9789146226246

Värmdö

Tony Catalhöyük älskade inte sitt jobb, men det var okej. Han drömde egentligen om att bli polis. Två gånger hade han miss­ lyckats med att komma in på utbildningen. Fast det var fel. Han hade perfekt syn och hörsel och klarade enkelt de fysiska testerna.

Att dra en docka på åttio kilo över antagningsenhetens linoleum­ golv hade bara varit kul. Han hade inte heller några otillåtna sjuk­ domar, hade tillräckligt bra betyg och hade aldrig varit dömd för något brott. Han hade inte ens provat droger, trots att många av hans kompisar på högstadiet och i gymnasiet hade tyckt att det var till och med intressantare att puffa än att fixa kizzar.

Det var på psykologtesterna det hade skitit sig. De sa att det fanns en risk att han inte i tillräcklig grad skulle bidra till sin egen och andras utveckling, att han inte såg sig som en del av helheten.

De påstod att han kunde uppfattas som en singelspelare. När han ringde rekryteringsmyndigheten fick han snacka med någon som papegojiserade hela skiten: hon upprepade samma ord som i beslutet om och om igen. Tony tjatade, pressade. Han sa: »Om du inte ger mig ett ordentligt skäl kommer jag fan explodera på er.« Till slut sa registreringskvinnan: »Utöver det som jag redan sagt kan jag tillägga att du verkar ha allvarliga samarbetsproblem.« Det var ren och silad bullshit. Tony hade tränat lagsporter halva sitt liv, innan han började med submission wrestling. Han kunde visst vara en del i ett team, fungera i grupp. Men de där jävla psykologkärringarna som skötte testerna och intervjuerna ville av någon anledning inte att han skulle få börja på polishögskolan. De ville inte se honom hjälpa till.

Han kunde bara spekulera i varför.

5

Himlen började ljusna, men skogen runtomkring var fortfarande mörk. Han körde en bra bit över hastighetsbegränsningen, men hans chefer brukade uppmuntra fortkörning, i alla fall på nätterna, även om de aldrig skulle erkänna det officiellt. »Vi kan ju inte lata oss ute på vägarna«, sa de. »Vi ska vara på larmcentralen eller hos kunderna, där vi gör nytta. Och människor uppskattar att vi kom­ mer till dem snabbt, även om vi mest är vaktmästare i uniform.« Tony hatade den benämningen: vaktmästare i uniform. Han var ingen vaktmästare, han var där för att bekämpa buset, precis som den polis han en dag tänkte bli.

Larmnoteringen hade kommit för ungefär femton minuter sedan från ett hus i skogen en bit utanför Ängsvik, på norra Värmdö – den rörde ett elavbrott där strömmen efter någon minut åter slagits på.

Det var ingen trafik på vägen och enligt Robin, en av hans arbets­ polare, var fartkamerorna avstängda på den här sträckan. Dessutom hade Tony kört här många gånger och gps:en guidade honom fint.

Vid ett hus svängde han av på en mindre väg upp till höger utan att sänka hastigheten. Här hade han däremot aldrig varit förut, men å andra sidan var risken att möta någon bil i princip obefintlig. Enligt kartan låg det knappt någon bebyggelse längs den här sträckan.

Nu var det bara fyra hundra meter kvar till huset. Skogen stod som en mörk mur vid sidan av vägen. Han skymtade något i väg­ renen bakom ett stort buskage längre fram. En bil: det stod en bil till synes parkerad på höger sida. Kanske borde han stanna och se om det hänt något? Men nej, alarmet skulle kontrolleras inom tjugofem minuter oavsett väderlek och var huset låg, så sa kundgarantin.

Gruset på gårdsplanen knastrade när han rullade in. Den röd­ målade stugan med vita knutar påminde om fotbollsskolan han gått på när han var barn. De två första veckorna på sommarlovet hade han och hans bror, fem somrar i rad, åkt ut till Väddö i norra skär­ gården, spelat boll och sovit i röda trästugor. De kom från Fisksätra och deras föräldrar hade inte varit mycket för att röra sig därifrån.

