förord
13
på Rue de Santerre. Hon beskriver Doudou Wajmryb ”med sitt strålande leende”, lilla Odette, André Kahn ”som jag höll i handen – en av mina älskade småttingar i Neuilly”, och sist men inte minst fyraåringen vars namn ingen vet … Nästan allihop blir deporterade den 31 juli 1944. En eftermiddag ville jag följa samma gator som Hélène Berr för att på något sätt göra mig en bild av hur hennes ensamhet tedde sig. Rue Claude-Bernard och Rue Vauquelin ligger inte långt från Luxembourgträdgården, de kantar den oas mitt i Paris som döpts till ”le Continent Contrescarpe” av en poet, och det är svårt att föreställa sig att det onda kunde tränga ända dit in. Rue Édouard-Nortier ligger i närheten av Bois de Boulogne. Det fanns säkert eftermiddagar år 1942 då kriget och ockupationen kändes avlägsna och overkliga på dessa gator. Utom för en ung flicka vid namn Hélène Berr, som var medveten om det barbari och den nöd som omgav henne, men också visste att det var omöjligt att berätta det för vänliga och likgiltiga förbipasserande. Så hon skrev dagbok. Hade hon en föraning om att den skulle bli läst i en avlägsen framtid? Eller fruktade hon att hennes röst skulle kvävas, och att hon i likhet med de miljoner som massakrerades inte skulle efterlämna några spår? När vi nu öppnar Hélènes dagbok får vi lyssna till hennes röst medan vi vandrar vid hennes sida. En röst och en närvaro som kommer att följa oss resten av våra liv.
Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 13
09-02-18 13.26.39