MED 4-TAL I DAMER
BERTIL I PERSSON
MED 4-TAL I DAMER I KÄR-LEKEN
© 2017 Bertil I Persson Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-040-3
Kapitel Förord
7
dag 3
24
dag 4
42
Dag 5
56
Dag 6 Fredag
73
Dag 7 Lördag
87
Dag 8, söndag
103
Dag 9 måndag
125
Tisdag dag 10
141
Onsdag dag 11
166
torsdag dag 12
180
fredag dag 13
201
Lördag dag 14
227
Söndag dag 15
240
Måndag dag 16
257
Tisdag dag 17
268
Onsdag dag18
280
Torsdag dag 19
284
Fredag dag 20
297
Lรถrdag dag 21
299
Sรถndag dag 22
308
Mรฅndag dag 23
309
Tisdag dag 24
318
Onsdag dag 25
322
Torsdag Dag 25
328
Fredag dag 26
332
Epilog:
339
Förord Att slutföra detta arbete kan jag beskriva som att bestiga Mount Everest. För många i min situation förefaller en sådan prestation som omöjlig. Men ibland kan vi komma runt det omöjliga och med stora ansträngningar nå det mål, den höjdpunkt, som så länge hägrat, där långt borta. För mig som hela livet varit dyslektiker, eller ordblind som vi i vardagligt tal kanske mer känner till, var rättstavning och välskrivning i skolan två katastrofala ämnen där varje sida var dekorerad med röda anmärkningar och i slutet betyg B, BC eller C. Det var en plåga att klara alla de omdömen om lathet och ointresse som blev lärarnas muntliga omdömen. Det var nog först i 4:e klass som jag hade turen att få komma i en mindre klass, vid nuvarande Lärarhögskolan i Kristianstad, som bilden klarnade lite för mig. Jag fick göra ett test för att få bevisat att jag inte var "dum i huvudet" och behövde gå i hjälpklass. Under tidigare skolår hade jag hela tiden sluppit att bli "kvarsittare". Det var nog någonting annat som övervägde. Eller så var det mina föräldrars vädjan som räddade mig. Fortfarande hade jag ingen vetskap om att jag var ordblind och det hade man nog inte från skolans sida heller. Men efterhand som lärarkandidaterna var mera noga med att gå igenom läxorna, kunde jag memorera och nära nog ordagrant återge texten vid läxförhöret dagen efter. Under de första skolåren tror jag inte att jag öppnade mina skolböcker hemma mer en handfull gånger. Mina föräldrar ansåg att det var skolans uppgift att lära oss läsa och skriva och brydde sig inte om att fråga om mina läxor.
7
Jag började snart känna mina egna pengar, för vilka jag köpte serietidningar. Det var lagom lite text för att jag skulle orka stava mig igenom. Det blev Kalle Anka, Fantomen eller Tarzan. Jag tänker många gånger på en story av Hasse & Tage om mannen som skulle åka och reparera hos en familjen Johansson. Mannen kom till adressen och läste på tavlan nere i trappan: - JO säger Jo, HAN, säger han, SSON säger son, säger JOSAHANANON, och det stämde ju inte, så han gick hem. För personer som inte är medvetna om vår problematik framstår vi fortfarande som dumma eller lata eller något annat negativt epitet. Nu har jag lyckats ganska väl i livet, men har fortfarande besvär så jag läser mycket ogärna högt. Det har hänt att när jag läser sagor för mina barnbarn, så har de rättat mig när jag läst fel. Att skoja bort problemen har varit en väl framkomlig väg. Vid de senaste åren i folkskolan brukade jag längst ner på sista sidan bifoga lite skiljetecknen såsom ( ….,,,,,;;;;;?????. med tillägg: att användas i texten efter behov. Mina betyg blev då bättre när innehållet fick en högre bedömning. Jag kunde därför skryta med att vid sista året få högsta betyget i klassen och premium. Det var ett psykologiskt stort framsteg för mig som jag har tagit fasta på under de efterföljande 50 åren. När jag nu fångat denna berättelse, som jag här kan dela med mig av, känner jag mig stå på jordens topp och blicka ut över mitt livs alla vedermödor, som lett mig upp till målet. Det är möjligt att det finns fel i texten, men Microsofts ordbehandlings program har varit mig till stor hjälp Det kan nämnas att detta är tredje försöket som jag nu lyckats slutföra. De andra två försöken har strandat genom att mina två tidigare datorer blivit stulna. Men jag ville inte ge upp nu när jag hade ett så härligt mål i sikte, och nu är jag här. Bertil I Persson Sri Lanka 8
