Anthony Bu rgess A Clockwork Orange
Fรถr sta de l e n
1 »Va d ska det bli nu då ?« Det var jag, vill säja Alex, och mina tre drogisar, vill säja Pete, Georgie och Dim, som är dimmigare än dom flesta, och vi satt på Korovas Mjölkbar och rannsakade våra rassodocker för att hitta på nånting för kvällen, en svart kall flippad vinterjävel fast utan snö. Korovas Mjölkbar var ett mesto med mjölkplus, och det kan tänkas, o mina bröder, att ni har glömt hur såna meston var, eftersom allting ändrar sej så skorrigt nu för tiden och alla glömmer så fort, och ingen är vidare mycket för att läsa tidningar heller. Ja, vad dom sålde där var alltså mjölk plus nånting. Dom hade inte licens att sälja sprit, men än fanns det ingen lag som förbjöd folk att prodda en del nya vestcher som dom spetsade den gamla moloken med, så man kunde peta den med vellocet eller synthemesc eller drencrom eller vissa andra vestcher som gav en femton fina lugna horrorsköna minuter på sej att beundra Herren Bog och alla Hans Heliga Änglar och Helgon i den egna vänsterskon med mozgen full av strålande ljus. Eller man kunde peta mjölk med knivar i, som vi brukade säja, och av det blev man skärpt och redo för en stunds läskigt tjugo-mot-en, och det var det vi petade den här kvällen som jag sätter i gång historien med. Vi hade fickorna fulla med deng, så det förelåg inget riktigt behov i stil med att krasta friska pålar genom att tolchocka nån gammal veck i en gränd och vidda hur han badade i sitt blod medan vi räknade bytet och delade på fyra, eller köra med ultravåld på nån starig och darrande gråhårig nevesta i en bod och kila i väg med kassalådans innehåll under glada smeck. Fast, som det brukar heta, pengar är inte allt. Vi fyra var klädda enligt senaste mode, vilket på den tiden var 7
ett par svarta och mycket trånga trikåer med det gamla ballfånget, som vi brukade säja, inpassat i skrevet under trikåerna, alltså som ett skydd och dessutom en sorts mönster som man kunde vidda klart och tydligt i viss belysning, så att jag hade ett i form av en spindel, Pete hade en ruka (vill säja hand), Georgie en mycket tjusig sorts blomma och stackars gamle Dim ett genomtrasigt ett som föreställde litsot (vill säja ansiktet) på en clown, eftersom Dim aldrig hade haft nån vidare kläm på saker och ting och utan minsta skymt av en tvivlande tomas var den dimmigaste bland oss fyra. Sen hade vi midjejackor utan slag fast med såna där stora uppbyggda axlar (»pletcher« kallade vi dom), som var en sorts skoj med att ha verkliga axlar som var såna. Och sen, mina bröder, hade vi såna där gulvita kravatter som liknade kartoffelmos eller spudd med en sorts mönster på som var gjort med en gaffel. Vi hade inte så värst långt hår och flippade horrorsköna stövlar att kickas med. »Vad ska det bli nu då ?« Det satt tre devotchkor vid disken i sällskap, men vi maltjikar var fyra och för det mesta var det liksom en för alla och alla för en. Dom där skarpisarna var också klädda efter senaste modet, med blåröda, gröna och brandgula peruker på gullivern som knappast kostade mindre än tre–fyra av dom där skarpisarnas veckolöner per styck skulle jag tro, och matchande makeup (vill säja regn bågar runt glazzarna och råttan ordentligt bredmålad). Sen hade dom långa svarta mycket raka klänningar, och på grodisdelen hade dom små märken av liksom silver med olika maltjikars namn på – Joe och Mike och sånt. Detta skulle alltså föreställa namnen på olika maltjikar som dom hade leschat med innan dom fyllde fjorton. Dom tittade åt vårt håll hela tiden och jag fick lust att säja (i ena råttgipan, vill säja) att vi tre skulle sticka i väg och ha lite poll och lämna kvar stackars gamle Dim, det var bara att kupetta en halvliter vitt åt honom fast med en skvätt synthemesc i den här gången, men det hade faktiskt inte varit att liksom spela spelet. Dim var mycket mycket ful, och dimmig som 8
sitt namn, men det var en horrorskönt läskig kämpe och mycket händig med stöveln. »Vad ska det bli nu då ?« Tjellovecken som satt närmast mej på det långa breda plyschiga sätet som gick runt väggarna hade hunnit bli bra glasig i glazzarna och gav ifrån sej en sorts bubblande slovisar i stil med »Aristoteles mischmasch fungering cyklamen blir forfikulerat stadig«. Nog var han i Landet alltid, jodå, långt borta i omloppsbana, och jag visste hur det var, jag hade ju prövat på precis som alla andra, men just nu hade jag börjat tycka att det där var en ganska feg vestch, o mina bröder. Där låg man efter att ha druckit sin gamla molok och sen började man messla att allting omkring en var på nåt sätt i det förflutna. Nog för att man kunde vidda det, alltihop, mycket tydligt – borden, stereon, ljusen, skarpisarna och maltjikarna – fast det var som nån vestch som fanns där förr men inte längre fanns där nånting mer. Och man blev liksom hypnotiserad av sin stövel eller sko eller nagel eller nånting, och samtidigt blev man på nåt sätt upplyft i det gamla nackskinnet och omskakad som en annan katt. Omskakad och omskakad tills det inte fanns nåt kvar. Man tappade sitt namn och sin kropp och sitt jag och det spelade helt enkelt ingen roll, och man väntade tills stöveln eller nageln blev gul och sen allt gulare hela tiden. Sen började ljusen smälla av som atomer, och stöveln eller nageln eller kanske lite lort på ens eget byxben växte till ett stort stort mesto, större än hela världen, och man skulle just bli presenterad för gamle Bog eller Gud när alltihop var över. Man kom tillbaks till där man var och kände sej liksom snyftig, med råttan färdig för en omgång buuhuuhuu. Ja, det där är ju mycket skönt fast mycket fegt. Man har inte kommit till den här världen bara för att ta kontakt med Gud. Såna där saker kan suga all styrkan och godheten ur en tjelloveck. »Vad ska det bli nu då ?« Stereon var på och man fick för sej att sångarens gloss rörde sej från en del av baren till en annan, flög upp i taket och sen svepte ner igen och susade från vägg till vägg. Det var Berti Laski 9
