9789172995505

Opal

ISBN: 978-91-7299-550-5

Gonzalo Moure Månjättarna Opal

Den här sommaren ska Pablos familj ha ett sommarbarn boende hos sig. Spännande!

Förra sommaren bodde en afrikansk pojke hos kusinerna i Alicante. De hade jättekul med honom varje dag. Pablo börjar genast fantisera om en fantastisk sommar. Men hans drömmar avbryts när mamma och pappa berättar att det är en flicka som ska komma och bo hos dem.

Flickan heter Naísma och kommer från Västsahara. Hon är inte lik någon flicka Pablo träffat förut. Och hon bär på en hemlighet.

Gonzalo Moure

Månjättarna Opal

Jag tillägnar denna bok alla som ger av sitt liv till de västsahariska barnen, för deras folks rättigheter.

Gonzalo Moure

www.opal.se

Text © Gonzalo Moure, 2003 Originaltitel: Los gigantes de la luna Originalförlag: Editorial Luis Vives Illustrationer © Fernando Martín Godoy, 2003 Översättare: Eva M Ålander Omslagsfoto © Evgeny Kuklev/Vetta/Getty Images Bokförlaget Opal AB ISBN: 978-91-7299-550-5 Printed by Greif, Estonia, 2012

Gonzalo Moure

Månjättarna Illustrerad av Fernando Martín Godoy Översatt från spanska av Eva M Ålander

Opal

ALLT BÖRJADE

med en fråga: ”Pablo, vad skulle du tycka om att vi tog hit ett barn från Sahara för sommaren?”

Pablo öppnade både ögon och öron när han fick höra ordet ”Sahara”. Ljudet av bokstaven h fick honom att tänka på sand, på mörkhyade män, på mysterier. Om man hade frågat honom då hade han inte kunnat peka ut Sahara på kartan. I hans tankar framkallade Sahara De tre vise männen, öknar långt borta … i Asien?

I Afrika? Eller i Österlandet, även om han inte visste var Österlandet heller låg fast han hade hört talas om det i hela sitt liv … ”En pojke från … Sahara?”

Hans pappa kallade bilen för biktstolen. I själva verket var det så att de viktiga familje­ angelägenheterna pratade man bara om i bilen, för hemma blev det aldrig tid över: arbete, skola, inköpsrundor, möten, släktbesök, teve,

8

datorn, basketen på lördagarna, pluggandet, maten, vakna på morgonen, snart gå och lägga sig … ”Ja, som hos kusinerna i Alicante”, sa hans mamma.

Pablo hade tillbringat några sommardagar hemma hos dem och hört mycket talas om dem, men han kom inte riktigt ihåg dem. Jo, han visste ju också att de förra sommaren hade haft en pojke där från flyktinglägren i Sahara.

Han hette Salamo. Det kom han ihåg för han tyckte om namnet: Salamo. Det lät som salt, som skratt. Han hade också hört att den där Salamo hittade på bus. Han hade givit dem en händelserik sommar, men till slut blivit en i familjen: en bror från Västsahara, rolig och busig. Den första dagen han kom till stranden hade han satt sig i en gummibåt och börjat ro hem mot Sahara. Röda Korset hade tvingats ut för att rädda honom långt borta från stranden.

Och han hade förstås gjort det utan att kunna simma.

Pablo satte armbågarna mot framsätena, knäppte händerna och lutade hakan mot fing-

9

rarna. Det var hans favoritställning i bilen, den enda som tillät honom att se vägen ordentligt, iaktta pappans handrörelser när han körde, de olika hastigheterna, fötterna på kopplingen och gaspedalen …

Det var också hans tänkande ställning, som han kallade den. Samma sak när han skulle prata, det var hans personliga knäböjning i biktstolen. I den ställningen hade han lovat hundra gånger att plugga mer, och i den ställningen hade han förklarat ytterligare hundra gånger att visst, han hade tänkt plugga, men han blev distraherad av allting och kunde inte koncentrera sig och timmarna bara försvann. ”Vad heter han då?” ”Men, Pablo, det vet vi inte!” sa hans mamma tålmodigt. Fast han var elva år var Pablo ändå ett barn för henne. Med sina naiva frågor och sin oskuldsfullhet. ”Vi säger ett barn, men inte vilket barn”, påpekade hans pappa, Camilo, och drog på orden. Han hade inte lika mycket tålamod som hon och blev irriterad när Pablo ställde frågor

10

11

som för honom inte var barnsliga utan bara löjliga.

