Page 1

Björn Sandström

Praktiknära skolutveckling


Förord

Uttrycket ”det finns inget så praktiskt som en bra teori” försöker bemöta för­ hållandet att teori och praktik alltför sällan möts. Forskarvärlden efterlyser ofta praktikernas intresse för den kunskap som man bygger upp, medan de som arbetar i skolans praktik ofta menar att forskarna saknar kunskap om skolans vardag och komplexitet. Sannolikt har båda grupperingarna fog för sina före­ ställningar eftersom det finns något av ett inbyggt spänningsfält mellan teori och praktik; teorin vill beskriva och tydliggöra de regelbundenheter som man just nu tycker sig kunna se. Den dagliga praktiken däremot – med dess kom­ plexitet och ibland mänskliga oförutsägbarhet – saknar förstås ofta dessa mer renodlade regelbundenheter och mönster. Kanske kan man säga att teorin kan förklara ett fenomen, men att det är först i praktiken som vi fullt ut kan förstå det – och då behöver vi just den systematiska långsiktighet som teorin kan er­ bjuda. Tanken bakom den här boken är att låta praktikens händelser vara utgångs­ punkten. Till dessa kopplas teoretiska resonemang som kan ge förklaringar till det som händer och öka förståelsen. Det innebär att boken präglas av praktikens systematik i stället för teorins – vilken är den vi oftast möter i texter från forskar­världen. Var således beredd på att de teoretiska perspektiven skiftar för att belysa olika aspekter av skolvardagens händelser! Alskolan, som boken handlar om, finns inte – den är en fiktion. Däremot har händelser från många andra skolor fått flytta in mellan Alskolans väggar. Tack alla skolor och alla rektorer som under många år har bidragit med kryddstarka bilder av förändringsarbetets glädjestunder och vedermödor! Av naturliga skäl beskriver bokens händelsekedja inte allt som händer på Alskolan. Det ibland lite rapsodiska urvalet av händelser syftar till att försöka ge liv åt begreppet ”organisation” och relatera det till skolutvecklingens svår­ fångade fenomen. Med jämna mellanrum möter läsaren det jag har valt att kalla ”teoretiska mellanlandningar”. Dessa syftar till att tydliggöra teoretiska förklaringsmodel­ ler som kan sprida ljus över det som har inträffat på Alskolan. Förklaringarna har jag hämtat från de teorier som har skapats om skolors utveckling och som


varit i bruk under mer än ett halvt sekel. Jag har haft god användning av dem i min egen yrkesverksamhet, där jag sedan 1970-talet har forskat om skolors utveckling och utbildat skolledare, framför allt i sydöstra Sverige. Ängö, Kalmar Maj 2014 Björn Sandström


Innehåll

1 Alskolan söker ny rektor

7

2 Ny rektor på plats

21

3 Rektor undersöker skolan

27

Teoretisk mellanlandning (1) 39 Om att försöka fånga skolans förutsättningar för utveckling Organisationens anpassnings- och överlevnadsproblem Vad ska en effektiv ledare kunna? Om skolors infrastruktur

39 49 51 53

4 Personalens brev analyseras och ­systemtänkandet introduceras 57 Teoretisk mellanlandning (2) 74 Skolans ansvars- och uppgiftsområden Organisationens struktur, ideologi och relationer Om systemtänkande och den lärande organisationen

74 78 84

5 Systemtänkandet börjar tillämpas och ­personalens brevskrivande återkopplas

89 Personalkonferensen 101

Teoretisk mellanlandning (3) 111 Om olika erfarenheters utvecklingsbehov Om ledares förändringsambitioner Makt, auktoritet och ansvar Rektors ethos och skolframgång Skolans frihet att styra sin egen utveckling

111 113 115 117 118


6 Arbetsgruppen påbörjar sitt arbete

121

Teoretisk mellanlandning (4) 130 Om tydlighet och otydlighet i organisationen Om processframgång och resultatframgång Att skapa ordning i mångas tankar – att konceptualisera Om att arbeta med framgångsfaktorer

7 Samtal och möten

130 131 133 135 141

Teoretisk mellanlandning (5) 154 Wilfred Bions teori om gruppers liv Det situationsbestämda ledarskapet Den sociala rollen Organisationen och människorna

154 156 160 164

8 Saker och ting börjar falla på plats

171

Slutkapitel: Teoretisk sammanfattning

183 183 188 192 198

Hur kan man förstå en organisation och dess utveckling? Tvärsnittet Öppna – Stänga Tvärsnittet Närma – Fjärma Tvärsnittet Fråga – Svara

Efterord

199

Bilaga

201 201

Om SIRIS och SALSA

Litteraturförteckning

205


1 Alskolan söker ny rektor

– Men man ska kanske inte fatta viktiga beslut efter ett glas vin, säger Maria och skrattar. Efter en kort stunds tystnad svarar hennes man, Anders, med ett leende: – Till det har jag tre saker att säga: den första är att vi kan kalla det ett till­ fälligt beslut, som får gälla tills promillenivån är noll, till exempel i morgon. Den andra är att vi faktiskt inte har druckit ett glas vin. Jag resonerar som jag lärde mig under utbildningen; när någon redogör för sin alkoholkonsumtion så kommer man ofta sanningen närmare om man fördubblar kvantiteten. Så vi får väl erkänna att vi har druckit två glas. Och den tredje är att vi skulle väl inte sitta här och prata om den där utannonserade tjänsten så länge, om inte du var rejält intresserad … – Och till det har jag två saker att säga, säger Maria och anstränger sig att se allvarlig ut. Den ena är att du inte är på din mottagning just nu. Och den andra är att det är klart att jag är intresserad, annars hade jag ju inte forskat som jag gjort på nätet för att få reda på mer om skolan. Det är fredagskväll när samtalet utspelar sig. Maria och Anders har blivit sit­ tande vid middagsbordet sedan döttrarna och några av deras kompisar har tackat för maten och försvunnit in till TV:n. Anders konstaterar att det visst var något kulturprogram som lockade mer än att ha kontakt med vuxenvärlden. Maria har just ganska ingående berättat vad hon har kunnat läsa sig till på nätet om Alskolan, som är en F–9-skola i en kommun vid kusten, sju mil bort. Alskolan består av förskola, förskoleklasser och två paralleller på låg- och mellan­stadiet. Skolan har förstås fritidshem, och högstadiet har för närvarande fyra paralleller. På nätet kan man bland en hel del annat också läsa om vilka utvecklingsarbeten som skolan har. Och här söker man nu en ny rektor. Att familjen sedan många år har ett sommarhus nära kusten i kommunen är förstås en bidragande faktor till att intresset geografiskt går åt just det hållet. Men viktigast är framför allt att Maria vid flera tillfällen har uttryckt att hon skulle vilja pröva något nytt efter att ha arbetat i nästan tio år på samma skola. Att den nya skolan är större än den hon för närvarande arbetar på gör det hela

7


praktiknära skolutveckling lite mer spännande. Och Anders har i sin tur sagt att han kan tänka sig att byta arbete – inte heller det på grund av vantrivsel utan av samma skäl som Maria; att det skulle vara intressant att pröva något nytt. Och om man som Anders arbetar som allmänpraktiserande läkare på en vårdcentral, finns det alltid möj­ lighet att få nytt arbete i dessa tider med kostsamma hyrläkare. Man har också försiktigt pejlat döttrarnas inställning och förstått att den lite större kommunen lockar, med allt vad den kan erbjuda. Och med tanke på döttrarnas skolsituation skulle skolbyte kunna fungera ganska smärtfritt, där den större kommunen har mer att erbjuda för den som ska börja i gymnasiet. Till råga på allt skulle Maria kunna bo i sommarhuset under en period innan nytt boende, flytt och annat praktiskt kommit på plats. Så egentligen är det vad man kallar ett bra läge – mycket stämmer på det praktiska planet. För att eventuellt få lite mer information om skolan har Maria ringt till en av sina bekanta, som arbetar på en annan skola i kommunen. Den bild väninnan förmedlade var kanske lite osäker, men hon beskrev skolans närområde som en blandning av villor och flerfamiljshus. Att det är en skola som inte ryktesmässigt sticker ut speciellt mycket – i alla fall inte vad hon har hört. Möjligen har det varit en del konflikter i personalgruppen, drog hon sig till minnes, men de var nog inte allmänt kända utanför skolans värld, trodde väninnan. En av lärarna på Alskolan arbetar nu på hennes skola och hon har någon gång, då Alskolan kommit på tal, antytt att det inte har varit helt konfliktfritt. Maria tänker att avsaknad av konflikter inte alltid är ett hälsotecken, men anar att det kan ligga något i väninnans kommentar. Men sammanfattningen är ändå att det inte finns något ”i garderoben” som är så alarmerande att man ska hålla sig därifrån. När helgen passerat har Maria och Anders kommit fram till att det kunde vara intressant att pröva lyckan.