som raspade en helstarig gammal grej som hette »Jag får blåsor av dej«. En av dom tre nevestorna vid disken, hon med grön peruk, höll hela tiden på och körde fram magen och drog tillbaks den igen i takt med den så kallade musiken. Jag kunde känna knivarna i den gamla moloken börja bita, och nu var jag redo för lite tjugo-mot-en. Så jag gläfste: »Ut ut ut ut !« som en vovve, och sen gav jag vecken som satt och bubblade närmast mej en horrorskön krack mitt på okan eller öronhålet, men han kände inget utan gick bara på med sitt »telefoniska slagjärn och när farakurulen blir bubbelubbelubb«. Han skulle känna desto mer när han kom sej, åter från Landet. »Ut vart då ?« sa Georgie. »Å, endast att vandra«, sa jag, »och vidda vad som visar sej, mina små bröder.« Så vi kilade ut i den stora vinternotchen och gick neråt Marghanita Boulevard och vek sen in på Boothby Avenue, och där hittade vi vad vi i stort sett letade efter, ett malenkigt puts att inleda aftonen med. Det var en stillsam och starig veck av skollärartyp, med glasögon på sej och råttan öppen för notchens kalla luft. Han hade böcker under armen och ett skitigt paraply och kom runt hörnet från Allmänna biblio, som inte många lodisar använde sej av på den tiden. Man såg faktiskt sällan nåra av den äldre borgartypen ute efter mörkrets inbrott på den tiden, med tanke på polisbristen och alla vi präktiga maltjikivicker som var på gång, och den här professorsaktiga tjellovecken var den ende som kom gående på hela gatan. Så vi goolade fram till honom, fint och artigt, och jag sa: »Ursäkta mej, broder.« Han verkade en malenkig aning pugglad när han viddade oss fyra så där, stillsamma och artiga och leende, men han sa: »Ja ? Vad är det ?« med sån där hög och läraraktig gloss, som om han försökte visa att han inte var pugglad. Jag sa: »Jag ser att du har böcker under armen, broder. Det är i sanning ett oväntat nöje i dessa dar att träffa på nån som fortfarande läser, broder.« 10
»Å«, sa han alldeles darrigt. »Jaså ? Ja, jag förstår.« Och han tittade hela tiden från den ena till den andra av oss fyra och befann sej nu liksom i mitten av en mycket leende och artig fyrkant. »Ja«, sa jag. »Det skulle intressera mej storligen, broder, om du ville ha vänligheten att låta mej se vilka böcker det är som du bär under armen. Jag sätter intet i världen högre än en god och sund bok, broder.« »Sund«, sa han. »Sund ?« Och sen skvattade Pete dom där tre böckerna av honom och räckte omkring dom väldigt skorrigt. Tre som vi var fick vi var sin att vidda i utom Dim. Den jag fick hette Elementär kristallografi, så jag slog upp den och sa: »Utomordentligt, verkligen första klass«, medan jag bläddrade. Sen sa jag med en sorts mycket chockerad gloss: »Men vad är det här ? Vad är detta för ett snuskigt slovis ? Jag rodnar när jag ser på detta ord. Du gör mej besviken, broder, det gör du verkligen.« »Men«, försökte han, »men, men.« »Det här«, sa Georgie, »är vad jag kallar verkligt snusk. Här står ett slovis som börjar med f och ett annat som börjar med k.« Han hade en bok som hette Snöflingans mirakel. »Aha«, sa stackars gamle Dim som smottade över Petes axel och som vanligt gick alldeles för långt, »här står det vad han gjorde med henne, och det är bild på’t och allting. Hörru«, sa han, »du är ju inget annat än en snuskig gammal skithög.« »En gammal man i din ålder, broder«, sa jag, och så började jag riva sönder boken jag hade, och dom andra gjorde likadant med sina. Dim och Pete hade dragkamp om Det romboedriska systemet. Den stariga professorstypen började kritcha: »Men dom är ju inte mina, dom är allmän egendom och det här är rena nidingsdådet och vandalismen«, eller nåra slovisar i den stilen. Och han försökte liksom rycka till sej böckerna från oss, vilket var på nåt sätt patetiskt. »Du har förtjänat en läxa, broder«, sa jag, »det har du minsann.« Den här kristallboken som jag hade var kraftigt inbunden och svår att razza i bitar, verkligt starig som den var och gjord på den tiden när saker gjordes liksom för 11
att vara, men jag lyckades riva av bladen och kasta ut händerna fulla liksom av nån sorts snöflingor, fast stora, över hela den här kritchande gamle vecken, och sen gjorde dom andra likadant med sina, och gamle Dim bara dansade omkring som den clown han var. »Där har du«, sa Pete. »Där har du för makrill och cornflakes, din lortige läsare av snusk och äckligheter.