Nils Olsson, Konsten att sätta texter i verket. Gertrude Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet, © Glänta produktion & författaren 2012, ISBN 978-91-86133-38-2
Nils Olsson, Konsten att sätta texter i verket. Gertrude Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet. Form: Richard Lindmark. Tryck: Livonia Print, Riga 2012. © Nils Olsson & Glänta produktion 2012. ISBN 978-91-86133-38-2
Inledning 7 Gertrude Stein och A Novel of Thank You 8, Arne Sand och Väder kvarnarna 9, Litteraturens (o)befintliga specificitet 10, Modernism? Från det specifika till det allmänna 14, Perspektiv 18, Berättelser (plural) 22, Litteratur och bildkonst 24 En roman i görningen Gertrude Steins A Novel of Thank You 29 ETT En liten roman 34, Kommentarer 41, Rad för rad 58, Kapitel för kapitel (Ordning 1) 65, Stein som minimalist 68, Arrangemang (Ordning 2) 79, ”At once” 83, En ny roman (1) 87, Börja om 91, Namn 96, En ny roman (2) 102 TVÅ Komposition som förklaring 108, Modernistisk ändamålsenlighet 112, Demarkeringen av verk 118, Novel Natural Composition (Textkluster) 124 TRE Pragmatisk modernism 132, Avantgarde 138, Neoavantgarde 143, Historia 148 FYRA En komedi slutar inte alltid lyckligt 156, Krig, den m odernistiska händelsen 160 Konsten(:) att nacka en höna Arne Sands Väderkvarnarna 167 ETT Jaget och enhörningarna 170, Samtal och k onversation 176, Till-tal, om-tal, från-tal 183 TVÅ Självreflektionen 188, Hastigheter 192, Ordningen 202, Ambivalens och binaritet: metafor och metonymi 212 TRE Arriärgardet 217, Ambivalens: dubbeldistans 222, Former för resignation 225, Det misslyckade verket 231 Litteraturens (o)befintliga specificitet 243 ETT Romanens bokstavlighet 251, En kommande bok 255, Blanchots Mallarmé 260, Derrida och bokens slut/början 267, Underlaget och mediets orena ursprung 271 TVÅ Krauss utvidgade fält 276, Det postmediala tillståndet 282, Mediehistoria: diktning/litteratur 290, Ett amerikanskt problem? 292 TRE Den estetiska regimen och litteraturens demokratisering 296, Konstens demokratiska yta 304, Bokstavens rum: Mallarmé och Broodthaers 311 FYRA Litteratur och det litterära 319 KÄLLOR & personregister 339 Källor 339, Personregister 349
inledning
Förmodligen har inget viktigt verk motsvarat sin genre. (Arne Sand)
Måhända framstår konstellationen Stein/Sand som en litterär skvader. Likväl förenas de två romaner som behandlas i det följan de, Gertrude Steins A Novel of Thank You (1926) och Arne Sands Väderkvarnarna (1962), av att de iscensätter en reflektion över hur de i egenskap av estetiska praktiker ingår i ett historiskt samman hang – tillika ett prövande av detta sammanhangs begränsningar och möjligheter. Medan A Novel of Thank You representerar en af firmativ och framåtpekande avantgardistisk praktik, utgör Väder kvarnarna ett negativt och indirekt uttryck som markerar en gräns eller tröskel för hävdvunna konventioner hos en moder nistisk litteratur. Den här bokens tre kapitel är tämligen fristående och kan läsas var för sig – med inledande avsnitt som presenterar deras proble matik och etablerar kontexter, och med egna konkluderande av snitt. Icke desto mindre utmynnar det avslutande kapitlet i en sam manfattande reflektion som omfattar boken i dess helhet, och där det litterära perspektivet lyfts till en generell estetisk och konst teoretisk nivå. Den som i första hand intresserar sig för Steins eller Sands författarskap kan gå direkt till just dessa kapitel, medan man lämpligtvis börjar med det tredje kapitlet om man främst är intresserad av den generella frågan om litteraturens förhållande till ett allmänt, eller utvidgat, fält för konstpraktik. I denna inled ning vill jag presentera bokens övergripande frågeställningar och deras begreppsliga och teoretiska utgångspunkter. 7
Gertrude Stein och A Novel of Thank You En av huvudfrågorna för Gertrude Steins 1920-talspraktik rör för hållandet mellan konst och samhälle – inte minst med avseende på historisk utveckling. Det vill säga: hur upprätthålla en kontinuerlig utveckling och omprövning av den estetiska praktiken som garan terar dess autenticitet och giltighet? Frågan utgör en av modernis mens mest basala utgångspunkter och Steins svar är också det representativt. Konstens samhälleliga funktion ligger enligt Stein i att skilja sig från samhället, genom att gå på tvärs mot det invanda och förutsatta, genom att försäkra sig om att inte bekräfta den rå dande smaken, genom att ligga steget före och på så vis staka ut historiens riktning. Eftersom konsten i kraft av detta är en del av samhället, måste denna strategi följaktligen i första hand äga rum på estetikens och konstpraktikens nivå. Brytningen med det före gående är med andra ord en fråga om konstverkets form. På så vis kan Stein inordnas i en gängse berättelse om överskri dandet som en av modernismens avgörande impulser. Det finns mycket att säga om denna generella bild av modernismen, inte minst om vad den förutsätter vad gäller begrepp