrs Gaudet inte svarade. ”Jag har just fått en sändning rosa skumgummirullar. De är oanvända, de är alldeles släta.”   ”Det låter som ett bra förslag”, sa mrs Gaudet.   ”Och under tiden kanske du skulle vilja ha en till CocaCola?”   ”Å Lenora, du gör dig alldeles för stort besvär.”   ”Nej, det gör jag inte.”   Och jag reste mig utan att M’Dear bad mig göra det, och hämtade Coca-Cola åt mrs Gaudet, en liten flaska som var frostig på utsidan eftersom den hade legat längst in i vår Frigidaire.   Hon tog en klunk. ”Tack ska du ha, Calla.”   Jag tittade på medan M’Dear började rulla mrs Gaudets hår i perfekta rullar hela vägen bak och sedan på sidorna. Hela tiden fortsatte M’Dear att nynna tills mrs Gaudet började prata, bara lite grann, mycket tyst.   ”Den andra sidan av sängen känns så tom, Lenora”, sa hon och rösten var alldeles darrig. ”Varför bygger de så stora sängar?”   M’Dear nickade bara och sa: ”Så är det, de tillverkar alldeles för stora sängar. Man kunde tycka att de skulle krympa automatiskt så de passar ens storlek så man inte behöver sträcka sig så långt.” Det fick mrs Gaudet att skratta. Och M’Dear sa: ”Det skulle man nog kunna ta patent på. För Angie, tänk på saken. Hur många människor blir utan sina 28

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 28

10-06-24 12.11.17


älskade, för att de dör, och när de sträcker sig mot den andra sidan av sängen så är den tom.” Hon gjorde ett uppehåll. ”Du är inte ensam, Angie. Minns du Jolene?”   ”Ja, det gör jag.”   ”Det var fem år sedan, kommer du ihåg?”   ”Javisst.”   ”Jolene är alltid med på lördagsdanserna på Swing ’N Sway. Hon hjälper oss att koka gumbon. Och hon dansar med sina syskonbarn så det ryker om det. Tiden går, och den läker bättre än något annat, utom kanske en ny frisyr.”   Och M’Dear hade rätt. Den nya frisyren såg väldigt elegant ut på mrs Gaudet, och när hon såg sig själv i spegeln log hon faktiskt så stort att hela hennes ansikte lyste upp. Hon såg inte riktigt lika trött och ledsen ut längre, hon var söt.   M’Dear var vanligtvis trött efter sådana sessioner. Hon brukade gå och sätta sig i hammocken på familjeverandan och bara gunga, fram och tillbaka, fram och tillbaka, och jag kunde höra henne andas, in och ut, hennes värkande fötter rörde knappt vid golvbräderna. Ibland sträckte hon ut handen och jag satte mig i hammocken bredvid henne. Och vi höll varandra i handen. Jag kunde alltid känna hettan i hennes händer då. Och jag visste att något förmedlades, inte bara från mrs Gaudet till M’Dear utan från M’Dear till mig.   Små flickor säger ibland att de vill bli som sina mammor, en sådan var jag definitivt. Jag såg att M’Dears händer gjorde mycket mer än bara tvättade smutsen ur en människas hår. Mycket, mycket mer. Jag såg att det ibland kunde förändra en människas värld att få håret tvättat och lagt. Det var något jag aldrig glömde.

29

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 29

10-06-24 12.11.17


Kapitel 3 Mars 1961 Min väninna Sukey har tjockt, kort, rakt svart hår. Och den största samlingen smycken av alla flickor jag känner. Jag träffade henne när vi gick i tredje klass i La Luna River School.   Jag och min bästa väninna Renée hade fått följa med M’Dear och moster Helen för att se Voyage to the Bottom of the Sea på Moon Palace Theater. Renée och jag har känt varandra nästan från födseln. Vi lekte med varandra varenda dag och vi upptäckte Kitty tillsammans. Vi hade hemliga kodord och vi visste saker som ingen annan kände till. Vi var så goda vänner att vi hade en pyjamas och en tandborste hos varandra.   Innan föreställningen gick Renée och jag till damernas i lobbyn, och där hittade vi en liten flicka med svart hår och mycket blå ögon som stod framför bänkskivan med inbyggda tvättfat. Hennes hår var kortklippt och hon hade en väldigt gullig turkos aftonväska i satäng med mystiska saker inuti, och jag kunde inte se vad allt. Två flickor stod bredvid henne.   ”Slut för idag”, sa den korthåriga flickan. ”Er tid att titta på mina kungliga juveler är över.” En av de två flickorna sa: ”Kan vi inte få titta lite mer, snälla?” 30

