9789113049724

Falleri fallera falleralla CARIN GERHARDSEN

NORSTEDTS_GERHARDSEN_falleri_fallera_falleralla_titelsidor.indd 3

2015-03-26 09:18

Av Carin Gerhardsen har tidigare publicerats: Helgonet, 2011 Gideons ring, 2012 Hennes iskalla ögon, 2013 Tjockare än vatten, 2014 På annat förlag: Pepparkakshuset, 2008 Mamma, pappa, barn, 2009 Vyssan lull, 2010

isbn 978-91-1-304972-4 © 2015 Carin Gerhardsen Norstedts, Stockholm Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB Omslag: Niklas Lindblad Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Februari 1997

V

interkvällen var kall och gnistrande vacker. Temperaturen kröp neråt tjugostrecket, och miljoner snökristaller i den orörda snön glimmade i skenet av elljusen där de sex männen for fram. Skidlöparna lät sig inte avskräckas av vare sig kyla eller mörker, utan stretade på med istappar i skägget och fruset snor under näsan. Näsborrar igenklistrade av köld tvingade andedräkten att söka sig andra vägar – i ett stegrande tempo slog den ut som kraftiga flyktiga rökmoln ur munnen. Med svetten klibbande under lager på lager av funktionsmaterial kämpade männen mot hägrande mål, för med bara dagar kvar till Vasaloppet skulle formen toppas. Inför den svåra prövningen hade varv efter varv avverkats i det kuperade elljusspåret, oavsett väder och humör. Utan att tala med varandra forsade atleterna fram genom spåren på omsorgsfullt vallade skidor som sinnrika i sin enkelhet gled över snön utan att möta motstånd. Det svischande ljudet bekräftade den lyckade samverkan mellan material, människa och natur, och det var det enda som just nu betydde något för de sex männen som fullt upptagna av blodets syreupptagningsförmåga och samspelet mellan muskler inte tog sig tid att uppskatta stjärnorna som blänkte på den molnfria himlen ovanför trädtopparna. Som inte noterade haren som lämnade sina lättigenkännliga avtryck i den meterdjupa snön. Som inte la märke till hur kattugglan skrek ut sitt 7

vemod i natten som ett spöklikt förebud om ond bråd död.

Runt omkring slog skogen vakt om de hemligheter som dväljdes i det täta mörkret bland snåren. Ljusets strålar nådde inte långt utanför spåret, och banans vindlingar hindrade dem emellanåt att nå varje vinkel i sträckningen. Men de sex männen lät sig inte bekomma, de ångade på i samma rasande tempo som hundratals, kanske tusentals gånger förut. Flåsande och framåtböjda i krävande motlut, ivrigt trampande i skarpa kurvor, hopkurade i utförslöpor med isvindarna vinande om öronen. De kände varje vrå av banan och visste vad den fordrade av dem. De lät sig inte skrämmas av mjölksyran som spred sig i benen i uppförsbackarna, av risken att snubbla i kurvorna eller att tappa balansen i den höga farten i utförsåkningarna.

Varje påfrestning var av övergående karaktär, och tillfredsställelsen när passet var avklarat var belöning nog för förrättat värv. Värmen i omklädningsrummet och duschens heta strålar väntade om hörnet, och i sin strävan efter att inom bara några dagar uppnå vinterns mål fann de sin gemenskap.

Ett pärlband av åkare på välkänd mark: först den långa och tröttsamma uppförsbacken, sedan det flacka partiet där man tog ut sig så att syran sved i ben och armar inför den välkomna vilan i nerförsbacken som följde. Den lite brantare utförslöpan med den harmlösa högersvängen som dök upp just som man fått upp farten ordentligt. Samma kurva som de utan betänkligheter tagit sig förbi flera gånger om dagen under de senaste månaderna. I full fart, eftersom de visste att den inte var så skarp att de måste trampa sig igenom den för att inte förlora balansen, eftersom de visste att svängen inte var tillräckligt tvär för att de ens skulle behöva sakta ner när de nu fått upp så pass bra fart. De kände spåret och varandra, de höll alla samma hastighet och åkte i ungefär samma tempo som alla andra träningsdagar. I samlad trupp med korta avstånd mellan löparna, en sist och en först – vem som förde kommandot för dagen var 8

oviktigt, de var alla väl medvetna om vad som krävdes av dem.

