9789173551359

Tillägnas Neetha

Alltför nära © 2008 Linwood Barclay Originalets titel Too Close to Home Översättning Elisabet Fredholm Omslag och grafisk form Anna Henriksson Omslagsfoto © Design Pics Inc. 2004 Sättning Gyllene Snittet Första upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck WS Bookwell, Finland 2010 i s b n 978 91 7355 135 9 Kabusa Böcker Heurlins plats 1 413 01 Göteborg www.kabusabocker.se

Allt_for_nara_3a.indd 4

10-03-30 02.03.38

derek tänkte att kryprummet i källaren skulle vara det bästa stället när det blev dags för honom att gömma sig. Han hoppades bara att familjen Langley inte skulle ta för lång tid på sig att komma iväg när han väl var på plats. Sist Derek hade lekt med Adam i kryprummet hade de varit åtta nio år. De brukade låtsas att det var en grotta fylld med skatter, eller lastutrymmet på ett rymdskepp, eller att det fanns ett monster som gömde sig någonstans där inne.

Men det var ganska många år sedan. Han var mycket längre nu.

Adam också. Derek var nästan en och åttiofem – redan som sjuttonåring längre än sin far – och han hade inte lust att sitta hopkrupen där inne någon längre stund.

Han hoppades att han skulle lyckas tajma det någotsånär. När han såg familjen Langley ställa in väskorna i bagageutrymmet och springa in och ut ur huset för att ordna det sista skulle han säga hej då, låtsas som om han gick ut genom bakdörren, smälla ordentligt i den, och sedan tassa nerför trappan, skjuta undan luckan till kryprummet, som låg rakt under vardagsrummet, kravla sig in och dra igen luckan. Det fanns inget där inne som Langleys skulle behöva under sin veckolånga semester. Bara en massa kartonger fulla med julpynt, minnessaker som inte var något att ha framme men som de ändå inte ville slänga, gamla pocketböcker och lådvis med juridiska dokument som tillhörde Adams far, Albert Langley. Det fanns ett gammalt tält där nere, och ett gasolkök, men Langleys skulle inte ut och campa.

Jävlar, tänkte Derek, jag får stånd bara jag tänker på det.

5

Allt_for_nara_3a.indd 5

10-03-30 02.03.39

”Fan, jag vill inte följa med”, sa Adam till Derek medan hans mamma, Donna Langley, plockade fram saker ur kylskåpet – ett paket grillkorv, några ölburkar – och lade ner dem i en kylväska.

Hon vände sig om. Hon hade varit så upptagen med att förbereda allt inför resan att hon inte hade märkt att Adam hade en kompis där. ”Hej, Derek”, sa hon, nästan formellt, som om det var första gången de träffades. ”Hej”, svarade han. ”Hur är det med dig?” frågade hon. ”Tack bra”, svarade Derek. ”Och hur är det själv?” För sjutton, tänkte han, han lät precis som Eddie Haskell i den där komediserien som hans föräldrar brukade titta på när de var barn.

Innan hon hann svara sa Adam surt: ”Det kommer inte att finnas nånting att göra där. Jag vet att det blir skittråkigt.” ”Adam”, sa hans mamma trött, ”alla säger att det är en jättefin semesteranläggning.” ”Lägg av med att gnälla nu”, sa Derek till honom. ”Det blir säkert jättekul. Har de inte båtar och sånt där? Och hästar eller nåt?” ”Hästar, vad kul”, sa Adam. ”Ser jag ut som om jag gillade att rida? Okej om de hade haft motocrosscyklar, men det har de inte.

Det låter som om du vill att jag ska åka, som om du var på hennes sida.” ”Jag menar bara att ifall du nu måste följa med så kan du ju lika gärna försöka göra det bästa av det.” ”Det var ett bra råd”, sa Donna Langley, som stod med ryggen mot pojkarna.