« »Otäcka gamla veck där«, sa jag, och sen började vi filla runt med honom. Pete höll rukorna på honom och Georgie liksom hakade upp råttan på vid gavel åt honom och Dim ryckte ut hans sobisar som var lösa både uppe och nere. Dom kastade han på trottoaren, och sen lät jag dom smaka på gamla stövelkraset, fast dom var ena sega jävlar, gjorda som dom var av nån sorts nytt horrorskönt plastjox. Den gamle vecken började göra nån sorts frumlande läten – »ouf oaf oof« – så Georgie slutade med att hålla isär goberna på honom och skickade i väg sin näve med ringarna rätt i hans tandlösa råtta, och det där fick den gamle vecken att börja jämra sej ordentligt just då, och ut kommer blodet, mina bröder, mycket vackert att skåda. Så det enda vi gjorde sen var att dra plattisarna av honom så att han bara hade västen och dom långa kalsongerna kvar (jättestariga – Dim höll på att smecka skallen av sej), och sen ger Pete honom en helskön spark i kistan och därmed får han gå. Han gav sej i väg liksom vacklande, fast det egentligen inte hade varit nån alltför svår tolchock, och han lät »åh åh åh« utan att riktigt veta ut eller in eller nånting, så vi var tvungna att fnissa åt honom och sen gick vi genom hans fickor medan Dim dansade runt med hans skitiga paraply, men det fanns inte mycket i dom. Där fanns nåra stariga brev, en del ända från 1960, med »Min käraste käraste« och allt det där tjepucket i dom, och en nyckelring och en starig penna som läckte. Gamle Dim la av med paraplydansen och måste förstås sätta i gång och läsa ett av breven högt, liksom för att visa den tomma gatan att han kunde läsa. »Min käraste vän«, reciterade han med sån där väldigt gäll gloss, »jag ska tänka på dej när du är borta och hoppas du tänker på att ta varmt på dej när du går ut om 12
kvällarna.« Sen drog han till med ett mycket sjummigt smeck – »Ho ho ho« – och låtsades börja torka sej i jaman med det. »All right«, sa jag. »Lägg av nu, o mina bröder.« I den här stariga veckens byxor fanns det bara en malenkig summa kapare (vill säja pengar) – inte mer än tre fålar – så vi lät alla hans skräpiga små mynt gå all världens väg, med hänsyn till att det var hönskäk jämfört med den summa pigga pålar vi redan hade på oss. Sen knäckte vi paraplyt och razzade hans plattisar och gav dom åt himlens alla vindar, mina bröder, och sen var vi färdiga med den stariga lärartypsvecken. Vi hade inte gjort mycket, det vet jag, men det vara bara liksom början på kvällen och jag tänker inte komma med nåra urställsamma insekter till varjom eller enom för det. Mjölkplusknivarna började bita fint och horrorskönt nu. Närmast på programmet stod en sammis, vill säja ett sätt att bli av med lite av våra kapare så att vi liksom fick större behov av att krasta nån sorts bod, samtidigt som det var ett sätt att köpa ett alibi på förhand, så vi gick in på Duke of New York på Amis Avenue och minsann om där inte satt tre eller fyra gamla babuskor och petade svart med skum i ett mysigt hörn för att fira sin SP (statspension). Nu var vi dom verkligt snälla maltjikarna och smilade god aftonsång åt alla och envar, fast dom där rynkiga gamla lyktorna började bli skärrade så att dom ådriga rukorna darrade kring glasen och spillde ut skum på bordet. »Lämna oss i fred, gossar«, sa en av dom, hon hade ett ansikte som en karta eftersom hon var tusen år gammal, »vi är bara stackars fattiga gummor.« Men vi bara visade sobisarna åt dom – blink blink blink – och slog oss ner, ringde på klockan och väntade på att killen skulle komma. Han var skärrad när han kom och gnuggade rukorna på sitt grassiga förkläde, och vi beställde fyra veteraner – nämligen rom och cherry brandy, en blandning som var populär på den tiden, vartill somliga gillade en skvätt lime såsom varande den kanadensiska varianten. Sen sa jag till killen: »Ge dom där stackars gamla babuskorna där borta nånting näringsrikt. Stora skottar överlag, och nånting att ta med sej 13
hem.« Och jag tömde min ficka med deng över hela bordet, och dom andra tre gjorde sammalunda, o mina bröder. Så det kom in dubbla gylleneld åt dom rädda stariga lyktorna, och dom visste inte hur dom skulle bete sej. En av dom fick fram: »Tack gossar«, fast man såg att dom trodde att nånting liksom läskigt var på väg. I alla fall så fick dom var sin butelj med Yank General, konjak vill säja, att ta med sej hem, och jag betalade för att ett dussin svart med skum skulle levereras till var och en av dom nästa morron bara dom gamla tjinorna lämnade sina ruttna adresser vid disken. Och med dom kapare vi sen hade kvar, mina bröder, inhandlade vi alla köttpajer, salta kex, ostbågar, chips och chokladbitar som mestot kunde ställa upp med, och dom var också åt dom gamla skarpisarna. Sen sa vi: »Förlåt oss en minota«, och dom gamla nevestorna lät fortfarande »Tack gossar« och »Gud signe er gossar« när vi klev ut och inte hade så mycket som en cent i karman nån av oss. »Sånt där får en att känna sej verkligt dobbig«, sa Pete. Man kunde vidda att gamla dimmiga Dim inte riktigt ponerade det där, men han sa inget för att inte bli kallad glopig och ett urblåst underbarn. Jaha, nu gick vi i alla fall runt hörnet till Attlee Avenue och där låg en sån där godis- och cancerbod som fortfarande höll öppet. Vi hade låtit dom vara i fred i nästan tre månader nu och hela trakten hade överlag varit mycket stillsam, så dom beväpnade milisanterna eller rozzpatrullerna syntes sällan till, utan höll sej mera norr om floden numera. Vi satte på oss våra maskisar – nya grejer, verkligt horrorsköna, faktiskt tjusigt gjorda; de var som ansiktena på historiska personer (man fick namnen när man köpte dom) och jag hade Disraeli, Pete hade Elvis Presley, Georgie hade Henrik VIII och stackars gamle Dim hade en poetveck som hette Pe Be Shelley; dom var som en riktig förklädnad med hår och allting, och dom var av nån speciell sorts plastvestch så att man kunde rulla ihop dom när man var färdig och gömma dom i stöveln – och sen gick tre av oss in och Pete höll chasso utanför, inte för att där fanns nånting att oroa sej 14