som ”verk”, ”me dium”, ”konstart”, ”autonomi” etc. Och även om detta är begrepp som jag i det följande kommer att dryfta, vill jag låta Steins själva praktik vara den plats där dessa omsätts och tas upp till prövning. A Novel of Thank You är ett verk som på många sätt kan tas till intäkt för en traditionell syn på huvuddragen hos det tidiga 1900-talets estetiska strömningar. Här ger sig tillkänna flera av mo dernismens mer vältraderade kännetecken: ett estetiskt sanningseller autenticitetsanspråk, en förståelse av konsten och verket som autonoma, och en strävan efter ändamålsenlig formell utveckling. Men samtidigt utmanar Steins roman på väsentliga punkter den bilden av det modernistiska konstverket. Framför allt sker detta genom att den uppvisar en viss heterogenitet. Dess materiella gränser visar sig inte vara givna. Förhållandet mellan titel och text är inte entydigt – det visar sig till och med vara svårt att dra en tydlig gräns mellan detta verk och flera andra av Steins texter. Här griper text och kontext in i varandra. Verket förefaller undergräva sin karaktär av avslutad och upprepbar storhet. Och alla dessa am bivalenser visavi litterära och estetiska konventioner vill jag hävda 8
kommer till performativt uttryck genom att romanen iscensätter sin tillblivelse: A Novel of Thank You gör ett nummer av sin ofull bordade karaktär, och är i den bemärkelsen en roman i görningen. Det jag vill betona är att Stein problematiserar estetiska konven tioner, inte genom att ta avstånd från dem, utan genom att faktiskt omsätta dem. A Novel of Thank You är en roman som alltigenom kränker invanda föreställningar om vad en roman är, samtidigt som verket åstadkommer detta genom att artikulera olika aspekter av vad man vid ett visst historiskt ögonblick kan förvänta sig av en roman. På så vis såväl sätter som konsoliderar Gertrude Stein bilden av en hävdvunnen modernism, men gör det genom en prak tik som redan från början ifrågasätter dess utgångspunkter. Det är detta dialektiska förhållande som definierar origo för min läs ning av A Novel of Thank You. Frågan är: hur går detta till, och vad får det för konsekvenser för föreställningen om det litterära konstverket?
Arne Sand och Väderkvarnarna Också Arne Sands Väderkvarnarna iscensätter i någon mening en estetisk reflektion i vilken verket självt utgör exempel och argu ment – en både konstnärlig och kritisk utsaga, tillika ett symtom på en tendens. Romanen är tillkommen efter några svenska de cenniers slutgiltiga men försiktiga assimilation av modernistiska romanformer, och publiceras samtidigt som det estetiskt radikala 1960-talet tar sin början. Väderkvarnarna vittnar i flera avseenden om denna dubbla situering. Dess domän är gränsen för den (med Arne Sands formulering) ”gestaltskapande romanen”, och därmed också den yttersta gränsen för det slags konventioner och försant hållanden som Stein både upprättar och utmanar 36 år tidigare. På en konkret nivå är det två saker som sätter igång Väderkvar narnas kritiska apparat. Dels en språkfilosofisk tematik, dels ett problematiserande förhållningssätt till olika (modernistiska) prosa- och romankonventioner. Vad gäller det förstnämnda tema tiseras i Väderkvarnarna en diskussion som i första hand gäller villkoren för språkliga yttranden och verbal kommunikation, men som också omfattar konstnärliga yttranden och därmed romanen 9
själv. Vad gäller det sistnämnda liknar Sands strategi Steins: ett kritiskt accentuerande av litterära grepp och genrekonventioner som samtidigt både aktiverar och annullerar dem. Min övergripande hypotes är att Sands sena produktion utgör ett slags felande länk mellan en institutionaliserad modernism och en självkritisk, eftermodernistisk avantgardism. Hypotesen inne bär inte främst att Väderkvarnarnas förhållande till sin samtid är svårtolkat eller problematiskt, utan att en estetisk-kritisk domän manifesteras i romanen, och att den härigenom ställer frågor som också ställs inom radikala konstpraktiker som vid samma tid hade stort inflytande på den tongivande samtidslitteraturen i Sverige. Men, och detta är viktigt: hos Sand ställs dessa frågor på ett sätt som är kongenialt med hur 1960-talets neoavantgarde arbetade sig igenom en ”modernismens kris”, och detta i lika hög grad som den experimenterande generation svenska författare som träder fram omedelbart efter Sand – om än via en annorlunda praxis. Tanken är att Väderkvarnarna här accentuerar något som inte formuleras lika tydligt (eller alls) någon annanstans i samma ögonblick. Väderkvarnarna placerar sig mitt emellan en kritik av en insti tutionaliserad modernism och en radikal praktik i dess efterföljd. Den tredelade fråga som kapitlet om Väderkvarnarna försöker be svara handlar om hur Sands författarskap lett fram till en estetisk praktik och kritik som omsätts i Väderkvarnarna, vad denna este tik består i och hur den gestaltas, samt i vilket förhållande den står till en modernistisk tradition.
