9789176452967

Elizabeth McNeill Nio och en halv vecka

Elizabeth McNeill

N IO OCH EN H A LV VE CKA

MIN NEN FR Å N EN K Ä R LEKSAFFÄR

Översättning av Katarina Norén

Modernista stockholm

Till HB & HR: Tack s책 mycket.

F ö r s t a gången vi låg med varann höll han fast mina händer ovanför huvudet på mig. Jag tyckte om det. Jag tyckte om honom.

Han var lynnig på ett sätt jag tyckte var romantiskt; han var rolig, intelligent, intressant att tala med och han kunde få mig att njuta.

Andra gången plockade han upp min scarf från golvet där den hade hamnat när jag klädde av mig, log och sa: »Får jag binda för ögonen på dig?« Ingen hade bundit för ögonen på mig i sängen förut och jag tyckte om det. Jag tyckte till och med mer om honom än första natten och kunde bara inte sluta le efteråt, medan jag borstade tänderna: Jag hade träffat på en ovanligt skicklig älskare.

Tredje gången drev han mig gång på gång en hårsmån från orgasm. När han avbröt igen, efter att på nytt ha fått mig i upp­ lösningstillstånd, hörde jag min egen röst, liksom lösgjord från kroppen, bönfalla honom att fortsätta. Han gjorde mig till viljes.

Jag var på väg att bli förälskad.

Fjärde gången, när jag var tillräckligt upphetsad för att vara glömsk av det mesta, använde han samma scarf för att binda ihop handlederna på mig. Den morgonen hade han skickat tretton röda rosor till kontoret.

7

D e t är en söndag mot slutet av maj. Jag tillbringar eftermidda­ gen med en väninna. Hon slutade vid företaget där jag arbetar för över ett år sedan, men till bådas vår förvåning har vi träffats oftare under de gångna månaderna än vi gjorde medan vi arbe­ tade på samma kontor. Hon bor på Södra Manhattan och det är gatumarknad i grannskapet. Vi har promenerat och stannat till och pratat och ätit och hon har köpt en bucklig och mycket söt pillerask i silver vid ett av stånden som säljer gamla kläder, gamla böcker, allehanda småsaker med etiketten »antik« på, och stora målningar av sorgsna kvinnor med klumpar av skär färg i mungiporna.

Jag försöker bestämma mig för om jag ska bana mig väg tillba­ ka ett halvt kvarter till bordet där jag fingrat på en spetssjal som min väninna påstod var snuskig. »Den var snuskig«, säger jag ljudligt till hennes rygg en bit framför mig, i hopp om att höras över bullret. »Men kan du inte föreställa dig den tvättad och lagad…« Hon ser sig om över axeln, kupar höger hand bakom örat, pekar på kvinnan i en jättestor herrkostym som med stor glöd trakterar ett trumset; rullar med ögonen, vänder sig bort. »Tvättad och lagad«, skriker jag, »kan du inte se den tvättad? Jag borde nog gå tillbaka och köpa den, den har förutsättningar…« »Bäst du gör det då«, säger en röst tätt intill mitt vänstra öra, »och det snart. Någon annan kommer att ha köpt och tvättat den innan hon hör dig i det här oväsendet.« Jag svänger runt och ger mannen rakt bakom mig en förargad blick, vänder mig sedan om och försöker hinna upp min väninna. Men jag sitter bokstavligen fast. Folkmassan har saktat ner från ett långsamt hasande till totalt stillastående. Framför mig står tre barn under sex år, alla med rinnande glassar, kvinnan till höger om mig viftar 8

med oroväckande förtjusning en falafel, en gitarrist har sällat sig till trumslagaren och deras publik står trollbunden, orörlig av mat och frisk luft och allmän välvilja. »Säsongens första gatu­ marknad«, säger rösten vid mitt vänstra öra. »Folk kan börja prata med okända, vad skulle den annars vara till för? Jag tycker fortfarande du borde gå tillbaka och köpa det där, vad det nu är.« Solen lyser klar, ändå är det inte alls hett, utan milt; strålande himmel, luften ren som ovanför en småstad i Minnesota; barnet i mitten har just tagit en slick på vardera av sina vänners glassar i tur och ordning, det är verkligen den ljuvligaste av söndagsefter­ middagar. »Bara en lumpig sjal«, säger jag, »inget speciellt. Men det är i alla fall komplicerat handarbete och kostar bara 4 dollar, lika mycket som en biobiljett, jag tror jag köper den i alla fall.« Men nu går det inte att komma någonstans. Vi står mittemot varann och ler. Han bär inte solglasögon och kisar ner på mig; håret faller ner i pannan. Hans ansikte är tilldragande när han talar och ännu mer när han ler; blir troligen urusel på kort tänker jag, åtminstone om han envisas med att hålla sig allvarlig framför kameran. Han har en nött, blekrosa skjorta på sig, upprullad i ärmarna; khakibyxorna är säckiga – inte bög i alla fall, tänker jag; hur byxorna sitter är ett av de få återstående, om än inte alltid tillförlitliga tecknen – tennisskor utan strumpor. »Jag går med dig tillbaka«, säger han. »Du tappar inte bort din väninna, hela den här oredan sträcker sig bara över ett par kvarter, ni springer på varann förr eller senare, om hon inte bestämmer sig för att överge hela området, förstås.« »Det gör hon inte«, säger jag. »Hon bor härnere.« Han har börjat armbåga sig tillbaka i riktning mot varifrån vi kommit och säger, över axeln, »det gör jag också. Jag heter…«

