9789144108100 by Smakprov Media AB

OM SAMHÄLLET ANTHONY ELLIOTT BRYAN S. TURNER

Originalets titel: On Society © Anthony Elliott & Bryan S. Turner 2012 Boken publiceras enligt avtal med Polity Press Ltd., Cambridge.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38986 ISBN 978-91-44-10810-0 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2016 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Henrik Gundenäs Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: RomanYa/shutterstock.com Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2016

INNEHÅLL

Förord till den svenska utgåvan 5 Bo Isenberg Författarnas tack 13 Förord 15 Inledning 19

Samhället: ett överspelat begrepp? 23 Bilder av samhället 25 Samhällskritik och samhällsförändring: bokens argument 32 1 Samhället som struktur 47

Strukturens ruiner: om nostalgins politik 63 Enklaver och avspärrningar, nya vinnare och förlorare 70 2 Samhället som solidaritetsgemenskap 83

Den klassiska sociologin om värdet av solidaritet 87 Guds stad: Från Paulus till Nietzsche 89 Kommunikation och solidaritet: Habermas 96 Våld och solidaritet: idén om ”civil läkning” 99 Kommunitarism 107 Solidaritet i gungning: medborgarskapets urholkning och slutet för det ”sammansvetsade samhället” 109 Slutsats: från gemenskap till transnationella solidaritetsformer 114

Innehåll

3 Samhället som skapelse 117

Bilder av samhället som skapelse 120 Simmel 120 Giddens 123 Bourdieu 127 Nietzsche 129 Skapelse och frihet: Freud, Castoriadis, Kristeva 133 Skapelsens former: digital kultur och kosmopolitism 144 Kreativa digitala gemenskaper 145 Kosmopolitisering som skapelse: globalism, transnationella sammansättningar och religion 158 Slutsats: skapelse som social livsform 168 Avslutning 169

Det förvildade samhället 174 Underhållningssamhället 177 Katastrofsamhället 179 Postskriptum: sociala framtider 182 Litteraturförteckning 187 Person- och sakregister 201

INLEDNING

”Samhällets” guldålder är sedan länge förbi. De grundläggande sociologiska perspektiv på samhället som utvecklades av Ferdinand Tönnies, Émile Durkheim, Max Weber, Karl Marx och Georg Simmel är alltjämt av stor teoretisk betydelse för sociologiämnet, men vår tids kommunikations revolution och intensiva globalisering har ställt dem inför stora utmaningar. Kan vi fortfarande läsa klassisk sociologi med intellektuell behållning? Kan den verkligen hjälpa oss att förstå konturerna av samhället i det tjugoförsta århundradet, som hittills präglats av nedskärningar, utkontrakteringar, lånefinansierade uppköp, just in time och inhägnade bostadsområden? Men internetvärlden är kanske lika främmande för samhällsteoretiker som ligger närmare oss i tiden, till exempel Talcott Parsons, Erving Goffman, C. Wright Mills och Alvin Gouldner. Deras perspektiv på industrikapitalismen var utomordentligt värdefulla, men i dag måste vi ställa en allvarlig fråga: Är själva samhällets grundvalar stadda i så snabb och genomgripande förändring att vi inte längre kan ösa ur det sociologiska arvet? Många av de klassiska idéerna om ”samhället” är av ojämförlig betydelse, men i det följande vill vi ta fasta på samhällets förändring under sent 1900-tal och tidigt 2000-tal. Har det senaste halvseklets samhällsförändringar gjort idén om samhället, sådan den kom till uttryck i exempelvis den amerikanske sociologen Talcott Parsons The Social System (”Det sociala systemet”) från 1951, helt överspelad?1 Varför har begreppet ”samhälle” börjat framstå som så problematiskt i vår tid? Är samhället inte längre något som sysselsätter oss? Det är uppenbarligen ingen brist på kritiker av det – vare sig vi talar om globaliseringsteoretiker, som i den globala elektroniska ekonomins framväxt 1 Parsons 1991 [1951].

