N I C H O L A S S E A R L E D E N G O D E LÖ G N A R E N
LOUISE BÄCKELIN FÖRL AG
• I S B N 9 7 8 - 9 1- 8 8 4 4 -7 0 2 - 9 © Nicholas Searle, 201 6 Originaltitel: »The Good Liar« Originalförlag: Viking Översättning: © Boel Unnerstad, 2 016 Omslagsfotografi: © Fred Stein Archive, 2 016 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Pelle Isaksson Tr yck: Scand Book, EU, 2 016
• Prenumerera på vårt nyhetsbrev för erbjudanden och nyheter:
W W W. L B F O R L A G . S E
Nicholas Searle • Den gode
lögnaren • ÖV E R S ÄT T N I N G AV
BOE L U N N E R S TA D
F Ö R S TA K A P I T L E T Täcknamn 1 P E R F E K T , T Ä N K E R R O Y . Ödet, slumpen, turen, tillfälligheterna, kalla det vad man vill. Allt detta i förening. Han är inte säker på att han tror på ödet, eller om han tror på någonting alls utom nuet. Å andra sidan har livet i stort sett behandlat honom väl. Han reser sig och tar ett varv i lägenheten, kollar att fönstren är ordentligt stängda och alla apparater helt avstängda. Blazern hänger på baksidan av dörren och han klappar på ena fram partiet: jodå, plånboken är på plats. Nycklarna ligger färdiga på det väggfasta bordet i hallen. I alla fall verkar den här damen vara gudasänd, åtminstone att döma av sammanfattningen som han tagit fram på skärmen. Äntligen. Han vet att han har mindre justeringar att vänta, de där ögonblicken då en mindre ofullkomlighet förvandlas tack vare ett skickligt ordval, eller en enkel, pytteliten lögn blir till en definitivt positiv egenskap. Sådan är människan. Han tvivlar till exempel på att hon verkligen heter Estelle, precis som hans eget namn knappast är Brian. Så som han ser det får man vänta sig, och acceptera, sådana obetydliga små knöligheter. De smörjer kugghjulen. När de avslöjas kommer han att vara tolerant och road, i passande utsträckning, av dessa mindre utsmyckningar. Ej att förväxla med de rätt mycket större lögner som man ofta möter, tänker han medan han lägger tepåsen i återvinningshinken, sköljer ur tekoppen och fatet och lägger dem upp och ner i torkstället. Han tar ett djupt andetag och stänger av datorn, skjuter in
5
stolen prydligt under skrivbordet. Här har han befunnit sig förr, fylld av höga förväntningar. Den flyktiga tanken följs av en ögonblickskort trötthet. De förfärliga mötena på billiga matställen i utkanten av London med illa klädda gamla kvinnor, vars bitterhet efter långa, olyckliga äktenskap med lågpresteran de och trista män verkar ha lockat fram en känsla av att det är tillåtet att ljuga när det passar. Några lyckliga minnen dröjer inte kvar hos dem och inte heller kan de njuta av materiell lycka i form av glittrande pensioner och lummiga herresäten i Surrey. De bor i kyffiga radhuslängor som helt säkert luktar stekt mat, och det märks lång väg att de lever på offentliga allmosor, medan de förbannar Bert eller Alf, eller vem det nu är, och begrundar sitt förfelade liv. Nu är de ute efter vad som finns att få, likgiltiga inför hur de ska nå det. Och allvarligt talat, varför inte? Snabb inspektion. Oklanderlig vit skjorta: ja. Grå flanellbyxor med pressveck: perfekt. Spottputsade skor: blanka. Randig regementsslips: välknuten. Hår: prydligt kammat. Blå blazern på galgen, på med den. Sitter som skräddarsydd. En titt i spe geln: han kan tas för sjuttio, till och med sextio om det kniper. Han ser på klockan. Taxin bör strax vara här. Tågresan från Paddington tar nog bara en halvtimme. För de här förtvivlade kvinnorna är detta en flykt. Ett äventyr. För Roy är dejtinggrejen någonting helt annat: ett yrkesmässigt företag. Han tillåter sig inte att bli ett ytligt nöje eller att linda in deras besvikelse. Han fixerar dem med sin blå blick innan han klär av dem som om han var en kriminaltekniker. Han spetsar dem. Han har läst på och det får de veta. »Jag har för mig att du skrev att du är en och sextiofem och smärt«, kan han säga, som om han knappt kan tro det, men är finkänslig nog att inte tillägga: och inte en kliniskt fet dvärg. »Inte så lik fotografiet, eller hur? Det kanske togs för några år sedan?« (Han bifogar inte: P. S . Och kanske på din vackrare syster.) »Du skrev att du bor i närheten av Tunbridge Wells. Men egentligen är det väl snarare Dartford, va?« Eller: »Så 6