Likafullt visade det sig just den här kvällen vara av avgörande betydelse. Det var nämligen bara den förste löparen i ledet som inte hann reagera när det främmande guppet dök upp i ett undanskymt hörn av spåret, dit skenet från elbelysningen inte nådde. När nummer två såg ledaren förlora kontakten med snön tvärbromsade han, och lyckades utan övertygande kontroll ändå ta sig över puckeln med bägge skidorna i backen. När åkare nummer tre och fyra såg den förste flyga rakt fram genom luften i stället för att svänga höger saktade de ner väsentligt, men rände ändå rakt in i andremannen, och drog honom med sig i fallet. Skidlöpare nummer fem och sex hann både ana sig till vad som hände framför dem och bromsa in innan de nådde det fatala guppet, och åsåg medan de tre framförvarande åkarna tumlade omkull i snön hur den förste i ledet i hög hastighet kastades med huvudet före in i ett träd till vänster om spåret.

Med ett otäckt ljud, som skulle förfölja flera av de inblandade under resten av deras liv, krossades klubbkamratens skalle mot den välväxta tallens stam, varpå nacken bröts och kroppen landade tungt i den mjuka snön. Inte ett ljud hann han ge ifrån sig innan kampen var över. Men snart nog var den tidigare så fridfulla skogsdungen full av ekande röster – något som emellertid inte längre berörde den tjugoåttaårige klubbmästaren. Han låg där han låg med beslöjad blick, medan snön runt hans huvud färgades röd och förvirringen runt omkring utvecklades till ett förtvivlat kaos.

Hur och varför det vådliga guppet hamnat där bland skuggorna bakom krönet var en gåta för alla.

9

Januari 2013, söndag kväll

D

en röda lilla pricken väckte kattens nyfikenhet. När hon först fick syn på den märkvärdiga figuren som rörde sig över väggen stelnade hon till, sekunden därpå hoppade hon smidigt ner från fåtöljen för att utforska den besynnerliga varelse som nu tagit sig förbi ett hörn, och våghalsigt klättrade vidare på nästa lodräta yta. Försiktigt närmade hon sig den, och som om den väntade in sin nya lekkamrat hejdade den sig nu i sin färd över väggen. Katten kastade sig över den nyckfulla krabaten, men fann till sin häpnad att det lilla röda djuret inte gick att ta på. Den dammiga stråle som skar genom luften i dess spår lät sig heller inte vidröras av siamesens svarta tassar.

Något omtumlad studerade katten hur den svårfångade varelsen med den långa svansen nu letade sig ner på golvet och upp över ansiktet på människan som låg där. Hur den hejdade sig vid de vidöppna ögonen för att sedan med viss tveksamhet ta sig ner på mattan och den stora mörka pöl som omgav huvudet. Hur den sedan bekantade sig med skorna strax intill och därefter också med människan som stod i dem. Hur den till synes utan ansträngning tog sig uppför både ben, bål och hals tills den nådde ansiktet. Och hur den sedan utan förvarning bara försvann.

Utan att lämna så mycket som en doft efter sig.

10

Måndag morgon

A

ina Eek var möjligen inte vänligheten själv. Kanske var det till och med så att hon med sin rättframhet och sitt okonstlade sätt i kontakten med andra människor retade upp många av dem. Att hon rent av skrämde bort vissa, bara av den anledningen att hon inte skyggade för sanningen. Att hon sa det som många visste, men som de inte vågade eller inte orkade förhålla sig till på annat sätt än med tystnad. Politisk korrekthet. Det var ett av de otaliga modeuttryck som för all del speglade exakt vad det var frågan om, men vars innebörd dessutom efterlevdes in absurdum av den för närvarande bara alltför moderna och fördummade människan.

Aina Eek sa nämligen ifrån om hon ansåg att kvinnorna i hennes omgivning bar för utmanande kläder. Eller om de gick klädda i slöjor och andra religiösa fånigheter. Hon upplyste de sjuksköterskor som rökte utanför vårdcentralen om vad hon tyckte, och hon skrädde inte orden när hennes närmaste chef kom tillbaka efter lunchen och luktade sprit. Hon var den enda som inte drog sig för att protestera när medlemmarna i ledningsgruppen, till en kostnad motsvarande en normal årslön, tog med sig sina äkta hälfter till New York eller London över veckoslutet och kallade det ”konferens”.