Inledning

ser nationalstatssamhällets upplösning, eller om postmodernister, för vilka partikularistiska gemenskaper bör ersätta ett ”samhälle” som förknippas med repressiv universalism. Låt oss lyssna till en av dessa kritiker av samhällsbegreppet, vald mer eller mindre på måfå ur den stora ”antisamhällslitteraturen”. ”Kategorin samhälle är bara ett diffust samlingsnamn”, menar vår kritiker. Om ”termen ’samhälle’ tidigare ansågs markera gränser” och beteckna en internt sammanhållen enhet, fungerar det i själva verket ”bara som en rad obestämda, helt eller delvis sammanhängande tankeförbindelser”. Efter denna sociologiska partikularism går vår kritiker ett steg längre och lyfter dekonstruktionen till andra ordningens nivå. Samhället ”gör sig känt för oss genom en oavlåtlig personifikation av personer”. Vi säger ”samhället”, men egentligen vill vi tala om ”provisoriska samverkansförhållanden”. Vi säger ”samhället”, men egentligen menar vi ”omstrukturering av strukturer”. ”Samhället” (läs en social situation eller ett socialt tillstånd) är i själva verket summan av ”individualiseringar”. Vem är denne kritiker? Det låter som en postmodern dekonstruktivist, eller en ”mikroteoretiker” som studerar vardagliga interaktionsmönster. Nej, faktum är att författaren till dessa rader är den amerikanske sociologen Albion W. Small. Hans reflektioner kring samhällsbegreppets bristande exakthet daterar sig till 1912 och är hämtade från en artikel i The American Journal of Sociology.2 I vår egen tid har man gärna problematiserat samhällsbegreppet i postmodernistiska och globaliseringsteoretiska sammanhang, men låt oss alltså redan från början slå fast att ”samhället” länge varit omstritt – både som analytisk kategori inom samhällsvetenskapen och som levd erfarenhet. Detta väcker en grundläggande fråga: Vad är egentligen samhället? Kanske är det enda som kan sägas med viss säkerhet att det råder anmärkningsvärt stor brist på samstämmighet kring hur ordet bör användas. Det finns andra samhällsvetenskaper som har problem med sina grundläggande begrepp, till exempel nationalekonomin i fråga om ”knapphet” och den politiska teorin i fråga om ”makt”. Men begreppsoredan tycks vara särskilt stor i ”samhällets” fall. Faktum är att framträdande samhällstänkare (både klassiska och nutida) har använt termen ”samhälle” ganska nonchalant, vi skulle kunna säga urskillningslöst, vilket vi ska återkomma till. Med 2 Small 1912.

Inledning

detta sagt skriver Raymond Williams, en centralgestalt för cultural studiesdisciplinen, i sin auktoritativa Keywords (”Nyckelord”): ”Det har uppstått två tydliga betydelser av termen ’samhälle’: dels är den vår mest allmänna term för en grupp institutioner och relationer inom ramen för vilka en relativt stor grupp människor lever; dels är den vår mest abstrakta term för de betingelser under vilka sådana institutioner och relationer tar form.”3 Historiskt sett har förhållandet mellan den allmänna och den abstrakta betydelsen varit mycket växlande, då samhällen har bildats, vuxit sig starka och fallit under ytterst olikartade sociala betingelser. Det bästa sättet att göra sig en bild av dessa olikheter är kanske att betrakta några olika sätt att använda det sammansatta begrepp som vi har att göra med: Det är inget tvivel om att samhället är ett väsen, en person. Émile Durkheim 4

Samhället är bara en tankeskapelse; i verkligheten finns det bara individer. Oscar Wilde

Samhället är överallt där flera individer träder i växelverkan. Georg Simmel 5

Samhället är en maskeradbal, där var och en döljer sin verkliga karaktär och avslöjar den genom att dölja den. Ralph Waldo Emerson 6

Att se samhället som en enda enhet är att anlägga ett falskt perspektiv: spekulativt. Karl Marx 7

[E]tt civiliserat samhälle tolererar alla sorts olikheter, till och med excentricitet intill gränsen för tvivelaktig psykisk hälsa. Robert Frost 8

3 Williams 1976, s. 243–247. 4 Durkheim 1885. Ö.a. 5 Simmel 1931 [1899], s. 2. Ö.a. 6 Emerson 1926 [1860], s. 145, ändrad översättning. Ö.a. 7 Marx 2010 [1857–1858], s. 53. Ö.a. 8 Frost 1959. Ö.a.

Inledning

Ett samhälle växer sig starkt då gamla män planterar träd i vilkas skugga de vet att de aldrig kommer att få sitta. Grekiskt ordspråk

Ett samhälle uppstår på grund av våra behov och en styrelse på grund av vår ondska. Thomas Paine 9

Människan är skapad för samhället. Francis Bacon

Ett samhälle är en typ av socialt system, i vilken som helst social systemsfär, som uppnår den högsta graden av systemmässig självständighet i förhållande till sin omgivning. Talcott Parsons 10

Samhället är en oavbruten kedja av rollförväntningar och beteenden härrörande från rollförväntningar. Joseph Bensman och Bernard Rosenberg 11

Det sociala existerar bara i det perspektiviska rummet, det dör i simuleringens rum. Jean Baudrillard 12

Den moderna politikens domän är massivt och totalitärt social, nivellerande, dödande. Julia Kristeva 13

Ett samhälle är ett kluster eller system av institutionaliserade uppförandeformer. Anthony Giddens 14

Det finns inget samhälle. Vad som finns är enskilda män, kvinnor och familjer. Margaret Thatcher 15 9 Paine 1986 [1776], s. 52. Ö.a. 10 Parsons 1966, s. 9. Ö.a. 11 Bensman och Rosenberg 1963, s. 50. Ö.a. 12 Baudrillard 1978, s. 88. Ö.a. 13 Kristeva 1989 [1987], s. 235 / sv. övers. 1990, s. 284. Ö.a. 14 Giddens 2010b, s. 11. Ö.a. 15 Citat i Keay 1987. Ö.a.

