när pesten kom
Magnus Västerbro
Pestens år Döden i Stockholm 1710
historiska media
3
pestens år
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Magnus Västerbro 2016 Faktagranskning: Joakim Scherp och Bodil E. B. Persson Sättning: Luleå grafiska Karta: Lönegård & Co Omslag: Miroslav Sokcic/Miso Studio Omslagsbild: Fotolia Författarfoto: Nina Västerbro Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-7545-273-9
4
när pesten kom
Detta är inte en roman, utan en dokumentär berättelse baserad på historisk forskning och bevarat källmaterial. Allt som skildras på följande sidor har hänt på riktigt.
5
stockholm_pestkarta_korr-3_kontur_LG.pdf
1
2016-03-14
pestens 책r
C
M
Y
CM
MY
CY
CMY
K
6
09:11
n채r pesten kom
7
pestens år
”När vi förr hade hunger, var vi förskonade från krig. Då vi förr hade hunger och krig, var vi förskonade från pesten. Nu är alla tre Guds grymma straff på en gång komna över oss.” – Jesper Swedberg, Sweriges beklageliga tillstånd, 1711
8
när pesten kom
När pesten kom Tecken, varsel, förebud. Klart det fanns sådana. Mycket sades ha varnat för vad som var på väg att hända, för den fruktansvärda domens dag som närmade sig. Kriget i sig var det första och tydligaste tecknet, kriget som redan rasat i så många år och som inte tycktes vara på väg att ta slut på länge än. Och så fanns de andra förebuden, de som visade sig i själva naturen. Över himlen syntes meteorer. Jordbävningar skakade marken. På Sicilien blev Trapani till en grushög, i Västergötland riste jorden så våldsamt att det hördes hela vägen bort till Småland. Kometer visade sig åren 1702, 1706 och 1707. Över Danmark och på de brittiska öarna syntes norrsken; blod regnade i Skåne. Meteordamm föll över byarna Björsbo och Vad i Söderbärke socken. Även klimatet var märkligt, orimligt, rubbat. Sommaren 1705 sades hettan ha varit så förfärlig att vattnet i havet utanför Montpellier var nära att börja koka. År 1709 var kölden så intensiv att hela Östersjön täcktes med is. Även kanalerna i Venedig frös så man kunde vandra till fots mellan palatsen. I Sverige köldskadades alla grödor, och när isen till sist smälte följde översvämningar, som dödade det lilla som vintern lämnat kvar. Missväxt drev människor från sina hem, skaror av tiggare drog runt, tvingades äta gräs, dog under vidriga plågor. Allt signalerade att Gud hade blivit retad, att människorna skulle få betala dyrt för sina synder. Järtecken och förebud hör till en berättelse som denna. För det är en berättelse om en gränslös katastrof, om död och undergång, om vad som utan överdrift är ett av de värsta åren i Sveriges historia.
9
pestens år
Det är också en berättelse om en mycket säregen tid, då det svenska folket hade börjat tro att det var satt att segra och härska över alla andra; att svensken av naturen var ett herrefolk. Det var en tid då folket hade fått lära sig att de skulle offra sina liv för kungen och för det svenska imperiet, och att det var så Gud ville ha det. Men när allt sedan gick fel, när själva det bräckliga väldet sveptes bort och en stor förödelse kom över landet, då fick folket höra att de förtjänade allt ont som drabbade dem, för det var deras fel, deras och ingen annans. Samtidigt är detta också en berättelse om hopp. Om människans förmåga att uthärda, och att inför den största fara visa obändig motståndskraft. Att helt enkelt ta sig samman och göra sitt bästa, även när det innebär livsfara, kanske till och med säker död. Det är med andra ord en berättelse om människor när de som är mest utsatta, om människor när de är som sämst och när de är som bäst.