Marias ansökan Maria skickar några dagar senare in sin ansökan till kommunen: Intresseanmälan till den utannonserade tjänsten som rektor på Alskolan Jag heter Maria Ekström och vill med det här brevet anmäla mitt intresse för tjänsten som rektor på Alskolan, som utannonserats i er kommun. För närvarande arbetar jag sedan nästan tio år som rektor på Bäckskolan (F–9-skola) i Svaninge kommun – ett arbete som jag trivs bra med. Jag har tidi­ gare även varit biträdande rektor i kommunen: två år på samma skola och två år på Dalskolan (F–6-skola). Jag är 45 år, grundskollärare 1–7 Sv/SO, gift och har två döttrar, 12 och 15 år. Anledningen till att jag söker tjänsten är att jag tycker det skulle vara utma­ nande att möta en ny och lite större skola och få försöka tillämpa nästan femton

8


1. Alskolan söker ny rektor års erfarenheter som skolledare i en ny miljö. Det som driver mig i arbetet är att jag har ett starkt engagemang för elevernas situation i skolan – att skolan kan erbjuda gott lärande och god trivsel. Förändringsarbetets mysterium har alltid känts fascinerande och ligger mig varmt om hjärtat. Förutom den statliga utbildningen för rektorer, har några högskolekurser i skolutveckling varit källor till inspiration och lärande.

Maria avslutade brevet med att ange två referenser: dels hennes nuvarande förvaltningschef, dels en tidigare kollega som var hennes rektor då hon arbe­ tade som biträdande. Och självklart har hon pratat med båda, så att de är be­ redda på en eventuell kontakt. Förvaltningschefen blev förvånad, men visade ändå förståelse för att Maria vill se sig om efter nya erfarenheter. Hon och Maria har haft god kontakt under de år som de har mötts i arbetet. I brevet har Maria också skrivit att hon gärna berättar mer om sig själv och sina ambitioner som ledare vid ett personligt möte. Maria har medvetet skrivit en kortfattad ansökan, eftersom hon själv har förundrats över alla ansökningar som hon fått under årens lopp som varit all­ deles för långa. Själv har hon ibland tänkt att om man inte kan skilja på vad som är viktigt och oviktigt i en ansökan, kanske man har samma problem i sitt arbete. Några gånger har det hänt att ansökningar med långa och utförliga beskrivningar av fritidsintressen, arbetserfarenheter, kurser i näverslöjd och massage har hamnat i högen ”inte intressant”. När rektorstjänsten på Alskolan utannonserades fick man förvånansvärt många sökande. Och i denna skara fanns förstås några av de ”sedvanliga” interna sö­ kandena. Kommunens politiker – med kommunalrådet, tillika skolnämndens ordförande, i spetsen – argumenterade först för en av dessa, men förstod så småningom att partitillhörighet faktiskt inte borde vara utslagsgivande. Något som inte var allmänt känt var det samtal som förvaltningschefen hade haft med kommunalrådet och där skolans ganska uppenbara kravprofil hade relaterats till de sökandes kompetens. Genom detta samtal hade en sökande, som kom från en annan kommun, blivit en alltmer het kandidat. Till de första intervjuerna hade man således k­ allat henne tillsammans med fyra andra, varav två var så kallade interna sökanden – från den egna kommunen. Vad som heller inte var allmänt känt var att dessa två interna sökanden inbjöds till vad man outtalat kallade ”artighetsintervjuer”; de var inga allvarliga kandidater, men man menade att de inte helt kunde förbigås. Förvaltningschefen hade argumenterat emot detta förfarande, eftersom han ansåg att det var respektlöst, men hade fått vika sig inför argumentet ”det är så vi brukar göra …”. Den tredje sökande, som kom från en annan kommun, hade synnerligen bra pappersmeriter men gjorde så pass dåligt ifrån sig under inter­

9


praktiknära skolutveckling vjun att alla var överens om att hans kandidatur skulle bli en snabbt över­gående historia. Sökande nummer fyra hade inte angivit sina löneanspråk i sin ansökan, men då dessa kom upp under intervjun hade även denna ansökan lagts till handlingarna. Förvaltningschefen fick nu i uppdrag att genomföra ett andra samtal med Maria Ekström, därefter skulle han ha ett möte med politiker och fack för re­ sonemang om hur man skulle gå vidare. Han var själv nöjd med detta lite ovanliga förfaringssätt – som för övrigt var hans egen idé – eftersom det gav honom möjlighet att ”prata klartext utanför protokollet”, som han själv ut­ tryckte det. Redan innanför dörren till förvaltningskontoret känner Maria en svag doft av kaffe, och kvinnan bakom skrivbordet i det första rummet reser sig leende upp och hälsar henne välkommen. Hon är uppenbarligen väntad. – Sten, ja förvaltningschefen alltså, finns på sitt kontor, säger hon och tilläg­ ger: ja, du hittar väl, antar jag … där borta kan du hänga av dig kappan. Maria nickar lite avvaktande, men får ändå en positiv känsla i maggropen; det känns påfallande enkelt och avspänt den här gången – till skillnad från det första mötet, som hon uppfattade som en aning försiktigt och spänt. Då hade hon träffat förvaltningschefen, nämndens ordförande och några fackliga före­ trädare. Det verkade som att man inte var helt överens om vad som då var viktigt att prata om, och hon kände sig själv fundersam över vad som egentligen hände bakom kulisserna under mötet … Dörren till förvaltningschefens rum står på glänt, och innan hon hinner knacka reser han sig upp och möter henne leende i dörren. – Hej Maria och välkommen! Och vad fint att du kunde göra dig fri med så kort varsel, det uppskattar vi verkligen. Efter lite småprat om resa och parkering och efter pyssel med kaffekoppar säger Sten att han skulle vilja ha ett som han kallar ”förutsättningslöst samtal” för att ge dem båda en bättre möjlighet att ta ställning till hennes ansökan till rektorstjänsten. Maria får åter den positiva känslan i maggropen och känner att hon gillar förvaltningschefens öppna och prestigelösa sätt, men också den humor som då och då glimmar till. Hans raka frågor till henne inger även respekt; han vet vad han vill veta, och hon förstår också varför han vill veta det han frågar efter. Kort sagt: han verkar genomtänkt, tänker Maria, när hon i efterhand och i sin en­ samhet går igenom samtalet. Det är en ganska tydlig – och bitvis förvånansvärt öppenhjärtig – bild av Alskolan som Sten målar upp. Det känns som att han noga har tänkt igenom vad han ska säga. Och hon noterar också att beskrivningen är relativt fri från värderingar; och även om den håller sig till fakta märker hon en bekymrad