det du menar när du säger att du semestrar på kontinenten är att du gör en charterresa till Benidorm en gång om året ihop med din syster?« Om han, enligt planen, lyckas komma som nummer två till mötet brukar han oftast ta sig en första, diskret rekognosce ringssväng för en allmän bedömning. Om han ställs inför det som är välbekant och deprimerande skulle han helt enkelt kunna gå därifrån utan att presentera sig. Allt är så förutsägbart. Men det gör han aldrig. Han ser det som sin plikt att avslöja deras hopplösa självbedrägerier. Sist och slutligen kommer det att göra dem till bättre människor. Han inleder med sitt vanliga vinnande leende och chevalereska hälsning och växlar snabbt till det som har kommit att bli något av ett orubbligt manus. »En sak som jag tycker intensivt illa om«, säger han, »är oärlighet.« Oftast ler de och nickar ödmjukt. »Så, förlåt så mycket men jag har en och annan obehaglig upplevelse bakom mig« – nytt leende, och försonligare än så blir det inte – »ska vi komma till saken, eller vad tycker du?« Oftast ännu en nick, sannolikt inget leende men en besvärad rörelse i stolen, en som kanske bara han lägger märke till. Han är mycket noga med att dela på notan när de ska gå och han talar klartext om framtiden. Inga falska älskvärdheter. »Inte alls vad jag väntade mig«, kan han säga och trött skaka på huvudet. »Verkligen inte. Så synd. Om du bara hade uttryckt dig tydligare. Om du bara hade beskrivit dig själv på ett mer… ska vi säga korrekt sätt? Då kunde vi ha sluppit att göra av med energi. För det är nåt som vi vid vår ålder« – här en snabb blinkning och aningen av ett leende som visar vad de kommer att gå miste om – »knappast har råd med. Om du bara…« I dag hoppas han att han inte kommer att behöva ta till de här åtgärderna. Men om han måste det kommer han att ha gjort sin plikt mot sig själv, mot den olyckliga andra och mot det system som felaktigt matchar hopplösheten med självbedrägeriet och, tror han, utsätter sig för den allvarliga 7
risken att få dåligt rykte. Alla dessa bortslösade timmar med läskdrickande, all ansträngning som ägnats påtvingade samtal över glänsande grillade biffar och massproducerade nöt- och ölpajer eller ugnsrostade grönsaker eller tikka masala, alla dessa besvärade avsked med falska löften om fortsatt kontakt. Inget för honom. Än mindre alla dessa omöjliga parbildningar under sökandet efter den ultimata dagen på solsidan. Men Roy är ingen pessimist. Ta dig samman, var positiv. Varje gång börjar han på ny kula, full av hopp. Den här gången kommer det att bli annorlunda, intalar han sig, och glider förbi det faktum att han har sagt så till sig själv många gånger tidigare. Men det han känner är att det inte kommer att bli likadant. Taxin har kommit. Han rätar på ryggen, ler mot sig själv och låser dörren innan han med långa kliv går ut till den väntande bilen. 2
Betty blir klar med de sista förberedelserna och är noga med att behärska sin upphetsning. Stephen kommer att köra henne till puben och vänta utanför, så hon har inget praktiskt att oroa sig för. Inga svettvågor när tåget riskerar att bli farligt försenat. Ingen oväntad värk i höfterna när hon föga elegant störtar i väg längs huvudgatan. Ingen risk att hon ska bli illa till mods efter mötet, vilket skulle kunna påverka förmågan att hitta hem igen. Och Stephen kommer att vara där om hon skulle känna ett oväntat behov av att avsluta mötet i förtid. Inom några minuter måste de ge sig av, det har Stephen kom mit fram till efter att ha googlat och använt GPS- mackapären. Hon klarar av sökningar på nätet, men det är så mycket som förvirrar henne. Vad är en tweet, till exempel? Hur i all världen överlevde vi utan alla dessa apparater? Eller, för att vara mer exakt, varför gör sig ungdomarna så beroende av dem? Hon hör hur Stephen trampar omkring i vardagsrummet. 8
Han verkar vara mer nervös än vad hon är; så rart. När hon sätter på läppstift ser hon på sig i spegeln. Det blir ingen sistaminuten-ängslan. Den blåblommiga klänningen som hon har valt passar perfekt och gör rättvisa åt det ljusa håret, som klippts i en kort frisyr som är precis så modern som en dam i hennes ålder kan bära upp. Hon kommer inte att byta ut det smala silverhalsbandet eller den matchande broschen mot något mer iögonfallande, som pärlor. Hon kommer inte att välja mer – eller mindre – praktiska skor. Hon kommer inte att behöva en sista kopp kaffe för att bli modigare. Betty anser sig inte vara något rö för vinden. Hon vill gärna tro att hon är lugn till sinnes, därtill realistisk. En gång ansågs hon med all rätt vara vacker, men hon hoppas att hon nu med jämnmod accepterar tidens verkningar. Hon föredrar att betrakta dem som just verkningar, inte härjningar. Visst har hon kvar sin utstrålning, men kan inte längre kallas vacker. Hon kan inte låtsas vara vacker även om modemagasinen beslutsamt försöker skapa och fånga in en ny marknad för silverklientelet. Kanske är hon någonting annat, namnlös och tidlös. Hon sätter på huven på läppstiftet med ett klick, pressar ihop läpparna för att jämna till färgen, fingrar på halsbandet, rör lätt vid håret och kastar en sista granskande blick på sig själv. Hon är klar. Hon tittar på klockan: fem minuter kvar. Stephen hälsar henne med en försiktig och hövisk kram när hon kommer ut i vardagsrummet. »Du ser fantastisk ut«, säger han och hon tror att han menar det. 3