Adam sa: ”Jag lovar att jag inte skulle hitta på nåt dumt. Jag skulle inte ha fest här.” ”Vi har redan diskuterat det här”, sa hon och lade ner en kylklamp i kylväskan. Adams mamma var rätt läcker, särskilt för att vara en mamma. Mörkt axellångt hår, snygg figur, kurvor på de rätta ställena, inte som de flesta av tjejerna på Dereks skola, som var riktiga plankor. Men det kändes pinsamt att titta på henne och tänka på henne så där, särskilt när Adam var med.

6

Allt_for_nara_3a.indd 6

10-03-30 02.03.39

”Men ni kan lita på mig”, sa Adam med bönfallande röst. ”Alltså, vad tror ni om mig egentligen?” ”Du vet ju vad som hände hos familjen Moffat”, sa hon. ”När ryktet spred sig att föräldrarna var bortresta kom det hundra ungdomar och trängde sig in hos dem.” ”Det var inte hundra. Det var bara typ sextio.” ”Det spelar ingen roll om de var sextio eller hundra”, sa hans mamma. ”De slog ju ändå sönder hela huset.” ”Men det skulle aldrig bli så här.”

Donna Langley lutade sig mot diskbänken. Hon såg plötsligt väldigt trött ut. Derek trodde först att hon bara hade blivit utmattad av diskussionen, men det såg faktiskt ut som om hon inte mådde så bra. ”Hur är det?” frågade han. ”Det var bara …” Hon skakade lite på huvudet. ”Jag kände mig lite yr bara.” ”Vad är det, mamma?” frågade Adam, kanske för att han tyckte att han borde verka lika omtänksam som sin kompis. Han tog ett steg mot henne. ”Äsch, det är ingen fara”, sa hon. Hon viftade bort honom och rätade på sig. ”Det var kanske nåt jag åt till lunch. Jag har känt mig lite konstig hela eftermiddagen.”

Eller också var det någon av hennes mediciner, tänkte Derek.

Han visste att hon tog medicin för att hålla sig uppe ibland. Hon var rätt svajig i humöret. Adam hade sagt att hon var bipolär eller något sådant.

Hon samlade sig. ”Gå och hör om pappa behöver hjälp med nåt, Adam”, sa hon.

Men Albert Langley, en lång, bredaxlad man strax över femtio, med glesnande grått hår, stod redan i köksdörren. ”Vad är det?” frågade han sin fru, snarare otåligt än oroligt. ”Säg inte att du håller på att bli sjuk.” ”Nej då”, sa hon. ”Det är säkert bara nåt jag har ätit.” ”Men för sjutton”, sa Albert Langley, ”vi har ju planerat det här i

7

Allt_for_nara_3a.indd 7

10-03-30 02.03.39

flera veckor. Du inser väl att vi inte får tillbaka handpenningen på stugan om vi avbokar nu?”

Donna Langley vände sig bort från honom och sa: ”Vad snällt att du bryr dig.”

Albert Langley skakade irriterat på huvudet och gick. ”Du, jag måste sticka nu”, viskade Derek till Adam. Han insåg plötsligt att det skulle krävas en del koreografi för att det här skulle fungera – Adam måste gå ut genom ytterdörren med sin pappa, så att han själv kunde låtsas att han gick ut bakvägen.

Han kände sig rätt taskig som inte hade berättat för sin bästa kompis vad han tänkte göra, men det var ju inte första gången han undanhöll saker från honom. Och ingen skulle bli lidande, inget skulle bli förstört. Ingen skulle ens veta om det. Bortsett från Penny, förstås. När familjen kom tillbaka skulle de förstås undra om de hade glömt att låsa någon av dörrarna och sätta på larmet, men när de hade gått igenom huset och sett att ingenting var stulet skulle de ganska snart glömma alltsammans. Det enda som skulle hända var att de kollade allting extra noga nästa gång de reste bort. ”Jag önskar att du hade kunnat följa med”, sa Adam. ”Det kommer att bli dötråkigt att inte ha nån att vara med.” ”Det kan jag ju inte”, sa Derek. ”Mina föräldrar skulle få spel om jag tog ledigt från sommarjobbet, även om det bara var en vecka.”

Helt bortsett från att han hade tänkt utnyttja familjen Langleys bortovaro till att få den bästa veckan i sitt liv hade han faktiskt inte någon större lust att tillbringa sju dagar tillsammans med dem.

