Jesper Svartvik är född 1965, präst och forskare. Han har under många år forskat och undervisat om bland annat bibeltexternas tolkningshistoria och judisk-kristna relationer. I sin tjänst pendlar Jesper Svartvik mellan Lund och Jerusalem.
Den bok som du nu håller i din hand vill uppmärksamma försummade sätt att tala om nåd. Nåden vill oss inte illa. Att bli vän med nåden är att se och inse att den visar sig för oss inte bara i våra svagaste stunder. Boken vill fånga toner av nådens sällsamma melodi som vi kanske inte har hört tidigare – så att vi lär oss konsten att bli vän med nåden.
9
svartvik_naden_CVR.indd 1
Jesper Svartvik Konsten att bli vän med nåden
Det är inte lätt att bli vän med nåden. Ibland har nåd enbart förknippats med misslyckanden. Detta sätt att tala om nåden kommer till uttryck i den kända formuleringen ”att låta nåd gå före rätt”. Men nåden har inte bara möjlighet att uppenbara sig när vi har gjort fel.
789152 637449
2018-06-19 11:10
Konsten att bli vän med nüden
Till mor och far
Jesper Svartvik
Konsten att bli vän med nüden
© 2018 Jesper Svartvik och Verbum AB © Författarfoto omslag: Pontus Tideman Omslag: Maria Mannberg Grafisk form och sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Dimograf, Polen 2018 ISBN 978-91-526-3744-9 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se
Innehåll Förord
9
Inledning
11
KAPITEL ETT
”Att göra rätt”
17
Handlingar – den första milen Hopp Har jag fel?
17 25 32
KAPITEL TVÅ
Konsten att bli vän med nåden Att bli vän med nåden Den andra milen Den gröna milen
42 43 46 53
6
KAPITEL TRE
”Att vandra ödmjukt med din Gud” Den andra filen Att vandra ödmjukt med andra Att vandra med din Gud
Noter
67 67 75 78 91
Bibliografi
107
Register
117
7
Förord Konsten att bli vän med nåden – kanske tycker någon att den här boken har en egendomlig titel. Ofta tänker vi väl att nåd är något som vi får bara när vi inte förtjänar det. ”Att låta nåd gå före rätt”, heter det ju. Därför värjer vi oss kanske mot detta begrepp. Nåden känns måhända ovärdig och förnedrande – och blir då något som vi helst skulle vilja slippa eftersom dess själva förutsättning är våra brister och begränsningar, våra misslyckanden och tillkortakommanden. Ett av huvudsyftena med boken är att visa att detta sätt att resonera om nåd är ofullständigt och otillräckligt. Det beror nog på att nåd är ett problematiskt begrepp: ja, märkligt nog är det på en och samma gång, å ena sidan, överutnyttjat och därmed för många förbrukat, och, å andra sidan, inte tillräckligt använt, och därför obrukat och därmed obekant. Denna bok vill visa att det finns få saker som är så viktiga i detta liv som just konsten att bli vän med nåden.
9
Boken bygger på och vidareutvecklar en föreläsning som hölls i Göteborg den 15 mars 2017 vid präst- och diakonmötet, och den 12 juni 2017 vid Biskopens pedagogdag. Jag är djupt tacksam för biskop Per Eckerdals inbjudan att hålla dessa föreläsningar. Ett särskilt stort tack riktas till Tamara Cohn Eskenazi och Annika Wenemark för värdefulla samtal om texten. För stimulerande samtal om textens innehåll vill jag gärna även varmt tacka Göran Larsson samt Sara och Ophir Yarden med familj. Ett stort tack framförs även till Verbum förlag, särskilt Birgitta Axelsson, Jonas Eek och Kristina Wänblom. Det är en stor glädje för mig att dedicera denna bok till mina föräldrar Gunilla och Jan Svartvik. Jerusalem den 15 mars 2018 Jesper Svartvik
10
Inledning Det var någon gång i nyårstid – när tiden för det gamla året 2016 var på väg att rinna ut, och det nya året 2017 med nyårsklockor skulle ringas in – som jag berättade för min kollega och vän Tamara Cohn Eskenazi att jag höll på att skriva en bok som förhoppningsvis skulle hjälpa läsaren att inte uppfatta nåden som en förödmjukande fiende utan snarare som en vän som vill oss väl. Hon log och sade då: ”Aha, befriending chesed”. (Hon använde det hebreiska ord som brukar översättas till svenska med ”nåd”.) Tanken att bli vän med nåden har under de senaste åren blivit så viktig för mig att den har fått ge namn åt denna bok. Detta är alltså bokens huvudärende: att hjälpa läsaren att bli vän med nåden, och den tar sin utgångspunkt i en särskild vers i den bibelbok som är uppkallad efter profeten Mika som verkade i Jerusalem med omnejd på 700-talet före vår tideräkning. I Mikas bok finns det en mening som har beskrivits