Det var faktiskt ett skäl till varför han inte hade något emot att jobba på Värmdö: när de inbrottsskyddade stugorna skulle kontrolleras 6

efter larmnoteringarna, som i nittio procent av fallen var falsklarm, fick han ofta samma najsa känsla som under fotbollsskolans somrar.

Det fanns en carport längre bort på tomten, men han kunde inte se någon bil i den.

Ingen siren hördes. Tony tänkte att ägaren stängt av den, det var det vanliga. De hade också kontrollringt från larmcentralen utan att någon svarat, men det var inte heller ovanligt. Den här typen av larmnoteringar berodde för det mesta på strömavbrott, och när de inträffade mitt i natten brukade kunderna bara somna om.

Men på något sätt var det för tyst här, för stilla. Som om allt höll andan i väntan på honom. Han fick en dålig vibb. Han tog upp mobiltelefonen och slog numret till kunden en gång till. Signalerna gick fram, men ingen svarade.

Ytterdörren var gulmålad och hade ett litet fönster upptill. Innan­ för såg det mörkt ut. Tony tryckte in ringklockan länge och hörde ljudet av en mjuk signal.

På farstubron stod ett par stövlar och på en stol såg han några sittdynor som antagligen skulle ligga i en båt eller på en utemöbel nu när vädret blev finare.

Ingen öppnade, han ringde på dörrklockan igen. Den här gången höll han den intryckt ännu längre.

Han visste vad som gällde i de här lägena: SP, standard­proceduren, skulle följas. Okulär besiktning av byggnadens utsida, k ­ ontroll av typomständigheter. Dokumentering. Återrapportering till larm­ centralen.

Märkliga bilar, brytverktyg bortslängda i det fuktiga gräset, förstör­ da elskåp. Uppbrutna dörrar, leriga fotspår på altanen, trasiga fönster.

Det var sådant han skulle titta efter.

Hans blick föll på en typisk källa till falsknotering – ett av fönstren i undervåningen stod på glänt. Sådant berodde ofta på att kunden glömt stänga så att det blåste upp. Det var bara det att här hade ju larmet gått på grund av elavbrott, inte för att ett fönster öppnats.

7

Tony gick fram till fönstret, gräset var halvhögt och han blev blöt om sina combatkängor, men det gjorde inget, de klarade det mesta.

Rummet innanför var mörkt.

När han ställde sig på tå för att se in upptäckte han att dubbelglas­ fönstret var uppskuret i ett cirkelrunt hål i båda fönsterdelarna. Det var en klassisk, men ganska avancerad, inbrottsteknik som han bara hade sett två gånger förut. Antagligen hade en sugpropp använts runt vilken man skurit med glaskniv för att sedan enkelt lyfta bort de cirkelformade bitarna, sträcka in handen och öppna fönsterhaspen.

Det här var uppenbarligen inte något falsklarm. Skälet till att en notering skickats till larmcentralen var troligtvis att någon hade försökt klippa strömmen för att slå ut sensorerna i huset, men den här kunden hade ett så kallat sabotagelarm. Det var just så det var tänkt att fungera. Tony kände pulsen öka.

Han gick några meter bort från huset, ringde centralen igen och berättade vad han upptäckt – det rörde sig definitivt om ett inbrott. »Pågående eller avslutat?« frågade Robin som jobbade på kom­ munikationscentralen i natt. »Jag vet inte. Det kan ju vara nån där inne som fortfarande håller på och rensar huset.« »Det är klart. Är kunden hemma då?« »Ingen aning, har inte fått nåt svar fast jag ringt på som värsta stalkern.« Tony stoppade ner mobiltelefonen i hölstret och gick runt huset, mot ytterdörren.

De fick fler och fler inbrottslarm medan människor faktiskt var hemma. Oftast gick gärningsmännen in på övervåningen eftersom de flesta inte hade sensorer där. Försåtliga, listiga parasiter. De stackars kunderna hade inte förtjänat det.

