REBECKA ÅHLUND
I_Ibland blir skogen vred.indd 3
2014-06-18 16:31
Läs mer om Rebecka Åhlund på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Rebecka Åhlund 2014 Omslag: Håkan Liljemärker Första upplagan. Andra tryckningen Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2014 isbn 978-91-29-69163-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Ibland blir skogen vred.indd 4
2014-08-13 14:13
1 Det var som att stiga in i en bastu. Busschauffören bad om ursäkt medan jag letade efter ett ledigt säte. ”Ledsen alltså, men det är fel på termostaten. Elementen är på för full patte och går inte att stänga av, varför vet jag inte, och luftkonditioneringen verkar vara paj.” Jag krängde av mig min munkjacka och drog för en liten stel gardin för fönstret, men det hjälpte inte. Innan vi ens hunnit börja åka hade jag fuktiga ringar under armarna. Snart rann svetten nerför ryggen, ner i troskanten. Håret började smeta i pannan, jag visste att det skulle bli extra tovigt av det här. Att andas kändes som att blåsa med en hårtork rakt in i munnen. Dylan och Hasan hade satt sig tvärsöver gången från mig. Hasans linne var dyblött och han luktade starkt av deodorant, lukten kom över till mig i små pustar. Dylan såg sammanbiten ut, men hade fortfarande på sig sin svarta huvtröja. Jag kände hur det började klibba i skrevet. Lyckat, att åka på 9
I_Ibland blir skogen vred.indd 9
2014-06-18 16:31
kollo för första gången i livet och se ut som om man kissat i shortsen. De flesta på bussen kom från vår skola, men trots att vi sett varandra dagarna i ända i flera år var det som om vi var blyga för varandra nu, när vi möttes någon annanstans. Vi kikade på varandra med stora ögon. Flest blickar fick de tre killarna som gått på sist av alla. De hette Jon, José och Tjocke-Jimmy och lät som om de var åtta, nio stycken fast de bara var tre. Jag brukade se dem i styrketräningsrummet vid gympasalen. De brukade stå på en tunn madrass framme vid speglarna och bröla medan de lyfte olika hantlar, eller också satt de i roddmaskinen och ropade taskiga saker till varandra. De var skitstora och slogs så fort de fick chansen. Oftast med varandra, och alla gick omvägar för att slippa hamna i närheten av dem. Längst bak i bussen satt en kille jag aldrig sett förut. Han hade tjockt, brunt hår, stora läppar och ett perfekt solbränt ansikte som var fyrkantigt på det där snygga sättet. Vit skjorta uppknäppt i halsen. Han såg nästan vuxen ut där han satt, med vita lurar i öronen och till synes helt oberörd. Han verkade inte känna någon. Jag kunde inte släppa honom med blicken. Han var helt overkligt vacker, som en Hollywoodstjärna, som någon man ser bredvid olika fotomodeller i tidningar med blankt papper. Han tittade ut genom fönstret. 10
I_Ibland blir skogen vred.indd 10
2014-06-18 16:31
Men en gång såg han rakt på mig, som om han vetat hela tiden att jag kollade på honom. Hans ögon var självlysande, blå. Efter bara någon sekund vände han sig tillbaka och fortsatte stirra ut genom fönstret. Jag började svettas i handflatorna. Försökte torka av dem på det sträva, smalrandiga sätet, men det hjälpte inte. Jag såg att Dylan och Hasan sneglade bakåt mot honom, de också, men vi sa inget. Utanför fönstret dansade skogen förbi. Som ett mörkt, grönt virrvarr där enstaka solstrålar silade ner mellan grenarna. Himlen var så blå att den var vit, med den sortens solsken som bränner myror till döds om man håller ett förstoringsglas i fel vinkel. Eller rätt, beroende på vad man vill ska hända med myrorna. Busschauffören körde som om han snott bussen. Fort, fort, och tog kurvorna utan att bry sig om mittlinjen. Pappa hade blivit galen om han sett det. Han avskyr folk som ”kör vårdslöst”. Hasan fläktade sig i ansiktet med någon broschyr. Det verkade inte hjälpa. Jag höll i mig så gott det gick och försökte att inte tänka på åksjuka. Då och då pustade lukten av barr och sol in genom takluckorna. Det påminde om det där huset på landet som mamma och pappa köpt förra hösten. Efter det där med flickan på tavlan hade jag faktiskt trivts bättre där, men samtidigt hade det känts hopplöst långtråkigt när de pratat om 11
