Översättning av Thomas Preis
Modernista stockholm
Till채gnas Sue Buck & Lois Wallace
ett V책gor & str책lning
V i d middagstid började kombibilarna anlända i en lång blänkande rad som strömmade fram över västra delen av collegeområdet. På ett led gled de runt den brandgula skrotskulpturen och fortsatte mot studenthemmen. Biltaken var fulla av omsorgsfullt fastspända resväskor med sommarkläder och vinterkläder, kartonger med filtar, stövlar och skor, lakan, kuddar, plädar, ihoprullade mattor och sovsäckar, cyklar, skidor, ryggsäckar, engelska sadlar, cowboysadlar och uppblåsbara gummibåtar. Efterhand som bilarna bromsade in och stannade hoppade studenter ur, kilade till bakluckorna och började lasta av: stereoanläggningarna, radioapparaterna, persondatorerna, små kylskåp och kokplattor, kartongerna med grammofonskivor och kassetter, hårtorkarna och värmespolarna, tennisracketarna, fotbollarna, hockeyklubborna och lacrossehåvarna, bågarna och pilarna, de förbjudna njutningsmedlen, p-pillren och de andra manickerna, skräpmaten som ännu låg i sina bärkassar – potatischips med lök- och vitlökssmak, majschips, jordnötskakor, fyllda kex, fruktkarameller och kolapopcorn, Dum-Dumläsken och påsarna med Magiskt Mint. Detta skådespel har jag bevittnat i september varje år i tjugoett år. Varje gång är det ett lika lysande evenemang. Studenterna hälsar på varandra med lustiga utrop och gester som antyder plötsligt sammanbrott. Deras sommarlov har som vanligt varit proppfullt av brottsliga njutningar. Föräldrarna står vimmelkantiga av solen vid sina bilar och ser kopior av sig själva överallt: de omsorgsfullt odlade solbrännorna, de välsminkade ansiktena och ironiska minerna. De upplever ett slags förnyelse, ett slags gruppgemenskap. Kvinnorna är fräscha, glittriga, slankbantade 9
och hälsar på folk och tilltalar dem med namn. Deras män nöjer sig som oklanderliga fäder med att reserverat men godvilligt slå ihjäl tid. Något hos dem antyder heltäckande försäkringsskydd. Minst lika mycket som något annat föräldrarna gör under årets lopp, mer än vedertagna ceremonier och regler, bekräftar denna sammanstrålning av kombibilar för dem att de är en församling av likasinnade och meningsfränder, ett folk, en nation. Jag gav mig i väg från mitt arbetsrum och promenerade nedför backen till staden. I staden finns det hus med torn och tvåvåningsverandor, där folk sitter i skuggan av urgamla lönnar. Det finns nyklassiska och gotiska kyrkor. Det finns ett sinnessjukhus med lång pelargång, utsirade mansardfönster och brant sluttande tak som är krönt med en takros i form av en ananas. Babette och jag och våra barn ur tidigare äktenskap bor vid slutet av en stilla gata i en stadsdel som förr var en skogbevuxen trakt med djupa raviner. Nu går det en motorväg bakom huset men ett gott stycke nedanför oss, så på kvällen när vi kryper ner i sängen med mässingsknopparna strömmar den glesa trafiken förbi som ett avlägset och jämnt surr kring vår sömn, likt avlidnas själar som sorlar i utkanten av en dröm. Jag är föreståndare på institutionen för Hitlerstudier vid The College-on-the-Hill. I mars 1968 lanserade jag Hitlerstudier i Nordamerika. Det var en kylig klar dag med byig ostanvind. När jag för kanslern framkastade tanken att vi skulle kunna bygga upp en hel institution runt Hitlers liv och verk såg han genast möjligheterna. Det blev en omedelbar och tändande framgång. Kanslern bytte senare jobb och tjänstgjorde som rådgivare åt Nixon, Ford och Carter innan han dog i en skidlift i Österrike. I hörnet av Fourth och Elm svänger man åt vänster för att komma till snabbköpet. En kvinnlig polis i ett lådliknande fordon avpatrullerar området på jakt efter felparkerade bilar, obetalda parkeringsavgifter och utlupna besiktningsmärken. På telefonstolpar överallt i stan sitter privata efterlysningar av bortsprungna hundar och katter, ibland skrivna med barns handstil.