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 30

10-06-24 12.11.17


Flickan log mot Renée och mig, och vi log tillbaka. Jag blev glad över att hon log mot mig, men jag skulle ha varit ännu gladare om den turkosa väskan hade varit min.   ”Nej, jag är ledsen”, sa hon till de små flickorna. ”Jag måste gå nu. Jag har folk över hela stan som väntar på mig.”   Jag tvättade händerna och sedan makade jag mig närmare och tittade ner i den turkosa väskan. Allt jag hann se innan flickan kvickt stängde den var att den var fodrad med sammet och hade ett litet fack inuti där damer brukar stoppa ner sina puderdosor. Men hon bara knäppte ihop den! Rätt i ansiktet på mig. Inte ett jota artighet i den flickans kropp.   ”Du kunde ha knäppt av mig näsan”, sa jag.   ”Ja, låt bli att stoppa ner den i min kuvertväska då.”   Om jag hade ägt den där handväskan skulle jag ha kallat den aftonväska. En som inte ens en gång visste vad den hette borde inte få ha en liten turkos aftonväska.   Jag tog Renée i handen och vi gick in i den mörka biosalongen där M’Dear och moster Helen satt. Vi sa inte ens hejdå till den där väskflickan.   Voyage to the Bottom of the Sea är om en u-båt som heter Seaview och som ska rädda världen när en meteor har börjat brinna i rymden. Eldsvådan gör så att jorden blir het, och alla kommer att dö om ingen kan släcka den. Ja, så är det här i La Luna varenda sommar. Alla tror att vi ska dö av värmeslag, men det gör vi aldrig. Efter en stund tröttnade Renée och jag på att höra allt prat om hettan i filmen, så vi ålade ner ur våra stolar igen och gick ut för att se efter om den där flickan fortfarande var kvar på damtoaletten. Det var hon, och den här gången höll hon på att sno småflickornas ynkliga veckopeng. 31

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 31

10-06-24 12.11.17


Jag viskade till Renée: ”Kitty”, vilket var vårt hemliga lösenord när vi måste göra något modigt. Jag slängde upp toalettrumsdörren på vid gavel och sa: ”Hallå där! Vad håller du på med?”   Väskflickan tittade inte ens på mig.   ”Håll truten”, sa hon. ”Om du kniper käft så får du titta på mina skatter.”   Hon ville ha fem cent för att öppna sin väska och låta oss prova hennes smycken. Hon hade en plastring, tre Mardi Gras-halsband, en silverdollar, ett berlockarmband som var väldigt tungt och luktade järn, en purpurring med sällsynta ädelstenar i purpur och grönt, och en annan ring i 24 karats guld. ”Ifall ni inte visste”, sa hon.   Sedan pekade hon på en ring med en stor färglös, genomskinlig sten. ”Den här diamanten har tillhört Elizabeth Taylor”, talade hon om för oss. När jag frågade hur hon hade burit sig åt för att komma över alla de där juvelerna tittade hon bara på mig och sa: ”Det är inget som angår er. Jag gör er en stor tjänst som låter er titta på dem.”   Renée drog mig i armen och viskade: ”Jag tror det är bäst att inte bry sig om henne.”   Men jag sa: ”Hur kan vi veta att inte de där juvelerna tillhör någon annan? Hur kan vi veta att du inte har knyckt den där ringen från Elizabeth Taylor?”   Flickan sa: ”För ert eget bästa skulle jag föreslå att ni lämnar det här damrummet på studs.”   Så vi gick tillbaka till biosalongen. Men jag var uttråkad på Voyage to the Bottom of the Sea. Jag trodde att det skulle vara fler sjömonster, men det enda spännande var den gigantiska bläckfisken som anföll Seaview. Jag viskade till Renée: ”Kom, vi går tillbaka till damernas igen.” 32