Litteraturens (o)befintliga specificitet Steins och Sands praktiker förenas av att de etablerar en bild av, eller förväntan på, något kommande, ett efteråt. I Steins fall är det tanken om ett kontinuerligt konstnärligt överskridande som med nödvändighet pekar mot något framtida. Kruxet är att detta väsent ligen sker, inte genom att uppfylla ett nyhets- och originalitetskrav som omedelbart omsätts i en neutraliserande reifikation (konsum tionen av ”det nya”), utan genom att de formstrategier hon använ der sig av för att destabilisera litterära konventioner skapar en förväntan på eller ett löfte om en kommande litteratur. A Novel of 10
Thank You manifesterar sig som något som är i färd med att bli till, och i detta blivande extrapoleras verket till något bortom det givna eller självklara. I Sands fall är det fråga om en resignation inför det faktum att litteraturens estetiska och institutionella villkor förändrats snab bare än litteraturen själv – det vill säga en erfarenhet motsatt den som kommer till uttryck hos Gertrude Stein. För Sand verkar det inte längre finnas några adekvata medel inom litteraturen för att skriva en samtida litteratur – själva skrivandet förefaller ofrån komligt obsolet. Den position som Sand märker ut med Väderkvar narna är en plats där litteraturen förvaltas och varieras i väntan på ett kommande genombrott. Romanens huvudperson formulerar en attityd som också präglar den roman i vilken han ingår: ”Jag är arriärgardet, jag övar mig i det som väntar när de mer påtagliga problemen är lösta. Att då försöka finna en konstnärlig form för ett liv som mitt, det är en uppgift som jag finner värdig.” 1 Väder kvarnarna förvaltar den samling konventioner som står till buds – en tradition om man så vill – men gör genom stereotypier ock så själva konventionaliteten synlig. Det är en praktik som under ”resignerade former” utför kritiska variationer av det föregående och befintliga.2 Den här bokens tredje och konkluderande kapitel lämnar de två romaner som så långt stått i centrum delvis bakom sig, för att istället fokusera på just detta ”efteråt”. En framtida situation som likväl utgör en fond gentemot vilken Stein och Sands praktiker blir begripliga. Där undersökningarna av A Novel of Thank You och Väderkvarnarna implicerar ett slags litteraturens predikament vill jag i detta kapitel ställa frågan om egenarten hos detta krux: hur ska man förstå den kommande litteratur som Stein och Sand implicerar i sina respektive praktiker? Naturligtvis är detta en fråga om historia, och kanske framför allt om hur man väljer att skriva historia. Kapitlet undersöker den berättelse enligt vilken 1900-talskonsten rört sig från en speci 1. Arne Sand, Väderkvarnarna (Stockholm: Bonniers, 1962), s. 177. 2. Se Sands bidrag till antologin Författare tar ståndpunkt, red. Arthur Lundqvist (Stockholm: Tiden, 1960), s. 110. 11
ficering på konstartens, genrens, mediets och teknikens nivå, till en partiell upplösning av gränser och skillnader inom och mellan dessa nivåer. Den moderna konsten har kort sagt, enligt detta per spektiv, utvecklats från att ha omsatt konstbegreppets allmänna autonomi i en mediets eller konstartens särart, till en situation där ett differentierat system av konstarter och kompetenser upphävts i en allmän praktik kallad ”konst”. Modernismen traderas enligt detta synsätt som en alltmer avancerad kontemplation över de sär skilda konstarternas interna formproblem, ett slags teleologisk formalism som motsvaras av 1900-talskonstens rörelse mot en allt högre grad av abstraktion. Men om det är måleriets, litteraturens, skulpturens eller musi kens uppgift att renodla sina specifika egenskaper och kompeten ser, så verkar det perspektivet också implicera ett konst(art)ens slut – en punkt där det specifika mediets potential uttömts till fullo och där konstverket sammanfaller med sina förutsättningar. Den prak tiska och teoretiska insikten om de problematiska anspråken hos en sådan estetik vad gäller sanningskrav, verkautonomi och formalis tisk ändamålsenlighet, är ett av skälen till den radikala omvandling som konstdiskursen genomgick under framför allt 1960-talet, med New York som mytisk härd. Minimalismens