»More Fire är kompakt och fylld till bristningsgränsen: inte en mening utan innebörd.« VESTMANLANDS LÄNS TIDNING
»En bra debut som suger tag både för att den har konstnärlig kvalitet och för att den är mycket angelägen i en västvärld där de verkligt alternativa livsstilarna döms ut på löpande band.« N O R R A VÄ S T E R B O T T E N
»Här finns knallhårda analyser av hur slaveriet, kolonialismen och Världsbanken har skapat den erbarmliga ekonomiska situationen i Jamaica. More Fire är tillräckligt välresearchad för att meritera sig för ett folkbildarpris.« EXPRESSEN
»När Ramqvist levererar stenhårda fakta som smockor mot västvärlden får hon vårt dåliga samvete att svida.« H E L SI NGBOR S DAGBL A D
»Jag väljer Ramqvists reportageroman framför traveller-romantiska och pseudokritiska romaner av Alex Garland [The Beach].« GÖTEBORGS-POSTEN
»Boken rör sig i litteraturens gränsfält ut mot verkligheten, och detta gör den i högsta grad relevant och politisk.« STOCKHOLMS FRIA TIDNING
»Mest anmärkningsvärt är att en 26-årig svensk författare skriver fram en noll självupptagen jag-person som är minst till hälften journalist och folkupplysare.« DAGE NS N Y H ET ER
»Ramqvist har en iakttagelseförmåga som heter duga och hon levererar utan att peka, utan att analysera och förklara vad som är rätt och fel.« BOR ÅS TIDNING
»Det är glädjande att se en ung, upplyst författare oförfärat och glödande greppa tag och ruska om gamla föreställningar och invanda beteendemönster.« LÄNSTIDNINGEN ÖSTERSUND
Karolina Ramqvist
MORE FIRE Roman
Modernista stockholm
Innehåll Turist. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Ganzie. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Kingston.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 Hotell. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Claudia.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 Turist 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Hope.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 Lefty. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 Dr Wish. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Buju. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 Runaway. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 Turist 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 Edie.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 News. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 Turist 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 Gogo Girls. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128 Grace. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 Anne-Marie. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 Turist 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 166 Turist 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 Turist 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 Texaco. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 Passport 09019598 . . . . . . . . . . . . . . . . 197
L välkomnade dem tillbaka. Det ruskade på sina palmblad, spolade av sina koraller, sträckte upp de blå bergen mot himlen och öppnade orkidéerna mot solen. Landet klädde sin dag i ljud och dofter tills den var vackrare än någon annan dag, putsade sin natt tills den blev så klar att man kunde se en stjärna falla varje sekund. Det hade inget annat val än att välkomna människorna som en gång ägt det. Landet gjorde allt så behagligt, erbjöd sina besökare så mycket skönhet, lycka och hedonism att de skulle bli villiga att spendera något av det som de tagit därifrån. De första turisterna kom med bananbåtarna. År 1866 hade skepparen George Busch i Port Antonio, Jamaica, lastat hundratals bananstockar som han tagit till Boston och sålt. Det var en mycket god affär. Han reste tillbaka och fick bönderna att odla mer bananer. Port Antonio blev en av världens livligaste hamnar och United Fruit Company kom att kontrollera bananrepublikernas ekonomier. I världens hamnstäder berättade bananmännen om hur vackert landet var. Deras passagerare blev de första turisterna, och turismen blev det som efter bananhandeln livnärde landet. Turisterna kom till ett land som varit centrum för den handel med människor som givit deras förfäder makten över världen. Vissa gamla i landet sa att det inte var någon skillnad om de kom som gäster eller som erövrare. Du kanske läste om det i The Observer den där sön7
