9789177015932

Genomskinliga ting

Vladimir Nabokov

GENOMSK I N LIGA T I NG Översättning av Aris Fioretos

6

1 H ä r är den person jag vill ha. Hallå, person! Hör mig inte.

Om framtiden existerade konkret och individuellt som ­något som kunde uppfattas av en bättre hjärna, vore det förflutna möjligen inte lika förföriskt: dess anspråk skulle uppvägas av framtidens. En person skulle då kunna stå grensle över mittpartiet och betrakta det ena eller andra föremålet.

Det vore kul.

Men framtiden äger ingen sådan realitet (som det föreställda förflutna eller det varseblivna nuet gör); framtiden är bara en ett talesätt, ett tankespöke.

Hallå, person! Vad är det, dra inte i mig. Jag stör honom inte. Å, låt gå då. Hallå, person… (Sista gången med mycket låg röst.)

När vi koncentrerar oss på ett materiellt föremål var det än råkar befinna sig, kan blotta akten av uppmärksamhet leda till att vi ofrivilligt försjunker i detta föremåls historia. Nybörjare måste lära sig skumma materian om de vill att den skall förbli på exakt nivå med ögonblicket. Genomskinliga ting, genom vilka det förflutna skimrar!

Tillverkade föremål eller naturliga ting, som i sig själva är overksamma men ofta tas i bruk av det vårdslösa livet (du tänker med rätta på stenen på en sluttning, över vilken en mängd smådjur kilat under loppet av oräkneliga säsonger), är särskilt svåra att hålla i ytligt fokus: nybörjare faller genom ytan, lyckligt hummande för sig själva, och ägnar sig snart med barnslig hängivenhet åt den här stenens historia eller den där hedens. Jag skall förklara. Naturliga och påhittade ämnen täcks av en tunn lasyr av omedelbar verklighet, och den som vill förbli i nuet, med nuet, nu, får vara så snäll och inte bryta 7

ytspänningen. Annars kommer den oerfarne undergöraren upptäcka att han inte längre går på vattnet, utan lodrät sjunker ned bland stirrande fiskar. Mer om ett ögonblick.

8

2 N ä r vår person, Hugh Person (en förvrängning av »Peterson« och av somliga uttalat »Parson«), lirkade ut sin kantiga kroppshydda ur taxin som fört honom från Trux till denna sjabbiga kurort uppe i bergen, och medan han ännu duckade med huvudet i en glipa avsedd för utstigande dvärgar, höjde han ögonbrynen – inte för att tacka för den hjälpsamma gest som föraren som öppnat dörren åt honom just antytt, utan för att jämföra anblicken av hotell Ascot (Ascot!) med ett åtta år gammalt minne, en femtedel av hans liv, tyngt av sorg. Den gräsliga byggnaden i grå sten och brunt trä hade körsbärsröda fönsterluckor (alla var inte stängda) som han genom något mnemo-optiskt trick mindes som äppelgröna. Trappan upp till verandan flankerades av elektriska kusklampor som hängde på ett par järnstolpar. En betjänt i förkläde kom trippande nedför trapporna för att ta de båda väskorna och skokartongen ­(under ena armen) som föraren påpassligt hade avlägsnat ur det gapan­de bagageutrymmet. Person betalar påpasslige föraren.

Den oigenkännliga hallen var utan tvivel lika eländig som alltid.

Medan han skrev in sig och överlämnade passet vid disken frågade han på franska, engelska, tyska och åter på engelska huruvida gamle Kronig, direktören vars feta ansikte och falska jovialitet han mindes så klart, fortfarande fanns i faggorna.

Receptionisten ( blond hårknut, vacker nacke) sade nej, monsieur Kronig hade lämnat stället för att bli föreståndare – kan ni tänka er – för Fantastic i Blur (lät det som). Ett gräsgrönt, himmelsblått vykort med gäster i vilstolar togs fram som illustration eller bevis. Överskriften var avfattad på tre språk, varav endast den tyska var idiomatisk. Den engelska löd: 9

Lying Lawn, »liggande« eller »ljugande gräsmatta«, och som av en tanke hade det bedrägliga perspektivet förlänat gräsmattan groteska proportioner. »Han avled förra året«, tillade flickan (som en face inte likna­ de Armande det minsta) och utplånade allt intresse som en fotokrom av Majestic i Chur hade kunnat erbjuda. »Så det finns ingen som minns mig?« »Beklagar«, sade hon i hans framlidna hustrus brukliga ton.