Stephen kör mer sansat i regnet än han annars kanske skulle ha gjort. Det vill säga ännu mer sansat, för han är ingen självsäker bilförare ens under de fördelaktigaste omständigheter. Han kör långsamt för sin egen skull, för att lugna nerverna, och inte för hennes skull. Hon är uthållig, en person som förmår 9
komma igen, i uppenbart mycket högre grad än han, trots deras respektive åldrar. Hon har levt sitt liv i stället för att bara ha studerat hur andra gjort med sina. En livlig liten snärta, kanske en del skulle säga, men inte han. Han skulle inte kunna tänka sig något mindre passande. Han använder inte den sortens språk, och dessutom skulle orden inte stämma. Hon är spröd, men inte som en sparv, hon är finlemmad, porslinsaktig. Det är hennes konstitution som är stark. Okrossbar, skulle han vilja kalla den. De ger sig av tidigt för att inte riskera att bli försenade. Han kryper fram i korsningar, håller samvetsgrant en hastighet som är mycket lägre än vad som är tillåtet och lyder trafikskyltarna med överdriven noggrannhet. Detta är en viktig dag, för henne och för honom. »Är du inte det minsta nervös?« frågar han. »Lite«, svarar hon. »Fast egentligen inte. Men det är ju lättare för mig, eller hur?« »Hur så?« »För att det är jag som gör det. Jag behöver inte vänta. Titta på. Jag är där. Du kommer att sitta utanför i bilen. Hjälplös.« »Men du kommer att vara där inne. Med honom. Vem vet hurdan han är? Hur det kommer att vara för dig?« Han ler. »Exakt. Men det underlättar. Faktiskt. Du förstår inte riktigt, eller hur? Och hur skulle du kunna det? Jag är så gammal att ingenting egentligen spelar nån roll, minst av allt vad jag säger eller gör. Jag kan vara hur skandalös som helst utan minsta risk. Jag är farlig. Jag är bortom all genans. Om det inte fungerar så gör det inte det. Jag överlever och sen är det en ny dag.« »Du är en märklig kvinna«, säger han. »Modig.« »Ånej. Vad kan hända? Ett glas och en bit mat på en lantlig pub tillsammans med en massa andra människor och i sällskap med en man som helt säkert är den perfekte gentlemannen. Medan min riddare i sin blanka rustning väntar utanför med mobilen till hands. Vad skulle kunna hända?« Han ler och svänger in på avfarten från motorvägen. 10
4
»Estelle«, säger hon och sträcker fram handen, och ögonen glittrar när hon ler. »Brian«, svarar han. »Angenämt.« Hon har hittat honom. Passande tio minuter efter den avtalade tiden, vilket berodde på att Stephen företog några omdömesgilla turer runt kvarteret med en ordentlig titt på huset, nybyggt för att se gammalt ut och klart upplyst i mars dagens gråväder. Roy känner genast igen henne. Av medellängd, spensligt byggd, ung för sin ålder, med en gamängartad utstrålning och ett roat, förtjust uttryck i de tilldragande ögonen. Vackert hår. En underbar klänning som framhåller figuren. På sin tid var hon helt säkert en kvinna som män följde med blicken. Fotografiet på hemsidan ljög inte. Han hade blivit en smula förargad över att hon inte varit där före honom, men känslan försvann. Han godkänner. Ja, minsann. I högsta grad. »Vad får jag lov att bjuda på?« frågar han. »Gärna en… vodka martini«, säger hon. Hon vet inte varför, hon fick bara för sig det. En sådan impulsivitet går inte an under den eller de timmar som följer. Behärskning och disciplin. »Skakad eller rörd?« säger han leende och höjer ena ögon brynet. Något helt annat än den vanliga, beklämmande lilla sherryn, tänker han. »Haha«, säger hon. Han beställer drinken åt henne, föreslår att de ska sätta sig och bär glasen till bord nummer 16. »Hur kände du igen mig?« frågar han. »Jag kom in, såg mig om och där stod du framme vid baren. Lång, distingerad, välklädd, precis så som du beskrev dig själv. Fotografiet gör dig rättvisa.« Det där är nästan sant, tänker hon. Faktum är att i ett hav
11
