SOM EN MEDITATIV CHACONNE
LAURA POPA
Adagio fรถrlag
ADAGIO FÖRLAG
info@adagioforlag.se www.adagioforlag.se
© Laura Popa 2012 Tryck: InPrint, Riga 2012 ISBN 978-91-980455-0-5
INNEHÅLL I Kärlekstankar i D-dur · 7 Solrosornas land · 9 Äppelträdets ande · 11 Skridskodansaren · 12 Den nynnande ängeln · 13 Vi dansar tango · 14 Kärleksdans · 15 Trollsländornas land · 17 I gryningsljuset · 19 En fantasivärld · 20 Trädgårdsgatan · 21 Som en meditativ chaconne · 23 II En sång för de döva sköldpaddorna · 27 Memento mori · 29 De döende träden · 30 Andarnas sorg · 32 Nattdrömmar · 33 Panoramautsikt över världsalltet · 35 Jag är inte rädd · 37 Metamorfos · 39 Ett hemligt språk · 40
Monolog · 41 Nyårspromenad · 42 På gränsen · 43 Det var en gång ett paraply · 44 En födelsedagspresent · 47 Det finns inget mer att säga · 48 Ett evinnerligt tack · 49 III Livet börjar idag · 53 Ett nytt hem · 54 Dagens löfte · 55 Veckoschema · 57 På perrongen · 59 Inspiration · 61 Den blåa porten · 63 Hela världen är din · 64 Livet som en sång · 65 Under valnötsträdet · 66 Att vara människa · 67 Återseendet · 68 Fånga en solstråle · 69 Som en näktergal · 70 Du är · 71 Oändlighetens adagio · 72 Andakt · 73 Musiktermer · 75
I
KÄRLEKSTANKAR I D-DUR
Jordens symfoniorkester spelar Beethovens violinkonsert: violinisterna i vallmo spelar pizzicato, cellisterna klädda i humlor surrar i oktaver, trollsländsharpan vibrerar i arpeggiofantasier. Dirigenten förklädd lavendelblomma gungar harmoniskt, målar åttondelsfjärilar i luften med taktpinnen. Violinsolisten är en nymf iklädd körsbärsblommor och synkoperade rosblad. Från min plats 83 på femte raden insuper jag musikens väldoftande harmonier; jag andas in crescendo, andas ut diminuendo – som jag har lärt mig på kursen i frigörande andning. I publiken har alla somnat förutom jag som svävar i himmelska höjder, vibrerar som Guarneris shapiro från 1698
och väcker publiken ur dvalan med mina högpulserande känslor och kärlekstankar i D-dur, opus 61.
SKRIDSKODANSAREN
Han rör sig i skridskodans på en blank is, virvlar i graciösa piruetter med en cello i famnen. Han lyfter upp de vilsna grodorna som kvackar av hemlängtan, gör plats för dem i fickorna och lovar att ta dem hem till Ljubljana. För trädens svarta siluetter presenterar han sig som Per Gerdner innan han spelar ett fantasistycke på sin cello. Isen brakar och klatschar av intensitet, skogen darrar frenetiskt, grodorna andas rytmiskt i fickorna i trefjärdedelstakt.
TRÄDGÅRDSGATAN
En gång vandrade du i en främmande stad med en karta i handen; du promenerade på Trädgårdsgatan bland lindar och kastanjer och mindes plötsligt en barndomsromans som du nynnande med glad stämma. På Trädgårdsgatan såg du orangeskimrande hus med havsmålningar istället för fönster och ormbunkesflätade hus där sagoväsen hoppade på en bläckfisk som på en studsmatta. Du stannade framför ett skulpterat hus i vit marmor där folk satt ute på terrassen och målade träd på duk. Gästvänliga som de var bjöd de på lindblomste och hembakade kakor; teets aromatiska doft framkallade ljuvliga barndomsminnen och för ett ögonblick kände du dig som Proust på jakt efter den försvunna tiden.
Huset med rosträdgården på andra sidan gatan stod tomt och väntade på dig, berättade människorna från marmorhuset; det var där du skulle bo och måla dina drömbilder. Det var där du skulle leva i många år – alla på Trädgårdsgatan visste det.
SOM EN MEDITATIV CHACONNE
På andra sidan verkligheten väntar jag på dig omsvept i månsken och nattvioler. Mina axlar är sorlande fontäner, mitt hjärta en näktergal som visslar nokturner och sommarpastoraler. Smakfullt iklädd ett fridfullt hav bjuder du upp till dans med böljande gester; din mun är en piccolaflöjt som viskar kärlekspsalmer, dina öron är snäckmelodier, dina förgrenade armar helande havsträd. Och hur vi dansar du och jag! på havets rytm, till snäckornas sånger, till fontänernas förtrollande melodier, omslingrade av havsgrenar och nattvioler, harmoniskt och heligt som en meditativ chaconne.
JAG ÄR INTE RÄDD
I natt drömde jag att jag var omgiven av mina rädslor: min framtidsoro, rädslan för att misslyckas, rädslan för att inte bli älskad, rädslan för att inte förstå meningen med livet. Rädslorna dansade i cirkeldans runt mig tjutande, vrålande, med vulkanröda ögon och kroppar av brinnande lava. Jag blundade och tänkte på koltrastens sång och de sjungande körsbärsträden i barndomens trädgård. Det blev tyst, alldeles tyst. En kvinna klädd i solstrålar med en krans av stjärnor på huvudet uppenbarade sig vid min sida. Hon lade sina händer på mitt hjärta, svepte mig i sitt ljus. Jag var inte längre rädd.
ETT EVINNERLIGT TACK
Ingen visste varifrån dikten kom – en dikt skriven för hand med safirblåa bokstäver. Den låg bland musiknoterna på ett piano med elfenbenstangenter – ett vitmålat piano från 1920. ”Tack för tankarnas lyriska elegans, för alla skuggor och symboler; för den oförlösta musiken och alla oskrivna mästerverk. Tack för kinesiska alfabetet, för flamingornas dans och spindlarnas intermezzo. Tack för ditt tysta andetag, för alla visor och ceremonier som du har gått miste om. Tack för ditt inåtvända glädjeskutt, för dina berövade ord och din tystnad.
Tack för ensamhetens dans i g-moll trots bristfälliga taktarter och felskriven kadens. Tack för dina sanningar i kristallklara nyanser och dina ofullbordade visioner. Tack för dina tårar, för dina trasiga vingar, för din försoning och tacksamhet trots allt. Tack för dina drömmar, för din villkorslösa kärlek och själens paradis. Ett evinnerligt tack.”
ATT VARA MÄNNISKA
Det är enbart när jag vilar i gräset under sommarens nakna himmel som jag förstår hur begränsat det känns att vara människa. Inga ord kan ens beskriva hur poetiskt och vackert allting är även upp och nervänt: trädkronorna som hänger från himlen, den molniga trottoaren, de mästerliga lindansarna i fågelkostym, själens virtuosa kärleksadagio.