Sagan om Esbjรถrn Svensson Trio
A Strange Tale – Sagan om Esbjörn Svensson Trio Hans-Olov Öberg Omslag: Olof Nauclér, www.navigare.nu Inlaga: Oscar Norling, www.oscarnorling.se Omslagsfoto: ACT/Patrik Sehlstedt © Kalla Kulor Förlag och Hans-Olov Öberg ISBN 978-91-85535-82-8 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 info@kallakulor.com www.kallakulor.com
Av Hans-Olov Öberg har tidigare utgivits: Böckerna om Elias Fagervik och Benny Modig 2011 Djävulens Tonsteg 2012 Någon att lita på (släpps augusti 2012) Böckerna om Micke Norell En jagad man (tidigare utgiven med titeln En gudabenådad bullshitter) 2001, Mord i snö (tidigare utgiven med titeln Dödens downsider) 2003, Dödens planhalva (tidigare utgiven med titeln En klockren no-brainer – mord i mittcirkeln) 2004, Klöver kungar 2007, Kreugermorden 2009 Övriga böcker: Svart Stajl – en jazzthriller 2002, Döden går på lustgas – en Strängnäsdeckare 2005, Toppa för att krossa – 10 lektioner för onda knattetränare 2007, Situation Stureplan – en finansmarknadssatir 2008, Tatuering – handbok för nybörjare och inspiration för redan gaddade 2009, Fullmåne över Söderstadion – samlade bajenkrönikor 2011 Bluesalbum med Crash & Burn Blues Band Det är mycket nu men det blir bättre sen 2010
Sagan om Esbjรถrn Svensson Trio Hans-Olov ร berg
Förord Jag har drömt om att få skriva den här boken i snart tjugo år. Men att få skriva den redan nu gör mig inte det minsta lycklig. Tvärtom kommer den ju minst tjugo år för tidigt och det som kunde ha varit ett inspirerande och glädjefyllt arbete med detta manus har i flera stycken blivit ett sorgearbete. Kanske i ännu högre utsträckning för flera av dem som intervjuats för denna skildring. Låt mig förklara: Esbjörn Svensson och jag föddes samma år 1964 i samma by, Skultuna. Magnus Öström anslöt till traktens ungar något år senare. Vi var aldrig nära kompisar, men byn var å andra sidan inte så stor att det fanns några möjligheter att vara särskilt avlägsna polare heller. Esbjörn tog några mandolinlektioner av min far, musikläraren. Hans yngre syster Monica studerade piano ganska länge för farsan. Min äldre bror hade Esbjörns pappa, Åke, som lärare i bland annat svenska. Så småningom rörde vi alla på oss. En efter en hamnade gamla Skultunabekantingar i Stockholm. Jag själv gick Handelshögskolan, men ägnade fritiden i allra högsta grad åt musik och fick så småningom tillbaks kontakten med Esbjörn och Magnus som precis som alla förmodat redan var på väg in i lysande musikkarriärer. Det råkade sig så att jag var inblandad i flera olika ”festvåningsband” med jazz på repertoaren, band som i och med näringslivskontakter hade tämligen gott om spelningar. Samtidigt törstade de blivande 9
proffsen på Musikhögskolan efter betalda speltillfällen. Ibland gick tidtabellerna att passa ihop och jag minns varje tillfälle som en högtidsstund för oss andra. Åren gick, och man stötte på varandra här och där, men hösten 1992 inträffade en märkeshändelse. Ett band kallat Stock Street B uppträdde på Jazzclub Fasching i centrala Stockholm och för oss som vuxit upp i Skultuna var det inte svårt att se bandnamnets ursprung: Stockvägen där Esbjörn och Magnus vuxit upp. Den tredje medlemmen i bandet den kvällen var basisten Christian Spering. Ett band med äkta ”Skultunarötter” tänkte vi andra från byn och gick dit. Något år senare var det riktigt allvar. Då gavs releasekonsert för Esbjörn Svensson Trios första album When Everyone Has Gone med den tredje medlemmen på den magiska e.s.t.