uppgörelse med den ab strakta expressionismen, och de nya estetiska strategier som detta öppnade för (performance, popkonst, processkonst, konceptualism), kom att genomgripande omdefiniera konstens fält. Det till synes ömsesidigt exkluderande och tillsammans uteslutande system av särskilda kompetenser som dittills samlat konstarterna uppgick i ett ”utvidgat fält” för konstnärlig praktik i allmänhet, där alla m edier, tekniker och diskursformer förefaller tillgängliga för konstnären. Hur man benämner eller analyserar denna förändring, och hur ra dikal och omfattande den egentligen var, är en fråga som alltjämt debatteras, och jag kommer att behandla några av de h ärvidlag mer inflytelserika perspektiven (med början redan i kapitlet om Stein). Men den huvudsakliga frågan rör litteraturens roll, funktion och plats i förhållande till denna (nya) allmänna konstdiskurs. Vad hän der med litteraturen när ett differentierat system av väldefinierade konstarter med särskilda kompetensområden upphävs i ett allmänt begrepp om konst? Frågan motiveras kanske framför allt av att litte 12
raturen (liksom principiellt alla institutionaliserade konstformer) verkar äga rum på två platser. Dels inom en allmän konstdiskurs, som en av många möjliga former som kan tas i bruk av en konst närlig praktik. Dels inom en institutionaliserad, särskild, litteratur, som definierar sig gentemot en allmän konstdiskurs, och som för att bestå måste konsolidera en autonomi som inte längre kan värnas på formalistiska, mediespecifika eller materiella grunder. Det är denna den litterära praktikens dubbla situering som adresseras i det avslutande kapitlet, liksom det är den utgångs punkt som ursprungligen väckt de frågor jag ställer till A Novel of Thank You och Väderkvarnarna. Är litteratur en möjlighet bland ett potentiellt oändligt antal andra möjligheter, som kan omsät tas i en konstnärlig praktik, vilken som helst? Eller är litteratur en diskret konstart, en specifik och exklusiv samling tekniker och konventioner, dömd till en autonomi som skiljer den från konsten i övrigt? Det är frågor av närmast oöverblickbar omfattning och med potentiellt oroande implikationer. (Jag är också medveten om det riskabla i att polarisera två kanske blott virtuella platser eller fält där litteraturen äger rum.) Vad jag vill pröva här är ett sätt att tala om dessa implikationer, och metoden är att skapa kritiska och teo retiska konstellationer där perspektiven och begreppen utvidgar, och bryts mot, varandra. Men, och detta måste understrykas, jag kommer inte att under söka litteraturens konkreta uttryck i ljuset av hur konstens fält transformeras under 1960-talet. Detta projekt föregår en sådan be skrivning. Syftet är istället att försöka beskriva den framtida fond eller horisont gentemot vilken Stein och Sands verk framträder. Om de två första kapitlen handlar om hur denna kommande situation impliceras i två litterära verk som kan lokaliseras vid olika plat ser i modernismens historia, utgör det tredje kapitlet istället en konkluderande beskrivning av denna fond. Bokens disposition har flera orsaker: kronologin så klart, men också att jag finner mina ut gångspunkter i den litterära praktiken; jag vill låta problemen och frågorna uppstå i mötet med själva texterna. Det betyder att jag vill beskriva en förändring som ofta traderas i termer av brott och paradigmskiften på ett sätt som inte skymmer kontinuiteter och genealogiska samband. 13
Hur förebådar litteraturen sitt ”efteråt”? Om litteraturen är möjlig både inom ett allmänt fält för konst, och ett särskilt fält för litteratur, hur påverkar det hur vi förstår den? Är det i själva verket så att ”litteratur” inte bara blivit något annat, utan kanske aldrig varit det som vi förmodar att den en gång var? Nils Olssons läsning av Gertrude Stein och Arne Sand är inte bara en infallsrik e xposé över modernismens, avantgardets och neoavantgardets transformationer, utan också ett svar på frågan om hur vi idag kan tala om litteratur på ett sätt som omfattar både en traditionell kanon och de litterära praktiker som tenderar att hamna utanför litteraturens sanktionerade ramverk.
9
7
8
9
1
8
6
1
3
3
3
8
2