Inledning

Mycket kan sägas om dessa olika definitioner. Några av dem uttrycker en positiv samhällssyn, andra en negativ, några är ambivalenta och andra helt avvisande. De mer positiva betraktar samhället som ett oundgängligt medel för att skapa sociala relationer och betonar därvid fördelarna med mellan mänskliga relationer samt de potentiella vinsterna av mellankulturella förbindelser. Samhället betraktas här ganska tekniskt, som främjande av inte bara identitetsbildning och idéutveckling, utan också den tidsliga och rumsliga reproduktionen av sociala interaktionsformer (till exempel familje liv mellan generationerna) och samhällsinstitutioner (till exempel skolor, sjukhus och kyrkor). De mer negativa ser samhället som skapare av falska föreställningar, mytologier eller ideologier, varvid betonas ekonomiska och politiska krafters verk vid olika typer av mänsklig exploatering. Andra ser begreppet som uttryck för eskapism, en kollektivistisk fantasi i skarp kontrast till en individualistisk verklighet. Ett av syftena med denna bok är att spåra de semantiska nyanserna i dessa akademiska och allmänpolitiska samhällsdefinitioner.

Samhället: ett överspelat begrepp? Samhället, i alla fall begreppet om det och kanske också den sociala verklighet som det en gång hänvisade till, finns inte mer. Det påstår i alla fall några av dess mer högröstade och framträdande kritiker. Samhällsbegreppet har förstås varit illa ute länge, vilket sociologen Charles Lemert lysande beskrivit.16 Det framgår om inte annat av den ovan nämnda artikeln av Albion W. Small, som redan 1912 formulerade sina funderingar om samhällsbegreppets bristande exakthet. Men i vår egen tid har striden skärpts och kommit att gälla huruvida begreppet blivit helt överspelat. Vi kan spåra denna utveckling till den franske sociologen Jean Baudrillard, som på 1980-talet förklarade att samhället sönderfallit i en hyperverklig ”simulacra”.17 På senare år är Ulrich Beck kanske den som bäst formulerat tanken om begreppets överflödighet: samhället är numera bara en ”zombiekategori”, ett spöklikt

16 Se Lemert 2004b, 2004c. 17 Se Baudrillard 1994 [1981]. Ö.a.

Inledning

ord yttrat av atomiserade aktörer.18 Det börjar växa fram ett samförstånd om att ”samhället” bara är ett bleknande minne. Samhällets död, det socialas slut, det sociala systemets fragmentering, socialitetens implosion – det är uppenbart att samhället inte längre är något populärt diskussionsämne. Eller snarare: det är populärt bara när det handlar om att ta adjö av det. En intressant sociologisk iakttagelse i sammanhanget är att denna tendens att avfärda allt som har med samhället att göra tycks ha blivit global – överallt ser vi hur antisamhällsstämningarna breder ut sig. Och samhällsbegreppets undanträngande i det akademiska och det offentliga samtalet är lika påtagligt vänsterut som högerut. Konservativa röster beklagar att det moderna samhället överallt tycks vara liktydigt med kollektiv oordning, kulturell disharmoni och moralisk upplösning. En reaktionär version av denna konservatism går så långt som att tömma samhällsbegreppet på allt innehåll och avfärda det som noll och intet. Det kanske bästa exemplet på denna nykonservativa uppfattning är den före detta brittiska premiärministern Margaret Thatchers redan citerade yttrande från 1987: ”Det finns inget samhälle. Vad som finns är enskilda män och kvinnor och familjer.”19 Men många liberaler är säkerligen lika oroliga för att individen ska bli besmittad av den (kollektiva) sociala formen. Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam tycks förutsätta att alienationen, isoleringen och samhällsoredan ökar för var år som går efterhand som allt fler ”bowlar ensamma”, och sociologen Richard Sennett talar med ogillande om samhällets ”krackelering” som en följd av den nya ekonomins inverkan på arbete och identitet.20 Om vi allt oftare ”bowlar ensamma” i det moderna samhället beror det på att vi längtar efter en svunnen samhällsepok, då jagets och den andres stoff var vävt i ett stycke. Det är förmodligen ofrånkomligt att en nostalgisk fantasibild spelar in i många beskrivningar av vårt nuvarande sociala förfall. Politiska teoretiker som Hannah Arendt påpekar gärna att den antika världen inte hade något eget ord för samhället, och att polis inte var beroende av en vidare social sfär. Samhället har enligt denna uppfattning inneburit en stadig och skamsen reträtt från dessa olympiska

