ARK AN ASA AD
N
. SN
En berättelse om mod, smärta och vägen till försoning
.
ISBN: 978-91-7723-569-9
BLOD RÖDARE ÄN RÖTT
BB L Ä ST
www.viljaforlag.se
E
V
Det här är en sann historia som bygger på Arkan Asaads föräldrars liv.
ARKAN ASAAD BLOD RÖDARE ÄN RÖTT
Casim och Jamila gifter sig mycket unga. Redan på bröllopsnatten skickas Casim ut i krig. Nu handlar allt bara om att överleva. Livet blir svårare för var dag. Till slut inser Casim att de måste fly.
A
RSIO
Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se
TL
Ä ST
N E
X
.
.
I VÅ
Sidantal: 128 Lättlästnivå: X-Large Lix: 18
L ÄT
Titel: Blod rödare än rött – en berättelse om mod, smärta och vägen till försoning Författare: Arkan Asaad Bearbetning: Carina Gabrielsson Edling, 2018 Omslag: Miroslav Sokcic Boken är en bearbetad version av Blod rödare än rött, utgiven på Norstedts förlag 2014 © 2018 Arkan Asaad och Vilja förlag Första upplagan 2018
LARG
ISBN 978-91-7723-569-9 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
ARKAN ASAAD
Blod rödare än rött En berättelse om mod, smärta och vägen till försoning
Bearbetad av Carina Gabrielsson Edling
PROLOG Jag väntade på pappa. Han skulle äntligen berätta för mig om sitt liv. Jag visste inget om det han varit med om: krig, folkmord, sorg, flykt och förlust. – Pappa, jag vill att du berättar din historia. Jag tog fram en bandspelare. – Vad ska jag säga? sa han. Mitt liv är skit. Det finns inget intressant. – Berätta vad du vill. Jag har inte bråttom. 3
Pappa såg ner på sina händer. Han tog ett djupt andetag och såg sedan på mig. I hans kolsvarta ögon fanns ett mörker. Och så började han tala och tog mig med på sin resa.
4
Irak, 1970
1 Casim var 13 år. Han var en rebell som trotsade allt och alla. Han körde in sin motorcykel på den tysta skolgården. Det var förbjudet och det visste Casim. Han gjorde det för att retas med lärarna, och för att visa vem som var tuffast på skolan. Det spelade ingen roll om Casim kom sent eller tidigt till skolan. Han fick stryk av läraren varje dag ändå. 6
Läraren hette Mamosta Yousif. Han var en arg gubbe i 60-årsåldern. Det var helt tyst när Casim klev in i klassrummet. – Ursäkta herr lärare, sa han. – Hur mycket ska jag behöva stå ut med, din horunge? skrek läraren och slog Casim med en käpp. Han slog så hårt att käppen gick av. Casim föll ihop på golvet. Han hade fått ett stort jack i huvudet och måste gå till sjukstugan. Sjuksystern tvättade Casims sår med sprit. Casim vred sig av smärta. 7
Hon lindade ett vitt bandage om hans huvud. – Sitt still! sa hon. När ska du sluta att reta din lärare? Casim ryckte på axlarna. – Skolan är inget för mig. Jag vill se världen!
8
2 Utanför skolan stod läraren Yousifs cykel. Båda däcken var sönderskurna. Bakom en pelare satt Casim och fällde ihop en kniv. Sedan tog han upp en sten. Han väntade på att det skulle bli lunchrast. Han visste att Yousif skulle komma då. Yousif cyklade alltid hem för att äta lunch. Ett par minuter senare låste Yousif skolans port. Sedan gick han fort över skolgården mot sin cykel. 9
– Vem har gjort det här? sa han förvånat. Då kom Casim fram med stenen i handen. – Herr idiot! Det var jag! sa han. Han kastade stenen i lärarens ansikte. Den träffade honom mellan ögonbrynen. Blodet forsade och Yousif föll till marken. – Polis! Hjälp, polis! Jag har blivit blind! skrek han. Casim skyndade sig därifrån på sin motorcykel. Hans hämnd hade lyckats.
10
3 Klockan var halv ett. Casims mamma Fatem stod ute på terrassen och sopade. Det var varmt, och hon klagade. Hon klagade över att Casim inte skötte sig i skolan. Och hon klagade på sin man Qadir, som spelade på sin flöjt hela dagarna. Casims far Qadir var en lugn man. Alltför lugn, tyckte Fatem, eftersom han aldrig läxade upp Casim med örfilar. Men Qadir trodde inte på våld. 11
Nu hörde Fatem fotsteg utanför porten. Hon undrade vilket av barnen som kom hem så tidigt från skolan. Porten öppnades och Casim smög in. Fatem såg på honom och på det blodiga bandaget han hade runt huvudet. – Vad har du nu gjort? skrek hon. När ska du lära dig att sköta dig i skolan? – Det var inte mitt fel! Jag lovar! sa Casim. – Det säger du jämt! Vad ska jag göra med dig? Fatem började kasta saker mot honom. Hon kastade tofflor, kvasten och en hink med vatten. Någon minut senare bankade det hårt på porten. 12
– Öppna, jag har polisen med mig! skrek någon. Fatem kände igen rösten. Det gjorde Casim också, så han smög snabbt upp till sitt rum. Fatem öppnade porten. Utanför stod Casims lärare Yousif med ett stort bandage för ansiktet. Bredvid honom stod två poliser. – Arrestera honom! skrek Yousif. – Snälla, jag ber er. Han är bara ett barn! sa Fatem. Poliserna såg osäkert på henne. – Ett barn? Du ser väl vad han har gjort med mitt ansikte? Han är djävulen själv! Arrestera honom! skrek läraren. 13
Men Fatem ställde sig mitt i porten och lät ingen gå förbi. – Jag lovar att Casim inte kommer till skolan mer. Jag förbjuder honom att gå dit igen. Ni behöver aldrig mer oroa er för honom. – Bra! sa läraren. Kommer han till skolan igen dödar jag honom! Jag lovar dig! Casim gick aldrig tillbaka till skolan. Och han såg aldrig mer sin lärare. Men polisen träffade han många fler gånger.
