Page 1

1


2


Peter Glas

BÄRNSTENSKYSSEN Roman

BAKHÅLL 3


Tack till Bertil R Persson, Bengt Forkman, Wilhelm Agrell, Bengt Samuelson, Anders Källberg, Joakim Söderberg, Sven Grahn, Lars Gyllenhaal, J C Kaelin, Alex Wellerstein.

DETTA ÄR ETT KORREKTUR DETTA ÄR INTE DEN TRYCKTA FÄRDIGA BOKEN

ISBN 978-91-7742-421-5 Copyright © 2015 Peter Glas Tryckt i Ungern, 2015 BAKHÅLL Box 1114 221 04 Lund Sweden order@bakhall.com www.bakhall.com

4


Gabriel står på stenbalkongen och tittar ner på Klostergatans myller. Det är fredag eftermiddag. Många skyndar omkring därnere i sina brådskande ärenden. Take away sushi, utsökta ostar, här finns de båda fotoaffärerna, matbrödsbageriet, elaffären, flera klädaffärer, flera restauranger och kaféer och tills helt nyligen en butik för internationella tidskrifter – allt det där som utgör begreppet Klostergatan för lundaborna. Men Gabriel funderar inte över denna gatas eventuella nytta och charm. Han spanar efter Veronika, hon bor också på Klostergatan, på andra sidan, längre bort, åt domkyrkans håll, ovanför den äldsta fotoaffären. Han känner på sig att hon när som helst ska komma ut från sin port och gå hitåt och då ska han studera henne, följa henne med blicken, se hur hon rör sig. Antagligen kommer hon inte att upptäcka honom. Folk som flanerar på Klostergatan tittar sällan uppåt mot de få balkonger som sticker ut över gatan som bulkiga galjonsfigurer. Gabriel är 34, han är född och uppvuxen i Lund och har gjort det mesta som man kan göra i Lund, dock aldrig läst på universitetet, det blev inte så. Gjort mycket annat istället, festat, supit, koksat. Startat IT-företag, blivit IT-miljardär, gått i konkurs. Gift sig, skiljt sig. Varit väldigt framgångsrik under en period, varit svårt deprimerad ett tag men kommit igen och startat ett nytt IT-företag. Just nu är han i ganska god balans. Ingen överdriven hets, inga överspända projekt. Och dessutom nyför5


älskad, på avstånd, förtjust, fascinerad, intresserad. Veronika verkar vara så… så väldigt… Vad var det som gjorde honom så blixtkär? Omöjligt att säga. Var det sättet hon stod på där i köket hos Fredrik och Jeanette, lätt framåtlutad, med båda handflatorna nedtryckta i jeansens bakfickor och armbågarna pekande bakåt så att brösten spände i den blanka blusen som hade minst tre knappar så nonchalant och fräckt uppknäppta? Var det hennes snabba livfulla ansiktsrörelser när hon pratade? Hon pratade fort, eldigt, vasst. Hennes sensuella läppar liksom vibrerade i luften. Var det hennes rena, lätta skånska? Var det vad hon faktiskt sa? Eller hur hon sa det? Hon pratade så obekymrat. Verkade vara så befriad från försiktighetens alla sega gummiband och avståndstagande pausvokaler. Hon påminde lite grann om en självsäker stå-upp-komiker som vågar vara bitsk åt alla håll och inte tar skit från någon. Rolig helt enkelt. En sådan kvinna vill Gabriel gärna lära känna – nu. Han är på väg upp ur sin sista deppighetsperiod. Inte sin senaste. Sin sista. Han kommer aldrig mer att vara bekymmersamt deppig. Känns det som. Veronika berättade om någon släkting eller bekant som är studierektor på någon skola. Eller rättare sagt har varit studierektor. Just den historien lät inte som en stand-up-rutin, den var inte rolig men den var intressant. Någonting om att denna släkting hade sagt upp sig från sitt jobb och startat eget i någon udda bransch (fiskfoder?), Gabriel minns inte detaljerna. Hur som helst – Veronika berättade om det här med en sådan glöd, hennes bruna ögon lyste som skimrande bärnstenar, hon gillade att den där studierektorn som hon känner har vågat att göra detta djärva. Säga upp sig. Starta eget. 6


Starta företag, det är sådant som Gabriel har varit inblandad i många gånger, kanske alldeles för många gånger, alltid tillsammans med sina olycksbröder Fredrik och Mattias. Nej, det var inte en korrekt benämning. Inte olycksbröder. Snarare vapenbröder. Blodsbröder. Den sammansvetsade trion Gabriel-Fredrik-Mattias har inte bara råkat ut för konkurser, de har haft framgångar också, riktigt stora framgångar. Under några rusiga år hade deras företag Triple Magnets massvis med anställda och höll till i en luxuös företagslokal på översta våningen i Betahuset på Ideon i Lund. När allting gick som bäst värderades Triple Magnets till sex miljarder kronor. Men det var pengar som Gabriel-Fredrik-Mattias – grundarna – inte kunde plocka ut och förvandla till privata förmögenheter eftersom deras aktier – sammanlagt 51 procent av den totala aktiestocken – var låsta och inte fick säljas enligt anslutningsavtalet med börsen. Allt gick svindlande bra under några år. Det var hårt jobb, slitsamt jobb med många långa timmar framför datorerna, men också mycket festande, och alltför ofta blev festandet galet ansvarslöst. Vid ett tillfälle chartrade de ett plan till Bequia i Västindien. Hela personalen med sina respektive och en stor drös kollegor och vänners vänner flög iväg och tog in på de dyraste hotellsviterna i semesterparadiset och allt betalades av företaget. Löjligt dyr champagne. Ännu dyrare whisky. Drivor med kokain. Men i mitten av april 2004 när Sveriges andra ITbubbla sprack blev det tvärstopp, tack och hej och konkurs för Triple Magnets. Företaget förintades över en natt. Kvar fanns den patetiska besvikelsen hos alldeles för många små aktieägare samt en härva av brutna löften och brustna drömmar bland de fortfarande väldigt unga – Gabriel, Fredrik och Mattias var 24 då 7


– företagsledarna och deras lika unga medarbetare – snittåldern i personalstyrkan var 22 år. Kvar fanns också – som en tung dimma – en myckenhet av missuppfattningar och missriktad ilska. Många var arga, kände sig blåsta, svikna, många hade en besk bitter eftersmak i munnen som det tog flera år att skölja bort. Men det var då. Nu är det nya tider. Gabriel är i fin form igen, i mycket bättre form än på den tiden. Han har tillsammans med Fredrik och Mattias byggt upp ett nytt företag, Steamers in Storm, ett betydligt mindre företag, men mycket stabilare, mycket mer välskött. Och om allt går enligt planerna kommer företaget säljas med god vinst – idag. Han väntar just nu på besked från Mattias. Ett sms, en telefonsignal, ett e-brev. När som helst. Eller bara en saldoförändring på det privata bankkontot. Han tar några steg från balkongen och hamnar i sitt lyxrenoverade arkitektdesignade vardagsrum. Sjunker ner i sin blyertsgrå italienska favoritfåtölj. Slår in bankID-koden i laptopen på soffbordet, klickar sig fram till det bankkonto där pengarna förväntas komma in. Än har det inte hänt något. Saldofältet visar 0 kronor och 37 öre. Men att spana efter Veronika känns viktigare. Han kliver ut på balkongen igen. Hans blick fortsätter att svepa över alla huvuden som rör sig guppande över Klostergatans trånga trottoarer. Det är fredag den 11 april 2014, runt klockan 15:30, det är vår, det är sol, man känner en antydan till ljummet duggregn i luften. Det stänker lite över fotgängarnas fötter och ben när bussar brummar förbi som mollstämda maskinlådor. Människofyllda trottoarer. Bussarna och bilarna pressar sig fram. Ingen Veronika i sikte. Bara anonyma ansikten, en del med bekymmersrynkor i pannan. Alla har bråttom. Fort ska det gå, uträtta nästa 8


