9789185849376

Andreas Ekstrรถm

Google-koden

Weyler

Tidigare utgivna titlar på andra förlag: Ordlekar, 2004 Hemliga pappan, 2006 Lunds universum, 2008 Jag kräver att ni läser vaket och långsamt. Samtal med författare, 2010

isbn 978-91-85849-37-6 © Andreas Ekström 2010 Omslag & formgivning Elsa Wohlfahrt Larsson Svante Weyler Bokförlag, Stockholm 2010 Typsnitt Indigo Antiqua Papper Munken Pure 100 g Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2010 www.weylerforlag.se

Till Anna, min syster och uthĂĽllighetsfĂśrebild

förord Din sökning matchade inte något dokument

Den som söker efter svenskspråkig litteratur om världens största och mest intressanta webbfenomen har hittills letat förgäves. Inget är skrivet, inget översatt.

Det är delvis därför den här boken nu finns.

Men skälen är fler, och större. Då jag som gästkrönikör i Expressen sommaren 2009 gjorde en kanske väl spetsig jämförelse mellan Google och fra , Försvarets radioanstalt, var det som om något exploderade. Uppdraget var att formulera fyra texter om vårt gemensamma internet.

Jag skrev om Googles speciella kvaliteter, Googles unika plats och den eventuella och potentiella fara som finns i varje överväldigande koncentration av makt, kunskap och kapital.

Det är som om jag inte riktigt har fått vara i fred sedan dess.

Varje ny tråd leder vidare till andra, varje tanke leder till nya insikter, och just som jag tror att jag har någonting klart för mig så kommer en ny tråd till väven som får den 7

att se annorlunda ut. Jag kan, kort sagt, inte tänka mig ett mer spännande ämne för ett kulturjournalistiskt bokprojekt än Google.

Texterna i Expressen publicerades under juli månad.

Responsen från läsekretsen blev exceptionell. Det kom vänligt beröm och begåvade invändningar, om vartannat och i rasande fart. Jag fick tips om böcker, webbsidor och artiklar. Jag fick höra glödande försvar för Googles godhet, generositet och skicklighet. Jag fick uppfordrande uppmaningar om att granska oljebolag i stället, eftersom de är farligare – och sist men inte minst några mer eller mindre bestämda krav på att en gång för alla avslöja vilken ondskefull konspiration som driver Microsoft, Apple och Google att i skön förening med cia ta över världen.

Det där sista kom faktiskt mest från en enda läsare, och på telefon. Han sa att han gjorde bedömningen att alldeles nyköpta kontantkortstelefoner nog ändå inte avlyssnades lika frekvent som hans hemtelefon. Ett kort samtal kunde han därför ta risken att genomföra.

Jag tänker ofta på konspirationsteorimannen och hans kontantkortstelefon. För trots att vi förmodligen lever i den mest informationstäta tid man kan tänka sig, där det är lättare än någonsin tidigare att söka och kritiskt värdera information direkt från källorna, så lever uppfattningen om den dolda agendan starkare än någonsin.

Det gäller inte minst Google, som kallas allt från världsfrälsare till ondskans nya imperium.

Egentligen är det inte konstigt. Med den särställning 8

som Google har följer särskild granskning, med unik plats följer en särskild sorts konkurrens.

Och, förstås, en oändlig mängd möjliga berättelser.

Jag har lekt med tanken på att skriva den här boken utan att använda Google som researchverktyg. Det föll på sin egen orimlighet. Precis som var och en som på sitt hörn har deltagit i den digitala revolutionen under de senaste tio eller femton åren så har jag en stark användarrelation till Google. Jag använder Google varje dag. Jag har min bloggläsning i Google Reader, min fru och jag håller koll på livet genom Google Cal och Google Docs, där vi har våra inköpslistor och den standardiserade packlistan för grejer en småbarnsfamilj behöver vid resor med övernattning.

Jag använder Picasa för att lagra bilder och leker med iGoogle som startsida i webbläsaren. Jag testar Google Chrome, använder Gmail och kollar på Youtube varje dag.

Ett tag bloggade jag med Googleägda Blogger och mikrobloggade med Googleägda Jaiku. Jag administrerar föräldrarnas mejllista på barnens dagis med Google Groups och ska vi i väg på något hittar vi dit med Google Maps.

Så beter sig ingen Googlefientlig person – och den här boken har heller inte tillkommit av fiendskap. Snarare av fascination. Google är ett företag helt utan motsvarighet, både samtida och historiskt. Tekniken är ny, men det är strategierna också, och personalpolitiken, och förvärvsambitionerna, och marknadskommunikationen.

Den här boken är ingen teknikbibel. Ingen hjälpreda för 9

den som vill »sökmotoroptimera«. Ingen komplett företagshistorik, heller inte någon ekonomisk formelgivare.

