9789174630930 by Smakprov Media AB

När Yrsa är tre år dör hennes pappa och mamman blir ensam med sina sex barn. Därför måste hon adoptera bort tre av barnen. Yrsa kommer till en ny familj där hon växer upp under såväl fysisk- som psykisk misshandel. Hon gifter sig med en man som i mycket liknar hennes mamma och tvingas fly från Finland till Sverige med sina två barn och katt. Familjen kommer väl tillrätta i det nya hemlandet ända tills hon blir arbetslös och tio år av helvete bryter ut. Följ Yrsa i hennes kamp mot myndigheter, mordhot, spioner och myndigheters oegentligheter. En verkligen spännande läsning där verkligheten överträffar dikten!

Man måste ha nio liv! Yrsa Häggström

www.bod.se

Yrsa Häggström

Man måste ha nio liv!

Det här är mina memoarer.

De personer som omnämns i boken är fingerade för att man inte ska kunna känna igen dem. Men namnen på myndigheter och beslutsfattare är de verkliga. Jag vill främst rikta ett tack till mina älskade barn, för att ni gav mig modet och orken för att slåss mot myndigheter och deras, i många fall, orimliga beslut. Utan er hade jag aldrig orkat! Tack även Maja och Miro, för att ni under alla dessa år har orkat lyssna till mig när jag har ringt er, när jag har stått inför ett nytt problem. Utan ert stöd hade jag aldrig varit den jag är idag. Tack även alla ni andra som inte har nämnts här personligen, men som på ett eller annat sätt har hjälpt oss. Yrsa Häggström

Innehållsförteckning

Sidan 9 20 26 32 40 47 52 57 63 69 72 75 76 80 84 89 92 94 98 101 110 116 121 128 135 142 150 154 155 159 165

Till nytt boende Till Närpes Tillbaka till Jeppo En rejäl åthutning Sommarlov och barnflickor Till nytt hem och skola Flytten till Borgå Till nytt jobb Hur kunde du mamma! Nya förändringar i livet In i mina familj Åren 1973 – 1974 En olycka kommer sällan ensam Svärmors hund Med en baby i huset Ett barn till Kontrollbehov Sjukdom och äktenskapstrassel Familjerådgivningen, 1981 På egna ben Jag vill skiljas Advokatkontakter En hel del överraskningar Rättegångsdagen 13.6.1983 Rättegång 2, 22.8.1983 Och alla dessa ”väninnor” Första julen på egen hand Besök av ”Tanterna” Kontaktannons Förberedelser inför flyttning Besvär till Helsingfors Hovrätt

166 169 170 174 177 181 185 192 196 197 200 205 205 206 210 215 228 229 235 245 248 249 254 263 266 267 273 274 278 279 282 285 286 289 295 6

Reines kontakt med Ludde Förnyad utredning Reine och spioner jul i Finland Svärmor skriver brev till Gun Brevet till svärmor Upplevelser i Sverige Annonsen gav resultat Jobb Fortsatta efterforskningar Nya rättegångar Domslutet Reflektioner Härliga Mariestad Nya vänner och jobb Mobbing på en arbetsplats KompetensCenterMariestad (KCM) Från loppis till egen affär Minnen från en sjukhusvistelse Det skiter väl jag i vad du gör på din fritid! Gamla saker får nytt värde i Yrsas butik Jag blir anmäld till facket Utan mat och pengar Länsarbetsnämnden och JO Vräkning Till Örebro In i politiken och vägen till Småland Lite fakta om NyDemokrati Riksdagstiden 1991 – 1994 Efter 1994 Mordhot Kaos i NyDemokrati NyDemokratis fall, händelser under år 2000 De nya hyresgästerna Inte nog med det

301 313 317 323 329 332 337 342 347 352 356 357 366 366

Det svenska socialistiska samhället ”Parentesen” Tillbaka till Finland Nya Tider Ny flyttning In i politiken Ett verkligt dilemma Jag blir avskedad Ut i en oviss framtid En ny tid tar vid Ännu en flyttning Rättegången mot Excellent Tillbaka till Sverige Idag Organisationer du kan vända dig till