18 Se Beck 2002. Ö.a. 19 Se Keay 1987. 20 Putnam 2000 / sv. övers. 2006; Sennett 1998 / sv. övers. 2000. Ö.a.

Inledning

höjder under påverkan av olika politiska krafter – allt från kapitalism och globalisering till mångkulturalism och postfeminism. Men oviljan att använda samhällsbegreppet är lika påtaglig inom olika typer av socialt och politiskt tänkande med radikala anspråk. För poststrukturalister är själva idén om samhället förknippad med tillslutning, bestämning och metafysik. Termen förkastas faktiskt helt och hållet inom stora delar av postmodernt tänkande. Franska samhällsteoretiker, framför allt Jean Baudrillard, menar att samhället har imploderat i en ”hyperverklighet”. För olika feminister och postfeminister framstår samhällsbegreppet som alltför maskulistiskt, ett slags patriarkal betecknande som borttränger det feminina och den Andre. För den politiska vänstern i allmänhet är begreppet alltför nära förknippat med liberalismens återvändsgränder, en viss välfärdsstatlig självbelåtenhet, och framstår som omöjligt att förena med radikala globala anspråk på politisk frigörelse. Själva avfärdandet av samhällsbegreppet är enligt vår mening ett mycket gott skäl att skriva om det. Varför har samhällsbegreppet blivit dödförklarat av så många författare både vänsterut och högerut, av både konservativa och progressiva röster? Varför är samhällsteoretiker så försiktiga med att använda termen över huvud taget? Borde samhället, både som teori och som verklighet, få vila i frid? Kan man formulera en radikal och polemisk samhällsteori som ger ett gediget försvar för samhällsbegreppet? Eller borde man helt enkelt låta det sönderfalla i begreppsparet social–socialitet, som är så framträdande i dagens kritiska diskurs?

Bilder av samhället ”Samhället” betraktas allmänt som ett av de grundläggande orden i det offentliga och politiska livet. I sin gängse betydelse frammanar det bilden av en kollektiv och gemensam identitet. ”Samhället” betecknar här värde konsensus och fungerar såtillvida som ett slags ”sorteringsbegrepp” för förbindelser och skiljelinjer mellan sociala normer i olika samhällstyper. När man i ett vanligt samtal påpekar till exempel att formalism och artighet är mer framträdande inslag i det japanska samhället än i det amerikanska, tänker man sig uppenbarligen att samhället ger sina invånare vissa gemensamma identitetsdrag. Det är inte förvånande att sociologin, ”vetenskapen om samhället”, intresserar sig särskilt för samhället som begrepp och © S tudentlitteratur

Inledning

verklighet. Sociologer har försökt uppfinna nya termer för att fånga den internt sammanhållna storhet som förknippas med termen: somliga talar om samhället som ett ”avgränsat komplex” eller om ”samhälleliga totaliteter”, medan andra talar om ”sociala system” och deras bestämda gränser. Men om termen ”samhälle” frammanar bilden av en sammanhållen storhet eller den sociala integrationens ”systemmässighet” – föreställningen att det enskilda samhället har fasta gränser som möjliggör en kollektiv enhet vilken avskiljer det från andra samhällen – väcker den också tanken på osjälvisk interaktion, rationaliserade relationer och ett visst mått av alienation. Om samhället är ett integrerat socialt system, betecknar det också social sammanslutning i vidast tänkbara bemärkelse – och det är inte alls ovanligt att samhället i den senare bemärkelsen står i skarp kontrast till samhället i den förra bemärkelsen. Émile Durkheim, som lade de teoretiska grundvalarna för den franska sociologin, menade att ”arbetsdelningen” var det dominerande mönstret för social sammanlänkning i det moderna samhället 21 – en ståndpunkt som påminner om den tvetydiga spänningen mellan social sammanslutning och samhällelig enhet inom ramen för det övergripande begreppet om samhället. Om vi undersöker idéer om samhället i vardagslivet och vardagsspråket kan vi peka på fem övergripande föreställningar om dess innebörd (det skulle säkert vara möjligt att hitta fler), varav några tagit intryck av mer intellektuella behandlingar av termen inom socialt, kulturellt, politiskt och filosofiskt tänkande – vilket vi ska återkomma till. För det första kan samhället likställas med ”societeten”: för att bli en del av samhället måste man ha ”rätt” sociala förbindelser eller veta hur man för sig vid större offentliga sammankomster. Detta är en förståelse som symboliskt likställer samhället med status, stil och ”civilisation”. För det andra finns det en förståelse av samhället som ställer det dagliga livet i förgrunden. Samhället är helt enkelt den sfär där kulturella identitetsfrågor utspelar sig, där sökandet efter jaget sker och där ideologier om självförverkligande får fäste. Enligt denna förståelse är samhället först och främst en jagets ”bärare”. Samhället är i grund och botten detsamma som det som försiggår i det dagliga livet. För det tredje finns det en föreställning om samhället som tar fasta på industrialiseringens och moderniseringens processer. Här framstår samhället som en alltigenom