11
som ett moraliskt genombrott i historien: det sjätte kapitlets åttonde vers.1 Den bok som du nu håller i din hand undersöker tolkningar och tillämpningar av denna ytterst inflytelserika bibelvers: Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: • att du gör det rätta, • lever i kärlek • och troget håller dig till din Gud.2 I centrum finns tre kortfattade formuleringar i den hebreiska originaltexten på den tredje, fjärde och femte raden: den första är ‘asot mishpat som kan översättas med ”att göra rätt”; den andra är ahavat chesed, vilket ordagrant kan översättas med ”nådens kärlek” eller ”kärleken till nåden”; och den tredje är hatsnea‘ lekhet ‘im Elohekha, som kan översättas med ”att ödmjukt vandra med din Gud”.3 Dessa tre pregnanta uttryck fångar så mycket av det som den här boken handlar om, nämligen nåd: chesed på hebreiska, charis på grekiska och gratia på latin. Om dessa tre formuleringar handlar denna boks tre huvudkapitel: ‘asot mishpat, ahavat chesed och hatsnea‘ lekhet ‘im Elohekha. Detta väcker många frågor: Hur vet vi vad som är rätt? Hur ska vi tolka och tillämpa det gåtfulla uttrycket nådens kärlek? Vad innebär det egentligen att vandra ödmjukt? Ja, denna enda bibelvers väcker verkligen många tankar.
12
”Amazing Grace” Det har i förordet nämnts att denna bok har sin upprinnelse i en förfrågan från biskop Per Eckerdal. Han gav mig det hedrande uppdraget att skriva en bok för pedagoger, diakoner och präster i Göteborgs stift. Den boken fick titeln Förunderligt förtroende.4 Dessutom skulle jag föreläsa under 2017 för dessa tre grupper. Denna bok är alltså en bearbetning och utveckling av de föreläsningarna. När jag tackade ja till denna förfrågan hade jag ingen aning om att orden från John Newtons psalm Amazing Grace (”Oändlig nåd”) plötsligt en dag skulle bli mina egna, om än i omvänd ordning. Newton skrev: I was blind, and now I see.5 Jag hade god syn, men de senaste åren har i allra högsta grad påverkats av allvarliga ögonproblem. Först fick jag en näthinneavlossning i mitt ena öga, och ett år senare ett antal rupturer (bristningar) i det andra. Det är svårt att med ord uttrycka hur omvälvande denna förändring har varit för mig: under drygt trettio år var jag en ständigt läsande person, och plötsligt en dag var mina livsvillkor för all framtid fullständigt och fundamentalt förändrade. Mitt i denna livets villervalla skulle jag ändå försöka läsa, tänka, skriva och korrekturläsa om amazing grace. Ingenting som jag har skrivit tidigare har i så hög grad präglats av min livssituation, oro inför operationer, tårar och smärta. I denna situation tänkte jag ofta på den 15 mars och den 12 juni 2017, och dessa datum gav mig på något
13
förunderligt sätt kraft att orka kämpa vidare ännu en tid: timmar blev till dagar, dagar blev till veckor, och veckor blev till månader – och nu har föreläsningsanteckningarna blivit en bok med ett förord daterat ett år efter föreläsningen den 15 mars 2017.
”… och lett oss fram till detta tillfälle” Under de senaste åren har mina tankar ofta gått till en hebreisk bön, med rötter i andra templets judendom. Bönen kan, med andra ord, härledas tillbaka till Jesu tid: Barukh attah Adonai Elohenu, melekh ha-‘olam, she-hechejanu we-qijjemanu we-higgi‘anu la-zman ha-zeh. ”Välsignad vare du, Herren vår Gud, tillvarons majestät, som har gett oss livet och har bevarat oss och lett oss fram till detta tillfälle.”6 Detta är en bön som människor i två tusen år har bett vid alldeles särskilda tillfällen, exempelvis när de stora högtiderna firas, vid ett barns födelse, när vänner som inte har mötts på en månad träffas, ja, när något förunderligt har inträffat i människors liv, då krafterna återvänder och livsgnistan tänds igen. Det är vid sådana tidpunkter som de avslutande orden i denna uråldriga bön får en ny och fördjupad innebörd: we-higgi‘anu la-zman
14
ha-zeh (”och har lett oss fram till detta tillfälle”). Att denna bok ser dagens ljus är ett sådant tillfälle.