-resan, Dan Berglund, på plats. Esbjörn Svensson Trio tog fart. Bytte skivbolag flera gånger. Blev stora. Blev e.s.t. Spelade mer sällan i Stockholm, verkade ofta vara på turné utomlands. Dök upp ibland på ett flera dagar i rad utsålt Fasching eller på Stockholm Jazz & Blues Festival. Eller på gatan. Hejade och gick vidare. Vi andra vänner från Skultuna var stolta över våra kompisar. Följde framgångarna. Sträckte på oss när Esbjörn och/eller bandet syntes i Orkesterjournalen, DN, SvD och så småningom i världens mest prestigefyllda jazzmagasin, Down Beat. Och jag drömde naturligtvis om att en dag få skriva en biografi över gruppens framgångar. Kanske för utgivning 2029 när vi som är födda 1964 når pensionsåldern? Men ödet ville annorlunda. Den sista gången jag såg Esbjörn var en helgeftermiddag i juni 10
2008. Han var ute och promenerade mot Skeppsholmen med sin familj och med min familj gick jag några hundra meter bort. Efter en kort diskussion med mig själv, beslöt jag mig för att INTE gå fram och hälsa. Rykten om att bandet haft det jobbigt, tagit en paus och att Esbjörn ägnat extra mycket tid åt familjen fick mig att välja diskretion först och vi gick vidare. Inte störa idyllen, liksom. En vecka senare var han död. Vad hände egentligen? Hur lyckades två killar från Skultuna och en från Östersund vända upp och ned på alla begrepp och erövra titeln ”De nya européerna som lär oss, inte vad jazz har varit utan vad det kan bli”, i jazzens hemland USA utan att någonsin tappa kontakten med de första vackra ackorden från debutskivan? Handlar det om tur, hårt arbete, strategier eller någonting annat? Den märkliga sagan om e.s.t. inleds i en badtunna i Norrland 1993. Men det sista kapitlet är egentligen inte skrivet ännu. Av flera skäl: i mars 2012 släpps ett helt nytt studioalbum. Det finns, påstås det, flera högkvalitativa livealbum kvar att ge ut. Och bäst av allt: musiken och attityden till jazz som någonting utvecklingsbart, underhållande och levande, lever vidare och fortsätter att påverka nästa generation jazzmusiker. Och de kommande därefter. Kanske blir det ändå, som grabbarna i bandet skämtade om när trion började ta fart, att den första jazzmusik som spelas på månen kommer vara e.s.t.? Södermalm den 22 mars 2012 Hans-Olov Öberg
11
DEL 1
DE FÖRSTA ÅREN
Kapitel 1
When Everyone Has Gone Det finns miljontals historier om grabbar som startar band och drömmer om berömmelsen. Det finns hundratusentals historier om band som kommer en bit på väg; om de första svettiga, nervösa spelningarna på ungdomsgårdar, kvartersfester, lokala barer och religiösa högtider. Några av de här banden tar sig ytterligare ett steg på vägen. Men de flesta stannar där någonstans i tonåren, nöjda efter en kort period av lokalt världsmästerskap med nybörjartrummorna i garaget, den ostämda gitarren i sitt dammiga fodral under sängen och synthen skänkt till loppmarknaden eller såld för en spottstyver i radannonserna. Sagan om Esbjörn Svensson Trio är historien om tre grabbar som inte lät sig nöjas, som envist kämpade vidare, utan hänsyn till ”vad folk vill höra” eller ”vad skivbolagen letar efter”. Sagan om Esbjörn Svensson Trio är historien om alltings möjlighet – för den som är beredd att satsa det som krävs. ”Lägg upp en groove, grabbar!” Esbjörn Svensson flinar odygdigt mot barndomskompisen Magnus Öström och basankaret Dan Berglund. Det är premiärspelning för Esbjörn Svensson Trio i dess slutgiltiga form på Fasching och dessutom release för bandets första skiva: When Everyone Has Gone. Konserten har pendlat mellan allvarsamma ballader och 15