för. Så snart vi tog oss an den här boden satte vi kurs på Slouse som ägde den, en stor portvinsdallrig veck som genast viddade vad som var på gång och stack i väg mot det bakre rummet där telefonen fanns och kanske hans väloljade pusjka full med sex läskiga patroner. Dim for runt den där disken skorrigt som en fågel, så att paket med snutt flög omkring och regnade över ett stort urklipp av en skarpis med råttan full av sobisar som lyste mot kunderna och grodisar som nästan hängde ut som reklam för nåt nytt cancermärke. Vad man sen kunde vidda var en sorts stor boll som rullade in i det bakre rummet genom draperiet, bestående av gamle Dim och Slouse liksom förenade i en kamp på liv och död. Sen kunde man slosa flåsande och snarkande läten och sparkar bakom draperiet och vestcher som ramlade omkull och svärord och sen glas som lät smash smash smash. Mamma Slouse, gemålen, stod liksom djupfryst bakom disken. Vi märkte nog att hon skulle kritcha för död och pina om hon fick chansen, så jag kom runt den där disken väldigt skorrigt och fick tag i henne, en horrorskönt rejäl klump var hon som nuktade parfym och hade flippfloppande stora skvalpiga grodisar på kroppen. Jag klämde åt med rukan över råttan på henne för att hon inte skulle skrika fasa och förintelse för himlens fyra vindar, men den där hyndan gav mej ett stort fult jättehugg i rukan och den som började kritcha var jag, och sen körde hon i gång för fullt med ett flippat skrik på milisanterna. Jaha, då måste hon tolchockas ordentligt med en av vikterna på vågen, och sen en bra klapp med en kofot dom hade att öppna lådor med, och där kom det gamla röda ut som en kär vän. Så vi fick ner henne på golvet och rev lite i plattisarna på skoj och körde lite fint med stöveln för att hon skulle sluta jämra sej. Och när jag viddade hur hon låg där med grodisarna bara, undrade jag om jag skulle eller inte, men det där fick vänta till längre fram på kvällen. Sen rensade vi lådan och det blev ett flippat horrorskönt byte den notchen, och vi fick oss nåra paket var av dom allra bästa cancermärkena, och sen var det tack för oss, mina bröder. 15
»Det var en jävel att vara stor och tung«, sa Dim hela tiden. Jag gillade inte hur Dim såg ut: han verkade lortig och slarvig, som en veck som har varit i slagsmål, vilket han förstås hade varit, men man ska aldrig se ut som man hade det. Det var som om nån hade trampat på hans kravatt, maskisen var avryckt och han hade golvlort i litsot, så vi fick in honom i en gränd och gav honom en malenkig uppsnyggning genom att blöta våra taschtocker i spott och tjista bort lorten. Vad gjorde vi inte allt för gamle Dim. Vi var tillbaks på Duke of New York skorrigt värre, och jag räknade ut på min klocka att vi bara hade varit borta i tio minuter. Dom stariga gamla babuskorna satt kvar över sina svart med skum och skottar som vi hade bjudit dom på, och vi sa: »Hallå där flickor små, vad ska det vara nu då ?« Dom körde i gång med sitt gamla »Mycket vänligt av er gossar, Gud signe er pojkar«, och så ringde vi på kollokollen och fick in en ny servitör den här gången och beställde öl med rom i, svårt törstiga som vi var, mina bröder, och vadhelst dom gamla nevestorna önskade. Sen sa jag till dom gamla babuskorna: »Vi har väl varit här hela tiden, va ? Vi har väl inte varit härifrån, va ?« Allihop fattade mycket skorrigt och sa: »Just det, gossar. Inte har ni varit utom synhåll för oss, inte. Gud signe er pojkar«, och drack. Inte för att det spelade stor roll egentligen. Det tog sådär en halvtimme innan milisanterna visade nåra livstecken, och då var det bara två väldigt unga rozzar som kom in, mycket skära under sina stora snutkrukor. Den ene sa: »Vet ni grabbar nånting om det som hände i Slouses butik i kväll ?« »Vi ?« sa jag oskyldigt. »Nej, vad är det som har hänt ?« »Stöld och misshandel. Två till sjukhus. Var har ni fyra varit i kväll då ?« »Den där otrevliga tonen gillar jag inte«, sa jag. »Såna där otäcka insinuationer är jag inte glad åt. En mycket misstänksam läggning haven I visat här, mina små bröder.« »Dom har varit här inne hela kvällen«, började dom gamla 16
skarpisarna kritcha. »Gud signe dom, det finns inte bättre pojkar i världen i fråga om snällhet och generositet. Här hela kvällen har dom varit. Sett dom röra sej ur fläcken har vi då rakt inte.« »Vi frågar ju bara«, sa den andre unge milisanten. »Vi har vårt jobb att sköta, vi som alla andra.« Men dom gav oss den där otäcka varnande blicken innan dom gick ut. På vägen gav vi dom lite läppmusik: brrrrzzzzrrrrr. Men för min del kunde jag inte låta bli att vara lite besviken över hur saker och ting var på den tiden. Ingenting att slåss mot egentligen. Alltihop lika enkelt som kyss mej i scharren. Fast än var förstås kvällen bara barnet.
2 N ä r vi kom ut från Duke of New York viddade vi en blubbande gammal pjanis vid huvudbarens långa upplysta fönster, ett fyllo som bölade sina fäders snuskiga sånger och lät blerp blerp blerp dessemellan som om han hade en rutten gammal orkester i djupet av sin stinkande mage. En vestch som jag aldrig stod ut med var såna typer. Jag tålde aldrig se en mutsch alldeles lortig och rapan de sjavig och packad, i vilken ålder som helst fast särskilt när han var verkligt starig som den här. Han var liksom klistrad intill väggen och hans plattisar var en ren skam, skrynkliga och trasiga och fulla med kal och jord och lort och snusk. Så vi fick tag i honom och krackade honom nåra fina horrorsköna tolchocker, men han fortsatte sjunga ändå. Sången lät: Och jag skall fly hän till min älskling, min älskling, när du min älskling har flytt.