10


1. Alskolan söker ny rektor underton i hans beskrivning. Det tycks handla om något som inte enbart kan fångas i elevresultat, i personalens trivsel eller i skolans förmåga att vara ett bra alternativ för föräldrarna i det fria skolvalet. Hon låter sina funderingar hänga kvar oavslutade en stund. Sten är uppen­ bart intresserad av hennes tidigare rektorserfarenheter och hon gillar hans träffsäkra följdfrågor som ofta handlar om hennes egna ställningstaganden och värderingar i arbetet som rektor. Tiden går mycket fort och snart börjar det närma sig lunchdags. – Nu har jag styrt mycket av det här samtalet, säger Sten, och innan vi går ut för att äta lunch är det säkert mycket som du skulle vilja ta upp. Självklart kan vi fortsätta en stund efter lunch också, men är det något som du redan nu vill ta upp? – Jovisst är det så, säger hon, det är ju som att lägga pussel det här. Och nog tycker jag att jag börjar få kantbitarna på plats, de man brukar börja med när man lägger pussel. Men det känns som om jag inte riktigt vet vad själva pusslet ska föreställa. Och om jag ska vara ärlig får jag en känsla av att det är något som bekymrar dig, som du inte riktigt tydligt uttrycker. Jag menar inte att jag tror att du medvetet undanhåller information. Men det känns som att en viktig pusselbit saknas för den som ska ta ställning till om man vill ha jobbet eller inte. Jag vet inte om jag är ”ute och cyklar”, men i så fall kan det ju vara bra att vi reder ut det också. Även om Sten är tyst en lång stund, känns inte tystnaden besvärande. Han drar på svaret. – Ja, du har nog rätt i det du antyder …, och så blir han tyst igen. – Låt mig säga så här, fortsätter han, det finns något på Alskolan som be­ kymrar mig, men jag kan inte – och nu är jag helt ärlig – sätta fingret på det. Självklart handlar det i slutändan om elevernas möjlighet att få en bra skolgång. Och jag tror att deras möjligheter skulle kunna vara bättre på Alskolan än vad de är i dag. Och då ska vi ju veta att skolan inte ”sticker ut” så väldigt dramatiskt resultatmässigt. Han skakar fundersamt på huvudet och fortsätter: – Visst skulle det kunna vara bättre på sina håll. Ja, kanske åtskilligt mycket bättre, det vet vi ju inte. Men ungar och ungdomar har ju många gånger en förvånansvärd förmåga att skapa en meningsfull tillvaro trots – och jag menar faktiskt trots – de vuxnas insatser. Förstår du vad jag menar? Och Marias av­ vaktande och eftertänksamma nickningar får honom att fortsätta: – Så om du skulle bli vår nästa rektor på Alskolan, finns det något av ett odefinierat uppdrag som det här handlar om. – Låter lite som ett arbete för en Sherlock Holmes. – Ja, kanske till och med lite av det, säger Sten med ett svagt leende, men du pratade ju om att lägga pussel … Och det är väl det vi får göra lite till mans i de flesta jobb där man är i ledande ställning, eller hur?

11


praktiknära skolutveckling Efter lunch på en närliggande restaurang fortsätter mötet ytterligare en timme. Maria tycker att samtalet har varit väldigt bra och att det har uppstått en tydlig kontakt och respekt dem emellan. Sten ber henne berätta mer om sin bakgrund och sina erfarenheter från arbetet som rektor. Hon blir dock något chockerad över mötets avslutning, då Sten säger att han vill vara tydlig med att hon är hans kandidat och att han har blivit ännu mer säker på det under dagens möte. Han kommer att lägga fram detta inför politikerna och facket och är ganska säker på, säger han, att de kommer att gå på hans linje. Han säger att han kom­ mer att höra av sig inom två dagar. Och att hon då antagligen kommer att bli ombedd att fundera över hur hon ställer sig till att bli ny rektor på Alskolan. – Ja, som du förstår kan jag ju inte sitta här och lova något, men jag tror mig veta hur politiker och fack kommer att ställa sig. Annars skulle ju inte vårt samtal ha sett ut som det har gjort, avslutar han. Mycket riktigt, efter några dagar ringer Sten och meddelar henne att man är helt överens om att erbjuda henne jobbet, och han blir uppriktigt glad över att hon så raskt säger sig acceptera erbjudandet. Hon berättar att diskussionerna på hemmaplan har varit förvånansvärt odramatiska och att hennes man tror sig ha bra chanser att få ett arbete, som skulle möjliggöra en flytt till kommunen på sikt. De diskuterar tillträdesdag och hon ber att få återkomma med det efter samtal hemma i den egna kommunen. Så småningom kommer man överens om att årsskiftet, som bara ligger två månader framåt, blir det bästa för alla parter. Tre veckor senare har Sten ordnat ett första besök för henne på Alskolan, och han undrar om det är möjligt för henne att avsätta två dagar – bland annat för en första introduktion på skolan, även om det återstår någon månad innan hon formellt ska tillträda. – Så har du också två dagars kompensationsledighet i bagaget, redan när du börjar, säger Sten med ett skratt. Maria bestämmer sig för att bo på hotell en natt, eftersom det är besvärliga vintervägar och sommarhuset ännu inte är ordentligt uppvärmt. Besöket börjar med att Maria och Sten träffas på förmiddagen för lite diskus­ sioner och diverse formaliteter. Därefter följer en lunch tillsammans med Sten, nämndens ordförande, två fackliga företrädare och skolans vikarierande rektor, Hans. Stämningen runt bordet är mycket god och välkomnande. Extra glädjande är, tänker hon, att hon får en god kontakt med Hans, som hon bara som hasti­ gast har hälsat på och bytt några ord med tidigare. Det känns skönt att veta att de inte har konkurrerat om tjänsten. Hans var tydlig med att han inte hade sökt tjänsten och att han var helt nöjd med att fortsätta att vara biträdande rektor,

12


1. Alskolan söker ny rektor som han varit tidigare. Han var NO-lärare på en annan skola i kommunen innan han för två år sedan sökte sig till Alskolan. Vid promenaden tillbaka till skolan som tar en liten stund, vänder sig Hans till henne och säger: – Eftersom du stannar tills i morgon skulle det vara trevligt om du ville äta middag hemma hos oss i kväll. Det känns ju inte så meningsfullt att du ska tillbringa första kvällen i kommunen på ett hotellrum, säger han leende. Ja, så hinner vi prata lite mer i lugn och ro. Hon blir väldigt glad över hans initiativ och tycker att deras samarbete bör­ jar väldigt bra: öppet, prestigelöst och positivt. Det finns en uppenbar vilja från båda parter att lära känna varandra och gå varandra till mötes. Väl på skolan blir det först tillfälle att hälsa på personalen inom den administ­ rativa delen av skolan. Här träffar hon administratören Birgitta, vaktmästaren Jonas och kurator Sara. Skolpsykologen Gunnel, som delar sin tjänst med några andra skolor, är också med i gruppen. Här finns även Eva, som har vika­ rierat som biträdande rektor och som tidigare har arbetat med de yngsta skol­ barnen. Stämningen är lite avvaktande, men vaktmästare Jonas tycks vara den som har lättast för det sociala samspelet och lättar upp stämningen med ett par påfallande raka och lite skämtsamma frågor. De olika befattningshavarna beskriver, efter att Maria har bett dem, kort sina viktigaste uppgifter, och samtalet i gruppen flyter på lättare när det blir kon­ kreta arbetsuppgifter man pratar om. Maria lyssnar noggrant på vad var och en säger och har hela tiden uppföljande frågor. De flesta rutiner känner hon väl igen, medan en och annan verkar en aning främmande för henne. Hon an­ stränger sig för att ställa sina frågor så försiktigt som möjligt så att de inte ska uppfattas som kritiska och ifrågasättande. I själva verket tycker hon att det ska bli spännande att möta – som hon tror – en bitvis annorlunda kommunkultur än vad hon är van vid. Maria vet att det är meningen att hon ska träffa hela personalgruppen på eftermiddagen, då man har satt in ett kort extra personalmöte. När hon kommer in i salen möts hon av många leenden, men hon noterar att en och annan ser väldigt neutral ut. Hon märker också – till sin egen förvåning – att hon faktiskt inte är det minsta nervös, egentligen mest nyfiken på hur det ska gå. Hans börjar med några välkomnande ord och tackar henne för att hon redan nu har ställt upp på att träffa personalen, även om det återstår ett antal veckor innan hon börjar sin tjänst på skolan. – Det är klart att många av oss är väldigt nyfikna på att få veta mer om vem du är, säger han.