21 Se Durkheim 1964a [1893]. Ö.a.

Inledning

materiell process, där differentiering, delning och dominans spelar en framträdande roll. Samhället är något abstrakt som alltid får överhanden över de olika mänskliga subjekten. Det rör sig om ett socialdeterministiskt synsätt där samhället övertrumfar individens handlingsförmåga. För det fjärde finns det en närbesläktad förståelse som förbinder samhället med det heliga. Man förenar det estetiska med det asketiska och betraktar samhället som liktydigt med religion, nationalism, erotik, etnicitet och så vidare. Samhället är något utopiskt, ett slags imaginär sammanjämkning av den sociala sammanslutningens prövningar och de mest grundläggande frågorna om människans villkor. För det femte och sista har det på senare år vuxit fram en vardaglig förståelse av samhället kretsande kring globalisering, ny informationsteknik och internet såväl som postmodernism och ”tredje vägen”inspirerad politik. Här framstår samhället som rakt igenom kosmopolitiskt. De som bejakar utvecklingen talar om samhällets globala demokratisering, medan skeptikerna beklagar den globala kapitalismens kulturella spridning. Om termen ”samhälle” är grundläggande i det offentliga politiska samtalet, ligger det också till grund för samhällsvetenskaperna i allmänhet och sociologiämnet i synnerhet. Etymologiskt sett är ordets uppkomst knuten å ena sidan till den kollektiva enheten med dess tvetydighet eller dubbelhet och å andra sidan till allmän social sammanslutning. Det första engelska belägget för society i dess sociopolitiska bruk är från 1531, då det enligt Shorter Oxford English Dictionary betecknade ”broderlig gemenskap”. En av ordets ursprungliga betydelser, som uppstod långt före sociologins framväxt och tar oss ända tillbaka till antikens Grekland, var faktiskt ”sammanslutning” eller odling av gemenskap. I Den Nikomachiska etiken ställer Aristoteles den mänskliga gemenskapen eller sammanslutningen (koinonia), grundläggande för en politik som förutsätter ett ”samfund av medborgare”, mot den enskilde individen eller det enskilda hushållet (oikos).22 Denna idé om det socialas karaktär av sammanslutning är mycket viktig. Som vi ska se kom senare hänvisningar till den grekiska betydelsen av ”samhälle” och ”politik” att bli omstridda. Vi har redan nämnt Hannah Arendt och hennes kontroversiella politiska uppfattning att ”samhället” i själva verket är ett ”massamhälle” som skulle ha tett sig främmande för den grekiska världen, vilken höjde det

22 Aristoteles 1993 [350 f.Kr.]. Ö.a.

Inledning

politiska över det sociala.23 Alltifrån antikens Grekland tänkte man sig hur som helst samhället som ett slags medborgerlig form eller sammanslutning för omväxlande ekonomiska, kulturella och politiska relationer. Före upplysningen och framför allt före sociologins framväxt i Frankrike fanns det fortfarande inget begrepp om samhället som en verklighet sui generis. Om det är sant att ordet ”samhälle” var främmande för det antika sättet att förstå relationerna mellan staten och medborgaren, är det möjligen ett ironiskt förhållande att ”sociologi” är en bildning av latinets socius (”kamrat” eller i utvidgad bemärkelse ”kamratskap”) och grekiskans logia (”lära”). Ämnets kritiker påpekar gärna att det präglas av förvirring redan i sin förening av två skilda världar. Om vi ville vara mer välvilliga skulle vi kunna säga att sociologin är transkulturellt disponerad att förena olika världar. Om ordet ”samhälle” är förknippat med stora historiska omvälvningar – en rad genomgripande institutionella förändringar som pågick runtom i Europa under senmedeltiden och den tidigmoderna tiden – speglar det också en rad ideologiska troper. Dessa ideologiska troper har förståtts, upptagits, återskapats och omgestaltats i olika typer av samhällstänkande, allt från den klassiska sociologin till dagens samhällsteori, och utsträcker sig till de grundläggande begreppsliga distinktionerna mellan samhälle, sociala system, sociala relationer och det sociala. I vissa delar av den klassiska sociologin fungerar samhället som en kod för det universella; den ”samhälleliga totaliteten” är det som suger upp det individuella inom ramen för en stor sammanslutning där samhällskontraktet snarare än blodsförvantskapet är centralt. Med sina utmärkta territoriella gränser och avgränsade sammanslutningsformer är samhället tillägnat kulten av gemensam identitet, värdekonsensus och fortlöpande historiska framsteg. Inom den klassiska sociologin har ordet ”samhälle” ett semantiskt innehåll som inbegriper en rad ekonomiska omvälvningar, från den europeiska feodalismen till marknadskapitalismen, från den traditionella statssuveräniteten till ett system av territoriellt avgränsade nationalstater. Men själva ordet vacklar mellan samhällelig enhet och social sammanslutning, och samhällelig totalitet kan bara åstadkommas till priset av stora förluster för den kulturella samstämmigheten. Det uppstår en spricka mellan samhälle och gemenskap, där den senare får en nostalgisk formulering. Som den tyske tänkaren Ferdinand 23 Se Arendt 1998 [1958]. Ö.a.