av – till synes – sextonåriga energiska säljchefer var han lätt att urskilja. » DMS , DM F «, säger han. »Förlåt?« »Det man ser är det man får. Jag gör precis som det står på etiketten.« »Å«, säger hon, »vilken besvikelse.« Hon ler för att han ska förstå att hon flirtar. »Hohoho«, mullrar han efter ett ögonblick och axlarna ska kar. »Just så. Jag förstår att dig får man se upp med. Vi kommer att trivas storartat tillsammans.« Han ser på henne med ohöljd uppskattning. »Ja, minsann.« De beställer mat, hon en vegetarisk pastarätt, han biff med ägg och pommes frites. Mellan tuggorna med plastblank snäckpasta nedkladdad med mosade barnmatsgrönsaker och trådig ostsås betraktar hon honom. Han är verkligen lång och bredaxlad med en vit kalufs som han strukit bakåt från det rödlätta ansiktet där ådror som bifloder bildar en komplicerad terräng. Håret har tämjts med brylkräm och plattats till ordentligt bakom öronen. Ögonen är särpräglade, nästan skrämmande, irisens blå mitt i den ovala, mjölkvita ramen kontrasterar mot den rödblommiga huden, och de iakttar, rör sig hastigt även när han koncentrerat betraktar hennes ansikte. Om det inte vore för det ålderstypiskt vattniga, utspädda i dem skulle hon kunna bli rädd för honom; ja, faktiskt känner hon en lätt rädsla. En gång hade han en befallande utstrålning, tänker hon: lång och auktoritativ. Hållningen är fortfarande sådan, men samtidigt är han ohjälpligt lite fysiskt hopsjunken. Ryggen är en aning krökt och i blicken syns insikten att han trots allt inte kan förneka sin dödlighet. Bevisen är numera alltför övertygande och orsakar besvikelse i takt med att förfallet ökar, fysiskt och mentalt. Hon förstår mycket väl hur han sannolikt känner sig, även om hon själv aldrig varit direkt imponerande: livfull kanske, men inte uppfylld av den där specifikt maskulina 12
fåfängan, vars meningslöshet avslöjas på ett så grymt sätt när den virila kraften oundvikligen dör bort. På sätt och vis tycker hon lite synd om honom. Samtalet flyter lätt. »Så gott det här var«, säger hon lögnaktigt och tittar upp från röran på tallriken. »Ja visst«, säger han. »De här är pålitliga.« »Hurdan är din biff ?« »Utmärkt. Vill du ha en drink till?« »Ja, tack, Brian, varför inte?« »Det är alltså inte du som kör?« »Nej. Min sonson körde mig hit.« »Din sonson?« »Ja. Stephen. Han väntar utanför i bilen. Säkert djupt för sjunken i en bok.« »God kontakt i familjen, tydligen?« »Ja«, säger hon bestämt. »Ingen stor familj. Men vi står varandra mycket nära.« »Berätta om dem.« Detta är ett av de självklara samtalsämnena och hon har förberett sig. Sonen Michael, apotekschefen som bor nära Manchester med sin fru Anne. Deras son, Stephen, historiker vid universitetet i Bristol. Deras dotter Emma som studerar engelska i Edinburgh. I förbigående nämner hon Alasdair, maken som dog, men hon vet att detta inte är rätta tillfället att beröra de privata sorgligheter som på sätt och vis fört dem till det här bordet. Det är Brians tur. Det visar sig att hans son ritar kök i Sydney och att deras kontakt är gles och likgiltig, om än vänskaplig. Nej, han har inga barnbarn. Det märks att Brian inte känner sig väl till mods när han pratar om sonen. Brian själv var äldste brodern av tre och hans syskon har gått bort. Och så fanns förstås hustrun, Mary. Stackars, stackars Mary. Han tittar ner och Betty anar att en tår är på väg. »Vet du vad«, säger han och tittar upp, åter full av energi, 13
»en av de saker jag tycker intensivt illa om är oärlighet.« Han ser på henne och hon återgäldar lugnt blicken. »Det verkar inte som om nån nu för tiden skäms det minsta för att ljuga. När de ertappas, då förstås, o, ja. Men det verkar som om oärlighet är okej om man bara kommer undan. Det beklagar jag. Förstår du vad jag menar?« Hon ser på honom och ler. »Ja. Det tror jag«, säger hon. »Därför måste jag för egen del bekänna ett bedrägeri. An gående vårt möte.« Han tystnar och anlägger en högtidlig min. »Dessvärre heter jag faktiskt inte Brian. Jag heter Roy. Roy Courtnay. Brian var liksom ett täcknamn inför den här träffen. Om du förstår vad jag menar. Man känner sig så utlämnad.« Som om det var krig, tänker hon, och känner en lätt irri tation. »Jaså, det«, säger hon glatt och avfärdande. »Jag har aldrig tagit mig för nånting sådant här förut, men jag har mer eller mindre tagit för givet att det är så det ska gå till. Naturlig självbevarelsedrift. Så nu är väl rätta ögonblicket för mig att bekänna att jag inte heter Estelle. Jag heter Betty.« De betraktar varandra allvarsamt en liten stund innan de börjar skratta, båda två. »Betty, jag lovar att jag inte tänker ljuga för dig en enda gång till. Allt jag säger hädanefter kommer att vara sant. Fullständig uppriktighet kan jag lova dig, Betty. Fullständig uppriktighet.« Han ler brett. Sakta i backarna, tänker hon, men ler tillbaka utan vare sig återhållsamhet eller tvetydighet. »Det gläder mig«, säger hon. De har passerat en gräns, det tycker de båda två, var för sig, och slappnar av. De småpratar, talar om unga människor. Det är ofarligt, och medan de utväxlar plattityder kan de gemensamt le åt livet nu för tiden. »De är så modiga«, säger hon. »Jag skulle aldrig ha haft mod att göra en del av vad de tar sig för.« »Men så lättsinnigt«, svarar han, »de tar så lätt på allting. Ingen uthållighet.« 14