I_Ibland blir skogen vred.indd 11
2014-06-18 16:31
att vi skulle vara där hela sommaren. Jag visste precis hur det skulle bli: De skulle måla grejer och hitta på olika saker att bygga, och jag skulle ligga i den gamla rostiga hammocken och förgås av tristess samtidigt som mamma skulle överge bygget av ett växthus halvvägs för att börja laga ett staket eller mura någon ful mur. Mest hade jag varit sugen på att vara ensam hemma i lägenheten ett tag. Som en tonåring. Jag hade fantiserat om att vara uppe sent, kolla vilka filmer jag ville, även sådana som pappa tyckte var för läskiga för mig, och äta pepparchips till middag. Jag ville bara vara ifred lite. Mina föräldrar är schysta och allt, men de är alltid hemma och de vill alltid prata. Jag brukade tycka om det, men nuförtiden känns det alltid så ointressant, allt de vill diskutera. Jag har börjat önska att jag hade ett syskon, som kunde ta i alla fall hälften av allt det där snacket. Lite spännande blev det ändå när de började prata om att jag borde åka på kollo, även om varken Bibbi eller Sukran skulle dit. ”Det är bra för Ella att träffa andra barn”, sa mamma. ”Jag träffar andra barn hela dagarna”, sa jag. ”Det heter skolan och jag är där varje dag, måndag till fredag. Jag kan berätta mer om du vill.” ”Det är en annan sak att bo tillsammans och lära känna varandra på det sättet”, sa mamma. ”Du har det ju väldigt bra i jämförelse med många andra barn och de flesta du känner är liksom likadana som du.” 12
I_Ibland blir skogen vred.indd 12
2014-06-18 16:31
”Som Dylan, menar du?” sa jag. Dylan och jag hade lärt känna varandra när han började i min skola året innan, och vi hade blivit nära kompisar nu. Hans morsa var alkis, och han hade fått sova hos oss en gång när det körde ihop sig hemma hos honom och han fick stryk av morsans nya kille. Mamma och pappa pratade alltid om att alla inte hade det lika bra som jag. De verkade inte fatta vad jag såg, på stan bara, eller bland mina skolkompisar. Eller läste om i tidningen. Pappa hade blivit eld och lågor över idén om att jag skulle åka på kollo. Kollogården hette Blomsternäs, och han hade själv varit där på sommarläger som barn. Han pratade ofta om det med något drömskt i blicken. Det han beskrev lät ungefär som någon gammal saga från tiden då barn kallades ”busfrön”. Sedan hade han åkt tillbaka på konferens en gång och kom hem och pratade i flera dagar om hur vackert det var där. Jag var ganska peppad, men i min familj är det ändå alltid jag som måste vara lite skeptisk, eftersom ingen annan är det. ”Men du brukar ju alltid säga att kolloföreståndaren var så sträng”, sa jag. ”Ja, gud ja, det fanns en del skenheliga jävlar på den där gården”, sa han. ”De försökte få oss att tacka gud för maten och sjunga psalmer i kapellet, men vi busade bara. Ställde hinkar med vatten på dörrar så de ramlade ner i huvudet på föreståndaren, och smög ut på nätterna. En gång …” 13
I_Ibland blir skogen vred.indd 13
2014-06-18 16:31
”Stellan”, sa mamma och tittade strängt på honom. Pappa fnissade men blev tyst. ”Ella, det blir väl jättebra med en eller två veckor på kollo?” sa hon med vuxenröst. ”Okej.” Sedan fick jag veta att både Dylan och Hasan skulle dit. Då kändes det bättre, även om jag aldrig varit på läger förut. Och nu satt vi här och klibbade av svett. Bussen krängde in på en smalare grusväg, en sådan med gräs i mitten. En gång när jag var liten gick vi på en sådan väg till en badplats. Jag skuttade hit och dit, och mamma varnade mig för gräset i mitten. ”Look before you leap, for snakes among the sweet flowers do creep”, sa hon och rufsade mig i håret. Hon förklarade att det kunde ligga huggormar och sola i det borstiga gräset, hopringlade och svåra att upptäcka. Jag har aldrig sett någon orm, varken då eller senare. Men jag har alltid varit försiktig. Aldrig gått på gräsremsan. Bussen körde in genom en stor grind och tvärnitade. ”Happ, då var vi framme”, ropade busschauffören. ”Kika gärna en extra gång så ni inte glömmer något i stolsfickan framför er och ha så kul på kollo nu.” Jag visste att jag inte lagt något där, men stack ändå ner handen och kände efter. Där låg ett gammalt kolapapper och en liten plastpåse. Jag lät båda ligga kvar, tog min ryggsäck och gick mot dörrarna. 14