upptempolåtar, egna kompositioner och standards och vi närmar oss slutpunkten. Om det någonsin fanns några premiärnerver i det hela, har de släppt för länge sedan. Publiken fnissar med bandet och snart utbryter det näst sista spåret från den nysläppta skivan – funkbluesen Tough Tough. Det är den 26 januari 1994 och allting flyter perfekt. Dagen till ära är trion allvarsamt förpackad i likadana mörka kostymer och svarta polotröjor, välputsade skor. Kanske är det en blinkning mot den jazztradition som trion under de kommande femton åren skall bemästra, hylla, bryta med och utveckla? Kanske är det ett sätt att markera stundens allvar – den första skivan med någonting som alla instinktivt känner är DET. Men med den traditionella klädseln slutar de flesta likheter med de jazzband som finns att tillgå i början av 1990-talet. Esbjörn Svensson Trio står ju – det är redan uppenbart denna kväll – för någonting nytt. Det är inte frågan om en revolution, däremot en egensinnig hållning till en mängd olika detaljer i stort och smått. Samt en energi som inga andra band kommer i närheten av. Kommunikationen och den goda stämningen inom bandet går nästan att ta på. Det är smittsamt. Redan innan Esbjörn griper mikrofonen för mellansnack som är trevligt informativa utan att för den skull bli inställsamma eller plattitydfyllda, känner sig publiken inkluderad. Detta skall bli en nyckel för framtiden. Man kan gå så långt som att påstå att alla de konstnärliga kvaliteter som så småningom för e.s.t. till världstoppen inom jazzen finns på plats i och med When Everyone Has Gone och dess releasekonsert. Vi ger oss in på skivans innehåll för ett ögonblick. Den käns16
losamma nordiska folktonen som går som en röd tråd genom allt trion skall göra finns redan i det inledande, spröda titelspåret, balladen When Everyone Has Gone. Titeln har kläckts av Magnus, något som så småningom blev mer regel än undantag, och syftar på den bitterljuva dubbelkänslan efter en lyckad fest; blandningen mellan vemod och värme. Spår nummer två, Fingertrip (titeln får anses självförklarande), kan med liberal användning av definitionen kallas för en mollblues i högt tempo. Det egensinniga temat föregås av ett pianosolo som på många vis är lika böljande, spänstigt och oförutsägbart som någonting trion någonsin skall göra. Strukturen blir däremot väsentligt mer traditionell än mycket av gruppens senare produktion. Formeln är faktiskt den som trion helt lämnade i många livekonserter, traditionell temapresentation, pianosolo, bassolo, trumsolo, tema och ut. Tredje låten kallas Free Four – och som titeln antyder, kan den kännas i såväl tre- som fyrtakt beroende på lyssnarens val av utgångspunkt. Låten är modalt uppbyggd med ett starkt tema influerat av såväl fusion som blaxploitationmusik och innehåller mer än sin beskärda del av subtila elektronikklaviaturer. Fjärde låten sedan, Stella By Starlight, är en standard – en av de sista som gruppen skulle spela in (bortsett från Monkalbumet). Här blinkar trion flitigt åt hela jazzpianotriohistorien, och tar förvisso ut svängarna både här och där men håller sig ändå inom ramarna för hur saker och ting ”skall vara”. Det femte spåret, 4 am, inleds med flygelklanger som svävar över en matta av dova synthklanger och övergår i ännu en folktonsfärgad ballad; en stark melodi som ger stora, fria ytor för en inspirerad klaviatursolovända. I bakgrunden anas ständigt Esbjörns röst, när han på Keith Jarret-inspirerat vis halvsjunger med i sina egna solopartier. 17
