är de här för att stanna nu? är de här för att stanna nu? Red. Åsa Sarachu
teaterarvets akilleshäl
red. Åsa sarachu
isbn :
9789197793513 © Rosenlarv förlag och respektive författare, Stockholm 2010 Boken ges ut i samarbete med Riksteatern och Östgötateatern Huvudredaktör: Åsa Sarachu Medredaktör: Moa Holmqvist Omslag och inlaga: Joanna Hellgren Tryckeri: Bulls Graphics AB, Halmstad 2010
är de här för att stanna nu? Teaterarvets akilleshäl
Redaktion:
Åsa Sarachu Moa Holmqvist
Inledning 7 Åsa Sarachu: Vi öppnar ett nytt rum och sätter det i rörelse: Om projekten och vad som hände 9 Frågor: Sara Giese, Kajsa Isaksson, Fanny Boëthius 35 Anna Williams: Stjärnor på nytt 41 Frågor: Johan Celander, Birgitta Englin och Benny Fredriksson; Hannes Meidal 59 Jenny Andreasson: Vad jag sett, vad jag vet och vad jag hoppas på 69 Frågor: Karin Johannisson, Ingegärd Warranperä, Ingrid Fransson, Margareta Gynning 79 Rundabordssamtal: Att skriva om teaterhistorien 89 Frågor: Marika V Lagercrantz och Ulrika Lindgren, Joakim Stenshäll, Gunilla Edemo, Ebba Witt-Brattström 109 Malin Axelsson: Skrivande som motstånd och risk 123 Frågor: Monica Wilderoth 139 Föreställningarna 146 Några avslutande ord 171
Under 2006–2009 kom en våg av teaterprojekt som fokuserade på äldre svensk dramatik skriven av kvinnor, främst från sent 1800-tal. Med stor framgång spelades pjäser som varit mer eller mindre bortglömda i hundra år. Folkbildande insatser gjordes för att uppmärksamma såväl tiden som pjäserna och deras författare, och plötsligt hade mossiga gamla tantpjäser förvandlats till högaktuell dramatik. Är de här för att stanna nu? är ett försök att berätta om vad som hände, varför och hur. Fyra personer har skrivit längre texter till boken: Jenny Andreasson, regissör och konstnärlig ledare inom Spetsprojektet; Malin Axelsson, dramatiker och konstnärlig ledare för Ung scen/öst; Åsa Sarachu, projektledare för Modärna kvinnor, medarbetare på Rosenlarv förlag och huvudredaktör för boken; och Anna Williams, professor i litteraturvetenskap. 7
Många fler har naturligtvis, på ett eller annat sätt, varit involverade i projekten. Några har vi kontaktat och ställt frågor till. Andra har deltagit i ett rundabordssamtal under teaterbiennalen i Borås 2009. Med få frågor och fria svar har vi försökt fånga olika åsikter, uttryck och tankar. Spridda inuti boken formar de en viktig del av helheten. Längst bak i boken finns en dokumentationsdel, där de föreställningar som har varit delar av projekten presenteras med fakta och bilder. Den här boken är en sammanställning, ett försök att skapa historia åt dem som kommer efter oss. Det är också en idé- och diskussionsbok. Varför hände det här just nu? Varför har det inte hänt tidigare? Och vad händer sedan? Den fråga som alla inblandade, inklusive vi själva, ständigt återkom till var den som fick ge namn åt boken: Är de här för att stanna nu? Rosenlarv förlag
åsa sarachu Vi öppnar ett nytt rum och sätter det i rörelse Om projekten och vad som hände
n vacker metafor. Lite kitschig men också lite elegant. Ett nytt rum som sätts i rörelse. Historiskt och samtidigt helt okänt för oss. Då, men inte nu längre. Nu är dörrarna öppna och unken gammal doft vädras ur och bort. Långt bort. Kan det vara så? Har verkligen någonting förändrats? Det är sommaren 2009 och nu är det klart att boken blir av. Den ska dokumentera en tid och ett tema i Teatersverige som förhoppningsvis får betydelse för vår framtida teater. För några veckor sedan fick Rosenlarv förlag ett mejl från Farrah Mustajärvi som har översatt Räddad av Alfhild Agrell till farsi. Jag tänker att jag börjar där. År 2009 kanske Agrells pjäs från 1882 sätts upp i Mellanöstern. Det är en hisnande tanke. Kontakten började med att Farrah skrev till förlaget: ”Hej! Jag har läst Räddad flera gånger och har sett pjäsen både i Linköping och Lund och jag kommer inte 9
