9789137150192

DAGBOKEN

Översättning Hanna Williamsson

Tidigare utgivning Bridget Jones dagbok 1998, 2014 Samvetets röst 1999 På spaning med Bridget Jones 2000, 2014 Olivia Joules fria fantasier 2004 Bridget Jones. Mad about the boy 2014

Denna bok bygger på krönikor som först publicerades i tidningen The Independent.

Tack till Working Title Films och Universal Pictures.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Bridget Jones’ s Baby: The Diaries Copyright © Helen Fielding 2016 Citatet av D. H. Lawrence på sidan 22 är översatt av Reidar Ekner (Söner och älskande, Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1970) Citatet på sidan 86 är hämtat från Bridget Jones dagbok (Månpocket, 2014, översättning Carla Wiberg) Omslagsfoto © 123rf Svensk omslagsversion Helena Hammarström Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2016 ISBN 978-91-37-15019-2

Till Kevin, Dash och Romy

innehåll prolog 9 Ett omen 11 Dopet 25 Män är som bussar 39 Förklimakteriet 51 Vem är den skyldige? 57 Säga sanningen 63 Känslomässig idioti 81 Familjevärderingar 99 Kaos och oreda 111 Totalt sammanbrott 133 ”Nej” 145 Det stora i det lilla 151 Insikten 157 Återföreningen 169 Hennes Majestät räddar situationen, på sätt och vis 177 Skengravid 185 Det är dags 193 Du har kommit! 199 och slutligen … 203

PROLOG Älskade Billy, Jag har en känsla av att du ändå kommer att få reda på allt det här, så jag tänker att det är bäst att du får höra från din egen mamma hur alltsammans började.

Det här är utdrag från mina dagböcker och lite annat smått och gott från en ganska förvirrad tid.

Jag hoppas att du inte blir chockad. Förhoppningsvis kommer du att vara tillräckligt gammal när du läser detta för att förstå att dina föräldrar bara är människor, och du vet att jag alltid har varit lite lättsinnig.

Saken är den att precis som det finns ett stort glapp mellan hur människor tror att det är meningen att de ska vara och hur de faktiskt är, finns det också ett glapp mellan hur människor förväntar sig att deras liv ska bli och vad som faktiskt händer.

Men om man bara behåller lugnet och håller humöret uppe brukar saker och ting oftast lösa sig – precis som de gjorde för mig. Du är nämligen det bästa som någonsin hänt mig.

Jag är ledsen för det här och för allt annat.

Kram, mamma (Bridget) 9

ETT OMEN

Lördag 24 juni 12:00. Min lägenhet, London. Herregud. Herregud. Är otroligt försenad och bakfull och allt är fullkomligt fruktans– Hurra!

Det ringer! ”Hej älskling, vet du vad?” Det var mamma. ”Vi har just varit på Mavis Enderburys karaokebrunch, och gissa vad? Julie Enderbury har precis fått …”

Man kunde praktiskt taget höra ljudet av tjutande bromsar: det var som att hon varit på väg att säga ordet ”fet” till en kraftigt överviktig person. ”Precis fått vad?” muttrade jag medan jag frenetiskt tryckte in den sista biten getost i munnen, följd av en halv proteinbar för att mildra bakfyllan, samtidigt som jag försökte fiska fram någon sorts outfit som vore det minsta lämplig för ett dop ur röran på sängen. ”Det var inget, älskling!” kvittrade hon. ”Vad har Julie Enderbury precis fått?” Kände mig spyfärdig. ”Ännu större bröst? En ung och vältränad brasiliansk älskare?” ”Inget alls älskling, inget alls. Hon har precis fått sitt tredje barn, men vad jag egentligen ringde för att säga var …”