»Jag vet. De är totalt bekymmerslösa. Inte som vi. Jag är glad att de är sådana.« Betty förmodar att detta är en nödvändig del av processen, ett steg på vägen mot större intimitet. Hon tror inte på särskilt mycket av det hon säger utan hittar på vartefter. Hon berättar för Roy att Stephen inte ens har en fast telefon i lägenheten; smartmackapären verkar vara allt han behöver. Han bär hela sitt liv i bakfickan. De enas om att när de var unga var det en verklig statussymbol att ha telefon i huset. Nu gör man bort sig socialt om man har det så. Sonen äger tre bilar. Och de är bara två i hushållet, nu när båda barnen har flyttat hemifrån. Eller det är snarare så att han inte äger dem utan betalar ett rövarpris varje månad till ett finansbolag och helt enkelt byter in dem var och en efter tre år, ett svårbegripligt arrangemang som han tålmodigt har förklarat för henne ett antal gånger men som hon ändå inte fattar poängen med, enligt honom. Numera kommer ingen ens på tanken att spara för att köpa någonting. Sondottern är tjugo år gammal och har besökt fler länder än vad Betty gjort i hela sitt liv. Hon pladdrar på utan hejd, märker hon, men det gör ingenting. Det går an. Stephen kallas in, i sinom tid, och får godkänt. »En fin ung man«, säger Roy när sagde unge man går på toaletten. »Han gör dig heder, Betty. En fin ung man.« Telefonnummer utväxlas, i likhet med allvarligt menade avsikter att ses igen inom kort. De erbjuder Roy skjuts till stationen men han tackar nej. »Inte helt orkeslös än«, säger han. »Det är inte långt att gå.« Han reser sig när de ska gå och pussar Betty på kinden. Hon svarar med att krama hans arm och drar honom lite närmare sig, utan att det blir intimt som en kram. Sedan sträcker hon ut armarna, håller honom så och ser honom i ögonen. »På återseende, då«, säger hon. »Au revoir, Betty«, säger han.
15
16
ANDRA K APITLET Mistel och vin 1 H Ä R K O M M E R D E . Oskulderna på fri fot, på väg längs gatan. Solen fick på sig lilla molnhatten och allt står väl till i världen. De rasar fram, störtar i väg över kullerstenen med gälla skrik, slipsen på sned, ryggsäcken flaxande, skjortan lös, håret rufsigt. Skorna smattrar över uråldrig stenläggning när de väljer gen vägen från skolan i riktning mot det bilfria shoppingkvarteret, de rinner fram, unga röster väsnas och tävlar upphetsat. Flickorna tar det lugnare, uppträder ordentligare. Jo, flickor uppför sig alltid bättre, är försiktigare. Utom de olydiga. Och de kan vara mycket olydiga. O, ja. Allmänningen badar i fridfullt solsken med skuggiga platser som ger skydd under ärevördiga träd. Så har det varit i år hundraden: unga människor strömmar ut från katedralskolan, livslusten flödar över, de är tanklösa, ivriga att få fortsätta med sina påhitt och listigheter, medan de gamla männen sitter i sina radhus och betraktar dem med ohöljd avund, fulla av bittra betraktelser över den egna ungdomen. Han iakttar dem intresserat men skoningslöst, där han sitter i sin stol i vardagsrumshörnan. Flickorna är särskilt fascinerande. Pojkar i begynnande pubertet är mer som kaxiga noshörningar, burna av och hjälplösa offer för en våg av hormoner som de inte vet ett smack om. Deras kvinnliga jämnåriga har nått en viss medvetenhet. Och med medvetenheten följer osäkerhet som kommer till uttryck på olika sätt. De alldagliga och läsbegåvade satsar på att flit och klokhet kan hjälpa dem att styra bort från
17
fasorna, bort från ensamhet och misslyckande. Klassens flickor, de med unga, söta ansikten – tomma också, i alla fall flertalet – har börjat ana att attraktionsförmågan är flyktig och beroende av nyckerna i den kommande fysiska utvecklingen. Och de små slynorna, som inte är särskilt begåvade men tillräckligt smarta för att veta att de varken är intelligenta eller bland de sötaste, de använder list, drar upp kjolen så snart de kommer ut och retar killarna. De vet att det där som kallas sex döljer sig någonstans i närheten; snabbt lär de känna sin makt. O, ja. Så har vi de något äldre. Finniga ungdomar med stripigt, långt hår och dystra miner håller hov kring ouppnåeliga flickor. Roy tycker om flickornas ringaktning, även om hans förakt mot de hopplösa manliga exemplaren till och med är större än flickornas. Med hastigt utväxlade blickar under mascara fransarna – de går ofta två och två – och leenden som ska föreställa blyga, men som Roy vet är hånflin, döljer flickorna sina känslor. Han känner inte igen sig i pojkarna. Dumsnutar, tänker han, dumma är ni. Jag var aldrig en av er. Jag var djärv och stilig. Jag varken tvekade eller snubblade. Han är inte femton längre. Eller femtio, eller ens åttio. Men instinkterna ändrar sig