9

N u är det torsdag. Söndag och måndag åt vi ute, tisdag i min lägenhet, onsdag, kallskuret från Zabar’s på ett party hemma hos en av mina arbetskamrater. I kväll lagar han middag hemma hos sig. Vi är i köket, pratar medan han gör iordning en sallad. Han har avvisat mitt erbjudande om att hjälpa till, har slagit upp ett glas vin åt oss var och just frågat mig om jag har några syskon, när telefonen ringer. »Nej«, säger han. »Nej, i kväll passar det faktiskt inte. Nej, säger jag, den där skiten kan vänta tills i mor­ gon…« Det blir en lång tystnad under vilken han grimaserar åt mig och skakar på huvudet. Till slut fyrar han av: »Åh, för Guds skull! ÅK EJ, kom hit då. Men två timmar, det säger jag dig: är du inte klar inom två timmar så åt helvete med det, jag har annat på gång i kväll…« »Den där idioten!« säger han stönande till mig, misslynt och lite förlägen. »Jag önskar jag slapp se honom igen. Det kan vara trevligt att ta en öl med honom, men vi har inget med varandra att göra bortsett från att han spelar tennis på samma ställe som jag och arbetar på samma firma, där han alltid ligger efter och sedan måste ha en snabbgenomgång av hemuppgifterna, precis som i småskolan. Han är inte alltför klyftig och har ingen som helst framåtanda. Han kommer hit vid åtta, det är det vanliga, några saker han borde ha gjort för två veckor sedan och nu har gripits av panik över. Jag är verkligen ledsen. Men vi går in i sovrummet så kan du se på TV härute.« »Jag går hellre hem«, säger jag. »Nej, det gör du inte«, säger han. »Gå inte hem, det var precis det jag var rädd för. Du, vi äter, så hittar du på något i ett par timmar, ringer din mamma, eller vad du vill, och så kan vi fortfarande ha trevligt sedan han har gått, klockan är bara tio då, vad säger du?« »Jag har inte för vana 10

att ringa min mamma när jag ska få tiden att gå«, säger jag. »Jag hatar blotta tanken på att försöka få tiden att gå, jag önskar jag hade något arbete med mig…« »Välj«, säger han, »här finns, det är bara att ta för sig«, och håller ivrigt fram sin portfölj mot mig, och lurar mig att skratta. »All right«, säger jag. »Jag hittar nog något att läsa. Men jag går in i sovrummet och jag vill inte att din vän ens ska veta att jag är här. Om han fortfarande är här klockan tio kommer jag ut med ett lakan över huvudet och gör skamliga tecken åt er.« »Härligt!« Han strålar. »Jag tar in TV:n i alla fall om du skulle få tråkigt. Och efter middagen springer jag ner till kiosken och köper en bunt tidningar åt dig – så du kan leta upp skamligheter som du kanske inte kommer på själv.« »Tack ska du ha«, säger jag, och han ler brett.

Efter salladen och biffen dricker vi kaffe i vardagsrummet, där vi sitter jämsides i en djup soffa med blått bomullsöverdrag som nästan blekts grått på armstöden och som fransar sig i kanterna. »Vad gör du med kaffet«, frågar jag. »Gör«, upprepar han, för­ bryllad, »ingenting, jag har gjort det i en elektrisk kaffebryggare, är det inte bra?« »Hör du«, säger jag, »jag struntar i tidningarna om du tar ner Gide åt mig, den med det blanka, vita omslaget högst upp på vänstra hyllan i matsalen, jag såg ryggen på den vid middagen. Den mannen har alltid förefallit mig alldeles väldigt skamlig.« Men när han tar ner boken visar den sig vara på frans­ ka. Och Kafka som föll ner när han drog ut Gide, är på tyska. »Strunt i det«, säger jag. »Du kanske har Belindas hjärtesorg?