Hon beklagade också att hon, eftersom han inte kunde säga vilket rum på tredje våningen som han bott på, inte kunde ge honom det, särskilt som våningen var fullbokad. Med handen mot pannan sade Person att rummet låg någonstans i mitten av trehundra och vette österut, solen hade välkomnat honom på mattan framför sängen, trots att rummet praktiskt taget saknade utsikt. Han ville verkligen ha det, men enligt lag måste liggare förstöras när en direktör, till och med en före detta direktör, gjorde vad Kronig hade gjort (självmord var väl ett slags fusk med redovisningen, kan tänka). Receptionistens assistent, en vacker, svartklädd yngling med finnar på haka och hals, tog med Person till ett rum på fjärde våningen och stirrade hela tiden med en tevetittares upptagenhet på den tomma, blåtonade vägg som gled nedåt, medan den inte mindre hänryckta hisspegeln mittemot under några få upplysta ögonblick reflekte­rade herren från Massachusetts som hade ett avlångt, magert och dystert ansikte, med en aningen framåtskjutande haka och ett par symmetriska rynkor som ramade in munnen i vad som skulle ha utgjort ett skrovligt, hästaktigt, bergsklättrar­ aktigt arrangemang, om inte hans melankoliska hopsjunkenhet motsagt varenda tum av hans fantastiska majestät.

Fönstret vette förvisso österut, men där fanns definitivt en vy: närmare bestämt av en jättelik krater fylld med grävskopor (tysta lördag eftermiddag och hela söndagen).

Betjänten med äppelgrönt förkläde kom med väskorna och en kartong med »Fit« tryckt på omslagspapperet, varefter P ­ erson lämnades ensam. Han visste att hotellet var gammal­modigt, 10

men detta gick till överdrift. Trots att hans belle ­chambre au quatrième var för stort för en gäst (fast alltför trångt för en grupp), saknade det all bekvämlighet. Han mindes att det lägre belägna rum där han, en stor man på trettiotvå, hade gråtit oftare och bittrare än någonsin i sin ledsamma barndom också hade varit fult, men det hade åtminstone inte varit så vräkigt och belamrat som hans nya boning. Sängen var rena mardrömmen. »Badrummet« innehöll en bidé (rymlig nog för en sittande cirkuselefant), men inget badkar. Toalettsitsen vägrade att förbli uppfälld. Kranen protesterade, släppte loss en stark stråle med rostigt vatten innan den lugnade sig och frambringade sitt beskedliga, normala innehåll – som aldrig uppskattas nog, som är ett flödande mysterium och, ja, ja, som förtjänar ett monument, en svalkande nisch! Efter att ha lämnat den bedrövliga toaletten stängde Hugh dörren försiktigt efter sig, men likt ett dumt husdjur gnällde den och följde honom in i rummet. Låt oss nu illustrera våra svårigheter.

11

3 N ä r han letade efter en byrå att lägga sina saker i såg Hugh Person, som var en ordentlig herre, att den mellersta lådan i ett gammalt skrivbord, som förvisats till ett mörkt hörn av rummet och där bar upp en lampa som saknade såväl glödlampa som skärm och liknade skrovet av ett trasigt paraply, att denna låda inte skjutits in ordentligt av invånaren eller betjänten (faktiskt ingendera) som sist kontrollerat om den var tom (vilket ingen hade). Min gode Hugh försökte vicka in lådan; först vägrade den att röra sig, men därefter, som motsträvigt svar på ett tillfälligt ryck (som drog nytta av flera puffars samlade energi), for den ut och uppenbarade en penna. Denna betraktade han kort innan han åter lade tillbaka den.