B a b e t t e är lång och rätt så fyllig, hon har volym och tyngd. Håret är en ostyrig blond kalufs i en brungul nyans som förr kallades smutsblond. Hade hon varit liten och nätt skulle håret ha varit för sött, för kokett och konstlat. Storleken ger hennes rufs ett drag av allvar. Fylliga kvinnor strävar inte medvetet efter sådana effekter. De är inte nog beräknande för fysisk list. »Du skulle ha varit med«, sa jag till henne. »Var då?« »Det är kombibilarnas dag.« »Fick jag inte se det i år heller? Jag har ju bett dig påminna mig.« »De kom i en lång rad ner förbi musikbiblioteket och ända ut på stora vägen. Blåa, gröna, vinröda, bruna. De lyste i solen som en ökenkaravan.« »Du vet ju att jag behöver bli påmind, Jack.« Med sitt ovårdade utseende äger Babette den bohemiska värdigheten hos en person som är så fördjupad i allvarliga ting att hon varken är medveten om eller intresserar sig för hur hon ser ut. Därmed vill jag inte påstå att hon är en stor välgörare enligt de bedömningsgrunder som människor vanligen tillämpar. Hon håller barnen samlade och sköter om dem, undervisar i en kurs för vuxna och tillhör en grupp frivilliga som läser högt för blinda. En gång i veckan läser hon för en äldre herre vid namn Treadwell som bor i utkanten av stan. Han kallas Gubben Treadwell som om han vore ett landmärke, en klippformation eller ett ruvande kärr. Hon läser för honom ur sensationsblaskor som National Enquirer, National Examiner, National Express, Globe, World och Star. Den gamle uven har behov av sin dos kultmysterier en gång i veckan, 11
och varför skulle man neka honom den? Vad jag menar är att vad Babette än sysslar med gör det mig underbart tillfreds över att vara förenad med en helgjuten kvinna som älskar dagsljus och förtätat liv, det skiftande virrvarret av stämningar i familjer. Jag ser henne jämt och ständigt uträtta saker i metodisk ordningsföljd, skickligt och till synes utan besvär, i motsats till mina tidigare fruar som hade en benägenhet att känna sig främmande för den objektiva tillvaron – ett självupptaget och överspänt sällskap med förbindelser till intellektuella kretsar. »Det var inte bilarna jag ville se. Hur ser människorna ut? Är kvinnorna klädda i skotskrutiga kjolar? Har männen ridjackor med slitsar?« »De har blivit sorgfria av sina pengar«, sa jag. »De tror på fullt allvar att de har rätt till dem. Den övertygelsen ger dem ett slags primitiv hälsa. De lyser lite grann.« »Jag har svårt att föreställa mig död på den inkomstnivån«, sa hon. »Kanske finns det ingen död i vår mening. Bara papper som byter innehavare.« »Fast vi har ju faktiskt en kombi själva.« »Den är liten och gråmetallic och ena dörren är alldeles sönderrostad.« »Var är Wilder?« sa hon vanemässigt panikslagen och ropade till pojken som satt orörlig på sin trehjuling bakom huset. Han är ett av hennes barn. Babette och jag brukar prata med varandra i köket. Köket och sovrummet är favoritställena här hos oss, energitillhållen, kraftkällorna. Hon och jag är lika i det avseendet att vi betraktar resten av huset som ett magasin för möbler, leksaker, alla de kasserade föremålen från tidigare äktenskap och olika barnkullar, presenterna från före detta släktingar, de begagnade arvedelarna och bråten och skräpet. Saker, kartonger. Varför vilar det en så dyster tyngd över dessa ägodelar? Det är ett mörker förknippat med dem, ett varsel. De gör mig på min vakt, men inte mot per12
