MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.39 Sida 3
Anne Holt och Anne Holt
4 3 2 1
3 4 5
4 3 2 1
3 4 5
MAJ-BRITT, MARS-BRITT OCH MOPSEN MUNTERMOR Översättning Barbro Lagergren
4 3 2 1
3 4 5
4 3 2 1
3 4 5
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.39 Sida 5
FÖRSTA KAPITLET,
där Maj-Britt måste gå och lägga sig så tidigt att hon vaknar mitt i natten, och där den gigantiska hunden Rambo lockar ut henne i mörkret för att ge henne en livs levande överraskning.
Kvällen innan den dagen då Maj-Britt Solgård-Larsen skulle börja i tredje klass kunde hon absolut inte somna. Inte så konstigt egentligen, eftersom både hon och hennes lillasyster Juni hade skickats i säng alldeles för tidigt hela den senaste veckan. Under sommarlovet hade de vänt på dygnet påstod mamma och tvingade dem att borsta tänderna redan vid sextiden på eftermiddagen. Pappa protesterade förstås, så där som han alltid muttrade lite om mammas mest obegripliga påhitt. Som vanligt hjälpte det inte det minsta. När Maj-Britt måste gå och lägga sig den här tidiga måndagskvällen i augusti, var det fortfarande strålande solsken ute. Sensommarvärmen smög sig in genom den smala öppningen i fönstret och täcket kändes alldeles för tungt. Maj-Britt kunde höra barn skrika och skratta från studsmattan tre trädgårdar längre bort. En gräsklippare surrade och gick. Fåglarna kvittrade och sjöng och förde ett sådant oväsen att det var fullkomligt omöjligt att tänka på att sova. Det hade varit den bästa sommaren i Maj-Britts åtta år och tre månader långa liv. Hon lade sig på rygg, blundade och tänkte tillbaka på den där dagen i maj när Mars-Britt dykt upp. Ut ur häcken
5
2324-14859-602103_LillaPiratforlaget-MajBrittMarsBritt - Front
- FB 001 - LowRes_PDF - 4/2/2012 11:35
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.39 Sida 6
mellan familjen Solgård-Larsens infart och det gamla sneda och vinda grannhuset hade Maj-Britts nya bästis krupit fram. Ny och ny, förresten, sanningen var väl att Maj-Britt aldrig hade haft någon bästis förrän det dök upp en oväntad granne. Hon kallade sig MarsBritt och nu hade nästan alla glömt att hon egentligen hette Victoria. – Min lyckodag, viskade Maj-Britt ut i sovrummet medan hon tänkte på Mars-Britt. Det var så ljust att det inte ens blev mörkt när man blundade. Färgade fläckar dansade runt på en blågrå himmel bakom ögonlocken. Maj-Britt log och kramade Molly intill sig. Hennes finaste docka var mjuk och vacker och luktade väldigt starkt av mamma efter att Juni tömt hela hennes parfymflaska i docksängen förra veckan. Mars-Britts och hennes mamma Annas hus hade rustats upp och äntligen var det färdigt. Snickare hade kommit och gått hela sommaren. Mars-Britts morfar Mariusz hade slagit upp ett tält alldeles intill den fina kojan i eken längst ner i trädgården. Där hade han bott sedan midsommar. Det fick inte plats tre personer i den pyttelilla husvagnen där Anna och Mars-Britt hade hållit till. Mariusz hade snickrat och målat och gormat och svurit så det stod härliga till hela sommarlovet. De flesta svordomarna var på polska, så det gjorde inte så mycket, tyckte Maj-Britt. Mariusz betedde sig som om han var chef över alla byggnadsarbetarna. Egentligen var han pensionerad urmakare. – Tiden springer ifrån oss urmakare, mumlade han sorgset varje gång han gjorde något fel. Och det var ganska ofta.