Inledning

Tönnies skrev i sin klassiker Gemeinschaft und Gesellschaft (”Gemenskap och samhälle”), är samhället ”blott en ytlig övergångsföreteelse”.24 Samhället är produkten av likgiltighet, fientlighet och kyliga marknadsrelationer; dess främjande av opersonliga och instrumentella relationer står i skarp kontrast till de mer spontana och integrerade sammanslutningsformerna i den småskaliga gemenskapen. Tönnies motsatsställning mellan Gemeinschaft och Gesellschaft är ironisk, ett förhållande som sällan noteras inom samhällsvetenskaperna. När Tönnies nämns i de sociologiska läroböckerna (i den mån det alls sker nuförtiden) brukar man vilja peka på hur de instrumentella och opersonliga relationerna i det storskaliga moderna samhället har trätt i stället för de traditionella och hierarkiska relationerna i den småskaliga gemenskapen. De som har utgått från Tönnies idéer för att göra denna skarpa sociologiska motsatsställning har delvis rätt, måste medges. Med hjälp av sin dikotomi ville Tönnies verkligen betona att gemenskapen är bärare av traditionen, medan samhället utmärker moderniteten. Striden mellan Gemeinschaft och Gesellschaft utgör en ”tragisk konflikt”, enligt hans mening.25 Men samhällets framväxt och dess omgestaltning av gemenskapen är för Tönnies inte en fullbordad rörelse, där den senare blir fullständigt uppslukad av det förra. Gemenskapen är alltjämt med oss; utvecklingen av det moderna storskaliga samhället gör på sätt och vis sökandet efter gemenskap mer angeläget än någonsin. Den skarpa skiljelinjen mellan samhälle och gemenskap är bara en tankeskapelse, medan de båda i själva verket korsar, går in i och tränger ut varandra. Vi bör vara på det klara med att Tönnies såg dem som processer snarare än som statiska tillstånd. Det är kanske det han syftar på när han skriver att ”det innersta i både samhälle och gemenskap finns sammanvävt i alla typer av sammanslutningar”.26 Men fastän de är sammanvävda beskriver Tönnies gemenskapen som spontan och samhället som mekaniskt. Vi kommer att vara kritiska mot Parsons samhällsteori senare i framställningen, men redan här kan vi notera att det var just detta han var ute efter i den sista studie av det amerikanska samhället som han gjorde i slutet av sitt liv. Med hjälp av sitt begrepp om en ”samhällelig gemenskap” sökte han 24 Tönnies 1963 [1887], s. 161. 25 Ibid., s. 162. 26 Ibid., s. 249. Ö.a.

Inledning

fånga de sätt på vilka samhälle och gemenskap kunde sammanföras i ett och samma sociala system.27 För Durkheim är problemet det omvända. Samhället är inte opersonligt och mekaniskt, utan främjar den moraliska individualismen och de sociala relationernas integration. Om Tönnies menade att det moderna storskaliga samhället kännetecknas av mekaniska sociala relationer och ett slags nyttoindividualism, menar Durkheim tvärtom att det moderna samhället skapar samlande solidaritetsformer och avancerade former av moralisk individualism. Durkheim misstror alltså Tönnies övertygelse att endast livet i det lilla samhället kan vara moraliskt hållbart. Durkheim motsätter sig den sortens melankoliska nostalgi, som berövar nuet dess utopiska vitalitet, och menar att ”det finns en kollektiv aktivitet i våra nutida samhällen som är precis lika naturlig som den i svunna tiders mindre samhällen”.28 Det är ett av Durkheims många originella teoretiska drag att ifrågasätta föreställningen att traditionen och det förflutnas sociala former är något som bör hyllas. Durkheim vänder upp och ner på den gängse bilden och framställer den sociologiska tesen att moderniteten vinner överhanden över det förflutnas mekaniska sociala relationer och återskapar en mer expansiv gemenskapserfarenhet som är specifik för det storskaliga moderna samhället. Genom att på detta sätt överbrygga klyftan mellan samhälle och gemenskap kan Durkheim peka ut nya solidaritetsformer som är specifika för moderniteten – vilken han ser som produkten av en samhälleligt utvecklad arbetsdelning och som fungerar genom vad han benämner conscience collective, det ”kollektiva medvetandet”. Durkheims syn på utsikterna att återerövra det sociala fick förstås en knäck genom första världskrigets utbrott, den aggressiva militarismens frammarsch och slakten av en hel generation unga fransmän, bland dem hans egen son André Durkheim. Den moderna masskrigföringen visade bara alltför tydligt att det moderna samhället hade enorma förstörelsekrafter i sin hand. Svårigheten att definiera ”samhället” har sysselsatt många av de största hjärnorna inom nutida sociologi. Exempelvis den amerikanske sociologen Robert Nisbet, som skrivit betydande verk om gemenskap, konservatism och