heller att missa föreställningen i Göteborg den 19 maj. Entusiasmen hos mig för den här pjäsen är så pass stor att jag inte kan göra annat än att översätta den till farsi. Jag undrar om det finns något hinder för att så sker? M.v.h. Farrah Mustajärvi” Nu är den alltså klar. Räddad är ute på farsi. Boken gavs ut i Teheran, i mitten av juli 2009. Titel: ( هتفای تاجنRäddad), förlag: رحس هدیپس (Sepide sahar). Några dagar senare kommer ännu ett mejl. Nu från en tysk skådespelare. Han är väldigt intresserad av de nyupptäckta svenska kvinnliga dramatikerna Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Victoria Benedictsson. Kan vi skicka våra pjäser av dem? Benedictssons pjäser har han redan hittat, men Skådespelerskan, Den smala vägen och Räddad saknas. Han avslutar: ”Vi vill gärna göra en översättning och bearbetning och förhoppningsvis lyckas med att de underbara författarinnorna blir upptäckta i Tyskland igen såsom i Sverige”. Det är det här som gör det. Som gör en lycklig. Ringarna på vattnet, expansionen, långt utanför Sveriges gränser. Det konkreta arbetet har redan fått viss snöbollseffekt. Vi kan inte längre se uppsättningarna av pjäserna som en engångsföreteelse, något som plockas fram allra pliktskyldigast för att sedan föras tillbaka ner i magasinen igen. Det är det bästa med allt det här arbetet, och jag kan ge fler exempel. Teaterhögskolorna använder sig nu av scener skrivna av dessa kvinnor i antagningsproven. Fem av pjäserna finns upptryckta i två tusen exemplar, pjäser som innan 2006 var i stort sett omöjliga att få tag på. Det fanns något enstaka exemplar på Kungliga biblioteket och Stockholms teatermuseum. Några få manus i ett exemplar på något stadsbibliotek. Nu finns de lättillgängliga. För att inte tala om det gedigna arbete som Nationella dramaturgiatet har gjort med att upprätta ett arkiv med alla dessa dramer. Vem som helst kan gå in och söka rätt på en pjäs. Så ser det ut i dag, men hur började det?
Rosenlarv är ett feministiskt förlag som penetrerar kanon och återupptäcker storheter du inte trodde fanns. Fler böcker från Rosenlarv förlag: Alfhild Agrell Räddad Stina Aronson Feberboken Syskonbädd Tolv hav Emilie Flygare-Carlén Ett år Anne Charlotte Leffler: Familjelycka Kvinnlighet och erotik Skådespelerskan Frida Stéenhoff Blott ett annat namn för ljus Den smala vägen
www.rosenlarv.se
Under 2006–2009 kom en våg av teaterprojekt som fokuserade på äldre svensk dramatik skriven av kvinnor. Pjäser som varit bortglömda i över hundra år fick Det finns i vår historia, i vårtnytt teaterarv något skevt. ut som plötsligt liv. Är de här förDet attser stanna nu? är en att det i historien endast antologi har funnitsom män som skrivit bra dramatik. vad som hände, varför och hur. Klassiker som Aiskylos, Shakespeare, Ibsen, Tjechov, Lorca, Brecht, Norén. Ungefär så. Den här boken handlar om några dramatiker som var kvinnor. De var stora författare under sin levnadstid men har försvunnit ur vår gemensamma teaterhistoria. Tidsperioden sträcker sig från 1880-talet, som brukar kallas det moderna genombrottet, med ett par nedslag framåt ända till 1958. Det var där i 1880-talet som de flesta av oss började leta, och förvånades över att det fanns så många bra pjäser. Det ledde vidare till kunskap om tidsperioden och hur populära texterna var då. Det var så det började 2006, på flera håll. Teaterprojekten Spets och Modärna kvinnor, lässerien på Dramaten, Nationella dramaturgiatet med sitt arkiv. Alla med samma ambition att återupptäcka och återföra till rätt plats bra dramer skrivna av kvinnor. Var det inte lite konstigt att så stora dramatiker på sin tid helt försvunnit? Och varför har så få äldre pjäser skrivna av kvinnor uppmärksammats? En idé kommer väl sällan ensam och på ett ställe, men varför just nu? Ett svar är att ämnet genusvetenskap har haft inflytande. De senaste tio åren har genusperspektivet kommit in som ett politiskt verktyg på en mängd områden, bland annat inom scenkonsten. 2005 tillsattes dessutom en kommitté som på uppdrag av kulturdepartementet skulle utreda hur det var ställt med jämställdheten på scenkonstområdet. Huvuduppgiften för kommittén är att lämna förslag till hur ett jämställdhets- och genusperspektiv kan bli en obestridd och påverkande kraft inom scenkonstområdet. I uppdraget ingår att analysera den rådande könsmaktordningen inom scenkonstområdet, liksom inom konstnärliga högskoleutbildningar, och att lämna förslag till hur dessa strukturer kan förändras. 12