sonligt misslyckande och nederlag utan något allmännare, något med större vidd och innehåll. Hon kom in med Wilder och satte honom på köksbänken. Denise och Steffie kom ner från övervåningen och vi diskuterade vilken skolmateriel de skulle behöva. Snart var det lunchdags. Nu vidtog en stunds kaos och buller. Vi irrade omkring, kivades lite, tappade bestick och fat. Till slut var vi allihop nöjda med det som vi hade lyckats plocka åt oss ur skåpen och kylen eller knyckt från varandra, så vi började stillsamt smeta senap eller majonnäs på vår färggranna mat. Stämningen andades gravallvarlig förväntan, hårt tillkämpad belöning. Det var trångt vid bordet och Babette och Denise armbågade varandra två gånger, men ingen av dem sa något. Wilder satt kvar på bänken omgiven av öppnade förpackningar, skrynklad aluminiumfolie, blanka påsar med potatischips, skålar med degig massa överdragna med plastfolie, burkringar, plastsnoddar och separat inplastade skivor av brandgul ost. Min ende son Heinrich kom in, registrerade scenen detalj för detalj, klev sedan ut genom dörren åt baksidan och försvann. »Det var inte sån här lunch som jag hade tänkt äta«, sa Babette. »Jag hade allvarliga funderingar på yoghurt och vetegroddar.« »Var har vi hört det där förut?« undrade Denise. »Säkert just vid det här bordet«, sa Steffie. »Hon köper jämt såna där grejer.« »Fast hon äter det aldrig«, sa Steffie. »För hon har för sig att om hon fortsätter med att köpa det, så måste hon äta upp det bara för att bli av med det. Det verkar som om hon försöker lura sig själv.« »Det lägger beslag på halva köket.« »Fast hon kastar bort det innan hon äter det, för det börjar mögla«, sa Denise. »Så då börjar hon om från början igen.« »Det ligger i vartenda hörn«, sa Steffie. »Hon skäms om hon inte köper det, hon skäms om hon köper det och inte äter det, hon skäms när hon ser det i kylen, hon skäms när hon kastar bort det.« 13
»Det är som att hon röker fast hon har slutat«, sa Steffie. Denise var en tuff elvaåring. Hon förde en så gott som daglig kampanj mot dem av sin mors vanor som hon tyckte var slösaktiga eller skadliga. Jag försvarade Babette. Jag förklarade för Denise att det var jag som behövde skärpa mig med maten. Jag påminde henne om att jag gillade Babettes utseende. Jag hävdade att det låg en ärlighet i stort omfång, bara det var det rätta omfånget. Människor känner förtroende för en viss volym hos andra. Men hon trivdes inte med sina höfter och lår, så hon gick i rask takt och sprang uppför trappan på gymnasiets nyklassiska stadion. Hon påstod att jag gjorde fördelar av hennes nackdelar därför att det var min natur att skydda mina käraste för sanningen. Det låg något otäckt dolt inuti sanningen, sa hon. Brandlarmet satte i gång på övervåningen, antingen för att meddela oss att batteriet precis hade tagit slut eller att det brann i huset. Vi avslutade vår lunch under tystnad.