Aina Eek var, som man brukade säga, rak i kommunikationen. Hon var den sortens person som använde sociala medier 11

för att blottlägga människors försyndelser, så att den ovetande majoriteten fick kännedom om hur det i själva verket förhöll sig. Hon skrev hatiska inlägg på författarhemsidor rörande skribenternas ogudaktighet, ovårdade språk och bristfälliga uppsättning karaktärsdrag. Inför ögonen på fans och vänner gjorde hon inlägg på berömda personers privata tidslinjer, där hon fördömde deras sexuella läggning eller alkoholvanor. Hon la upp egna hemsidor där hon publicerade namn- och adresslistor över lokala sexualförbrytare och rattfyllerister. Ingenting som inte vem som helst hade kunnat sammanställa själv, men som ingen annan än hon iddes göra. Hon sa ifrån helt enkelt, när saker och ting gick överstyr.

Aina Eek var sextiofyra år och hade åtta månader kvar till pensionen. Hon var inne på sitt sjätte, och förhoppningsvis sista, jobb och trivdes inte det minsta bland sina arbetskamrater, som de så vackert skulle kallas. Hon var änka sedan sex år och hade två vuxna söner. En lyckad som bodde och arbetade i USA och en misslyckad som bodde här i den kungliga huvudstaden och saknade fast arbete. Det var honom hon just lämnat när hon missmodigt klev ut genom porten på Varvsgatan för sista gången.

Dock hann hon förskräckas ytterligare en gång innan hammaren träffade henne i tinningen och hon föll ihop på trottoaren.

 Kriminalinspektör Petra Westman vid Hammarbypolisen satt i passagerarsätet på en civil polisbil som med påslagna sirener kryssade fram mellan morgonjäktade stockholmare i bilköerna på Södermalms gator. Varken Sandén, som satt bakom ratten, eller Gerdin, Andersson och Sjöberg som trängdes i baksätet sa något. Alla var upptagna av sina egna tankar, och hon gissade 12

att delar av dem handlade om henne själv.

Hur hade hon hamnat i detta? Varför hade hon låtit sig dras med i den nedåtgående spiralen? Och hur kom det sig att hon inte långt tidigare, innan katastrofen var ett faktum, bromsat och klivit av? Då hade hon sluppit sitta här med skammen över någonting som hon inte hade den ringaste föreställning om vad det var, men som hon bara visste att hon borde skämmas över.

Något som var så smärtsamt för alla inblandade att hon inte vågade möta Sjöbergs modfällda blick, och som fick Andersson och till och med Sandén att vända bort ansiktet när hon kom.

Ingenting av det som hade hänt och fortfarande hände var hennes fel – det visste de andra i gruppen och det visste hon själv. Ändå var det hennes eget val att stanna kvar i relationen, och därigenom var hon att betrakta som medskyldig. Beroende på att hon inte tagit sig ur en relation som knappast existerade längre.

De pratade inte med varandra. Hade inte haft ett vettigt samtal på nio månader. Efter katastrofen i påskas hade han först varit i det närmaste apatisk i nästan två månader. Sedan mer eller mindre manisk. Arg igen, vilket hon först tolkat som ett löfte om att ordningen höll på att återställas, men sedan insett bara var ett i raden av tydliga bevis på att han fortfarande var långt ifrån den empatiska, intelligenta, analytiska och friska människa han en gång varit. Hade hon tur haltade han omkring i lägenheten och spottade och svor, förbannade allt och alla. Hade hon otur stapplade han ut genom dörren och var sedan försvunnen i dagar, men mer ofta i veckor, för att sedan komma tillbaka utan att rapportera var han hållit hus.

Hon visste att han sov hos Lina ibland. Att han försökte övertyga henne om att de skulle börja om på nytt, lära känna varandra igen och gifta om sig. Hon visste också att Lina tackade nej till sådana erbjudanden. Att hon trots sin långvariga brist på närhet och intima relationer var lojal mot Westman.

13

Och mot Jamal. Lina såg att han var trasig, och hon ville inte söndra mer. Hon ville ge honom tid att läka, möjlighet att fatta kloka beslut. Men hon lät honom sova på hennes soffa när han behövde det.

Kanske sov han också hos andra. Kvinnor som inte ägnade hans hälsotillstånd en tanke, utan bara njöt av hans tilltagande yttre. Hans bländande vita leende, hans oemotståndligt gnistrande ögon, hans muskulösa kropp och hans vackert mejslade ansiktsdrag.

Hon sköt tanken ifrån sig och lämnade i stället plats för bilden av den spillra till människa som vid femtiden på söndagsmorgonen ramlat in i deras gemensamma sovrum. Aggressiv och oredig, med söndertrasade kläder, såriga händer och ett blåslaget och sotigt ansikte. Guds gåva till mänskligheten och mannen hon valt att dela sitt liv med: den för tillfället sjukskrivne, men tack och lov ännu inte avskedade kriminalinspektören Jamal Hamad.