Respektlöst och experimentellt är det minsta som kan sägas om de därpå kommande två spåren – Muhammed Goes To New York, Pt 1 och Pt 2. Del 1 inleds med Magnus Öström på improviserad böneutroparsång – unisont med Dan Berglunds stråkbas – och mynnar ut i ett orientaliskt färgat stråksolo som svävar högt över en mestadels syntetisk klangbakgrund. ”Sången bara kom under ett rep”, berättar Magnus, ”jag kan inte förklara varifrån.” I del 2 har historiens Muhammed av allt att döma flyttat sig ner i downtown, orientskalorna är borta och ersatta av mer traditionella element. I just denna låt känns närvaron starkt av kommande låtstrukturer – gemensamma kompositioner som innehåller många klang- och rytmmässigt olika moduler som skyfflas fram och åter, och inte minst det underliggande gospelfunk-beatet som var en framgångsformel för konserterna och förtrollade tusenhövdade publiker runtom i världen. I sitt sammanhang, nämligen som allvarligt menat spår på en debutplatta för en svensk pianojazztrio kan det bara betecknas på ett sätt: banbrytande! Spår 8 kallas Waltz For The Lonely Ones (ännu en Magnus Öström-titel som syftar på ”känslan” i Esbjörns musik. Dock fick den ju en vidare betydelse när Lina Nyberg senare textsatte den i samma anda) och är ännu en sinnrikt konstruerad folktonsvals, som vid ett första genomlyssnande låter oändligt mindre komplicerad än den visar sig vara vid närmare analys. Även detta (blandningen av enkelhet och komplexitet) skulle bli ett signum för e.s.t. i allmänhet och Esbjörns komponerande i synnerhet. Som vanligt blandar trion och ger i denna lilla undanskymda pärla till sång. Blues, gospel, folkton och högoktanigt bebopspel jongleras bekymmerslöst av samtliga musiker, även om flygeln är den samlande och drivande kraften. Det nionde spåret på skivan kallas Silly Walk (titeln är en hyll18
ning till triofavoriten Monty Python) och är en högtempolevererad, infallsrik modern jazzpjäs som i efterhand kan misstänkas vara med på skivan för att demonstrera trions konstnärliga förmåga i kända territorier. Naturligtvis kan bandet inte helt hålla sig allvarligt rakt igenom, avslutningen görs på – om än återhållet – klassiskt hårdrockskonsertmanér. Därefter blir spår tio, Tough Tough, en gospelblues med funkkänsla som förutom signaturmässigt harmoniska lekar med strukturen och ett tekniskt intressant slapkontrabassolo återigen demonstrerar bandets nästan unika sväng. Titeln syftar på den närmast tågmässiga grooven i stycket (tuff-tuff-tåg) och förstås att det är en ”hård låt med mycket energi”. Avslutningen är åter ett gospelfärgat stycke, Hands Off (döpt härtill därför att Magnus faktiskt spelar all percussion med händerna), där bas och piano turas om att hålla melodin. Klangbilden som stundtals under albumet varit månglagrad och färgrik är här reducerad till flygel, bas och sparsmakade rytminstrument. Och i omslagets finstilta text tackas Skultuna IS, domaren och publiken med ett ”Hej!”. Ständigt denna pendling mellan allvar och slapstick! Konserten recenserades relativt omgående i världens äldsta jazztidning, Orkesterjournalen, och fick goda vitsord. Även Svenska Dagbladets Sven Malm hängde på och utnämnde händelsen till ”ypperlig ung, energisk jazz”. För skivan skulle det ta längre tid, och inte förrän i oktobernumret av Orkesterjournalen – nummer nio – bedömdes insatserna. Med högsta betyg, bör tilläggas: ”Svängglädjen är rättfram och yrselskapande”, ”Här bor ett vemod som är så fräckt att det njuter av sin egen melankoli”, ”Här har Esbjörn Svensson Trio tecknat konturerna kring en musik vars uttrycksfullhet 19