Men när Dim knogade honom nåra gånger på hans lortiga supråtta la han av med sången och började kritcha: »Gå på, gör av med mej bara era fega jävlar, jag vill i alla fall inte leva, inte i en rutten värld som den här.« Jag sa åt Dim att lägga av lite då, eftersom det ibland intresserade mej att slosa vad somliga av dom där stariga vraken hade att säja om livet och världen. Jag sa: »Åhå, och vad är det som är så ruttet med världen då ?« Han skrek ut: »Det är en rutten värld därför att den låter ungdomen ge sej på dom gamla som ni har gjort, och för att det inte finns nån lag och ordning mer.« Han kritchade högt och viftade med rukorna och svängde sej horrorskönt med slovisarna, fast 19
ibland kom det enstaka blurp blurp ur kyschan, som om nånting låg i omloppsbana där inne eller där satt nån väldigt ohyfsad mutsch och kom med sjummiga avbrott, som den gamle vecken hötte åt med knytnävarna medan han skrek: »Det är ingen värld för en gammal man längre, och det betyder att jag inte är ett dugg rädd för er, pojkarna mina, eftersom jag är för full att känna smärta om ni slår mej, och tar ni livet av mej så gläder det mej bara att va död.« Vi smeckade och sen grinade vi men sa inget, och då sa han: »Vad är det för en värld över huvud taget ? Människor på månen och människor som snurrar runt jorden som ett slags knott runt en lampa, men ingen bryr sej om jordisk lag och ordning nåt mer. Så gör ni ert värsta bara, era snuskiga fega gangsterfrön.« Sen gav han oss lite läppmusik – »Prrrrzzzzzrrrrr« – som vi hade gjort med dom unga milisanterna, och sen körde han i gång med att sjunga igen: O hulda land, jag stred för dig och vann dig seger jämte frid –
Så vi krackade honom nånting underbart och grinade över hela litsot, men han sjöng fortfarande på. Då fällde vi honom så han gick tungt i däck och en hink full med ölspyor kom forsande ut. Det var äckligt att se, så vi gav honom stöveln, ett pass per man, och sen var det blod, inte sång eller spyor, som kom ut ur hans snuskiga gamla råtta. Sen gick vi vår väg. Det var borta vid kommunala kraftverket som vi stötte på Billyboy och hans fem drogisar. Nu var det så på den tiden, mina bröder, att gängen för det mesta hade fyra till fem drogisar, vilket var lagom för en bil, där fyra kunde sitta skönt och sex var den givna gränsen för ett gäng. Ibland kunde gängen gå ihop så det blev en sorts malenkiga arméer för stora nattkriget, men oftast var det bäst att jaga i såna här mera liksom smågrupper. Billyboy var en som fick mej att må illa bara av att vidda hans feta grinande litso, och kring sej hade han alltid en vång av mycket härsken olja 20
som har använts till stekning många många gånger, till och med när han hade sina bästa plattisar på sej, som nu. Dom viddade oss precis som vi viddade dom, och det blev liksom en väldigt tyst bevakning av dom andra på bägge sidor. Det här var på riktigt, det här var hårda bud, här var det dags för norsen och osaren och britvan, inte bara rukor och stövlar. Billyboy och hans drogisar slutade med det dom höll på med, nämligen att göra sej klara att företa sej nånting med en snyftig ung devotchka som dom hade där, inte mer än tio, kritchande för fullt men fortfarande med plattisarna på sej. Billyboy höll henne i ena rukan och hans nummer ett, Leo, i den andra, och tydligen hade dom bara hunnit värma upp sej med lite snuskiga slovisar innan dom körde i gång med en malenkig stunds ultravåld. När dom viddade oss komma släppte dom den där buuhuuande lilla nevestan, eftersom det fanns många fler där hon kom från, och hon stack i väg med sina smala vita ben lysande i mörkret och lät fortfarande »oh oh oh«. Jag sa med ett mycket brett och drogigt leende: »Minsann om det inte är den feta stinkande billiga Billyboy i egen låg person. Huruledes mår du, o du globbiga burk med billig stinkande stekolja ? Kom ska du få en jävel på tjasken, ifall du har nån tjask, din tjepuckiga eunuck där.« Och sen körde vi i gång. Vi var fyra mot sex, som jag redan har antytt, men stackars dimmiga Dim var i all sin dimmighet värd tre av dom andra i rent vansinne och orent spel. Dim hade en lång och verkligt horrorskön osare eller kedja runt midjan, två gånger om, och den lindade han upp och började svinga den härligt i ögonen eller glazzarna. Pete och Georgie hade vassa och bra norsar, men för egen del hade jag en fin starig horrorskön britva som jag på den tiden kunde få att blixtra och lysa artistiskt. Så där dratsade vi på i mörkret, medan gamla Luna just gick upp med folk på och stjärnorna blixtrade som dom var knivar och hade lust att hoppa in i dratsandet. Med min britva fick jag till en slits nerför plattisarna på en av Billyboys drogisar, mycket mycket prydligt och utan att ens nudda vid plotten under tyget. Mitt i dratsandet 21
upptäcker alltså den där drogisen till Billyboy att han är öppen som en ärtskida, med magen bar och den stackars gamla tjasken ute, och då blir han väldigt rassdrass och viftar och skriker och tappar garden och släpper in gamle Dim med sin kedja som ormar svissssshhhhh, så att gamle Dim kedjar honom rätt i glazzarna och den här drogisen till Billyboy vacklar i väg och vrålar hjärtat ur kroppen. Vi redde oss väldigt horrorskönt, och snart hade vi Billyboys nummer ett under fötterna, blind av gamle Dims kedja och krälande och vrålande omkring som ett djur, men efter en riktig stövel i gullivern var han out out out. Av vi fyra blev gamle Dim som vanligt mest medfaren i fråga om det yttre, vill säja hans litso var helblodigt och plattisarna en ruskig röra, men vi andra var fortfarande coola och hela. Det var den stinkande fete Billyboy jag ville ha nu, och där dansade jag omkring med min britva som en annan barberare på ett fartyg i mycket hög sjö och försökte komma åt honom med ett par hyfsade snitt i hans lortiga oljiga litso. Billyboy hade en nors, den långa fälltypen, men han