Det var ingen sexkantig skönhet av enträ från Virginia eller afrikansk ceder med tillverkarens namn tryckt i silverfolie, utan ett betydligt alldagligare, runt, tekniskt sett ansiktslöst gammalt föremål av billig furu i en sjaskig lila nyans. Den hade förlagts tio år tidigare av en snickare som aldrig avslutat sin granskning, för att inte tala om lagning av det gamla skrivbordet, och som givit sig av för att hämta ett verktyg som han aldrig hittat. Nu kommer akten av uppmärksamhet.

Pennan hade i snickarverkstaden och långt före det i by­ skolan nötts ned till två tredjedelar av sin ursprungliga längd.

Den spetsiga ändens nakna trä hade mörknat till en blygrå plommonfärg och smält samman i färgton med den trubbiga spetsens blyerts, vars mörka glans var det enda som numera skilde den från träet. En kniv och en pennvässare av mässing hade grundligt bearbetat pennan och om det vore nödvändigt skulle vi kunna spåra vässningarnas komplicerade öde, rödfärgade på ena sidan och bruna på den andra när de ännu var 12

färska, men nu reducerade till atomer av damm vars vida, vida förskingring är en panik som hämtar andan, men man måste sätta sig över det där, man vänjer sig ganska snabbt (det finns värre fasor). På det hela taget lät den sig vässas med behag, ty den var av gammaldags slag. Om vi går ett antal år tillbaka i tiden (men inte så långt tillbaka som till Shakespeares födelseår, då grafiten upptäcktes) och därefter åter fattar tag i tingets historia i »nuets« riktning, ser vi ytterst finmalen grafit blandas med fuktig lera av unga flickor och gamla män. Denna massa, denna pressade kaviar, placeras i en metallcylinder som försetts med ett blått öga, en safir med ett hål borrat i sig, och genom detta hål pressas kaviaren. Den kommer ut i en sammanhållen, tilltalande liten sträng (se upp för vår lille vän!), som ser ut som om den antagit formen av en daggmasks matsmältningsorgan (men se upp! se upp! avleds inte!). Nu delas den upp i den längd som fordras för dessa särskilda pennor (vi skymtar styckaren, gamle Elias Borrowdale, och är just i färd med att smyga upp för hans underarm på en sidoinspektion, men vi stannar, stannar och drar oss tillbaka, ivriga att identifiera det individuella segmentet). Se hur det bakas, se hur det kokas i fett (här en bild av den ullbeklädda fettgivaren som slaktas, en bild av slaktaren, en bild av herden, en bild av herdens far, en mexikan) och passas in i träet.

Låt oss inte förlora vårt dyrbara stycke blyerts ur sikte när vi nu förbereder träet. Här är trädet! Detta särskilda furuträd!

Det fälls. Endast stammen används, avklädd barken. Vi hör en nyligen uppfunnen motorsåg vina, vi ser timret torka och hyvlas. Här är brädan som kommer att tillhandahålla höljet till den penna som ligger i den grunda lådan (som fortfarande inte stängts). Vi igenkänner dess närvaro i timret på samma sätt som vi igenkänner timret i trädet och trädet i skogen och skogen i den värld som Gud skapade. Vi känner igen denna närvaro tack vare något som står fullständigt klart för oss, men som förblir namnlöst och lika omöjligt att beskriva som ett leende för någon som aldrig sett leende ögon.

13

På så vis utvecklas hela det lilla dramat, från kristalliserat kol och fällt furuträd till detta anspråkslösa redskap, detta genomskinliga ting, i en blinkning. Men den gedigna blyerts­ penna som Hugh Person en kort stund höll i fortsätter tyvärr ändå på något sätt att undfly oss. Men han kommer inte att göra det, å nej.

14

4 D e t t a var hans fjärde besök i Schweiz. Det första hade ägt rum arton år tidigare, när han tillsammans med sin far gjort ett par dagars uppehåll i Trux. Tio år senare, trettiotvå år fyllda, hade han åter besökt den gamla staden vid sjön och framgångsrikt kurtiserat en sentimental rysning, hälften förundran och hälften ånger, genom att besöka deras hotell. En brant gräsmatta och några gamla trappor ledde upp till det från sjönivå, där lokaltåget tagit honom till en intetsägande station. Han mindes hotellets namn, Locquet, eftersom det erinrade om hans mors flicknamn, en fransk-kanadensiska som Person senior skulle överleva med mindre än ett år. Han mindes också att det var dystert och billigt, och stod förfallet intill ett annat, mycket finare hotell, genom vars fönster på rez-de-chaussée man kunde urskilja de bleka bordens spöken och undervattenskypare. Båda hotellen var numera försvunna och i deras ställe reste sig Banque Bleue, en byggnad av stål, putsade ytor, platt glas och krukväxter.