Grr! Varför GÖR mamma alltid så här? Det är illa nog ändå att den biologiska klockan tickar utan att … ”Varför undviker du att prata om Julie Enderburys tredje barn?” väste jag medan jag tryckte vilt på fjärrkontrollen till 13

teven för att hitta någon form av distraktion. I stället fick jag fram en reklamfilm med en anorektisk tonårsmodell och en bebis som lekte med en rulle toalettpapper. ”Det gör jag inte, älskling”, svarade mamma obesvärat. ”Hur som helst, se på Angelina Jolly. Hon adopterade den där kinesiska bebisen …” ”Maddox var från Kambodja, mamma”, sa jag kallt. Ärligt talat, när hon pratar om kändisar låter det som att hon just haft ett förtroligt samtal med Angelina Jolie på Mavis Enderburys karaokebrunch. ”Poängen är att Angelina adopterade den där bebisen och sedan lade hon vantarna på Brad och fick alla de där andra barnen.” ”Jag tror inte att det var orsaken till att Angelina ’lade vantarna på’ Brad Pitt, mamma. Att få barn är inte det enda viktiga i en kvinnas liv”, sa jag och kämpade för att få på mig en absurd, böljande persikofärgad klänning som jag senast använt på Magdas bröllop. ”Det är rätt inställning, älskling. Och en del människor har underbara liv utan dem! Se bara på Wynn och Ashley Green! De åkte nerför Nilen trettiofyra gånger! Men de var förstås ett par, så …” ”Faktum är att jag för en gångs skull är väldigt lycklig, mamma. Jag är framgångsrik, jag har en ny bil med satellitnavigation och jag är friiii …”, skröt jag medan jag kastade en blick ut genom fönstret. Bisarrt nog fick jag syn på en grupp gravida kvinnor som gick förbi på trottoaren nedanför lägenheten och strök över sina magar. ”Hm. Hur som helst, du kommer inte att tro det, älskling!” ”Vad då?”

Nu hade ytterligare tre gravida kvinnor dykt upp bakom de första. Det här började bli konstigt.

14

”Hon har tackat ja! Drottningen! Hon kommer att avlägga en kunglig visit den 23 mars för att fira Ethelredstenens femtonhundraårsjubileum.” ”Va? Vem? Ethelred?”

En hel skock gravida kvinnor gick nu förbi nere på gatan. ”Du vet? Den där tingesten i byn intill brandposten där Mavis fick parkeringsböter. Den är anglosaxisk”, pladdrade mamma vidare. ”Förresten, ska inte du på dop i dag? Elaine berättade att Mar–” ”Mamma, det är något väldigt märkligt på gång här”, sa jag med ödesmättad röst. ”Måsteläggapåhej.”

Grrr! Varför försöker alla få en att må dåligt för att man inte har barn? Jag menar, praktiskt taget varenda människa känner en viss ambivalens inför allt det där, min mamma inbegripen. ”Ibland önskar jag att jag aldrig hade SKAFFAT några barn, älskling”, brukar hon alltid säga. Och dessutom är det inte särskilt enkelt i dagens samhälle, eftersom män utgör ett underutvecklat, primitivt släkte, och det sista man vill är att … Men ååå!

Nu ringer det på dörren också!

12:30. Det var Shazzer – äntligen! Släppte in henne och rusade sedan uppskrämd tillbaka till fönstret medan hon klapprade i sina Jimmy Choos tvärs över rummet bort till kylskåpet, klädd i en liten svart klänning som var extremt opassande för ett dop. ”Brigde, kom igen för helvete. Vi är vansinnigt sena! Varför gömmer du dig under fönstret klädd som en älva?” ”Det är ett omen”, hasplade jag ur mig. ”Gud straffar mig för att jag har varit en självisk karriärkvinna och motarbetat naturen med preventivmedel.” ”Vad fan pratar du om?” undrade hon muntert och öppnade kylskåpet. ”Har du något vin?” ”Såg du inte? Hela gatan är full av gravida kvinnor. Det är ett 15

omen. Snart kommer det att regna kor från himlen, hästar kommer att födas med åtta ben och …”

Shazzer traskade bort till fönstret och tittade ut. Hennes fasta rumpa var tajt omsluten av den lilla svarta klänningen. ”Det finns ingen där ute bortsett från en ganska snygg kille med skägg. Nej förresten, han är inte så snygg. Åtminstone inte så värst. Kanske utan skägget.”

Jag flög upp igen och stirrade förvirrat ner på den tomma gatan. ”De är borta. Borta. Men vart tog de vägen?” ”Okej, lugnt och fint nu, lugnt och fint”, sa Shazzer och lät som en amerikansk polis som pratar med sin åttonde pistolviftande galning för dagen. Jag blinkade mot henne likt en kanin paralyserad av strålkastarna från en bil och störtade sedan ut genom dörren och nerför trapporna. Hon klapprade efter mig.