Tony bestämde sig för att sätta stopp för den här skiten, om den nu fortfarande pågick.

Han tittade på ytterdörren igen. Nu kände han på handtaget och upptäckte att dörren var olåst.

Han klev in i huset.

8

Rockarna eller kapporna som hängde på klädhängaren i den lilla hallen fladdrade till när han öppnade och det luktade gammalt trä och öppen spis.

Han fumlade upp sin ficklampa. Den lyste på något bylsigt som låg på golvet: det såg ut som en bag.

Till höger gick en trappa upp till övervåningen. Rakt fram såg han köket.

Han tog upp teleskopbatongen och höll den i handen. Svart här­ dat stål, längsta varianten: tjugosex tum. På träningen övade de ofta både på försvar och på strid med batong. Han hade faktiskt aldrig behövt använda den i tjänst, men hade haft den uppe i beredskap några gånger när det handlat om pundare som höll på att lyfta ut en stackars villaägares hemmabiosystem eller supa upp all sprit. Hur som helst – någon gång måste ju bli den första, tänkte han.

Han tog ett steg framåt. Hörde kraset av krossat glas. Han böjde sig ner och lyste, små glassplitterbitar låg över hallgolvet.

Köket såg välstädat ut. Det öppna fönstret syntes igen, nu inifrån matplatsen. På väggen hängde en stor rund klocka. Den visade på kvart över fyra.

Planlösningen var öppen, till höger låg vardagsrummet.

Det fanns inte så värst mycket möbler.

En fåtölj. Ett soffbord.

Det låg något bakom soffbordet.

Han gick närmare.

Det var en kropp.

Tony lyste.

Det var det jävligaste han sett.

Han kände kräkningen komma som en stöt genom kroppen.

Personens huvud. Det fanns inget ansikte kvar: någon hade ­skjutit skallen av den här människan.

Hans spya träffade mattan.

Han tittade ner på golvet.

Blod överallt.

9

Tony skrek och grät i telefonen. »Lugn nu, jag hör inte vad du säger«, försökte Robin. »Ett jävla mord, en massaker. Jag är säker, han andas inte. Skicka polis, ambulans, det här är det sjukaste jag varit med om.« »Är det nån annan på platsen?« Tony tittade sig omkring. Det hade han förträngt. Den som gjort det här kunde ju vara kvar. »Jag ser ingen, ska jag söka huset?« »Det får du bestämma själv. Såg du nåt konstigt utanför?« »Nej, egentligen inte.« »Såg du nåt konstigt på väg till huset?« Han sprang ut på farstubron igen. Han hade nästan glömt – men Robins fråga påminde honom. »Vad gör du, Tony? Vad händer?« Längre bort längs vägen han kommit på. »Fuck, Robin, det stod en bil i diket som jag såg när jag körde hit.« Han började småspringa. »Jag ringer polisen, men ha din telefon redo«, sa Robin och Tony hörde hur han började prata med 112 på en annan linje.

Det var bättre nu, ute i friska luften. Han försökte släppa vad han sett i huset, det fick de riktiga poliserna ta hand om, just nu var han glad att han inte var en av dem.

En vaktmästare i uniform.

I morgonens svaga ljus såg den mörkblå bilen nästan ut som om den var på väg att borra sig ner i marken invid busken. När han lyfte undan buskaget såg han att halva fronten var intryckt. Bilen måste ha glidit minst femton meter i diket.

Tony såg den upprivna jorden i dess spår. Granarna i bakgrunden var fortfarande mörka. Busken hade dolt hur kraschad den var när han åkt förbi tidigare.

Han gick fram. Nu hade han batongen i handen igen.

Det såg ut som om det rök från motorhuven, eller så var det bara damm som yrde omkring i ficklampans sken.

10

Han klafsade ner i leran och var tvungen att hålla sig i det tunna gräset för att inte tappa balansen.

Det var en Volvo, en V60.

Han försökte se om det satt någon i den, men det var svårt.

Han gick upp bredvid bilen och kikade in från sidan.