27 Parsons 2007. 28 Durkheim 1964a [1893], s. 146–147.

Inledning

auktoritet, har gjort en intressant reflektion om samhällets nutidshistoria.29 Nisbet noterar att det har funnits både en negativ och en positiv definition av samhället under stora delar av 1900-talet. Det negativa perspektivet utgick från en jämförelse med gemenskapstanken. Om samhället var något löst, opersonligt, mekaniskt och övergående, ansågs gemenskapen grundad på beständighet, auktoritet och närhet. Nisbet konstaterar att motsatsställningen hade sitt idémässiga upphov i Tönnies verk, närmare bestämt i distinktionen mellan Gemeinschaft och Gesellschaft. Det positiva perspektivet uppstod däremot genom att samhället ställdes i motsats till den suveräna nationalstatens makt. För många författare var samhället platsen för individuella fri- och rättigheter, som dock föreföll hotade av den moderna byråkratiska statens tillväxt. En exponent för detta synsätt var den amerikanske filosofen och pedagogen John Dewey, som i sin The Public and its Problems (”Offentligheten och dess problem”) varnade för hur maskinålderns stat trängde in i små gemenskaper.30 Pluralister som den brittiske politiska filosofen J.N. Friggis menade för sin del att friheten, som var beroende av frivilligorganisationer, gemenskapen och det civila samhället, äventyrades av statens tillväxt.31 Åsikten hos de flesta författare var enligt Nisbet att det moderna samhället befann sig i kris. Det främsta hotet ansågs bestå i den totalitära statens framväxt genom fascism och kommunism. Nisbet skriver avslutningsvis att den stora frågan för hans generation är huruvida länderna i före detta Sovjetunionen ska kunna frigöra sig från byråkratins och partiväldets bojor och uppleva en det fria samhällets återuppblomstring. Detta slags ömsesidigt uteslutande begrepp om social förändring – där ”gemenskap” ställs mot ”sammanslutning” eller ”samhälle” och ”tradition” mot ”modernitet” – gjorde frågan om samhället till en av de verkligt stora samhällsvetenskapliga ”berättelserna” under 1900-talet. Vad detta innebar för själva samhällsvetenskaperna är en av bokens frågor, som vi under söker genom att gå tillbaka till Tönnies och Durkheim och fram i tiden via Talcott Parsons och Erving Goffman till den brittiske sociologen Anthony Giddens och den fransk-bulgariska feministiska sociologen och filosofen Julia Kristeva. Genom den numera populära föreställningen om ”det socia29 Nisbet 1993. 30 Dewey 1927. 31 Nisbet citerar här Figgis 1913, s. 51–52. Ö.a.

Inledning

las död” framträder dock en uppfattning om social förändring som bygger på en kanske lika mystifierande dikotomi. Denna nya föreställning om det socialas utplåning är omväxlande beklagande och utopiskt. I en värld av ”gör det själv-identiteter”, digitala gemenskaper, inhägnade bostadsområden, växande klyftor, ofrivillig migration, fördrivning av hela folkgrupper från krigshärjade områden och privata militära entreprenörer kan det te sig svårt att någonstans finna spår av ”samhällslogik”. Samhället har blivit formlöst, ”flytande” med den polske sociologen Zygmunt Baumans ord.32 Det sociala betraktas numera som elastiskt då sociala förbindelser utsträcks i tid och rum med hjälp av ny teknik. ”Samhället” i den globala kapitalismens tidsålder har, för att återknyta till Ulrich Beck, blivit en ”zombiekategori”.33 Och ändå har vi svårt att tro att det sociala helt enkelt är överspelat. Snarare menar vi, ungefär som Durkheim i dennes kritik av Tönnies, att nya om än obeständiga former av samhälle, socialitet och det sociala hela tiden återskapas i en global värld som formas efter de transnationella bolagens mönster. Dessa nya sociala former kan urskiljas på olika institutionella nivåer, menar vi: den lokala, nationella, regionala och globala nivån.