inte. En gång en charmör, obeskrivligt tilldragande för det motsatta könet, alltid en charmör. Han kan inte hjälpa det ens om han skulle vilja. Där är hon. Den han valt ut för särskild granskning. Kort reglementsenlig svart kjol och svarta tights runt smala kvinnliga ben. Tightsen avviker från skoluniformen, men ändå, tänker han sakkunnigt, stämmer de precis med tanke på samman hanget. Kanske femton, eventuellt så ung som en välutvecklad trettonåring; de växer ju så snabbt nu för tiden. Liten och nätt i alla fall med det där vilda blondslingade Medusahåret som visst aldrig blir omodernt. Ögonskugga som är klumpigt påsatt men ändå får god effekt sedd från hans håll. Hon tror att hon är en rebell, en individ, men hon ger sig helt enkelt ut på en välbekant väg fram mot slutlig anpassning. Om han bara varit 18
yngre kunde han ha lärt henne ett och annat. Hon kanske låtsas högfärdig och likgiltig, en blaserat erfaren fasad. Hon kanske var entusiastisk när hon gav sig ut på upptäckarvägen, men förr eller senare skulle hon känna skräck. Roy kan hantera skräck. O, ja. Stephen är, på sitt håll, försenad. Vanliga visan. Han har lovat att lämna några böcker till Betty och sedan måste han tillbaka för att ha ett möte med Gerald klockan sex, och det kommer säkert att bli en svår pärs. Han kan förutspå frågorna: Är allting på banan? Alla problem lösta? Alla punkter avbockade? Bäst vi sätter oss och kollar en gång till, va? Det här projektet är ju trots allt förbannat viktigt. Ärligt talat är frågorna relevanta och Stephen behöver led ning. Det är det, och inte Gerald, som bekymrar Stephen. Inget fel på Gerald, även om han faktiskt njuter lite av sin position. Nej, grundfrågan är att Stephen inte vet om allting är på banan. Han ser inte banan, än mindre problemen. Han har fortfarande inte kommit på vilka punkter som måste bockas av. Den här grejen verkar leva sitt eget liv. Projektledning är inte Stephens bästa ämne. Ledning är inte hans bästa ämne. Syfte, mental strävan, noggrann forskning, glädjen i att lirka fram nya fakta som förändrar bilden, känslan av att skapa någonting meningsfullt, sådant är det viktiga, inte den snustorra processen. Förmodligen är Gerald ett nödvändigt ont. Vad skulle han göra utan honom? Han kommer till den smala gatan mellan färghandeln och fastighetsmäklaren, den som förbinder den nya delen av sta den med den gamla, och han skyndar vidare, från en vanlig huvudgata till månghundraåriga kullerstenar, fram till stadens allmänning. En klocka slår halvtimmen någonstans bakom ridån av ekar vars löv rasslar i vinden och perforerar solskenet så att den vackra gröna mattan ligger i växlande ljus och skugga. Det är en strålande vacker dag i England, en av få denna sommar. Solen står högt på den blå himlen och jungfruliga vita 19
pudertussar till moln seglar i vinden. Svärmar av barn kommer springande från sina dagliga mödor, och frihetens adrenalin eldar på deras livsglädje. På avstånd ser skoluniformerna prydliga och ordentliga ut, men när han kommer närmare ser han att sysslorna under dagen, förutom olika försök att hävda en individualitet, har satt spår. Kavajer har kastats över axeln, skjortor är skrynkliga och smutsiga, skor dammiga. Och så känns lukten av skolbarn, svett och urin och smuts blandat med slitstarka syntetiska tyger och den där speciella svaga odören som sipprar ut ur själva institutionen och kombinerar den nästan metalliska lukten från rengöringsvätskor och polish med doften av dammigt åldrat trä som stiger från parkettgolven och den vördnadsvärda panelen i aulan. Det finns en glädje kring barnen som stärker hans optimism. Han passerar röran med pojkar och bakom dem kommer de olika grupperna med flickor, mer som kotterier, lugnare, för siktigare. Äldre, helt enkelt, och mer medvetna om sig själva. Stephen är noga med att vara noga med hur han betraktar flickorna, för han känner till den misstänksamhet mot alla män som helt säkert härskar i alla kvinnors hjärtan nu för tiden. Var det någonsin förr på det sättet? Han vet inte, men kan inte riskera att hans blick uppfattas som lysten. Han är intresserad av fenomenet ungdom, men är inte säker på varför han är det. Det skulle kunna vara vanlig nyfikenhet på människans villkor, väckt av de här unga varelserna i den fas i uppväxten då de iakttar, härmar, experimenterar, reviderar, anpassar och till slut börjar skaffa sig en identitet. Kanske är det för att han själv ännu inte avslutat den där sista fasen, trots att han närmar sig trettio. På andra sidan allmänningen ser han en ung flicka, fjorton kanske, som går för sig själv, tafatt, osäker, meningslöst trotsig. Kjolen är kort, ögonen svärtade, hakan sticker självmedvetet ut, ändå är hon bara ett barn och i hennes blick anar han rädsla. Hennes attityd lockar fram en rad känslor: en ström av någonting som han bara kan kalla kärlek, ett erkännande 20