De hade gått ut ur köket och längs hallen till husets mitt. Det enda Derek behövde göra var att fortsätta mot baksidan och gå nerför halvtrappan, och där var bakdörren. Runt hörnet och nerför nästa halvtrappa så var han i källaren. ”Jag vet ju inte om det finns nån där att hänga med”, jämrade sig Adam.

Men för helsike. ”Äh, det är ju bara en vecka. Och du, när du kommer tillbaka kan vi läsa resten av det där som vi hittade i datorn.” Han och Adam gil-

8

Allt_for_nara_3a.indd 8

10-03-30 02.03.39

lade att släpa hem gamla uttjänta datorer. Det var helt sjukt vad man kunde hitta i dem. Allt från skoluppsatser till barnporr. Man undrade hur en del människor såg ut i huvudet. Att kolla igenom begagnade datorer var mer spännande än att leta i folks medicinskåp.

Adam tittade ner i golvet. ”Alltså, jag vet inte. Det blev lite liv om det där.”

Derek såg förvånat på honom. ”Vad då?” ”Det var pappa. Han upptäckte vad som fanns i den. Det där vi läste.” ”Och? Tror han att du aldrig har sett porr nån gång? Och det var ju inga bilder. Det var bara text. Och ingen riktig porr heller. I alla fall ingen bra porr.” ”Du, jag kan inte snacka om det nu”, sa Adam med låg röst. ”Jag berättar om det när jag kommer hem igen, eller också kan jag ringa till dig.” ”Det är lugnt. Jag har ju en kopia ifall jag vill läsa det.” ”Låt honom för fan inte få reda på det”, sa Adam. ”Han blev skitförbannad. Jag fattar inte vad som var så jävla farligt med det.” ”Vad då, tror du att jag skulle gå till din farsa och säga: ’Jo, mr Langley, jag har en kopia av den där grejen’?” ”Nej, men …” ”Adam!” Det var mr Langley som ropade på honom från yttertrappan. Han lät riktigt arg. ”Du, jag måste sticka”, sa Adam. ”Han är redan sned för att mamma inte mår bra.” ”Okej. Vi ses om en vecka då”, sa Derek. Adam gick åt ena hållet och Derek åt det andra. Derek tvingade sig att ropa: ”Ha det så trevligt nu, mrs Langley!”

Det var nödvändigt att alla trodde att han skulle gå.

Från köket hördes ett dämpat: ”Hej då, Derek.”

Han dundrade nerför trappan, öppnade bakdörren och stängde den med en ljudlig smäll, så att det skulle låta som det brukade göra när han skulle hem och sprang genom trädgården och bort till skogen som kantade den smala grusvägen.

9

Allt_for_nara_3a.indd 9

10-03-30 02.03.39

Men den här gången gick han inte ut. När han hade slagit igen dörren tillräckligt hårt för att det skulle höras in till mrs Langley i köket rusade han ner i källaren, sprang tvärsöver rummet och lade sig på knä framför skjutluckan till kryprummet.

Han sköt den åt sidan, lade sig på alla fyra och kröp in på det kalla hårda betonggolvet. Han vände på sig, sköt tillbaka luckan så tyst som möjligt och höll andan ett ögonblick i det kolmörka utrymmet.

Det enda han hörde var det dunkande ljudet av sina hjärtslag i öronen. Han andades långsamt ut och försökte lugna ner sig. Han visste att det fanns en glödlampa i taket som man tände med ett snöre, men han vågade inte tända den. Tänk om mr Langley kom ner för att hämta något i sista minuten och såg ljuset som silade ut runt luckan? Han var tvungen att sitta här i mörkret tills de hade gett sig av.

Han kunde i alla fall se efter vad klockan var. Han drog upp mobilen ur fickan, kollade så att den stod på ljudlöst och tittade på den lilla skärmen som var hans enda ljuskälla. Nästan åtta. De måste ju sticka snart.

Han kunde inte prata, men han kunde ju skicka ett sms. Han skrev: ”Inne nu. Väntar på att L ska sticka.”