H
ur börjar en historia och när vet man att det är någonting att lägga på minnet? Jag försöker att erinra mig den episod som hände förra sommaren i Berlin, tillsammans med en lycklig man med en oändlig törst på en eller flera öl. För att få ihop allt måste jag dra mig tillbaka till våren och tisdagskvällarna. Då är det mogendans i parken. Dit kommer ett flertal personer, vissa är singel andra kommer som par. Alla har det gemensamt i alla fall att det är roligt att dansa. Det var av den anledningen som jag så ofta jag kunde åkte dit ensam för att röra mig lite rytmiskt tillsammans med någon med god dansmusik ljudande i mina öron. Jag är nyinflyttad, så jag har inte hunnit bygga upp någon vänkrets ännu. Det är därför trevligt att komma tillsammans med olika personer i dansens virvlar. Under våren har jag byggt upp ett team av damer som jag nu börjar känna lite bättre och som jag därför börjat uppvakta genom att bjuda upp till dans. Detta har i sin tur inneburit att de bjudit upp mig efter pausen, då det är damerna som står för initiativet att bjuda upp. Det känns alltid trevligt när de kommer stickande i folkhopen och visar att just jag har blivit deras utvalda för denna dans. Jag kan då förnimma en känsla från min ungdom, då det var endast de tre danserna i slutet av kvällen, som damerna fick bjuda upp. Det fanns säkert de damer som väntade en hel kväll på att bli uppbjudna. När så damernas danser kom, var det ofint att bjuda upp en man som man inte blivit uppbjuden av tidigare. Nu får jag ibland själv känna hur det kan ha känts förr, då man bara gick förbi och granskade. Det var så det började när jag träffade Agneta. Hon dansade bra och hon tyckte det samma om mitt sätt att föra henne runt i dansens vindlande turer. 9
Hon frågade lite om mig, om vad jag gjorde, eller om jag inte arbetade alls. Jag berättade att jag nu uppnått den mogna ålder där man inte arbetar utan bara lever för sig själv och sitt eget bästa. Jag kan erinra mig att jag säkerligen nämnde att jag älskar att resa och att jag nyligen kommit hem från Spanien där jag avslutat mitt boende där. Efter en av danskvällarna träffades vi vid utgången. Hon var tillsammans med några andra kvinnor när jag såg henne. - Vart skall du resa nästa gång, du som alltid tycker om att resa? - Till Frankrike och Tyskland tror jag, för jag vill se Mageneout linjen. Vill du följa med kanske? Svaret, med efterföljande fråga, bara slank ur mig, precis som det spontana svaret, som inte heller var genomtänkt. Det blev inget svar på mitt spontana utkast, som jag strax glömde. Det var först under nästkommande tisdag som jag blev påmind om min spontana inbjudan. - När skall vi åka? var hennes första ord när bjöd upp henne. Jag hade fram till denna stund inte haft en tanke på att hon skulle nappa på detta spontana utfall av förnöjsamhet och trötthet efter en hektisk dansafton. Tankarna vindlade i huvudet. Hur skall jag nu reda ut denna situation? Det är lite jobbigt ibland med denna spontanitet som kommer upp allt oftare. Nödlögner har alltid varit en utväg, så vad skall jag klämma till med nu? Bilen, ja visst, bra att skylla på. - Jovisst, vi kan åka så snart min bil har fått sina svenska registreringsskyltar, hör jag mig själv dra till med. - När är de klara så vi kan åka då? Jag har semester i juni och det är ju ganska snart. - Till dess tror jag inte det kan bli klart om jag känner Svensk Bilprovning rätt. Det får nog bli i juli tror jag. - När hade du själv tänkt åka när du berättade för mig i tisdags om Frankrike? Det lät som om du skulle åka vilken dag som helst. - Kan väl hända att det kunde tolkas så. Men du lät inte så intresserad och jag hade faktiskt inte gjort något speciellt 10
