definierar termer som används för analytiska definitioner. Textens uppgift är ju att ange tillräckliga kriterier för när ett brott skall (prima facie) anses föreligga och inte att täcka in ords denotation. Säger man t.ex. ”En urkund är ett legitimationskort”, och betraktar detta som en definition, så består denna i att man anger en underklass (legitimationskort) av klassen av ting som faller under termen i fråga (”urkund”). Att något är ett legitimationskort är visserligen ett tillräckligt kriterium för ”urkund”, men definitionen är inte analytisk, utan denotativ, och som sådan mycket ofullständig. Säger man det motsatta – ”Ett legitimationskort är en urkund” – så har man givit början av en analytisk definition som för sin fullbordan kräver att specificerade egenskaper hos objekten i den mindre klassen anges. Att tillhöra en viss större klass är ett otillräckligt kriterium. Låt oss se på legaldefinitionen av ”urkund” i BrB 14:1 andra stycket: ”Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg eller annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett eller dylikt bevismärke.” Denna definition ger två alternativa uppsättningar av kriterier för att något skall vara en urkund: (1) S är en handling; och (2) S är ett bevismärke; och
(a) S har upprättats till bevis; eller (b) S är av betydelse som bevis. S är ett legitimationskort eller en biljett eller dylikt.
I båda fallen utnyttjas primärt en analytisk metod, men i (2) är det andra kriteriet angivet indirekt, genom en denotativ definition och ett anpassarord (”dylikt”). Den rent analytiska metoden är övergiven, och begreppsbildningen framstår explicit som öppen. Vidare finns inskjuten under (1) en denotativ definition av alternativ (a): ”protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg” med tillägget ”annan” som visar att listan är öppen. Åtskilliga brottsdefinitioner i BrB innehåller fullständiga uppräkningar av alternativa kriterier. Ett exempel finns i definitionen av ocker (BrB 9:5): ”trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning”. Den disjunktiva formen hindrar inte att definitionen av brottstypen är analytisk. På ifrågavarande nivå är begreppet slutet. Andra uppräkningar är ofullständiga, och då kan det inte bli tal om några analytiska definitioner. Det låter sig inte göra att i BrB 13:7 som kriterium för ”spridande av gift” ha t.ex. ”förgifta annat” eller ”sprida dylikt”. För att det hela skall bli begripligt måste man föreställa sig ett obestämt huvudord, som i sammanhanget definieras denotativt genom uppräkningen. Därmed sätts dessa fall på samma nivå som de, där lagen uttryckligen anger ett huvudord som definieras denotativt genom en (ofullständig) uppräkning. 28
11-22 Iustus Prolog 6 maj.Indd 28
2011-05-06 11.34