dagen i oktober, i resebilagan Escape. Du kanske läste om var de gamla filmstjärnorna brukade bo, om de bästa smekmånadshotellen, om anläggningen dit Ralph Lauren flyger varje helg för att njuta deras fredagsbarbeque, om en viss restaurang som »älskas av kvinnor för att de serverar små syndfulla saker att äta« och om vilka ställen som just nu favoriseras av vilka supermodeller. Du läste: »För Columbus var den första skymten av de karibiska öarna en dröm som gick i uppfyllelse. Detsamma gäller för en miljon soltörstande britter som beger sig dit varje år för att vila upp sig.« Rubriken löd: »Välkommen till det riktiga Karibien – på Västindienfronten intet nytt.«
8
Turist O du kommer som turist till Jamaica slår den tjocka hettan mot dig när du går nerför flygplanstrappan och du tänker: Äntligen. Du bländas av solen och häpnar över den blå himlen. Det är lite bekymmer med bandet som bagaget ska komma utrullande på men när du väl får tag i din väska är det inga problem. Du glider förbi den skrattretande långa kön av jamaicaner och deras överlastade bagagevagnar. Du kallar dem locals eller natives, fast de antagligen är bosatta i England eller . De kallar dig backra eller whitey. Om du nu är vit, alltså. De har med sig mat, presenter, underkläder och tändare, och de kommer att få stå här i timmar eftersom varenda sak ska plockas upp i tullen och granskas på samma sätt som dina saker kommer att granskas när du reser härifrån ifall du då skulle råka vara i sällskap med någon local/native som följt med för att vinka av dig; en tjej i utmanande kläder från ett marknadsstånd i Mandeville eller en kille vars Lugz-jeans sitter så långt ner på höfterna att man ser kalsongerna, som i »Menace Society«. Om du har en sådan person med dig till flygplatsen kommer personalen i incheckningsdisken att ställa ner din väska på golvet i stället för att låta den åka genom luckan med de andra väskorna, och så kommer säkerhetsvakten att plocka upp den och leda dig in i en liten skrubb där du får ställa dig på den fria ytan mellan skrivbordet, städskåpet och kartrullarna och ta av dig först på överkroppen och
9
sedan på underkroppen och svara på frågor som han ställer för att se om du blir nervös. Snurra runt, ett varv till, lyft upp håret, lite långsammare. Han har först öppnat din väska for your own protection och artigt sökt igenom minsta schampoflaska i jakten på det som han vet är det som håller landet igång. – Vi vill bara inte att du ska råka illa ut, säger han till dig och ler. För det kan ju aldrig vara du själv som ställer till det för dig genom att smuggla ganja eller kokain. Det var ju de där typerna som sitter utanför och tittar på klockan och väntar på dig som fick dig till det när de lurade dig att tro att de var dina vänner och att ni hör ihop och att de älskade dig mer än mat, du vet. Att era liv skulle ha något med varandra att göra fastän de är varandras motsatser. Och när du rodnande kommer ut ur skrubben har du ännu mindre tid kvar med dem, medan bermudashortsen och de blonda Montego Bay-flätorna sedan länge är inne och stökar i giftshopen – för de hade ju inga svarta med sig. Men nu är du inte där, du är fortfarande vid ankomsten, och du kanske aldrig kommer att hamna där heller. Du har bara ett par bikinis, någon bok, kamera och Pepto- Bismol med dig och du glider alltså ut först av alla när du kommer. Du blir lite överväldigad av att se den myriad av natives som stirrar på dig vid staketen utanför och sedan lite nervös när en av männen i röda uniformer skriker åt dig att ge honom din väska och sedan lugn igen när han rullar iväg den mot taxibilarna och sedan lite nervös för att du inte vet hur mycket du ska ge honom och du undrar: Hur kan det vara så dyrt här? 10
Men du har dina -dollar så det är lugnt och i bilkön ber du kanske chauffören att veva ner din ruta och då hör du kanske musik från ett soundsystem utanför en rom butik på andra sidan vägen. Du kanske hör en tung bas med ett rasslande ljud och: People a dead! That’s what I said The crime must be led The hungry must be fed Take a look into my house Would you live in there? Look into my eyes Tell me what you see Can you feel my pain? Am I your enemy?