ärende och nästa, så snabbt och praktiskt som möjligt. Och så ett ärende till. Ja, just det – ost också! Veronika. Gabriel gillar namnet. Han gillar att tänka på namnet. Att smaka på namnet. Mumla namnet. Viska namnet. Nu när han inte är gift längre behöver han inte ha dåligt samvete när han fantiserar om en annan kvinna än sin fru. Veronika, Veronika. Hon verkar vara så uppfinningsrik och skapande. Full med planer och idéer. ”Vet du vad jag skulle göra om jag vann en miljon?” sa hon till Gabriel. ”Då skulle jag starta Bed & Breakfast i Arild. Jag skulle använda miljonen som handpenning så att jag kunde ta ett banklån och köpa ett hus där i hamnen i Arild. Huset skulle jag inreda till Bed & Breakfast så att jag kunde ta emot turister hela sommarhalvåret. Och så skulle jag ha en egen liten verkstad inne på gården, ett krukmakeri där jag kunde dreja krukor, och så skulle jag ha en keramikugn så att jag kunde bränna krukorna och glasera dem och sälja dem i en liten butik ut mot gatan… Å, så underbart det skulle vara!” De satt bredvid varandra i soffan hemma hos Fredrik och Jeanette. De pratade om att göra saker. Att det är så roligt att göra någonting. Få ändan ur vagnen. Att inte bara konsumera prylar i en ändlös ström, utan att ibland faktiskt göra något, själv, på egen hand. Det behöver inte vara proffsigt eller genomtänkt. Bara man gör något. Rollar en vägg, lagar ett klädesplagg, sätter in sina foton i ett gammaldags fotoalbum och arrangerar sidorna själv med hjälp av sax och limstift. Som man gjorde förr! Innan allt blev ettor och nollor. De blev fulla alla fyra och hade roligt när de spelade ett kombinerat tärningsspel och kortspel som hette ”Sist i är en fegis”. Hamnade man på kortrutan skulle man dra ett kort och så skulle de övriga ställa frågor för att 9


komma fram till vilket föremål som fanns avbildat på kortet. Det var idel världsberömda föremål från historien, till exempel Che Guevaras basker, engelska drottningens juveler, Lennons glasögon, Clintons cigarr. Veronika, Veronika, denna kvicktänkta, karismatiska kvinna, hon sa så mångbottnade saker. De pratade om hur viktigt det är att kunna vila på söndagarna. Inte göra någonting alls. Bara vila. Sova länge. Tömma huvudet. ”Det är tomrummet i krukan som gör krukan användbar”, sa hon och log och Gabriel hajade till. Det är mer än ett år sedan han skilde sig från Mia och han har lidit nog nu, tänker han, det får räcka. Nu står hans hjärta vidöppet för en ny kärlek. Han minns så väl hur fantastisk Mia var, vilken räddande ängel hon var för honom. Han tänker fortfarande på henne, ofta, men nu är tiden med Mia förbi. De var gifta i fem år och han tyckte alltid enormt mycket om henne, konstigt vore annars. Mia var – och är säkert fortfarande – en underbar person. Vacker, vänlig, vis. Med ett oändligt tålamod, en sån som nästan aldrig brusar upp. Kanske en del kan reta sig på att kvinnor av Mias sort är så felfria att deras vänlighet gränsar till kylighet. Det är lätt att känna sig lite otillräcklig och halvmisslyckad bredvid felfria Mia. Mia och Gabriel var ”ett så charmigt omaka par” att vännerna ständigt påpekade det. Hon vårdade sitt utseende och såg alltid ut som klippt ur en annons medan han såg ut som en luggsliten arbetsnarkoman. Alltid svart skäggstubb, alltid svart spretigt hår men i alla fall klädd i stilfulla dyra kläder. Det såg Mia till. Mia var smidigheten själv. Smidig i kroppen, smidig i sättet. Rörde sig smidigt, tänkte smidigt. När hon snyggade upp i köket gick det fort utan att hon verkade anstränga sig och det blev perfekt. Diskbänken glänste. Alltid. 10


Gabriel däremot var slarvig och fumlig. Han var inte slarvig när han gjorde sina datorprogram eller förbättrade sina datorer med nya minnen och extra moduler, sådant gjorde han snabbt och närmast automatiskt och med precision, intuitiv precision. Han hade handskats med datorer sen barnsben, han kunde uppdatera maskinvara med förbundna ögon om så skulle behövas. Men i det vanliga vardagslivet var han en slarver. Ett hopplöst fall. Svårt bohemisk. Plockade aldrig upp efter sig. Diskade inte självmant. Kom sällan ihåg att fixa det han sagt att han skulle fixa. Måste jämt påminnas. Ändå fungerade kärleken. Lågan fanns där. Gabriel beundrade Mia – så klart – för hon var – är – beundransvärd. Och Mia var svag för Gabriel, knäsvag, hon njöt av att han var så – manlig. I hennes ögon var han det. Hon tyckte av någon outgrundlig anledning att skäggstubb och spretigt hår och bristande ordningssinne var manligt. Han försökte aldrig göra sig attraktiv – det var kanske just det som attraherade henne så. I Gabriels stadiga famn kunde hon känna sig som sig själv. I Gabriels starka armar kände hon sig definierad. Men under deras fjärde år tillsammans började relationen förändras. Mia hade klarat av utbildningen till arkivarie. Ett fint yrke, ett passande yrke för hennes personlighetstyp. Och hon blev genast fast anställd på Skissernas museum här i Lund, kanske bästa tänkbara arbetsplats för den som just blivit klar med en sådan utbildning. Hon fick ansvar för konstskisser som stora konstnärer lämnat efter sig. Picasso, Miro, Siri von Derkert. Ovärderliga pappersark som man tar i med vita handskar och placerar i mappar av syrafritt papper. Lätt handlag, säkert handlag. Uppövad blick. Viktigt med sinne för detaljer. Och helheter. Det var då hon steg för steg började fjärma sig, käns11


lomässigt, från sin burduse bohem till man. Är han verkligen den rätte för mig? Så tänkte hon. Är han den rätte i det långa perspektivet? Är inte epoken Gabriel i mitt liv över nu? Den oregerlige slarvern med sina många brister – känns han inte lite unken rentav? Som stillastående vatten? Hon började mer och mer tycka att Gabriels vinnande karisma hade tonat bort. Den gnistrande kärleken mellan dem hade slutat spraka. Kåtheten hade mattas av. I alla fall för hennes del. Numera hade de inte sex en gång i veckan ens. En dag upptäckte hon något märkligt på jobbet. Hon hade lossat glaset från ett av museets många inramade grafiska blad, närmare bestämt ”Den transibiriska järnvägen” av Sonia Delaunay från 1913. En ovanligt högsmal bild med en integrerad dikt av Blaise Cendrars, trettio centimeter bred, nästan två meter hög. Hon ville borsta ur dammet, byta underlagspapp, rengöra glaset, eventuellt sätta ny träram. Med sin skarpa nyutbildade kännarblick kunde hon inte undgå att notera att färgen på några ställen hade släppt från papperet. Torkat, flagnat, smulat sig. Hon böjde sig fram och tittade närmare, med lupp. Koloreringen hade smulat sig – men inte texten och de svarta konturlinjerna. Så besynnerligt! Hon sträckte på sig och lät blicken glida ut genom fönstret, svepa över trädkronorna i UB-parken utanför. Hon begrundade meningen hon just formulerat. ”Koloreringen har släppt, men inte de svarta linjerna.” Det kunde bara betyda en sak: att det här inte var ett grafiskt blad, att det inte var en seriegrafi – det här var det handkolorerade originalet! En av konstkännarvärldens många gåtor hade länge varit att originalet till ”Den transsibiriska järnvägen” aldrig påträffats. Representanter för Sonia Delaunays arvingar hade varit på jakt efter det åtrådda originalet 12


i decennier. De hade rest till varje konstauktion där ett exemplar av seriegrafin skulle ropas ut för att göra en expertundersökning på plats innan auktionen hölls. Ställt frågor till varje samlare, till varje institution. Men tänka sig – hela tiden har alltså originalet befunnit sig här, prydligt inramat och etiketterat som ”grafiskt blad / seriegrafi”, på Skissernas museum i Lund. Mia rusade genom korridoren för att berätta för kollegan Niklas Rydman. Han satt i ett telefonsamtal som han genast avslutade när han såg att Mia var alldeles uppsluppen. ”Kom!” ropade hon. ”Kom fort! Kom och titta på det här!” Niklas blev eld och lågor. Paris kontaktades. E-brevväxlingen gick i ping-pong-tempo under tjugo minuter. Mia fotograferade detaljer på arket med sin real format digitala Hasselbladskamera med makrooptik och kunde e-posta bildbevis. På Sonia Delaunay-kontoret ordnades redan flygbiljetter. ”Vi landar på Kastrup i morgon lunch. Vi är hos er i Lund kl 14.00” Just händelser som denna hade varit ett vanligt samtalsämne under utbildningen. Tänk att få vara den som upptäcker en riktig dyrgrip! Att få använda sina expertfärdigheter till att göra ett sensationellt fynd. Arkivariens vardag kan vara enahanda och odramatisk, men så en dag kan något hända. Plötsligt får man vara med om att man är den som lyfter på någon av konsthistoriens gäckande slöjor. Lyfter undan en hinna som täckt en bortglömd legendarisk klenod under långelig tid. Man fylls av en känsla av att vara indragen, av att få personlig kontakt med konstens oförklarliga väsen, det där mysteriet som gör att ett föremål, en canvasduk, ett pappersark, en lerklump kan anses härbärgera genialitet, kan betraktas som ovärderligt. Mysteriet som innebär att konst är konst och inte kattskit. En mycket kort tid stod Mia i konstvärldens cent13