av hennes sårbarhet och en längtan efter att beskydda henne, trots maktlösheten och det absurda i tanken. Han granskar sina motiv, söker skuggan av en lystnad förklädd till mer gångbara uttryck. Han kan ärligt säga att den inte lurar där, men finner det intressant att han känner ett tvång att kolla. Och sedan ser han honom, i Bettys stol vid fönstret. Roy, som nu har bott i Bettys hus i två månader. Ödleögonen vilar på den här flickan, fulla av habegär, hungriga. Hon går vidare utan att märka någonting medan hon SMS: ar. När hon passerar Stephen får Roy syn på honom och deras blickar möts. På min dre än en sekund växlar Roys uttryck från tvivel till fientlighet och slutligen till det man väntar hos den gamle sorgsne mannen som i all oskuld ägnar dagarna åt att se ut över världen. Roy prövar ett leende och Stephen svarar på samma sätt, vinkar blygt. Han tänker: Jag känner dig. Hur mycket jag än avskyr dig. 2
»Jag skulle vara mycket försiktig om jag var du«, säger Roy när Stephen kommer in i rummet. »Förlåt?« säger Stephen. »Jag sa att du måste vara försiktig«, upprepar Roy och knyck er teatralt med huvudet mot fönstret. Stephen rynkar förbryllat pannan, öppnar munnen för att säga något men kommer på bättre tankar. Roys blick vilar på hans ansikte. »Lite te?« säger han. »Det vore inte så dumt«, svarar Roy och lutar sig åter tillbaka i stolen. När Stephen har kommit med deras temuggar – starkt och med tre sockerbitar åt Roy, mjölkvitt utan socker åt honom själv – fortsätter Roy att prata. »Man kan inte vara nog försiktig«, säger han. Orden blir hängande i luften en stund. »Eh, jaha«, säger Stephen till slut. »Förlåt?« 21
Fan ta fikusarna, tänker Roy. Har huvudet någon annanstans. Hopplös. Ingen ordning. Typiska akademiker. »Missförstånd«, säger han. »Å, jaså«, säger Stephen ouppmärksamt och ler lite. »Ja.« »Försök inte sätta dig på mig, unge man.« Stephen stirrar tomt på honom och svarar inte. »Betty är inte hemma?« lyckas han till slut få fram. Roy backar. Det är som att vara elak mot en valp. Inte för att det nödvändigtvis skulle kunna hejda honom. Men Stephen tråkar ut honom. Blir nog inget kul där. »Nej«, säger han. »Hon är ute för att träffa en väninna.« »Jaså. Vet du när hon är tillbaka?« »Ingen aning. Den kvinnan gör som hon vill.« Roy skrockar. »Jag vaktar henne inte.« »Nej. Självklart inte.« »Har du bråttom? Du verkar disträ.« »Det är mycket nu. Jag tittade bara in med de här böckerna som jag lovade Betty.« Han håller fram den orangea kassen som bevismaterial. »Hon sa att hon ville låna dem.« »Ja, visst«, säger Roy och ser stadigt på honom. Stephen sätter sig ytterst på soffkanten, lutar sig framåt med armbågarna på knäna, har fortfarande jackan på sig, trots värmen, redo att gå. »Går arbetet bra?« frågar Roy efter en stunds tystnad. »Jodå«, svarar Stephen. »Det går bra. Jag är faktiskt på väg till ett möte med min handledare.« »Är han hårdhänt?« »Gerald är bra. Håller mig på den raka och smala vägen. Det behöver jag.« »Det förstår jag«, säger Roy, och så blir det tyst igen. »Vad exakt är det du studerar?« »Jakobiternas uppror«, säger Stephen ivrigt. »I synnerhet John Graham och hans roll som anstiftare av rörelsen och inflytande på De Femton och De Fyrtiofem.« »Jaså?« 22
»Det är en period i vår historia som fick avgörande betydelse, med tanke på den hannoveranska tronföljden och kampen mellan den skotska katolicismen och presbyterianismen.« »Säkert mycket intressant. Jag har aldrig varit intresserad av historia. Inte den akademiska typen. Vad är det för mening med att se tillbaka? frågar jag mig. Det som har hänt har hänt, enligt min ödmjuka mening. Man kan inte ändra på det.« »Men man kan börja förstå sig på det.« »Jodå. Säkert sant. Jag menar inte att racka ner på ämnet«, säger Roy. »Jag viker mig för dina större kunskaper. Det är bara inget för mig. Allt detta med att leva i det förflutna.« Klockan tickar och mäter upp avståndet mellan dem. »Nåja«, säger Roy, »var och en blir salig på sin fason.« »Bäst jag får ändan ur vagnen«, säger Stephen. »Jag sa att jag skulle vara hos Gerald vid sextiden.« »Just det«, säger Roy och vänder sig mot fönstret igen. I hans värld har Stephen redan gått. 3