Han hade sovit i en sorts halvhjärtad alkov, avskild från faderns säng genom ett valv och en klädbetjänt. Natten är alltid en jätte, men denna var särdeles hemsk. Hugh hade alltid haft sitt eget rum där hemma, han hatade denna sömnens gemensamma grav, och han hoppades bistert att löftet om skilda rum skulle infrias vid de följande uppehållen på deras schweiziska resa som skimrade framför honom som en färgrik dimma.

Hans far, en man på sextio, kortare än Hugh och dessutom tjockare, hade åldrats på ett osmakligt sätt under sitt nyliga änkemanskap; tillhörigheterna gav ifrån sig en karakteristisk förlukt, svag men omisskännelig, och han stönade och suckade i sömnen, drömde om stora, otympliga block av svärta som 15

måste redas ut och avlägsnas från vägen framför honom, eller över vilka han måste klättra i kvalfyllda poser av kraftlöshet och förtvivlan. I krönikor över den europeiska rundturen, som rekommenderas av familjeläkare till pensionerade gamlingar för att lindra smärtande ensamhet, kan vi inte hitta en enda resa som uppfyllde detta syfte.

Person senior hade alltid haft klumpiga händer, men på ­senare tid tedde det sig rent komiskt när han fumlade efter saker i rummets badvatten, trevade efter den undflyende mate­ rians genomskinliga tvål eller förgäves försökte knyta eller knyta upp de delar av industritillverkade varor som måste dras åt eller snöras upp. Hugh hade ärvt en del av denna klumpighet; nu irriterade honom dess tillfälliga överdrift som en tjatig parodi. På morgonen av änkemannens sista dag i det så kallade Schweiz (det vill säga kort före den händelse som ledde till att allt blev »så kallat« för honom) brottades den gamle stackaren med persiennerna för att inspektera vädret, lyckades nätt och jämnt få en glimt av en våt trottoar innan persiennen åter föll ned i en skallrande lavin, och bestämde sig för att ta paraplyet.

Det var illa hopfällt, varför han sökte förbättra dess tillstånd.

Först såg Hugh på i äcklad tystnad, med vidgade och skälvande näsborrar. Avskyn var oförtjänt, eftersom det existerar många saker, från levande celler till döda stjärnor, som av och till genomgår små missöden i anonyma användares inte alltid så dugliga eller omsorgsfulla händer. De svarta slagen veks slarvigt och måste göras om, och när flärpens ögla var redo att användas (en liten men gripbar cirkel mellan finger och tumme) hade knappen försvunnit bland rummets veck och fåror. Efter att ha betraktat detta inkompetenta fumlande en stund vred Hugh paraplyet ur faderns händer så abrupt att den gamle fortsatte att knåda luften ett ögonblick innan han svarade på sonens plötsliga ohövlighet med ett ömt, ursäktande leende. Fortfarande utan att säga ett ord vek Hugh häftigt ihop och knäppte paraplyet – som sanningen att säga knappt fick en bättre form än den fadern slutligen hade givit det.

16

Vilka var deras planer för dagen? De skulle äta frukost på samma ställe som de ätit middag kvällen före, varefter de skulle handla lite och titta på en mängd sevärdheter. Ett lokalt naturmirakel, Tara-katarakten, hade målats på toalettdörren i korridoren, och även reproducerats på ett jättelikt fotografi i lobbyn.

Dr Person gick till disken för att med sedvanlig omständlighet fråga om det kommit någon post (inte för att han väntade sig någon). Efter kort letande dök ett telegram till en fru Parson upp, men inget till honom (förutom den kvävda chocken över en ofullbordad slump). Ett hoprullat måttband råkade ligga intill hans armbåge, och han började linda det runt sin tjocka midja, varvid han tappade änden flera gånger och samtidigt förklarade för den dystre portiern att han tänkte handla ett par sommarbyxor i staden och önskade gå omsorgsfullt tillväga.