reseprogram. Eftersom jag alltid åker själv behöver jag ju inte göra någon detaljplanering i förtid. Så vad skall vi göra nu när min bil inte är körklar till din semester? - Jag har ett förslag. Vi kan ta min van. Du betalar diesel och får köra. - Hur skall vi göra med mat och färjekostnaderna, skall vi dela på dessa utgifterna? Det blev inte så mycket dans av denna rundan tänkte jag när musiken tystnade. Det blev ingen avresa i juni av olika anledningar. Det var först flera dagar in i juli som vi samlade ihop vårt resgods och lastade hennes van. Beslutet blev att vi tog nattfärjan från Trelleborg till Travemünde. Vi kom så ombord på båten där vi fick vår hytt, en dubbelhytt med överslaf. Det föll på min lott att få ligga där uppe. Att dela koj så här på resans början hade jag inte räknat med. Jag vet inte om det var Agnetas första sjöresa, men hon var mycket nyfiken på att se hela båten med alla barer och restauranger. Eftersom jag var hungrig åt vi någonting enkelt i cafeterian, där vi även avnjöt den första tyska ölen. Det hade varit en stressig dag, så ganska snart återgick vi till vår hytt, där vi förberedde oss för natten. Vi vaknade båda nästan samtidigt. Jag erbjöd henne förtur till duschen, men hon avböjde. Efter en kort, kall avrivning och lite tvagning, ansåg jag mig tillräckligt ren för att kunna anträda resan genom det tyska landskapet. Jag ville naturligtvis inte ta så mycket tid så det skulle bli stressigt för henne att göra sig i ordning som min respartner. Hänsynsfullhet skulle råda nu så länge vi inte hunnit lära känna varandra lite mer. - Vill du ha lite frukost, så kan vi träffas där vi åt i går kväll? Tror du att du kan finna den platsen? - Jo, nog fanken skall jag kunna komma dit, annars hittar jag ner till bilen om jag skulle bli sen. - Bra, då går jag nu om det är OK för dig? - Javisst, gå du! Vi träffades nere vid bilen som stod väl inklämd, men ändå väl synlig när man kommer ner från hissen. Det blev inte mycket 11
till samtal när vi satte oss i bilen för att rulla ut från färjan. Jag känner mig alltid stressad innan jag kommer ut från bildäcken. En känsla av instängdhet i kombination med alla dessa bilavgaser som fyller hela utrymmet, kan framkalla en känsla av desperation. Denna gång kom vi ut utan att jag behövde trissa upp mitt blodtryck. - Var har du ditt pass? var det första hon yttrade sedan vi kom till bilen. - Varför undrar du? Det behövs inte nu. Det är ingen passkontroll längre, visste du inte det? - Så klart att jag visste det. Men du har väl passet med dig i alla fall? - Jo, det har jag. Mycket mer blev det inte sagt medan vi rullade igenom det förutvarande tull- och passområdet, ut på vägen, i riktning mot Hamburg. Den första sträckan, där det var många bilar och vägarbete, flöt det lite trögt. Men efter dessa första 30 km kom vi fram till Autobahn. Där kunde jag trycka på lite bättre. Det tyska landskapet flöt förbi och det kändes en härlig känsla i hela kroppen när det nu var måttlig trafik. - Jag är hungrig och vill ha någonting att dricka. - Kan du vänta en halv timma, så blir det lagom med att vi kombinerar det med en tankning? Varför åt du inte på båten? Jag väntade på dig i cafeterian. - Det blev inte tid över till det. Jag fick stressa för att hinna bli färdig i tid. Du tog ju all världens tid på dig som vanligt. Ja, där kom det, men det var väntat. Hon har nog blandat ihop mig med sin förra make som hon berättat om alltid tog god tid på sig, oavsett om han hade bråttom eller inte. Vi körde vidare under tystnad och stannade som jag planerat söder om Hamburg för att tanka. - Gå du fram till serveringen där framme, (det var cirka 200 meter), så kommer jag så snart jag är klar här. - Jag väntar här tills du är klar. Det är min bil så jag vill se 12