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 32

10-06-24 12.11.17


Och mycket riktigt, den korthåriga flickan var fortfarande där, och den här gången brottades hon med en större flicka. ”Hjälp!” sa hon, ”hjälp mig! Hon tar mina kungliga juveler!” Jag sa: ”Kitty”, och hjälpte till att knuffa undan den större flickan. ”Sluta! Det är hennes smycken”, sa jag.   Den andra flickan frågade mig: ”Är ni i maskopi?”   ”Nej”, sa jag. Jag visste inte vad ordet maskopi betydde, men det sa jag inte.   Sedan pekade den större flickan på ett litet grönt armband som den korthåriga flickan höll i handen. ”Jag har just köpt det där armbandet i automaten, det kostade en hel quarter!” sa hon. ”Och den där lilla skiten hoppade upp och ryckte det ur handen på mig. Har ni någon aning om hur länge jag fick jobba för att få min quarter.”   Hon gjorde ett utfall och försökte rycka åt sig det gröna arm­bandet, men den korthåriga flickan hoppade upp på bänken med infällda handfat, bara hoppade rätt upp, innan någon hann blinka. Ping. Lätt som en plätt. Som en kanin.   ”Nej”, sa hon, ”det är mitt. Det är mitt smaragdarmband. Mitt! Kan ni inte hjälpa mig, det här är mina specialskatter. Mina, bara mina.” Hon grät nästan vid det laget.   ”Hur ska vi kunna veta att du talar sanning?” frågade jag den större flickan.   Just då hoppade den korthåriga flickan ner från bänken och skuttade ut genom dörren.   ”Känner du henne?” frågade den större flickan.   ”Nej, det gör jag inte”, svarade jag.   ”I alla fall är hon en avskyvärd, rutten tjuv”, sa hon och gick mot dörren. Renée och jag följde henne ut och undrade vem flickan med juvelerna egentligen var.

33

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 33

10-06-24 12.11.17


En varm eftermiddag en vecka senare stannade M’Dear vid biblioteket för att hämta en skiva som hon tänkte använda vid vårt nästa uppförande. Medan hon och moster Helen pratade med några väninnor gick Renée och jag och lånade lite fler Kitty-böcker. Sedan fortsatte vi hem, gick in på gården och satte oss under vårt gamla indiska pärlträd för att läsa dem. Små påskliljor och krokusar hade skjutit upp och fanns överallt som klargula och lila prickar i gräset runt oss, och det luktade gott och sött. Plötsligt ramlade en flicka ner på oss, rätt ner ur trädet! Som en kokosnöt!   Det var den korthåriga väskflickan. ”Tack för att ni hjälpte mig att rädda mina sällsynta skatter”, sa hon. Hon var klädd i en liten grön topp och gröna shorts. Det syntes att hon låtsades vara Peter Pan.   ”Hoppas att det verkligen var ditt gröna armband och att du inte hade knyckt det.”   ”Jag har inte knyckt en enda sak. Jag kom hit för att visa mina juveler. Om ni tänker anklaga mig för stöld så går jag härifrån nu på en gång.”   ”Nej, gör inte det. Visa oss vad du har.”   ”Okej”, sa hon. ”För att ni var så snälla mot mig så kan ni få prova dem för två cent. Jag tar inte mitt vanliga pris som är en nickel. Ni får titta på dem för bara två cent! Ett mycket fint extraerbjudande, gäller en enda dag, en enda!”   Hon öppnade sin turkosa aftonväska, drog ut en näsduk och lade ut allting på den. Hon berättade att armbandet som den stora flickan hade försökt få tag i egentligen var ett ceremoni­armband som man hade funnit endast på små öar långt borta.   ”Enda anledningen till att jag har det”, sa hon, ”är för att min pappa var kung, men han dog. Han lämnade juve34

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 34

10-06-24 12.11.17


lerna till min mamma för att visa henne sin kärlek och min mamma lät mig få några juveler.”   ”Vad heter du?” frågade jag.   Hon himlade med ögonen. De var väldigt stora. ”Sukey”, sa hon. ”Jag heter Sukey.”   ”Jag har aldrig förut hört det namnet. Var kommer det ifrån?”   ”Från ett kungadöme långt borta för länge sen.”   Renée sträckte upp händerna bakom huvudet och började ordna med sin hästsvans, hon drog ut den ur snodden och trädde in den igen, något hon alltid gör när hon blir nervös. ”Renée, ditt hår mår inte bra av det där”, sa jag. ”Du bryter av de yttre hårstråna när du håller på så där och du får en massa korta hårstrån längst ut.”   ”Du verkar veta en massa om hår”, sa Sukey.   ”M’Dear … det är min mamma … är skönhetsexpert på The Crowning Glory Beauty Porch och hon vet allt som finns att veta om hår, det är ett känt faktum.” Jag sträckte ut handen för att röra vid Sukeys skinande hår, men hon hoppade undan.   ”Sukey, vad heter du i efternamn? Var kommer du ifrån?” frågade jag. ”Vilken skola går du i? Vilka är dina för­äldrar? Varför har vi inte träffat dig förut?”   ”Om du inte slutar fråga en massa saker så tar jag bort mina juveler och ni får aldrig mer se dem. Sen slår jag dig i huvudet.”   Jag var rätt säker på att hon bluffade om det där sista, som Sonny Boy när någon försöker skrämma honom. Och dessutom var jag större än hon var.   ”Jag frågade bara”, sa jag.   ”Min kungliga moder, vars namn är drottning Sally, och 35