13


praktiknära skolutveckling – Ja, hej allesammans, inleder hon, jag heter Maria Ekström och kommer att bli rektor här på skolan efter nyår. Hans kommer – precis som tidigare – att vara biträdande rektor, och det är jag väldigt glad över. Jag kommer från Svaninge, där jag sedan tio år är rektor på en skola som inte är helt olik den här, fast den är en storlek mindre skulle man kunna säga. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb där men sökte ändå tjänsten här, framför allt för att få tillfälle att pröva något nytt, men också för att komma närmare havet, som ju har sin dragningskraft – speciellt för en som är uppvuxen vid kusten. Min man och jag har faktiskt sedan länge pratat om att flytta hit när våra döttrar har gått ut skolan hemma. Min man räknar med att få arbete här i kommunen. Han är läkare på en vård­ central, och som ni säkert vet finns det goda möjligheter att få sådana jobb i dag. Men först och främst handlar det om att jag var lite sugen på att pröva något nytt; för hur det nu är så … ja, tio år som rektor plus några till som bi­ trädande – och ett antal år dessförinnan som lärare i kommunen – så kan det vara spännande att se något nytt och kanske lite annorlunda. Innan jag blev skolledare var jag 1–7-lärare i svenska och SO. Och vi brukar skoja hemma om att på det viset är vi lika min man och jag; vi är bra på mycket men inte egent­ ligen specialister på något och att det faktiskt är det som är poängen … Hon möts av ganska många leenden och hinner tänka att ibland är sponta­ niteten inte att förakta, så länge det inte handlar om bröllop eller begravningar, som hennes gamle far brukade säga, då får man inte improvisera. – Jag har trivts bra med skolledarjobbet och tycker förstås att det är ett väldigt viktigt arbete, så det kan kanske vara på sin plats att jag beskriver hur jag ser på mitt arbete som ledare. Jag tycker att ledarens främsta uppgift är att under­ lätta för andra att göra ett så bra jobb som möjligt. Jag är medveten om att det kan låta en aning inställsamt att säga så, men jag menar det faktiskt; som le­ dare kan jag aldrig utföra skolans kärnuppgifter – och det ska jag inte heller – men jag kan och måste ta ansvar för att alla ni som har den uppgiften har så goda förutsättningar som möjligt. På det viset kan jag som ledare tjäna skolans yttersta uppgift: att skapa en så bra utvecklingsmiljö som möjligt för våra elever – både kunskapsmässigt och socialt. Men det innebär ju inte med själv­ klarhet att jag alltid kan eller ska vara alla till lags, eftersom hänsyn till den ena befattningshavaren inte med självklarhet alltid är förenlig med hänsyn till den andra. – Som ni förstår, fortsätter hon, har jag läst lite av det som finns att hämta om skolan på nätet, och jag ser verkligen fram emot att få lära känna er och skolan. En av mina första uppgifter kommer därför så småningom att vara att prata med var och en av er för att få era bilder av hur skolan fungerar. Maria hade i förväg bestämt sig för att inte bli alltför långrandig och säger därför avslutningsvis: – Ja, då har ni väl i alla fall fått en liten aning om vem jag är. Det bästa sättet

14


1. Alskolan söker ny rektor att lära känna varandra yrkesmässigt – det har jag alltid tyckt – är att arbeta tillsammans. Men det är klart att om det är någon av er som har någon fråga så är det förstås fritt fram … Det blir tyst i salen, men efter en stund ser hon en hand i luften. – Jag heter Per och är SO-lärare på skolan, och jag skulle gärna vilja veta … och han spricker upp i ett brett leende … om du har några käpphästar, som man bör se upp med? Och efter en kort paus tillägger han: Ja, jag bara undrar … Det blir en aning fnissigt i personalgruppen. Maria lägger huvudet på sned och besvarar hans leende och efter en stund säger hon: – Och vad svarar man på det? Hon tillåter sig en paus och visar med sitt kroppsspråk att hon funderar och säger sedan: – Jag tror jag förstår vad du menar … och kanske en käpphäst kan vara att jag tror att man måste bestämma sig för vart man vill, och för att kunna göra det måste man ha ett bra underlag. Och det underlaget, eller alla de bilder som tillsammans skapar ett underlag, bör man ju helst vara överens om i så stor utsträckning som möjligt på en skola. Sen tycker jag det är viktigt att man hål­ ler sig till det ända tills man har ett väldigt bra skäl – eller underlag, om du så vill – för att ändra på det och börja dra åt ett annat håll. Med ett bra underlag menar jag en någorlunda tillförlitlig bild av hur skolan fungerar, och då kan ett vettigt upplagt utvärderingsarbete vara ett starkt stöd i det dagliga arbetet. Men här kommer det jag alldeles nyss sa om ledarens uppgift åter in; ett utvärde­ ringsarbete blir bara ”vettigt” – och Maria visar med sitt kroppsspråk att det finns citationstecken runt ordet vettigt – om det gynnar skolans kärnverksam­ het på så sätt att det hjälper dem som har ansvar för den, det vill säga skolans personal, att bli bättre i sitt arbete. Och då är vi, så att säga, tillbaka till kärn­ verksamheten igen … Maria gör en kort paus och fortsätter: – Och det kommer antagligen att innebära att jag – förutom att jag vill prata med var och en av er – också kommer att arbeta med det där underlaget jag nämnde på annat sätt. Jag kommer nog att be er att skriftligt svara på några frågor som har att göra med hur ni uppfattar läget på skolan. Men det får vi väl återkomma till när det är tid för det. Jag vill bara att ni ska vara lite för­ beredda på det. Som svar på din fråga kan väl just det här med att man behöver ett bra underlag, eller en bild av hur skolan fungerar, vara lite av en käpphäst. Och som ni förstår menar jag att det inte bara är bra för mig; det är framför allt bra för hela skolan, som jag ser det. Och efter att ha varit tyst en kort stund tillägger hon leende: – Och jag tänker inte fråga om du tycker att det var ett bra svar! Det blir åter lite munter stämning i gruppen och efter en stund säger hon: – Och om ingen har något i övrigt att fråga om, så får jag tacka er för att ni kom hit. Tack ska ni ha! Då ses vi nästa termin!

15


praktiknära skolutveckling Det skramlas med stolar och man reser sig upp. Då överröstar någon bullret och ropar: – Välkommen till vårterminen! Och hon hör flera instämmanden. Maria känner sig spontant nöjd med det korta mötet som såvitt hon kan bedöma var ganska positivt. Hans hämtar henne utanför hotellet på avtalad tid och under den korta resan hem till hans radhusområde småpratar de i bilen. Hon känner att samtalet flyter på och att det gör det på ett bra sätt, och hon hinner tänka att det bådar gott inför framtiden. Hans fru – Elisabet – kommer och möter i dörren redan när de är på väg från bilen. Maria har just fått veta att hon är barnmorska. – Hej och vad roligt att du kunde komma! Du ska ju inte behöva äta ensam första kvällen, och jag tycker att det är väldigt roligt att känna dem som Hans jobbar tillsammans med. Ja, kanske inte allesammans, säger hon och skrattar, det kan ju bli lite mycket, men i alla fall dem som Hans jobbar mest med. Maria hinner tänka att det Elisabet just sa kan tolkas på olika sätt. Familjens ungdomar, som ätit lite tidigare, kommer ner från övervåningen och hälsar. Det är Linnea och Lukas – båda i de tidigare tonåren. Båda är lika måna om att göra hälsningsproceduren så kort och smärtfri som möjligt. Maria känner en stark värme från Elisabet och märker tydligt att hon har lätt för att ta folk. Och Maria ser hur hon skiner upp när Maria räcker över den lilla presenten som består av en flaska riktigt fin olivolja. – Jag tänkte att den här blommar längre än en bukett blommor … och hittills har jag aldrig träffat på någon som är allergisk mot olivolja, säger hon med ett leende. Kvällen rinner iväg snabbt och de tre blir sittande vid matbordet med ett glas vin. Samtalen rör nästan inte alls skolan, utan Maria får en första bild av hur det är att leva i kommunen, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Hon får flera ganska humoristiska beskrivningar av det politiska livet i kom­ munen, och vid några tillfällen beskrivs episoder om hur skolan har påverkats av politikernas revirstrider. Hon börjar ana att förvaltningschefen är en person med tyngd. Hans beskriver målande hur han, då han själv var ny som biträdande rek­ tor och Sten var ny som förvaltningschef, upptäckte det klassiska triangeldramat mellan kommunens skolledare, tjänstemännen på skolförvaltningen och politi­ kerna. Han förstod senare att det var ett långdraget drama med flera akter. Hans berättar om hur Sten bestämde sig för att komma till rätta med roll­ konflikterna. Det tillfället var även första gången som Hans var med på en skolledarkonferens över två hela dagar. Där förväntades de tre grupperna ar­ beta med sina respektive roller och hur gränslanden mellan dessa såg ut och borde se ut. Till sin hjälp hade man hyrt in en extern konsult.