Alla de böckerna finns redan. (Googla för att hitta dem eller se några lästips mot slutet av boken.) I stället är den ett blygsamt försök att, för första gången, ge svenska läsare en orientering om historia, samtid och framtid i världens största och viktigaste internetföretag. Den söker svar i Kalifornien och Washington, i Stockholm och Helsingfors och i skogarna utanför Kameruns huvudstad Yaoundé. Den skildrar anhängare och avhoppare, frälsta och icke-frälsta, älskare och hatare och mest av allt människorna invid maskinerna. Den visar hur Google på en gång målmedvetet och fritt sökande arbetar sig mot internets absoluta mittpunkt – för att dominera och äga den. Den skildrar Googles metodik för att göra sig solitärt och beroende av ingen alls, inte elbolag, inte bredbandsleverantörer, inte politiker.

Den söker också efter något i filosofisk mening mycket mer svårfångat, nämligen själva definitionen på godhet.

Det svåröversatta slagordet »Don’t be evil« upprepar Google så ofta det går. Gör inte elaka grejer. Var inte dum mot någon. Gör inte fel. Ett imperativ riktat inåt, men kanske också utåt. Google – för en schystare värld. All världens information sökbar och användbar. Har någon enda humanistisk vision i historien formulerats vackrare?

Kanske kommer den i en annan dager om man lägger personliga användaruppgifter, privata bilder, privat e-post och privata kalenderuppgifter till ekvationen – det vill säga exakt sådan information som de flesta inte vill ska vara sök10

bar eller användbar för någon alls utom användaren själv.

Sådant gillar Google också att lagra, sortera och bygga tjänster av.

Någon skulle kanske dessutom säga att bilden av godhet och filantropi genom innovation förmörkas av den höga förvärvstakten och av den kapitalansamling Google ägnar sig åt. Jag för min del tror verkligen inte att Google skulle vara ondare än andra företag. Jag tror å andra sidan, och där är jag kanske i minoritet, inte heller att Google är särskilt mycket godare.

Skickligare däremot, skickligare på nästan allt. Inte minst på att berätta precis den historia man vill berätta om sig själv. Det har gjort att den genomgripande kritiska reflektion som skulle följa nästan varje annat segertåg av den här magnituden har uteblivit.

del ett

Ber채ttelsen om Google

1. »Vi är raka motsatsen«

Hur reagerar den som får syn på en stor reklamtavla vid en motorväg med texten: »First 10-digit prime found in consecutive digits of e.com«?

Har man matematisk skolning ger man sig förmodligen på att lösa den där siffergåtan för att få veta vilken sajt den leder till om man skriver ».com« efter.

Talet e inom matematiken avser ett speciellt tal som börjar på 2,718281828 och därefter fortsätter med ett oändligt antal decimaler. Uppgiften är att identifiera den första tiosiffriga sekvensen i talet e som är ett primtal, det vill säga jämnt delbart bara med sig själv och 1.

Denna sekvens kommer ganska tidigt: 2,718281828459 045235360287471352662497757247093699959574966967 627724076630353547594571382178525166427427466391 932003059 …

Den som knappade in 7427466391.com i sin webbläsare fick ytterligare en avancerad räkneövning att lösa. Den som klarade den fick instruktioner om att besöka en tredje 15

sajt. Där väntade ett loginfönster för användare, »bobsyouruncle«, vilket betyder ungefär »sakenärbiff«, och så plats för lösenord i form av den framräknade siffran.

Då, men först då, öppnades Googles jobbsökarsida. »Snyggt jobbat. Bra gjort. Mazel tov. Du har tagit dig till Google Labs, och vi är glada att du är här. En sak vi har lärt oss under arbetet med att bygga Google är att det är lättare att hitta det du letar efter, om det i stället letar efter dig. Vad vi letar efter är världens bästa ingenjörer. Och du kom just.« Den som letar efter Googles företagskultur hittade den där. Matematik, programmering, gåtor och allmän nördighet. Allt på en stortavla vid en motorväg, allt i en enda bild.

I usa finns ett fenomen som kallas »drive-by shootings«.

Galningar med vapen kör förbi en folkmassa och avlossar skarpa skott. Kanske för att träffa, kanske inte. Bara för kicken. Denna sport var särskilt populär under åttiotalet, då paintballgevär sänkte ribban och breddade underlaget: Det gick att göra en »drive-by« och skrämma livet ur folk, men utan att skada någon allvarligt.

– Det är precis så det är att vara jag. Du skulle se min inbox. Jag sitter här och blir skjuten, gång på gång, av folk som vill komma hit, folk som vill ställa frågor, folk som ställer frågor men inte har en aning om vad de egentligen vill. Vi är helt för öppenhet och så, men … vi måste hinna också. Vi vill ju bara fortsätta att uppfinna cool shit, frustar David Krane.