rum. Det här är mina femton minuter i rampljuset, tänkte hon. Det känns så stort. Tänka sig, prominenta personer kommer resande från Paris i ilfart bara för att just jag har upptäckt något. Jag har gjort en bragd. Min upptäckt har försatt andra i exalterat sinnestillstånd. Alstrat feber. Min upptäckt! Hon berättade allt för Gabriel meddetsamma när hon kom hem från jobbet den där dagen och han förstod precis vad hon menade och kunde jubla med i hennes stora glädje. Han kände faktiskt igen sig i vad hon berättade. Han sa det inte till henne för han ville inte förskjuta fokus från henne till sig själv, men en mycket tydlig minnesbild slog upp i hans inre filmprojektor. Det var när deras verksamhet i de flotta lokalerna högst upp i Betahuset gick som bäst. Dagens Industri hade just skrivit att Triple Magnets värderades till sex miljarder. Där stod de, Gabriel, Fredrik och Mattias, vid ett av panoramafönstren och såg ut över Skåneslätten med Öresundsbron i horisonten. Allting kändes både overkligt och superverkligt på en och samma gång. Hur kunde det bli så här? Hur kunde allt ha råkat bli så bra, hur kunde just de ha råkat hitta gåsen som värper guldägg, hur kunde just de ha haft sån tur? Men fastän Gabriel förstod ganska på kornet hur Mia kände sig och fastän han också kunde förmedla sin genuina glädje till henne – och det gjorde henne ännu gladare – så medförde inte denna stora positiva händelse någon nytändning i förhållandet. Istället kände Mia hur hon mer och mer drogs till sin chef Niklas Rydman. Rydman var singel. Fem år äldre än Mia. Kanske gay. Svårt att avgöra. Hängiven sitt arbete. Mycket mer kunnig än Mia på konstepoker, konststilar, konstbegrepp. Kunnig utan att vara skrytsam. Hon började fantisera om att skilja sig från Gabriel 14


och gifta om sig med Niklas Rydman. Hur skulle det vara? Hur skulle det kännas? Var skulle de bo? Hon visste att han bodde i huset med tornspiran mittemot Allhelgonakyrkan. På tredje våningen. Tänk att bo med honom där. Äta frukost med honom varje morgon. Promenera till museet tillsammans med honom. Diskutera konstepoker med honom. Få barn med honom. Och så, en aprildag – april är den grymmaste månaden – det var precis ett år sedan – ringde Mia hem till Gabriel från Göteborg dit hon rest i jobbet. Hon berättade att hon satt på en bänk vid fontänen utanför konstmuseet och Gabriel kunde uppfatta att hon närapå grät. ”Jag vill skiljas”, klämde hon till sist fram med spröd röst. ”Det måste du också ha märkt – att vi inte passar ihop längre. Eller hur?” Gabriel låg i den blyertsgrå soffan som var den första möbel de köpte när de satte bo fem år tidigare. Soffa av märket Dordoni och – förstås – Castiglionis golvlampa. Han såg på Mad Men när mobilen ringde. Tredje säsongen. Betty Draper sitter med Henry Francis på ett café. Gabriel pausade DVDn och tog upp sin mobil. På TV-skärmen syntes en olycksbådande stillbild på Bettys som vanligt bekymrade ansikte. Hon gör just en liten gest med ciggen i sin hand. Textremsan lyder ”Åh, nej. Vi är för sent ute.” Mias sprödaste röst. De förödande orden. Vill skiljas. Javisst, tänkte Gabriel. Klart att det blir så här. Det var för bra för att vara sant. Hur skulle mitt och Mias äktenskap kunna hålla när nästan alla vi känner har skiljt sig eller pratar om att göra det. Jaha. Nu är vi här. Det som jag har väntat på i ett par år men hoppats inte skulle hända än på ett tag. Nu är vi här. Han fick inte fram ett ord. ”Men säg nåt då!” sa Mia. ”Jag vet inte vad jag ska säga” sa han. ”Jag… jag tycker att det är jättetråkigt att du vill skiljas. Jag älskar ju 15


dig, Mia. Men vill du skiljas så vill du skiljas.” Mia registrerade att Gabriels röst inte lät sprucken eller skör. Den lät lika mörk och stadig som vanligt. Det skulle hon komma att tänka på många gånger framöver. Hon avslutade samtalet med att säga något tillkrånglat om att de måste diskutera det här när hon kom hem, prata igenom allting, eller hur? Ja, det höll ju Gabriel med om. Prata igenom allting. Visst. Absolut. Prata igenom. Allting. Så tryckte hon av mobilen och reste sig från bänken. Knäppte kappan noga för att stänga aprilvinden ute. Började gå. Hon gick med lite darriga, lite ryckiga steg diagonalt över Götaplatsen och sedan ner längs Kungsportsavenyn. Hemma i Lund sträckte sig Gabriel efter fjärrkontrollen och tryckte igång Mad Men. Han sjönk tillbaka i soffan, så djupt ner han kunde komma. Försökte koncentrera sig på handlingen, på vad de pratade om, Betty, Henry, Don, Peggy, en stund till, men det gick inte, hans Mad Men-intresse hade tappat gnistan. Han stängde av. Själva skilsmässan blev inte särskilt plågsam och inte heller utdragen. Ingen gråt, inga höjda röster. Inte mycket praktiskt krångel. Gabriel plockade ihop alla grejer som rimligen kunde betraktas som hans och tog med sig några av möblerna, viktigast var soffan, allt fick plats i en enda vända med en hyrlastbil. Fredrik och Mattias hjälpte till att bära. Mia stannade i lägenheten på Norra Promenaden, Gabriel flyttade till Klostergatan, där han förresten alltid hade velat bo. Precis mitt i Lund. Staden man aldrig blir färdig med. Staden som inte lämnar någon ifrån sig utan att ha märkt honom, eller henne. Staden som är som en mor, men med klor. 16


Månaderna gick och de undvek båda att ringa varandra. Gabriel bestämde sig för att inte försöka ta reda på om Mia hade någon ny kärlek, han ville slippa känna till sådana fakta, han ville inte få in sådana fakta i hjärnan, han ville inte ha sådan information att hantera, sådana nedslagspunkter att extrapolera. Han försökte låta bli att föreställa sig hur hon hade det, han ville inte visualisera det för sig. Hur Mia betedde sig när hon befann sig där hemma, hur hon gick omkring i lägenheten som varit deras gemensamma hem, hur hon duschade, hur hon slängde sig i sängen, hur hon blåste håret med hårtorken, han försökte att inte se alla de där bilderna när han blundade. Och månaderna gick. Och bildminnena av Mia började sakta blekna. En anledning till att skilsmässan blev så smärtfri för Gabriel kan ha varit att det nya företaget gick så bra. Varenda arbetsdag var en yrkesmässig framgång. Gabriel, Fredrik och Mattias hade lärt sig av sina gamla misstag. Denna gång gjorde de allting rätt. Om man hejdar sig här, för ett ögonblick, och tänker igenom vad den flitiga trion presterat genom åren träder en formlig kavalkad av strävsamma projekt fram. Allra första gången de startade företag var de sjutton år och gick på gymnasiet i samma klass på Katedralskolan. De höll till i ett hobbyrum i källaren rakt under lägenheten där Gabriel bodde med sina föräldrar och sin lillasyster på Skarpskyttevägen tvärs över korsningen vid bensinmacken. ”Sandman Productions” stod det på den provisoriska skylt de hade limmat upp med smältlim på dörren ut mot källargången. Redan första kvällen, när de satt där nere och peppade varandra och samlade krafter för att besegra alla nejsägare i de olika gängen på skolan, broderade de ut storvulna fantasier om att de en dag 17


skulle äga ett stort världsomspännande dataföretag. ”Så kommer det att bli”, sa Mattias. ”Jag känner det på mig. Vi kommer att bli stora. Jag vet det. Vi är som Steve Jobs och Steve Wozniak och Ronald Wayne när de höll till i Steve Jobs föräldrars garage och startade Apple.” Det var alltid Mattias som var den drivande kraften. Han peppade de andra två. Gabriel och Fredrik var datorgenierna som kunde klara det mesta när det gällde både datorers hårdvara och mjukvara. Mattias hade i stället hjärnan inriktad på det affärsmässiga. Det var han som tog reda på hur man startar företag, det var han som ordnade alla bankärenden, det var han som öppnade deras första domän på nätet. Året var 1997 och blomman ”internet” höll just på att slå ut. Vartenda storföretag hade redan hunnit skaffa sig en tjusig hemsida och nu ville vartenda småföretag också ha det. Hemsida kallades det av vissa. Webbsida av andra. Alla ville ha det. Kontaktyta mot världen. Än fanns det inga snabba fixar, inga webbhotell som erbjöd gratis-hemsida-åt-alla, än fanns det inga självförklarande mallar, än så länge måste allt göras från scratch av någon som behärskade den svåra konsten att programmera. Att tillverka en hemsida i html-kod kunde vara oöverstigligt svårt för en vanlig småföretagare men för dessa sjuttonåriga killar var det rätt enkelt. Första hemsidan de gjorde var åt frisersalongen Håret Runt (före detta Herr Frisör). Projektet förlöpte problemfritt, hemsidan blev färdig på mindre än en vecka. Och finesser hade den: Fredrik hade till exempel skapat en animerad rakapparat som gled tvärs över sidan och förvandlade en bild på ett ovårdat oklippt huvud till ett nyklippt och stylat. Uppdragen att skapa hemsidor åt massvis med 18