hur du gör. Kanske är jag inte så hungrig längre, och även om jag vore detskulle jag inte kunna tänka mig att gå ända dit så folk skulle titta. Nej, se till att du blir klar med tankningen, så åker vi vidare direkt. Jag gick in och betalde. På vägen ut såg jag en kaffeautomat. En euro för en mugg. Det är kanske det som behövs för att pigga upp henne. - Skulle det smaka med en mugg kaffe? undrade jag så där lite inställsamt. - Ja, om det är gott kaffe. - Det kan jag inte lova, men du får testa och ge ditt utlåtande. - Nej, fy fan för den tjäran. Det var det värsta jag har fått på länge. Vad skall jag göra med detta nu? Du får ta hand om det och jag skall inte betala för det. Det var din idé, så detta får du stå för. - Ja, det är väl gott och väl med det. Jag satte mig vid ratten och tog ett andra test. Det första redan medan jag väntade på att maskinen producerade fram ytterligare en. Det var väl inte så tokigt för att vara i Tyskland och från en automat på en bensinstation. Nu satt jag där med två muggar som jag smuttade på. En bil bakom signalerade att jag stod i vägen. - Vill du hålla muggarna medan jag rullar bort till parkeringen? Det blev ingen vidare ordväxling. Jag fick tillbaka min mugg och drack med demonstrativ njutning. När min mugg var tömd, vände jag mig till henne för att be om den andra. Men även den var nu tom. Jag lämnade denna händelse utan vidare kommentar, la in växeln och rullade vidare ut på autobahn. Det var som vanligt livlig trafik. Men jag kom snart in i rytmen igen och det kändes flyta på ganska väl. En bit söderut delade sig vägen och dessförinnan tjocknade det till en aning. Jag såg hur min passagerare var rädd för alla dessa långtradare som vi passerade. Det är onekligen stora ekipage som rullar på vägarna. Ja, för att inte tala om antalet. Det måste varit tusentals som var på väg i samma riktning som vi. Strax före Bremen blev trafiken åter tätare, även om det fanns tre filer i båda riktningarna. 13
Under resans gång hade vi en, liten reserverad konversation. Lite mer av artighet eftersom tystnaden blev lite väl påträngande. Eller var det för att hon skulle vara säker på att jag inte somnade? Men det blev trafiken som somnade. Plötsligt blev det stopp. Så rörde sig den ena filen några meter och så var det vår tur. Sakta sniglade vi oss fram mot vår destination, den fransktyska gränsen söder om Luxemburg. Jag hade tidigare besökt det enorma försvarsverk som fransmännen byggde upp utefter den tyska gränsen efter första världskriget. Man ville inte att grannen ännu en gång bara skulle traska över gränsen med vapen i hand. Jag är lite osäker på om det inte var tyskarna som började med att bygga sin Sigfrid76 linje först och fransmännen reagerade med rädsla och byggde sin ännu kraftigare. De massiva kanontornen skulle inte kunna skjuta in mot det egna landet. Om det nu var så att den käre grannen skulle komma på idén att traska över gränsen, så skulle han inte ha någon nytta av kanonerna. De var ju inte avsedda till att skjuta på den egna befolkningen. Men historien berättar, att han gick in bakvägen via Belgien. Så nu kunde man försvara sig när kanonerna pekade in mot grannlandet. Jag hade fått lite tips av en tysk som jag träffat på en bar i Hamburg för något år sedan. Han berättade om en plats vid gränsen med en vacker utsikt över floden som flyter alldeles nedanför. Han hade varit där efter kriget, men allt stod fortfarande klart för honom i minnet. Det skulle även finnas en liten bäck strax bakom kullen där man kunde tvätta sig och hämta dricksvatten. Det var en fantastisk plats att campa på. Ja, hans berättelse klingade fortfarande i mina öron när han berättade halvt skrikande för att överrösta sorlet från alla öldrickande människor. Dit skulle jag nu fara med min partner. När jag berättade om mina idéer blev hon genast mycket intresserad. Vi fick väl se hur det blev när vi kom fram. Just nu satt hon och tittade ut genom fönstret på högersidan och det var lugnt och behagligt i bilen. 14