Ha! tänkte jag väl ute på gatan. Där kom TVÅ GRAVIDA KVINNOR TILL som skyndade fram åt samma håll som de andra. ”Vilka är ni?” Jag konfronterade dem oförskräckt. ”Vad ska det här betyda? Vart är ni på väg?”

Kvinnorna pekade på en nyuppsatt skylt utanför det nedlagda vegancaféet. Gravidyoga.

Hörde Shazzer frusta till av skratt bakom mig. ”Okej, utmärkt, toppen”, sa jag till kvinnorna. ”Ha en riktigt, riktigt fin eftermiddag.” ”Bridget”, sa Shaz. ”Du är inte klok.” Sedan kollapsade vi i hy­steriskt fnitter på yttertrappan.

13:04. Min bil, London. ”Det är lugnt, vi är tidiga”, sa Shazzer.

För fyra minuter sedan skulle vi ha druckit fördrinkar på Chislewood House, men vi satt fortfarande fast i den täta trafiken på Cromwell Road. Det positiva var att vi hade tagit min 16

nya bil. Man kan säga till den att köra till olika ställen och ringa samtal och allt möjligt. ”Ring Magda”, sa jag lugnt till bilen. ”Du vill köra till Rimini”, svarade bilen. ”Nej, inte Rimini, dumskalle”, ropade Shazzer. ”Resan omdirigeras till Dunstable”, sa bilen. ”Nej! Idiot”, ropade Shazzer. ”Resan omdirigeras till Idaho.” ”Skrik inte på min bil.” ”För helvete, tar du bilens parti nu?” ”Ta på dig trosorna. Ta PÅ dem.” Plötsligt dånade Magdas röst ut i bilen. ”Du går INTE på dop utan trosor.” ”Vi har trosor på oss!” sa jag indignerat. ”Tala för dig själv”, mumlade Shaz. ”Bridget! Var är du? Du är gudmor. Mamma kommer ge dig smisk, det blir smisk, det blir smisk.” ”Oroa dig inte! Vi susar fram längs landsvägarna! Vi är där när som helst!” sa jag och himlade med ögonen mot Shazzer. ”Bra, skynda er, vi behöver stärka oss med drinkar innan dopet. Faktum är att det var en sak jag ville berätta för dig.” ”Vad då?” sa jag, lättad över att Magda inte var fullkomligt rasande. Det här höll på att utvecklas till en riktigt bra dag. ”Um, det gäller den andra gudföräldern.” ”Jaaa?” ”Du, jag är verkligen ledsen. Efter så här många barn har vi helt slut på män som är hyfsat kreditvärdiga. Jeremy frågade honom utan att kolla med mig först.” ”Frågade vem?”

Det uppstod en paus medan skrik hördes i bakgrunden. Sedan skar ett enda ord genom mig som en kockkniv genom getost. ”Mark.” ”Skämtar du?” sa Shazzer.

17

Tystnad. ”Allvarligt talat, du skämtar väl Magda?” sa Shazzer. ”Vad fan håller du på med, din förbannade sadist? Du kan inte tvinga henne att stå bredvid den jävla dopfunten tillsammans med Mark Darcy inför en förbannad samling självbelåtna gifta jävla …” ”Constance! Lägg tillbaka den. LÄGG TILLBAKA DEN I TOALETTEN! Ledsen, men jag måste sluta!”

Samtalet bröts. ”Stanna bilen”, sa Shaz. ”Vi åker inte dit. Kör tillbaka.” ”Gör en U-sväng vid första tillfälle”, sa bilen. ”Bara för att Magda så desperat vill hålla fast vid Jeremy att hon ’råkade’ bli gravid med ett sladdbarn och därför har fått slut på potentiella gudföräldrar betyder inte det att du måste leka mamma, pappa, barn vid altaret med ditt pedantiska ex.” ”Men jag måste. Det är min plikt. Jag är gudmor. Folk åker till Afghanistan.” ”Bridget, det här är inte Afghanistan, det är en skrattretande, tröttsam social katastrof. Kör in till vägkanten.”