Till nytt boende Bussen tog oss, den främmande tanten som jag skulle kalla ”mamma” och mig till Seinäjoki station i det finländska Österbotten, varifrån vi tog tåget norrut. Loket var ett ånglok som tuffade framåt genom det österbottniska landskapet. Hus, åkermarker och skogar flöt förbi fönstret och det var en stor upplevelse att för första gången komma utanför byn och se ”världen”. Jag tryckte näsan mot fönstret och tittade storögt på allt. Min nya mamma och jag åkte i första klass såsom alla järnvägare då vi hade frikort på alla tåg i landet. Här var det nästan folktomt. Sitsarna var i gråbrun sammet och härligt mjuka, till skillnad från dem som fanns i andraklassvagnen där det bara fanns sitsar i lackerat trä. Vid fönstren i båda kupéerna fanns beigea gardiner som fladdrade i takt med tågets rörelser. Strax innan vi närmade oss en ny station visslade ångvisslan på loket och likadant var det när tåget satte sig i rörelse för att åka vidare. Detta monotona dunk – dunk var sövande och snart hade jag fallit i sömn, trött efter alla spännande upplevelser. Nu närmade vi oss stationen Jeppo där vi steg av och ut på perrongen. På stationen stod en snäll farbror iförd mörkblå tjänstekostym och tillhörande skärmmössa på huvudet. Skärmen var svart medan mössan var mörkblå. Han var bokhållaren som skulle bli min nya pappa men det visste jag inte då. Med trafikspaden signalerade han till lokföraren att tåget skulle avgå och han bekräftade ordern med två visslingar, och så satte tåget igång igen och lämnade stationen för vidare färder. Hand i hand med min mamma gick vi mot ett gulbrunt hus som låg en bit längre bort. Här skulle vi bo och det var mitt nya hem. Gården var stor med både gräsmatta och sandgång som ledde från perrongen ända fram till trappan. Under vardagsrumsfönstret låg en stor 9

blomrabatt med massor av färgglada blommor. Dem fick jag vattna med min lilla sprutkanna, medan mamma rensade bort ogräsen eller tog bort utblommade blomställningar. Det var väldigt vackert och något liknande hade jag aldrig sett tidigare. Åtminstone hade vi inte något sådant på gården till mitt gamla hem. Jag blev badad i en stor badbunke av zinkplåt och vattnet var så härligt varmt och skönt. Sedan fick jag byta om till nya vackra kläder istället för dem jag hade på mig på resan hit. De var utslitna efter att ha klätt många barn. En hög trappa ledde upp till ytterdörren där man gick in. På farstubron fanns bänkar på båda sidor om dörren där man kan sitta. Sedan blev det att gå på upptäcktsfärd inne i huset. Innanför dörren fanns en hall och gick man till vänster kom man in i köket. Rakt fram i hallen fanns också en stor dubbel glasdörr som ledde direkt in till vardagsrummet. Solen sken in i köket denna varma sommardag i juni år 1950. I köket, intill väggen strax innanför dörren, fanns ett diskskåp, sådant som man hade på den här tiden. Under ett stort och tungt lock fanns en nedsänkning som var klädd med aluminiumplåt och i den fanns de två diskbaljorna där man diskade och sköljde disken. Sedan kom den stora vedspisen som försåg rummet med värme och på den lagade man också maten. På spisen stod alltid en stor aluminiumkastrull full med vatten som värmdes upp samtidigt. Vattnet använde man sedan som diskvatten och till annat som man behövde varmvatten. På golvet strax nedanför spisen stod de båda hinkarna med kallt vatten som hämtades från brunnen varje dag. Brunnen låg några hundra meter längre bort och för att komma till den måste man gå längs den breda sandgången genom stationshusets gård och ut genom den stora vita porten. På andra sidan porten fanns ett stort öppet ”torg” eller en vändplan som bussarna mellan Jeppo och Nykarleby hade som ändhållplats. Strax intill stod den djupa cementbrunnen. Man vevade ner en hink, fyllde den med vatten och vevade sedan upp vattnet och fyll10