var en malenkig aning för trög och tung i rörelserna för att kunna vreda nån riktigt illa. Och mina bröder, en härlig känsla var det för mej att valsa – vänster två tre, höger två tre – och karva vänster kind och höger kind, så att två liksom gardiner av blod verkade bölja ut på samma gång, en på var sida om hans feta fula flottiga trut i vinterns stjärnljus. Ner rann det där blodet som en sorts röda gardiner, fast man kunde vidda att Billyboy inte kände ett dugg för han fortsatte att lufsa på som en tjock och äcklig björn och vifta åt mej med sin nors. Sen slosade vi sirenerna och visste att milisanterna var på väg med sina pusjkor utstuckna genom poliskärrans fönster, redo att ge fyr. Den där snyftiga lilla devotchkan hade säkert sagt åt dom, för det fanns en box där man kunde ringa på rozzarna inte långt från kommunala kraftverket. »Jag tar dej snart, frukta ej«, skrek jag, »din billiga stinkhög, jag ska nog kapa tjasken på dej snyggt och fint.« Sen kilade dom i väg, långsamt och flåsande, utom nummer ett Leo som låg och snarkade på backen, norrut åt 22
floden till, och vi gick åt andra hållet. Alldeles runt nästa hörn var en gränd, mörk och tom och öppen i bägge ändar, och där vilade vi och andades först fort och sen långsammare tills vi andades normalt igen. Det var som att vila mellan fötterna på två väldiga och mycket jättestora berg, eftersom detta var bostadskvarteren, och i fönstren på alla våningarna kunde man vidda ett liksom blått dansande sken. Detta var alltså teven. I kväll var det nåt som kallades världstimme, vilket betydde att samma program kunde viddas av alla människor i hela världen som hade lust, och det var förstås mest dom medelålders medelklasslodisarna. Det brukade vara nån stor berömd fånig komikertjelloveck eller svart sångare, och alltihop studsade ut på dom speciella tevesatelliterna i världsrymden, mina bröder. Vi flåsade och väntade och slosade hur milisanterna med sina sirener for österut, så nu visste vi att allt var väl. Men stackars gamle Dim kikade hela tiden upp på stjärnorna och planeterna och Lunan med råttan vidöppen som en liten unge som aldrig har viddat nånting liknande, och han sa: »Jag undrar vad det finns på dom. Vad kan det finnas där uppe på såna där grejer ?« Jag gav honom en hård knuff och sa: »Lägg av, ack din glopiga jävel, och tänk icke mer därpå. Där finns antagligen liv precis som här nere, med nån som får kniven i sej och nån som håller i skaftet. Och låtom oss nu begiva oss åstad, o mina bröder, medan notchen fortfarande är molodoj.« Dom andra smeckade åt det där, men stackars gamle Dim tittade allvarsamt på mej och sen upp mot stjärnorna och Lunan igen. Så vi gick neråt gränden då, med den blåa världstimmen på bägge sidor om oss. Vad vi nu behövde var en auto, så vi gick åt vänster när vi kom ut ur gränden och begrep genast att vi var på Priestley Place så snart vi viddade den stora bronsstatyn av nån starig poet med apig överläpp och en pipa instoppad i sin hängiga gamla råtta. Vi fortsatte norröver och kom till den snuskiga gamla Filmodromen, som flagnade och föll i bitar eftersom ingen just gick dit längre utom maltjikar som mej och mina drogisar, och i så fall bara för att lattja eller 23
razza eller få sej lite in-ut-in-ut i mörkret. På affischen där uppe på Filmodromens fasad som ett par fluglortiga strålkastare lyste på viddade vi att det var det vanliga cowboybråket, med ärkeänglarna på sheriffernas sida när dom brukade sina sexskjutare på kotjuvarna från helvetets kämpande härskara, den sortens genomtrasiga vestcher som Statsfilm släppte ut på den tiden. Bilarna som var parkerade vid kinnen var inte direkt horrorsköna, ruttna och stariga vestcher dom flesta, men där fanns en rätt ny Durango 95 som jag tyckte kunde gå an. Georgie hade en sån där polyclef, som det kallades, på sin nyckelknippa så vi var snart ombord – Dim och Pete där bak, puffande på var sin cancer i stor stil – och jag vred om tändningen och fick i gång henne och hon muttrade på riktigt horrorskönt så att en fin varm vibratisk känsla hummade rätt in i kyschan på en. Sen fintade jag med nogan och ut backade vi tjusigt utan att nån viddade oss pila i väg. Vi fillade runt i nåt som kallades nerstan ett tag och skrämde gamla vecker och tjinor som korsade gatorna och sicksackade efter katter och sånt. Sen tog vi vägen västerut. Det var inte mycket trafik i gång, så jag körde nästan nogan genom golvet hela tiden och Durangon käkade i sej vägen som spagetti. Snart var det vinterträd och mörkt, mina bröder, mörkt som på landet, och på ett ställe körde jag över nånting stort, med en morrande råtta full med tänder i strålkastarskenet, och sen skrek det och schluckade under och gamle Dim där bak höll på att skratta gulli vern av sej – »ho ho ho« – åt det där. Sen såg vi en ung maltjik som lubbjubbade med sin skarpis under ett träd, så vi stannade och hejade på dom, och sen körde vi på dom ett par halvhjärtade tolchocker så att dom skrek lite, och sen i väg. Vad vi nu var ute efter var den gamla överraskningsvisiten. Det var en verklig kick, god för glada smeck och diverse slags ultravåld. Till slut kom vi till en sorts by, och strax utanför den där byn låg det en sorts liten villa för sej själv med ett stycke trädgård. Lunan stod bra högt nu, så vi kunde vidda den där stugan klart och tydligt medan jag gled upp och slog till bromsen och dom andra tre fnissade nånting 24