Samhällskritik och samhällsförändring: bokens argument Vi vill säga några ord om hur boken är upplagd och vilka argument vi för fram. Angreppssättet är textnära, hermeneutiskt och kritiskt. Vårt syfte är att granska, tolka och kritisera olika samhällsteoretiska skolor som har utvecklat idéer av bestående inflytande på samhället som idé och som verklighet. Först och främst gör vi en bred, tvärvetenskaplig undersökning av föreställningar om samhället, där vi tar upp perspektiv inom sociologi, antropologi, statsvetenskap, filosofi, psykoanalys och kulturstudier. I denna inledning har vi skisserat några centrala begrepp som figurerar i diskussioner om samhället – från ”det sociala systemet” till ”det sociala”. I de kapitel som följer gör vi en oortodox indelning av olika begrepp om samhället. Det betyder att vår diskussion om samhället inom samhällsvetenskap och humaniora inte är kronologiskt uppbyggd, att den inte framställer en 32 Se till exempel Bauman 2007 [2006]. Ö.a. 33 Se Beck 2002. Ö.a.

Inledning

historisk sekvens. Vår bok är inte idéhistorisk och än minde teorihistorisk. Den kritik av samhället som utvecklas i boken rör sig tvärtom fram och tillbaka mellan klassiska uppfattningar och nutida sätt att angripa frågan om samhället. Angreppssättet är delvis valt med tanke på vår strävan att fånga komplexiteten i de samhällsvetenskapliga berättelserna om samhällets uppgång och nedgång. Men det följer också av vår genomgående kritik av föreställningen om ”samhällets död” eller tesen om postsamhällets tids ålder. Detta för oss till kärnan av vår argumentation och våra egna idéer om samhällets ombildning, omvärdering och pånyttfödelse. Som en försmak av det centrala argumentet i den här boken påstår vi nu att samhället, både som teoretisk konstruktion och som levd verklighet, vetter åt tre håll. Dessa tre samhällsuppfattningar, som antar formen av både diskursiva konstruktioner och förteoretiska antaganden, utvecklades kring förra sekelskiftet och har genomgått olika invecklade förändringar ända in i vårt århundrade. De tre olika samhällsbegreppen kan sammanfattas enligt följande: 1 Samhället som struktur, eller Samhället med stort S. 2 Samhället som solidaritetsgemenskap, präglad av omtanke, omsorg och samförstånd. 3 Samhället som skapelseprocess, som kommunikationens och socialitetens imaginära aspekter. Dessa tre olika föreställningar om samhället kommer att bli föremål för ingående undersökning. Inom ramen för denna undersökning ska vi diskutera de invecklade och motsägelsefulla sätt på vilka samhället i dessa tre bemärkelser korsar, går in i, kommer i konflikt med och stundtals tränger ut varandra. Men i återstoden av denna inledning ska vi kort och översiktligt skissera vårt sätt att ta oss an kritiken av samhället genom de begreppsliga ingångarna struktur, solidaritet och skapelse. För det första har vi samhället som struktur – en uppfattning som i sina deskriptiva delar tar fasta på ordnad konkurrens, konflikt och rivalitet och som i sina normativa delar vill åstadkomma förbättrade seder och bruk. Något som brukar betonas i detta sammanhang är motsättningen mellan å ena sidan samhället som varubyte och kyliga marknadsrelationer och å andra sidan inplantningen av höga moralprinciper. Samhället vill © S tudentlitteratur

Anthony Elliott är professor i sociologi vid University of South Australia, Australien. Bryan S. Turner är professor i sociologi vid City University of New York, USA, och professor i socialt och politiskt tänkande vid Western Sydney University, Australien.

OM SAMHÄLLET Samhället är ett av de flitigast använda orden i det offentliga samtalet och ett grundläggande samhällsvetenskapligt begrepp. Ändå har idén om samhället aldrig varit så omstridd och föga förstådd som i vår tid. För somliga kritiker bygger den på en harmonitanke som knappast är gångbar i en värld av oenighet och konflikter. För andra framstår den som förtryckande; själva idén om samhället förnekar enligt deras mening den pluralism som formar vår globala verklighet. I denna bok söker två av världens främsta samhällsteoretiker reda ut samhällets olika betydelser. Författarna påstår provokativt att alla idéer om samhället kan föras till en av tre analytiska kategorier eller någon kombination av dem, nämligen samhället som struktur, som solidaritetsgemenskap eller som skapelse. De ger också sin egen karakteristik av det socialas karaktär, vilken kan hjälpa oss att bättre förstå vår tids genomgripande globala förändringar. Om samhället vänder sig i första hand till studenter i sociologi och socialantropologi på fortsättnings- och fördjupningsnivå, men även till lärarstudenter i samhällskunskap och socionomstudenter. Boken inleds med ett förord av Bo Isenberg, docent i sociologi vid Lunds universitet.

Art.nr 38986