de hinkarna. Sedan var det att bära vattnet hem, samma väg, utan att spilla. I köket fanns också ett stort gult bord med fyra stolar. Här satt vi och åt alla våra måltider och på väggen ovanför tickade en köksklocka så inbjudande och rofyllt. Innanför köket fanns sovrummet. Först de båda sängarna där mina föräldrar sov och intill väggen vid fönstret mittemot, stod en spjälsäng där jag skulle sova. Här fanns också några sockerlådor som var fyllda med leksaker. Speciellt kommer jag ihåg den svarta stickade dockan Sara som var en negerdocka. Hon hade kolsvart hår gjord i kalvpäls och i öronen hade hon stora guldfärgade örhängen. Som enda klädsel hade hon en bastkjol gjord av garn. Den dockan har jag fortfarande kvar, nu mer än femtio år senare. Så var det dockan Anneli som mamma hade sytt och min nalle som också den var gjord av svart kalvskinn. Nallen blev min trognaste vän och fick sova med mig i sängen långt upp i åren. Så fanns där också en tax som var gjord i trä och målad i rött. Fötterna var gula hjul och runt halsen hade den ett rep så jag kunde gå omkring med den dragandes efter mig. De här var mina första riktigt egna leksaker. Från sovrummet gick en dörr till ett större rum som vi kallade ”salen”. Den var inredd med en stor Karljohanssoffa med tillhörande karmstolar och så den stora väggspegeln. Här fanns också en mindre soffgrupp bestående av två fåtöljer med tillhörande soffbord och med en matta där under. Vid fönstret stod ett matsalsbord och fyra stolar och några blombord med blommor. Jag kommer ihåg att blommorna hette gloxinia och de var så vackra. Det var mycket att ta in och lära sig såhär i början. Nu skulle jag även byta språk från finska till svenska. Men på barns vis lärde jag mig det snabbt och finskan föll helt i glömska.

Jag minns inte så mycket av vad jag lekte med där ute. Kommer speciellt ihåg en röd lastbil som min mamma hade snickrat ihop åt mig och så fick jag ibland leka med pojke som hette Harry. Men vem han var och varifrån han kom minns jag inte längre. Det här var ju tiderna strax efter Vinterkriget och Fortsättningskriget och det fanns inte mycket att köpa i affärerna. Allt var på kort. Mat, kläder och allt annat som man kunde tänkas behöva fick man hushålla försiktigt med, så att det räckte länge till nästa utdelning av ransoneringskort. Därför hade många egna kor, får och höns hemma. Eller så gick man ihop om en hushållsgris som sedan slaktades till jul och köttet delades mellan alla delägarna. Min mamma var vid krigets utbrott endast 20 år gammal och hon hade fått fly från Sairala på Karelska näset, där hennes pappa var stins. När ryssarna ville ha hela Karelen med Viborg, fick hela befolkningen på 420 000 människor bege sig av under loppet av ett dygn. Med sig fick man endast ta det allra nödvändigare och mat för fem dagar. Många tog sina kor, kalvar och andra husdjur med sig på den långa vandringen västerut, mitt i vintern i Finland. Massor av kor och kalvar dog på vägen. Det var ju inte så konstigt för det var ju mitt i vintern. Hästarna hade tagits till militärens behov så många drog sina kärror med händerna. Det kunde vara svåra strapatser som mötte de flyende. Ibland var det miltals till närmaste järnvägsstation som fortfarande fungerade, men karelarna var ett segt folkslag. De hade ju bott i decennier vid gränsen till Ryssland. Under Vinterkriget hade mamma gått in som frivillig i luftvärnets lottakår. De var fyra lottor som jobbade här i fyratimmars pass. De fick övervaka ryska flygplan och rapportera deras rutter samt eventuella bombningar och antal plan. De stannade här på lottakåren i endast några veckor för det ansågs för farligt då ryssarna anföll hela tiden. Härifrån förflyttades mamma 12