småföretag både i närheten och långt borta i Sveriges avkrokar började forsa in till Sandman Productions lilla källarlokal. Under 1997 och 1998 gjorde de bortåt hundra hemsidor och fick in ganska stora belopp, åtminstone med deras mått mätt – de hade alltid mycket mer fickpengar än kompisarna i klassen på Katte. Alltid gott om pengar att festa för på helgerna. Men redan under 1999 hårdnade marknaden. Konkurrensen skärptes. Det började finnas gott om nördiga killar som kunde svänga ihop hyfsade hemsidor och det började komma gratisplatser på nätet, med gratismallar. ”Att ha egen hemsida” var inte märkvärdigt längre. Varenda VVS-firma, vartenda byggbolag hade hunnit skaffa åtminstone en enkel sida som visade upp viktigaste basfakta, vad företaget hette, var på kartan företaget fanns. Oftast var endast en subsida klar, den som hette ”Hitta till oss”. Tryckte man på ”Sortiment” eller ”Våra tjänster” stod det vanligen ”This subpage is under construction”. Men det gjorde inget, huvudsaken för småföretagarna var att visa att de existerade. Det räckte bra. Så Sandman Productions omsättning sjönk brant under 1999. De tre kompanjonerna hade gått ut gymnasiet året innan med bra betyg. Alla tre valde att inte läsa vidare på högskolan. För varför skulle de kasta bort tid och energi på akademisk formalia? De visste ju att framtidsutsikterna för just egenföretagare inom ITbranschen var strålande. De visste ju (antagligen för att Mattias hela tiden var så stursk och vältalig i sitt pep talk) att de skulle ”gå mycket långt”. Och de var alla tre övertygade om att de kunde tillägna sig alla nödvändiga kunskaper utan minsta hjälp från högskolan. Ett par år av misär följde. Det ena misslyckade projektet efter det andra, projekt som inte drog in några pengar alls. Deras föräldrar jämrade sig. ”Ni är rent ut 19


sagt vansinniga som satsar på att gå er egen väg! Om ni är datorintresserade måste ni försöka komma in på Teknis och studera till civilingenjörer eller något i den stilen! Förstår ni inte det?” Kanske var det just föräldrarnas jeremiader som drev dem till att kämpa vidare så envist på ”fel” spår. Ekonomiskt var dessa år svidande. De bodde i varsitt studentrum på Sparta – fastän de formellt inte var berättigade att bo där, egenföretagare som de var. Alla pengarna de fick in på sina då underbetalda dataprojekt gick till studentrumshyrorna och till hyran av företagslokalen, som då var ett rum i källaren på Sparta, knappast något blev över till annat. Måltiderna blev påvra. Men varför klaga över hårda villkor när man ännu är ung? Påver mat är inget stort problem. Standardmiddagen var antingen den smått lyxiga pasta rosso, spagetti med ketchup, eller, när det kärvade, den lite mindre lyxiga pasta bianco, spagetti utan ketchup. Men så gick det äntligen uppåt. Den nya tonen angavs av Mattias en vårdag 2001. Han, den borne affärsmannen, hade börjat tänka ”ett steg till”. Det var exakt vad som behövdes. Hans businessmedvetenhet slog äntligen en strike. Han förklarade för Fredrik och Gabriel vad företaget – som nu skulle heta Triple Magnets – skulle satsa på: ”Nu har snart varenda tonåring egen dator. Snart är alla ute ut på nätet och surfar minst ett par timmar om dan”, sa han. ”Vad vi ska skapa är en samlingsplats på nätet, för ungdomar. Ett ställe där man kan logga in och befinna sig. En ungdomsgård på nätet. Ett ställe där kidsen kan hänga. Meddela sig med varandra. Leka, spela spel, snacka, lära känna varandra, göra saker. Förstår ni? Sätt igång och spåna!” sa han. ”Skapa en mötesplats på nätet!” Fredrik och Gabriel gjorde som de brukade, gick 20


och satte sig i varsin ände av den lilla lokalen med varsin kulspetspenna och varsitt kollegieblock och spånade. Och då gick det som det alltid gick när Fredrik och Gabriel spånade, kulspetspennorna vispade fram över kollegieblockssidorna, frenetiskt, det blev klotter, rutor, pilar, nyckelord, idéerna sprutade ur dem. Efter en timme reste de sig från sina hörn och slog sig ner mitt emot varandra vid det gemensamma arbetsbordet och sammanfattade sina idéer, drog ihop dem, formade en helhet. Alltihop tog bara två eller tre timmar. Grundstrukturen till webbplatsen Lunatic var skapad. Det enda som återstod var programmering och layout – det tog några veckor. I maj 2001 öppnade den lundabaserade sajten Lunatic porten ut mot internet. Succén blev omedelbar. Att vara medlem i Lunatic, ha sin egen ”koja” på Lunatic blev snart en livsnödvändighet för var och varannan ung kille och tjej i hela Sverige, det blev ett nytt sätt att använda datorer och det spred sig som en löpeld, Lunatic fick lika snabbt fäste som Facebook skulle få några år senare. Företaget växte i en rasande fart. De lämnade den lilla lokalen på Sparta och flyttade till en stor lokal på Ideon. Arbetsstyrkan utökades med ständigt nya medarbetare. Samtliga var unga snabbtänkta datormänniskor. Mest killar men också en del tjejer. Året därpå tyckte Mattias att det var dags att ta det stora klivet och bli ett börsnoterat bolag. Börsintroduktionen skedde 2002, i månad – låt oss gissa – april. Andelarna i företaget bjöds ut till allmänheten för det facila priset 19 kronor per aktie och det blev rusning från dag 1. Efter fem veckor var samtliga andelar sålda. Triple Magnets var det nya intressanta namnet på börsen. Lunatic hade blivit ordet för dagen. Aktieförsäljningen inbringade 200 miljoner kronor 21


som låg och osade på Triple Magnets bankkonto som nyfångad fisk. Det var pengar som Mattias snabbast möjligt ville sätta i verksamhet. Först och främst gällde det att utöka arbetsstyrkan ordentligt – inom kort hade de över femtio anställda. Det såg bra ut inför omvärlden. Mycket bra. Så hypen fortsatte att växa. Värdet på aktien steg. Dubblades. Dubblades igen. Dubblades igen. Det blev hets, det blev hysteri. Skulle värdet dubblas ännu en gång? Hösten 2002 värderades Triple Magnets till en miljard kronor, sommaren 2003 till tre miljarder, hösten 2003 till sex miljarder. Grundarna Gabriel Green, Fredrik Lindholm och Mattias Johnsson blev de nya IT-hjältarna, de nya hjälteentreprenörerna som ständigt figurerade i TV och tidningar. Kan ni förklara er sensationella framgång? Hur gjorde ni? Vad är er hemlighet? När frågorna riktades mot Gabriel och Fredrik blev svaren aldrig uttömmande. De ryckte på axlarna, mumlade att de bara gjorde sådant som de gillade själva och var bra på. Mattias hade kunnat svara utförligare, alltså med mer av affärsmässig analys, om han hade velat, men även han föredrog att lägga sina intervjusvar på upplevelseplanet. Hur länge trodde han att Lunatic skulle fortsätta vara så kolossalt populärt bland Sveriges ungdomar? ”Ingen aning”, svarade han. Svaret var uppriktigt, han hade ingen aning. Hur ska man kunna veta sådant, vem kan se in i framtiden? Molnig framtiden är. ”Jag kan knappt ens gissa. Kanske ett halvår, kanske ett par år”, hasplade han ur sig. ”Vi gläder oss så länge det varar. Det är bara att njuta av karusellturen.” Hans svar var ärliga men han kringgick den verkliga problematiken. Han visste nämligen mycket väl (och han höll plikttroget – när ingen annan lyssnade – Gabriel och Fred22


rik fullt ut informerade) att bubblan var sprickfärdig. Företagets påstådda värde låg i miljardklassen men omsättningen talade ett helt annat språk. 2002 låg den på knappt 50 miljoner, det var orimligt lågt, den siffran måste höjas radikalt om miljardvärdet skulle matchas. Men hur skulle det gå till? Den svindyra reklamkampanj de kostade på sig gav inte så mycket. Det fanns inte så många fler ungdomar i landet att värva till Lunatic. Lösningen (försöket till lösning) blev att köpa fastigheter med lånade pengar för att få in hyresintäkter. Sagt och gjort. Med trions aktier i företaget (”värda” tre miljarder) som säkerhet lånade Mattias till att börja med lite över en miljard och köpte hela företagshotellet Betahuset på Ideon. Sedan lånade han ytterligare en miljard och köpte en hel fastighetsbukett. Därmed fick han upp omsättningen ordentligt. Enligt hans beräkningar skulle 2004 års omsättning landa på 300 miljoner. Detta skulle – menade Mattias – om allt gick vägen – förvandla bubblan Triple Magnets till ett riktigt solitt företag med långsiktig överlevnad helt oberoende av om ungdomssajten Lunatic höll ställningarna eller inte. Tyvärr kunde Mattias inget om fastigheter, om alla problem som självklart hörde till, det handlade om allt från asbestsanering till radonventilering och fans mormor. Snart blev utgifterna i nivå med inkomsterna och dessutom tog fastighetseländet fokus från vad Mattias hellre borde syssla med: Lunatic. Överlevnaden hängde på om aktiekursen skulle hålla i sig det kommande året för nu var det nödvändigt att låna ännu mer pengar för att åtgärda fastigheterna och för att bankerna inte skulle ana oråd och säga upp de befintliga lånen. Skulle kursen hålla sig, ett år till, på den skyhöga nivån? Det var omöjligt att sia om. Det var bara att hoppas, bara att hålla tummarna. Lunatics omåttliga popularitet bland Sveriges ung23