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 35

10-06-24 12.11.17


jag har flyttat hit från en annan stad och vi bor i ett väldigt stort slott där borta.”   Hon pekade bort mot Pearl Street, mot den del av staden där de flesta negrer bor.   ”Det finns inget slott där”, sa jag.   Sukey började stänga sin lilla juvelväska, och samtidigt började hon gråta, riktiga tårar, inte krokodiltårar.   ”Välkommen till vår stad”, sa Renée kvickt i ett försök att avleda flickan. ”Jag heter Renée Jeansonne. Jag går i tredje klassen i La Luna River School. Min pappa är apotekare på La Luna Drugstore. Han heter mr James Jeansonne och min mamma heter mrs Anita Jeansonne. Jag tycker det är roligt när det kommer nya människor. Det kommer inte så många.”   Sukey tittade på Renée som om hon nästan blev förskräckt över ett så vänligt bemötande. Hon kom inte på något annat att säga än: ”Å.”   Jag skämdes för att jag hade ställt så många frågor istället för att uppträda lika väluppfostrat som Renée. Så jag sa: ”Jag heter Calla Lily Ponder. M’Dear heter Lenora Ponder och min pappa heter Will Senior, och de har Will and Lenora’s Swing ’N Sway Studio. Du kan komma och dansa hos oss om du vill.”   ”Jaha”, sa hon, ”jag heter Sukey Signette och min mamma heter Sally och vi har precis flyttat hit från Shreveport och Hot Springs, Arkansas, innan det, och Beaumont, Texas innan det. Men La Luna är mammas födelsestad. Där hon och … ja det var inte min riktiga pappa, utan mammas första man … och båda kommer härifrån.”   ”Ja, och om din pappa var kung så är du ju prinsessa. För din riktiga pappa var kung, eller hur?”   Sukey började gnida sig i ansiktet. ”Ja, på sätt och vis”, sa hon så tyst att jag knappt hörde det. 36

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 36

10-06-24 12.11.17


”I alla fall är vi glada för att du har flyttat till stan”, sa Renée.   ”Okej”, sa Sukey till Renée och så tog hon bort händerna från ansiktet. Det var alldeles rödstrimmigt. Jag tittade på medan hon samlade ihop sina juveler, en efter en, de som såg ut som riktiga Mardi Gras-halsband, smaragdarmbandet, hennes silverdollar, ringarna med purpurfärgade och gröna sällsynta ädelstenar, och den stora genomskinliga Elizabeth Taylor-ringen som blixtrade i ljuset som silade ner genom gren­verket i det indiska pärlträdet. När jag hjälpte M’Dear att skala och skära potatis berättade jag om smaragderna och rubinerna i damrummet och om ­Sukey. ”Nu skrubbar du potatisen noga, hör du det”, sa hon.   Jag frågade: ”Varför tror du att Sukey och drottning Sally bor i den delen av stan fast de har så många juveler?”   M’Dear vände sig mot mig och sa att hon kände Sukeys mamma när de var små och gick i high school. Det var då Sally hade flyttat från La Luna, efter halva high school.   ”Så är det sant, M’Dear? Var Sukeys pappa kung och är Sukey och hennes mamma kungliga?” Tänka sig att jag hade en ny vän som var prinsessa.   M’Dear sa: ”Sukey är kunglig. Jag är inte så säker på att juvelerna är äkta, men alla människor är kungliga, Calla. De behöver inte äga juveler. Det är bättre att inte göra det för då kan ingen stjäla dem.” M’Dear föste över de skalade och hackade potatisarna i en kastrull med kokande vatten. Sedan sträckte hon ut handen och smekte mig på kinden.   Jag sov knappt den natten. Hur skulle jag kunna somna när jag just hade fått reda på att vi var kungar och drottningar och prinsar och prinsessor, allihop? 37

Wells Calla Lilly Ponders inl.indd 37

10-06-24 12.11.17


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.