Du lyssnar fast du hör inte. Du tänker bara att ljudet måste vara helt öronbedövande där borta vid högtalarna. Det dånar och får flaskorna därinne att klirra. Du har aldrig sett så stora högtalare förut. Du har aldrig hört en röst som Bounty Killers. Look into my mind Can you see the wealth? Can you tell that I Wanna help myself But if it happen that I stick you for your ring Don’t be mad at me It’s a survival thing
11
Du vevar upp rutan igen när trafiken lättar och chauffören zickzackar sig fram genom köerna. Han längtar hem till sin familj. Du längtar efter att få duscha och byta kläder. Sedan kommer du kanske till ett hotellkomplex där du får höra den reggaemusik du är van vid (och som förlorat sin betydelse) och där du inte behöver tänka på vad någonting kostar eftersom allt ingår. Eller – om du är den typen av turist som vill uppleva länderna du är i – kanske du kommer till någon avlägsen ort där det genuina finns, en ort vars damm och skit och larm får blodet att rusa genom kroppen på dig, får dig att känna dig levande och lycklig, får dig att tänka att det är underbart att världen är så liten att du bara genom att ta ledigt och köpa en flygbiljett kan komma ända hit. Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där. Lignum Vitae. Mango. Soursop. Banan. Cassava. Mynta. Hibiskus. Gummi. Kaffe. Månskensvissla? Blodrot? Järngräs?
12
Ganzie D kanske är som jag. Jag ligger med nattlinnet på mig invirad i två lakan. Han sitter på sängen och svär och säger att jag har förstört hans liv. Jag går in i köket. Tar på mig en jacka över nattlinnet och sätter mig och lägger patiens. Efter tolv kort kommer han in. – Från och med i natt kommer allt bli annorlunda. Du har sårat mig och jag tänker såra dig tillbaka. – Hur då? – Det får du se. Han häller upp vatten från kranen och ställer ner ett glas på bordet. Sedan säger han det värsta jag har hört. Jag säger att i så fall är det ju ingenting som spelar någon roll längre. Jag går in i sovrummet och hämtar mina kläder och pengar. Han kommer efter. – Jag ska jaga dig. Det är bara bra om du börjar hata mig. Jag går tillbaka ut i köket. Sitter vid köksbordet igen. Jag kan sitta här hela natten om det behövs. Jag kan ta in på hotell. – Jag kommer att bli din värsta mardröm. Du kommer önska att du aldrig träffat mig. – Det gör jag redan. Han ställer sig framför mig, med knogarna mot bordsskivan och ansiktet en centimeter från mitt, och säger någonting snabbt som jag inte förstår. – Jag tänker inte säga det igen. Du hörde. Jag ser upp i hans ögon. De är blodröda. Han är full och stenad och sjuk i huvudet. Han ler lite och jag undrar 13
om han gör det här på skoj – om jag skulle kunna avbryta allting genom att också le lite nu och så skulle det bli som vanligt igen. När jag reser mig tar han tag i min arm. – Släpp. – Jag går ut nu. – Redan? Du har bara sagt att du ska gå trettio gånger ungefär. Han förhalar. Han vill ha radion. Han letar efter sina Ewings. Han går runt och svär och har ner mina saker och stoppar ner sina egna i en påse. Jag sitter vid bordet. Han vankar av och an och tittar i taket och skriker. – Fitthål! En vit kvinna! Det elakaste som finns! Hur kunde jag vara så jävla dum? Man får fan hålla sig till sin egen hudfärg! Han står i dörren mellan köket och sovrummet och stirrar på mig och verkar inte veta vad han ska göra nu. En kväll för två år sedan såg jag honom slå ner en knarkare på stranden med ett enda slag mot bröstet. Han går fram till kylskåpet och vräker upp dörren och säger att han ska betala mig för kokosnöten och fisken vi åt till middag. – Det behövs inte. Och det var du själv som lagade maten. Han går ut och kommer tillbaka in igen. – Just det! Du ska betala mig för maten jag lagat. – Hur mycket vill du ha? – Betala bara. – Hur mycket vill du ha? – Säg var pengarna är. Jag tar själv. – Hur mycket vill du ha? – Tvåtusen. Jag vill kasta dem på golvet, men jag vågar inte så jag lägger pengarna på bordet och hoppas att han inte ser att 14
mina händer skakar. Han plockar upp dem och gör en liten löjlig knyck med överkroppen innan han går. Jag låser dörren och hela huset andas ut. Fönsterluckorna på sina gångjärn, spikarna genom träet, all betong slappnar av och väntar på i morgon. Det åskar och blixtrar ute. Han blir blöt. Han springer i leran och mörkret. Jag inser att jag måste åka härifrån och aldrig mer komma tillbaka. Det finns inget annat alternativ. I samma stund som jag somnar knäcker han näsbenet på en kille som sitter utanför Tifany’s Bar & Restaurant och tigger.