Ingen av kollegerna hade hört av sig under söndagen, och hon hade själv inte vågat ringa heller. Jamal hade sovit bort större delen av dagen, varefter han stigit upp, fräschat till sig, packat en väska och försvunnit. Utan att svara på en enda av hennes frågor.

Hoppet var det hon hade levt på under de senaste nio månaderna. Hoppet om att han skulle tillfriskna, bli sig själv igen och hitta tillbaka till henne. Men med tanke på helgens händelser och kollegernas reserverade, nästan fientliga hållning kändes det som om tillvaron höll på att rämna. Hon var inte ens trettiofem år fyllda och allt det roliga var över.

 Kriminalinspektör Hedvig Gerdin satt hopklämd mellan två relativt storvuxna manliga kolleger i baksätet på den civila po14

lisbilen. Petra Westman, som var yngst och nättast av de fem, satt bekvämt i framsätet. Gerdin, som med sina femtionio år var äldst, satt sämst. Men trots att hon knappt hade plats för fötterna på var sida om den skrymmande kardantrumman beklagade hon sig inte. Någonting var nämligen allvarligt fel.

Misstämningen i bilen var så kompakt att man hade kunnat klyva den mitt itu. Den normalt så jovialiske Jens Sandén körde, och i backspegeln såg hon hans trötta och sammanbitna ansikte. Petra Westman satt och betraktade torkarbladens hetsigt svepande rörelser över framrutan, och såg ut som om hon vilket ögonblick som helst kunde börja gråta. Av Sjöberg syntes bara ryggtavlan där han satt och blängde ut genom sidorutan utan att, som han brukade, introducera dem i det som väntade.

Och den annars så godmodige Odd Andersson hade med ett ytterst beklämt ansiktsuttryck förlorat sig i rygglädret på sätet framför sig.

Inte ett ord blev sagt, och i nuläget var det förmodligen lika bra. De var på väg till en brottsplats, och begravningsstämningen i bilen var utan tvekan passande.

Gerdin hade nog en idé om vad det hela kunde tänkas röra sig om. Att det hade med Hamad att göra var hon ganska säker på. Vad han hade ställt till med var däremot omöjligt att gissa.

Att han inte mådde bra var helt klart. Fram till i våras hade han varit en mycket skicklig polis – enligt Gerdins uppfattning den mest kompetente av dem allihop – och en fin och älskansvärd människa. Nu var han en skugga av sitt forna jag och i högsta grad instabil. Lyckligtvis hade internutredningen – under svåra påtryckningar från hela Sjöbergs enhet – trots allt låtit honom behålla jobbet. Trots att han i samband med påskens händelser plockat ut sitt tjänstevapen utanför arbetstid utan att kontakta sitt befäl, vilket i slutändan bara kostat honom fem dagslöner.

Trots att han brukat övervåld, vilket lett till en människas död.

Hamad, Sjöberg och samtliga andra inblandade hade hävdat 15

nödvärnsexcess, och efter mycket om och men hade det konstaterats att det eventuellt kunde vara tillämpligt i just detta fall. Att han faktiskt kunde få gå fri från ansvar eftersom omständigheterna möjligen varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Så polisbrickan och tjänstevapnet hade inte tagits ifrån honom, men hans fysiska skador var så allvarliga att de för närvarande skulle ha renderat honom skrivbordstjänst. Om det inte vore för att hans mentala tillstånd gjorde att han fortfarande efter nio månader inte bedömdes som redo att återgå i tjänst överhuvudtaget. Oräkneliga timmar med polispsykologen hade varit till ringa hjälp. Jamal Hamad var en bruten man, och det gjorde henne ont.

Men eftersom Gerdin inte var någon tankeläsare, och dessutom räknade med att få en fullständig rapport när tiden var mogen, fann hon sig tillrätta i den förstämning som rådde.

Hennes egen tillvaro hade heller inte varit någon dans på rosor under de senaste nio månaderna, men hon försökte tränga undan tankarna på det. Utan framgång naturligtvis, det var bara en sådan morgon. Allt gick i svart och grått.

Efter mer än två år som älskarinna till en gift man, och med en ljusning vid horisonten, hade allting plötsligt varit över.

Hennes livs stora kärlek, Bill Kvarnström, hade skadats svårt i en bilolycka och allt hade gått i kras. Hans ryggrad. Hans skalle. Hennes hopp om en framtid i rosa skimmer och hennes självbild. Eftersom hon alltid betraktat sig som en människokännare, medan det i en redan svår stund, när hennes älskare svävat mellan liv och död, uppdagats att han spelat dubbelspel.