träffar djupt och vars karaktär ändå är naket personlig och liksom nyfödd i våra öron.” Ett toppbetyg i Sveriges finaste jazztidskrift således och på det viset en milstolpe. Svenskans Malm gör i sin recension ett viktigt konstaterande: ”det roliga med den här trion … är också att man ofta frångår standardformen för triospel … bas och trummor är mer integrerade i helheten och det känns mycket uppfriskande.” Men den första skivan blev ändå bara ett avstamp mot ett avstamp på en resa som inletts många år tidigare. *** Esbjörn Svensson Trio är ett band med långa rötter. De går att spåra tillbaks till 1960-talets Skultuna där först Esbjörn och sedan Magnus föddes. Skultuna är en by som på 1960-talet hade omkring 3 500 invånare. Många hade sin sysselsättning vid Skultuna Messingsbruk, den kungliga hovleverantören av prydnadsföremål i mässing sedan 1600-talet. Andra arbetade vid Metallverken – en tillverkningsanläggning i de östra delarna av byn som tillverkade allehanda aluminiumföremål, eller vid Skultunakärl som tillverkade kastruller. I Skultuna fanns på den tiden en Ica-butik, ett Konsum, en liten Vivo-butik, en Handelsbank och en Sparbank, ett bibliotek, kiosken/busstationen mitt i byn, En OK-mack, en Shell-mack, en järnaffär, flera dagis, lågstadieskolan Tibbleskolan, Persboskolan för mellan- och högstadium och en biograf. Någon gång i mitten av sjuttiotalet revs den pampiga bruksherrgården och på de nya ytorna byggdes radhusliknande hyreslägenheter som snabbt fylldes med barnfamiljer. På kvällar och helger var det tyst i Skultuna. Och de ljud som emellanåt bröt tystnaden kunde lätt iden20
tifieras på långt avstånd: den röda Volvo Amazonen med svart motorhuv, ”Rattans” välskötta Puch Dakota, 126:an från Västerås och så vidare. Esbjörn föddes i den musikaliska familjen Svensson den 16 april 1964. Med en mamma som spelade klassiskt piano, en far som fyllde huset med jazzmusik av klassiskt snitt, ett stort, svart Östlind & Almqvistpiano mitt i vardagsrummet och en kusin till fadern – Gunnar Svensson, även känd som Helmer Bryd i Mosebacke Monarki – som sedan länge var en uppburen jazzpianist var jazzpianot aldrig långt borta. Familjen bodde i ett välskött kedjehus på Stockvägen i Skultuna. Musikaliska förebilder fanns det fler av på gatan. Något hus bort åt ena hållet bodde musikerfamiljen Pajunen, vars far och så småningom tre söner turnerade med ett finskt dansband, Sointu Bolero, på klubbar över hela landet. Något hus bort åt andra hållet fanns ännu en musiker – Nisse Andersson och tvärsöver gatan föddes något år senare familjen Öströms yngste son, Magnus. Att musiken skulle bli Esbjörns och Magnus bana stod klart mycket tidigt. För Esbjörns del nämndes möjligheten redan under gossens dop i september 1964, som förrättades i den nyrenoverade domkyrkan i Västerås av Oskar Rönnblom. Organisten Hugo Melin spelade på dopet och så fort han satt sin första ton började den unge Esbjörn gråta – starkt och hjärtskärande. Domprosten log mot mamma Anita: ”Det här skall du inte vara rädd för. Det här, förstår du, är ett musikaliskt barn.” Och detta blev inte det sista tecknet på en tilltagande musikalitet. Vid dryga halvåret dansade den unge Esbjörn i spjälsängen till Beatles och något år senare lärde han sig att sätta igång föräldrarnas Tjajkovskij-väckarklocka. Tonerna hördes ständigt över huset och inom kort var väckarklockan utsliten. När 21