10
när pesten kom
Smittan kommer utifrån. Så är det i alla historier om pesten, och så även denna gång. Allt börjar, brukar det i varje fall sägas, en dag i slutet av juni 1710, då fartyget Stäkesund sakta seglar in i Stockholms yttre skärgård. Skeppet kommer från Pernau, en stad i Baltikum som länge varit en viktig knytpunkt i det svenska väldet på andra sidan Östersjön, men som nu är på väg att falla för de ryska trupperna. Alla de områden som Sverige erövrat under de senaste hundra årens krig, som kostat sådan oerhörd möda att vinna, försvara och så sakta försöka försvenska, går nu förlorade ett efter ett. För Sverige vacklar ännu efter det som hände i Poltava året innan. Det var då som den så kallade ”hjältekonungen” Karl XII, bland sina fans även känd som ”Guds vikarie”, såg sin armé besegras i grunden av den ryske tsaren Peter I. Sedan dess hade kungen flytt söderut och gömt sig i Turkiet och knappt hörts av igen. I hans frånvaro är det svenska riket nära att falla samman. Kriget har redan pågått i tio år, och elände staplas på elände. Ständigt måste döda soldater ersättas, ständigt måste nya skatter samlas in för att finansiera det som i praktiken är ett Sveriges krig mot alla. Landet står i stort sett ensamt mot en allians bestående av flera mäktiga grannländer: Danmark, Sachsen–Polen, Ryssland. Och nu kommer flyktingarna. I stora och små fartyg tar de sig över Östersjön; människor som flyr för livet. De anser sig med självklarhet vara svenskar, och söker därför en tillflykt i huvudstaden i det rike som nyss härskat över dem med sådan stolthet. Men de flyr inte bara undan ryssarna, utan också undan en skräckinjagande sjukdom. Under de senaste åren har den sakta, obevekligt, spridit sig söderifrån, över landsbygden och in i städerna, ofta i de kringirrande soldaternas spår som en krigets förfärliga skugga. Tiotusentals människor har dött. På flera håll i de baltiska städerna avfyrar de svenska garnisonerna knappt ett enda skott innan de ger upp för de ryska angreppen, 11
pestens år
eftersom de flesta av soldaterna redan är döda. Garnisonen i Reval, i dag Estlands huvudstad Tallinn, har minskat från 1 252 man till 300 på bara några månader. Inget verkar kunna hindra sjukdomen, som i ena stunden smyger fram, tyst och hemlig, en gnista förd genom ett osynligt rotsystem – för att sedan bryta ut i en förödande brand där man minst anat det. Det är pesten som sprider sig. Guds främsta straff, det mest skräckinjagande av alla de syndastraff Herren Sebaot har i sin verktygslåda. Och då har den Högste ändå så orimligt många att välja på. Det är för att fly undan pest och krig som en regelrätt armada tar sig över havet, tusentals människor som söker en tillflykt i Sverige. Resan tar inte särskilt lång tid; när vädret är rätt med förliga vindar, kan man korsa Östersjön på inte mycket mer än ett dygn. Väl framme i det som ska vara tryggheten möts de av en misstänksam överhet. Man kan inte neka att ta emot dem, de är trots allt kungens undersåtar. Men i Stockholm är alla väl medvetna om farsoten på kontinenten. Alla skepp som anländer från misstänkta orter sätts därefter i ”sträng karantän” på Vaxholm eller Sandhamn. Där ska de sedan tillbringa 40 dagar utan minsta kontakt med fastlandet – den enda skyddsåtgärd som verkligen hjälper. Gång på gång under de senaste åren har karantänsreglerna skärpts, även om man dragit sig för att göra vad som verkligen skulle ha behövts, nämligen kräva karantän för alla fartyg som anländer söderifrån – men det skulle ha kostat för mycket. Karantänen gäller förstås även Stäkesund, det fartyg som denna sommardag anländer till Stockholm, oavsett hur besättningen protesterar; antagligen försöker de säga att Pernau fortfarande är obesmittat, oavsett om det är sant eller inte. Men karantänen måste gälla. Det är en fråga om liv och död, inte bara för personerna på skeppet och de som är närmast. Om smittan tar sig i land och börjar sprida sig på allvar går epidemin inte att hejda. Det vet man. Gång på gång under de senaste århundradena har pesten dragit in över Sverige och dödat 10, 20 eller till och med 30 procent av befolkningen under fruktansvärda plågor. Nu ska det bli annorlunda. Skyddade bakom strikt bevakade gränser hoppas landets styrande kunna undvika den förödelse som går över Europa. Optimismen är inte helt obefogad, tecken finns på att det har fungerat förut. 12
när pesten kom