Nu såg han. På förarplatsen satt en människa, framåtböjd. »Hallå?« Personen rörde sig inte.

Vindrutan var intryckt och de tusen sprickorna i glaset påminde om is, men den hade inte splittrats.

Tony böjde sig ner och öppnade förardörren. Airbagen var utlöst.

Det såg ut att vara en yngre man, kanske i tjugoårsåldern, blont hår.

Den pysta krockkudden såg ut som en vit plastpåse som någon lagt över ratten.

Medvetslös, eller död.

Tony rörde vid mannens arm med batongens spets.

Ingen reaktion.

DEL I

Maj

1 Tugga skit.

Nikola hade tvingats ta skit så länge nu.

I ett år hade han suttit här.

Men snart var det slut. I morgon: sista dagen. Prisa Gud – han var nästan beredd att börja följa med morfar Bojan till kyrkan.

Han var nitton bast. Sverige var ett sjukt land – här kunde man omhändertas fast man var myndig. Men det var hans majkas fel.

Linda – the never ending tjatmorsa. Hon hade hotat med att slänga ut honom, att klippa kontakten. Och värre: hon hade hotat med Teddy. Egentligen: det sistnämnda det enda som bitit på Nikola – risken att Teddy skulle bli för besviken. Han älskade Teddy mer än det färskaste portionssnuset i butiken, mer än alla zuttar i världen, ibland till och med mer än grabbarna. Killarna han växt upp med, hans bröder.

Teddy: hans morbror.

Teddy: hans idol. En ikon. En förebild. Han visste bara en män­ niska som gick att jämföra med Teddy – Isak. Ändå hade det inte räckt. Tjafsen och ungdomstjänsttimmarna blev för många. Bötesbeloppen för stora. Gnället från socialen för högljutt. Linda ville att han skulle bli omhändertagen. Hon ville att hennes egen son skulle placeras på ett drogfritt, ha-kul-fritt, helt brudfritt behandlingshem.

Så det var där han vistats det senaste året. Spillersboda LVU-hem.

Vård skall beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

15

Fuck LVU: han hade hört den där paragrafen fjorton miljoner gånger nu.

Den hade fortfarande noll värde.

Varannan minut: samma tanke malde i hans huvud. Som en sönder­ spelad hit av någon trött house-dj. Refrängen på rewind: Jävla mamma. Jävla mamma. Jävla mamma. »Jag har försökt göra allt för dig, Nikola«, brukade hon säga när han kom hem på permissionerna. »Kanske hade det blivit annor­ lunda om du haft en närvarande pappa.« »Men jag har ju haft Teddy.« Mamma skakade på huvudet: »Tycker du? Din morbror har suttit inne åtta av de senaste nio åren. Är det att vara närvarande?« Nikola satt längst bak i klassrummet. Som vanligt. Han åt s-k-i-t.

De försökte verkligen trycka ner honom.

Ibland kom en ny fras in i refrängen: Jävla Sandra. Jävla Sandra.

Jävla fitt-Sandra.

Sandra var hans så kallade kursstödjare. Hon snackade om jobb­ ansökningar. Du måste kunna presentera dig väl, skriva ett person­ ligt brev, slicka rent en röv. Nikola hade svårt att förstå det väsentliga i allt prat: han hade valt ett yrkesförberedande program just för att han inte ville hålla på och tramsa. Och dessutom hade han inga planer på ett nio-till-fem-liv, eller ens svartjobb som hantverkare.

Det fanns betydligt snabbare vägar till flos. Det visste han av egen erfarenhet. Grejerna de gjorde för Yusuf betalade sig direkt.

En minisamtalsgrupp: bara Nikola och fem andra snubbar en gång i veckan. Resten av tiden förväntades han dyka upp på en praktik­plats som de ordnat i Åkersberga: George Samuels Elservice.

Det var inget fel på George, men Nikola hade bara inte orken.