mamma Anita spelade Chopin på pianot, rullade Esbjörn ihop sig där bredvid och lyssnade i timtal. Och en annan av favoriterna var ”bombom-musiken” – Stravinskijs Våroffer. Esbjörn blev så småningom storebror, först till Monica, därefter till Mattias och sist till Katarina som föddes sju år efter sitt äldsta syskon. Det var en organiserad, omtänksam och handlingskraftig storebror som tog kommandot i kedjehuset. Den unge Esbjörn hade en tendens att gå upp i sina intressen. Försök till mandolinlektioner krockade med fotbollen och Skultuna IS planer för den lille, kvicktänkte mittfältaren. Sporten skulle komma att gå som en röd tråd genom barndomen. Men bredvid detta ägnades stor tid åt ett järnvägsintresse, som avlöstes av ett mycket detaljorienterat djurintresse som i sin tur gav vika för något som blev en livslång passion: astronomi. Det gick vid något tillfälle så långt att Esbjörn sålde ett elpiano för att kunna finansiera ett rejält teleskop. Och när gymnasievalet skulle göras, vägde det ett tag jämnt mellan naturvetenskaplig linje – för astronomins skull – och musiklinjen på Carlforsska Skolan i Västerås. Magnus Öström föddes i april 1965 som yngste son (storebror Tommy är tre år äldre) till Arne och Siv Öström. Även på jämnanummersidan av Stockvägen (Magnus bodde på 16 och Esbjörn 13) kom musiktalangen tidigt i dagen, men det var framförallt när Magnus fått några år på nacken som den verkliga talangen lät sig avslöjas. Mor och far Öström noterade att morgonbestyren på toaletten tog allt längre tid och började fundera över orsakerna. En morgon när Siv passerade badrummet hörde hon rytmiska klickanden. Nyfiken och i brist på vettiga gissningar kring ljudens ursprung öppnade hon dörren och fick se sonen sitta på toalettstolen med tandborstar som trumpinnar och idel burkar som ”trummor”. Den tidigare så popu22
lära myten om att Magnus trumslagarbana började med målarburkar från pappa Arnes jobb vare härmed motbevisad. Men det dröjde förstås inte länge innan Esbjörn och Magnus började spela tillsammans. Då krävde dynamiken någonting mer än badrumsartiklar och målarburktrumsetet installerades. Till en början spelade Esbjörn gitarr och sjöng. ”Egentligen ville jag spela trummor”, har han senare erkänt för sina föräldrar, ”men det spelade ju redan Magnus.” Och så länge som Esbjörn spelade gitarr förlades repetitionerna till den Öströmska källaren. Esbjörn var en noggrann och intensiv person i allt han företog sig. Han organiserade fotbollsmatcher, hockeyturneringar, olympiska spel och mycket annat för barnen på Stockvägen och däromkring. Reglerna kring evenemangen var omfattande. Bland annat förväntades deltagarna i de traditionella bordshockeyturneringarna dagen före julafton medföra egna spelare (målade i rätta färger för den nation som representerades) och bära rätt mössa för den uppgift man för närvarande ägnade sig åt (turneringarna hade förutom spelare även domare, puckletare, tidtagare med mera, och alla turades om). Ambitionsnivån delades inte alltid av Magnus, som en dag – någon gång i åtta-tioårsåldern – förklarade för Esbjörn att han hade andra planer än att repetera hela dagen. Den nya bilbanan av märket Scalextric lockade mera. ”Men vi skulle ju repa?” frågade Esbjörn bestört. ”Jag vill köra med bilarna”, svarade Magnus. ”Då får du sparken från bandet”, konstaterade Esbjörn kallt. Senare samma vecka, när den nya trummisen inte visade sig hålla måttet, fick Magnus tillbaka sin plats. Oftast fungerade dock samarbetet mycket väl. En eftermiddag kom Arne Öström ut på gatan och fick till sin förvåning se hur 23