besumnigt, och man kunde också vidda namnet på grinden till den där kåkvestchen, HEMMET stod det, ett glopigt namn om nåt. Jag klev ur auton med en order till drogisarna att dämpa sitt fniss och visa lite allvar, och så öppnade jag den där malenkiga grinden och gick fram till ytterdörren. Jag knackade snyggt och fint men ingen kom, så då knackade jag lite mer och den här gången kunde jag slosa att nån närmade sej och en regel drogs ifrån, och sen gick dörren upp på glänt nåra centimeter så att jag kunde vidda ett ensamt glazz som tittade ut på mej, och att dörren hade kedja. »Ja ? Vem är det ?« Glossen hörde till en skarpis, en rätt ung devotchka lät det som, så jag sa med ett mycket förfinat uttryckssätt och verklig gentlemannagloss: »Ursäkta mej, frun, beklagar djupt att behöva störa, men min vän och jag var ute på en promenad, och nu har min vän blivit dålig helt plötsligt på ett mycket oroväckande vis, och han ligger där ute på vägen alldeles borta och stönar. Vill ni ha godheten att låta mej låna er telefon för att ringa efter en ambulans ?« »Vi har ingen telefon«, sa devotchkan. »Jag är ledsen, men det har vi inte. Ni får gå nån annanstans.« Inifrån den malenkiga stugan slosade jag att nån veck satt och skrev på maskin, tack tack tacktack tack tackitack tack, och sen slutade maskinen och den här tjelloveckens gloss ropade: »Vad är det, kära du ?« »Jaha«, sa jag, »men kan ni i er godhet kanske låta honom få en mugg vatten ? Det är liksom en svimning, förstår ni, det verkar som att han har fått nån sorts svimningsanfall.« Devotchkan tvekade liksom och sen sa hon: »Vänta då.« Sen gick hon i väg, och mina tre drogisar hade klivit ur bilen och smugit fram horrorskönt ljudlöst och nu satte dom på sej maskisarna och jag tog på mej min, och sen var det bara frågan om att sticka in den gamla rukan och lossa på kedjan, eftersom jag hade mjukat upp den där devotchkan med min gentlemannagloss så att hon inte stängde dörren som hon borde ha gjort med tanke på att vi var främlingar i natten. Så vi fyra brakade in, och gamle Dim körde som vanligt i gång med att hoppa upp och ner och 25
ropa snuskiga slovisar, och en fin malenkig stuga var det, måste jag säja. Vi smeckade allihop och for in i rummet där det var tänt, och där var devotchkan som kurade ihop sej liksom, en söt ung skarpis med verkligt horrorsköna grodisar, och med henne var den här tjellovecken som var hennes mutsch, rätt ung han också med hornbågade otchisar på sej, och på ett bord fanns en skrivmaskin och en massa papper kringströdda överallt, fast där låg liksom en särskild liten hög med papper som måste vara dom han redan hade skrivit på, och här hade vi alltså en intelligent boktyp till, precis som den vi hade fillat runt med för nåra timmar sen, utom att det här var en som skrev i stället för läste. I alla fall så sa han: »Vad är det här ? Vem är du ? Hur vågar du gå in i mitt hus utan tillstånd.« Och hela tiden darrade hans gloss och rukorna med. Så jag sa: »Frukta intet. Om fruktan i hjärtat du bär, o broder, så låt den genast fara sin kos.« Sen gick Georgie och Pete ut för att hitta köket, medan gamle Dim väntade på order där han stod intill mej med råttan på vid gavel. »Vad är det här då ?« sa jag och tog upp högen med nån sorts skrivna papper från bordet, och den hornbågade mutschen bräkte: »Det är precis vad jag skulle vilja veta. Vad är det här ? Vad vill ni ? Försvinn omedelbart innan jag kastar ut er.« Så där fick sej stackars gamle Dim, maskerad till Pe Be Shelley, ett riktigt gott smeck, vrålande som ett djur eller nånting. »Det är en bok«, sa jag. »Det är en bok som ni skriver på.« Jag fick den gamla glossen att låta mycket sträv. »Jag har alltid haft den största beundran för såna som kan skriva böcker.« Sen tittade jag på översta arket, och där stod titeln – EN APEL SIN MED URVERK – och jag sa: »Det var väl ett bra glopigt namn. Vem har nånsin hört talas om en apelsin med urverk ?« Sen läste jag upp en malenkig bit högt med väldigt stark och liksom predikande gloss: » … försöket att påtvinga människan, en organisk varelse kapabel till en godhet som är avsedd att fukta Guds skäggprydda läppar 26
med sin ljuva saft – försöket, säjer jag, att påtvinga henne lagar och villkor som är avsedda för en mekanisk skapelse, mot detta höjer jag min pennas svärd … « Dim lät höra sin gamla läppmusik åt det där, och jag blev själv tvungen att smecka. Sen började jag riva sönder arken och strö ut bitarna över golvet, och den där skrivarmutschen blev liksom besumnig och flög på mej med hopbitna sobisar som lyste gula och naglarna höjda som klor. Så det var tecknet till gamle Dim, och han grinade och lät uh uh uh och ah ah och sköt in sej på den där veckens babblande råtta, krack krack, först vänster knytis, sen höger, så att vår gamla drogis det röda – rött vino på fat, likadant överallt, som om det kom från samma stora firma – började rinna och fläcka ner den fina rena mattan och bitarna av hans bok som jag fortfarande rev i razz, razz. Och hela tiden stod devotchkan, hans trogna älskande hustru, liksom djupfryst vid öppna spisen, och sen började hon släppa ut små malenkiga kritchanden liksom i takt med gamle Dims jobb med knytisarna. Sen kom Georgie och Pete in från köket, mumsande bägge två, Georgie med ett kallt ben av nånting i ena rukan och en halv limpa klebb med en stor klick maslo i den andra, och Pete med en flaska öl som skummade av sej det värsta och en horrorskön rukfull med liksom plommontårta. Dom lät ho ho ho när dom viddade gamle Dim dansa runt och kracka skrivarvecken så han började platcha som om hans livsverk var fördärvat, buuhuuhuu gick han på med sin dumma blodiga råtta, fast dom lät ho ho ho på ett dämpat sätt som när man äter och man såg bitar av vad dom käkade på. Det där gillade jag inte, eftersom det var snuskigt och slabbigt, så jag sa: »Släpp det där smacket. Jag har inte lovat er. Ta tag i den här vecken nu så han kan vidda allting och inte komma ifrån nånting.« Så dom la ner sitt feta pistcha på bordet bland alla flygande papper och kloppade över till skrivarvecken, hans hornbågade otchisar var spräckta men hängde kvar och gamle Dim dansade fortfarande runt och fick prydnadssakerna att skaka på spishyllan (jag sopade ner dom allihop då, och sen kunde dom inte skaka 27