16


1. Alskolan söker ny rektor – Upplägget var smart, berättar Hans, och summeringar och sammanfatt­ ningar var på väg att bli klara under förmiddagen dag två, och jag tror att vi alla kände att vi hade tagit ett rejält steg framåt. Då var det dags för den sista redo­ visningen, och det var från en av grupperna från den centrala förvaltningen. Två av de yngre tjänstemännen hade uppenbarligen tittat för djupt i glasen kvällen innan. De hade bestämt sig för en humoristisk kupp – som man trodde. Omdömet hade under kvällens sena timmar blivit något naggat i kanten, säger Hans, och då uttrycker jag mig försiktigt. Omdömet under förmiddagen var nog heller inte helt återställt eller på topp, och den skämtsamma avslutningen på deras anförande, som de två tydligen hade repeterat in under kvällen, hade nog fått den mest liberala genuspedagog att se rött. Det blev knäpptyst i för­ samlingen och det kändes som att allt som vi hade jobbat med under dessa dagar försvann som i ett svart hål, säger Hans. – Efter den allmänna tystnaden som kändes väldigt, väldigt lång, berättar Hans vidare, reser sig Sten och tar till orda och börjar berätta en episod där han själv gjorde bort sig genom sin egen dumhet och korttänkthet. Det han berättar om var verkligen ett ganska rejält snedsteg, även om det kanske inte riktigt var i samma ”härad” som det vi just hade varit med om. Sten berättar också om hur han mer eller mindre tvingats att offentligt be om ursäkt. Och att han inte förr­ än långt efteråt förstod att det hade blivit lite av hans räddning i den situationen. Han säger att vi nu alla ska försöka återgå till arbetet som om det malplacerade skämtet nyss inte hade förekommit. Efter eftermiddagskaffet och strax innan vi åker hem säger han att vi ska ge de här två ”herrarna” chansen att be om ursäkt. Vilket de också gjorde. Det var en fredag som dramat utspelade sig, så den helgen var nog inte den mest avspända för de här två. Ryktet sa också att man hade ett ganska långt samtal hos förvaltningschefen på måndagens förmid­ dag. Till historien hör att ingen av dem är kvar i kommunen, men vad det beror på vet vi ju inte … – Menar du att Stens sätt att hantera det hela fungerade bra, undrar Maria. – Ja, den allmänna meningen var att han genom att berätta om sitt eget misstag visade att alla kan göra fel och måste få en chans till. Samtidigt var han väldigt tydlig med vad han själv tyckte om det som hade skett. – Nog skulle en sådan situation kunna braka iväg till nästan vad som helst, vi får verkligen hoppas att vi slipper något sådant på Alskolan, säger Maria med ett leende. Förmiddagen nästa dag rymmer två programpunkter för Maria. Den första innebär ett fortsatt möte på förvaltningskontoret och därefter ska hon vara med på den återkommande rektorskonferensen. Maria är lite imponerad över att man har velat förbereda hennes start i kom­ munen på det här sättet. Det ger henne dessutom en känsla av att vara välkom­

17


praktiknära skolutveckling men, samtidigt som man från kommunens sida signalerar att man tycker att det är viktigt att få rekryteringen av den nya rektorn att fungera. Sten hälsar henne välkommen när hon stiger in i förvaltningskontoret på mor­ gonen och föreslår att de ska börja med en liten pratstund på hans rum. – Jag är förstås nyfiken på ditt första intryck av skolan, säger han när han med handen visar att hon kan slå sig ner i den lilla soffgruppen som han har på sitt rum. – Jo, men det var väl ungefär vad man kunde förvänta sig, säger hon lite av­ vaktande. Man verkar förstås ganska nyfiken på den nya rektorn, men vem skulle inte vara det …? Själv tycker jag att det var en bra förberedelse, och det gör att själva starten efter årsskiftet känns mycket lättare. Jag känner mig mer mentalt förberedd och har lite lättare att tänka på den nya skolan nu när jag – om än ganska hastigt – har träffat de flesta i personalgruppen. Och kanske blir det lite mindre dramatiskt för dom också, tillägger hon. Och i går kväll hade jag möjlighet att lära känna Hans, eftersom jag var hembjuden till honom på mid­ dag. Och det uppskattade jag verkligen. – Vad bra det låter, säger Sten leende. Jag är ganska säker på att Hans och du kommer att kunna fungera bra ihop. Jag har stort förtroende för Hans och hans lugna sätt. Han är bra att ha när det blåser. – Blåser det hårda vindar på Alskolan? Repliken kommer snabbt från Maria. Sten blir tyst en liten stund och säger sedan: – Som jag antydde i går – och som väl har framgått i våra tidigare samtal – skulle man kanske kunna säga att det bitvis har varit lite byiga vindar, med återkommande kulingvarningar på skolan. De signaler som jag fått och – som jag nog också sa – var en aning svåra att förstå sig på, har ändå antytt att det inte har fungerat optimalt. Några lärare har valt att byta skola inom kommunen, lite omotiverat i mitt tycke, och jag har varken velat eller kunnat forska i det, som du nog förstår. Vi har haft några lite svårförståeliga sjukskrivningar. Jag har också förstått att några av kommunens utvecklingssatsningar har gått g­ anska trögt på skolan – oklart varför. – Lite av den känslan fick jag också i går kväll, när Hans och jag var ensamma vid kaffet. Så det får väl bli ett fall för Sherlock Holmes, säger Maria. Eller i alla fall doktor Watson … Samtalet fortsätter ytterligare en stund på Stens rum, och Maria berättar om sin egen situation och hur familjen tänker sig att hantera en förestående flytt till kommunen. Därefter gör de båda en gemensam kort rundvandring på för­ valtningens kontor och hälsar på några av tjänstemännen där. Oftast blir det korta besök på de olika rummen. Maria får en stark känsla av att vara välkom­ men till kommunen, och alla verkar vara väl insatta i vem hon är. Hos kom­

18


1. Alskolan söker ny rektor munens utvecklingssekreterare, som presenterar sig som Siri och inte verkar vara så många år över 30, dröjer man sig dock kvar en längre stund, och Siri berättar engagerat om hur hon försöker bygga ett system för skolornas kvali­ tetsarbete. Maria hinner reflektera över att utvecklingssekreteraren, trots sina unga år, verkar ha en genomtänkt strategi för sitt arbete. Framför allt slås hon av att Siri så starkt understryker att det måste vara skolorna som äger det egna kvalitetsarbetet och att det inte enbart ska uppfattas som ett åläggande uppifrån och som något man ska göra för att få ”plus i kanten” eller göra någon annan glad. Och i Marias huvud fladdrar en bild förbi där motsvarande tjänsteman i hennes nuvarande kommun bygger sina egna system, som ingen annan verkar riktigt förstå och där det verkar viktigast att hans namn står längst ner på varje blankett som ska fyllas i. – Det här ska bli intressant att diskutera lite mer i detalj när jag väl har kom­ mit på plats nästa år, avslutar Maria och får ett brett leende från Siri. På eftermiddagen ska det vara sedvanlig rektorskonferens, och Maria är glad över att hon inte behöver vara med på den. Hon tycker att det skulle kännas knepigt eftersom hon ju faktiskt inte har tillträtt än. Sten har dock skickat ut en inbjudan till gemensam lunch till skolledarna, vilket ska ge Maria möjlighet att hälsa åtminstone på dem som har möjlighet att vara med på lunchen. Av kommunens 18 rektorer har 14 anmält sig till lunchen. Det blir mycket hand­ skakande och många ”Välkommen!” när alla samlas i det närbelägna stadshotel­ lets foajé, där man ska äta lunch. Och fram kommer också Alskolans förra rektor, Monika, och presenterar sig. Hon verkar lite forcerad till sitt sätt och Maria får en känsla av att hon inte är helt bekväm när hon kommer fram till Maria. Monika berättar att hon numera är rektor på en av kommunens F–6-sko­ lor, som ligger i ett av kommunens ytterområden. – Ja, du förstår att jag har arbetat så många år på Alskolan, både som lärare och som rektor, att jag tyckte det var dags att pröva något annat, säger hon och fortsätter: – Och den här lite mindre skolan passar också utmärkt i min nya situation som mormor. Det är inte en fulltidstjänst som rektor, jag arbetar bara 75 procent nu och det känns bra. Man vill ju gärna ha lite tid över till livet utanför skolan, säger hon. Ja, vi får säkert anledning att utbyta erfarenheter så småningom, när du väl har kommit på plats på Alskolan. Och du ska veta att du alltid kan ringa, om det är något du tror att jag kan hjälpa dig med, avslutar hon. – Det var vänligt av dig och det ska jag komma ihåg, säger Maria. På väg hem i bilen är det mycket som surrar i Marias huvud. Hon känner sig glad över att ha blivit bemött på ett så positivt sätt och över den goda kontakt hon på så kort tid har hunnit få med framför allt Hans, men också med Sten.