Att fixa det här hemliga knullstället måste vara den bästa idén han någonsin hade fått. Okej, det kanske inte skulle bli något knullande. Penny kanske inte ville det ännu. Men de skulle säkert göra precis allt annat utom det under veckan.

Han satt med korslagda ben på det kalla golvet, inklämd mellan en låda med julbelysning och en kälke som Adam säkert inte hade använt på fem år, och lyssnade efter ljud uppifrån huset. Han kände hur Donna Langley gick omkring uppe i köket. Ett hus var som en levande varelse. När man gick på golvet i ett rum var det som om det gick en vibration längs en av bjälkarna under det, och när den nådde nästa bjälke fortsatte den, som i den där sången som Dereks mamma brukade sjunga när han var liten, om att lårbenet satt ihop med höftbenet, och höftbenet med …

10

Allt_for_nara_3a.indd 10

10-03-30 02.03.39

”Men för helvete, kan vi komma iväg nån gång?”

Adams pappa. Vilken jävla skit han var ibland, tänkte Derek.

Hans egen pappa kunde visserligen också vara jobbig, men han var inte en sådan idiot som Adams.

Han hörde fler ljud uppifrån. Någon som gick till bakdörren för att kolla att den var låst. Så ljudet från en annan dörr som öppnades och stängdes. Ytterdörren. Där han satt på helspänn tyckte han till och med att han kunde urskilja ljudet av en nyckel som vreds om i ett lås.

Strax efteråt hördes ljudet av bildörrar som öppnades och stängdes. Av motorn i Albert Langleys Saab-suv som mullrade igång. Av däck som krasade mot gruset, först tydligt och sedan alltmer dämpat.

Och sedan tystnad.

Derek svalde och beslöt sig för att sitta kvar några minuter till för säkerhets skull. Så länge att Langleys skulle hinna tillräckligt långt för att tycka att det inte var lönt att köra tillbaka om de hade glömt något. Hjärtat började slå lugnare nu, allt hade gått bra, det enda han behövde göra var att …

Jävlar, vad fan var det som kröp på hans hals?

En spindel! En äcklig jävla spindel hade krupit innanför kragen.

Han började vildsint slå på halsen och på axeln, genom skjortan.

Spindeln hade fått honom att rycka till, och i mörkret slog han huvudet i en takbjälke. ”Fan!” skrek han. Han sköt undan luckan och praktiskt taget ramlade ut på det mattklädda källargolvet. Han stack in handen under kragen, kände något litet och blött, drog skjortan över huvudet och slog desperat på halsen för att få bort resterna av spindeln.

Det kändes som om hjärtat skulle explodera i bröstet.

När chocken hade lagt sig satt han kvar en stund för att hämta andan. Det var nästan helt mörkt i källaren. Dagsljuset skulle nog vara borta om bara någon halvtimme, men han vågade inte tända några lampor. Han skulle inte kunna tända någonstans på hela

11

Allt_for_nara_3a.indd 11

10-03-30 02.03.40

veckan. Fast han kanske kunde sätta på teven här i källaren. Det var säkert ingen som lade märke till det utifrån, särskilt som huset låg så pass långt från landsvägen.

Men vem behövde ljus för det de skulle göra? Han kunde ju känna sig fram i mörkret.

Han tyckte att det var konstigt att Penny inte hade svarat på hans sms. Men han borde ändå höra av sig till henne igen och berätta att huset var tomt. Fast först skulle han ta en runda där uppe och kolla så att allt var okej.

Han drog på sig skjortan igen, gick uppför halvtrappan och såg att smäcklåset på bakdörren var låst. Det var fortfarande så pass ljust att han kunde se bra när han gick runt på bottenvåningen. Ytterdörren på framsidan var låst. Bredvid den satt panelen till larmet.

Derek hade sett Adam sätta på och stänga av larmet så många gånger att han kunde koden utantill. Det enda han behövde göra var att slå in koden och sätta upp smäcklåset på bakdörren, så kunde han komma och gå som han ville sedan. Det innebar förstås att huset skulle stå olåst, men i det här området i utkanten av stan förekom det nästan aldrig några inbrott.