domar blev som alla vet inte långvarig. Det kom allt fler och fler konkurrenter. Kring årsskiftet 2003 / 2004 började Triple Magnets aktievärde att sjunka påtagligt. Aktiekursen följde slaviskt nedgången i antalet besökare på sajten. Under våren gick antalet besökare brant ner och samtidigt störtdök värdet på aktien. Precis två år efter börsintroduktionen var hela cirkusföreställningen över. Gabriel, Fredrik och Mattias var inte längre förmögna. De var luspanka. Företaget kunde inte betala sina skatteskulder, inte räntorna och amorteringarna på de gigantiska banklånen, inte de innestående lönerna till de anställda. Kassan var helt enkelt tom. Konkursen klubbades den 13 april 2004. Samma dag dog Gabriels mamma, Karin. Hon blev påkörd av en bil när hon cyklade hem från jobbet. Hon dog i ambulansen. Att Gabriels mamma dog blev ett bra mycket hårdare slag för honom än att företaget gick i konkurs. Han kunde inte fatta att hon var borta. Hur kunde det bli så här, hur kunde det få vara så här? På ett sätt hade hon alltid varit mittpunkten, själva upphängningspunkten i hans liv, det enda riktigt stabila. Gabriel drabbades av ett totalt sammanbrott men återhämtade sig så småningom när han fick träffa en psykolog en gång i veckan, hon förstod sig på hans tomhetskänsla. Hon fick honom att uttrycka hur det kändes, med egna ord, hur oerhört tomt allt kändes. Hon fick honom att prata ut, prata av sig. Gabriel hade inte tänkt på det tidigare, men nu förstod han att han i alla år hade känt att hans mamma var den enda som egentligen brydde sig om honom, den enda som någonsin oroat sig för honom. Alla andra hade haft inställningen att livet ordnar sig av sig självt. Det värsta var att Gabriel under de senaste åren 24


hade varit så vrång mot sin mamma och sagt så elaka saker till henne. Hans mamma – som var skolkurator till yrket (pappa Roger är arbetsförmedlare) – var en utpräglad bry-sig-om-andra-person, omtänksam och förstående. Men för Gabriel var hon förstås speciell, hon var hans mamma, hon var den enda i hela världen som visste hur svag han kunde känna sig, eller i alla fall hur svag han ofta känt sig som liten. Det var när han passerat tjugo som han började bli kantig och tvär och arg mot henne. Han lät henne inte lägga sig i längre. När hon såg hur han led under de inledande faserna av Triple Magnets-kollapsen oroade hon sig för honom och ville honom så väl, så väl. Men varken hon eller pappa Roger kunde hjälpa honom med själva problemen. De visste inget om databranschen, inget om bokföring, inget om redovisning, inget om aktier och de hade inte heller några kollegor eller bekanta eller släktingar som kände till sådant. Detsamma gällde för Fredriks och Mattias föräldrar – alla var i socialsvängen. Inga var börsmäklare, inga var bankmänniskor. Alla rådgivare som anmälde sig utifrån för att ”rädda Triple Magnets” var i själva verket rovdjur. De kom villigt instörtande med sina så kallade räddningspaket men räddningsåtgärderna slog såklart fel och rådgivarna couldn’t care less – de var ändå bara ute efter att plocka åt sig sina konsultarvoden vilket förstås ledde till att företaget gick under ännu snabbare. Ibland kom Gabriels mamma cyklande hem till hans lägenhet på Sankt Laurentiigatan och smusslade in mat i hans kylskåp. Påstod att han måste äta bättre, inte bara snabbmat. Hon hade med sig hemlagade färdiga grönsaksrätter och köttgrytor i praktiska askar, allt han behövde göra var att värma dem i mikron. En gång höjde han rösten riktigt otäckt mot henne, han skrek 25


att hon måste försöka fatta att han inte ville ha hennes jävla mat. Det var veckan innan hon dog. Några dagar efter hennes död kom han att tänka på vad han hade skrikit. Han insåg att det där var det sista han sa till sin mamma. Han fick för sig att det var just de orden som blev orsak till hennes död. Han föreställde sig att det var just den repliken som hon tänkte på när hon cyklade hem från jobbet den där dagen. Han föreställde sig att hon hade oroat sig för honom, att hon varit ledsen, att hon hade funderat över att hennes älskade son Gabriel hade skrikit åt henne, och därför uppmärksammade hon inte trafiken. Hon svängde ut framför den där bilen och det sa bara pang och så var allt förlorat. På en tusendels sekund var allt förändrat. Allt var över, allt var meningslöst. Det var psykologen som så sakteliga lyckades övertyga Gabriel om att han inte var orsak till olyckan. ”Din mamma tänkte inte så, hon var en professionell skolkurator, hon kunde hantera problem, hon var visserligen din mamma och hon oroade sig för dig men hon höll inte på att bryta samman. Det var bara en oturlig slump att hon kom i vägen för den där bilen.” ”Nu ska du sörja över förlusten av din underbara mamma, men du ska inte tro att du var orsaken till vad som hände.” Kanske var det psykologens kloka ord eller också var det bara det faktum att tiden gick som gjorde att Gabriel kom på fötter igen. Han insåg att hans pappa och hans syster faktiskt fanns kvar och han upptäckte att de också sörjde och han upptäckte att deras sorg verkade vara olik hans. Särskilt Sara behövde hans hjälp. Syrran höll på att bli som en levande död, som en zombie, hon hade sjukskrivit sig från sitt jobb i hemtjänsten och gick omkring som i koma på Lunds gator och såg hålögd och destruktiv ut. Nej, det är nog att försköna sanningen att säga 26


att Gabriel engagerade sig i pappans och systerns sorg. Han var alltför nedtyngd av sin egen. Av att försöka fly från den. Han sov mycket. Han barrikaderade sig i sin lägenhet och fortsatte att leva på skräpmat. Hämtmat. Värmrätter i mikron. De tomma köttpajförpackningarna låg i drivor. Persiennerna neddragna dygnet runt. Lyssnade på Morrisey, The Knife, Cat Power. Spelade World of Warcraft nätterna igenom, sov hela dagarna. Fredrik klarade sig bättre efter konkursen. Han träffade Jeanette och flyttade in hos henne. Fredrik mådde bra, tack vare henne, och han ringde till Gabriel ibland. Ett par tre gånger fick han ut honom på ölhävning, men varken han eller Gabriel lyckades känna någon större glöd under de där öldimmiga minns-dukvällarna. Mattias hade flyttat till USA. Hörde inte av sig på minsta vis alltmedan månaderna gick. Det blev ett helt år utan ett knyst från Mattias. Den långvariga triogemenskapen Gabriel-Fredrik-Mattias verkade vara avslutad. Kanske för alltid. Men så: Den 8 april 2006 kom Mattias tillbaka från USA. Vilket ytterligare stärker tesen att allt viktigt händer i april. Han flyttade in i en lägenhet vid Stortorget och fick nys om en fyrarumslokal i gamla elverksbyggnaden på Trollebergsvägen mellan järnvägsviadukten och tobaksaffären. Gabriel och Fredrik hade ingen aning om detta förrän han plötsligt ringde dem och bad dem komma och beskåda trions nya arbetsplats. Mattias, den ohejdbare Mattias, eldsjälen, businessmannen med drivet, den obotlige optimisten med sitt eviga mantra ”jag vet att vi ska lyckas”. Än en gång var allt som det skulle vara. Vind i seglen och fin styrfart. Mattias som planerar, bestämmer vad som ska hän27


da. Skämtar, uppmuntrar, sparkar igång. Gabriel och Fredrik som de explosiva kreatörerna med förmågan att leverera så snart Mattias bedömer att behovet finns. Mattias hade placerat Gabriel och Fredrik i varsin skålformad läderlappsfåtölj inköpta på antikvitetsaffären bakom domkyrkan. Där satt de och svängde fram och tillbaka och trivdes. Själv satt han på en gammal kamelsadel omgjord till pall. ”Now listen”, började han, kanske för att anspela på att han fått inspiration i USA, ”here’s the deal. Vi ska starta ett nytt företag. Det ska heta Steamers in Storm, efter min favorittavla som föreställer tre små ångbåtar som tar sig fram i alla väder. Vi ska göra en ny sorts sajt, mycket mer avancerad än Lunatic. En sajt som vänder sig till äldre ungdomar, till unga vuxna. Eller rättare sagt till samma kids som började flippa vilt när vi startade Lunatic för fem år sen. Kids som nu blivit äldre. Det behövs mognare, tuffare underhållning. Svårare. Intressantare. Förstår ni? Om Lunatic var tidiga Beatles är det dags för Sergeant Pepper nu. Något som är så avancerat att till och med 22-åringar upplever det som svårt!” Mattias kände sig säker på att Gabriel och Fredrik skulle lyckas med det här. Han menade att de var ett radarpar med en sällsynt uppfinningsförmåga. Det fanns inga hinder för dem, ville de skapa så gjorde de det. Det var bara att sätta igång dem. ”Ni är som Lennon och McCartney”, sa Mattias. ”Du Gabriel, du är Lennon, du kommer med lite fränare idéer, och du Fredrik, du är McCartney, dina idéer är renast, snyggast. Tillsammans är ni oslagbara.” ”Och du är George Martin, eller hur?” sa Fredrik. ”Nej, nej, George Martin var också ett geni, han var i hög grad medskapande i Beatles fantastiska musik. Jag är snarare Brian Epstein. Jag är inget geni, jag är bara 28