16

Han är en av flera kommunikationschefer på huvudkontoret i Mountain View strax söder om centrala San Francisco och en äkta Googleveteran, »bland de första hundra anställda«. Det berättar han med stor stolthet, som jag minns det blev detta sagt under våra första trettio sekunder tillsammans.

Med så lång anställningstid är han också bland dem som har blivit mångmiljonärer på sina optioner i samband med börsnoteringen våren 2004 och skulle kunna sluta jobba.

Det skulle aldrig falla honom in. Han har för mycket energi. Och dessutom var han rik redan före Googletiden, tack vare bra jobb och lyckade placeringar. »Många har åkt härifrån i tyska sportbilar, men jag kom hit i en«, som han säger.

David Krane är sammanväxt med Google. Vi skojar lite om att han kanske borde ta och tatuera in något på armen i Googles glada färger. Efter tolv år på Sydsvenskan känns det som om jag har den där röda hästen som är tidningens symbol målad tvärs över hjärtat, brukar jag säga ibland, och gör det nu också. Inser för första gången att jag inte överdriver.

– Den är en sån jävla röra alltså. Mejlen alltså. Vi har haft Ken Auletta här i tre år mer eller mindre. Han har gjort sju hundra intervjuer för sin bok om oss. Folk är lite trötta på sånt, helt enkelt, men jag ska göra allt jag kan för att din resa hit ska kännas mödan värd i alla fall, säger han.

Uppdrag »sänk förväntningarna hos svensken« är slutfört. Sedan kan vi sätta i gång och undersöka vem jag fak17

tiskt kan få träffa, vad jag kan få se och vad jag kan få förklarat.

En sak på min önskelista tillgodoser David Krane i alla fall genast. Jag ska få åka buss.

Torsdag morgon, strax före åtta, korsningen Haynes Street och Steiner Street i San Francisco. Bussföraren Raj Sami har hämtat sin dubbeldäckare i bussgaraget och kommer till dagens andra hållplats på vägen ut till Google i Mountain View. Ett intrikat system av bussar, designat av Google, gör pendlingen söderut från stan längs väg 101 till vilotid eller arbetstid för de anställda.

Som Kevin Damm, trettio år, som genast slår upp sin silverfärgade Mac. »My other computer is a data center«, står det på ett klistermärke på locket, »min andra dator är en datacentral«.

– Det är roligt eftersom det är sant, säger han.

Kevin Damm arbetar med Google Analytics, ett verktyg som sajtägare kan använda för att analysera och förstå vilken sorts internettrafik de får. Hur surfar folk för att komma till sidan? Vilka sökord har de använt? Vilka andra sidor länkar? Vem googlar på vem, och när, och från vilken stad? Analytics är ett trollspö för internetkremlologer.

– Vi har en del roligt på gång nu, säger Kevin och berättar om saker som jag bara med svårighet förstår.

Han är orakad och har en träningsoveralljacka med loggan på armen. Det har inte Leah Bray, trettioett år, på andra sidan mittgången. Hon är lite annorlunda för att vara 18

googlare. Lite mer stil. Så är hon heller inte teknikutvecklare.

– Nej, jag är på finanssidan och hanterar massor av cash.

Tidigare jobbade hon åt en kedja som specialiserade sig på exklusiva köksattiraljer. Så fick hon en ingivelse att söka jobb hos Google. Sex anställningsintervjuer senare var saken klar.

– Och jag stannar. Det var »the Google opportunity«.

Googlechansen. Googlemöjligheten.

Busskulturen är stark. Det ska vara tyst på morgonen.

Allt som hörs är en rasslande diskant som läcker ur lurarna till en Ipod i sätet framför. Hemresan på kvällen får däremot vara mer social och snackig.

Att släppa ombord mig var ingen självklarhet: Googlependeln ska vara en frizon, en förlängning av arbetsplatsen. Ingen ska behöva titta över axeln innan de öppnar ett känsligt dokument på datorn. Alla som kliver på måste visa legitimation.

Väg 101 är en trafikplaneringskatastrof. Som mest sex filer åt vardera hållet, ändå står trafiken bitvis stilla. Pendlarfilen längst till vänster är markerad med vita romber i vägbanan. Där är det fritt fram för alla fordon med minst två passagerare. San Franciscos pendlare reser oftast inte så, och filen är nästan tom. Raj Sami kan använda farthållaren utan problem; vi är framme på knappt en timme. En vanlig bilresa hade tagit det dubbla.

San Francisco ligger på nordspetsen av en halvö som gradvis har förtätats av industrier och bostadsområden i 19

det som söderut kallas Silicon Valley. En molnvägg lurar vid bergen utåt Stilla Havet till och kan ramla in över husen när som helst. Inne över bukten hänger 747:orna på rad och ser ut att stå still i luften på sin väg ner mot flygplatsen.

