Tidigare utgivning av Eli Åhman Owetz: Hemma hos Bettan (2017) (på annat förlag): Anna-Lisas Antik (2013) Flickorna i speceriaffären (2014) En sommar på luffen – vägen till Söderberga (2015)
Anna-Lisas val Copyright © Eli Åhman Owetz 2017 Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsformgivning: Emma Graves Grafisk form & sättning: Lisa Sjöblom Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76295-20-5 www.bokfabriken.se
BOKFABRIKEN
Kapitel 1 Ädelstenarna i min förlovningsring glittrade i solen. Tre veckor tidigare, på valborgsmässoafton, hade Rutger friat. Jag hade varit rödgråten och arg, eftersom jag missuppfattat en massa saker och fått för mig att han hade en affär med en artonåring. Nu satt artonåringen, Sara, mitt emot mig med en kopp kaffe i handen. Hon hade hjälpt mig i min retrobutik Anna-Lisas Antik ända sedan min första sommar som antikhandlare två år tidigare. Hon hade hjälpt Rutger också, med att hitta den perfekta förlovningsringen. Ringen var viktoriansk och den första bokstaven i varje stens namn bildade ordet dearest. Den var underbar. Jag skämdes fortfarande över att jag kunnat tro att Rutger och Sara haft något annat ihop än att hitta en ring till mig. Nu höll Sara och jag på att fylla på hyllor och skylta om inför årets första anstormning av sommargäster. Men det vackra vädret fick oss att ta täta pauser i solen. På Grythyttanbordet stod termos och en tigerkaka. Jag sträckte mig efter kniven och skar upp två bitar till. Sara tog emot den ena biten och pekade på min ring. ”Har du vant dig?” Hade jag vant mig vid att bära en dyrbar ring? Ja. 6
Hade jag vant mig vid att det var definitivt nu, att jag skulle gifta mig med Rutger och därmed bli grevinna? Jo, kanske. Hade jag vant mig vid tanken på att jag skulle tvingas lämna min fina femtiotalslya ovanpå affären och för all framtid bo på Rutgers 1600-talsslott Solstaholm, stort och mörkt och stundtals skrämmande? Nej. ”Jag älskar ringen. Och Rutger, förstås! Men jag har inte vant mig vid hur mitt liv ska se ut i framtiden.” Sara suckade. Hon tyckte att mitt liv var som en saga. ”Åh, det kommer att bli helt fantastiskt! Rutger gör vad som helst för dig.” ”Inte vad som helst. Han skulle aldrig flytta från Solstaholm.” ”Nej, men det är väl klart. Åh, Anna-Lisa, alla andra tjejer skulle döda för att få bo på ett slott. Och du bara: Jag vill stanna i min gamla tvåa.” Hon fnissade när hon kallade min drömlya för en gammal tvåa. Den lilla lägenheten ovanpå den före detta lanthandeln hade en orörd 50-talsinredning. När den avlidne handlarens son visat lägenheten hade jag nästan fått andnöd och snabbt slagit till och köpt huset. Det hände fortfarande att jag stannade till och bara stod och njöt när jag kom upp för trappan och såg mitt ljuvliga kök med rutigt golv och pärlgrå köksluckor. Men den här sommaren skulle jag för första gången bo på slottet på heltid. Sara skulle låna min lägenhet. Hon älskade den nästan lika mycket som jag. ”Gamla tvåa? Du kanske ska bo hos Lillan den här sommaren också? Om det inte passar här?” Lillan var min granne och Saras mormor. ”Du vet att jag ser så himla mycket fram emot att få bo i din lägenhet, Anna-Lisa. Och så slipper David och jag ta hänsyn till mormor och Kjelle. De går inte så bra ihop.” 7
Ingen av oss i Söderberga gick bra ihop med Saras pojkvän David. Han jobbade på ett auktionsverk i Stockholm, samlade på antika smycken och uttalade sitt namn på engelska. Dejvid var trettioett år. Alldeles för gammal för Sara, tyckte Lillan och hennes fästman Kjelle. Och alldeles för överklassig, tyckte vi allihop. Alla utom möjligen Rutger. Fast när David följt med Sara på trekaffe i affären hade Rutger, den artigaste människa jag någonsin träffat, knappt sagt ett ord till honom. Trots att de borde ha en del att prata om. Antika smycken var ett av Rutgers egna specialområden som antikhandlare. Vi hoppades alla i tysthet att Sara skulle tröttna. Men nu skulle alltså Smyckesamlaren, som vi kallade honom när hon inte hörde, bo i min lägenhet ibland. Medan jag själv satt fast på slottet hela sommaren. Det var bara att försöka förtränga det. Jag höll upp termosen. ”Mer kaffe?” ”Nej, nu måste jag sätta igång med mitt”, sa Sara