Det kändes helt annorlunda i huset nu när han var ensam i det för första gången och ingen visste att han befann sig där. Hjärtat dunkade i bröstet när han smög omkring, och han kände att han var fuktig i handflatorna.

Han lugnade sig med att han kände till planlösningen tillräckligt bra för att ta sig fram här inne i mörker, också på de ställen där han inte hade tänkt att de skulle vara, som Adams föräldrars sovrum, som han stod i nu. Stor dubbelsäng, tjockt vitt täcke, tillhörande badrum med dusch och ett sådant där badkar med bubblor. Det vore häftigt att vara här uppe med Penny. De kanske kunde bada skumbad ihop, precis som folk i filmer – men nej, det kändes för riskabelt. Det skulle duga mer än väl med soffan i källaren. Det spelade inte så stor roll var de var. Det viktiga var att de fick vara i fred, utan att någon plötsligt kom och störde.

En hel vecka.

12

Allt_for_nara_3a.indd 12

10-03-30 02.03.40

Mobilen plingade till. Ett sms från Penny. Äntligen. Ett enda ord: ”Ok?” Förresten, nu kunde han ju ringa henne. Han slog hennes nummer och hon svarade på andra signalen. ”Jag är inne”, sa han. ”Åh, så häftigt”, sa hon med rösten skälvande av upphetsning. ”Det är nästan mörkt. Kom hit. Jag släpper in dig genom bakdörren.” ”Du, jag vet inte riktigt om det går.” ”Men för helvete, Penny. Min gylf håller på att sprängas.”

Hon hyssjade åt honom fast det inte fanns någon som kunde höra. ”Det är det att mina föräldrar är arga för att jag backade in Kian i den där telefonstolpen vid uppfarten. Den där som står så nära. Det blev knappt en repa, men pappa blev skitförbannad. Han sa att det inte lönar sig att ta det på försäkringen och att jag måste …”

Samtalet bröts. Derek tittade på skärmen på mobilen. Ingen mottagning. Vad fan berodde det på?

Han ringde till henne igen. ”Vad hände?” frågade hon. ”Jag vet inte. Men du, försök att vara här innan tio, okej? Ring mig om det inte funkar. Jag väntar här så länge.”

Penny sa okej och lade på.

Derek stod framför Adams föräldrars sovrumsbyrå, sträckte sig fram och lade handen på den, undrade om det fanns något spännande i den. Han kände sig faktiskt ganska skuldmedveten över det här, fast det inte var någon fara och varken Adam eller hans mamma och pappa någonsin skulle få reda på det. Han kanske skulle berätta det för Adam någon gång. Fast inte på ett tag. Typ om några år.

När det inte spelade någon roll längre.

Eller kanske inte.

Han fattade bara inte att Pennys föräldrar kanske inte skulle låta henne sticka ut. Det värkte i honom av längtan efter henne. Han funderade på om han skulle ta ett par av mrs Langleys trosor och runka för att lätta lite på trycket och sedan vara redo för mer när Penny kom.

13

Allt_for_nara_3a.indd 13

10-03-30 02.03.40

Men det finns kanske gränser man inte ska överskrida, tänkte han. Han kunde kolla lite på teve för att försöka få tiden att gå. Så han gick tillbaka ner i källaren, där det nu var nästan helt mörkt, och satte på teven. Zappade lite mellan kanalerna men tittade inte på någonting i mer än några sekunder. Han kunde inte koppla av, fast han skulle ha huset för sig själv i en hel vecka. Det var rena drömmen för en sjuttonårig kille. Ett ställe han kunde ta med sig sin tjej till så mycket han ville.

Bättre än en bil, där man jämt var orolig för att det skulle komma en snut och knacka på den immiga rutan.

Men plötsligt kändes det fel. Adams föräldrar hade alltid varit schysta mot honom. Hans mamma i alla fall. Hans pappa fick en alltid att känna sig som om man trängde sig på, som om han ville ha huset för sig själv när han inte var på jobbet och försvarade folk eller vad det nu var han gjorde. Derek hade känt Adam i säkert tio år. Han hade sovit över här en massa gånger, följt med familjen på utflykter.