15
Kingston N dag är allt annorlunda, precis som han sa. Solen strilar in i sovrummet och det kommer musik från en radio någonstans där ute. Jag tar hans dotter i handen och sätter henne i en taxi. Hon frågar ingenting för hon hörde allt och hon är tio år och van vid att vuxna skickar henne mellan sig i taxibilar. Sedan packar jag ner lite saker i en resväska och åker till stan för att söka upp en man som jag aldrig har träffat, men som sagt till mig att om jag någon gång behöver hjälp så ska jag komma till honom. Nere på vägen ser jag Curley Campbell komma ut från uthyrningsrummet som ligger på baksidan av Tiffany’s. Curley Campbell ser ut som den tjocka killen i Ward 21, fast han är lång. Han går mot en bil som står parkerad utanför. När han ser mig stannar han och vinkar. Han ger mig lift och klagar hela vägen. – Jag har varit här i tre dagar och två tjejer har redan börjat spionera på mig. Jag är en fet gammal gubbe, men det ser de inte. De ser en äkta Nike-overall, en lägenhet i London, ett arv och en bra lön. Pengar och sex är det enda de tänker på, pengar för att de inte har några och sex för att de inte har nåt annat att göra. De tror att det är normalt att man pippar fem gånger om dan och att alla gör det med alla, bara för att de själva håller på, men det är bara en jävla u-landsgrej. Du får se till att förekomma dem och tala om hemma att jag gav dig skjuts, för nu sitter de satans skvalleraporna på sina verandor och säger att vi
16
tillbringat natten tillsammans. Det är fan inte klokt. Jag hade glömt att det var så här. Curley Campbell bor i London och arbetar på British Rail. Han är här för att ordna bodelningen efter sina föräldrar som nyligen dött. Mamman var gammal och pappan blev överkörd av en taxi. – De säger att han gick ut i vägen utan att se sig för, men det tror jag inte ett skit på och om du har sett en gammal jamaican vid en vägkant så förstår du varför. Min pappa var nittio år och har aldrig ens cyklat. Kommer det en bil slänger han sig i buskarna. Aldrig att han skulle utmana ödet. Inte ens om han tagit ett par romshots. Ännu mindre om han tagit ett par romshots, faktiskt. Curley kör fort och tutar i varje kurva, pratar oavbrutet, svettas och kliar sig på halsen och beklagar sig över bilen. Han är på väg till ett telefonkontor för att ringa sin syster som i förra veckan, utan att tala om det för honom, sålde föräldrarnas tomt. – För hundratusen dollar! Den är värd minst en miljon, men hon bara gav bort den – bara för att hon inte vill ha ett hus där hon kan se sin mammas grav från köksfönstret. Men hon bor inte ens här, hon bor i England! Jag blir så jävla arg! Nu ska hon i alla fall få veta det. Han släpper av mig vid busstationen och jag åker buss från St. Elizabeth tjugo mil österut, tvärs över landet. Mandeville, May Pen, Spanish Town, Kingston. Stora träsk och moraser, torra fält, sluttningar och berg där det går getter. Vita hägrar som sitter på kornas ryggar och äter flugor. Röd jord och lera. Det går långsamt upp, upp, upp och sedan nedåt igen, mer grönska, mer fukt, bananträd, kaffeodlingar och små åar. Regnpölar i Clarendon och
17
ånga som stiger upp från asfalten i St. Catherine. Små städer i gammaldags westernstil, rombarer, Lottoskyltar, shoppingplazor, utsiktsplatser där allting är ett vykort. Avståndet är kort men vägen är lång, omständlig och full av hål. (Och om man inte är van kanske man tycker: vad mysigt att skumpa fram på en riktigt dålig väg för en gångs skull! Tänk att det går att leva utan en bra motorväg och ändå vara lycklig.) På varje station försäljarna som går sina varv vid fönstren och ropar och sticker in händer fulla med sockerrör, juicekartonger och Winterfresh. En liten bit motorväg med skyltar. BUCKLE UP TODAY — I T’S THE RIGHT START ARRIVE ALIVE — D ON’T DRINK AND DRIVE SLOW DOWN — S AVE A LIFE SPEED KILLS — K ILL YOUR SPEED WEAR A HELMET — P ROTECT YOUR LIFE THE UNDERTAKER LOVES AN OVERTAKER Alla sitter tysta. Klockan tolv sätter busschauffören på »Straight Talk«, det handlar om det höga antalet tonårsgraviditeter och folk ringer in till Mutty Perkins med den ena historien efter den andra om elva–tolvåringar som blivit på smällen och säger att man borde hålla ungdomarna inomhus eller ge dem något så de slutar intressera sig för det där. Sedan kommer »The Gospel Music Machine« på Love 101 . Några försöker sova men det skakar väldigt mycket och gospeln dånar verkligen och dessutom är det så trångt i bussen att ifall man somnade skulle man börja luta sig för mycket på den som sitter bredvid. Den 18