er Brian Epstein. Affärsmannen som sköter businessbiten.” ”Men Brian Epstein dog ju. Han var bara med om den första delen av Beatles framgångar”, invände Gabriel. ”OK, då är jag EMI. Hela jävla skivbolaget. Men nog snackat om det nu! Sätt igång!” Återigen gjorde Fredrik och Gabriel som de gjort med jämna mellanrum ända sedan tiden i den första lokalen – de gick åt varsitt håll och spånade, var och en för sig. Fredrik slängde sig i en fåtölj vid fönstret som vette mot järnvägsspåren. Det skulle bli hans plats, där gillade han att häcka, särskilt när det rullade förbi godståg. För Fredrik var ljudet från ett godståg med fyrtio vagnar – just vid fyrtio blir det hypnotiskt, det känns som om det aldrig tar slut – att jämföra med trumsolon av John Bonham eller Lars Ulrich, lika själsomhuldande. Gabriel sjönk ner i en annan fåtölj inne i den innersta delen av kontoret. Där satt han omsluten av fyra voluminösa dracenapalmer. På glasbordet bredvid honom ett kvadratiskt glasfat med frasiga wienerbröd, en mugg svart kaffe, ett nyöppnat paket cigg, John Silver utan filter. Magic Numbers genombrottslåt ”Love Me Like You” hördes svagt i bakgrunden. Detaljer i omgivningen hade förändrats men arbetsredskapen var desamma: kulspetspenna och kollegieblock. En timmes spånande på varsitt håll – sen två timmar tillsammans vid en stor ren bordsyta med gott om plats att sprida ut utrivna kollegieblockssidor med knotterkanten kvar. Det som Fredrik och Gabriel skapade den förmiddagen blev grundmaterialet i trions nya företagande. Sajten de skapade fick heta Cityscape. Cityscape var en värld på nätet, med städer och byar och landskap. Alla som anslöt sig kunde skaffa en egen 29


lägenhet eller villa eller vad som helst, till exempel en liten stuga på landet. Bygga. Mixtra. Förändra. Skapa. Pula. Och träffa andra. Låta sitt alter ego – sin avatar – umgås med andras nätpersonligheter. Cityscape gick ganska bra till att börja med, men sköt inte i höjden som Lunatic hade gjort. Den här gången fanns konkurrensen från flera liknande sajter redan från starten. Men det gick hyfsat bra, det blev ingen dundersuccé men Gabriel, Fredrik och Mattias tjänade i alla fall pengar igen, försörjde sig som egna företagare, som entreprenörer, och det var ju så de ville ha det. Nästa brytpunkt i Gabriels liv kom 2008 när Mattias på nytt la om kursen för trions verksamhet. Han fångade in Gabriel och Fredrik och placerade dem som han brukade i två bekväma stolar framför sig. ”Nu är det dags för en radikal kursomläggning. Vi lägger ner Cityscape. Istället ska vi göra appar till mobiltelefoner. Ni vet, såna där småprogram med roliga gimmickar som kommer på bred front nu – till de nya mobiltelefonerna, de som kallas smartphones. Massor med appar – applications – kommer strax att välla fram som en flodvåg över hela världen. Vi ska vara med redan från början och vi ska tjäna massor. Det är vår nya företagsidé: Vi ska skapa appar. Eller rättare sagt: Ni två ska skapa apparna. Jag ser till att det blir pengar av det hela.” Den sensationella uppfinningen smartphone hade just inlett sin invasion av mobilmarknaden. Gabriel och Fredrik hade givetvis skaffat sig sådana meddetsamma och blivit bekanta med finessen appar, men än hade de inte kommit sig för att försöka skapa några appar själva. Det behövdes en Mattias för att få igång dem. De gjorde som de alltid gjort. Satte sig först var och en för sig med sina block och spånade. Satte sig sedan 30


tillsammans och sammanförde idéerna som kommit upp. Allting var så självklart när de här två jobbade, allting var så enkelt. En kort intensiv skapandestorm. Sedan var det bara programmering som återstod. Programmering är aldrig problematiskt. Först kommer det kreativa, och hur det kreativa egentligen går till är höljt i dunkel. Varifrån kommer egentligen nyskapande idéer? Ingen vet. De bara kommer. Därefter är det programmering som gäller, det vill säga överföringen av den kreativa idén till elektronikens funktioner. Det är mer ett hantverk, det är inte dimhöljt eller mystiskt. Det är hederligt hantverk. Finsnickeri. Och pyssel. Redan under den första sittningen föddes idéerna till flera av de appar som under de följande åren skulle bli storsäljare som slog över hela världen. Med appen som fick heta Barista såg man hur gräddklicken på kaffets yta bildade figurer, till exempel det klassiska hjärtat eller olika vågmönster. Med Answering 8-ball tittade man ner i ett litet fönster mitt i en biljardboll där det slumpvis dök upp kryptiska orakelsvar. Så det var bara att mumla eller tänka en fråga till biljardbollen, till exempel ”Ska jag gå med på det här?” – och så vippa på telefonen och se ett svar, till exempel ”Not at this moment”. Med appen Fortune Teller vippade man på telefonen och såg ner mot bottnen i en kaffekopp där det sista av kaffet, sumpen, sakta samlade sig. När man vippade bildades en rorschachliknande figur. Några få ord om vad figuren föreställde dök också upp, till exempel ”You’re close to striking gold!” Värsta storsäljaren över hela världen kom att bli Gabriels geniala Blow Fish, som gjorde telefoninnehavaren till kock på en japansk fugu-restaurang. Det gällde att genom säkra snabba svep med fingertoppen mot bildskärmen snitta bort den lilla giftblåsan på en blow fish. 31


Skar man fel sprack blåsan, giftet strömmade ut och fisken blev livsfarlig att äta. Dödskallar över skärmen. Ambulanssiren i ljudbakgrunden. Andra framgångsrika blev Trapeze Artist där man använde fingertoppen för att hjälpa en cirkusartist att svinga sig mellan trapetserna. Extrapoäng för saltomortaler. Minuspoäng för dödsstörtning. Och i Diamond Cut slipade man råa diamanter. Man gjorde snitt efter snitt så att den råa diamanten fick till exempel regelrätt briljantslipning eller carréslipning. Högst poäng fick man om man kunde imitera Koh-i-noor enligt den långsamt roterande mallen i övre vänstra hörnet. Och så hände det sig en natt i april 2008 att Gabriel satte sig småfull ned i trappan på en av Lunds nattklubbar. Blundade en stund. Det var då Mia kom in i hans liv. Hon gick fram till honom. ”Hej!” sa hon. ”Här sitter du och räknar får!” Gabriel ryckte till och öppnade ögonen. Såg förvånat på henne. ”Hur visste du att jag räknade får?” ”Dina ögon rörde sig under ögonlocken.” Han sträckte på sig. Lite förvirrad. Ställde sig upp bredvid henne. ”Jag har just gjort en app som räknar får”, sa han. ”Vill du se?” Han tog upp sin mobil och visade henne. Små lurviga tecknade får hoppade över en stenmur. Mia skrattade. ”Vilken revolutionerande förbättring för mänskligheten!” ”Ja, inte sant?” sa Gabriel. ”Så att man slipper göra det själv.” Gabriel var nog egentligen – just då – på väg in i en ny depression, det fanns en antydan till sådana melankoliska vibrationer i hans signaler mot omvärlden, och det berodde väl på att det varit slut med hans senaste flickvän sedan några månader och att han led av den 32