Som så ofta händer efter en sommar, vars sporadiska löften inte materialiserats, är vädret i början av hösten abnormt fint och varmt. Roy vågar sig ut på en liten promenad, för att komma bort från huset. Betty har satt i gång sin beskäftiga städrutin. Oväsendet från dammsugaren och störningen det medför att tvingas flytta fötterna samtidigt som han vill sitta i fred med tidningen räcker oftast för att få i gång honom. Hon plockar upp saker, sprejar, dammar och städar undan avlagringarna från hans existens, stänker vatten på osynliga ställen och spolar på toaletten, medan hon hela tiden nynnar lika omusikaliskt som muntert. Han står inte ut med en upprepning av den outhärdliga miniföreläsningen angående »små pojkars« toalett vanor som hon en gång utsatte honom för. Han tyckte nästan synd om henne, så generad var hon, stackarn. 23
Alltså har han mumlat att han inte vill vara i vägen för henne utan låta henne vara i fred, och nu lufsar han mödosamt fram över kullerstenen. Först när han är utom synhåll från huset kommer han att lyfta på fötterna och öka takten. Det är verkligen en ansträngning, men alldeles nödvändigt, för att förmedla budskapet att han är skröplig. Att undertrycka den naturliga lusten att visa sig kraftfull har krävt eftertanke, planering och då och då självförnekelse. Men detta ligger i hans eget intresse, och även Bettys. Det vet sina platser. Betty har det mycket bättre när hon villigt sköter hushållet och dess besynnerligheter, lagar mat åt honom och håller rent överallt. Det är detta han har strävat efter. För tillfället. Hans mål är något mer äventyrligt än att helt enkelt skaffa sig den bekvämlighet det innebär att någon annan tillgodoser hans behov. Det är ett grannlaga trick att klara av, visst, men han vill också göra en sista insats, ha en slutlig gastkramande stund vid roulettbordet. Och han tror att Betty är den som ska göra det möjligt. Det skaver i honom att all meningsfull aktivitet har upphört, och Betty kan – självklart oavsiktligt – hjälpa honom att slippa klådan. Det kommer att innebära en rad känsliga balansakter. Det är hans specialitet, tänker han ömt. Han har nu kommit en bra bit bort från huset och närmar sig den mörka passagen som leder ut till gångbanan. Han känner att det nu är riskfritt att öka farten. Men just som han gör det upptäcker han att han måste slå av på takten igen. Hjärtat bultar, han flåsar och känner sig obestämbart illamående och svag. Han tänker att han kanske inte har den utomordentliga kondition som han helst vill föreställa sig. Han har inte längre den rätta åldern för stordåd. Han vacklar vidare, en aning störd. På kaféet Little Venice beställer han en kanna presskaffe och en bit chokladkaka dränkt i vispgrädde. Detta är hans tillflykts ort. Han tillåter sig inte många njutningar, men gott kaffe vill han unna sig. Det är inte många ställen i England, särskilt inte i denna lilla domkyrkostad som ligger så trevligt utom synhåll 24
och utanför allfarvägarna ute i Wiltshires vildmark, som vet att köpa in fina arabicabönor och framställa någonting läckert av dem. Detta ställe vet, och är tillräckligt förfinat för att dessutom erbjuda god service, uppmärksamt men med effektiviteten i ryggraden. När kaffet kommer suckar han, sluter ögonen och andas in aromen. Om han förtränger sina tvivel tillräckligt kan han inbilla sig att han sitter på ett kafé i Wien eller på ett ombonat Konditorei i någon borgerlig, självbelåten tysk stad. Alla tyska städer är förstås borgerliga och självbelåtna, tänker han. Han kan föreställa sig detta, men bara helt kort, och snart är han tillbaka i hundbajs-England. Kanske för sextio år sedan, tänker han: snarare sjuttio eller mer. Han slår upp tidningen och fylls av frid. Äntligen har han gått ut. Det verkar som om enda sättet att få upp honom ur den där stolen på eftermiddagen är att börja städa. Då och då blir hon tvungen att gå ut själv, som en sista utväg, för att dricka ett påhittat te med påhittade vänner, eller ge sig i väg på en låtsad shoppingrunda, så att hon kan lugna sig, få ner hjärtrytmen till det nästan normala och åter hitta den rätta attityden. Han har sina vanor. Han stiger upp tidigare än hon. Det händer att hon blir väckt av honom så tidigt som klockan sex, då han slamrar i köket för att laga te. Sedan, när kanske en timme eller så har gått, hör hon hur han hasar fram över golvet och långsamt klampar uppför trappan. Han ligger kvar i sängen i ytterligare två eller tre timmar innan han åter dyker upp. Det är bra, för det ger henne chansen att börja dagen när hon själv vill. Hon kan gå in i det lilla badrummet och göra rent i toalettstolen och på plastmattan runt om den samtidigt som hon tappar upp sitt badvatten. I början äcklades hon av det arbetet. Hur kan en äldre man stänka ner alla tänkbara ytor med sin urin till synes utan att märka det? Men nu är hon härdad. Roy har visat sig vara oemottaglig för hennes begäran att hitta på sätt att antingen ta itu med problemet eller också undvika 25