19


praktiknära skolutveckling Samtidigt finns det en återkommande fundering om det hon skulle vilja kalla ”Alskolans hemlighet” – för hon blir mer och mer övertygad om att det finns något fördolt och som hon kommer att behöva hantera den dag hon väl är där ”på riktigt”. Men det finns också en kittlande känsla av spänning; att få gripa sig an något som antagligen kommer att bli en utmaning.

20


3 Rektor undersöker skolan

Redan efter några dagar börjar det samlas kuvert i ”brevlådan” på expeditionen, och administratören Birgitta berättar småskrattande att många – efter att ha lämnat sina brev – tydligt rör om i högen så att inte just deras ska ligga överst och kunna identifieras. – Jag tror att du verkligen har skapat intresse på skolan, säger hon, för nog kan jag allt höra en massa kommentarer vid fikarasterna. Men ingen verkar irriterad; de flesta är mest nyfikna. Maria tar med sig en ganska rejäl bunt in till sitt rum en eftermiddag några dagar senare och sätter sig och börjar läsa: Hej Maria! Och välkommen till Alskolan. Jag hoppas du kommer att trivas på vår skola. Jag ska försöka svara på dina frågor så gott jag kan, men kommer nog inte att vara så systematisk och ta frågorna i ordning, så du får sortera själv. Jag har jobbat ganska många år på mellanstadiet på skolan och tycker nog att det mesta fungerar ganska bra. Det blir ju svårare att jämföra med andra skolor ju mer tiden går, eftersom man inte vet så mycket om vad som händer på andra ställen. Tiderna för­ ändras ju och då förändras ju också skolans förutsättningar. Det som jag tycker är ett av vår skolas största problem är samverkan med föräldrarna (och det kanske är samma på andra skolor numera, vad vet jag!?). Jag tycker att jag för det mesta kan ha en bra kommunikation med föräldrarna i mina klasser. Visst har det förekommit ett och annat problem under årens lopp, men det har tidigare varit något man kunnat räkna med (det finns ju faktiskt föräldrar med problem av olika slag), men min uppfattning är att vi håller på att hamna i ett nytt läge och att lärarens roll sakta men säkert håller på att förändras på ett sätt som gör mig bekymrad. Även om jag inte är speciellt lastgammal (ännu inte fyllda 50!) så känner jag att min lärarroll är mycket mer ifrågasatt än tidigare. På något märkligt sätt tycks vi få föräldrar som mer och mer är experter på skola, och lärarens auktoritet förminskas (och då menar jag den auktoritet som man verkligen förtjänar genom att man kan sitt yrke och inte den som ibland kan komma med någon slags automatik). Det här får många konsekvenser, som jag ser i mitt vardagsarbete. En kan vara ett

27


praktiknära skolutveckling tröttsamt ifrågasättande: ”borde man inte göra så …?”, ”men min son behöver verkligen inte det …!”, ”ska det verkligen vara nödvändigt att …?”. Jag hoppas du förstår mig rätt, för jag tycker förstås att det är viktigt att man som lärare kan prata med föräldrarna och förklara varför vi i skolan gör som vi gör, men jag tycker att det är stor skillnad mellan den intresserade frågan och det oreflekterade ifrågasättandet. Vad man kan göra åt det här är ju inte lätt att säga, för till en stor del är det nog ett samhällsfenomen. Men ibland får jag en känsla av att skolan kryper undan och vill ”vara till lags” på ett sätt så att man ”binder ris på egen rygg”. Med det menar jag att skolan behöver bedriva något av en medveten föräldrapedagogik eftersom föräldrarnas syn på skolan förmedlas till deras barn (häromåret hade jag en elev som, när hon inte fick som hon ville, hotade med att gå till rektor!) och att elevens syn på vad skolan kan vara bra för påverkas negativt. Nu låter det kanske som att jag är en mycket konservativ lärare med stora svårigheter att kommunicera med föräldrarna, men jag tror inte det är en rättvisande bild. Samtidigt måste jag medge att just det här är svårt att prata öppet om, så att skriva det här brevet känns bra. En sak som jag avslutningsvis vill trycka lite extra på och som har med detta att göra är att skolan måste vara konsekvent. Med det menar jag att det som gäller i ett klassrum också gäller i ett annat och att skolans ledning måste stå bakom denna konsekvens.

Många hälsningar och lycka till! Maria lutar sig tillbaka i stolen och funderar över hur man ska förstå brevet. Några av funderingarna känner hon igen som sina egna. Men den påtvingade tystnaden känns alarmerande. I marginalen skriver hon tre nyckelord: föräldra­ samverkan, påtvingad tystnad och skolledningens roll. Hon blir sittande en stund och tittar rakt ut i luften och försöker förstå vad hon känner innerst inne. Min­ nesbilder från arbetet som relativt nyanställd lärare dyker upp och hon känner hur det hettar till. Men hon bestämmer sig för att inte låta de egna erfarenhe­ terna påverka alltför mycket av det som står i breven – eller mellan ­raderna. Nästa brev hon tar upp är ett av de få som ligger i ett igenklistrat kuvert, och hon får en känsla av att hon ska få ta del av någon form av ”förseglade hemligheter”: Välkommmen till Alskolan! Jag hoppas verkligen att Du ska trivas på vår skola. Den uppgift Du har givit oss är inte så enkel som den kan synas och jag måste erkänna att jag har funderat en hel del på vad jag ska skriva till Dig. Jag ska försöka fatta mig kort … Maria hinner reagera på att hon blir tilltalad med stor bokstav i ”Du” och ”Dig” och noterar även att brevskrivaren använder böjningsformen ”givit”. En tanke som rusar igenom hennes huvud är att det här nog inte är någon av de yngre lärarna på skolan. Hon fortsätter läsandet:

28


3. Rektor undersöker skolan Alskolan är på många sätt en bra skola, tycker jag. Mestadels är vi bra på att ta emot eleverna och att möta föräldrarna, och jag tror att vi har ett ganska gott rykte bland våra elevers föräldrar. Jag tror att föräldrarna oftast tycker att deras barn och ungdomar får en bra undervisning på vår skola. Och det tror jag också. Men … Ibland kan jag tycka att det vore dags för skolan att ta några steg till. På något sätt får jag en känsla av att vi är så nöjda med hur vi är och hur vi har lyckats att vi inte är så intresserade av att fundera över om vi skulle kunna bli ännu bättre. Det vore förmätet av mig att säga vad vi skulle behöva förbättra (även om jag har mina egna idéer) men det vore ju roligt om den diskussionen kom upp någon gång. Hälsningar, ”Ruter Dam” Maria skrattar för sig själv och känner lite generat att hon lurades av den lite formella starten på brevet. Hennes fördomar hann blossa upp en smula, och nu inser hon att hon trodde att fortsättningen skulle vara en helt annan. Hon tänker att brevskrivaren verkligen gick rakt på sak och lyckades göra sin syn tydlig. Maria ställer sig frågan om Alskolan inte är någon utvecklingsinriktad skola och gör några anteckningar i marginalen. Nästa brev. Hej Rektorn! När jag nu sitter här framför min dator är det faktiskt en låt som dyker upp i mitt huvud. ”I’m gonna sit right down and write myself a letter and make believe it came from you …” Det var väl Fats Wallers låt en gång i tiden. Och det känns lite som att jag skriver ett brev nästan till mig själv. Jag jobbar på högstadiet (nej, jag är inte musiklärare även om musiken ligger mig varmt om hjärtat) och kom till Alskolan för några år sedan, då vi av familjeskäl flyttade till kommunen. Jag tycker att Alskolan är en rätt bra skola och klart bättre på många sätt än min tidigare skola. Här finns det betydligt mer samarbete, och om jag tänker på mina kollegor så tycker jag att vi kan jobba tillsammans på ett öppet och prestigelöst sätt. Vi hjälps åt och har ungefär samma värderingar om vad som är viktigt i skolan. Eftersom den förra rektorn var lågstadielärare hade hon också den goda smaken att låta oss ta hand om det vi var utbildade för, och jag tror att man kan säga att vi betrak­ tade varandra med ömsesidig respekt. Om jag ska ta upp något negativt så är det väl den ökade toppstyrningen, all dokumenta­ tion som inte leder någonstans och alla konferenser till ingen nytta. Men vi är nog flera som har resignerat och försöker hitta våra egna överlevnadsstrategier. Hoppas du kommer att trivas! /Joe Hill Maria funderar över vilka krafter hon släppt lösa. För bakom pseudonymen ”Joe Hill” anar hon en pedagog som till viss del har gett upp och lierat sig med

29


praktiknära skolutveckling några som han – är det en han? – uppfattar som likasinnade. En som kanske ”öppnat egen firma” och försöker hitta bästa vägen genom en motsträvig ”marknad”. Eller tar hon helt miste? Är det äkta samarbete som beskrivs eller är det vad man skulle kunna kalla arbetsdelning, där det ena syftar till att öka kvaliteten och det andra mer till att minska arbetsbördan. Ja, det kan man undra, tänker Maria och skriver ner några nyckelord i marginalen. Brev till Rektor. o Alskolans starkaste sidor – detta är vi bra på Alskolan är en skola som har mycket engagerade lärare. Eftersom jag själv arbetar med de yngre skolbarnen kan jag förstås mest uttala mig om den delen av skolan. Jag är helt övertygad om att merparten av lärarna gör ett jättejobb både i skolan och på sin så kal­lade förtroendetid utanför skolan. Alskolans personal brinner för elevernas väl och ve och försöker verkligen ge alla elever vad var och en behöver. o Alskolans svagare sidor – detta skulle vi kunna bli bättre på Engagerade lärare är inte alltid tillräckligt för att skapa en bra skola, även om en bra skola aldrig kan komma till utan engagerade lärare. Alskolan skulle kunna bli en bättre skola om personalen i större utsträckning samverkade kring gemensamma mål. o Alskolans utvecklingsbehov – detta är viktigast för oss att förbättra Se ovan! Under läsningen har Maria satt sig upprätt i stolen och tänker att det här verk­ ligen var kort, strukturerat och koncist. För att inte säga kraftfullt, tänker hon och funderar över vad önskan om mer samverkan kring gemensamma mål egent­ligen står för. Hej Maria och välkommen till Alskolan. Jag hoppas att du kommer att trivas hos oss. Jag tror inte jag är ensam om att tycka det ska bli bra med en ny rektor på vår skola för som det nu har varit under de senaste åren har det inte alltid fungerat så bra. Vi har haft en rektor med kompisar i personalgruppen, och det har ofta varit tydligt att de har fått förmåner före oss andra och att de har kunnat styra och ställa som de själva har velat. Öppenheten har det därför varit si och så med. Man har inte vågat säga vad man tycker med risk för att motarbetas. En av våra kollegor valde till och med att söka sig bort från skolan, då hon kände sig motarbetad av rektor. Det var en tråkig historia. Men vi är många, tror jag mig veta, som tycker att det ska bli bra med ett nytt ledarskap på skolan. Det har vi längtat efter! Välkommen /X Maria känner sig omruskad efter läsningen av brevet. Hon tänker att det förstås är uppenbart att någon på skolan har känt sig utsatt för ett dåligt ledarskap och känt sig förfördelad i olika sammanhang. Om detta är en riktig beskrivning av

30


3. Rektor undersöker skolan det som har varit eller är ett utslag av det som antagligen finns på många skolor eller organisationer kan man ju fundera över, tänker hon. Är det här brevet skrivet av en människa som skulle skriva i stort sett samma sak oberoende av vilken skola hon eller han arbetade på? Eller har det funnits kompisrelationer som påverkat arbetsklimatet? Hur som helst, tänker Maria, är det här något jag bör hålla ett vakande öga på. Hej Maria! Jag heter Margareta och är NO-lärare på skolan sedan ganska många år. Jag vill tala om vem jag är, eftersom jag tycker det känns fel att skriva anonyma brev och hoppas att det är OK för dig. Först och främst vill jag säga att jag tycker Alskolan är en ganska bra skola. Även om jag inte har så mycket att jämföra med, tycker jag om människorna på vår skola. Man vill väl, och det är en ganska bra atmosfär bland personalen. Det är sällan det dyker upp kon­ flikter mellan lärarna, och om det skulle göra det så reds det ut utan alltför stora problem. Det jag skulle vilja föra fram och som jag tillsammans med några kollegor har försökt påverka under årens lopp har med vårt gemensamma arbete att göra. (Om sanningen ska fram gav vi upp för några år sedan, eftersom vi bara kände oss tjatiga och aldrig kände något större engagemang från skolledningens sida för de idéer till förändring som vi förde fram.) Jag tror (jag ska tala för mig själv) att vår skola skulle må väl av mer systematiskt arbete kring hur vi lyckas i vårt arbete. Som det nu är har det spretat åt en massa olika håll. Ibland ska vi prioritera det ena och ibland det andra, för att strax efter få höra att det tredje och det fjärde är det viktigaste. Tanken har ibland slagit mig att det som har tyckts vara viktigast är att skolan skulle vara politiskt korrekt, det vill säga att hela tiden hänga med i det som för dagen diskuteras och gärna visa upp sig utåt som en skola som är på alerten. Kanske man kan få lite ”plus i kanten” från förvaltningen också. Och en extra guldstjärna om man lyckas komma i lokaltidningen. ”Man måste tänka framåt” har varit som ett slags mantra, som man kan bli ganska trött på (själv tror jag att man måste kunna tänka bakåt för att kunna komma framåt!). Därför blev jag lite glad när du berät­ tade att du försökt sätta dig in i bilderna av skolans resultat som man kan få fram genom SIRIS och SALSA. Kanske vi till slut har fått en rektor som är äkta intresserad av skolans resultat, tänkte jag. Jag tror att vår skola skulle kunna bli bättre och mer professionell om vi försökte skaffa oss tydliga bilder av vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra (precis som du har bett oss skriva om). För att vi ska kunna diskutera dessa bilder behöver de baseras mer på fakta än tyckanden (ja, egentligen på både och – om vi med tyckanden menar värderingar). Så för att göra en lång historia kort tror jag att vår skola skulle må bra av mer syste­ matisk och långsiktig utvärdering av viktiga områden. Kanske skulle en grupp kunna få uppgiften att arbeta fram en plan som kan förankras i personalgruppen, så att vi på sikt kan få bra underlag för gemensamma diskussioner om hur vi ska arbeta vidare. Hälsningar Margareta