På The College-on-the-Hill bär institutionsföreståndarna akademisk dräkt. Inte pampiga svepande hellånga saker utan ärmlösa kappor som är rynkade vid axlarna. Jag gillar idén. Jag gillar att frigöra armen ur vecken för att titta på klockan. Den enkla handlingen att se efter vad klockan är förädlas av den flotta gesten. Yppiga rörelser ger livet tjusning. Flanerande studenter får förmånen att uppleva själva tiden som en mångbottnad utsmyckning, en fantasifull symbol för det mänskliga medvetandet, när de ser föreståndaren promenera över collegeplanen, den krökta armen som glider fram ur hans medeltida klädnad och digitalklockan som blinkar i sensommarens skymning. Klädnaden är givetvis svart och passar till nästan vad som helst. Hitlerinstitutionen har ingen egen byggnad. Vi är inhysta i Centenary Hall, en mörk tegelbyggnad som vi delar med institutionen för populärkultur, officiellt benämnd Amerikanska miljöer. Ett säreget sällskap. Lärarkåren består nästan uteslutande av New York-emigranter, smarta, slyngelaktiga, filmgalna, besatta av trivialiteter. De är här för att tolka kulturens naturliga språk och systematisera de glittrande njutningar som de har upplevt under sin europaskuggade barndom – en aristotelisk teori om bubbelgumomslag och reklamramsor för tvättmedel. Institutionsföreståndare är Alfonse (Snabbmat) Stompanato, en bredbröstad bister karl, vars samling av läskflaskor från förkrigstiden står permanent utställd i en monter. Alla hans lärare är män, går i skrynkliga kläder, behöver klippa sig och hostar i armhålorna. I grupp påminner de om transportbasar som har samlats för att identifiera liket av en lemlästad kollega. Man får ett intryck av inpyrd bitterhet, misstänksamhet och ständiga intriger. 15
Ett undantag från de ovannämnda är Murray Jay Siskind, en före detta sportjournalist som bad mig äta lunch med honom i matsalen där de ingrodda dunsterna av svårdefinierbar mat väckte ett dunkelt och dystert minne hos mig. Murray var ny på The Hill och hade buteljaxlar, små runda glasögon och yvigt helskägg. Han var gästlektor i ämnet levande ikoner och verkade generad över det som han dittills hade uppsnappat om sina kolleger i populärkultur: »Jag har förståelse för musiken, jag har förståelse för filmerna, jag inser till och med att seriemagasinen kan ha nånting att säga oss. Men här finns ju professorer som inte läser nånting annat än cornflakespaket.« »Det är det enda avantgarde som vi har.« »Tro nu inte att jag beklagar mig. Jag trivs här. Jag är helförtjust i stället. En småstadsmiljö. Jag vill slippa storstäder och sexuellt trassel. För mig betyder storstäder hetta. Så fort man har stigit av tåget och kommer ut från stationen slår den emot en med full kraft. Hettan från luften, trafiken och människorna. Hettan från mat och sex. Hettan från höga hus. Hettan som strömmar upp ur tunnelbanan. Det är alltid nio grader varmare i storstäderna. Hettan stiger från trottoarerna och faller från den förgiftade himlen. Bussarna sänder ut hetta. Hetta strålar ut från skaror av kontorsfolk och människor som är ute och handlar. Hela infrastrukturen bygger på hetta, förbrukar febrilt hetta, alstrar mer hetta. Universums värmedöd som forskarna pratar om med sån förtjusning har redan hunnit ett gott stycke på väg och man kan känna processen överallt omkring sig i varenda stor eller medelstor stad. Hetta och fukt.« »Var bor du?« undrade jag. »På ett pensionat. Jag är oerhört fängslad och charmerad. Det är ett gammalt härligt ruckligt hus i närheten av sinnessjukhuset. Sju eller åtta hyresgäster som med undantag av mig praktiskt taget är fast bosatta. En kvinna som ruvar på en fruktansvärd 16
hemlighet. En man som ser jagad ut. En man som aldrig sätter foten utanför sitt rum. En kvinna som står vid postfacket i timmar och väntar på något som aldrig verkar komma. En man utan något förflutet. En kvinna med ett förflutet. Stället har en lukt av olyckliga filmliv som griper mig väldigt starkt.« »Vem av dem är du?« »Jag är Juden. Vad skulle jag annars vara?« Det låg något rörande i den omständigheten att Murray var nästan helt klädd i manchester. Jag fick en känsla av att han på sin människomyllrande betongplätt sedan elvaårsåldern hade förknippat detta robusta tyg med högre lärdom på någon otroligt fjärran och trädskuggad plats. »Jag kan inte låta bli att må gott i en stad som heter Blacksmith«, sa han. »Jag har kommit hit för att slippa ifrån trassliga situationer. Storstäder vimlar av trassel, av sexuella fifflare. Det finns delar av min kropp som jag inte längre tillåter kvinnor att handskas med efter behag. Jag råkade i ett sånt läge i Detroit. Det var en kvinna som behövde min sperma i en skilsmässoprocess. Det ironiska är att jag är heltänd på kvinnor. Jag blir alldeles till mig när jag ser långa ben som en vanlig vardag spänstigt stegar fram omsvepta av morgonbrisen från floden i spelet från morgonljuset. Lika ironiskt är det att jag egentligen inte känner begär efter kvinnors kroppar, utan efter deras intellekt. En kvinnas intellekt. Den veka uppspjälkningen och det mäktiga riktade kraftflödet, som ett fysiskt experiment. Så roligt det är att tala med en kvinna med strumpor när hon lägger benen i kors. Det dämpade elektriska knastret av frasande nylon kan göra mig lycklig på flera plan. Det tredje ironiska i sammanhanget är att det är de mest komplicerade och neurotiska och besvärliga kvinnorna som jag jämt dras till. Jag tycker om okomplicerade män och komplicerade kvinnor.« Murrays hår var tjockt och såg tungt ut. Ögonbrynen var täta, hårslingor krullade sig uppför halsen. Det lilla styva skägget, som 17
bara täckte hakan och inte beledsagades av mustasch, verkade vara en valfri komponent som kunde klistras på eller tas av alltefter vad omständigheterna motiverade. »Vad tänker du föreläsa om?« »Det var just det som jag ville diskutera med dig«, sa han. »Du har åstadkommit nåt fantastiskt här med Hitler. Du skapade det, du livnärde det, du gjorde det till ditt eget. Ingen av lärarkollegerna på något college eller universitet i den här delen av landet kan ens nämna namnet Hitler utan en bugning åt ditt håll, bokstavligt eller bildligt. Det här är medelpunkten, det obestridda upphovet. Han är din Hitler nu, Gladneys Hitler. Det måste kännas djupt tillfredsställande för dig. Colleget har internationell ryktbarhet som en följd av Hitlerstudierna. Det har en identitet, en framgångsanda. Du har byggt upp ett helt system kring den gestalten, en struktur med en mängd understrukturer och inbördes sammanhängande studiefält, en historia inom historien. Jag häpnar över prestationen. Den var mästerlig, smart, ett överraskande drag som gav dig ensamrätt. Det är vad jag vill göra med Elvis.« Flera dagar senare frågade Murray mig om en sevärdhet som kallades Amerikas mest fotograferade lada. Vi körde tre och en halv mil ut på landsbygden utanför Farmington. Där fanns ängar och äppelodlingar. Vita stängsel ringlade sig över de böljande fälten. Snart började skyltarna dyka upp: AMERIK AS MEST FOTOGR AFER ADE LADA. Vi räknade till fem skyltar innan vi kom fram till platsen. Det stod fyrtio bilar och en turistbuss på den provisoriska parkeringen. Vi följde en kreatursstig till en något upphöjd plats som var anvisad för beskådande och fotografering. Alla besökarna hade kameror. En del hade stativ, telelinser, filterdosor. En man i ett stånd sålde vykort och diabilder – foton av ladan tagna från den upphöjda platsen. Vi stod vid en träddunge och tittade på de fotograferande. Murray teg länge, medan han då och då klottrade några anteckningar i ett litet häfte. »Ingen ser ladan«, sa han till slut. 18
Det blev tyst en lång stund. »Så fort man har sett skyltarna om ladan blir det omöjligt att se den.« Återigen tystnade han. Människor med kameror gick ner från den upphöjda platsen och ersattes genast av andra. »Vi är inte här för att fånga en bild, vi är här för att bibehålla den. Varje foto förstärker utstrålningen. Känner du det, Jack? En stegrad koncentration av dunkla krafter.« Sedan blev det tyst länge. Mannen i ståndet sålde vykort och diabilder. »Att vara här är ett slags andlig kapitulation. Vi ser bara det som de andra ser, de tusentals människor som har varit här i det förflutna, de som ska komma hit i framtiden. Vi har gått med på att bli delaktiga av en kollektiv varseblivning. Detta färgar bokstavligen vårt seende. På sätt och vis en religiös upplevelse, som all turism.« En ny paus följde. »De tar foton av att ta foton«, sa han. Sedan sa han inget på en stund. Vi lyssnade till det oavbrutna knäppandet av kameraknappar, rasslandet av framdragningsarmar. »Hurdan var ladan innan den blev fotograferad?« undrade han. »Hur såg den ut, på vilket sätt skilde den sig från andra lador, på vilket sätt var den lik andra lador? De frågorna kan vi inte besvara därför att vi har läst skyltarna och sett folk knäppa bilderna. Vi kan inte komma ur utstrålningen. Vi är en del av utstrålningen. Vi finns här, vi existerar nu.« Han verkade oerhört belåten över detta.
N ä r tiderna är svåra drivs människor att tvångsäta. Blacksmith är fullt av sjukligt feta vuxna och barn som på korta ben rultar omkring i påsiga byxor. De tar sig med möda ur kompaktbilar. Familjerna drar på sig träningsoveraller och springer i samlad tropp genom terrängen. De vankar gatan fram med munnen full av mat. De äter i butiker, i bilar, i bussköer och bioköer, under de ståtliga träden. Åldringarna är de enda som verkar förskonade från det febrila ätandet. De har visserligen inte alltid kontakt med sina egna ord och gester, men de är smärta och ser friska ut, kvinnorna är mycket välvårdade och männen målmedvetna och välklädda när de väljer ut shoppingvagnar ur raden utanför snabbköpet. Jag gick över gräsmattan framför gymnasiet och fortsatte till byggnadens baksida och det lilla öppna stadion. Babette sprang just uppför stadiontrappan. Jag satte mig på andra sidan planen på första raden med stenbänkar. Himlen var full av jagande moln. När hon hade kommit högst upp stannade hon till, stödde händerna på den höga balustraden, lutade sig diagonalt mot den och vilade. Sedan vände hon sig om och gick tillbaka ner med bälgande bröst. Blåsten krusade träningsoverallen som var för stor. Hon gick med händerna på höfterna och fingrarna spretande. Ansiktet höll hon uppåtvänt för att fånga in den svala luften, så hon såg mig inte. När hon kom till nedersta trappsteget vände hon sig mot bänkarna och gjorde något slags halstänjningar. Sedan började hon springa uppför trappan. Tre gånger joggade hon uppför trappan och promenerade sakta tillbaka ner. Hon jobbade hårt med svepande hår och 20
pumpande ben och axlar. Varje gång hon kom upp lutade hon sig mot väggen med sänkt huvud och vibrerande överkropp. När hon kom ner efter sista gången mötte jag henne vid kanten av bollplanen, slog armarna om henne och stack händerna innanför linningen på hennes grå bomullsbyxor. Ett litet flygplan dök upp ovanför träden. Babette var fuktig och varm och gav ifrån sig ett surr av liv. Hon joggar, hon skottar snö, hon tätar diskhon och badkaret. Hon leker ordlekar med Wilder och högläser erotiska klassiker i sängen på kvällarna. Vad gör jag? Jag snor ihop soppåsar och binder plastsnoddar om dem och simmar några vändor i collegebassängen. När jag är ute och promenerar kommer joggare ljudlöst ikapp mig, dyker upp vid min sida och får mig att spritta till av löjlig rädsla. Babette pratar med hundar och katter. Jag ser färgflimrande prickar i högra ögonvrån. Blossande av spänning planerar hon skidturer som vi aldrig förverkligar. Jag promenerar uppför backen till skolan och lägger märke till de vitmenade stenarna som kantar infarterna till nyare villor. Vem ska dö först? Den frågan kommer upp med jämna mellanrum, precis som undran var bilnycklarna är. Den avslutar en mening eller förlänger ett utbyte av blickar. Jag undrar om själva tanken hör samman med den fysiska kärlekens natur, en omvänd darwinism som väcker vemod och rädsla hos den överlevande. Eller är orsaken någon inert beståndsdel i luften som vi inandas, ett sällsynt element som neon, med en smältpunkt, en atomvikt? Jag höll henne i famnen på kolstybben. Ungdomar kom springande åt vårt håll, trettio flickor i färgglada shorts, en otrolig guppande massa. De häftiga andetagen, rytmen i deras steg som föll in i varandra. Ibland tror jag att vår kärlek är oerfaren. Frågan om döden blir en välgörande påminnelse. Den botar oss från vår naiva okunnighet om framtiden. Enkla företeelser är dömda att gå under, eller är det en vidskepelse? Vi betraktade flickorna som kom runt på ett nytt varv. Nu var de utspridda, hade fått ansikten och individuella 21
språngarter, var nästan tyngdlösa i sitt trängande behov, kunde landa lätt. Marriotts flygplatshotell, Centrumlogit, Sheratons värdshus och konferenscentrum. På väg hem sa jag: »Bee vill komma och hälsa på över julen. Vi kan lägga henne hos Steffie.« »Känner de varandra?« »De träffades på Disneyland. Det går fint.« »När var du i Los Angeles?« »Du menar Anaheim.« »När var du i Anaheim?« »Du menar Orlando. Det är nästan tre år sen nu.« »Var fanns jag då?« undrade hon. Min dotter Bee ur äktenskapet med Tweedy Browner hade precis börjat i sjuan i en förort till Washington och hade svårt att anpassa sig till livet i Staterna efter två år i Sydkorea. Hon åkte taxi till skolan och ringde upp vänner i Söul och Tokyo. Utomlands hade hon velat äta ketchupmackor med chips. Nu lagade hon skarpa heta rätter med purjolök och miniräkor och lade beslag på Tweedys restaurangklassiga spis. Den kvällen, en fredag, beställde vi hem kinamat och tittade på tv tillsammans, alla sex. Babette hade gjort det till regel. Hon verkade ha för sig att om barn tittade på tv en kväll i veckan tillsammans med föräldrar eller styvföräldrar, så skulle det i deras ögon avromantisera mediet och göra det till ett sunt tidsfördriv. Dess narkotiska underström och kusliga sjuka förmåga att suga hjärnan tom skulle så småningom försvagas. Jag kände mig lite kränkt av resonemanget. Kvällen blev i själva verket en raffinerad pina för oss allihop. Heinrich satt tyst med sina äggfrallor. Steffie blev upprörd varje gång någon i rutan verkade på väg att drabbas av något skamligt eller förödmjukande. Hon hade en kolossal förmåga att skämmas å andras vägnar. Ofta gick hon ut ur rummet tills Denise meddelade henne att scenen var slut. Vid de tillfällena passade Denise på att förmana den yngre flickan om 22
hårdhet, om tvånget att vara tuff här i livet, tjockhudad. Min egen etablerade vana på fredagarna efter en kväll framför tv:n var att fördjupa mig i Hitler till långt in på natten. En sådan natt kröp jag ner i sängen bredvid Babette och berättade för henne att kanslern redan 1968 hade rått mig att göra något åt mitt namn och utseende om jag ville bli tagen på allvar som Hitlerinnovatör. Jack Gladney dög inte, sa han och frågade mig vilka andra namn jag eventuellt hade till mitt förfogande. Till slut enades vi om att jag skulle hitta på en extra initial och kalla mig J. A. K. Gladney, en namnetikett som jag bar som en lånad kostym. Kanslern gjorde mig uppmärksam på det som han kallade min benägenhet att göra en blek jag-presentation. Han rådde mig bestämt att lägga på hullet. Han ville att jag skulle »växa ut« till Hitler. Själv var han lång, kulmagad, rödblommig, trög och hade dubbelhaka och stora fötter. En formidabel kombination. Jag hade tillgångar som aktningsvärd längd, stora händer och stora fötter, men jag var i trängande behov av volym, i varje fall ansåg han det – en utstrålning av osund övervikt, frodighet och vällevnad, av kompakt tyngd. Om jag kunde bli fulare skulle det vara till oerhörd hjälp för min karriär, verkade han mena. Alltså gav mig Hitler något att växa in i och utvecklas mot, även om jag inte alltid har arbetat målmedvetet på det. Glasögonen med de grova svarta tunga bågarna och mörka glasen var min egen idé, ett alternativ till det yviga skägg som min dåvarande fru inte ville att jag skulle anlägga. Babette sa att hon gillade serien J. A. K. och inte tyckte att den var uppseendeväckande på något billigt sätt. Till henne förmedlade den värdighet, betydelse och anseende. Jag är den påhittade figuren som svansar runt efter namnet.