Enligt Spillersbodas föreståndare och hans morsa var det tyd­ ligen bra för honom med några grupptimmar utöver praktiken. »Det ökar dina möjligheter till koncentration. Du kanske inte får godkänt i svenska, men det är i alla fall bra att kunna läsa ordent­ ligt.« De svamlade värre än alkisarna på parkbänkarna i Ronna.

16

Klart han kunde läsa. Hans morfar var fan värsta bokmannen: läsgeniet från Belgrad. Lärt Nikola litterär bokstavsmagi när han var sex år, s­ uttit vid hans säng och plöjt gamla sköna grejer. Skatt­ kammarön, En världsomsegling under havet, Den hemlighetsfulla ön.

Nikola ville glida under radarn, flyta som olja på vattnet. Han ville vara en skugga, leva sitt liv som det passade honom. Inte inburad i ett klassrum. Inte kontrollerad av några äckliga bokstavsförkortningar.

Men som sagt: snart var det dags. Hans tolv månader i tråkig­ hetens trista rövhål skulle snart vara över.

Livet skulle få mening igen.

Livet skulle bli Livet: grejer hade redan börjat hända. De visste att han var på väg. Yusuf hade hört av sig och frågat om Nikola kunde vara med på en grej om några dagar.

Ett vaktuppdrag. Men inte vilket litet springjobb som helst: det var en förhandling. En egen domstol. En rättegång mellan stridande falanger i Södertälje.

Och Isak skulle vara domare. Det var han som skulle avgöra saken – i stället för det system som valt att spärra in Nicko här.

Isak, liksom. Det var ett steg upp. Ändå hade Nikola inte tackat ja än.

Polismyndigheten i Stockholms län Förhör med Mats Emanuelsson, 10 december 2010 Förhörsledare: Joakim Sundén Plats: Arresten Kronoberg Tid: 14.05 –14.11

FÖRHÖR

Utskrift av dialogförhör

js: Det kommer att gå till så att jag spelar in vad som sägs. me: Jaha. js: Då befinner vi oss i förhörsrummet, arresten Kronoberg, och det är den 10 december 2010 och med mig här har jag misstänkt Mats Emanuelsson, 44 år gammal. Det stämmer, eller hur? me: Ja. js: Och du går med på att det här förhöret hålls utan advokat? me: Ehh, vad innebär det? js: Det är inga konstigheter. Du kommer att komma härifrån mycket fortare om vi slipper kontakta tingsrätten, som sen ska få tag på en advokat, som sen ska ha tid att komma hit. Jag säger så här, ska du ha advokat så kan jag inte lova att det här förhöret blir av vare sig i dag eller i morgon. Och då blir du sittande här i väntan på det. me: Men … jag får panik av att sitta inlåst. Jag har varit kidnappad en gång, visste du det? js: Nej, det kände jag inte till. Vad hände? me: Människorov, de spikade in mig i en låda. Det var för fem år sen ungefär. Jag klarar inte sånt här … Jag har gått hos psykolog på grund av min klaustrofobi, jag måste komma härifrån så fort som möjligt. js: Men då tycker jag att vi i alla fall börjar utan advokat, och om du känner att du vill avbryta så gör vi det. me: Ja, så måste vi göra. Jag måste bort från det här stället. js: Då vill jag börja med att delge dig misstanken. Du är alltså misstänkt för medhjälp till narkotikabrott i förrgår i Gamla 18

stan genom att tillsammans och i samförstånd med Sebastian Petrovic, eller Sebbe som vi anser att han kallas, hantera en okänd mängd narkotika. Förstår du? me: Narkotikabrott? js: Ja, det är misstanken. me: Är du säker? js: Helt säker. Borde jag inte vara det? me: Finns det några andra misstankar? js: Det kan jag inte gå in på i nuläget. Däremot vill jag ha din inställning till misstanken. me: Jag har inte med det där att göra. js: Du förnekar alltså brott? me: Ja, självklart. js: Då har jag några frågor som jag tänker ställa. me: Okej. js: Vad gjorde du i Gamla stan egentligen? me: Inget speciellt, jag var bara där. js: Känner du Sebastian Petrovic? me: Jag har ingen kommentar till det. js: Vet du vem han är? me: Ingen kommentar. Men är han gripen? js: Du vill inte kommentera om du känner honom, men du undrar om han är gripen? me: Ja. js: Då kan jag informera dig, eftersom det ändå skulle bli offentligt om han måste häktas, att han inte är gripen, han är på fri fot. Men jag har fler frågor till dig. me: Jaha. js: Är Range Rovern med registreringsnummer MGF 445 din? me: Det har jag ingen kommentar till. js: Vet du vem Sebbe träffade i Gamla stan? me: Ingen kommentar. js: Vet du vad hans ärende där var?