Men något går fel under dessa dagar i slutet av juni. Kanske är det bristen på organisation, orsakad av de oroliga tiderna, som gör att karantänen bryts. Eller kanske är smittan trots allt omöjlig att stoppa? Så många kommer över Östersjön att det skulle ha krävts en övermänsklig ansträngning för att kontrollera alla. I vilket fall. Stäkesunds kapten, trött på att vänta, lyckas ta sig förbi vakterna; han ros i land för att gå på krog i Erstaviken. Där sätter han sig för att äta en rejäl middag. Men mitt under måltiden börjar han känna sig dålig – och faller död ner. Enligt vissa uppgifter ska krogens ägare ha insett att han medverkat till något allvarligt – tagit emot en gäst som brutit mot karantänen – och gömmer därför undan kroppen i ett förråd. Det hindrar inte att ryktena snart börjar gå om hur skepparen dog, och om de fasansfulla märken man sett på hans kropp. Även andra historier börjar cirkulera. Ytterligare en piga som varit i kontakt med skepparen sägs ha dött. Och en kapten från Norrköping som varit ombord på Stäkesund påstår sig ha sett flera sjuka. Alla ska ha haft stora, svullna bölder på kroppen. Myndigheterna varnas. Överståthållaren, kungens representant och motsvarande landshövdingen i resten av landet, en greve vid namn Knut Posse, som kommer att dyka upp igen i denna historia och inte heller då gör en särskilt imponerande insats, lovar att saken ska undersökas, men inget händer. Flera dagar senare kan man i stället se Stäkesund segla in till Stockholm, och kasta ankar på Strömmen. Då framkommer också att två stora roddbåtar redan fört i land flera av passagerarna och deras ägodelar; misstänkta smittbärare har redan börjat blanda sig med huvudstadens befolkning. Flera försöker varna det kungliga rådet, den samling höga adelsmän som regerar i kungens frånvaro. Men de tar inte varningarna på allvar, utan känner sig trygga med de regler som finns, de rutiner som gäller. Först gör de därför inget alls, och när läkare till sist ändå skickas i väg för att undersöka fartyget hittar de inga sjuka ombord. Inte underligt, kan man tänka, för vid det laget har alla smittade säkert hunnit ge sig av. Eller så har de redan dött. Misstankarna dröjer sig trots allt kvar. Kan det vara så att något fruktansvärt håller på att ske i Stockholm? Men majoriteten i det kungliga rådet tror inte – vill inte tro – att det är pesten som dödat 13
pestens år
skepparen på Stäkesund. Det går så många rykten, verkar de höga herrarna tycka, man kan inte lyssna på allt. Ännu vid denna tidpunkt, i början av juli, hade det kanske varit möjligt att undvika katastrofen. När pesten väl etablerat sig är den oerhört svår att bli av med. Men det tar tid för sjukdomen att verkligen få fäste. Så i början, under den första, trevande fasen då smittbärarna inte är många finns det på allvar möjlighet att göra skillnad. Men då måste man inse vad som sker, och genast ta konsekvenserna av det. Om kraftfulla åtgärder hade vidtagits. Om man noga hade undersökt vilka som varit i kontakt med de smittade, och lyckats isolera dem. Om de hade satts i stenhård karantän, under noggrann övervakning. Då hade det – kanske – varit möjligt. Men inget händer. I stället tillåts överföringen av smitta pågå ohind rad. Små enklaver kan uppstå, där smittan sprids från råttor till loppor och vidare till människor och tillbaka igen till nya råttor, i allt vidare cirklar. Den makabra beröringslek som utgör farsotens kärna och som korsar artgränserna i en slags dödsbringande kull – nu är det du som är, nej, du! – har redan börjat ta fart. Att pesten skulle ha kommit till Stockholm förnekas av de som borde ha gjort något åt saken. Det är första gången, men inte den sista, denna dystra sommar som kommer att gå över i en fruktansvärd höst.
14
när pesten kom
Pesten i Stockholm 1. Det är en kall, eländig sommar, efter en kall, eländig vinter. En av dessa dagar – närmare bestämt den 5 juli – tar en frustrerad man vid namn Andreas Olavi Rhyzelius en promenad från sin tillfälliga bostad på Södermalm i Stockholm. Han är inneboende hos sin arbetsgivare, den rike bryggarmästaren Johan Falk, på den södra delen av Götgatan, i korsningen med det som i dag heter Folkungagatan. De bor alldeles intill krogen Hamburg, som är ett av stadens verkliga landmärken; det är där som de dödsdömda brukar stanna till på vägen mot galgbacken på Hammarbyhöjden för att få sig en sista sup. Därifrån promenerar Rhyzelius i sakta mak förbi Söders stenhus och träkåkar, dess kyrkor och väderkvarnar, in till Staden, det som i dag heter ”Gamla stan”, närmare bestämt till Skeppsbrokajen, för att höra nyheter, hälsa på folk, kanske bara snacka lite skit. Hans dåliga humör har dels privata orsaker, dels vad man skulle kunna kalla allmänpolitiska. För egen del är han djupt missnöjd med hur hans liv har utvecklats. Han är 33 år gammal, en kraftig, skäggig karl, försedd med markerad näsa och vänlig blick, men redan vithårig, märkt av en svår sjukdom några år tidigare. Han är med andra ord en vuxen man sedan länge, men måste fortfarande försörja sig som informator, i det här fallet åt en bryggares två söner. Han som alltid varit en sådan begåvning! Som ung var han visserligen fattig, son till en enkel bondpräst. Men han blev tidigt övertygad om att det en dag skulle bli något stort av honom. Högmod är inte rätt för en kyrkans man, det vet Andreas Rhyzelius, och han har kämpat med dessa känslor. Men ändå. Åren har gått, han