Det är ingen dum utsikt. Googlependlarna älskar sina bussar och känner så starkt för dem att kärleken nästan blir svår att hantera för de ansvariga. För var går gränsen där de anställdas känsla av att de har rätt till sin buss, sin gratismat och sin tvättservice överstiger deras tacksamhet? Det engelska ordet »entitlement« återkommer ibland hos Googlechefer i sällskap av en bekymmersrynka: att känna sig »entitled« till något är att känna en självklar rätt. Som om det var fullständigt givet för alla företag att erbjuda Googles servicepaket till de anställda. Som om anställning plus service är garanterat i varje läge. När det kraftigt subventionerade dagiset för personalens barn höjde priserna till marknadsnivå – vilket betyder minst 15000 kronor per månad – blev Googles många föräldrar rasande. Den relativt nyanställde Patrick Pichette är ekonomidirektör som vid sitt tillträde hade det svåra uppdraget att förklara för de anställda att det för första gången i företagets historia var dags att spara lite. Gratismaten i all ära, men de anställda fick nöja sig med att äta själva. Att ta hem lådvis med mat till familjen, vilket började bli allt vanligare, satte han stopp för. Även de husdjursrelaterade tjänsterna inskränktes. Sådana fanns. Men det är självklart tillåtet för den som vill att ta med sig hunden till jobbet.

20

– Vi har en »tre missar och du är ute«-policy. Tre bajsningar på golvet, sedan portar vi hunden, säger David Krane.

Detta berättar han utan att röra en min.

Kevin Mathy är en femtioårig man med skägg och luvtröja.

Han är transportchef på Google. Han slår snabbt upp sin laptop som i sin tur är ansluten till en projektor.

– Här, säger han, här ser du var alla våra anställda bor.

En karta över San Francisco och städerna runt om med nästan tio tusen gröna cirklar uppenbarar sig på väggen.

– Här, säger han, här ser du var det finns lokaltrafik som faktiskt funkar.

Fler cirklar och streck.

– Och här ser du våra busshållplatser. Vi har tänkt efter så gott vi kan. Det är inga gissningslekar.

Regel ett: Ingen anställd på Google som bor inne i San Francisco ska behöva gå mer än åtta hundra meter för att komma till en Googlebuss. Regel två: Ingen buss ska behöva stanna mer än tre gånger innan den är framme. Regel tre: Ingen resa ner till jobbet i Mountain View ska ta mer än en timme. Ingen ska behöva stå ute och vänta heller – inom kort kan de anställda själva beställa ett sms eller ett mejl när just deras buss passerar en exakt angiven punkt.

Dags att gå ner, den är här om tre minuter. Och den har, om du undrar, åtta lediga säten.

Till senhösten 2010 ska den holländska tillverkaren Van Hool leverera trettioåtta specialbyggda Googlebussar, 21

anpassade för googliga behov ner till minsta detalj. Bra cykelställ, eftersom många gillar att cykla till bussen. Firman erbjuder vikbara lånecyklar, eftersom cykelställen på de gamla bussarna blir fulla snabbt. Bra, stadiga bord för datorerna, kaffemugghållare med minimal spillrisk gentemot tangentborden, lättillgängliga eluttag, blixtsnabbt trådlöst bredband, mörkt tonade rutor så att inte ens den skarpa morgonsolen från Nevadaöknen kan störa arbetet.

Generöst med benutrymme, två rejäla dörrar så det går snabbt att lasta på och lasta av.

Och så har vi lamporna i taket: gula, röda, blå och gröna.

Googlefärgerna.

Ungefär 1 500 av de anställda använder Googles egen lokaltrafik varje dag. 1 500 »unika besökare«, säger Kevin Mathy. Men huvudkontoret behöver ändå 7 420 parkeringsplatser och de är ofta helt fulla.

– Vi har ju rätt många anställda som bor här i Mountain View, kanske en halvmil härifrån eller så. De är vår »lågt hängande frukt«. De kan kliva ut, hoppa in i bilen och rulla över hit. Jag kan aldrig konkurrera med det, säger Kevin Mathy.

Det är så han ser det: Hans jobb är att konkurrera ut alla andra transportmedel, utom cyklar, rollerblades och vanliga fötter. Varje anställd som tar sig till jobbet för bokstavligt talat egen maskin får en summa pengar av företaget, som skänks vidare till valfritt välgörande ändamål.

En »betydande slant«, säger Kevin Mathy, utan att vilja precisera.

22

– Mina föräldrar hade en regel: senast två veckor efter att vi barn hade fyllt sexton skulle vi ha skaffat oss ett extrajobb. Jag råkade hitta ett på en busscentral i Illinois där jag växte upp. Och det blev visst ett helt yrkesliv av det.

Han skrattar belåtet. Han jobbade – som så många andra i Googlevärlden – tidigare på Stanforduniversitetet.