Jag försökte köra in till vägkanten, men alla började tuta hysteriskt på mig. Till slut hittade jag en bensinstation vid en Sainsbury’s Homebase. ”Bridge.” Shazzer såg på mig och strök bort en hårslinga från mitt ansikte. För ett ögonblick tänkte jag att hon kanske var lesbisk.

Jag menar, unga människor bryr sig tydligen inte om att definiera sin sexuella läggning nu för tiden, de bara ÄR. Dessutom är kvinnor mycket enklare att relatera till än män. Fast jag gillar förstås att ha sex med män, och jag har aldrig … ”Bridget!” sa Shazzer strängt. ”Nu har du fallit i trans igen.

Du ägnar all din tid åt att göra andra till lags. Fokusera på vad du behöver. Se till att få ligga. Om du verkligen är fast besluten att bege dig till den där förbannade mardrömmen, se till att få 18

ligga UNDER MARDRÖMMEN. Det är precis vad jag tänker göra, fast inte under mardrömmen utan i min lägenhet. Det är upp till dig om du vill utsätta dig för en HELT OACCEPTABEL situation för att göra alla andra nöjda, men jag tänker ta en taxi och ägna eftermiddagen åt min nya toyboy.”

Men Magda är min vän och har alltid varit snäll. Så jag körde till dopet, full av självömkan över att allt blivit så här. Alldeles ensam bortsett från min nya bil, som lyckligtvis var på ett ganska pratsamt humör.

* Fem år tidigare Jag kan fortfarande inte tro det. Jag menade inte att göra något fel. Jag försökte bara vara snäll. Shazzer har rätt. Jag måste läsa mer böcker, närmare bestämt Varför män älskar kaxiga tjejer.

Mark och jag hade vår förlovningsfest i balsalen på Claridge’s.

Jag hade hellre haft den på något lite mer bohemiskt ställe, med vardagsrumssoffor utomhus, ljusslingor i träden, flätade korgar i stället för lampskärmar och så vidare. Men Claridge’s är den sortens ställe som Mark tycker passar för förlovningar, och det är ju hela poängen med förhållanden, att man måste anpassa sig.

Och Mark, som inte kan sjunga, sjöng. Han hade skrivit en ny text till My Funny Valentine.

My funny valentine, sweet comic valentine, din värme tinar mitt hjärtas is.

Din stil är inte akademiskt lärd, 19

du räknar kalorier, och du gillar flärd, och jag älskar dig för det, på alla vis.

Du är besatt av din vikt, säger alltid din åsikt, är ständigt sen för att du rakar dina ben.

Men börja inte läsa Proust och Poe. Det är okej med OK och okej med Hello.

Allt jag vill ha är dig. Ändra inget alls, bara gift dig med mig.

Han kunde verkligen inte sjunga, men han är vanligtvis så tillknäppt att det gjorde alla helt känslosamma, och Mark tappade all självkontroll och kysste mig på munnen fast vi var bland folk.

Jag har aldrig känt mig lyckligare i hela mitt liv.

Sedan gick det utför på ett ganska dramatiskt sätt.

Löften till mig själv Om det någonsin verkar som att något är nära att sluta lyckligt igen svär jag att undvika följande: a) karaoke b) Daniel Cleaver (min före detta kille, Mark Darcys ärkefiende och skolkamrat från Cambridge som också var den som gjorde slut på Marks första äktenskap genom att befinna sig på Marks köksbord i full färd med att ha sex med Marks första fru när Mark kom hem från jobbet).

Jag snubblade just ner från ett av borden efter att ha framfört I Will Always Love You när jag lade märke till att Daniel Cleaver betraktade mig med en plågad, tragisk min.

Grejen med Daniel är att han är väldigt manipulativ och sexuellt inkontinent och otrogen, och han ljuger ofta och kan vara 20

hemskt elak, och Mark hatar honom uppenbarligen på grund av allt det som har hänt, men jag tycker faktiskt fortfarande att det är något riktigt underbart med honom. ”Jones”, sa Daniel. ”Hjälp mig? Jag ångrar mig så. Du är den enda levande varelsen som kanske hade kunnat rädda mig, och nu gifter du dig med en annan. Jag befinner mig i upplösningstillstånd, det känns nästan som att jag går sönder. Prata med mig en stund, Jones, bara du och jag, snälla?” ”Deeklart, Dansjul, deeklart”, sluddrade jag förvirrat. ”Ja vill bara alla ska va lika lyckiga som mig.” Med facit i hand är det möjligt att jag var en liten aning berusad.