Vad skulle de tycka om honom ifall de fick reda på det? Fan, Adams pappa var ju advokat. Kunde han stämma honom? Skulle han stämma en pojke han kände? Eller, ännu värre, skulle han polisanmäla honom?

Mobilen ringde. Han tittade på den och såg att det var Pennys nummer. ”Hallå”, sa han. Men innan Penny hann säga något bröts samtalet.

Det var nog för att han var nere i källaren, tänkte han. Dålig mottagning eller något. Han sträckte sig mot telefonen som stod på hörnbordet, lyfte luren och slog Pennys mobilnummer. ”Jag kan inte komma”, sa Penny viskande. ”Jag får inte gå ut.” ”Fan”, sa Derek. ”Fan, fan, fan.” ”Du, jag kan inte prata mer nu. Vi kan träffas nån annan dag, i morgon kanske? Okej? Nu måste jag lägga på.” Och så var hon borta.

Derek lade på. Det var den jävla planen. Fan, han skulle dö av kåthet. Men egentligen var det inte bara hångla han ville göra. Han

14

Allt_for_nara_3a.indd 14

10-03-30 02.03.40

ville prata också. Han ville bara vara här i det tomma huset och prata, timmar i sträck utan att någon kom och störde, om vad han ville göra med sitt liv. Hans föräldrar tyckte att han bara var en slöfock utan drömmar eller ambitioner, men så var det inte. Han kunde prata om det med Penny. Om att han ville bli dataprogrammerare, kanske konstruera nya dataspel och så där. Ifall han hade sagt till sin pappa att han ville bli spelutvecklare skulle han bara säga, du, jag ville också försöka leva på min hobby när jag var ung, men man måste faktiskt vara realist.

Derek zappade mellan kanalerna, spelade lite Halo på Adams Xbox, kollade på MTV och somnade till under en låt med Justin Timberlake. Det var rätt häftigt att bara vara där, fast han var ensam. Ingen som tjatade en massa på honom.

Men det började bli sent. Lika bra att sticka hem, tänkte han.

Då hörde han ljud utifrån. Däck som krasade mot gruset.

Han ryckte åt sig fjärrkontrollen och stängde av teven. Det fanns fönster i källaren, sådana där som sträckte sig en knapp halvmeter ner från taket. Han ställde sig i soffan så att han kunde titta ut.

Det var Saaben. Albert Langleys suv. ”Helvete!” viskade han för sig själv. ”Helvete!”

Han måste ut härifrån. Han måste ut härifrån snabbt. Han sprang uppför källartrappan till bakdörren och skulle just öppna den när han insåg att larmet säkert skulle gå igång då. Han måste slå in koden först, men panelen satt borta vid ytterdörren.

Han började springa längs hallen. Kanske skulle han hinna ta sig till ytterdörren och knappa in koden innan någon kom in, och sedan rusa tillbaka genom huset och ut genom bakdörren.

Men så såg han skuggor utanför ytterdörren. Det var Adam och hans mamma.

Derek tvärstannade, vände, sprang tillbaka ner i källaren. Han hörde dörren öppnas och Donna Langley som sa: ”Jag har ju sagt att jag är ledsen. Tror du att jag ville förstöra vår semester?”

Han sjönk ner på knä framför luckan till kryprummet och skulle just skjuta den åt sidan när taklampan i källaren tändes. Han visste

15

Allt_for_nara_3a.indd 15

10-03-30 02.03.40

att det fanns en strömbrytare precis ovanför trappan, vilket betydde att någon var på väg ner. Derek pressade sig in i det smala utrymmet mellan soffans ryggstöd och väggen. Det kändes som ett rätt bra gömställe, men tänk om någon kom och satte sig här nere för att se på teve?

Då kom någon nerför trappan. Derek hörde hur ölkylen öppnades och någonting sattes in i den, och sedan Adam som ropade: ”Ska jag lägga kylklamparna i frysen?”