till Fältpostkontoret som låg i stationsbyggnaden och här blev hon ”medicinlotta” efter en snabbkurs i första hjälp. Att vara medicinlotta innebar, att här fanns en ”medikamentlåda” med förbandsförnödenheter, lugnande- och värklindrande tabletter, spjälor och plåster. Det var på så sätt som mamma kom till Köklaks station där hon sedan träffade min pappa som arbetade där som bokhållare. Men nu hade fyra år förflutit sedan krigen och min pappa hade fått en ny tjänst på stationen i Jeppo. Och det var till den här miljön som jag kom. Min mamma hade härvidlag hunnit fylla 31 år och min pappa som var fjorton år äldre var fyrtiofem. Just när jag kom till dem arbetade mamma som kassörska på Helsingforsbanken i byn och de höll öppet till klockan 14. Därför måste de ha en barnvakt till mig och jag minns tant Puro som kom från Gamlakarleby med tåget och hon tog hand om mig under dessa timmar. Hon var en äldre gråhårig dam och på något sätt bekant till familjen. Jag måste vid den åldern redan ha haft mycket spring i benen. Ständigt i farten för att undersöka allt och – jag var envis. Det satte mången gång tant Puros tålamod på prov och hon suckade av förtvivlan. Då lär jag ha sagt till henne ”bli inte nervös, för det blir ju inte mamma heller”. Men en kort tid därefter slutade mamma på banken och stannade själv hemma för att ta hand om mig. Sommaren blev höst och så kom vintern. Mamma gjorde mig en kälkbacke på gården och i den älskade jag att åka med min kälke. Jag minns också att jag hade en egen liten snöspade med träskaft och spadbladet var gjort i fanér. Det här var ju långt innan man hade uppfunnit plasten. Allt man behövde tillverkades antingen hos byns snickare eller hos smeden. Det fanns inga möbelaffärer heller på den tiden, så behövde man en möbel fick de beställas hos snickaren. Sedan tillverkade han föremålet efter beskrivning och mått.

Jag kommer ihåg en gång, när det hade snöat väldigt mycket och stigen upp till perrongen, den som pappa alltid gick när han skulle till stationen heller hem, var igenyrd av snö. Det berättas att jag hade skottat upp den med min lilla snöspade och när jag var klar, hade jag gått in och sagt ”Varsågod för vägen!”. När det hade blivit vår fick jag veta att vi skulle packa ner alla våra saker i pappkartonger, vilka sedan lastades in i en järnvägsvagn tillsammans med våra möbler. Vi skulle flytta söderut till en ny station som hette Närpes. Där hade min pappa fått jobbet som stins. Alla stationer hade på den tiden ”en klass” och på så sätt kunde man söka sig till större stationer med högre klass och därmed avancera från bokhållare till stins. Bussen tog oss, den främmande tanten som jag skulle kalla ”mamma” och mig till Seinäjoki station i det finländska Österbotten, varifrån vi tog tåget norrut. Loket var ett ånglok som tuffade framåt genom det österbottniska landskapet. Hus, åkermarker och skogar flöt förbi fönstret och det var en stor upplevelse att för första gången komma utanför byn och se ”världen”. Jag tryckte näsan mot fönstret och tittade storögt på allt. Min nya mamma och jag åkte i första klass såsom alla järnvägare då vi hade frikort på alla tåg i landet. Här var det nästan folktomt. Sitsarna var i gråbrun sammet och härligt mjuka, till skillnad från dem som fanns i andraklassvagnen där det bara fanns sitsar i lackerat trä. Vid fönstren i båda kupéerna fanns beigea gardiner som fladdrade i takt med tågets rörelser. Strax innan vi närmade oss en ny station visslade ångvisslan på loket och likadant var det när tåget satte sig i rörelse för att åka vidare. Detta monotona dunk – dunk var sövande och snart hade jag fallit i sömn, trött efter alla spännande upplevelser. Nu närmade vi oss stationen Jeppo där vi steg av och ut på perrongen. På stationen stod en 14