Denna harang var så motbjudande att Hugh började gå mot utgången innan det grå bandet ens hade rullats ihop igen.

17

5 E f t e r frukost fann de en affär som såg bra ut. Confections.

Notre vente triomphale de soldes. Vårt triumfartat sålda vindfälle, översatte fadern som korrigerades av Hugh med trött förakt. En korg med vikta skjortor stod på en järntrefot utanför fönstret, oskyddad mot regnet som nu hade tilltagit. Det hördes rullande åska. Låt oss titta in här, sade dr Person nervöst, vars rädsla för elektriska stormar utgjorde ännu en källa till irritation för sonen.

Denna morgon råkade Irma, ett missmodigt och bekymrat butiksbiträde, vara ensam ansvarig för den sjabbiga klädaffär som Hugh motvilligt följde fadern in i. Hennes två medarbetare, ett gift par, hade just lagts in på sjukhus efter en eldsvåda i deras lilla lägenhet, chefen var bortrest på affärer och det var fler kunder än vanligt en torsdag. För tillfället hjälpte hon tre äldre kvinnor (del av en busslast från London) att bestämma sig och beskrev samtidigt för en annan person, en tysk blondin i svart, hur hon skulle hitta till ett ställe som tog passfoton.

Var och en av de äldre kvinnorna spred i tur och ordning samma blommönstrade klänning över bröstet, och dr Person översatte ivrigt deras cockney-kackel till dålig franska. Kvinnan i sorg återvände för att hämta ett paket som hon glömt.

Fler ­klänningar lyfte vingarna, fler prislappar sneglades på.

Ytter­ligare en kund trädde in med två småflickor. Däremellan frågade dr Person om ett par byxor. Han fick några stycken att prova i ett angränsande omklädningsbås; och Hugh slank ut ur affären.

Han strövade mållöst omkring och sökte av och till skydd under olika arkitektoniska arrangemang, ty lokaltidningen i denna regniga stad väsnades förgäves om att gallerior måste 18

byggas i centrum. Hugh inspekterade föremålen i en souvenir­ affär. Han tilltalades av en grön statyett av en kvinnlig skidåkare, tillverkad i ett material han inte förmådde identifiera genom skyltfönstret (det rörde sig om »alabasterette«, imitations­ aragonit, karvat och målat i fängelset i Grumbel av en homosexuell fånge, den medfarne Armand Rave, som hade strypt sin pojkväns incestuösa syster). Och hur var det med kammen i ett etui av äkta läder, ja, hur var det, hur var det med den – å, den skulle omgående fulas till och det skulle ta en timmes tid att avlägsna smutsen mellan taggarna med hjälp av ett av de små bladen på pennkniven där, som oblygt visade upp sina styva inälvor. Ett fint armbandsur med bilden av en hund på urtavlan, bara tjugotvå francs. Eller skulle man köpa (åt sin rumskamrat på college) det där träfatet med ett vitt kors på mitten, omgivet av samtliga tjugotvå kantoner? Hugh var också tjugotvå och hade alltid plågats av slumpartade symboler.

En dingdong-bjällra och ett blinkande rödljus vid järnvägskorsningen tillkännagav en förestående händelse: obevekligen sänkte sig bommen.

Dess bruna gardin var endast halvt undandragen och avslöjade de eleganta benen, klädda i genomskinligt svart, på en kvinna som satt där inne. Vi har fruktansvärt bråttom att återskapa detta ögonblick! Gardinen till ett trottoarbås med en sorts pianostol, för den korte eller långe, samt en myntmaskin som tillät en att ta ett foto för pass eller för nöjets skull. Hugh såg först på benen och sedan på båsets skylt. Den maskulina ändelsen och frånvaron av akut accent gjorde den oavsiktliga ordleken bristfällig: hotos 3 P oses

Medan han, som fortfarande var oskuld, föreställde sig dessa vågade kroppsställningar ägde en dubbel händelse rum: å­ skan 19

från ett expresståg dundrade förbi och magnesiumblixtar explo­derade i båset. Blondinen i svart, som på intet sätt av­ rättats i elektriska stolen, trädde ut medan hon slöt handväskan.