19

me: Ingen kommentar. js: Du har inga kommentarer till nånting? me: Nej, egentligen inte. Som jag sa, jag har inte med det där att göra. Jag vet inte varför jag sitter här. Jag måste bara ut, mitt huvud sprängs inifrån … js: Du var inblandad i incidenten i förrgår. me: Jag vet ingenting. Det där är inte min värld, narkotika­ brott … js: Nej, jag förstår det. Jag är också förvånad, om jag ska vara helt ärlig. Vi får kanske göra det här på ett annat sätt då. Vänta här, jag stänger av bandspelaren, så kan vi ta en liten paus.

Förhöret avslutat kl. 14.11.

PROMEMORIA 1 Utskrift av dialog

js: Bandspelaren är avstängd, så nu är det inget formellt förhör längre. Jag kallar det här för samtal. Det är bara mellan dig och mig. m: Vad betyder det? js: Det betyder att vi kan vara friare i vad vi säger till varandra. Jag rapporterar inte det här till nån, om du inte vill.

Och jag ska vara rak med dig, Mats, jag har tagit reda på lite om dig. Du har två barn, du har haft ett helt vanligt jobb, och det stämmer att du blev kidnappad för några år sen, det måste ha varit hemskt. Du ska inte sitta på ett sånt här ställe. m: Kan du inte bara släppa mig då? Jag har suttit här två dagar snart. Jag är traumatiserad sen tidigare. Jag har varit med om för mycket skit. Snälla, jag ber dig. Jag mår riktigt dåligt här inne. js: Men du måste förstå att det här handlar om narkotikabrott. Vi har använt hemliga tvångsmedel mot vissa personer i den här utredningen, inte mot dig, men mot andra. m: Vad menas med det?

20

js: Hemlig rumsavlyssning, telefonavlyssning, spaning. Vi har robust bevisning. Du kommer att bli dömd för det här, det kan jag säga med säkerhet. Du får minst tio år på anstalt. Och jag tror inte att ett fängelse heller är rätt plats för dig. m: Alltså … (ljud av gråt) … jag kan inte sitta här … det har pågått i flera år. js: Du kommer först att hamna ett antal år på Kumla, Sveriges tyngsta anstalt, och du förstår ju själv vad som händer såna som dig där, det är inte roligt för mjukisar … m: Men … men … (ohörbart). js: Jag förstår. Det kan inte vara lätt, det här. Vänta lite så ska jag hämta servetter. m: (Ohörbart.) js: Varsågod. m: Tack … (ljud av snyftningar). js: Jag förstår att det känns för jävligt, men jag är en tydligheternas man. Så här ligger det till, jag har ett erbjudande till dig. Det är lite utanför boxen, men jag tycker som sagt inte att du passar in här. m: Snälla, berätta. Jag gör vad som helst. js: Det är ganska enkelt. Vi har förstått att du har haft omfattande kontakter med vissa personer som vi är intresserade av, det har vi både sett och hört, om jag säger som så. Så jag vill veta allt om dem, jag vill veta allt vad ni har haft för er. Och om du kan hjälpa mig med det, så lovar jag att jag håller det på det här planet. Utanför förhör, utanför inspelningar, åklagare och advokater. Ditt namn kommer inte att förekomma nånstans. Och då kan jag också i gengäld hjälpa dig. m: Blir jag släppt? js: Om du går med på det här släpper jag dig och kommer inte att gå vidare mot dig. Vi gör en deal, du och jag, förstår du vad jag menar? m: Jag vet inte …