snäll farbror iförd mörkblå tjänstekostym och tillhörande skärmmössa på huvudet. Skärmen var svart medan mössan var mörkblå. Han var bokhållaren som skulle bli min nya pappa men det visste jag inte då. Med trafikspaden signalerade han till lokföraren att tåget skulle avgå och han bekräftade ordern med två visslingar, och så satte tåget igång igen och lämnade stationen för vidare färder. Hand i hand med min mamma gick vi mot ett gulbrunt hus som låg en bit längre bort. Här skulle vi bo och det var mitt nya hem. Gården var stor med både gräsmatta och sandgång som ledde från perrongen ända fram till trappan. Under vardagsrumsfönstret låg en stor blomrabatt med massor av färgglada blommor. Dem fick jag vattna med min lilla sprutkanna, medan mamma rensade bort ogräsen eller tog bort utblommade blomställningar. Det var väldigt vackert och något liknande hade jag aldrig sett tidigare. Åtminstone hade vi inte något sådant på gården till mitt gamla hem. Jag blev badad i en stor badbunke av zinkplåt och vattnet var så härligt varmt och skönt. Sedan fick jag byta om till nya vackra kläder istället för dem jag hade på mig på resan hit. De var utslitna efter att ha klätt många barn. En hög trappa ledde upp till ytterdörren där man gick in. På farstubron fanns bänkar på båda sidor om dörren där man kan sitta. Sedan blev det att gå på upptäcktsfärd inne i huset. Innanför dörren fanns en hall och gick man till vänster kom man in i köket. Rakt fram i hallen fanns också en stor dubbel glasdörr som ledde direkt in till vardagsrummet. Solen sken in i köket denna varma sommardag i juni år 1950. I köket, intill väggen strax innanför dörren, fanns ett diskskåp, sådant som man hade på den här tiden. Under ett stort och tungt lock fanns en nedsänkning som var klädd med aluminiumplåt och i den fanns de två diskbaljorna där man diskade och sköljde disken. Sedan kom den stora vedspisen som försåg rummet med värme och på den lagade 15

man också maten. På spisen stod alltid en stor aluminiumkastrull full med vatten som värmdes upp samtidigt. Vattnet använde man sedan som diskvatten och till annat som man behövde varmvatten. På golvet strax nedanför spisen stod de båda hinkarna med kallt vatten som hämtades från brunnen varje dag. Brunnen låg några hundra meter längre bort och för att komma till den måste man gå längs den breda sandgången genom stationshusets gård och ut genom den stora vita porten. På andra sidan porten fanns ett stort öppet ”torg” eller en vändplan som bussarna mellan Jeppo och Nykarleby hade som ändhållplats. Strax intill stod den djupa cementbrunnen. Man vevade ner en hink, fyllde den med vatten och vevade sedan upp vattnet och fyllde hinkarna. Sedan var det att bära vattnet hem, samma väg, utan att spilla. I köket fanns också ett stort gult bord med fyra stolar. Här satt vi och åt alla våra måltider och på väggen ovanför tickade en köksklocka så inbjudande och rofyllt. Innanför köket fanns sovrummet. Först de båda sängarna där mina föräldrar sov och intill väggen vid fönstret mittemot, stod en spjälsäng där jag skulle sova. Här fanns också några sockerlådor som var fyllda med leksaker. Speciellt kommer jag ihåg den svarta stickade dockan Sara som var en negerdocka. Hon hade kolsvart hår gjord i kalvpäls och i öronen hade hon stora guldfärgade örhängen. Som enda klädsel hade hon en bastkjol gjord av garn. Den dockan har jag fortfarande kvar, nu mer än femtio år senare. Så var det dockan Anneli som mamma hade sytt och min nalle som också den var gjord av svart kalvskinn. Nallen blev min trognaste vän och fick sova med mig i sängen långt upp i åren. Så fanns där också en tax som var gjord i trä och målad i rött. Fötterna var gula hjul och runt halsen hade den ett rep så jag kunde gå omkring med den dragandes efter mig. De här var mina första riktigt egna leksaker.