Oavsett vilken begravning hon ville minnas med en bild av fager skönhet som för tillfället höljts i sorgflor, så hade den inget att göra med en tredje händelse som samtidigt ägde rum dörren intill.

Man borde följa efter kvinnan, det vore en god lektion – följa efter henne i stället för att gå och gapa över ett vattenfall: en god lektion för den gamle mannen. Med en ed och en suck gick Hugh tillbaka i sina fotspår, vilket en gång i tiden var en välskött metafor, och återvände till affären. Senare berättade Irma för sina grannar att hon varit säker på att herren hade gått med sonen, för till en början kunde hon inte förstå vad den senare sade trots hans flytande franska. När hon gjorde det skrattade hon åt sin egen dumhet, ledde Hugh raskt till provrummet och drog ännu hjärtligt skrattande undan det inte bruna utan gröna skynket med vad som i efterhand tedde sig som en dramatisk gest. Spatial oordning och rumsliga rubbningar har alltid haft sin komiska sida, och få saker är roligare än tre par byxor som trasslat ihop sig i en frusen dans på golvet – bruna fritidsbyxor, blå jeans, gamla byxor av grå flanell. Klumpige Person senior hade försökt köra en skodd fot genom ett trångt byxbens sicksackande när han känt huvudet fyllas av rytande rödhet. Han dog innan han nådde golvet, som om han föll från hög höjd, och nu låg han på rygg med ena armen utsträckt och hatt och paraply utom räckhåll i den höga spegeln.

20

6 D e n n e Henry Emery Person, vår Persons far, kunde beskrivas som en välmenande och allvarlig, älskvärd liten man eller som en bedrövlig bluff, beroende på hur ljuset faller och iakttagarens position. En hel del handvridande sker i ångerns mörker, i det irreparablas fängelsehåla. Även om en skolpojke vore lika stark som Bostonstryparen – visa oss dina händer, Hugh –, klarar han inte av sina vänner då dessa fäller grymma kommentarer om fadern. Efter två tre klumpiga bråk med de värsta av dem intog han en klokare och elakare attityd, ett fåordigt halvsamtycke, vilket skrämde honom när han senare i livet drog sig till minnes denna tid; men genom en samvetets sällsamma vändning lugnades han av insikten om sin egen fasa, eftersom denna visade att han inte helt och hållet varit ett monster. Nu tvingades han göra något åt ett antal hågkomna ovänligheter som han gjort sig skyldig till intill denna dag; de måste städas undan lika smärtsamt som löständerna och glasögonen som myndigheterna givit honom i en pappers­ påse. Den enda släkting som han lyckades uppbringa, en onkel i Scranton, rådde honom över oceanen att låta kroppen kremeras utomlands i stället för att fraktas hem; det mindre rekommenderade sättet visade sig i många avseenden faktiskt lättare, främst därför att det tillät Hugh att göra sig av med det fasansfulla objektet praktiskt taget omgående.

Alla var mycket hjälpsamma. Särskilt tack till Harold Hall, amerikansk konsul i Schweiz, som stödde vår stackars vän på alla tänkbara sätt.

Av de båda sinnesrörelser som unge Hugh upplevde var den ena allmän, den andra särskild. Den allmänna känslan av frihet kom först, som en stor bris, extatisk och ren, och 21

blåste bort mycket av livets röta. Mera specifikt gladdes han över upptäckten av tretusen dollar i faderns slitna men trinda plånbok. Likt många unga män med mörkt geni som i en bunt sedlar igenkänner de omedelbara nöjenas påtagliga fasthet hade han inget praktiskt sinnelag, ingen ambition att tjäna mer pengar och inga skrupler över tillvarons framtidsmöjligheter (dessa visade sig försumbara då det framkom att kontanterna utgjorde mer än en tiondel av det faktiska arvet). Samma dag flyttade han till ett betydligt bättre boende i Genève, åt homard à l’américaine till middag och gick ut för att leta rätt på sin första hora i en gränd bakom hotellet.