Daniel tog min arm och ledde i väg mig någonstans. ”Det här är tortyr, Jones. Jag lider helveteskval.” ”Nej. Lyssa nu. Jag tror veckligen att … lycka är sååå …” ”Följ med in här, Jones, snälla. Jag måste få prata med dig på tu man hand …”, sa Daniel och ledde mig ostadigt in i ett mindre rum. ”Är mitt öde verkligen beseglat för all framtid?” ”Nej!” sa jag. ”Neeej! Daniel! Du kommer bli lycklig! Defnitivt!” ”Håll om mig, Jones”, sa han. ”Jag är rädd att jag aldrig …” ”Lyssa nu. Lyckig ÄR lycka, för …”, började jag medan vi tappade balansen och landade i en hög på golvet. ”Jones”, morrade han liderligt. ”Låt mig få kasta en sista blick på de där gigantiska mammatrosorna jag älskar så. Det kan väl pappsen få? Innan mitt liv faller i spillror?”

Dörren slogs upp, och i samma ögonblick som Daniel lyfte på min kjol fick jag till min fasa syn på Mark. Det blixtrade till av smärta i Marks bruna ögon och sedan var det som att han bara stängde av alla känslor.

Det var det värsta tänkbara scenariot, den enda saken i världen som Mark inte skulle kunna förlåta. Mark och jag lämnade fes21

ten tillsammans, som om inget hade hänt. Vi fortsatte kämpa i flera veckor, låtsades inför alla andra att allt var okej och försökte förgäves övertyga oss själva om att det var sant.

Som du kanske vet har jag en examen i engelska och litteraturvetenskap från Bangor University, och situationen fick mig att tänka på en rad från ett av D. H. Lawrences mästerverk: Någonting i hennes stolta, redbara själ hade hårdnat till sten.

Någonting i Marks stolta, redbara själ hade hårdnat och vänts mot mig. ”Vad fan är hans problem? Det där betydde ju ingenting. Han vet ju hurdan Daniel är”, sa mina vänner. Men för Mark gick det på djupet på ett sätt som jag inte kunde förstå och han inte kunde förklara. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Till slut sa han att han inte kunde fortsätta vara tillsammans med mig. Jag hade fortfarande kvar min lägenhet. Han bad om ursäkt för allt besvär, mitt krossade hjärta och så vidare. Han såg till att nyheten om vår uppslagna förlovning spreds bland släkt och vänner på ett karaktäristiskt värdigt sätt, och kort därefter tog han ett jobb i norra Kalifornien.

Mina vänner var ett fantastiskt stöd, de skrek och gormade: ”Han är ett pedantiskt, trångsynt privatskoleoffer som aldrig kommer att kunna binda sig.” Sex månader senare gifte Mark sig med Natasha, den högdragna vandrande pinnen till advokat som var tillsammans med honom första gången jag såg honom i kostym. Det var på en fest för att fira lanseringen av Kafkas motorcykel och hon hade hållit låda för Salman Rushdie om ”kulturhierarkier” medan det enda jag kunde komma på att säga var: ”Vet ni var toaletten är?”

Daniel hörde aldrig av sig igen. ”Daniel kan DRA ÅT HELVETE. Han är en sexuellt inkontinent känslomässig idiot med relationsfobi som aldrig kommer att ha ett seriöst förhållande med 22

någon”, röt Shazzer. Sju månader senare gifte sig Daniel med en östeuropeisk modell/prinsessa. Han syntes då och då i skvallerpressen när han lutade sig över bröstvärnet på ett slott med höga berg i bakgrunden och en aningen generad min.

* Och nu, fem år senare, kröp jag fram längs M4, fruktansvärt försenad, och skulle snart träffa Mark igen för första gången sedan alltsammans tog slut.

23