21

js: Fundera på saken. Väg in olika alternativ. Åtta, tio år på Kumla visavi att prata några timmar med mig. m: Det kan bli konstigt … det är farligt. Tro mig, jag har varit med om mycket. js: Ja, jag misstänkte det. Men du är inte en del av buset, du är normal. Och om du går med på mitt förslag så måste det vara ditt eget beslut. Jag kan aldrig tvinga dig att samarbeta. Men jag kan ordna de garantier du behöver. m: Men mina barn? js: Alltså, jag kommer bara att använda det du säger som underlag för vidare utredning, du kommer aldrig att behöva vittna eller namnges på nåt sätt. Du kommer att gå under ett alias, »Marina«, som bara jag känner till. Hundraprocentig sekretess. Du ska inte behöva oroa dig vare sig för dig själv eller för dina barn. Men vi kan ta en paus, jag går ut en stund, så får du tänka efter. m: Ja, kanske. js: Bra. Glöm bara inte, tio år minst. Kumla. Eller några timmars enkla samtal med mig.

2 De hade alla suttit och småpratat i de sammetsklädda fåtöljerna och sofforna. Emelie kände några av juristerna sedan tidigare, vissa hade hon pluggat med, andra hade hon träffat på Advokatsamfundets kurser, en var till och med hennes kollega på byrån.

Men under trevligheten fanns en anspänning. Så klart: en efter en ropades de in till examinatorerna och censorerna. De hade fått placera sina mobiltelefoner i små plastpåsar på ett bord i början av korridoren. Det enda som tilläts var papper, penna och pärmen med de advokatetiska reglerna och disciplinnämndens avgöranden.

För det var dags nu: hon skulle snart kallas till sin examination. Den muntliga tentamen som skulle visa om hon kunde bli advokat eller inte.

Alla studier fram till nu hade mer eller mindre varit en resa mot det här 22

målet. Tolv år i grundskolan och gymnasiet med efterföljande pluggår i Paris – där hon förvisso mest festat i Bastille-området men också lärt sig flytande franska. Sedan tre och ett halvt år på juristlinjen fram till juris kandidatexamen. Och slutligen: arbetet som biträdande jurist i drygt tre år på Leijons advokatbyrå. Under tiden hade hon genomgått Advokatsamfundets kurser i etik och de yrkesmässiga regleringarna.

Samtidigt hade hon samlat in alla referenser hon skulle komma att behöva. Det var inte direkt som när man sökte ett vanligt jobb och angav kontaktuppgifterna till sina två favoritchefer. Nej, ­Sveriges advokatsamfund ville ha namn och adress på alla motparts­jurister och domare man mött genom hela karriären samt en redogörelse för i vilket sammanhang det skett. För Emelie hade det i och för sig inte varit alltför omfattande, det var i princip alltid delägare som frontade i de ärenden hon satt i. Men det handlade ändå om över tjugo personer.

Alla skulle kontaktas av Samfundet, och alla skulle ge sin synpunkt på om hon var värdig att inträda i deras heliga gemak.

Och nu i dag: slutprovet. Klarade hon det här, skulle resten vara formalia. Då skulle hon snart kunna titulera sig advokat. »Emelie Jansson«, ropade en röst från korridoren.

Det var hennes tur.

Examinatorn räckte över ett enkelt A4 med text. Nu hade hon tjugo minuter på sig att fundera över frågeställningarna och förbereda sig för sin presentation och examinatorns utfrågning. Hon gick in i ett separat rum med gröna tapeter, endast möblerat med ett ek­skrivbord och en skrivbordsstol. På väggen hängde ett koppar­ stick som föreställde någon gammal domstol. Hon ögnade igenom den första punkten.

FRÅGA A Resonera om de spörsmål av etisk och yrkesteknisk natur som uppkommer i de situationer som framgår av redogörelsen nedan.

Den engelska affärsmannen mr Sheffield har tagit kontakt med advokat­ firman Vipps och bett om hjälp vid förvärvet av ett fastighetskomplex i Göteborg.