Eller ännu hellre, vad sägs om Lidelser en stormig natt?« »Jag är ledsen«, säger han, »jag tror inte jag har någon av dom…« Hans försiktiga, generade tonfall retar upp mig ännu mer. »Krig och fred, då«, säger jag elakt. »I den där svåråtkomliga, utsökta japanska översättningen?« Han lägger ifrån sig de två böckerna han håller i och lägger armen om mig. »Älskling…« »Och«, säger jag i en ton som är lika småsint och otrevlig som jag känner mig: »Är det inte lite väl tidigt att kalla mig älskling när vi har känt varann i exakt fyra 11

dygn.« Han drar mig till sig och kramar mig hårt. »Du, jag är verkligen hemskt ledsen, det här är en nödlösning, ett halvhjär­ tat… jag ställer in det.« När han går mot telefonen börjar jag känna mig löjlig. Jag harklar mig, sväljer ljudligt och säger: »Bry dig inte om det. Det kommer att ta mig två timmar bara att läsa tidningen, och om du ger mig lite brevpapper så ska jag skriva ett brev jag är skyldig sedan månader, det kommer att lätta mitt samvete. Jag behöver en penna också.« Han ler lättad; går fram till ett stort ekbord i andra änden av vardagsrummet, kommer tillbaka med några ark tunt, krämfär­ gat papper; räcker mig reservoirpennan från kavajens innerficka och släpar in TV:n i sovrummet. »Jag hoppas verkligen att du inte tar alltför illa upp«, säger han. »Det här ska inte hända igen.« Föga anar jag hur väl han tänker hålla det löftet.

När dörrklockan ringer har jag installerat mig på hans säng och lutar mig mot en av kuddarna som jag knölat upp mot väg­ gen, uppdragna knän, hans tjocka penna solid och behaglig i handen. Jag hör två män hälsa på varann, men så snart de börjar tala i ett konstant tonläge är det svårt att urskilja enstaka ord.

Jag skriver brevet (»…träffade den här mannen för ett par dagar sedan, började fint, mycket olik Gerry som är helt och hållet tillfreds med Harriet nu för tiden, du minns väl henne…«) kastar en flyktig blick i Times, tittar på horoskopet i Washington Post: »Du har lätt för att utveckla teorier, men verkan förtas av att alla vet vad de är värda. Reservera morgontimmarna för vik­ tiga inköp.« För en enda gångs skull, tänker jag, skulle jag vilja förstå mitt horoskop. Jag sträcker på benen och borrar in mig i kudden. Under de timmar jag varit här med honom har jag ägnat föga uppmärksamhet åt miljön. Nu märker jag att det inte finns mycket att titta på. Det är ett stort rum, högt i tak, och golvet är täckt av samma grå matta som hallen och vardagsrummet.

Väggarna är vita, helt kala. Den upphöjda sängen med dess tunna skumgummimadrass är jättestor och ser liten ut. Lakanen är vita – rena noterar jag, som de var i måndags, hur ofta byter denne 12

man lakan – filten är ljusgrå, det finns inget överkast. De två höga fönstren på väggen till vänster om sängen är täckta med bambujalusier, vitmålade. På ena sidan av sängen står stolen där TV:n nu placerats; ett nattduksbord i samma träslag som platt­ formen flankerar den på den andra. Lampan på detta bord har en vit skärm, en rund, blå och vit fot – den typ som tillverkas av kinesiska vaser – och en 75-watts-lampa. Jag gläder mig åt den smakfulla lampfoten men tänker att det i alla fall är helt klart att denne man inte läser sina böcker på originalspråk i sängen; varför skulle någon vilja neka sig en av de största njutningar som finns? Allt han behöver är en läslampa och några kuddar till.

Jag undrar vad han tyckte om mitt sovrum. Mindre än halva det här, målat av mig och ett par väninnor i en obestämbar blek persikoton, den exakta nyans för vilken jag kämpat i nästan tre månader. Det hade varit värt det. Jag undrar vad han tänkte om det blommiga täcket, de matchande gardinerna och lakanen och örngotten, de tre slitna grekiska nöthårsmattorna, anhopningen på byrån av smycken från mina resor, toalettbordet, bokhyllor­ na; travarna av gammal post och tidningar över hela golvet på båda sidor om sängen, de tre tomma kaffekopparna, de överfulla askfaten, folieformen med kinesmat för avhämtning – tom, men fortfarande med gaffeln i; smutstvätten, nerstoppad i ett örngott som står i ett hörn; tidningsurklippen med foton av Al Pacino och Jack Nicholson instoppade i spegelramen ovanför bordet, tillsammans med ett Polaroidfoto av mina brett leende föräldrar och ett av mig själv med en fyraårig kusin på Coney Island; ett vykort med norska fjordar som en vän skickat och ett med det Sicilianska kapellet jag förälskade mig i för två år sedan. Och de inramade New Yorker-omslagen på väggen, och kartor på alla länder jag varit i med röda cirklar kring speciella städer; och det allra bästa: en flottig matsedel i vackert utsirad silverram, Lüchov’s, den första restaurang jag någonsin besökte i New York, för tolv år sedan.