sista biten är vi tjugo vuxna och fyra barn på tolv säten. Man ser några hamnfabriker, betongmurar med hål i, folk som sitter och gör ingenting på trapporna till sina skjul där tvätten hänger utanför. Det stora huset med skylten Food For The Poor Inc. och en sådan där fisk som de kristna ritade som hemligt tecken i sanden på den tiden Jesus var en subversiv person. En restaurang som heter Hardcore Chicken, sophögar med getter och barn på och huset dit man går för att hämta ut sitt pass. Eller försöka hämta ut det. Kingston är den största engelsktalande staden söder om Miami (officiellt är Kingston engelsktalande och officiellt är den engelska drottningen Jamaicas statschef), en tredje världen-metropol med kontinuerlig inflyttning. Trots att myndigheterna medvetet ser till att inte bygga allmänna avloppssystem och toaletter fortsätter folk att flytta in från fattigdomen på landsbygden (som kanske ändå var en något lindrigare fattigdom eftersom man hade rent vatten och större möjligheter att få tag i mat) för att bygga sina bostäder av plåt, papp och skräp där det finns plats och sedan leva där under ständigt hot från salmonella, tuberkulos och regeringens bulldozers. När vi kör in i staden är det solnedgång. En solnedgång är förstås speciell var den än inträffar men jag har aldrig sett en sådan solnedgång som i Kingstons Downtown klockan fem. Först ett mjukt gråfärgat ljus och sedan en långsamt rosa ton på himlen och en nervös stress som kommer krypande, känns överallt och syns på alla man möter. Det är stressen hos de kontorsanställda och turisterna att hinna tillbaka till sina hem och hotellrum innan de andra tar över. Innan gatorna och parkerna invaderas av fattiga, kriminella och gunmen. 19
»Gunman is trying to be as powerful as God«, sa Bob Marley. Förra gången jag var inne i staden såg jag en städare som tvättade bort blodet efter två poliser och två unga killar som skjutits ihjäl på en liten gata precis här, innan man kommer in på Ocean Drive med sina tre–fyra höga kontorshus och skinande fasader. Det var på nyheterna samma morgon. Men den lilla klick människor som nu skyndar ut ur kontorshusen för att bege sig hem till sina euroamerikanskt stylade liv i andra stadsdelar hävdar ofta att fattigdom, kriminalitet och gunmen inte existerar i JA. Det är de – en kvinna i högklackade skor med attachéväska i ena handen och en påse Mother’s Patties i den andra, en vaktchef med handklovar och pistoler, en man i kostym som pratar i en grå mobiltelefon, ett par som går mot sin bil – det är de som, om du träffar dem utomlands eller på något galleri eller på partyn i Beverly Hills och Mona Heights, kan tänkas säga att den höga mordfrekvensen är en lögn. Det är de som åker till Varadero eller Bahamas på semester, som skriver insändare till tidningarna om det depraverande i dancehall – om de nu har erkänt att dancehall existerar – och som får radiostationerna att bojkotta hitlåtar som Bounty Killers »Look«, på samma sätt som de bojkottade låtar av Bob Marley. (Det är pinsamt, men jag minns hur jag första gången jag var här kände mig trygg när jag såg dem. Och varje gång jag såg en vit.) Vad de där människorna än gör så brukar de vilja slå hål på myterna om Kingston och både fysiskt och psykiskt distansera sig från bilden av staden: mullrande soundsystem och betongklossar och korrugerad plåt i områden som Tivoli Gardens, Jonestown och Trenchtown. Det 20