I_Ibland blir skogen vred.indd 14
2014-06-18 16:31
2 Hasans linne var mörkgrått av svett. Han låtsades vrida ur det, och sedan frågade han om jag pissat på mig, eftersom jag var alldeles blöt i rumpan. Jag försökte kolla, men det gick inte. Jag visste inte om Hasan skojade, men jag knöt för säkerhets skull tröjan runt midjan. Busschauffören började hiva ut våra väskor. Det var hockeytrunkar, lite mindre sportbagar och min jättelika fjällvandrarryggsäck som jag fått av mamma precis innan jag skulle börja packa. En av väskorna stack ut. En riktig resväska, en sådan i aluminium som jag vet är jättedyr. Den glänste i solen, som en silvrig stenbumling. Den snygga killen gick fram till väskan, fällde ut ett långt handtag och drog den till sig på de små hjulen. Bussen sladdade iväg i ett moln av damm. En kille med hästsvans och en bläckfisk tatuerad på underarmen ropade upp våra namn. Jag försökte att inte låtsas om mina våtvarma shorts, sa ”ja, här” när mitt namn ropades upp och rösten lät 15
I_Ibland blir skogen vred.indd 15
2014-06-18 16:31
vanlig. Hästsvanskillen presenterade sig som Tobias och pekade mot två bruna trähus med vita knutar. De låg inbäddade mellan granar och tallar, som om de försökte gömma sig, och det ena var killarnas sovstuga, det andra tjejernas. De såg lite skruttiga ut, med flagnande målarfärg och mossiga takpannor, men mysiga ändå. Tobias ropade upp vilka som skulle sova i vilka rum. Jag fick rum nummer tre, men hörde inte vilka mer som skulle sova där. Jag baxade upp min enorma ryggsäck över axeln och började gå mot tjejernas hus. Det första jag gjorde när jag kommit in i rummet var att kolla mina shorts. De var okej, svettiga, men det hade inte gått igenom tyget. Jag funderade en stund på om jag skulle byta kläder, men bestämde mig för att strunta i det. Rummet var avlångt, med dörren i ena änden och ett fönster längst in. Det luktade instängt och lite kiss, ungefär som jag hade tänkt mig. Fullt med döda flugor på fönsterbrädan. Jag öppnade fönstret och sopade ut dem. Tapeterna var solkigt gulstrimmiga, och här och var fanns små klotter. Det stod en våningssäng längs väggen på varje sida. Jag la in min väska på ena underslafen och satte mig på sängen. Madrassen var fläckig, och vid fotändan låg en nopprig smutsvit filt. Under sänglampan stod det ”LO WAS HERE” med prydliga bokstäver, den som skrivit det hade tryckt ordentligt med kulspetspennan för det var liksom instämplat i väggen. Jag väntade en 16
I_Ibland blir skogen vred.indd 16
2014-06-18 16:31
stund, sedan bredde jag ut mitt lakan och påslakan över sängen. Mamma hade skickat med ett extra gammalt, som var spräckelmönstrat och alldeles mjukt av alla tvättar. Jag sniffade lite på det. Det luktade hemma. ”Så kommer du att känna dig hemma”, hade hon sagt när hon grävde fram det ur garderoben, men jag kände mig inte alls hemma. Jag kände mig borta. När ingen som jag skulle dela rum med dök upp traskade jag över till killarnas hus. Det såg likadant ut, men hade lite andra tavlor och affischer på väggarna i korridoren. Solblekta kostcirklar, några broderade tavlor som såg otroligt gamla ut, en liten sträng affisch med tandborstningsinstruktioner och pedagogiska bilder av en glad tandborste som höll en tandkrämstub i handen. Hasan och Dylan satt i sitt rum och glodde på den snygga killen. Han höll på att riva fram skjortor ur sin stiliga resväska. ”Lugnt om jag tar galgarna, eller?” ”Mmmhm”, sa Hasan förvirrat och killen började hänga in sina skjortor i garderoben. Det verkade vara hur många som helst. En helvit, två likadana vita med ljusblåsmala ränder, en ljusrosa, tre ljusblå. De var stela, perfekt strukna, så att det liksom frasade om tyget. De såg dyra ut. Vuxna. Som om han jobbade på bank. Jag tittade ner på min urtvättade T-shirt och kände mig som ett barn. De enda kläder jag använder är 17
I_Ibland blir skogen vred.indd 17