15
KAPITEL ETT
”Att göra rätt” Ett av Bibelns mest berömda avsnitt kallas Bergspredikan, och återfinns i Matteusevangeliets femte, sjätte och sjunde kapitel. I denna Bergspredikan finner vi uppmaningen: ”Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.”7 Därifrån kommer uttrycket ”att gå den andra milen”, vilket ofta åsyftar vad en enskild individ i en särskild situation kan göra för en medmänniska. Men för att kunna gå den andra milen är det nödvändigt att vandra den första milen – och det är detta profeten Mika först uppmärksammar med de två hebreiska orden ‘asot mishpat (”att göra rätt”).
Handlingar – den första milen Det kan kanske förefalla konstigt att inleda en bok om nåd med ett avsnitt om handlingar, men det är inte så
17
märkligt som det först kan verka. Uttrycket ‘asot mishpat för oss rakt in i den alltid lika angelägna diskussionen om vilket slags liv jag som individ vill leva och vilket slags samhälle vi som gemenskap vill forma och upprätthålla. På vilket sätt kan vi som enskilda individer och vi som kollektiv ge uttryck för, återspegla och även ge förutsättningar för det som vi menar är väsentligt och omistligt? Allra först handlar det alltså om att handla. Litteraturprofessorn C.S. Lewis – kanske mest känd för Narnia-serien, i synnerhet boken Häxan och lejonet – har formulerat den tänkvärda uppmaningen: fundera inte så mycket på om du älskar din medmänniska, utan handla som om du gjorde det. Därefter skriver han: As soon as we do this we find one of the great secrets. When you are behaving as if you loved someone you will presently come to love him. If you injure someone you dislike, you will find yourself disliking him more.8
Inget nollsummespel Det är sant att många av trons och teologins traditionella ord, åtminstone i de fromhetstraditioner som har präglat Sverige, inte handlar om handlingar: vi har i stället ofta talat om tro, tillit, tillbedjan och tröst. Dessa ord måste inte uppfattas som stillasittande utövande och, som det ibland brukar heta, ”att lägga
18
själens ensamma patiens”, men det kanske ändå ibland har tolkats i den riktningen, eftersom det i vissa kristna sammanhang finns en rädsla för att samtal om handlingar skulle förminska Guds nåd. Den bakomliggande tankegången tycks då vara att människors handlingar och den gudomliga nåden konkurrerar om samma utrymme: ju mer av människors handlingar, desto mindre gudomlig nåd; ju mindre tal om människors gärningar, desto mer plats för Gud att verka. Till denna uppfattning om handlingar-endast-på-bekostnad-av-gudomlig-nåd erbjuder den bibliske profeten ett alternativ. Det första som nämns i Mika 6:8 är ‘asot, ”att handla”. Det är ovant, inte minst för lutheraner, att ha handlingen som utgångspunkt, men det är alltså detta perspektiv som texten från Mika först ger oss. Frågan vi bör ställa oss är denna: kan vi som individer och som olika grupper i samhället – trots olikheter och meningsskiljaktigheter – arbeta för det vi menar är rätt och riktigt?9 Vi människor må ha olika utgångspunkter, olika övertygelser, olika teologier – men kanske kan vi ändå arbeta i riktning mot ett gemensamt mål? Det är detta kristen teologi har brukat kalla gudsrikestanken. Jesus förkunnade med hjälp av liknelser – vilket var en vanlig pedagogisk metod i den dåtida judendomen – framför allt om Guds rike. Ständigt återvände han till detta ämne i sin undervisning.10 Det är därför Guds rike ska stå i centrum – inte jag, inte min egen församling, inte mitt eget samfund, faktiskt inte ens min egen trostolkningstradition, utan
19
Guds rike, som i bönens ord: ”tillkomme ditt rike” och ”låt ditt rike komma”.11 Det finns nog något av en luthersk beröringsskräck när handlingar och nåd ska diskuteras: lutheraner har varit måna om att inte förminska Guds kärlek, nåd och barmhärtighet genom att tala om de egna handlingarna. Det är förvisso sant att människors självgodhet tenderar att skymma den Gud är och det Gud gör, och på denna problematik bör vi alltid vara uppmärksamma. För profeterna i Bibeln blir frågorna om rätt och sanning aldrig en självcentrerad sentimentalitet; tvärtom verkar de vara mycket medvetna om risken att vi människor tenderar att bli djupt tagna av vår egen godhet och fascinerade av oss själva.12 Syftet med talet om ‘asot mishpat är inte att betrakta sig själv i spegeln. Den första milens etik handlar i stället om hur människor både som individer och tillsammans i samhället ska kunna återspegla den gudomliga nåden, med ett fascinerande bibliskt uttryck: we-e‘eseh ‘immo chesed Elohim (ung. ”och jag ska ombesörja Guds nåd mot honom”).13 Tankegången är alltså att Gud kan verka genom människor. Guds nåd kan komma till uttryck när människor inser att de kan ”göra Guds nåd” (‘asot chesed Elohim).