tomheten – märkligt nog var det precis då som Mia kom in i hans liv och slet upp honom, drog upp honom, just när han skulle till att glida långt neråt. De gick ut från nattklubben och promenerade hela vägen till Gabriels lägenhet på Laurentiigatan. Så fort de kom innanför dörren föll de i varandras armar. Gabriel hade aldrig legat med en så spröd och försiktig och finlemmad tjej förut och Mia aldrig med en så stark och hårdhänt kille. Gabriel kände sig som skogvaktaren som hade sex med Lady Chatterly och Mia njöt som en ballerina till klassisk musik, hon var luften på G-strängen och fick känna sig så eterisk, så lätt, så fri från bördor. Till slut somnade hon tryggt i Gabriels famn med en växande föraning om att hon nu hittat killen – mannen – som hon fantiserat om i hela sitt liv. Mannen som för alltid skulle befria hennes ömhetslängtande kropp, släppa ut hennes suktande kropp ur blyghetens fängelse. Och befria hennes själ också. Då sov han redan tungt. Han hade slocknat ögonblicket innan. Utan att ha räknat får. De flyttade ihop i en trea på Norra Promenaden. Satte bo – allt det där med dyr soffa och dyrt matbord och så vidare. Gifte sig. Föll snabbt in i den vardagslunk som kan beskrivas som det-envisa-försöket-att-uppnåden-ouppnåeliga-idyllen. På den tiden läste Mia konsthistoria. Gabriel tjänade bra med pengar på att göra appar, Steamers in Stormföretaget hade börjat gå lysande. Ekonomiskt sett fanns det inte ett enda moln på deras himmel. De två matchade varandra intellektuellt också. Mia märkte att Gabriel var en så kallad kryptoakademiker, han hade alltid saker att säga när hon visade honom bilder på konstverken som ingick i hennes kurser. Han såg – genast, med den tvärsäkerhet som utmärker 33


snabbtänkta icke-akademiker – vad som var det intressantaste i mästerverken. Hos Rembrandt var det ljussättningen, hos Vermeer var det perspektivet. Och han hade också sinne för allt som var avigt i en målning, det som bröt sig ut, de ”felaktiga” detaljerna. Inför sådant uttryckte han ofta sitt stora gillande. Men – som läsaren vet – tog kärleken slut mellan Mia och Gabriel när hon blev kär i chefen på jobbet och plötsligt var det byråkratiska begreppet skilsmässa en definitiv aktualitet för det hittills så charmigt udda paret Mia och Gabriel. Det blev Gabriel som flyttade – långt innan skilsmässan var juridiskt genomförd – från lägenheten på Norra Promenaden. Mia stannade kvar tills vidare, hon hoppades att inom kort få flytta ihop med Niklas Rydman. Gabriels nya bostad blev lägenheten på Klostergatan, en riktig drömlägenhet. Det hade han råd med och det var han värd – så löd ramsan som han tröstade sig med i sin ensamhet. Han trivdes i sitt nya hem så snart han kommit på plats. Han trivdes med att bo mitt i stan, han trivdes med att bo ensam. Ungkarl igen. Och på jobbet gick det bara bättre och bättre. Han och Fredrik gjorde ständigt nya appar. De såg ingen ände på den egna kreativiteten, det kändes hur lätt som helst att hosta fram långa smatterband av spektakulära idéer. Det blev januari 2014. Mattias kom ännu en gång med nya besked. Han hade analyserat läget på marknaden och kommit fram till att det var hög tid att casha hem. Dags att sälja hela företaget Steamers in Storm med den tillhörande katalogen med tusentals appar och göra en stor vinst – i privata pengar. Den dagen har nu kommit, efter snart fyra månader av förhandlingar med möjliga uppköpare. 34


Det är idag den 11 april 2014. Klockan är 15.30. Med Mattias entusiastiska röst: ”Nu händer det. Idag säljer vi Steamers in Storm. Idag cashar vi hem!” Det är förstås Mattias som håller i försäljningen. Han är i Köpenhamn just nu och skriver under försäljningsdokumenten tillsammans med representanten för köparen. Betalningen – det blir drygt nio miljoner kronor i svensk valuta – kommer att föras över till Mattias privata bankkonto i samma ögonblick som det avslutande dokumentet undertecknas. Sedan går Mattias till ett annat rum och sätter sig med sin laptop och skickar över en tredjedel av beloppet till Fredriks bankkonto och en tredjedel till Gabriels bankkonto. Köpare är företaget Intel. Det blev så till sist. Mattias har under de här månaderna uppvaktat flera möjliga intressenter, till exempel underavdelningar till Google, Apple och Microsoft, men till slut blev det en underavdelning till Intel som slog till. Deras representant heter Patrick Densmore. Han är i Danmark och Sverige under en veckas tid och köper ett helt knippe småföretag i olika programmeringsnischar, i princip ett om dagen. Alldeles strax. Kanske inom några minuter, kanske inom några sekunder är försäljningen klar. Gabriel kollar återigen sitt saldo – för minst tjugonde gången den senaste timmen. Hans laptop står uppfälld på soffbordet. Dagsljuset från den vidöppna balkongdörren reflekteras som en skev romb i bordets blanka yta. Trafikljuden från Klostergatan brummar som ett tidlöst, omvärldsbekräftande ventilationssus. 0 kronor, 37 öre. Men underligt nog är Gabriel bara halvt engagerad i frågan om pengarna ska rassla in eller inte – minst halva hans nyfikenhet gäller fortfarande Veronika. Ska 35


hon alldeles strax komma strosande utmed Klostergatan eller inte? Än en gång kliver han ut på balkongen för att speja. Mobilen ringer. Det är Fredrik. ”Nåt på ditt konto än?” ”Nix.” ”Tänk om han strular till det...” säger Fredrik med återhållen röst. ”Du menar att han att han skulle göra något tekniskt fel och slarva bort alla pengarna?” ”Nej, nej, det går ju inte... så klart... men...” ”Du menar att han skulle få nån smart idé och använda alla pengarna till ett nytt projekt, köpa upp nånting, göra nån sorts genial investering?” ”Nja, njä, det är väl också otänkbart...” ”Ja, det är otänkbart. Mattias gör inget så stort utan att kolla med oss. Du kan vara helt lugn.” ”Ja, du har rätt. Glöm att jag sa nåt.” ”Det vore ju dessutom mot reglerna.” ”Ja, just det. Det vore mot reglerna.” Reglerna som Gabriel hänvisar till är trions handlingsregler som de upprättade för kanske femton år sedan, det är regler som alltid gäller. ”Vad gör du?” frågar Fredrik. ”Förutom kollar saldot. Det låter som om du gör något.” ”Jag gör inget. Står på balkongen bara.” ”Aha, du spanar efter Veronika.” ”Hur kan du veta det?” ”Jag märkte det igår. Du blev allt lite förälskad i henne.” ”Ja, det blev jag nog. Faktiskt. Det är nånting med henne. Hennes personlighet...” ”Jamen gör en framstöt då. Det är en jättefin tjej. Jeanette har känt henne sen högstadiet. Hon är toppen. Och hon är singel nu. Så för helvete, Gabriel, tveka inte. 36


Sms:a henne. Eller ring henne.” ”Hm. Kanske det, kanske det.” Det märks att Gabriel inte är koncentrerad på någonting just nu. Splittrad som en utmattad småbarnsförälder. Glor ut över Klostergatan. Glor utan att se. Tänker lite vagt på de tre miljonerna som förhoppningsvis strax ska ramla in på hans konto. Men det är som om han struntar i miljonerna. Han är nog inte heller riktigt medveten om att han just nu talar i telefon med Fredrik. I hans huvud finns istället en bild av Veronika, hur hon såg ut igår när hon hjälpte Jeanette att sätta upp gardiner. Hon stod på en stol och sträckte upp armarna så högt hon kunde. Fredriks röst hörs igen. Den bryter fram ur mobiltelefonen med ett märkligt skorrande ljud – det beror förmodligen på att en buss tutar i samma sekund. ”Har Mattias pratat med dig om den nya idén? Om att vi har möjlighet att samarbeta med Intel i ett nytt projekt. Han säger att den där Patrick Densmore är intresserad av att värva oss.” ”Ja, han sa nåt om det. Men det är nog inget för mig. Tror jag. Jag vill nog inte jobba åt nån annan. Vill du det?” ”Nä, det vill inte jag heller. Egentligen. Jag…” ”Tyst! Nu kommer hon!” Gabriel får först reflexen att huka sig där han står på balkongen för att Veronika inte ska se honom, men han inser direkt hur oerhört fånigt det skulle se ut om han gjorde det så istället sträcker han på sig och står alldeles rak i ryggen. Han tittar stint åt hennes håll. Han känner sig säker på att hon kommer att upptäcka honom om det är meningen att hon ska upptäcka honom. Annars kommer hon att titta åt ett annat håll. Det här är ett sådant brytningsögonblick som ödets blinda gudinna avgör. Utan att ens vara särskilt enga37


gerad i saken. Är det meningen att det ska hända så händer det. Nu kommer hon där borta, gående rakt mot honom. Än så länge är avståendet långt. Hon tittar lite hitåt och lite ditåt. Trottoaren är ganska full med folk. Hon tar två steg åt sidan för att ge plats åt några som anser sig äga trottoaren. Hon ser lite grubblande ut. Lite bekymrad. Som om något komplicerat problem dribblas runt inom henne just nu och jagar efter en lösning. Intressant, tänker Gabriel, det är en sida av henne som jag inte såg igår. Så upptäcker hon Gabriel på balkongen. Hon stannar tvärt. Ser på honom. Plötsligt ser hon glad ut. ”Hej där uppe!” ropar hon. ”Hej!” svarar Gabriel med sin vanliga tordönsröst. ”Vart är du på väg?” ”Till Malmö. Ska köpa aluminiumplåtar. Håller på med en grej.” Runtomkring henne passerar den ena jäktade fotgängaren efter den andra. Alla har bråttom, alla är ute i ärenden. En del går med ena armen i mobiltelefonposition och pratar rätt ut i luften. Lyssnar man kan man uppfatta lösryckta repliker ur deras samtal, repliker i stil med ”få se nu, vecka 22 är jag i Bryssel” eller ”nej det var du som sa att man måste köpa hela setet”. ”Det var trevligt igår”, ropar Gabriel uppifrån balkongen. ”Jaa!” ropar Veronika tillbaka. ”Det får vi göra igen ju!” lägger hon till och ler. Hon börjar gå. Strax kommer hon att passera rakt under balkongen. ”Ha det bra!” ropar hon. ”Du med!” säger Gabriel. Han kliver tillbaka in i lägenheten och stänger balkongdörren. ’Det får vi göra igen ju’ var ett uttryck de hade roligt åt igår. Fredrik 38