finns inte. (Det bästa vore om inget av det fanns och det är därför regeringen har bulldozers, samma sorts bulldozers som regeringen i Barbados använt mot sina rastafamiljers hus.) När man kör på Spanish Town Road har man Tivoli Gardens till höger mot hamnen och Trenchtown och Jonestown på vänster sida. En gång var det här helt vanliga bostadsområden, men medelklassen flyttade ut och i tomrummen de lämnade efter sig växte en så kallad slum, några av världens våldsammaste och mest beryktade ghetton och en demografi som innebar att vissa människor inte vågade korsa sin egen gata. Om du åker in i ghettot med en guide, kanske någon kopplad till Meet The People-programmet eller sightseeingturer som »Jamaica For Real« och »See The Yards«, får du se gator som är oväntat lummiga och vackra och de kanske visar dig områden som Mexico, Tel Aviv, Rema och Concrete Jungle, Matthews Lane och den osynliga linjen vid sjunde gatan som var gränsen mellan (Jamaica Labour Party) och (People’s National Party) när de stred som värst i början av 1980-talet. Platsen där Tel Avivs toppman Steve Dick mördades av Spoilers i förra veckan. Du får veta att både Tel Aviv och Spoilers tillhör . Att det inte bara handlar om partipolitik. Någon kanske försöker förklara för dig och du kanske försöker förstå. Men jag ska inte dit. Jag ska upp till ett speditionsföretag på East King’s House Road i Uptown. Man går fram till en liten sliten reception där en kvinna sitter och fläktar sig på en stol vid skrivbordet. – Mr Sundberg is working from his private home today, säger hon. Jag säger att jag är en vän till familjen, och hon ger mig 21
en adress. Hon ser på sina naglar. De är långa på vänster hand och helt nerklippta på den högra. – Jag fattar inte att folk åker hit. Det här är helvetet på jorden, ser du inte det? Vet du hur många som dör här ute varje dag? När jag är klar här skyndar jag mig hem och sen stannar jag där. Jag går inte ut för jag vill inte ha en kula i huvet. – Jag trodde inte man var så rädd om man bodde här. – Men det är ju för oss som bor här som det är värst! Tror du nån skulle göra dig, en turist, illa? Man är rädd jämt. Om man inte bor i Beverly Hills då.
* * *
Hans hem ligger också i Uptown. Det kanske är svårt att vara vit och bo någon annanstans. I vissa områden är ett vitt ansikte en uppmaning till våld, står det i guideböckerna. Inte här. Jag ringer på dörrklockan. En solbränd man i linnebyxor och uppknäppt skjorta öppnar. Han betraktar mig och min väska i några sekunder – han heter Kurt Sundberg och han har ett emaljöga – och sedan säger han: – Äntligen kommer du. Och så bra att det var just i dag. Kom in. Jag har aldrig varit i ett sådant här hus i JA. Vi går genom en hall med bokhyllor från golv till tak, ut i ett stort vardagsrum med möbler från i Miami och ett notställ med en trombon och ut på en veranda mot trädgården som är grön och välplanterad med ett litet vattenfall i mitten. Kurt presenterar mig för en annan man som heter Lemke och talar svenska och engelska med tysk brytning. – Det var Lemke som satte mig här, säger han och klap22
par till Lemke på axeln. Det var 1984 och han tyckte att jag skulle skriva en komedi åt honom om två tyskar som kommer till Kingston för att bli reggaestjärnor. Något i stil med »Cool Runnings«, du vet, fast tvärtom eller hur man ska säga. Egentligen är han väldigt begåvad, gör allt från dokumentärer till enmansproduktioner och filmer med amatörskådespelare, men det där var en usel idé. För det första så är det en självmotsägelse – man kan inte göra en tysk komedi för tyskar har ingen humor. Varje gång jag träffar tyskar bjuder jag hem dem och får Karleen att laga fantastiska middagar som vi avslutar på verandan och varenda gång slutar det efter ungefär fyra öl med att jag måste kasta ut dem och be dem att aldrig mer komma tillbaka. Tyskar är trångsynta och saknar fantasi och är absolut inga som man ska slösa bort komedier på. Men jag bodde på ett hotell i närheten av Alligator Pond