L å t oss njuta av de här planlösa dagarna medan vi kan, uppmanade jag mig, för jag var rädd för något slags kvick acceleration. Vid frukosten läste Babette upp alla våra horoskop med sin sagoberättarröst. Jag försökte låta bli att lyssna när hon kom till mitt, även om jag tror att jag ville lyssna, att jag sökte ledtrådar. På väg till övervåningen efter middagen hörde jag från tv:n: »Låt oss sitta i halvlotus och tänka på ryggraden.« Några sekunder efter det att jag hade somnat den kvällen verkade jag falla genom mig själv i en flack hjärtsnörpande dykning. Jag vaknade med ett ryck, stirrade ut i mörkret och förstod att jag hade upplevt den relativt normala muskelsammandragning som kallas sömnmyokloni. Är det så här den kommer, plötsligt, bryskt? Borde inte döden vara ett graciöst svanhopp med vita vingar, så mjukt att ytan inte krusas? Jeans virvlade runt i torktumlaren. Vi stötte ihop med Murray Jay Siskind i snabbköpet. Hans korg innehöll märkeslösa matvaror i enkla vita förpackningar med konstlös text. Där fanns en vit burk med påskriften KONSERVER ADE PERSIKOR. Där fanns ett vitt baconpaket utan plastfönster där man kunde se en representativ skiva. En burk rostade nötter hade en vit banderoll med orden OSORTER ADE JOR DNÖTTER. Murray nickade i ett kör åt Babette när jag presenterade dem. »Det här är den nya askesen«, sa han. »Slätstrukna förpackningar. Det tilltalar mig. Jag tycker det känns som om jag inte bara sparar pengar utan bidrar till nån sorts andlig gemenskap. Det är som tredje världskriget. Allt är vitt. De kommer att ta ifrån oss våra glada färger och använda dem i krigsinsatsen.« 24
Han stirrade Babette i ögonen medan han plockade upp varor ur vår vagn och luktade på dem. »Jag har köpt såna här jordnötter förut. De är runda, kubiska, skrovliga, spruckna. Trasiga jordnötter. Massor av fnas i botten på burken. Men de smakar gott. Mest av allt gillar jag själva förpackningarna. Du hade rätt, Jack. Det här är det sista avantgardet. Djärva nya former. Kraften att chockera.« En kvinna ramlade mot ett ställ med pocketböcker vid ingången till affären. En grovbyggd man steg ut från det upphöjda båset i innersta hörnet och gick vaksamt mot henne med huvudet på sned för att få bättre synfält. En kassörska sa: »Leon, persilja«, och han svarade samtidigt som han närmade sig den omkullfallna kvinnan: »Sjuttinio.« Bröstfickan var fullproppad med filtpennor. »Du lagar alltså mat på pensionatet«, sa Babette. »Rummet har uttag för kokplatta. Jag är lycklig där. Jag läser tv-programmen, jag läser annonserna i Dagens Ufolog. Jag vill sjunka in i amerikansk mystik och rädsla. Mina seminarier går bra. Studenterna är vakna och intresserade. De ställer frågor och jag besvarar dem. De gör anteckningar medan jag talar. Det är en riktig överraskning i mitt liv.« Han tog upp vår burk med extrastarka värktabletter och nosade längs kanten på det barnsäkra locket. Han luktade på våra honungsmeloner och våra flaskor med clubsoda och ginger ale. Babette gick i väg genom gången mellan frysdiskarna, ett område som min läkare hade rått mig att hålla mig borta från. »Din frus hår är rena underverket«, sa Murray och såg mig djupt i ögonen, liksom för att förmedla en växande aktning för mig på grund av denna nya insikt. »Ja, just det«, sa jag. »Hon har betydelsefullt hår.« »Jag tror jag förstår vad du menar.« »Jag hoppas du sätter värde på den kvinnan.« »Lita på det.« »För en kvinna som hon är unik.« 25