finns kvar i telefonen. ”Vad sa hon?” ”Att vi borde ses igen.” ”Du, det låter lovande! Sms:a henne ikväll! Eller ring henne!” ”Har du sett! Nu har det hänt saker på kontot!” Gabriel sjunker ner i soffan och tittar på saldoförändringen på datorskärmen. Det står inte 0 kronor och 37 öre längre. Det står en väldig massa siffror. Han får koncentrera sig för att riktigt kunna se vad det står. 3 012 379: 37. Mer än tre miljoner kronor. ”Nu har det rasslat till på mitt konto också!” ropar Fredrik. ”För helvete! Det är över tre miljoner!” ”Oj, oj, oj”, mumlar Gabriel. ”Ja, jag sa ju att han inte skulle strula till det.” De sitter alldeles tysta några sekunder. Siffrorna på skärmen ser overkliga ut. ”Fattar du det här?” säger Fredrik nästan viskande. ”Förstår du vad det här innebär? Det här är första gången på alla dessa år som vi är rika! Första gången som vi har massor med pengar som är våra egna privata pengar! Pengar som inte är låsta i nåt idiotiskt företag som snart ska gå i konkurs! Det här är våra pengar som vi kan göra precis vad vi vill med!” ”Vilken lättnad!” säger Gabriel. ”Vilken känsla!” ”Vad tänker du göra?” ”Ingenting, bara koppla av.” ”Jag ska berätta för Jeanette. Måste visa henne skärmbilden med beloppet…” De lägger på och Gabriel sitter en stund i ett skönt tankebefriat tillstånd och tittar ofokuserat på skärmen, glor kontemplativt på saldot tills siffrorna glider ihop. Tre miljoner. Hans alldeles egna tre miljoner. Han stänger av mobilen. Nu vill han ha tyst omkring sig. De trippelglasfönster han har satt in ut mot Klos39


tergatan fungerar ganska bra nu när balkongdörren är stängd, brummet från bussar och bilar hörs inte lika mycket som innan. Istället upptäcker han att radion är igång, på låg volym. P1. Dagens eko. Han stänger av radion också. Han betraktar tavlan som hänger mittemot honom. Ett svartvitt Diane Arbus-foto från 1970 som föreställer en kvinnlig cirkusartist, en svärdslukerska, som har böjt huvudet bakåt och slukat ett stort cicelerat svärd. Nu sträcker hon ut armarna åt sidorna. Svärdets handtag pekar uppåt skyn. Tältduken med canvasstruktur hänger tung i bakgrunden. Svärdslukerskans blus blänker, man anar hårda bröstvårtor bakom sidentyget. Man ser inte hennes ansikte, bara hennes blottade hals. Det är en av Gabriels favoritbilder. Ett betydelserikt ögonblick fångat på bild, så ska ett konstfoto vara, betydelserikt. Och gärna vemodigt. Han startar Mark Kozeleks nya album som han har nedladdat på laptopen och så sjunker han in i bilden som aldrig förr. Varför slukar hon svärdet? tänker han. Varför fotograferar Diane Arbus henne år 1970? Varför hänger tavlan på min vägg år 2014? Varför tittar jag på den nu? Varför tänker jag så här? Hur kan en bild överbrygga avstånd i både tid och rum? Han sluter ögonen. I flera minuter faller han genom skikt efter skikt av ständigt nya frågor, frågor som saknar svar, neråt, neråt, tills han planar ut och börjar glida över en svart vattenyta. Det är så mörkt att vattenytan bara syns någon gång ibland när det glimmar till i den och varje gång det glimmar till i vattenytan kan han höra hur en bildörr slår igen nere på Klostergatan. Han känner att han skulle kunna försvinna, här och nu, han skulle kunna kommendera sin kropp att lösas upp, om han ville, att försvinna ur tid och rum och det skulle vara en skön känsla. Men han vill inte. Han 40


vill inte försvinna. Det plingar till från ett inkommande mejl på datorn. Från Fredrik. ”Sätt på din mobil! Mattias försöker nå dig. Han är just nu på väg hem från Köpenhamn i en taxi över Öresundsbron, han är uppe i varv, vill träffa oss genast, snacka affärer. Han vill sammanföra oss med Patrick Densmore. På ett kontor i Gatewayhuset, om ett par timmar. Jag vet inte om jag vill, tänkte ta det lugnt, fira lite här hemma med Jeanette. Och du?” Gabriel kastar ner ett snabbt svar på Fredriks mejl. ”Vet inte. Får se. Vi hörs.” Så knäpper han på sin mobil. Det dröjer inte många sekunder förrän han har Mattias i luren. ”Gabriel! Skönt att jag fick tag på dig! Visst är du nöjd med hemcashningen? Mer än nöjd va? Jo, nu är det så här: Nu börjar det bli allvar av. Nu är det dags för oss tre att GO BIG! Nu kommer det inte att handla om några miljoner åt oss var, nu kommer det att handla om några miljarder åt oss var!” Och så berättar Mattias om Patrick Densmore som han just har lärt känna. Densmore är researcher för Intel, eller talangscout kan man också kalla det. Han letar efter världens smartaste hjärnor, världens smartaste nytänkare, personer som kan tänka utanför boxen för att skapa framtidens datorer. Mattias har berättat om vad trion Gabriel-FredrikMattias presterat genom åren. Skrutit förstås. Överdrivit en del. Men Densmore har blivit intresserad. Hans känsliga nos har registrerat den speciella vittringen som nyskapande människor omedvetet avger, folk av den sort som han jagar. Han har ett upptränat väderkorn för just sådana doftämnen. ”Vad är det han vill att vi ska konstruera?” undrar Gabriel. 41


”Det ska vi prata direkt med honom om”, säger Mattias. ”Kommer du?” Gabriel känner både en ny entusiasm och en ny trötthet hovra i sitt innersta luftrum, inne i huvudet, högst uppe under hjässbenet. Är det klokt att ge sig in i ett nytt projekt, så här på stört? De har ju precis landat efter det förra. För första gången någonsin har de landat med riktigt lyckat slutresultat, med en ordentlig summa pengar på sina egna privata konton. ”Jag vet inte riktigt”, blir hans fundersamma svar till Mattias. ”Jag måste få tänka på saken...” Han avslutar samtalet med ett ”Jag hör av mig om en stund. Bye.” Återigen tänker han på Veronika. Han tänker att det finns vissa likheter med vad han nu känner för Veronika och vad han kände för Mia när de träffades de första gångerna. Den där känslan av att man självklart hör ihop, känslan att det ska bli roligt och lättsamt att vara tillsammans, känslan att det aldrig kan dyka upp några problem. Känslan av go-go-go! Han blundar igen, lutar sig tillbaka i soffan. Han kan föreställa sig Veronika, han kan se hur hon står på den där stolen och sträcker sig uppåt-uppåt-uppåt för att få gardinen på plats. Han kan se hennes utsträckta kropp, hur hon tvärvänder huvudet mot honom, hur en glad min plötsligt lyser upp hennes ansikte, hur hennes långa mörka hår gör en snabb, vid sväng precis när hon vänder sig. Han knäpper på mobilen igen. Jag bara måste sms:a henne, tänker han. Men just då får han själv ett sms. För helvete, det är från henne, det är ett sms från Veronika! ”Känner du för en bit mat hos mig ikväll?” Gabriels puls far upp. Han blir alldeles speedad, 42


alldeles sprallig. I fyra fem sekunder. Darrar nästan. Läser meningen en gång till. Tänker först svara meddetsamma – ett rungande jaaa!!! Men så hejdar han sig. Börjar fundera igen. Lugnar ner sig. Nu måste jag göra ett förståndigt val, tänker han. Vad ska kvällen ägnas åt? Åka till Gateway-huset och träffa den där Densmore eller gå över till Veronika för ”en bit mat”? Käre läsare – du avgör! Vill du att Gabriel ska gå till Veronika ikväll? Och ”äta en bit mat” med den underbara Veronika som han är så pulserande nyförälskad i? Bläddra i så fall till sidan 50 och fortsätt läsningen där. AAA Eller vill du att Gabriel ska åka på ett businessmöte med Patrick Densmore från USA – ett möte som enligt Mattias kan leda till miljardtals kronor i ren förtjänst? Fortsätt i så fall läsningen på sidan 109. EEE

43

Profile for Smakprov Media AB

9789177424215  

9789177424215  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded