Mot kvällen, ute, känna något komma, kanske en sjukdom. Gårdagens sveda av ljus över lönnar har slocknat. En stark önskan tänds. I juni dog en rävhona här. Hon hade en kull. På den plats på åkern där nu den stora elden brinner blev den rävunge nedgrävd som jag, ledd av starkt flugljud, fann ihjälsvulten vid en södervägg. En annan unge: bara ett pergament utan skrift när den senare på sommaren blev synlig i älggräs. Kanske fanns flera inkrupna i grönskan. Månaden går mot sitt slut. Snart stängt till dess inackorderingars rum. Vi har hört nykomlingars skratt där inifrån,
5
drömt om två ord som förstärkte varandra till en tillräcklighet som skulle ha räckt till allt, sedan gick förlorad, i ett ögonblick tänkt kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål? För att därpå, omedelbart, åter börja klösa på glömskan. Jag betalade för en lagning det kom tillbaka trasigt på ett nytt sätt. Varje syn blåser bort. Det är sol, svärta, skymmer: varje syn blåser bort men man får tro att någon när det är dags kommer med guld och hämtar en; kommer med guld, kommer med guld –
6
åh annat guld än det som måste sökas och skrapas
7
Gå Oak Street genom Northern Quarter, gå över slåttermarken, gå till strålningen så springa ut för nattviolerna.
* Och sommarsolstånd och sprang ut för nattvioler, gick längs vägen för nattvioler, vaniljen fin, sirlig, gick till strålningen, gick över slåttermarken, gick Oak Street genom Northern Quarter, tiden för skörden nu inne
8
i de ockuperade omrรฅdena, dรถd brรถt fram i tanke, i skrift. Och sprang ut fรถr viol efter viol.
9
Ängshöet från själva gården: här får man slå runt stenar där det går, knotor och leder. Mager. Man räfsar sedan nedåt. Vi är ju på ett berg, nederst på dess sida. Dessa bergets hässjor för ängshö står nästan vid skullen, ja nästan i dess port, eller åtminstone nästan på bryggan. Den första hässjan fylls snabbt med tung växt från den sällan brukade vägen ut mot smedjan. I övrigt rör det sig nu om lätta arter i särskilt lågväxande variant och det är blomma och blomma. Här slås när rödklinten precis slagit ut. Här hässjas då brunört, akleja och rutor, båda sorterna kovall, en äxing, käringtand, daggkåpor och då bruntonade rödklövrar. Brunklöver därjämte. Du kan begära att få en påminnelse! Humleblomster, utblommat rynk. Björkpyrola, tistlar. Alla ska nämnas. Smärre umbellater, blå-, ängs- och någon hässleklocka. Smörblommor av många slag. Backnejlikan, underverket. Skärt som bara den. Restbit. Nämn dem alla. Maskrosor, syror, blåbär och jungfrulin. Ärenpris. Lingon. Björk och rönn, videt och dess korsningar. Nässla. Ros och mjölkört, alla gräsen förresten. Nu är katalogen här. Stenbär. Blära och näva och måra, vit och gul. Någon viva. Kryssa i kulör. Veronika och grässtjärnblomma, jordrök och kämpar, groblad, orm- och ekorrbär. Ingen förhandsvisning. Smultron, tall, vial och vickrar. Ingen ska köpa. Ängshässjorna är det sista vi tar. Vi har väntat på det. Ingen ska köpa. Det kommer ilar av tid och det handlar om hur den skrider. The gifts of the departed. Vi ser boxar med film vars mening innebär ett slags hemkänsla av främmande slag. Vad döden gör vet ingen. Ängshöet kan oftast tas in med den gröna färgen intakt och borde kunna säljas till krogar. Pärlemor- och gräsfjärilar irrar över marken men hittar en tydlig lösning. 10
– Och ni begav er in i Ancoats? – Ja, vi begav oss tillbaka dit och in där. – Vad hade ni där att göra? Varför begav ni er just dit? – För att något där gripit oss djupt och på djupet hade något med våra omständigheter att göra. – Anar ni vad och varför? – Åh, det var naturligtvis en igenkänning, ja kände vi inte igen hur människor och landskap nyttjas och ödeläggs, och att det sedan kommer förändring igen. Kände vi inte igen det som har med rester att göra, och svårigheten i att hantera lämningar utan att drabbas av den svarta, eldbleka yrseln. – Ni säger: förändring. Först med en växt? Över läkningens slum? Man har hört er påstå något sådant. – Växten är nog inte det första. Men något blir synligt med växterna som kommer vid en viss punkt i tiden, när marken är slutligen uppfläkt och övergiven, osanerad, öppen för frösådd och redd för sina sticklingar. – Ni vill nämna buddleja? – Ja, buddlejan kan gott nämnas. Men för andra platser 11
andra arter. Återkommande tills man ser dem som det normala. Tills även deras grönskas sort täcks över. – Nyttjar ni här ett avskyvärt bildspråk? – Nej! Allt är inte bilder komna ur en inre ondska. – Nå. Nå! Ni begav er, har man sagt oss, ut mot Salford, till fots. Hur kom det sig? Någon vacker promenad i vanlig mening är det inte. – Måste skönheten blandas in? Nej, vi ska inte med ett ord nämna den! Inte, oavsett förtydligande garderingar. Vi begav oss till fots ut mot Salford för att det är bästa sättet, detta att med kroppen vara inpå ödeläggelser; kaj, kanal, passage, förbrukad vidd, urkopplad ledning, något som varit en genomfartsväg – låta kroppen mäta: tillstånden och avstånden. Ja, vill man verkligen förstå ödeläggelser så att man själv blir på ett sätt sårad då är det bästa sättet. Det bästa sättet är att låta sig såras. – Men ändå: vad hade ni därute att göra? – Vi följde väl instinkten, tänkte att det kunde vara något för oss. – Var det då något för er? – Givetvis var det någonting för oss, hur ska vi uttrycka oss för att det ska stå klart? Utan tvekan var det någonting för oss! 12
– Men vad hände? – Åh, pråmarna de få som fraktade buddleja gick tomma genom rivningstomter fulla med buddleja, det var en händelse, en annan händelse att de med buddleja kantade genomfarterna med den hårda trafiken fyllde oss med bävan, särskilt som vi samtidigt mot horisonten kunde se nybyggens konturer och glans, slott av silver, koppar och plast, hem för finansiärer. – Men det var mest tiden igen? Egentligen? – Det är väl alltid tiden? Och hur det ena skedet övergår i det andra. Och det är hur det nya ska hanteras i landskap som står där och vill räddas. – Och bakom det ännu ett landskap? – Och bakom det ännu ett landskap. – Men väl framme? – Väl framme hörde vi Lowry tala intill en outlet. – Vad sade den döde? – Han sade om musiken: »It takes me to the other side.« – Vilket tyder på? – Det tyder på att mening kunde finnas men att man får vända sig någon helt annanstans.
13
Gåta: skogen har en skål. Vi lägger dem däri. När vi kommer tillbaka har de hämtats: när vi kommer tillbaka har den tömts, den skålen, är den tom, denna skål. Det rör sig om ett drömskt, överljust, tillförlitligt avtal. Skogen är en skål. Att därintill lyftas av presenningen läggas i skålen och hämtas.
14
Bok av Primo Levi utgallrad på bibliotek: fåglars sysslor, tysta hemliga intressen. Värme kom och gick, hade drömt att jag fått ett jättestort brev skrivet med färgkrita och allt var redan innan förvandlat och oro
15
Är detta en plats där allting ryms? En plats där allt får ingå? Här får inte allting ingå. Vad är detta för tal om tid. Finns inte bara rummet? Här måste därmed allting ingå. Oavsett om det elakartade återkommer eller håller sig borta är detta en plats där även det elakartade ingår. En stor nötskrika flyger, en yvig katt, en mutaffär som öppnar, en mus, allting som omedelbart läggs ut på det nät där inget ryms. Man klättrar upp och uppskattar: höet räcker ännu i flera månader.
16
Det har hela tiden existerat bara ett litet stycke vid sidan har vi passerat här. Utan att se har vi sökt. Ovisst är om det alls rört tro. Eller det har, för den som velat så, helt och hållet rört just tron. Terrängen är risig, det är mörkt och långtifrån enkelt att gå i dessa marker. Det är inte en trakt där man normalt letar, hur hamnade vi egentligen här? Förr eller senare hamnar den människa här som i allt snävare cirklar försöker ringa in något.
* När det behövs en rättelse är detta en plats att tänka ut den på. Sedan ganska snart gå och göra ändringen. Den är kanske något som ska sägas ut.
17
Vi såg en hjort. Det kom en tavla. Men av flera såg vi alltså bara spåren tänka sig hus stock för stock komma på vägen
18
Att allt är död och inget död naturligtvis att en hjort kan korsa vägen att man kan spärra korten. Människorna går. Människorna gör en bår. Människorna ror och flyger. Kämpa mot sjukdom? Man är i de dagarna så gott man kan, ordet kamp påhängt för att göra de dagarna fattbara
19
Om grönsnabbvingen: det här är sådant jag ser. Den med de vackra ögonbrynen. Fjärilen med ett läte, flera. Församlingshemmen påbyggda med fönster i den sakrala stilen. Sådant jag ser: en nästan våldsam handel med jord och plantor, gatan i förorten som, trots körsbärsträd i blom, kunde vara den plats som väljs av en mardröm eller för en vision om det overkligt onda. Det är sådant jag ser: att man glömt vad marken var, pekat på kartor. Stora drottningar av mörk jordhumla, hur de en söndag landar och går på mina kläder. En glättig diakon, en präst som verkar finna sig väl till rätta i förbleknandet. En småfågel som låter som någon som närmar sig på grus. Frisk är man bara i stunden då man ännu med rätta kan säga det
20
Finns det ingen brand. Nej, bara oro. Och det som manar att behålla stadgan. Girigheten? Detta att vilja veta allt. Särskilt om det inte åtkomliga. Man har, givetvis, blivit en annan, ser nog vad man uppnått och att det är det man längtade men på vägen dit förvandlades man alltså själv; Proust, »leksaker av socker eller bomull«. Is och svindel över maj.
21
Mer om grönsnabbvinge: det var gräsets små fjärilar urskiljbara mest genom sina rörelser. Som att se genom en sil. Jag har gjort allt jag orkar. Hjärnan tänker enkla huvudsatser. Människors nåd? Något fullständigt ovisst. En svart skogsödla rör sig på söndagens stock.
* Och detta hur allt öppnade sig väldigt bortom nedom byn högt svindlande i ett ljusgrönt soldis var honom inte uthärdligt och han tittade bort.
22
* Men när jag talar om sådant jag mist säger hon men det är ju kvar som en del av dig du har inte mist någonting. Kanske var detta den största tröst jag någonsin erfarit
23
Smycket med biet hade varit en sak att föra hem, kedjan dinglande över ett finger. Men den avrådande tanken är plötslig och ohanterlig i sin styrka, staden i sin styrka och känslighet, i sin känslighet tung och gripande, bleknar och blir tystare: den snart döda skaffar inte prydnadssaker inget för den som snart ska ge sig av och så småningom kanske tvärtom bli en som skänker likt en överrumpling ur det passerade, murförband, murförband, the gifts of the departed. Staden i sin styrka och känslighet, i sin känslighet stark och gripande, gå avskild, gå Oak Street, Thomas Street, Withy Grove komma ut vid the Printworks, människor äter, höet! Höet, som bäst tidlöst och högt skattat i menyerna, ligger i rullar,
24
människor äter, höet! och teglet! teglet! dödstanken som ett inre välde, mening finns plötsligt bara i stunden, bi, grönt te, hetta, antikvit, en jättesorg, snart är det enda sättet ett annat sätt; the gifts of the departed
25