nåt mer mina små bröder) medan han fillade med författaren till En apelsin med urverk så att hans litso blev alldeles blårött och droppigt som nån mycket speciell sorts saftig frukt. »Det är bra, Dim«, sa jag. »Och nu den andra vestchen, Bog hjälpe oss alla.« Så han tog med hårda vantar i devotchkan, som fortfarande lät kritch kritch kritch med ett mycket horrorskönt fyra-i-takten, och låste hennes rukor bakifrån medan jag rev sönder det ena och det andra och det tredje, under fortsatt ha-ha-ha-ande från dom andra, och verkligt fina horrorsköna grodisar var det som därvid avslöjade sina skära glazzar, o mina bröder, medan jag spände upp och gjorde mej klar för djupdykningen. Medan jag dök slosade jag skrik av ångest och den här blödande skrivarvecken som Georgie och Pete höll fast kom nästan loss och vrålade nånting besumnigt med dom snuskigaste slovisar jag redan hade hört och nåra som han själv hittade på. Sen efter mej var det rättvist att gamle Dim stod i tur, och han gjorde sitt på ett djuriskt grymtigt fnysigt sorts sätt, utan att hans Pe Be Shelley-maskis avslöjade nånting medan jag höll henne. Sen blev det ombyte, så att Dim och jag högg tag i den sluddrande skrivarvecken som egentligen inte gjorde motstånd mer, utan bara fick ur sej en sorts slappa slovisar som om han var borta i Landet på en mjölkplusbar, och Pete och Georgie fick sitt. Sen var det liksom stilla och vi var fulla av liksom hat, och slog sönder vad som fanns kvar att slå sönder – skrivmaskin, lampa, stolar – och Dim, det var typiskt för gamle Dim, släckte brasan med sitt vatten och tänkte dynga på mattan, gott om papper som det ju fanns, men då sa jag nej. »Ut ut ut ut«, skrek jag. Skrivarvecken och hans tjina var egentligen inte ibland oss längre, blodiga och trasiga och med konstiga läten. Men dom skulle överleva. Så vi klev in i den väntande auton och jag lät Georgie ta ratten, eftersom jag kände mej malenkigt schackad, och vi for tillbaks till stan och körde över konstiga pipande saker på vägen.
3 V i jeckade tillbaks mot stan, mina bröder, men alldeles utanför och inte långt från den så kallade Industrikanalen viddade vi att bensinnålen hade liksom sjunkit i botten, precis som våra egna nålar ha ha ha, och auton hostade kaschl kaschl kaschl. Inte mycket att bekymra sej för emellertid, för strax intill blinkade det blått – av och på, av och på – från en tågstation. Frågan var om vi skulle lämna auton och låta rozzarna sobiratta den, eller om vi på vårat liksom hat- och mordhumör skulle ge den en riktig tolchock ner i dom stariga vattnen för att få höra ett fint tungt och högt plesk innan kvällen la sej ner att dö. Det senare bestämde vi oss för, så vi klev ur, och med bromsen ur tolchockade alla fyra den till kanten av det snuskiga vattnet som var rena sirapen blandad med mänskliga hålprodukter, och sen en fin horrorskön tolchock så hon åkte i. Vi fick hoppa undan, av rädsla för att lorten skulle stänka på våra plattisar, men splussssh och glolp lät hon, härligt neråt. »Farväl gamla drogis«, ropade Georgie, och Dim bidrog med ett clownigt jätteflabb – »huh huh huh huh«. Sen gick vi till stationen för att åka en hållplats till Center, som mitten av stan kallades. Vi betalade biljetterna snällt och fint och väntade som tysta gentlemän på plattformen, där gamle Dim fillade med automaterna, karman full med malenkiga mynt som han hade och redo som han var att distribuera choklad till dom fattiga och svältande, fast det inte fanns nåra såna i närheten, och sen kom den gamla espressorapidon inlufsande och vi klev ombord på tåget som verkade nästan tomt. För att fördriva treminutersturen fillade vi runt med det som kallades stoppningen och slet tarmarna ur sätena horrorskönt och fint medan gamle Dim kedjade oknan tills glaset sprack och gnistrade i vinterluften, men vi 29
kände oss alla lite schackade och backade och bassade eftersom det hade varit en afton med en viss mindre energiförbrukning, mina bröder, så att egentligen bara Dim som det clowniga djur han var visade nån större gnista, fast han var alldeles lortig hela han och vången av svett var i mesta laget, vilket var nånting som jag hade emot gamle Dim. Vi klev av vid Center och gick sakta tillbaks till Korovas Mjölkbar, allihop en malenkig aning gäspiga så att måne och stjärnor och lampsken fick tillfälle att betrakta våra kindtandsplomber, eftersom vi var maltjikar som fortfarande höll på att växa och hade skolan på dagarna, och när vi kom in på Korova var det mer fullt där än när vi gick tidigare. Men tjellovecken som hade suttit och bubblat i Landet på sin vitt med synthemesc eller nånting höll fortfarande i gång och lät: »Öknar av dödskall i väderhögen glill platonisk tid lägerbål.« Det verkade som att det här var hans tredje eller fjärde den kvällen, för han hade den där bleka omänskliga uppsynen som om han hade blivit en sak och hans litso egentligen var en bit krita med sniderier. Ifall han nu ville vara i Landet så länge borde han faktiskt ha gått in i en av dom privata kubisarna bakerst och inte stannat på det stora mestot, för här skulle somliga maltjickisar filla runt med honom malenkigt, fast inte för mycket eftersom det fanns mäktiga märkarpojkar undangömda på gamla Korova som kunde stoppa vilket bråk som helst. I alla fall klämde Dim ner sej intill den där vecken, och med sitt stora clowngnägg så att man såg druvan i svalget på honom gav han veckens fot en körare med sin egen stora lortiga sabog. Men vecken märkte intet, mina bröder, långt bortom kroppen som han befann sej. Det var mest nadsattare som mjölkade och cokade och fillade runt (nadsattare kallade vi tonåringarna på den tiden), men där fanns nåra mer stariga vecker och tjinor (fast inte från borgarklassen, aldrig dom) som skrattade och gavaritade vid baren. Man märkte på deras barberingar och lösa plattisar (stora toviga tröjor mest) att dom hade haft repetition på tevestudion runt hörnet. 30