23

Mr Sheffield berättar för advokat Mia Martinsson att han för ca tio år sedan hade hjälp av advokatfirman. Det var då den tidigare delägaren Sune Storm som hjälpte honom i ett komplicerat ärende. Mr Sheffield säger att »han faktiskt känner sig som klient på byrån och förväntar sig behandling därefter.« Efter några veckor av korrespondens med mr Sheffield börjar Mia bli lite fundersam över vem mr Sheffield egentligen är. Han vill inte ha någon som helst bankfinansiering och vill överföra hela köpeskillingen, 220 miljoner kronor, till ett klientmedelskonto på advokatfirman. Överföringen sker dock inte från mr Sheffields konto i Storbritannien utan från ett bolag med säte i Brittiska Jungfruöarna.

Emelie strök under några ord i uppgiften och tog upp regelhäftet, men hon lade snabbt ner det igen. Innan hon började bläddra efter klausuler måste hon tänka själv. Identifiera frågeställningarna. De etiska fallgroparna.

Borde inte byrån och advokaten ha gjort någon kontroll av ­klienten? Tagit en kopia på en identitetshandling, gjort en sökning i byråns jävshanteringsdatabas? Var verkligen mr Sheffield att anse som klient på byrån bara för att han hade varit det för tio år sedan?

När uppstod egentligen ett klientförhållande? Och hur var det med Finansinspektionens regler för kontroll och hinder av penningtvätt?

Hon började anteckna i sitt kollegieblock.

Det knackade på dörren: tiden var ute. De tjugo minuterna hade gått snabbare än hon trott. Hon hade betat av frågorna, fyra liknan­ de situationer som den om advokat Martinsson och mr Sheffield.

Alla innehöll olika problemområden. Byrågemenskap, hantering av vittnen, styrelsefrågor. Jäv.

Examinatorn var en advokat i sextioårsåldern med nästan overk­ ligt vältrimmad mustasch och censorn, som antagligen var tio år yngre, försökte se ut som om hon var tjugo. De var formellt klädda: han i mörkblå kostym och slips, hon i vinröd dräkt. »Så, vi kan väl börja med advokat Mia Martinsson. Hur bör hon agera?« frågade examinatorn.

24

Det var för tre veckor sedan.

I dag satt Emelie på byrån. Hon borde jobba, men koncentra­ tionen var någon annanstans. När som helst skulle de höra av sig.

Telefonen ringde. »Hej, det är mamma.« »Hej.« »Hur är det med dig?« »Jag trodde att det var nån annan som ringde. Jag kommer att få veta i dag.« »Vadå? Nåt på jobbet?« »Det kan man säga. Om jag har klarat provet och min ansökan gått igenom. Ifall jag blir advokat.« »Nämen vad kul. Grattis. Får du löneförhöjning då?« »Jag har ju inte fått svar än. Och nån högre lön blir det nog inte, på den här byrån betyder det inte så mycket. Att vara advokat har formellt mest värde för dem som sysslar med brottmål, då kan de bli förordnade som försvarare och så där. För mig har det egentligen mest en symbolisk betydelse. Jag blir så att säga fullfjädrad.« »Jamen, det blir ju ändå spännande.« Emelie hörde på rösten att något inte var bra. »Hur är det med er då?« »Så där.« Mamma talade långsammare. »Jag har knappt sett till pappa på tre dagar.« »Som förr?« »Ja, som förr. Han dråsar in mitt i natten och häromdagen kom han inte ens hem. Kan du inte komma ner till oss i helgen?« »Er?« »Ja, oss.« »Men kommer pappa att vara där då?« Det blev tyst i luren.

Det var så Emelies värld hade sett ut under hela hennes uppväxt.

Pappas perioder med spriten. Hon hade inte helt förstått det f­ örrän hon flyttat hemifrån, läste på universitetet i Stockholm och verkligen börjat tänka. Men hon visste hur han kunde vara. Hur hon själv kunde vara.

25