Och han kunde snart konstatera att han som expert på transportsystem hade två alternativ: antingen fick han bli världens bästa pedagog, för att kunna förklara för utvecklarna vad han gör och vad han behöver. Eller så fick han lära sig informationstekniken själv. Han valde det senare.

Fingrarna rör sig blixtsnabbt över tangentbordet.

– Här, säger han, kan du se exakt var alla våra fordon är just nu.

Trettioåtta bussikoner på ny karta. Turerna går från halv sju till elva på förmiddagen och från kvart i fyra till halv elva på kvällen. Googlefolket jobbar vilka tider de vill.

Helst också på bussen.

– Våra ingenjörer blir alldeles skakiga i händerna när de tänker på vilka möjligheter vi har att förbättra det här systemet. Så det är ju inga problem för oss att få hjälp.

Mountain View är en av de småstäder som har smält samman med sina grannkommuner på »The Peninsula«, halvön. Alldeles ute vid vattnet har Google gradvis köpt på sig flera kvarter. Den som vill gå runt ägorna får raska på för att klara det på under tre kvart, och då får man förmodligen gena över fotbollsplanen.

23

Stämningen är som vid ett universitet, som på ett campusområde. Överallt människor i rörelse. Parasoller i Googles fyra färger. Ett dinosaurieskelett i brons som heter Stan. Någon har vid tiden för mitt besök försett Stan med ett par solglasögon och lagt in fyra–fem rosa flamingostatyer av plast i hans gap. På taken finns summa 9212 solpaneler som står för en tredjedel av högkvarterets strömförsörjning. Tjänstebilarna i den mån det finns sådana är modifierade Toyota Prius som med en särskild konstruktion tar hand om all eventuell spillenergi. De kringliggande fälten och gräsmattorna behöver klippas då och då. Google valde på våren 2009 att göra det med hjälp av ett par hundra getter. »Ungefär lika dyrt som inhyrda gräsklippare men klart gulligare att kolla på«, skrev fastighetschefen Dan Hoffman på en av Googles bloggar.

En örtagård finns det också, så stor att jag skulle gissa att Google är självförsörjande på just örter. Två små träningspooler med heltidsarbetande badvakt. Högteknologiska förstås: tryck på startknappen och du simmar motströms, ungefär som på ett löpband.

Klädkod finns ingen, mer än att kläder i sig är obligatoriskt. »Pyjamasdagar« har förekommit i företagshistorien.

Den som vill jobba i morgonrock kan göra det.

Men vem gör det?

Ingen. Det är nästan ingen som använder biljardborden eller tv-spelen heller. (Men jag ser vid ett tillfälle två kineser i tjugofemårsåldern som med pennskaftsfattning dundrar in forehands vid ett pingisbord.)

24

Inte ens Google kan frigöra sig från helt vanliga arbetsplatsförväntningar, helt vanligt socialt tryck. Rätt klädsel alltså för män: jeans eller chinos, högt sittande enligt amerikanskt snitt, med kortärmad skjorta eller t-shirt. Bekväma skor. Komplettera med luvtröjor eller collegetröjor efter behov. Rätt klädsel för kvinnor: jeans eller kjol med kortärmad blus eller t-shirt. Bekväma skor. Komplettera med luvtröjor eller collegetröjor efter behov. En gråmelerad t-shirt med firmaloggan är basplagg nummer ett.

Om någon har kavaj är vederbörande i princip alltid en besökare. Kan också vara verkställande direktör Eric Schmidt, men han hänger oftast av sig sin på sitt minimala kontor, som möjligen mäter två gånger tre meter och är utmärkt med en precis likadan namnskylt som alla andra har: ett fodral till en cd-skiva med en namnlapp inskjuten.

Längre bort ligger grundarna Larry Pages och Sergey Brins kontor, som fortfarande är gemensamt men mycket större och beläget i en öppen del av byggnaden som tillåter dem att ha ett slags loft, en egen lekplats på våningen ovanför där den som passerar kan skymta en del rymdmemorabilia.

Alla sammanträdesrum har namn efter världsstäder.

Det viktigaste, med klarröd dörr, heter Marrakech. Plats för tjugo sittande och plats för alla de tyngsta besluten som fattas på The Googleplex.

David Krane berättar om investmentbanken Lehman Brothers som gick under i krisen 2009. Det var fullt av dyrbar konst därinne, stora tavlor av kända namn, och allt såldes på exekutiv auktion.

25

– Vi är raka motsatsen, säger David Krane och visar medarbetarnas fotografier och billiga affischer på väggarna.

Lehman Brothers hade å andra sidan kanske inte ett kök packat med gratismat var tionde meter eller högteknologiska tupplursbollar i vilka man kan gömma större delen av en människa, och säkert heller inte mekaniska massagestolar för 70 000 kronor stycket lite här och där.