14
Irak, 1977
4 Hus nummer 19 i den fattiga byn Karresh var inte likt de andra husen. På fasaden hängde färgglada bilder. Det var 13-åriga Jamila som hade ritat dem. Jamilas mamma Daya satt och tittade ut genom fönstret hela dagarna. Det såg ut som om hon väntade på någon. Men den hon väntade på skulle aldrig komma. 16
Tre år tidigare hade Jamilas pappa dött i en hjärtattack. Då hade allt förändrats. Familjen förlorade inte bara sin pappa, utan också sin ekonomiska trygghet och släktens respekt. Samma dag som Jamilas far begravdes kastade släktingarna ut familjen. De fick flytta från sitt stora hus till Karresh. Daya kom aldrig över sin mans död. Hon hade fortfarande på sig svarta sorgkläder. Varje morgon klockan fem vaknade Jamila av ljud från köket. Det var hennes syskon som förberedde dagens gatuförsäljning av hembakta kakor. 17
De måste gå hemifrån tidigt. Innan bageriet öppnade och innan andra gatuförsäljare började gå runt. Storebror Barzan tog hand om pengarna. Jamila och hennes storasyster Rivan bar på fat med kakor och lillebror Kasro ropade Kom och köp! Om barnen sålde mycket hade de ibland råd att köpa kött. Men oftast blev det inte så. Det började bli ljust och tupparna gol. Det var en solig morgon. – Kom och köp färska kakor och sötsaker! ropade Kasro. Då stack en granne ut huvudet genom ett fönster. 18
– Gå härifrån! Smutsiga gatubarn, försvinn! skrek hon. – Varför hatar de oss? sa Jamila. – Det är för att vi inte har någon pappa. Hade vi haft det hade de aldrig vågat vara så här mot oss, sa Barzan. – När jag blir stor ska vi aldrig behöva vara hungriga, sa Jamila. Jag ska ta hand om er alla. Kasro och Barzan skrattade. – Vi kommer bli så rika att vi aldrig mer behöver jobba. Jag kommer att vara mohim, en viktig person, sa hon. – Det är jag som kommer att bli något! Jag ska gifta mig med en prins. Guldet jag får i hemgift kommer rädda er alla, sa Rivan. 19
– Som du ser ut får vi säkert en säck ris som hemgift, sa Barzan retfullt. – Tror ni Jamila får mer guld än jag? frågade Rivan med gäll röst. – Jamila är mycket snyggare än du. Hon kommer att få mer guld. Och hon kommer säkert att gifta sig först, sa Barzan. Utan att tänka sig för slog Rivan Jamila i ansiktet. Jamila föll till marken och fick fatet över sig. Kakorna rullade i väg i gruset. Då slet Barzan tag i Rivans öra så att hon också tappade sitt fat. – Du får vara utan mat i dag, fattar du det! skrek han.
20
5 1977 fyllde Casim 19 år. Hans mamma Fatem klagade ofta på att han ännu inte hade gift sig. Men Casim såg sig som en fri person. Han ville välja sin egen väg. Casims familj bodde i Kirkuk. Det var en stad där både kurder, turkmener, araber och assyrier levde. Det irakiska Baathpartiet hade tvingat invånare att flytta dit. Hot och våld tillhörde vardagen. 21
Casim och hans vänner Jamal, Amir och Hassan såg sig som kvarterets beskyddare. De jagade iväg killar som tillhörde Vargarna, ett mc-gäng. – Våga er inte tillbaka hit, era faderlösa horungar! skrek de. Vargarna var en del av Baathpartiet. På dagarna såg man dem inte, men på nätterna körde de förbi på sina motorcyklar. De skrämde alla som bodde i området. Casim arbetade på ett bygge. På kvällarna stannade han kvar på jobbet och sov några timmar. Vid midnatt gjorde han och hans vänner sig redo för att gå ut och festa. Han var nästan aldrig hemma hos sin familj. 22
Fatem hoppades att Casims liv skulle förändras om han gifte sig. Kanske skulle han då bli en riktig man? Kanske skulle han sluta festa och slåss? Men Casim tjänade trots allt pengar åt familjen. Därför kunde mamma Fatem inte bestämma över honom.
23