När det blev så där att Camilo blev otålig drog sig Pablo in i sitt skal: han ryckte på axlarna och teg. Hans pappa kallade det snäckförvandlingen. ”Du ska ut ur skalet.”

Och när den snäckan Pablo drog sig in fanns det ingen som kunde få honom att komma ut.

Nej, inte förrän han själv ville.

Camilo gav ratten två lätta slag. ”Det är ju det jag säger. Utan minsta anledning och så hamnar han där.” ”Men Pablo”, sa mamma och vände sig om mot Pablo och la en hand på hans huvud. ”Du kommer att få en fantastisk sommar tillsammans med honom. Och han kommer att få njuta av saker som inte finns där borta.”

Ana, Pablos mamma, tänkte åt honom. Hon var medveten om att han växte upp i en miljö där allt fungerade alldeles för lätt och problemfritt, och att han behövde lära känna en annan mycket hårdare verklighet, som den de västsa-

12

hariska flyktingarna levde i, för att inte bli en egoist.

Pablo besvarade sin mors smekning med ett leende, för han insåg att hon hade sträckt ut ett halmstrå. ”Men … Jo, var ska han sova …?”

Resten av resan blev det en oändlig rad frågor på vilka Camilo och Ana svarade så gott de kunde. De visste inte särskilt mycket om Västsahara, förutom att större delen av befolkningen därifrån sedan många år levde i flyktingläger. ”Jag låg i lumpen, i Melilla, när de tvingades lämna sitt land”, sa Camilo. ”Allt de gav dem var en remsa ökenmark i Algeriet, på vilken inte ens getter kunde leva. Där föddes föräldrarna till den här grabben som ska komma till oss.” ”Och vad heter de då?” ”Men Pablo!”

Pablo log i mjugg. Han gillade att spela oskyldig, nästan dum, eller att upprepa frågor som han redan visste svaret på.

I hans sinne började vännen från Väst­sahara bli alltmer verklig. Eftersom han inte kände till

13

några fler västsahariska namn tänkte han sig att också han skulle heta Salamo, precis som han som var i Alicante. Tillsammans med honom kunde sommaren bli helt annorlunda.

Det gamla vanliga, strandlivet, utflykter och festligheter, skulle nu kunna bli spännande och få en oväntad vändning. Kanske skulle de låta dem tälta på stranden, som om det var i öknen.

Och sova i observatoriet i förrådsboden och upptäcka stjärnor, fösa kor och … ”Jaha?” undrade hans pappa och avbröt Pablos tankar. ”Vad säger du då?”

Pablo visste av erfarenhet att det heller inte var så bra att plötsligt visa sig alltför entusiastisk. Han körde åter ned huvudet mellan sätena och sa halvhögt: ”Det går väl bra …”

Under en lång månad, som sammanföll med skolproven, fick Pablo kämpa för att hålla flyktingpojken borta från tankarna och försöka koncentrera sig på pluggandet. Men det gick inte. Salamo la sig i språkstudierna eller de matematiska formlerna som en slags ansiktslös

14

ande, och skojade med allt det där och inbjöd honom till våghalsiga äventyr, farliga båtfärder, stjärnklara nätter i observatoriet, ritter i galopp på framfantiserade hästar och kameler.

Därför blev det ännu mer plågsamt för Pablo när nyheten kom: det skulle inte bli en pojke.

Det var hans mamma som sa det vid lunchen en dag: det skulle bli en flicka.

15

Opal

ISBN: 978-91-7299-550-5

Gonzalo Moure Månjättarna Opal

Den här sommaren ska Pablos familj ha ett sommarbarn boende hos sig. Spännande!

Förra sommaren bodde en afrikansk pojke hos kusinerna i Alicante. De hade jättekul med honom varje dag. Pablo börjar genast fantisera om en fantastisk sommar. Men hans drömmar avbryts när mamma och pappa berättar att det är en flicka som ska komma och bo hos dem.

Flickan heter Naísma och kommer från Västsahara. Hon är inte lik någon flicka Pablo träffat förut. Och hon bär på en hemlighet.

Gonzalo Moure

Månjättarna Opal