och nästan hoppade av förtjusning. ”Åhhh, egen lägenhet och egen affär! Anna- Lisa, vilken sommar det kommer att bli!” Det lyste om Sara, från det svallande kopparröda håret ner till silversnörena i hennes sneakers. Mest lyste hennes ansikte, osminkat förutom vinröda läppar med perfekt målad amorbåge. Hon skulle faktiskt öppna en egen affär. Det hade varit meningen att hon skulle ha en vintagehörna i min butik. Men så hade hon frågat om hon kunde få hålla till i skjulet på andra sidan grusvägen. Sara hade rensat stället på gammal bråte och fått Smyckesamlaren att köra till tippen tre gånger en lördag. När de åkte iväg med det sista lasset hade den blonda backslicken fallit isär och blivit dammig och ansiktet därunder hade sett ruggigt irriterat ut. Kjelle hade lagt ett enkelt trägolv i det tomma och städade skjulet, och därefter hade Lillan och Sara täckt de grova brädväggarna 8
med ett gammalrosa tyg. Saras kompis Christoffer, som brukade måla och shabby chic-slipa den rätta patinan på mörka, osäljbara antika möbler åt mig, hade också varit inblandad. Han hade lagt ner sin själ i att hitta byråar och hyllor som passade, och sedan gett dem nya pastellfärger. Saras Vintage stod det på skylten som hon målat själv och redan hängt upp ovanför dörren. Jag mindes min egen lycka när jag slog upp portarna till AnnaLisas Antik, och kramade hennes hand över bordet. ”Ja, det kommer att bli en toppensommar, Sara! Iväg och jobba nu.” När hon dansade över vägen satt jag kvar, försökte analysera mina känslor. Allt borde verkligen kännas toppen. Jag hade sagt upp mig efter alldeles för många år på ett trist kontorsjobb och flyttat från Sundbyberg ut till Roslagen. Gjort verklighet av min butiksdröm. Och nu efter bara ett par år gick min rörelse riktigt bra, trots läget i en by mitt ute på landet. Fritidshusfolket tömde affären flera gånger om under sommarmånaderna och folk åkte ända från Stockholm för att de hört att jag hade en rolig mix. En del kom för att de ville se Neonbyn, som Söderberga kallats i DN-reportaget om den lilla byn som hade fyra neonskyltar. Min skylt hade varit den första och var, om jag fick säga det själv, fortfarande den vackraste. Mitt namn lyste i snirkligt grönt över ANTIK i röda blockbokstäver. Och så tre stiliserade strutlampor som tändes en i taget tills alla tre lyste och sedan släcktes för att åter tändas, en i taget. Inne på lagret stod flera kartonger med porslin och prylar som skulle ut i butiken. Möbler, travade på varandra. Vackra lampor, fina tyger. Fyndade på loppisar och auktioner för en tiondel av vad jag själv skulle ta. Jag visste vad folk ville ha, kunde det här nu. Jag borde gå in och fortsätta fylla hyllorna. Men det var så skönt 9
i solen. Jag ville inte gå in igen. Hade ingen riktig lust. Vad var det för fel på mig? I över tio år hade jag stått ut med att ha ett riktigt tråkigt jobb. Nu började jag redan bli blasé efter bara två år med världens roligaste jobb. Sara hade tagit fram en färgburk och börjat måla dörren till skjulet. Den klarblå färgen hade snart spritt sig till hennes vita linne. Doften av målarfärg framkallade andra minnen, minnen från sommaren tre år tidigare då jag gått på luffen och målat torp och lador mot kost och logi. Var det efter den minst sagt händelserika luffen som jag inte längre stod ut med ett liv som stod stilla? Men nu tändes varningslamporna i mitt huvud, som alltid vid minnet av den sommaren. Förbjudet område. Beträd ej! Tänk på annat! Annars: Livsfara. Jag lydde min självbevarelsedrift och bytte snabbt tankespår till de nyinköpta danska teakstolarna ute på lagret. Skulle jag ställa det matchande matbordet i butiken med alla sex stolarna runtom? Eller bara ta ut två stolar? Metodiskt fortsatte jag att i huvudet möblera om hela butiken. Snart var faran över även för denna gång. Vid det här laget hade jag rutin när det gällde att leda om tankarna från den farliga delen av luffarsommaren. Men när mobilen ringde vågade jag inte riktigt lita på min röst och struntade i att svara. En stund senare lyssnade jag av meddelandet. Ytterligare en dröm skulle uppfyllas om jag tackade ja till erbjudandet. Den hotande tristessen skulle undvikas. Men vågade jag verkligen?