Av såväl optiska som animaliska skäl är den sexuella kärleken mindre genomskinlig än många andra betydligt mer komplicerade saker. Man vet dock att Hugh hade uppvaktat en trettioåttaårig mor och hennes sextonåriga dotter i sin hemstad, men varit impotent med den förra och inte djärv nog med den senare. Här har vi att göra med ett banalt fall av utdragen erotisk klåda, av en ensam praktik för dess brukliga tillfredsställande, och med minnesvärda drömmar. Flickan han gick fram till var knubbig, men hade ett ljuvt, blekt, vulgärt ansikte med italienska ögon. Hon tog honom till en av de bättre bäddarna på ett fasansfullt gammalt pensionat – till det precisa »nummer« faktiskt, där en rysk romanförfattare för nittioen, nittiotvå, nästan nittiotre år sedan hade vistats under sin färd till Italien. Sängen – som var en annan och hade mässingsknoppar – bäddades, obäddades, täcktes av en bonjour, bäddades åter; det låg en halvt uppslagen, grönrutig resväska på den och bonjouren hade kastats över axlarna på den nattskjortade, mörkrufsige resenär med bar nacke som vi skymtar just då han funderar över vad han skall plocka upp ur väskan (som han skall skicka i förväg med postvagnen) och flytta över till ryggsäcken (vilken han själv tänker bära över bergen till den italienska gränsen). Han förväntar sig att hans vän Kandidatov, konstnären, i vilket ögonblick som helst skall anlända och göra honom sällskap på utflykten, en av de 22

muntra turer som romantiker till och med hänger sig åt under duggande dagar i augusti; det regnade rentav mer vid denna obekväma tid; hans kängor är fortfarande våta efter en femton kilometer lång vandring till närmaste kasino. De står utanför dörren omgivna av en aura av förvisning, och han har lindat fötterna med flera lager av tyskspråkigt tidningspapper, ett språk som han händelsevis tycker är lättare att läsa än franska.

Det stora problemet i detta ögonblick är huruvida han skall anförtro manuskripten som han håller i handen åt ryggsäcken eller posta dem: det rör sig om brevutkast, en ofärdig novell i en rysk anteckningsbok bunden i svart tyg, delar av en filosofisk essä i en blå mapp som införskaffats i Genève och de lösa bladen till en rudimentär roman med den provisoriska titeln Faust i Moskva. När han sitter vid bordet, exakt detsamma på vilket Persons hora släppt ned sin handväska, syns så att säga genom denna väska första sidan av Faust-historien med energiska strykningar och ostädade inskott i lila, svart och reptilgrönt bläck. Han fascineras av anblicken av sin handstil; kaoset på sidan är ordning i hans ögon, fläckarna är bilder, marginalanteckningarna vingar. I stället för att sortera pappren korkar han upp sitt portabla bläckhorn och flyttar närmare bordet med pennan i hand. Men i detta ögonblick hörs ett muntert bankande på dörren. Dörren far upp och stängs åter.

Hugh Person följde sin tillfälliga flicka nedför en lång brant trappa och till hennes favoritgathörn där de skildes åt på många år. Han hade hoppats att hon skulle behålla honom till morgonen – och sålunda bespara honom en natt på hotellet, med den döde fadern närvarande i varje mörkt hörn av ensamheten; men när hon insåg att han ville stanna missförstod hon hans plan, sade brutalt att det skulle ta alldeles för lång tid för en så dålig aktör att komma i form igen och föste ut honom. Det var emellertid inte något spöke som hindrade honom från att somna, utan kvalmigheten. Han slog upp båda sidofönstren på vid gavel; de vette mot en parkeringsplats fyra våningar ned; den tunna linsen därovan var alltför glåmig för att lysa upp 23

taken på husen som ledde ned mot den osynliga sjön; ljuset från ett garage pekade ut stegen på en ödslig trappa som ledde in ett kaos av skuggor; allt var mycket dystert och avlägset, och vår akrofobiske Person kände tyngdkraften bjuda honom att sälla sig till natten och fadern. Han hade gått i sömnen många gånger som naken pojke, men familjära omgivningar hade skyddat honom tills den underliga sjukdomen slutligen bedarrat. I natt, på översta våningen av ett främmande hotell, saknade han allt skydd. Han stängde fönstren och satt i en fåtölj till gryningen.