I entrén till byggnad nummer 43, som är ett slags huvudingång, sitter en samling fotografier med den ordvitsande rubriken »Alla presidentens Meng«. Det är den kinesiske utvecklaren Tan Chade-Meng som aldrig hittills har missat en chans att låta sig fotograferas tillsammans med de statsoch regeringschefer som har besökt Mountain View. Det är tolv fotografier totalt.

Stacey Sullivan är Googles kulturchef och högst ansvarig för »människohanteringen«, »the people operations«.

Hennes två uppdrag hänger samman: Bevara Googles särskilda stämning och kultur. Och se till att rekrytera människor som kan fungera i den.

Hon har fria händer att göra vad hon vill för att uppmuntra Googlekulturen som hon i tre ord säger ska vara informell, kreativ och obegränsad.

– Vi är inte mycket för titlar. Vi vill inte att du ska bli orolig eller irriterad om en fråga lyfts upp till en högre nivå än din, vi vill att du ska bli glad när vi förstärker med en person som kanske är snäppet vassare än du.

26

Sättet att åstadkomma detta är en häpnadsväckande rigorös rekryteringspolitik. Det har inte varit ovanligt att en anställning har föregåtts av så mycket som tjugo intervjuer – och med vetorätt för samtliga inblandade. Nitton ja och ett nej och Google väljer någon annan.

Under Googles första år intervjuades och testades varje enskild person som var aktuell för anställning på alla upptänkliga vis. Det berättas ofta om den oro som Sergey Brin och Larry Page kände när de fick acceptera att Googles tillväxt krävde att företaget ibland anställde personer som de själva aldrig hade träffat.

Numera ligger snittet någonstans mellan sex och åtta intervjuer per anställning. Ändå har rekryteringstakten minskat drastiskt. Som mest anställde Google ungefär femtio personer i veckan – det vill säga mer än en per arbetstimme.

Stacey Sullivan är bland dem som har fått skäl att fundera över baksidorna med företagets rikedom.

– Vi har växt upp lite. Vi jobbar med riktiga budgetar, vi reser mindre. Vi har lite fler regler nu, och vi var verkligen redo för det också.

Googles föräldraledighet är med amerikanska mått mätt rekordgenerös: nyblivna mammor får vara hemma i fem månader med full lön. Pappor får sju veckor. Matsalen har gott om barnstolar. Det finns amningsrum på varje våningsplan och två företagsläkare och skulle man behöva få något fixat med bilen medan man väntar på doktorn så har det i perioder funnits sådan service också. Gratis.

27

– Vi har en ung personal. Snittåldern är väl trettiotvå eller trettiotre kanske. Många blir föräldrar medan de jobbar här, och vi vill verkligen vara den arbetsgivare som folk vill jobba hos. Det är ingen lätt grej att ställa om livet till föräldraskap. Det måste Google begripa, säger Stacey Sullivan.

Google har vid flera tillfällen rankats som nummer ett bland amerikanska företag ur ett arbetstagarperspektiv.

Folk vill jobba hos Google – och antalet ansökningar ser inte ut att mattas av. Processen är nästan alltid densamma.

Först lämnar man en ansökan elektroniskt, via Googles egen jobbsajt. En kvittens kommer automatiskt och inom någon vecka dessutom något mer personligt i mejlform.

Om Google alls är intresserade görs i nästa steg en grundläggande koll av personens bakgrund och meritering. Efter det blir det ett telefonsamtal eller två. Sedan, men först då, kan det bli tal om att komma på intervju.

– I det läget vet vi redan om du har de rätta kvalifikationerna för att arbeta här. Då återstår att ta reda på om du har förutsättningar att lyckas i just den här miljön, om du kommer att gilla folket här, om du kan trivas i gruppen.

I dag har Google ganska precis 20 000 anställda. Personalstyrkan är ganska jämnt könsfördelad men med dominans av män på ingenjörssidan och övervikt av kvinnor på marknad och kommunikation. Det finns nära hundra nationaliteter representerade.

– Vi har väl haft den fördelen av den ekonomiska nedgången att vi har kunnat ta det lite lugnt och utveckla dem vi redan har här, säger Stacey Sullivan.

28

Vilket inte är något dåligt material. Bland de första hundra anställda utvecklarna hade fyrtio en doktorsexamen.

En europeisk före detta Googleanställd som i sammanhanget föredrar att vara anonym invänder mot påståendet att Google inte skulle vara hierarkiskt.

– Det berättas en del fabler som inte är helt sanna alla gånger. Bilden måste ju vårdas. Det är väldigt noga vem som bestämmer vad, så upplevde jag det i alla fall. Samtidigt är det korta karriärvägar. Riktigt grymma ingenjörer kan klättra fort, säger han.