yngste sonens mösstofs guppade upp och ned i höjd med marknivån på allmänningen bredvid huset. När han närmade sig, insåg han att sonen stod djupt ned i en grop – ett pågående arbete – med Esbjörn som åskådare. ”Jag började gräva”, förklarade Esbjörn, ”men Magnus är starkare, och nu börjar vi komma djupt.” Målet var att gräva en tunnel till Kina och ambitionsnivån skulle inte falla framöver. Det saknades inte musiktalanger i Skultuna, som trots sitt beskedliga invånartal hade såväl kommunal musikskola under ledning av Olov och Eivor Öberg med undervisning i snart sett samtliga vanligare musikinstrument, som engagerade musiklärare på alla nivåer. Under en tid på sjuttiotalet fanns även två välutbildade kantorer i byn – den nypensionerade Josef Eliasson och hans efterträdare Olav Krook – att tillgå som pianolärare. Och resultaten lät inte vänta på sig; var och varannan unge spelade och många blev framgångsrika. Den första pianist ur 1964-kullen som lät tala om sig var inte ens den talangfulle Esbjörn, utan parallellklasskompisen Per-Erik Jonsson som redan 1975, inte ens 11 år fyllda, spelade en rivig version av Good Golly Miss Molly i Hylands Hörna tillsammans med husbandet. När Per-Erik ställde sig upp utan att släppa flygeln och sparkade undan stolen på klassiskt Jerry Lee Lewis-manér, upplevdes det på många håll som att stolen bokstavligt talat var undansparkad för många av de musikintresserade skultunaungdomarna. Stenen var undanrullad från grottöppningen och passagen ut i världen fri (Per-Erik Jonsson är alltjämt aktiv som rockpianist, men hans historia är inte ämnet för denna bok). Esbjörn och Magnus första band hette Varning för nybörjare och spelade egna låtar. Därefter uppstod showbandet Pilska Päron och 24
så småningom coverbandet Micro Music. Med det senare gjorde man en smärre succé och fick bland annat framträda i Radio Västmanland i ett eget, timslångt program med förvånansvärt kapabel femtiotalsrock tillsammans med Raimo Pajunen, Åsa Norell, Ola Andersson och Mats Ekdahl. Efter Micro Music kom så, i slutet av sjuttiotalet bandet Scendrag som spelade rock och blues med Esbjörn på piano och orgel och Magnus på trummor. Ola Andersson – sedermera professionell basist och musiklärare i Norge – var åter med på bas. En sommardag fick bandet ett bröllopsgig. Esbjörn beskrev det själv i sitt sommarprogram (P1 den 23 juni 2003) på följande sätt: Band sökes till bröllop, stod det i tidningen. Jag ringde upp. ”Hej, jag heter Esbjörn och har ett band. Vi spelar all sorts musik och vi kostar 500 kronor.” Det var jag på orgel, Magnus Öström på trummor, Ola på bas, Mats på gitarr och Åsa på sång. När vi kom fram, satt bröllopsgästerna redan och åt. Vi lastade in och packade upp. Dom kastade oroliga blickar på oss. Det var ju ett band dom bokat, inte ett gäng småungar. Men dom lät oss hållas. Till kaffet bjöd vi på en akustisk Taube-avdelning med gitarr, stämsång och så. Sedan följde bröllopsvalsen, hambo, schottis, disco, rock ’n’ roll och allt som går att dansa till. Det blev en underbart uppsluppen stämning. Vi fick till och med möjlighet att smaka en del otillåtna drycker. Jag var fjorton år och blev ganska snurrig. Och spillde vin i orgeln. Till sist pep den bara. Men som tur var fanns det ett akustiskt piano. När det var över, var det dags att göra upp det ekonomiska. Den saken skulle jag sköta. Toastmastern, som hade pengarna, var nästan två meter lång och mycket kraftig. Han tog mig avsides och sa: ”Jahapp, 25
vi hade ju sagt femhundra … men det är ju åt helvete för litet! Skall vi säga tvåtusen?” Jag stirrade på honom. Tvåtusen? Tvåtusen? Skojade han? Nej, det gjorde han inte. Jag tog emot tvåtusen kronor i hundralappar som jag delade upp bland oss fem. Fyrahundra kronor var. Senare, när allt var packat i kärran och hemkört till Skultuna var klockan fyra på morgonen. Vi sa hej till Ola och promenerade sakta genom Skultuna. Fyrahundra kronor rikare, i den ljusa sommarnatten.
26