Trafiken flöt nu åter bra och jag låg på min marschfart, som är 130km/tim. Snart hade vi åkt i två timmar och jag såg det som lämpligt att ta en paus snart. Jag väntade på att hon skulle höra av sig om hunger eller något ditåt. Men det var tämligen tyst från den sidan nu. Det där med det hemska kaffet bottnade tydligen väl i en tom mage. Jag vill ogärna avbryta en resa så länge det flyter så väl. Jag hoppades att vi skulle hinna fram till resmålet den dagen och även hinna ordna med boendet, tälten alltså. Jag hade tagit med mig ett tält och hon ett som var lite större. Det fanns alltså upplagt för delat beroende om det skulle krisa uppe på kullen. - Hur många gånger skall jag behöva tala om för dig att jag är hungrig? Jag fick ju ingen frukost och på macken när vi tankade ,ville du inte köra mig i min bil fram till restaurangen. Ja, så kom det till slut. Den förlösande frasen som jag väntat på i snart en timma. Nu hade alltså även kaffet sjunkit till botten och hungerkänslorna åter blivit märkbara. - Ja, jag sitter själv i samma tankar. Vi kan stanna vid nästa matställe. Vi har faktiskt hunnit en bra bit, så vi kan ta en rejäl rast. Vill du äta med duk på bordet, eller med självservering? - Jag får se när vi är där. Jag kan väl inte besluta om någonting som jag inte vet. - Nej, det är ju så klart. Jag skulle ha uttryckt mig på ett annat sätt. Vill du äta dyrt eller till ett mer resonabelt pris? - Jag vet inte säger jag ju. Låt mig få se först så skall jag svara. Vi rullade vidare åter en stund under tystnad. Jag såg skylten om "tankställe" med en servering 3 km framöver. Jag saktade ner och gick in i högerfilen för att göra mig beredd att landa. Så rullade jag fram till parkeringen i anslutning till restaurangen. Nu skulle hon inte behöva gå någon längre sträcka. Vi steg båda ur bilen och jag låste. I sakta mak gick vi fram till byggnaden för att ta del av vad som kunde erbjudas där. - Jag behöver gå på toaletten före maten, hur är det för dig? - Jo, det passar bra, men du väntar här tills jag kommer, var 15
det sista jag hörde innan hon med skyndsamma steg gick i riktningen mot damtoaletten. Jag fick mitt avklarat snabbt och skyndade ut för att hon inte skulle behöva vänta på mig. Men det fanns ingen som väntade, så jag fick inta den positionen. Det blev en lång väntan. Det kändes i rygg och ben att jag först suttit länge och nu fick stå. Så, efter flera oändligheters väntan, kom hon utfarande som en virvelvind, alldeles röd i ansiktet. - Det är väl fan att man skall behöva stå och vänta på att få kissa så länge. En ung liten snärta kom ut från ett av båsen som varit upptaget länge. Jag sa till henna det var en djävla tid det skulle behöva ta för att kissa så äldre människor skall behöva vänta så länge. Vet du vad hon svarade? "Svensk djävul", sa hon och spottade efter mig. Har folket i detta land inget hyfs? Jag trodde att den tyska uppfostran var sträng och bra. - Du talade kanske tyska med henne som du blev så irriterad på? - Nej, det har jag berättat för dig tidigare, att det har jag svårt för, men det kommer väl med tiden och lite övning. - Nähä, men du räknade med att hon skulle förstå svenska då? - Nu går vi och äter, jag är skithungrig. Du får berätta vad som finns, för det står naturligtvis bara skrivet på tyska. - Jo, så är det i detta land. Man håller på sitt modersmål. Vi gick fram till disken och jag började berätta om vad som kunder erbjudas. Det blev en konversation om svårigheten av att välja någon maträtt som man inte kände till. Jag hade dock försökt att relatera, så gott det gick, den tyska texten i svensk översättning med små anmärkningar om vad de olika rätterna innehöll. - Jag skall ha kyckling, vad väljer du? - Jag tar detsamma, så behöver du inte besvära dig mer med att förklara någonting som du ändå inte duger till. Vi tog varsin bricka och började plocka till oss bestick och servetter. - Vill du smaka denna sallad, lite typiskt tysk, den är syrlig och jag tycker den är god. 16