Från sovrummet gick en dörr till ett större rum som vi kallade ”salen”. Den var inredd med en stor Karljohanssoffa med tillhörande karmstolar och så den stora väggspegeln. Här fanns också en mindre soffgrupp bestående av två fåtöljer med tillhörande soffbord och med en matta där under. Vid fönstret stod ett matsalsbord och fyra stolar och några blombord med blommor. Jag kommer ihåg att blommorna hette gloxinia och de var så vackra. Det var mycket att ta in och lära sig såhär i början. Nu skulle jag även byta språk från finska till svenska. Men på barns vis lärde jag mig det snabbt och finskan föll helt i glömska. Jag minns inte så mycket av vad jag lekte med där ute. Kommer speciellt ihåg en röd lastbil som min mamma hade snickrat ihop åt mig och så fick jag ibland leka med pojke som hette Harry. Men vem han var och varifrån han kom minns jag inte längre. Det här var ju tiderna strax efter Vinterkriget och Fortsättningskriget och det fanns inte mycket att köpa i affärerna. Allt var på kort. Mat, kläder och allt annat som man kunde tänkas behöva fick man hushålla försiktigt med, så att det räckte länge till nästa utdelning av ransoneringskort. Därför hade många egna kor, får och höns hemma. Eller så gick man ihop om en hushållsgris som sedan slaktades till jul och köttet delades mellan alla delägarna. Min mamma var vid krigets utbrott endast 20 år gammal och hon hade fått fly från Sairala på Karelska näset, där hennes pappa var stins. När ryssarna ville ha hela Karelen med Viborg, fick hela befolkningen på 420 000 människor bege sig av under loppet av ett dygn. Med sig fick man endast ta det allra nödvändigare och mat för fem dagar. Många tog sina kor, kalvar och andra husdjur med sig på den långa vandringen västerut, mitt i vintern i Finland. Massor av kor och kalvar dog på vägen. Det var ju inte så konstigt för det var ju mitt i vintern. Hästarna hade tagits till militärens behov så många drog sina 17

kärror med händerna. Det kunde vara svåra strapatser som mötte de flyende. Ibland var det miltals till närmaste järnvägsstation som fortfarande fungerade, men karelarna var ett segt folkslag. De hade ju bott i decennier vid gränsen till Ryssland. Under Vinterkriget hade mamma gått in som frivillig i luftvärnets lottakår. De var fyra lottor som jobbade här i fyratimmars pass. De fick övervaka ryska flygplan och rapportera deras rutter samt eventuella bombningar och antal plan. De stannade här på lottakåren i endast några veckor för det ansågs för farligt då ryssarna anföll hela tiden. Härifrån förflyttades mamma till Fältpostkontoret som låg i stationsbyggnaden och här blev hon ”medicinlotta” efter en snabbkurs i första hjälp. Att vara medicinlotta innebar, att här fanns en ”medikamentlåda” med förbandsförnödenheter, lugnande- och värklindrande tabletter, spjälor och plåster. Det var på så sätt som mamma kom till Köklaks station där hon sedan träffade min pappa som arbetade där som bokhållare. Men nu hade fyra år förflutit sedan krigen och min pappa hade fått en ny tjänst på stationen i Jeppo. Och det var till den här miljön som jag kom. Min mamma hade härvidlag hunnit fylla 31 år och min pappa som var fjorton år äldre var fyrtiofem. Just när jag kom till dem arbetade mamma som kassörska på Helsingforsbanken i byn och de höll öppet till klockan 14. Därför måste de ha en barnvakt till mig och jag minns tant Puro som kom från Gamlakarleby med tåget och hon tog hand om mig under dessa timmar. Hon var en äldre gråhårig dam och på något sätt bekant till familjen. Jag måste vid den åldern redan ha haft mycket spring i benen. Ständigt i farten för att undersöka allt och – jag var envis. Det satte mången gång tant Puros tålamod på prov och hon suckade av förtvivlan. Då lär jag ha sagt till henne ”bli inte nervös, för det blir ju 18

inte mamma heller”. Men en kort tid därefter slutade mamma på banken och stannade själv hemma för att ta hand om mig.

Sommaren blev höst och så kom vintern. Mamma gjorde mig en kälkbacke på gården och i den älskade jag att åka med min kälke. Jag minns också att jag hade en egen liten snöspade med träskaft och spadbladet var gjort i fanér. Det här var ju långt innan man hade uppfunnit plasten. Allt man behövde tillverkades antingen hos byns snickare eller hos smeden. Det fanns inga möbelaffärer heller på den tiden, så behövde man en möbel fick de beställas hos snickaren. Sedan tillverkade han föremålet efter beskrivning och mått.

När det hade blivit vår fick jag veta att vi skulle packa ner alla våra saker i pappkartonger, vilka sedan lastades in i en järnvägsvagn tillsammans med våra möbler. Vi skulle flytta söderut till en ny station som hette Närpes. Där hade min pappa fått jobbet som stins. Alla stationer hade på den tiden ”en klass” och på så sätt kunde man söka sig till större stationer med högre klass och därmed avancera från bokhållare till stins.

Man måste ha nio liv! Yrsa Häggström

www.bod.se

Yrsa Häggström

Man måste ha nio liv!