En av vår tids största utmaningar Vi lever i en tid av flyktingskap. Vår värld präglas av att uppskattningsvis sextiofem miljoner människor är på
20
flykt undan krig, förföljelse och fattigdom. Det är som om hela Frankrike – världens tjugoandra mest folkrika nation – skulle vara på flykt. Annorlunda uttryckt är var 113:e person i världen på flykt. År 2007 tvingades i genomsnitt sex människor lämna sina hem varje minut; tio år senare är den siffran fyra gånger så hög: uppskattningsvis tjugofyra människor blir flyktingar varje minut, dygnet runt, året runt.14 Detta är en av de största utmaningarna för världens länder var för sig, för det internationella samfundet – och även för all teologi som gör anspråk på att vara relevant. Det finns givetvis inga enkla svar på så komplexa frågor. Slagord – av det ena eller andra slaget – gagnar ingen, men däremot att bibelläsare söker sig till de heliga texterna för att finna utläggningar av grundläggande begrepp som ”rättvisa” (grek. krisis), ”barmhärtighet” (eleos) och ”trohet” (pistis).15 Vi vänder oss nu till Bibelns första bok och finner där – en främling.
Hagar – främlingen I Första Moseboken finner vi en gestalt som är allt det ”man” inte ska vara: den sårbara, gravida, maktlösa, främmande, mörkhyade slavinnan Hagar, vars namn till och med betyder ”främlingen” (ha-ger). Huvudtolkningen under de senaste decennierna av denna och liknande texter har varit att, med Phyllis Tribles benämning, kalla dem texts of terror. Det som därför behövs är misstänksamhetens hermeneutik: att vi övar
21
upp en medvetenhet om att bibeltexterna har bidragit till att legitimera förakt, förtryck och förföljelse.16 Begreppet misstänksamhetens hermeneutik betyder att i stället för att instinktivt försvara texten och huvudpersonerna i texten, Abraham och Sara, vill Trible och många med henne uppmärksamma vad som faktiskt berättas i texten, exempelvis i det sextonde kapitlet: ”Saraj bestraffade henne” (wa-te‘anneha Saraj).17 Det är inte första – och inte sista – gången i världshistorien som en slavägare bestraffar sin slav. Det finns ingenting som ursäktar Saras beteende.18 Misstänksamhetens hermeneutik vill säkerställa att bibelläsare inte använder texten som ett tillhygge mot Hagars efterkommande. Som ett alternativ till misstänksamhetens hermeneutik har Tamara Cohn Eskenazi myntat begreppet omsorgens hermeneutik (“hermeneutics of solicitude”).19 Hennes uppfattning är att texterna om Hagar ger oss redskap att tolka dem i termer av klass, etnicitet och kön. Hon menar att omsorgens hermeneutik inte bara är möjlig utan även något som bibeltexten själv – per se – uppmanar oss att göra.20 Hon menar alltså att texten inbjuder oss, vädjar till oss, ja, påbjuder oss att se Hagar och att lyssna till denna slavinna. Det berättas om Hagar från kapitel sexton till tjugoett. Gång på gång exponeras vi för vad som drabbar denna utsatta kvinna. Enligt Eskenazi borde vi alltså bry oss om Hagar på grund av texten, inte trots den. Med andra ord, genom att flera gånger uppmärksamma den maktlösa slavinnan kan texten påverka oss i positiv riktning: att se medmän-
22
niskan, om än hennes namn är en främlings namn, om än hennes namn till och med betyder att hon är främmande (ha-ger), om än hon är en sårbar, gravid, maktlös och mörkhyad kvinna från en annan kultur. Texten uppmanar läsaren att se henne, så som hon är sedd av Gud. Det är i detta sammanhang högst relevant att påminna om att Hagar är den första person i Bibeln som ger Gud ett namn, och det namnet har just med den empatiska blicken att göra. Hagar säger till Gud: ”Du är Seendets Gud” (Attah El roi).21