Google lägger stor tonvikt vid utvärdering och mätbara mål. Grundarna är noga med att säga att Google som börsnoterat företag aldrig kommer att bry sig det minsta om ett så futtigt och trubbigt framgångsmått som kvartalsrapporter – ändå är det just kvartalsrapporter som används för att mäta hur bra kollegerna jobbar. Ett komplicerat utvärderingssystem används för att avgöra hur bra det går för var och en, vilka framsteg de gör, om de är »top performers« eller om det finns »utvecklingsbehov«.

Det här ligger sedan till grund för lönesättningen.

Google betalar inga fantasilöner men har generösa möjligheter till bonusar och aktieköp. Exakt hur bonusnivåerna – som är individuella – räknas fram är »på raketforskningsnivå«, säger en person, och inget som Google berättar om.

Men genom informella samtal får jag en någorlunda klar bild: En gång var tredje månad sätter Googles anställda be29

tyg på varann och lämnar skriftliga omdömen. Inget sker anonymt – tycker du att en kollega underpresterar förväntas du stå för det, och kunna formulera varför. Att skriva omdömen får ibland ta flera dagar i anspråk, och ytterligare en person jag talar med kallar hela processen »ett fruktansvärt slöseri med tid«.

– Allt handlar om data! Det är Googles styrka, det är det som gör Google till Google. Jag försöker inte kritisera det, jag försöker bara beskriva det. Vi lever i en tid då man kan skapa stora ekonomiska värden på det sättet, alltså genomsyrar det allt som Google gör, säger han.

För att peppa de duktigaste finns det priser att vinna.

Det finaste är »Grundarnas stora pris«, som oftast består av en stor hög med aktier till hisnande värden, miljontals dollar per tillfälle. De som vinner priser är de mest respekterade medarbetarna.

Varje fredag eftermiddag hålls ett slags kombinerat möte och förfest i den största restaurangen på området i Mountain View. Grundarna Larry Page och Sergey Brin och ibland också vd Eric Schmidt berättar om nya projekt och svarar på frågor, vilka frågor som helst, från personalen. Det kan bli ganska raka puckar. De fick bra med skäll för dubbelmoral då de samtidigt köpte flygplan och byggde solceller.

De använder humor som försvarsmodell, och det är oftast Sergey Brin som skojar. Larry Page är, säger en anställd jag träffar på området, extremt svår att läsa av. Hans stenansikte ger dig inga ledtrådar och han undviker oftast 30

ögonkontakt. Han är också den som allra mest i ledartrion – i hård konkurrens visserligen – avskyr att ge intervjuer.

Att prata med en reporter som ska publicera sig på en så liten marknad som den svenska är inte aktuellt över huvud taget. Det får jag veta direkt av kommunikationschef David Krane: »Det är det enda jag kan säga med säkerhet att jag inte kan ordna«, skrev han i ett tidigt mejl.

Mot slutet av Finanstidningens levnad, då Jan Stenbeck ägde tidningen, berättas det om ett tillfälle då personalen skulle vara tvungen att jobba över hela helgen för att klara ett särskilt projekt. En av Stenbecks underhuggare stolpade upp på redaktionen med en portfölj. I den låg 120000 kronor i kontanter. »Jag bryr mig inte om hur ni delar upp det, men det är skattat och klart«, sa han.

Finanstidningens medarbetare, som hade den egenskapen att de kunde räkna, kom snart fram till att den slant per person som det skulle bli inte var särskilt imponerande för en helgs övertidsarbete. En av dem sa halvhögt att han hade fått det slutliga beviset för att hans arbetsplats var en dokusåpa.

Så negativa skulle aldrig googlare vara. Under företagets tidiga år har det förekommit bonusutbetalningar i kontanter på fredagsfesten. Tusen dollar var, rätt i näven.

Hundradollarsedlar i usa pryds av president Benjamin Franklin.

– Så det var tio Benjamin som bara brände hål i fickan på allihop den gången. Jag älskade det, säger David Krane.

På senare år har det krävts lite kraftigare doningar. På 31

årets sista dag 2008 var de aktieoptioner som de anställda fått under året för första gången inte värda mer än aktien för dagen – och alltså inte den självklara pengamaskin som de anställda blivit vana vid.

Google tog den smällen och lät alla byta sina optioner mot andra, med ett bättre värde. Kostnad: tre miljarder svenska kronor. Men man hade råd. Under den första halvan av 2009, efter fortsatt fina trafikökningar, lysande annonsförsäljning och långsamt tillfrisknande världsekonomi, var Googles vinstmarginal som vanligt runt 30 procent. På årsbasis kom det att motsvara ungefär 45 miljarder svenska kronor i ren vinst.

W Alla anställda på tekniksidan på Google får goda möjligheter att forma sitt yrkesliv på en punkt: efter godkännande från närmsta chef får de ägna 20 procent av sin arbetstid, en dag i veckan, åt ett eget projekt. Det måste inte vara konkret. Det måste inte lova vare sig intäkt eller funktion – det behöver däremot vara nytänkande och egensinnigt.