Derek funderade på om han skulle ge sig till känna, berätta alltihop och be Adam hjälpa honom att smita ut. Adam kanske blev sur, men han skulle aldrig säga något till sina föräldrar. I så fall skulle de säkert på något sätt lägga skulden på honom. Men innan han hunnit bestämma sig för vad han skulle göra gick Adam upp igen. Men han lät lampan vara tänd. Derek tänkte att han kanske skulle komma ner igen. Han hörde delar av samtalet där uppe.

Mr Langley: ”Gå och lägg dig nu, älskling. Vi kan packa ur bilen.”

Mrs Langley: ”Jag kanske mår bättre i morgon.”

Mr Langley: ”Visst. Jag och Adam kanske åker upp, så kan du komma när du känner dig bra igen. Det var ju jäkligt tråkigt att det skulle hända just nu.”

Mrs Langley: ”Men för sjutton, tror du att jag ville bli sjuk?”

Mr Langley: ”Jag kommer upp alldeles strax.”

Om de gick och lade sig behövde han bara bekymra sig om Adam.

Och ifall Adam också gick och lade sig kunde han vänta tills alla sov, smyga sig upp, slå in koden och sedan sticka ut genom bakdörren. Bara inte Penny plötsligt fick för sig att smita ut och komma hit. Fan, det fick hon bara inte göra.

Mr Langley: ”Vem i helvete är det?”

Jävlar, pratar han om mig? tänkte Derek. Hur kan han veta att jag är här nere?

Nej, det var någon utanför. Däck som knastrade mot gruset och sedan tystnade. Ljudet av en bildörr som stängdes. Åh nej. Inte folk som tittade in på kvällsbesök.

16

Allt_for_nara_3a.indd 16

10-03-30 02.03.40

Adam: ”Jag vet inte, pappa.”

Derek tyckte sig höra fotsteg utanför, och sedan sa Albert Langley något, förmodligen med dörren öppen.

Det lät som om någon annan, kanske två personer, han visste inte riktigt, hade kommit in.

Ett dämpat mummel. Albert Langley som sa: ”Vem sa du att du var?”

En ny röst. Bara lösryckta fraser. Sedan ett enda ord, mycket tydligt: ”Svin.”

Då hörde Derek det första skottet. Och sedan Adams skrik: ”Pappa! Pappa!”

Mrs Langleys röst, från övervåningen, lät det som: ”Albert! Vad hände?”

Och så Adam: ”Mamma! Kom inte …”

Då hörde Derek det andra skottet. Ljudet av någonting – någon – som tumlade nerför trappan.

Så fotsteg som sprang genom huset. Minst två personer, som rusade genom hallen mot baksidan.

Derek hörde ett tredje skott, och sedan någon som föll nerför trappan vid bakdörren.

Sedan blev det mycket tyst.

Derek kände att han skälvde, så kraftigt att tänderna nästan skallrade. Han hörde steg där uppe igen, långsammare nu, lugna, behärskade. Någon kom nerför halvtrappan, stannade till, gick förbi bakdörren och fortsatte ner i källaren. Derek hörde inte fotstegen så bra här nere på grund av den tjocka mattan på betonggolvet. Men han kände att det var någon i rummet. Den som hade avlossat skotten.

En mördare. Bara någon meter bort, på andra sidan soffan. Derek hörde snabba, lätta andetag.

Han bet förtvivlat ihop tänderna för att de inte skulle skallra.

Han undrade om mördaren kunde höra blodet bulta i hans tinningar.

Och så gick den som kommit ner upp igen och släckte ljuset. Ytter-

17

Allt_for_nara_3a.indd 17

10-03-30 02.03.41

dörren öppnades och stängdes, en bildörr öppnades och smälldes igen. Sekunden efter hördes däck som rullade iväg över gruset.

Derek väntade i omkring fem minuter, kröp fram ur sitt gömställe bakom soffan och gick uppför trappan till bakdörren. I månskenet som lyste in genom fönstret såg han Adam ligga på rygg i trappan med en svart blodpöl under huvudet.

Derek tog försiktigt ett steg över honom, vred om låset med darrande händer, öppnade dörren och sprang iväg i natten.

18

Allt_for_nara_3a.indd 18

10-03-30 02.03.41