Litteraturens förunderliga förmåga Eskenazi refererar till Martha Nussbaum som menar att litteratur kan forma oss till moraliska individer genom att problematisera våra intuitiva känslor och väcka sympati för den Andre.22 Enligt Eskenazi är det detta som sker när vi läser om Hagar. Det mest frapperande exemplet på litteraturens stora betydelse i mitt eget liv var högläsningen under skolåren. Särskilt väl minns jag att en av lärarna varje vecka läste för oss ett avsnitt ur Sotarpojken av Lisa Tetzner (1894–1963).23 Denna verklighetsbaserade roman handlar om den schweiziske gossen Giulio som av sin fattiga familj 1838 skickas till Milano som assistent till en sotare. Skildringen av Giulio och de andra sotarpojkarnas eländiga liv gjorde ett outplånligt intryck på mig, och, vågar jag nog säga, bidrog till att utveckla ett sensorium för utsatta människor.
23
Nya namn – nya uppgifter Både Sara och Abraham genomgår ett namnbyte i bibelberättelserna: de får en extra bokstav i sina namn. Abram byter namn till Abraham, och Saraj till Sara.24 Till deras namn fogas den hebreiska bokstaven heh. (På hebreiska stavas hennes namn hädanefter ”Sarah”.) Abraham och Sara är förbundets fader och moder, och till och med deras namn ger uttryck för deras gudsrelation: ”h” som i ha-Shem (”Namnet”, dvs. Gud). Men ett förbund med ”Seendets Gud” kan inte och får inte innebära att den som Gud knyter till sig sluter ögonen för medmänniskans utsatthet. Den bokstav som läggs till Abrahams och Saras namn kan därför utläggas även som ”h” som i ”Hagar” (ha-ger, ”främlingen”). Abraham och Sara bär inte ständigt enbart Guds namn med sig; även främlingens namn är för evigt inristat i deras namn.25 Hagars berättelse, erfarenheter, smärta och utsatthet är en del av deras livsberättelse – och därmed också av betydelse för dagens läsare av de bibliska berättelserna som skulle kunna parafrasera bibeltexten och utbrista: we-e‘eseh ‘immah chesed Elohim (ung. ”och jag ska ombesörja Guds nåd mot henne”).26 Enligt Eskenazis synsätt är bibeltexten i sig själv ett ifrågasättande av normativa antaganden om klass, etnicitet och kön.27 Och enligt detta synsätt kan Guds nåd komma till uttryck genom människors ord och handlingar; människors läppar, händer och fötter konkurrerar inte med Guds nåd, utan konkretiserar den.
24
Jesper Svartvik är född 1965, präst och forskare. Han har under många år forskat och undervisat om bland annat bibeltexternas tolkningshistoria och judisk-kristna relationer. I sin tjänst pendlar Jesper Svartvik mellan Lund och Jerusalem.
Den bok som du nu håller i din hand vill uppmärksamma försummade sätt att tala om nåd. Nåden vill oss inte illa. Att bli vän med nåden är att se och inse att den visar sig för oss inte bara i våra svagaste stunder. Boken vill fånga toner av nådens sällsamma melodi som vi kanske inte har hört tidigare – så att vi lär oss konsten att bli vän med nåden.
9
svartvik_naden_CVR.indd 1
Jesper Svartvik Konsten att bli vän med nåden
Det är inte lätt att bli vän med nåden. Ibland har nåd enbart förknippats med misslyckanden. Detta sätt att tala om nåden kommer till uttryck i den kända formuleringen ”att låta nåd gå före rätt”. Men nåden har inte bara möjlighet att uppenbara sig när vi har gjort fel.
789152 637449
2018-06-19 11:10