Men det här rummet, säger jag mig, är alltför intetsägande för att kallas intetsägande. Det är stramt, om man ska vara välvillig, 13

elegant om man vill vara försmädlig, och urtrist om man ska säga som sanningen är. Det är i alla händelser inte ett rum man skulle kalla mysigt. Är det ingen som har berättat för honom att man kan sätta upp saker på väggarna? Med det jobb han har skulle han ha råd med några snygga tryck; och för den summa han måste ha lagt ut för den här hiskliga Stella’n i vardagsrummet, skulle han kunna täcka väggarna härinne med bladguld…

Rösterna är högre nu. Klockan är nästan nio. Jag stiger ur sängen och går förbi den höga byrån i ornamenterat trä och med utsirade mässingshandtag; ett långsmalt bord av Parsons-typ står bredvid och på det en tvillinglampa till den på nattduksbordet, plus högar med facktidskrifter. Och där är garderoben. Den är bred, med två dörrar som möts på mitten. Den högra gnisslar ljudligt när jag öppnar båda: jag blir stående, blick stilla, hål­ ler andan. Men den osedde främlingens röst har fått en nästan klagande ton medan hans spinner vidare, låg och samlad. Jag känner mig som en spion; med rätta, säger jag till mig själv, det är precis vad du är.

På andra sidan dörren sträcker sig garderoben ända upp till taket. Det sitter två djupa hyllor ovanför klädstången. Övre hyllan – dold för mig sånär som på kanten – innehåller såvitt jag kan se resväskor, ordentligt skamfilade; ett kamerafodral, ett par pjäxor, och tre svarta plastmappar med etiketten »skatteären­ den«. På hyllan under ligger fem kraftiga rundhalsade tröjor: två mörkblå, en svart, en naturfärgad, en brun; fyra travar skjortor, alla antingen ljusblå, blekrosa eller vita. (»Numera ringer jag till Brooks Brothers en gång om året«, berättar han för mig några dagar senare. »De skickar mig skjortorna och jag slipper gå dit.

Jag avskyr att gå i affärer.« När en skjorta visar tecken på att fransa sig på manschetterna eller kragen lägger han den i en särskild hög och har den på sig hemma, får jag veta; mannen på den kinesiska tvättinrättningen sänder tillbaka de rena och strukna men fransiga skjortorna i en särskild bunt, skild från de övriga. Om det blir en fläck på en skjorta som inte går bort, kastar han den.)

14

Bredvid skjortorna ligger två tennisracketar vars handtag sticker ut över kanten på hyllan. Sex vita sportskjortor, vikta runt kartong från tvätten, fem par tennisshorts. (Han spelar på tisdagar från 12:30 till 14:30, på torsdagar från 12:15 till 14, på söndagar från 15 till 17, hela året, kommer jag så småningom underfund med. Han bär racketarna i fodralet de låg i från bör­ jan, resten av grejorna i en brun papperskasse.) Åt högra väggen till, fortfarande på den undre hyllan, ligger en hög med tio vita örngott, bredvid en större hög med tio vita lakan.

Om man inte räknar med den han för närvarande har på sig i rummet bredvid, och andra som möjligen är på kemtvätt, äger han nio kostymer. Tre stycken – mörkgrå, mörkblå med kritstrecksränder, grå tweed, alla med väst, alla likadant skurna – är splitter nya. Tre andra – vitt linne, mellangrå flanell, blått och vitt seersuckertyg, de två första med väst, och alla återigen likadant skurna – endast en aning äldre. En i grå gabardin och en i mörkgrått ylle med kritstrecksränder kan båda vara två år gamla; en smoking har han också. (»Den är fyra år gammal«, ska han senare berätta; jag kommer aldrig att få se honom i den.

Han ska vid ett tillfälle nämna, att hans kostymer har sytts upp av samme skräddare i Little Italy i elva år, och att han inte gått dit för inprovning av varken årets eller fjolårets kostymer, förtjust att ha kunnat övertyga den protesterande skräddaren om att det var onödigt. »Det gick plötsligt upp för mig att varför skulle jag det, år efter år. Det är så trist, och jag har vägt lika mycket sedan gymnasiet, och jag har för länge sedan slutat växa.« När det bör­ jar synas på en kostym att den varit använd ett tag, ger han den till kinesen som tar hand om hans tvätt – dock inte kemtvätten. »Men han är bra mycket kortare än du«, säger jag, när han gör sig av med den grå gabardinkostymen på detta sätt. »Vad kan han ha för glädje av dina kostymer?« »Vem vet«, säger han, »jag frågar aldrig. Han tar alltid emot dom.«) Han äger två par vardera av mörkblå skidbyxor och gamla khakibyxor, ett par med målarfläckar på. (»Jag försökte måla badrummet för ett par år sedan. Vilket misstag! Det blir aldrig 15

bra när jag försöker tvinga mig till något jag egentligen inte vill.