31


6 Arbetsgruppen påbörjar sitt arbete

För att komma vidare i arbetet har Maria och Hans beslutat att en del av arbe­ tet ska ske i en arbetsgrupp, där representanter från skolans olika stadier ingår. Maria och Hans är överens om att det är viktigt att hela skolan ska vara inblan­ dad i arbetet så arbetslagen har fått bestämma vilka man tycker ska finnas med i arbetsgruppen. Då skolan har en studiedag några veckor senare och persona­ len är uppdelad på en mängd olika aktiviteter har arbetsgruppen sitt första möte. Hans har ordnat så gruppen kan samlas i konferensavdelningen på ett hotell i centrum, där man också äter lunch. Maria och Hans får rapporteringar från de olika arbetslagen. Var och en har dessförinnan enskilt funderat över hur man ser på Alskolans utvecklingsbehov, och dessa funderingar har man tagit med sig till arbetslagen där man diskuterar vidare. Några arbetslag har haft påfallande lätt att ena sig om vad man tycker att man borde arbeta med, medan andra har haft flera idéer som man redovisar till skolledningen. Även konkretionsgraden varierar; i några få fall är man täm­ ligen vag i sina formuleringar, medan andra har uttryckt sig ganska konkret. Ledningens sammanställning har sedan gått tillbaka till arbetslagen, så att varje arbetslag kunde se hur de andra arbetslagen har funderat. Detta syftar till att ge alla någon form av överblick – att se hur andra på skolan tänker och re­ sonerar. Detta är utgångspunkten för ytterligare ett möte i arbetslagen. Och det är utfallet av dessa diskussioner man för med sig till arbetsgruppen. Maria och Hans har förstått att det finns en del reaktioner på förfaringssättet. I några fall anser man tydligen att det är en omständlig procedur som drar ut på tiden. Det har Hans hört ryktesvägen från några av lärarna på högstadiet Arbetsgruppens sammansättning väcker viss uppståndelse. Det handlar inte om att man reagerar på vilka personer som är med i gruppen, utan snarare att grup­ pen är så brett sammansatt; i gruppen finns representanter från skolans alla stadier. Och det tillhör inte vanligheten att till exempel förskollärare och hög­ stadiets lärare arbetar tillsamman på detta vis. Nu består gruppen av 14 perso­ ner – förutom Maria och Hans. Två representanter från vardera förskoleklassen, fritidpedagogerna, låg- och mellanstadiet samt sex lärare från högstadiet.

121


praktiknära skolutveckling Maria, som var beredd på den reaktionen tar ganska direkt upp detta när hon säger: – Jag antar att ni undrar över hur det kommer sig att vi dels är så pass många i arbetsgruppen, dels representerar så skilda delar av skolans verksamhet. När Hans och jag har diskuterat detta har vi tyckt att det är viktigt att det finns lite av en spridningseffekt av det vi gör. Det innebär att ni som är med i arbetsgrup­ pen förväntas rapportera till kollegorna i arbetslagen om vad vi arbetar med och kommer fram till. Vi tror inte att vi kommer att arbeta i den här stora gruppen hela tiden. Och vi tror heller inte att vi kommer att arbeta med samma frågor. Det är ju naturligt att man har olika fokus beroende på vilka åldrar man arbetar med. Men vi tror att det finns en del gemensamma frågor där vi kan ha nytta av varandras perspektiv. Och att det är bra att den ena handen vet vad den andra gör, som man brukar säga, säger Maria. Det visar sig inte vara några problem med gruppsammansättningen efter detta. Och en av högstadiets lärare konstaterar att det kanske var på tiden att man pratar lite mer med varandra och inte bara vid de så kallade överlämnande­ konferenserna, då mellanstadiets elever formellt överlämnas till högstadiet. Och visst känner man varandra – eller i alla fall känner till varandra; två bor på samma gata, två har barn i samma skola och ytterligare två är med i ortens golfklubb och har stött på varandra på banan. – När vi har pratat om hur vi skulle påbörja det här arbetet, så tänkte vi börja i en lite annan ända än man kanske spontant tänker sig. Hans och jag tror att det skulle vara både nyttigt och intressant för oss alla om vi började med att fundera över hur ett förbättringsarbete ska bedrivas. Vad krävs för att en skola ska lyckas med att utveckla sig själv? Finns det något i skolans sätt att fungera som gör att ett sådant arbete har större möjlighet att bli framgångsrikt? Och nu tänker vi inte på något speciellt utvecklingsarbete, utan rent generellt; det kan gälla allt ifrån ökad individualisering till laborativt arbete eller … ja egentligen precis vad som helst. Så vi skulle vilja att vi lägger undan tankarna som har förekommit i arbetslagen en liten stund om vad som skulle behöva få lite extra omsorg på vår skola. För vi vet ju att alla arbetslagen har haft sådana diskussioner, som vi både hoppas och tror har varit meningsfulla. Vi tror att vi behöver lite längre tid i arbetslagen för den diskussionen. – Vi skulle i stället vilja, fortsätter Maria, att var och en av er funderar själv några minuter över vad ni tror är viktiga förutsättningar för att ett sådant ut­ vecklingsarbete ska ha en chans att resultera i något bra på en skola … ja, i vår skola, förstås. Och att ni skriver ner något eller några nyckelord på en lapp. Använd så många lappar ni behöver. Maria delar ut en liten bunt Post-it-lappar till var och en, och en koncentre­ rad tystnad utbreder sig. Efter några minuter verkar alla vara klara med sina skriverier och Maria samlar in lapparna och fäster dem slumpmässigt på white­ boarden (figur 9).

122


6. Arbetsgruppen påbörjar sitt arbete Inte bara medarbetare Lust Samma håll Delaktighet

Glädje och vilja

Alla vet

Viktigt område

Inte uppifrån

Allvarligt menat

Uppföljning

Det är resan som är mödan värd

Koll på hur det går Ordning och reda Resurser!

Att det inte är för bråttom Tydliga mål

Att det får ta tid Tid! Att vi lyssnar Reflektion och på varandra eftertanke Alla vill Att vi har tid Tillsammans Tid till möten Vi vet vart Viktigt för Behov! vi ska verksamheten Tydligt fokus Gott om tid Något verkligen Överens om hur händer – inte bara prat vi ska jobba Att vi är överens Att man pratar Någon tar Samverkan med varandra ansvar

Eleverna till godo

Det känns viktigt

Figur 9  Alskolans förutsättningar för utvecklingsarbete.

Det blir tyst i gruppen igen. Efter en stund reser sig Hans och säger: ­– Vi har kommit överens om att jag ska försöka hjälpa till och se om vi till­ sammans kan se något mönster i alla lapparna. Finns det någon eller några gemensamma nämnare? Och för att göra det vore det väl bra om var och en beskriver hur man tänkte när man skrev det man skrev, för ibland är det ju lite kryptiska beskrivningar på lapparna och ibland kan man kanske tolka dem på olika sätt. Vem vill börja? Efter en korts stunds tystnad kommer man i gång och snart är alla engage­ rade i vad beskrivningarna innebär. Många förklarar vad man menade med det man skrev, och vid några tillfällen kopplar man det till hur man har uppfattat att det varit på skolan. Hans påpekar, men är noga med att vara försiktig så det inte uppfattas som tystande kritik, att det vid det här tillfället kan vara klokt att bara beskriva vad man tycker är viktigt, inte värdera det som har varit. Hans tillägger med ett leende: – Och att jag säger detta beror inte på att jag ju tillhörde den förra ledning­ en … tro det eller ej! Han kommentar möts med breda leenden i gruppen, le­ enden av ett slag som får Hans att förstå att det inte var någon som trodde det heller. Under ett ganska långt och engagerat samtal flyttar Hans lapparna så att de som tycks höra ihop placeras bredvid varandra. Några av lapparna flyttas flera gånger. Och de övergripande rubrikerna, som de sorteras under, justeras också

123


Praktiknära skolutveckling Björn Sandström

Hur kan man förstå vad en skolas organisation är och hur den kan utvecklas? På en och samma skola blandas ofta alltifrån naiva föreställningar om vad en organisation är till väl genomtänkta uppfattningar. Dynamiken som detta skapar är en viktig ingrediens i vardagsarbetet. Skolans styrdokument uttrycker tydligt kravet på skolan att arbeta på ett sätt som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den komplicerade relationen mellan forskningens teorier och skolvardagens många gånger svårfångade och mångtydiga praktik är den här bokens huvud­ fokus – där praktiken är utgångspunkten. PRAKTIKNÄRA SKOLUTVECKLING följer en skola inifrån som får en ny rektor och hur hon skaffar sig en bild av hur skolan fungerar. Vi får också en inblick i hur skolans organisationsprocesser kan förstås och bli verktyg för utveckling.

Björn Sandström är psykolog och filosofie doktor, och har forskat om skolors förändringsprocesser. Han har under många år varit utbildningschef inom den statliga rektorsutbildningen och även varit enhetschef på Skolverket.

Finnur Magnússon är docent och lektor i social omsorg med inriktning äldreområdet vid enheten för socialt arbete vid Malmö högskola.

ISBN 978-91-40-68838-5

9 789140 688385

Profile for Smakprov Media AB

9789140688385  

9789140688385  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded