Gull Åkerblom
OPAL
SILVERKNIVEN
www.opal.se © Gull Åkerblom, 2009 Omslag: Mattias Olsson Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2009 ISBN: 978-91-7299-364-8
Gull Åkerblom
SILVERKNIVEN
Opal
Tack John, fรถr att du delade med dig av din klarsynthet.
DEL 1
1. Målningen
En ensam marschall var det enda som lyste upp trappan
ner till galleriet. Ett anslag meddelade att Lilian Sommarberg ställde ut sina tavlor under de sista fjorton dagarna i september. Tid: 22.00-24.00. Edit gick nerför trappan och kom in i en källarlokal med murade väggar och lågt till tak. De enda ljuskällorna var de små spotlights som underifrån lyste upp tavlorna och gav dem ett trolskt sken. Flera av dem hade röda prickar, de var alltså redan sålda. Det var fullt med folk. På ett bord låg några papper som informerade om vad målningarna kostade. I en plastmapp fanns några tidningsurklipp om Lilian, och ett foto på henne där hon skrattar mot solen och det långa ljusa håret fladdrar i vinden. Från en tid före Edit. Edit var uppvuxen med Lilians tavlor och trodde inte att hon skulle bli överraskad. Men det blev hon. Målningen som hängde på väggen mitt emot entrén fick henne att stanna upp, häpen. Hon kände förstås igen den. Det var den som Lilian aldrig blivit klar med. När Edit gick närmare såg hon att det stod Privat ägo vid sidan av ramen. När hon nu såg den för första gången på flera år, mindes
hon hur Lilian ibland ställt upp målningen på staffliet och iakttog den med penseln i handen. – Ett enda penseldrag, hade Edit hört henne muttra. Ett enda … Hon hade suckat. – Men jag är för feg … Hon hade skyndat sig att göra ren penseln, lyfte ner tavlan från staffliet och ställde tillbaka den med framsidan mot väggen. Vid första anblicken liknade målningen vilken som helst av Lilians tavlor. Det var så hon målade, gammaldags omständligt med varenda detalj utmejslad, varenda vitsippsblad, vartenda grässtrå, varenda pistill. Mossan, stenarna, trädens bark. Men så fanns det där hotet som man aldrig kunde hitta ord för, ett underjordiskt muller – och som var hennes särmärke. Allt fanns med i den här målningen också – ändå var den annorlunda. Den föreställde en skog där själva luften var silverskimrande. Mossan var tjock och mörkgrön. Man kunde känna hur mjukt ens fötter skulle sjunka ner om man satte ner sina fötter i den. Man kunde höra det fuktiga, sugande ljudet när man lyfte upp dem igen. Långt borta – ögat lurades att tro att det måste vara mil bort – anades ett stråk av kompakt mörker. Och där, i gränslandet mellan det silverskimrande och det mörka, rörde sig något i riktning mot åskådaren. Jo, det rörde sig. Edit mindes inte fel. Hon tog ofrivilligt ett steg bakåt. Plötsligt var hon liten igen, och satt bredvid Lilian när hon målade och samtidigt berättade sagor, om skogen och
allt som levde där, alla sagoväsen som kikade fram bakom en trädstam, en sten eller en stubbe. Men om just den här målningen hade hon aldrig berättat. – Äsch, brukade hon säga. Det är ju bara en bild, lillan. Just därför slutade den aldrig att fascinera Edit. Hon hittade på egna sagor om den, om det där mörka som närmade sig genom skogen, som flåsade, som gick med tunga steg. Som ville illa. Hon hade skrämt upp sig själv med sina egna sagor om målningen. Ibland drömde hon om den. Och nu hängde den på den vita väggen där alla kunde se den, och skräcken ångade om den. Edit vände bort blicken men hann ändå ana siluetten av hästhuvudet inne i det mörka. Men när hon försökte fokusera blicken fanns det ingen häst där. Absolut inte. Naturligtvis inte. Bara något svart, dimmigt, suddigt – förstelnat i sitt försök att ta sig ut ur tavlan. Edit längtade efter att få höra den riktiga sagan om tavlan! Hon ville att Lilian skulle sätta dit den sista färgklicken. Att det mörka – som kanske, kanske inte, var en häst – skulle slita sig och komma ut ur tavelramen, galoppera rakt in i verkligheten. Samtidigt var hon skräckslagen för att det skulle ske. En man i lång svart rock kom in i lokalen. En slokhatt skuggade hans ansikte. Munnen och hakan var det enda som syntes. När han närmade sig målningen råkade han knuffa till Edit. Kylan han utstrålade drabbade henne som en vindpust från oändliga isvidder. Han såg sig inte om. Han var helt koncentrerad på mål-
ningen. Som om det var enbart för den han kommit dit. Han stod länge framför den, och hon såg att hans händer i svarta handskar knöts och öppnades, knöts och öppnades. Som om han ville slå omkring sig. Kanske klippa till konstnärinnan? Lilian var inte där. Hon lämnade ytterst motvilligt torpet. Utställningarna var ett måste – det var så hon tjänade sina pengar. Men hon själv dök aldrig upp. Den svartklädde vände sig om och fick syn på Edit. Hon kände hur hans blick under hattbrättet stannade på henne, men sedan gick han därifrån, utan ett ord. Hans klackar slog i stengolvet. Edit förstod hans ilska. Lilian hade tagit med målningen på utställningen så att alla kunde se den – men den var inte till salu. Det hade varit en utmaning, tänkte Edit när hon en stund senare satte sig på mopeden och körde hem i den mörka septembernatten. Som om Lilian ropade: Här är jag, försök att komma åt mig om du kan! Men till vem hade hon riktat den, utmaningen? Till mannen i svart? Edit rös när hon mindes kylan som mannen hade utstrålat och hoppades att hon aldrig någonsin skulle träffa på honom igen.
Framför kaminen i skogstorpet sitter Edit och läser igenom det hon har skrivit i sin dagbok – om det som hände på Råkekullaborgen. Hon ser den gamla borgen framför sig. Hon hör ljudet från de svarta hästarna när de rusar fram genom skogen. Hon darrar till när hon minns Max och Rebecka Vinters bleka ansikten och mörka ögon. Eldslågorna som slår upp mot himlen hettar mot hennes ansikte. Hon ser sig själv gå fram emot den blänkande, svarta gravstenen … Just där inser hon att detta får ingen annan läsa. Aldrig någonsin. Nästan utan att tänka kastar hon in dagboken med de blå sidenpärmarna i kaminens eld. Hon ser hur sidorna skrynklar ihop sig. Utplånas. Men minnena finns kvar. Och frågorna. Vad var det egentligen som hände den där höstveckan, för inte alls länge sedan?
ISBN: 978-91-7299-364-8
OPAL