Det är det aldrig värt, fulare målat badrum kan du knappast hitta.«) En beige regnkappa hänger bredvid en mörk överrock i ylle, en vadderad skidjacka tar upp tre decimeter på bredden allde­ les vid slutet av stången. Ett hopfällt paraply står lutat mot den vänstra väggen. Inkilade diagonalt mot den bakre väggen står en uppsättning skidor och stavar. Över en mässingsstång på insidan av vänstra dörren hänger ett dussin slipsar, så lika varann att de ser ut som ett enda tygstycke när jag kisar. De flesta är mörkgrå eller mörkblå med små geometriska mönster i rödbrunt; två är mörkblå med små vita prickar, den djärvaste är grå, diskret mönstrad i vitt och rödbrunt. (»Jag gillar inte variation på kläder«, ska han säga, »Mina egna kläder, alltså. Jag gillar tanken på att jag ser ungefär likadan ut, dag efter dag.«) Uppradade på golvet står tre par gymnastikskor, fyra par exakt likadana svarta, spetståiga skor, ett par släta, oxblodsfärgade promenadskor.

Jag stänger dörrarna och går på tå fram till byrån vid väggen som skiljer sovrummet och vardagsrummet åt. Den har sex lå­ dor: tre grunda, två medeldjupa, den understa djup. Jag börjar uppifrån. En hög vita näsdukar med monogram, en armbands­ klocka utan armband, ett gammalt fickur, en svart sidenfluga vikt på mitten och – i ett upp- och nervänt lock som skulle kunna härröra från en syltburk – ett par släta manschettknappar i guld, ett smalt slipsspänne i guld, plus ett i mörkblå emalj med ett smalt, längsgående streck av guld i mitten. Den har han fått av någon, tänker jag, det måste vara en present, en fin present dessutom. Nästa låda: två par svarta läderhandskar, ena paret fodrat, det andra ofodrat; ett par bruna, ofodrade; stora pösiga skidvantar; en livrem. Tredje: marinblå badbyxor, en suspen­ soar, en pyjamas – marinblå med vita garneringar – fortfarande i plastpåsen med tillverkarens namn på. Ännu en gåva? Nej, prislappen sitter kvar. Nästa låda, den första av de medeldjupa, innehåller vita kalsonger, gott och väl ett par dussin. Fjorton par vita yllesockor och en stärkskjorta i cellofan i lådan under. Den 16

största lådan fastnar och jag måste rycka i den upprepade gånger.

När jag slutligen lirkat upp den stirrar jag häpet: den dignande lådan är till bristningsgränsen fylld med vad som verkar vara minst tusen, identiskt lika, svarta strumpor. Jag tänker: denne man äger fler strumpor än alla män jag känt tillsammans; vad är han rädd för, att alla strumpfabrikanter i landet ska slå igen över en natt? (»Jag hatar att gå till tvättomaten«, ska han säga några veckor senare. »Det är enkelt när man väl kommer på det, men för mig tog det tid. Ju fler man har av dom, desto mer sällan be­ höver man gå både till tvättomaten och affären.« Jag ska komma att följa honom med blicken där jag ligger i sängen, min kropp upplöst, svävande: han tar fram två strumpor, sticker handen i en – huden lyser igenom på hälen, men där är ännu inget tecken på hål – och slänger strumpan i papperskorgen. »Det är bäst om dom är likadana också«, säger han. »På så sätt behöver man aldrig tänka på om dom passar ihop. Jag höll på och trasslade med det där eländet under hela min skoltid. Det är ett helvete.«) Jag stänger lådan, hoppar upp i sängen, lägger mig på rygg, studsar upp och ner, gör cykeltag i luften. Jag är alldeles till mig.

På väg att bli kär i en strumpsamlare, en strumplumpsamlare, en man som dumpar strumpor i en låda… Jag kan inte hålla tillbaka grymtandet och frustandet när jag försöker kväva ett gapskratt, men hans trögtänkte väns röst har en genomträngande klang nu, säkert kunde jag ropa »det brinner« utan att det hördes.

Klockan är kvart i tio. Jag lugnar ner mig till slut, knäpper händerna bakom huvudet. Ser upp i taket och följer med blicken formen som bildas av sänglampan. Om ens mamma kunde se en nu, rotande i andras grejor, det värsta av allt. Inte direkt rotande, säger jag till mig själv, ångerfull nu, ändå oförmögen att sluta le: jag rörde ingenting. Fast Gud förbjude att han skulle snoka runt i min garderob! Då jag i förrgår kväll mycket riktigt förmodade, att vi snart skulle komma att förflytta oss in i sovrummet, hade jag i förväg i smyg stängt skjutdörren, medan han satt kvar i vardagsrummet och drack kaffe. Skräpet, oredan: vittnesbörd om tio års skiftande mode, ständigt hopande sig bredvid och 17

konkurrerande med vad jag för tillfället råkar ha för kläder. För en månad sedan, medan jag letade efter en klänning som senare visade sig ha kommit bort i tvätten, upptäckte jag en kvarbliven kort-kort kjol; förfärad kastade jag bort den, men hämtade den sedan och hängde tillbaka den; jag hade haft roligt i den, tänk bara hur spännande det hade varit i början! Och den utnötta, plädfodrade regnkappan från mitt andra år på högskolan, och långbyxorna jag köpte på rea på Bonwit’s för att de var gjorda i så härligt plädtyg, och som visade sig vara inte bara för korta redan samma höst med en fåll på bara en centimeter, utan också nästan omöjliga att kombinera med vad jag ägde för övrigt. Ändå kan jag inte förmå mig att göra mig av med dem, därför att de var ett fynd och så otroligt välsydda. Högarna, skräpet, småsakerna på botten av garderoben – spetsiga skor med hälrem som kan gå an om det kniper, under en lång kjol; den oformliga plasthatten som jag använder en gång om året när det ösregnar och jag måste ut och köpa cigaretter; väskan från Gucci som jag inte tagit ur garderoben på åratal nu, men hur hänförd hade jag inte varit när jag köpte den för nära en halv månadslön, lycklig att ha nått upp till vad som för mig då var höjden av New York-elegans; skärp, där hällorna gått sönder, små röda stövlar, sedan länge urvuxna, kvarglömda av pojken från fotografiet på spegeln; soccertröjan som tillhört en gammal älskare, och som jag har när jag städar…

Nå, vad har du nu fått veta genom allt det här, frågar jag mig; vad blir resultatet, bortsett från att du är en snok? Ja, han är prydlig, säger jag mig. Spelar tennis, åker skidor, simmar. Vet knappt vad ordet »tvättomat« betyder. Är det normalt för en man i hans ålder och med hans yrke att ha tio vita, åtta rosa och elva blå skjortor? Jag har ingen aning. Fast det är min ­ålder också påminner jag mig, mer eller mindre, och när hade jag någonsin så mycket av någonting? En sak vet jag: jag har aldrig varit tillsammans med en man som är så begränsad i sitt färgval.

Ingenting i purpur, fuchsiarött, turkos, orange – det må så vara; men ingenting i brunt? Ingenting grönt, ingenting gult, ingen­ ting rött? De där pyttesmå rödbruna sakerna på slipsarna räknas 18

inte. Allting är blått, eller grått, eller vitt, eller svart, utom de där rosa skjortorna, förstås…

Det är en ovanlig man du har lierat dig med, säger jag mig.

Men glöm vilka kläder han har och tänk efter vad det är han inte har. Jag gör upp en lista på ett stort brevpappersark. Hans penna förlänar min lilla hopträngda handstil en lutning och bredd jag inte är van vid. Ingen badrock, skriver jag – än sen då? En pyjamas, inslagen i papper? Kanske för att ha till hands om han skulle behöva åka till sjukhus i en hast, inköpt i den anda i vilken mödrar varnar en för att lita till säkerhetsnålar i underkläderna… Ingen halsduk, ingen hatt: antagligen immun mot öron-näsa-halsinfektioner. Men varför äger inte denne man några jeans? Känner jag någon – någon – som inte har åtmins­ tone ett par, även om de inte längre används, bara ett enda par som hängt med sedan sextiotalet? Och inga polotröjor. Ingen skinnjacka, ingen blazer, inte en enda ynklig liten T-shirt! Var är manchesterbyxorna jag är van vid på män, var är sandalerna, var är fritidsjackorna, de rutiga flanellskjortorna? Jag granskar min lista. »Det är okej«; han talar högre nu. »Det gör inget, jag är glad om jag kunde hjälpa dig, glad att det är klart också. Vi ses i morgon, koppla av nu, du behöver inte oroa dig…« Jag svänger benen över sängkanten, rätar på mig, viker pappersarket hårt på mitten, stuvar ner det i handväskan som står på golvet bredvid sängen. Ytterdörren slår igen, han står leende i sovrumsdörren: »Fixat och klart, han har gått. Dags att fira, älskling, du tog det verkligen bra, det här trasslandet, dags att dricka lite vin…« Strax innan midnatt ligger vi på hans säng. Vi drack inget vin alls till att börja med visade det sig utan älskade i stället, snabbt och med nästan alla kläder på; vi har duschat tillsammans och jag har berättat att det var min första på tio år, att jag mycket hellre tar ett bad. Insvepta i handdukarna åt vi tre stora bitar blåbärspaj som blivit över från middagen och drack ur en flaska Chablis. Jag ligger på rygg och tittar upp i taket med armarna under huvudet.

Han ligger utsträckt på mage. Han stöder upp huvudet med h ­ öger arm, medan den vänstra vilar lätt över mina bröst. Mitt i den 19

statistiska redogörelsen han bett mig om – syskon och föräldrar, mor- och farföräldrar, hemstad, skolor, jobb – hejdar jag mig och sluter ögonen… snälla, tänker jag, utan att kunna formulera det för mig själv ens, oförmögen att vända mig mot honom och ta första steget, snälla… Han säger ut i tystnaden: »Jag vill visa dig något.« Han lämnar rummet, kommer tillbaka med sin rakspegel, slår till mig i ansiktet, sätter sig på sängkanten. Mitt huvud har fallit åt sidan ner i kudden. Han tar en näve hår och vrider mitt huvud tillbaka tills jag tittar på honom. Han håller upp spegeln så att jag ska se, och tillsammans iakttar vi hur de symmetriska märkena framträder på min kind. Jag stirrar som hypnotiserad.

Det här ansiktet känner jag inte igen, det är tomt, en duk som någon målat fyra fläckar på, röda som krigsmålning. Mjukt låter han fingrarna glida över dem.

Nästa dag, under en affärslunch med en kund, kommer jag av mig mitt i en mening när spegelbilden från den gångna natten flyter upp till ytan av mitt medvetande. En lust så stark att jag blir illamående sköljer över mig. Jag skjuter undan tallriken och döljer händerna under servetten. Jag vill gråta när jag tänker på att det är hela fyra timmar tills jag får se honom.

20

S å fortsatte det, ett steg i taget. Och eftersom vi träffades varje kväll; eftersom de gradvisa förändringarna inte i sig var särskilt chockerande; eftersom han var en mycket, mycket, god älskare; eftersom jag snart var tokig i honom, inte bara fysiskt, men i synnerhet det, så inträffade detta att jag – efter bara två veckors tid – fann mig inblandad i något som folk jag känner skulle be­ döma som patologiskt.

Det föll mig aldrig in att kalla det patologiskt. Jag kallade »det« aldrig för någonting. Jag talade inte om det för någon. Att det var jag som genomlevde denna tid verkar, i efterhand, ofattbart.

Jag vågar bara se tillbaka på de där veckorna som på ett isolerat fenomen som tillhör det förgångna; en period av mitt liv, lika overklig som en dröm och utan någon som helst innebörd.

21

» D e t är ovanligt med en man som har katter«, säger jag. »Eller hur?« Vi tittar på Cronkite: ett kärt, välbekant ansikte som – ­under ett passande lager oro på ytan – för alltid lagts till rätta i en betryggande min av aldrig svikande välvilja… en avlägsen jordbävning, ett mindre avlägset hot om ännu en transportstrejk, Dow Jones upp med två poäng. »Det menar du inte«, säger han trött. »Tror du inte jag vet? Hundar, det är en annan sak. Men inte en enda man jag känner, om han inte är gift förstås, äger en, ännu mindre flera katter.« »Hm«, säger jag. »Katter är för barn och gamla tanter, det är min uppfattning«, fortsätter han. »Eller bondgårdar eller vad som helst.« »I så fall«, säger jag, »varför…« »Dom är en plåga«, avbryter han. »Dom här fäller åtminstone inte mycket hår«, försöker jag vagt; slutligen säger jag: »Ingen tvingar dig att ha katt.« »Det där var komiskt«, säger han. »Det var verkligen komiskt, får jag säga. Du har inte den blekaste aning…« Det finns tre katter i hans lägenhet, alla lika oansenliga. De är lika omedvetna om hans närvaro som han verkar vara om deras.

Då han ger dem mat och friskt vatten och dagligen byter sand i lådan, tycks han ta dessa sysslor för givna, precis som de tycks förvänta sig att denna service regelbundet ska erbjudas dem. Det förekommer inget märkbart känsloutbyte mellan dem, om man inte vill tolka en katts långsamma tassande över hans utsträckta kropp så, eller hans ordlösa accepterande av ett sådant tilltag; en diskutabel tolkning på sin höjd, med tanke på att dessa närman­ den inte tar sig något uttryck hos vare sig katt eller människa.

Han sitter i soffan. Jag sitter på två kuddar på golvet, med hans ben på var sida om mig, med ryggen mot soffan och nacken och skuldrorna vilande mot kanten; mitt tillbakalutade huvud 22

vilar mellan hans lår. Han leker med mitt hår: tar upp slinga efter slinga och tvinnar den runt fingret; sticker in fyra fingrar i håret, lyfter upp en flik, drar varsamt i den; masserar en liten bit av hårbotten i taget, med händer som långsamt rör sig över mitt huvud, om och om igen.