och satt och skrev på det där manuset i sex veckor. Lemke betalade biljetten och rummet och sedan kom han ner själv för att läsa. Han gillade det inte ett dugg. Haha, Lemke, nicht gut, nicht? Lemke nickar och drömmer sig tillbaka till 1984. Kurt pratar på: – Det var ju hopplöst från början. På den tiden borde man ha skrivit om kokainkriget. Som i Yardie-böckerna. Cracket som gav helt nya dimensioner åt kokainsmugglingen. Men det fattade ju inte vi. I alla fall var det så att jag behövde gummistämplar till en grej. Jag ringde ett företag som tillverkar såna och pratade med en kvinna där. Det var ett jäkla trassel och vi kom att prata nästan varje dag. Antar att hon gillade mig också, för om det var någon annan som fick mitt samtal så kopplade de alltid in mig till henne. Och jag behövde få stämplarna levererade 23
till en viss dag, men firman kunde inte köra ut dem då, så hon tog en taxi hit med dem. Och levererade! Sen gifte vi oss en månad senare och jag köpte det här huset. – Och nu är du som Beenie Man, råkar jag säga. Du har en babymother som heter Karleen. Han skrattar och säger att hon är mer än en babymother och att jag ska gå in och hälsa på henne och hämta öl. Köket är helt vitkaklat. Hon står i en mörkrosa klänning och tar upp tvätt ur en stor amerikansk tvättmaskin. Jag märker att jag stirrar på allting: brödrost, strykjärn, matberedare, mikrovågsugn, mini-. Hon hälsar på mig och vi pratar. Hon väntar sitt tredje barn. När hennes första dotter Shantal föddes bodde Karleen ensam med henne i Trenchtown. På nätterna vaknade hon av att gunmen gick på taket till deras hus och hon tog Shantal och kröp in under sängen, väldigt tyst. – Till slut fick jag köpa en liten madrass som vi kunde ha liggande där. Fy sjutton. Man kan inte ha det som vi hade det i ghettot. Hon var nitton år och blev räddad av en svensk. Jag antar att hon hörde på hans röst att han kunde rädda henne. Nu har hon slutat jobba och går här bland hushållsapparaterna och läser böcker som han skickar efter åt henne på Internet. De liknar par jag brukar träffa i Sverige. Han dricker hela dagarna, blir snabbt sentimental och berättar ofta för andra om hur fantastisk hon är. Hon känner till allt han talar om, alla operor, böcker och krig han diskuterar. Hon är mycket sval och slätar över saker han säger. En liten pojke kommer ut på verandan och sätter sig i mitt knä.
24
– Ah, jag visste väl det! utbrister Kurt. Han är för rolig. Du är precis hans typ. Han heter Bobby. – Han är väldigt lik dig. Särskilt på ögonen. – Ja, inte sant? Till och med på ögonen. Jag förlorade vänster öga i en olycka för många år sedan och nu har jag protes. Och han ser likadan ut! Det är helt vansinnigt, för det är ju inte genetiskt. Man föds inte med ett konstgjort öga! Det är verkligen underligt. Pupillen i Kurts vänstra öga är en liten svart prick, och Bobbys är precis likadan. Karleen kommer och tar Bobby och går med honom in i huset igen och stänger dörren till verandan. Kurt röker cigarr och bjuder på cashewnötter. Lemke säger att det är synd att jag inte talar tyska. Jag säger att jag vill åka tillbaka till Sverige. – Förlåt att jag frågar, men varför just nu? – Jag har bråkat med min kille. Kurt nickar och tar upp cigarren och tänder den igen. – Det blir nog bra ska du se. Hur som helst kan du inte åka hem nu för vi har ett litet uppdrag åt dig här. Jag ringde faktiskt till din morbror i Sverige i går för att få reda på var man kunde få tag i dig, men nu är du ju här. Och min fråga är: kan du tänka dig att göra en film för Lemke? Han är här för att ge mig ett filmförslag men jag kan inte göra den. Dels håller jag inte på med film på det sättet längre, jag har fullt upp med firman nu när jag har fått familj att försörja, och dels är jag helt enkelt för gammal. Det ska vara något ungdomligt, som allt annat nuförtiden. Ja, det där vet väl du hur det är. Fan, till och med här nere märker man av det. Vi som är födda på fyrtiotalet är snart inte vatten värda.
25