24

7 I s i n ungdoms nätter, då Hugh led av anfall av somnambulism, brukade han lämna sitt rum kramande en kudde och gå nedför trapporna. Han mindes att han vaknat på underliga ställen, på källartrappan eller bland galoscherna och regnrockarna i garderoben i hallen, och även om pojken inte var överdrivet rädd för dessa barfotaturer gillade han inte »att bete sig som ett spöke« och bad om att låsas in på sitt rum. Inte heller detta hjälpte dock, eftersom han kravlade ut genom fönstret på det sluttande taket till en pelargång som ledde bort till skolans sovsalar. Första gången väcktes han av kylan från takets skiffer­ plattor under fotsulorna, och återvände till sitt mörka näste genom att undvika stolar och ting snarare med örat än något annat. En åldrad och enfaldig doktor rådde föräldrarna att täcka golvet runt sängen med våta handdukar och placera vattenbaljor på strategiska ställen, men den enda följden av detta blev att Hugh efter att ha kringgått samtliga hinder i sin magiska sömn fann sig skälvande vid foten av skorstenen och med skolans katt till sällskap. Kort efter denna utflykt blev de spökliga anfallen sällsyntare; i tonåren upphörde de praktiskt taget helt. Ett näst sista eko var det underliga fallet då han utkämpat en strid med ett nattduksbord. Det skedde när Hugh gick på college och bodde med en annan student, Jack Moore (inte släkt), i två rum i den nyligen uppförda Snyder Hall. Jack vaknade mitt på natten – efter en slitsam pluggdag – av en brakande explosion som ljöd från andra rummet. Han steg upp för att ta reda på vad det var. I sin sömn hade Hugh inbillat sig att nattduksbordet, en trebent liten historia (som lånats från under telefonen i hallen), utförde en ursinnig krigsdans helt för sig själv, såsom han sett ett liknande föremål göra vid 25

en seans efter att det tillfrågats huruvida en besökande ande (Napoleon) saknade solnedgångarna om våren på St. Helena.

Jack Moore hittade Hugh energiskt framåtlutad från sängen och med båda armarna om det harmlösa objektet i ett löjeväckande försök att få stopp på dess obefintliga rörelser. Böcker, ett askfat, en väckarklocka och en ask med hosttabletter hade trillat ned, det plågade träet knastrade och knarrade i idiotens grepp. Jack Moore tvingade isär de båda. Hugh vände sig tyst om och sov vidare.

26

8 U n d e r de tio år som skulle gå mellan Hugh Persons första och andra resa till Schweiz tjänade han sitt levebröd på de olika trista sätt som är de briljanta unga människors lott som saknar en särskild gåva eller ambition och vänjer sig vid att använda endast en liten del av sina själsförmögenheter till banala uppgifter eller humbug. Vad de gör med den andra, mycket större delen, hur och var deras verkliga tycken och känslor hyses är inget direkt mysterium – det finns inga mysterier numera – men skulle inbegripa förklaringar och avslöjanden som vore alltför sorgliga och fasansfulla att se i ögonen. Ett medvetandes misär bör endast undersökas av experter för experter.

Han kunde multiplicera åttasiffriga tal i huvudet, men förlorade förmågan under några grå, svaga nätter när han som tjugofemåring lades in med en virusinfektion. Han hade publicerat en dikt i en collegetidskrift, en lång, kringirrande historia som började tämligen lovande: Välsignade vare de tre punkterna… Solen statuerade ett himmelskt exempel med sjön…

Han hade författat ett brev till Times i London, som några år senare återtrycktes i antologin Till utgivaren: Sir; ett stycke därav löd: Anakreon dog vid åttiofem kvävd av »vinets skelett« (som en annan jonier uttryckte saken), och en zigenare förutspådde att schackspelaren Alechin skulle dödas av en död tjur i ­Spanien.

27