2014-06-18 16:31
sådana som ser likadana ut oavsett om jag hänger upp dem ordentligt på galgar eller förvarar dem i högar på golvet. ”Det här är vår kompis, Ella”, sa Hasan. Killen tittade upp, som om han inte märkt mig förrän nu. ”Och det här är Michel”, sa Hasan till mig. ”Ah, hallå Ella” sa killen och log mot mig.”Jag heter Michel.” När han tittade på mig med sina självlysande ögon blev det alldeles varmt i hårbotten och kittlade i hjärnan. Jag satte mig bredvid Dylan på hans underslaf. Jag kände mig snurrig. ”Du går inte i Helenaskolan, va?” sa Dylan. ”Nej, jag är nog den enda här som inte gör det, va? Jag går på en privatskola.” ”Varför?” frågade jag. Tyvärr med en helt annan röst än den vanliga, som jag tycker är rätt okej. Han slätade ut ett osynligt veck på en av skjortorna och ryckte på axlarna. ”Jag antar att det är för att mina föräldrar tycker att det är av yttersta vikt att jag får den bästa utbildning som står att frambringa i det här landet”, sa han högtidligt. ”Och för att min farsa är så rik.” Han blinkade mot mig. Jag dog. Hasan blängde på honom och jag såg hur hans käkar spändes. Han ser livsfarlig ut när han gör så, den grimasen skulle nog bita till och med på Tjocke-Jimmy. Men Michel verkade inte märka något, han bara pratade vidare genom näsan. 18
I_Ibland blir skogen vred.indd 18
2014-06-18 16:31
”De skickade hit mig för att jag skulle få en bättre bild av hur vanliga människor har det”, sa han. ”De är helt dumma i huvudet.” Hasan slappnade av, satte sig på det lilla bordet vid fönstret och började rulla en cigarett. Han har alltid varit soft mot mig, men han är lite speciell. Jag lärde känna honom ungefär samtidigt som Dylan började i vår skola, men jag har alltid vetat vem han är. Han går aldrig på lektionerna, men ändå är han alltid i skolan. Från att det ringer in på morgonen tills de sista eleverna släpar sig hemåt sitter han utanför aulan eller, om det regnar, på en bänk i kapprummet. Skolsköterskan kallar honom ”vår lilla staty”. Han känner till allt som händer på skolan. Vilka som är ihop och när de gör slut, och när musikfröken fick sparken i våras visste Hasan direkt att det var för att hon förskingrat pengarna i 9A:s klasskassa. Då och då gör han ett prov i något ämne. På något märkligt vis får han alltid full poäng. Hans föräldrar gillar inte att han skolkar, men de säger att han har frihet under ansvar och måste ta hand om skolan på egen hand. ”Vem delar du rum med då, Ella?” frågade Dylan. ”Ingen, än så länge”, sa jag. ”Eller det kom ingen när jag var där i alla fall.” ”Alla åker väl samtidigt med den där bussen, tror jag”, sa Michel. ”Gött att slippa bo med någon idiot i alla fall”, sa Hasan 19
I_Ibland blir skogen vred.indd 19
2014-06-18 16:31
och spottade ut en tobaksflinga han råkat få i munnen. ”Det kan ju bli vem som helst.” Han tittade rakt på Michel, som inte märkte något nu heller utan sprutade på sig parfym så att hela rummet luktade farbror och trä. Bättre än svagt av kiss, i alla fall. Deras rum var nästan ännu slitnare än mitt. Ljudet av en gongong fick fönstret att skallra och Hasan blev så rädd att han nästan trillade ner från bordet. ”Vad fan var det där?” väste han upprört. Michel skrattade retsamt. Långsamt slätade han ut ett vinrött, blankt lakan över sin säng. Sedan vände han sig mot Hasan. ”Man får inte röka här, det fattar du väl”, sa han. ”Och det där, kära vänner, var signalen för att det är samling i Stora huset nu.”
20
I_Ibland blir skogen vred.indd 20
2014-06-18 16:31
”Men vi får ju inte gå ut i skogen”, sa jag. För sent insåg jag att jag lät som en tönt. Lo spottade igen, rakt ner från däcket. ”Men det gör man ändå.” Det blir bättre på kollo än vad Ella först tror, där finns både gamla kompisar och nya — den tuffa Lo med rosa hår och Michel som ser ut som en filmstjärna. De paddlar kanot, spelar brännboll och grillar korv. På nätterna går de ut i skogen, trots att det är strängt förbjudet. Men vad är det som döljer sig i prasslet mellan de mörka träden? Och vad händer egentligen när skogen blir vred?
I S B N 978-91-29-69163-4
9
789129 691634