6
2324-14859-602103_LillaPiratforlaget-MajBrittMarsBritt - Back
- FB 001 - LowRes_PDF - 4/2/2012 11:35
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.39 Sida 7
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.39 Sida 8
Han kopplade till exempel utomhuskranen till varmvattnet så att Anna dödade sina rosor med kaskader av skållhett vatten innan hon upptäckte misstaget och nästan började gråta. Han köpte en ytterdörr som var alldeles för stor för öppningen där den skulle passas in och hade nästan sågat ner halva hallväggen innan en av de riktiga snickarna kom springande och fick stopp på honom. – Men nu ska jag ta mig sjuttsingen visa att en urmakare kan springa från tiden också! brukade Mariusz sedan säga innan han gnuggade händerna och satte igång med ett nytt projekt. Till och med pappa, som egentligen hade tummen mitt i handen och förbjudits av mamma att laga någonting alls, hade smugit sig över till grannarna så fort han fick en chans. Och nu var huset färdigt. Mars-Britt, Anna och Mariusz hade flyttat in. Mars-Britt hade till slut fått en riktig adress. Det allra, allra bästa med att Mars-Britt hade fått en riktig adress var att hon skulle börja i Maj-Britts skola. De skulle gå i samma klass. De hade samma skolväg. De skulle gå till skolan tillsammans, Maj-Britt och Mars-Britt, varenda dag hela året. Tanken var så fantastisk att Maj-Britt plötsligt öppnade ögonen. Hon måste ha somnat ändå, för nu var det mörkt ute. Ett mjukt, blått mörker som var svalt och varmt på samma gång. Maj-Britt hade dragit täcket över sig i sömnen. Nu lyfte hon försiktigt av det igen och ställde sig på knä i sängen. Gardinerna rörde sig lätt i draget. Maj-Britt andades in doften från glipan i fönstret. Det luktade dags för skolstart: lite kyligt, lite fuktigt och massor av blommor. Någon hade grillat, kände hon. Den avlägsna doften av bränt kött
8
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.39 Sida 9
blandades med en svag doft av nyklippt gräs och avgaser från gräsklipparen som inte var igång längre. Hela huset sov, märkte Maj-Britt. Det var nästan så att hon kunde höra den lugna andhämtningen från Junis rum, fast dörren var stängd. Juni var fem år och bara tyst när hon sov. Mamma också. De hade loppor i blodet, brukade pappa säga. Maj-Britt tyckte det var äckligt att tänka på små odjur som skuttade omkring inne i Junis och mammas ådror, trots att hon visste att pappa inte menade det bokstavligen. Nästan ännu värre var det när farmor sa att mamma och Juni hade myror i rumpan. Nu sov allihop, utan både loppor och myror. Maj-Britt kikade upp mot Mars-Britts hus. Det var mörkt i Mars-Britts rum, såg Maj-Britt. Bara ett svagt, grönt ljus trängde igenom gardinerna. Det kom från nattlampan, visste Maj-Britt, en lysande, tjock groda med öppen mun där det satt en fluga. – En fet, svart spyfluga, brukade MarsBritt säga och så skrattade hon förtjust. Mars-Britt gillade konstiga saker. Maj-Britt försökte se vad klockan var, men hur hon än vred på armen lyckades hon inte urskilja visarna. Något rörde sig där ute. Maj-Britt såg det tydligare när ett lätt sommarmoln gled vidare och lät fullmånen lysa över trädgården. Det var Rambo som kom tassande.
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.39 Sida 10
Mars-Britts hund var nästan aldrig kopplad längre. För det mesta höll han sig ändå i närheten. Anna brukade säga att Rambo nog var en katt som haft oturen att födas i en gigantisk hundkropp. Han var olydig och självständig och brydde sig egentligen inte så väldigt mycket om något annat än Mars-Britt och sig själv. På nätterna brukade han ligga i hundkojan som Mariusz hade byggt på gårdsplanen. Maj-Britt hade aldrig sett att Rambo nosade omkring på baksidan av huset så här sent. Nu måste det tilläggas att hon sällan eller aldrig var vaken så här dags, men ändå. Hon satte sig bättre upp och kisade för att se tydligare. Annas och Mars-Britts trädgård var inte en djungel längre. Under våren och sommaren hade Anna rensat och planterat, huggit ner träd och tagit bort buskar, gjort i ordning gräsmatta och vackra rabatter med släta stenar kring på hela den backiga tomten. Mitt i den svaga sluttningen där allt var förberett för att göra en karpdamm med riktigt vatten och levande fiskar, satte Rambo sig. Plötsligt tittade han rakt på Maj-Britt och lyfte tassen. Maj-Britt log och vinkade försiktigt tillbaka. Han fortsatte titta på henne. Maj-Britt vinkade en gång till åt Mars-Britts jättestora grand danois. Ännu en gång lyfte Rambo tassen mot Maj-Britt. Det verkade nästan som om han ville berätta något. – Hej, viskade Maj-Britt. – Grrooooouff, hörde hon från Rambos hals, men han hade knappt munnen öppen och tungan hängde nästan ända ner till marken precis som vanligt. Första gången Maj-Britt träffade Rambo – det var en vacker