Flera av Googles största och mest uppskattade tjänster har kommit till som tjugoprocentsprojekt.

Men det finns också kritiker mot modellen. Ska man inte, idealiskt sett, arbeta hela sin arbetstid med sådant som man verkligen vill? Om man inte gör det så ska man väl byta jobb?

En som bytte jobb var David Hart. Han är en kalifornisk 32

man på många vis, har lite rockstjärnelook med sitt coola halvlånga hår och sitt vinnande leende. Han var ljudtekniker till yrket och arbetade bland annat med ljudet till storfilmen »Saving Private Ryan« i Hollywood men sadlade om, flyttade norrut och gav sig in i it-svängen.

På våren 2007 kom David Hart, då fyrtiofyra år, till Google. Efter tio månader i Mountain View sa han upp sig.

Han var lika rigoröst rekryterad som alla andra – men trivdes inte.

– Det var som att vara tillbaka i skolan. Jag hade en chef som var tjugo år yngre än jag. Folk kastade dartpilar ovanför våra huvuden, vi satt sex personer tillsammans i ett litet rum. Vi fick små guldstjärnor på ett papper på väggen i takt med att vi blev klara med olika delmål. Det gick inte. Jag accepterade att ta ett jobb som var lite under min kompetensnivå, bara för att få chansen att testa att vara på Google, men …

I dag är han ansvarig för stora delar av Stanforduniversitetets it-avdelning. När den chansen dök upp tog han den och chockade sina kolleger i teamet genom att sluta.

Att säga upp sig och helt frivilligt lämna Google har blivit vanligare i takt med Facebooks och Twitters tillväxt som attraktiva arbetsplatser, men för bara ett par år sedan var det inte så.

David Hart tycks färdig med sina upplevelser på Google, obekymrad när han tänker på dem.

– Det var spännande och lärorikt på sitt sätt. Jag kan 33

mycket väl tänka mig att jobba där igen. Men det var en del saker som helt enkelt inte blev bra, säger han.

Rekryteringsprocessen är en sådan sak som David Hart exemplifierar med. Att den är omfattande betyder inte nödvändigtvis att den är högkvalitativ; hur relevanta är gymnasiebetyg för att bedöma en fyrtiofyraåring?

Efter tre eller fyra månader kände han sig säker: han var inte på rätt plats. Han försökte sig på några samtal med olika nivåer av chefer för att se om han skulle kunna få byta inom företaget, för att hitta något som passade honom bättre. Han var överens med ledningen om analysen av läget – men inget hände.

Googles personalavdelning hade helt enkelt ingen riktig beredskap för att hantera en välmeriterad men uppenbarligen felanvänd nyrekrytering.

– Vi hade ju gjort en gemensam missbedömning. Jag tog ansvar för min halva, men Google tog aldrig ansvar för sin. De hade liksom tagit sig rätten att ta reda på all relevant information om mig, men jag fick ingenting tillbaka.

Inte förrän jag var på den sista intervjun fick jag ens veta hur många personer som skulle ingå i mitt team. De var hemlighetsfulla om helt okontroversiella saker helt i onödan.

David Hart är inte lika imponerad av Googles mytomspunna servicenivå som många andra.

– Att kunna lämna in sin tvätt på jobbet är ju suveränt om man är tjugofem och bor på golvet i en lägenhet nånstans, men för en person som har barn och familj är en 34

sådan lyx inte värd så mycket. En sådan person kommer att tvätta hemma i vilket fall. Jag hade däremot uppskattat att kunna jobba hemifrån någon dag i veckan. Jag är en vuxen och erfaren person, du kan räkna med att jag får jobbet gjort. Men det fanns ingen policy för det på min avdelning.

Den här fria tidskulturen som Google har gällde inte riktigt oss. Vi skulle vara där åtta till sex.

Vi pratar en stund om mognadsnivåer. Google är fullt av människor, ofta unga människor, med en intellektuell mognadsnivå som kan motsvara en tio eller tjugo år äldre genomsnittsperson. Belästa, intelligenta. Men så finns en själslig mognadsnivå också, som man bara med stor svårighet kan påverka. Ingen tjugoåring i världen vet hur det är att vara fyrtio. En viss typ av erfarenhet går bara att förvärva genom tid.

Google som företag kan se ut som en enormt begåvad tjugoåring – med utbildning och tankeförmåga som ger intryck av en äldre person, men med en mänsklig kompass som ännu inte helt har kalibrerats. Och Google accepterar ytterst ogärna faktorer som inte går att koda, mäta och räkna på.

Google har, säger David Hart, en tendens till överdriven ingenjörskonst i allt de gör.

– Kan man koda bort sig själv som människa från processen … ja, då har man gjort ett bra jobb.