15
pestens år
har läst i Uppsala, försvarat en avhandling och tagit sin magisterexamen. Ingen liten sak: enbart detta räcker för att tillhöra Sveriges bildade elit. Dessutom är hans gästpredikningar uppskattade. Någonstans borde väl kyrkan ha nytta för en man av hans talanger? Visst, han har erbjudits att ta över sin fars församling i Od hemma i Västergötland, men det har han tackat nej till. En tjänst på andra sidan Östersjön i Reval, hade också varit möjlig. Men Andreas Rhyzelius har större ambitioner. Kanske dröjer det sig också kvar, minnet av vad som hände tre år tidigare då han friade till Margareta, dotter till domprosten i Skara. Fadern sa ja, flickan nej. Hon ville inte gifta sig om han inte hade en bra anställning. Vänta på mig då, sa han, det dröjer säkert inte länge. Men hon valde en annan. Inte undra på att han är frustrerad. Sedan finns allt det där andra: tillståndet i riket, den stora oredan. Konungen är borta. Envisa rykten säger att han är död, men alla med lite vett vet att han är i Bender. I regentens frånvaro styr det kungliga rådet, och Andreas Rhyzelius, som har synpunkter på det mesta, är inte förtjust i hur de sköter sig. Det ryktas att en dansk flotta har rört sig över Östersjön. Men de svenska fartygen har ändå hållit sig gömda hela sommaren, i Karlskronas hamn. Varför agerar de inte? Visst vill Rhyzelius ha fred, det vill väl alla. Men det gäller att inte visa svaghet. Riket är skakat. Visserligen besegrades en dansk armé mot alla odds tidigare samma år, utanför Helsingborg – nyheten kom till staden med en kurir som, enligt legenden, red i sporrsträck genom landet för att berätta om det häpnadsväckande som hänt, räddningen från en total undergång. Men Sverige är fortfarande omgivet av hämndlystna fiender. Det sägs att ryssarna samlar en stor armé. Kanske hinner de invadera innan vintern kommer? Finns det ens tillräckligt med styrkor för att skydda huvudstaden? Andreas Rhyzelius längtar efter sin kung. Varför kommer den store Carolus aldrig tillbaka? Varför gömmer han sig hos hedningarna? Rhyzelius saknad efter regenten får sägas vara typisk, och en följd av denna tids intensiva ledarkult, som är av en omfattning som skulle ha fått 1900-talets diktatorer att nicka instämmande. Doktrinen säger att den enväldige konungen är utvald av Gud för att förverkliga Herrens 16
pesten i stockholm
vilja på jorden. Det får alla barn lära sig och det inskärps gång på gång från predikstolarna i kyrkan och i alla skrifter. Alla håller inte med om detta. Det finns en opposition, som verkar i det tysta – säger man något högt hotas nacken av en yxa – men Andreas Rhyzelius är en av dem som tror på enväldet. Över huvud taget tror han på en stark enhetlighet, både inom kyrkan och staten. Sverige ska styras av en enda kraft, gå i en enda riktning. Riket kan vid den här tiden utan särskilt mycket överdrift beskrivas som en teokratisk militärdiktatur, och Andreas Rhyzelius är en av dem som tycker att det är precis så det ska vara. Det gör honom till en man vars åsikter ligger helt i linje med kyrkans officiella inställning. Det är en kyrka som är en självklar del av staten. Prästerna uppmanar folket att lyda ”överheten”, statens översta skikt, på samma sätt som kvinnan och barnen ska lyda mannen, fadern, husbonden. Prästerna är statens representanter på lokal nivå; de kartlägger och informerar och övervakar svenskarna. Samtidigt beskyddar staten kyrkan och hjälper den att med våld eller hot om våld tukta alla som vågar försöka tro på sitt eget sätt. Att vara katolik, jude eller – Gud bevare oss alla – muslim är olagligt. Men man ägnar också stor kraft åt att jaga alla som på något sätt avviker från den ”sanna” lutherska läran: särskilt pietister, det vill säga reformerta protestanter, hotas av fängelse. Olika slags avvikare finns det gott om – trots överhetens försök att få folket att tänka rätt hellre än fritt dyker nya läror och sekter upp mest hela tiden. Andra svenskar fortsätter att som för länge sedan dyrka sol och måne, att be till helgon, att tro på andar och änglar, på skogsrå och häxor. En natt sägs en full, ung artillerist ha stått på galgbacken i Stockholm och för full hals ropat: ”Kom hit, Oden!” Allt sådant måste stävjas. Vakter patrullerar gatorna när folket ska vara i kyrkan för att lyssna på gudstjänsten, och de som påträffas utan giltig orsak blir rapporterade och bestraffade. Staten och kyrkan, tillsammans hjälps de åt. Men folket är en motvillig flock, svår att tukta. Det Stockholm som Andreas Rhyzelius går genom denna julidag är ingen munter plats. De föregående svältåren är bland de värsta i rikets historia och har fått fattiga från hela landet att välla in. Egentligen borde de skickas tillbaka till sina hemorter, det är församlingarna där som ska 17