10
:35:43 - Yellow Black Cyan Magenta
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.40 Sida 11
lördag i maj – blev hon livrädd. Under sommaren hade hon bit för bit lärt sig att han inte var farlig. I alla fall inte för snälla människor. Han luktade lite konstigt och dräglade alldeles förfärligt, men i grund och botten var han en godmodig hund som allra helst ville vara ifred. Ungefär som tjuren Ferdinand, brukade mamma säga. Men inte nu. Det såg precis ut som om han ville få henne att komma ut, tänkte Maj-Britt och lossade barnspärren på fönstret för att kunna öppna det helt. – Rambo, sa hon så högt hon kunde utan att det blev ett riktigt rop. Vad vill du? Rambo ruskade på huvudet. Så böjde han försiktigt på halsen och öppnade munnen. Något litet och ljust dunsade i marken. Något litet, ljusbrunt och levande, tänkte Maj-Britt och blev alldeles varm. Det var för mörkt för att se vad det var, men det rörde på sig. Pyttesmå rörelser som liksom inte riktigt visste vad de ville. – Grrooouuff, sa Rambo igen och ville inte släppa Maj-Britt med blicken. Maj-Britt tyckte om att titta på Dödlig fångst på teve om krabbfiskarna i Berings sund och reportage om livsfarliga vilda djur. Hon blev på något sätt mindre orolig av att veta hur farlig världen kunde vara där ute och långt borta. Särskilt på det stora havet, där MajBritt mycket sällan befann sig. Det vita huset där mamma, pappa, Juni och Maj-Britt bodde var världens tryggaste ställe jämfört med Berings sund och den indiska djungeln. Maj-Britt var duktig på att klara sig själv så länge det varken fanns tigrar eller vithajar i närheten. Gillestugan på kvällen framför teven var helt okej, men hon
11
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.40 Sida 12
hade aldrig vågat sig ut ur huset när alla de andra sov. Hade aldrig haft lust heller. Det lilla byltet pep. Nu låg det mellan Rambos framben och sprattlade. Utan att riktigt tänka på vad hon gjorde smög Maj-Britt sig upp ur sängen, stack fötterna i de lila crocsen och drog på sig morgonrocken med Pippi Långstrump på ryggen. Sakta tryckte hon ner dörrhandtaget medan hon höll andan. Eftersom hon visste exakt vilka brädor som knarrade, tog hon sig ända fram till trappan utan att det hördes ett ljud. Halvvägs ner stannade hon. Det här vågar jag inte, tänkte Maj-Britt. Och inte fick hon göra så här heller. Men när hon tänkte efter kunde hon inte komma ihåg att pappa hade ställt upp några särskilda regler om att gå ut ur huset ensam mitt i natten. Det var nog säkert förbjudet ändå. Det lät logiskt att man inte fick göra sådant. Rambo hade på sätt och vis ropat på henne. Rambo var världens största hund. Han var Maj-Britts vän. Varken inbrottstjuvar eller något som var ännu värre skulle våga skada henne med Rambo i närheten. Dessutom behövde hon inte ens gå ut på vägen, hon kunde smyga sig igenom den lilla grinden Mariusz hade gjort i staketet mellan tomterna. – Jag kommer, sa Maj-Britt nästan ohörbart och tassade nedför resten av trappan. Ute var det väldigt mycket natt. Mörkt och mycket kyligare än när hon lade sig. Nästan alldeles tyst. Bara det svaga suset från Ringveien kunde alltid höras uppe på åsen där Maj-Britt bodde.
12
1:35:36 - Yellow Black Cyan Magenta
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.40 Sida 13
Och Rambo. – Grrooouuff, hörde Maj-Britt en gång till när hon närmade sig grinden. Hon måste öppna den riktigt långsamt, eftersom Mariusz inte var särskilt duktig på att bygga grindar heller. Träet knarrade lätt och det knäppte ljudligt i gångjärnen när Maj-Britt till slut måste trycka till ordentligt för att öppningen skulle bli tillräckligt stor. – Rambo, viskade hon. Nu kommer jag! Med snabba små steg sprang hon över den ojämna gräsmattan. Rambo satt fortfarande stilla. Mellan hans ben låg det lilla byltet kvar och pep. Maj-Britt strök med handen över Rambos stora huvud innan hon satte sig på huk för att se efter vad det var han hade burit omkring i munnen. Byltet var silkesmjukt mot hennes händer när hon varsamt lyfte upp det.
MajBritt o Mopsen 120327_Layout 1 2012-03-27 16.40 Sida 14
En hund, tänkte Maj-Britt häpet. Hunden hade fyra smala ben under en rund och gosig kropp och en pytteliten svans som blev till en knorr på ryggen, som på en gris. Huvudet var klotrunt, med det plattaste, sötaste hundansikte MajBritt någonsin sett. Två kolsvarta ögon glittrade i månskenet. – En mops, viskade Maj-Britt. Hon hade nästan tappat andan av förvåning. En pytteliten babymops! – Måppps, sa Rambo och gäspade. – Mjaauu, sa den lilla mopsen pipigt. – Vad gör jag med dig? sa Maj-Britt lågt och kände först nu att hon frös. Varför i hela världen är du här och vad ska jag göra med dig, lilla vän? – Mjaaauu, svarade mopsen och stoppade in det trubbiga ansiktet djupt i Maj-Britts armveck.