Cronkite säger godnatt och vi tittar på underhållningspro­ grammet som kommer efteråt och sedan ett program uteslutande med poliser i rollerna, omväxlande inblandade i biljakter och kvaddanden. De enahanda bilderna (efter nyheterna har han stängt av ljudet) utgör ett lugnande och egendomligt välfunnet ackompanjemang till historien om katterna, som han utan bråd­ ska rullar upp för mig.

Den första kom in i hans liv tillsammans med kvinnan som bodde hos honom en kort period för fyra år sedan. Hon hade just flyttat över sin katt till hans lägenhet, när hon blev erbjuden en välbetald anställning i Zürich och beslöt bosätta sig utomlands.

Katten blev kvar – hos honom. I flera månader fortsatte han att betrakta sig bara som tillfällig vårdnadshavare av djuret, som tycktes trivas från första början: skabbig, tufsig, med nästan kal svans och lika häftig blandning diffusa färger, som vissa plagg som varit på modet i flera vintrar nu: tillverkade i ett material med det förbryllande namnet »fun fur«, ett försök att återska­ pa idén och utförandet, om än inte utseendet, på ett gammalt amerikanskt sängtäcke. Först försökte han på alla sätt få katten omplacerad. Men snart var han tvungen att inse att hans bekanta (av vilka en del skulle tagit sig an en kattunge, medan andra kan­ ske skulle känt sig lockade av en siames) hela tiden de olustiga besöken varade, hade svårt att dölja sin förfäran vid tanken på att för denna speciella varelse öppna dörrarna till sina vackra och smakfullt inredda Manhattanvåningar. Vid ett tillfälle satte han till och med in en annons i Times. Trots att han uppgav både sin hem- och arbetstelefon, och fast annonsen var införd fem dagar i följd, fick han inte ett enda svar. Månaderna gick, och till och från funderade han på att lämna katten till djurskyddsföre­ ningen. Men han beslöt skjuta upp den möjligheten, åtminstone 23

för tillfället. Det alternativet skulle alltid komma att stå öppet för honom, hade han tänkt; under tiden kunde det dyka upp något bättre. Året därpå fick han besök av sin elvaåriga systerdotter, som var i New York för att delta i en rättstavningstävling där hon inte kvalificerade sig. Som tack för att han så engagerat hade visat flickan runt i staden, gav modern – hans syster – honom en andra katt, uppenbarligen på ett sätt som gjorde det omöjligt att tacka nej. »Den var bara en unge, inte mycket fagrare än den gamla, och ute ur sin kattkorg för första gången och den andra var inte till någon hjälp alls, utan fräste och bar sig åt som om det var en boaorm jag släpat in. Så småningom, hur det nu gick till, blev dom vänner.« »Så en kväll kommer jag hem och får se några ungar på ­gången upp mot huset. Dom ger sig i väg, men du vet, lägger an på att verka obesvärade. Så jag går tillbaka, dum som jag är, och på marken, ja vad tror du, den var i ett ganska eländigt tillstånd.

Jag går upp till mig som en normal människa och gör iordning en drink och börjar läsa tidningen och jag tänker: om en timme är den borta. Och en timme senare säger jag till mig själv: EN K AT T TILL ÄR PR ECIS VA D DU INTE BEHÖVER .

Och jag tänker att det bästa vore om någon tog död på den i stället för att ta upp den, den är i för dåligt skick. Jag kokar mig ett par ägg, äter en sallad, dricker lite kaffe, säger till mig själv att jag ska ta en promenad efter elvanyheterna. Och den är fortfarande där såklart, fast någon har puttat i väg den bort mot soptunnorna. Så jag tar upp en tidning ur soporna och bär upp den hit och nästa morgon tänker jag, vad är jag egentligen, någon slags sjuksköterska, och jag tar den till veterinären där jag fick dom andra två kastrerade, och när jag hämtar den sex dagar senare är den ganska pigg. Vilket den borde vara för 68 dollar och 80 cent. Och varje gång jag reser bort måste min städhjälp komma hit ända från Queens; och ibland kan hon inte, och ingen enda av mina vänner har vett att bo här i närheten, och jag kan ju inte gärna be någon som inte vill låta mig betala komma ner ända 24

från Central Park West vid Åttionde gatan, eller från Sextiofemte gatan eller från gudsförgätna Brooklyn Heights. Till och med Andy, hörnet av Park Avenue och Trettionde gatan är inte precis någon femminuterspromenad. Och ungen i korridoren här var tvungen att åka till Michigan State, MICHIGA N STATE , för höga himlar! Det utesluter honom. Så nu turar jag om mellan ett par andra grannar, och jag hatar att be om hjälp hos människor jag helst vill slippa ha något att göra med…« »Dom fäller inte mycket hår«, säger jag för andra gången denna kväll, och han säger: »Toppen.«

25