Att den kvinna hon trott att han var gift med sedan trettiotre år inte varit hans fru på många år. Att han i själva verket gift sig med en annan kvinna under sitt passionerade förhållande med Gerdin. Och att han samtidigt varit sambo med ytterligare en – i Helsingborg.

Livet hade slagits i spillror och hon hade på något sätt gett 16

upp. Och sedan rest sig. Bland annat med hjälp av de fantastiska människor som nu satt och såg svårmodiga ut här i bilen.

Men hon var stukad.

Bill hade slutligen, till följd av sina svåra skador, avlidit. Och visst hade hon sörjt. Inte den svekfulle skitstövel som han visat sig vara, utan den tillrättalagda bilden av honom och de fina stunder hon haft med just den bilden. Men hon hade gjort sitt bästa för att tränga undan också de känslorna. Bill skulle bort ur hennes liv, på gott och ont. Gerdin skulle tillbaka in på banan igen, med full kraft. Men i december hade bouppteckningen – som hon dittills inte ägnat en tanke – varit klar, och en advokat hade hört av sig och berättat att när bröstarvingarna fått sitt var resten av förmögenheten testamenterad till henne.

Inte till den nuvarande hustrun. Inte till sambon i Helsingborg, vars arv efter den framlidne maken han duktigt konsumerat.

Inte till den kvinna som var mor till hans barn. Utan till Hedvig Gerdin. Hon hade satt kaffet i vrångstrupen och tappat målföret. Men så här i efterhand tolkade hon denna gest som ett bevis för att de även i hans ögon hade haft något alldeles speciellt tillsammans. Trots allt. Och det gladde henne. Samtidigt som det störde henne. Att han även i döden var så hänsynslös mot de kvinnor som vigt sitt liv åt honom. Det var därför hon strax före jul hade sökt upp de två av dem som fortfarande var i livet och en representant för barnen till den tredje, och gett dem det hon tyckte att de gjort sig förtjänta av. Varsin fjärdedel av hennes arvslott. Tjugotre miljoner kronor. Var. Gerdin var stukad. Men alldeles förfärligt rik.

Atmosfären i bilen var så mättad av sorg och ilska att det nästan var med lättnad hon till slut klättrade ut ur baksätet och mötte den piskande yrsnön. Och en av de mest fasansfulla brottsplatser hon någonsin upplevt.

 17

Kriminalkommissarie Conny Sjöberg var inte mer än femtiofem år, men längtade för första gången i sitt liv till pensionen.

Han satt i baksätet på en civil polisbil och tänkte att någonting ömtåligt och värdefullt höll på att gå sönder inom honom. Han höll på att tappa tron. Tron på världen och på människorna som befolkade den. Tron på sig själv. Det blåste kalla vindar, och han började förlora hoppet om att själv kunna göra någonting för att styra om dem. Något som en gång varit avgörande för hans val att bli polis.

Väl medveten om att det omgivande mörkret gjorde sitt till för att dra ner humöret försökte han övertyga sig om att trycket över bröstet skulle lätta om någon halvtimme när solen gick upp. Att brutaliteten som skulle möta dem skulle kännas mindre skrämmande i dagsljus. Den var ju en del av jobbet. Ett arbete som han alltid hade trivts med och tyckt om, trots alla otäckheter han fått uppleva på nära håll. Men detta var mer än han orkade med. Det som utspelat sig under trettonhelgen gnagde fortfarande i honom och gjorde honom djupt olycklig, det han strax skulle stå inför gjorde honom hudlös. Och han som måste stå stark när alla andra kroknade – det fanns inget utrymme för hans egen sorg.

De var framme. Bilen skingrade den närmsta hopen hyenor när den saktade ner och stannade strax utanför avspärrningsbanden ute på Heleneborgsgatan. Sjöberg hade helst velat strunta i alltihop, sjukskriva sig och ta sig hem, men drog i stället ett djupt andetag och sköt upp bildörren. Klev ut på gatan och välkomnades av den obarmhärtiga nordanvinden som piskade hans ansikte med små nålvassa iskristaller. Ett upplyst mörker och en kedja av ordningspoliser som motade bort påstridiga reportrar och pressfotografer, samtidigt som de med outsinligt tålamod svarade på den nyfikna allmänhetens många frågor utan att egentligen svara alls.

Sjöberg banade sig väg genom folkmassan, tog sig in under 18

de blåvita banden och gick femtiotalet meter bort till brottsplatsen, tätt följd av Sandén, Westman, Andersson och Gerdin.

Chefsteknikern Bella Hansson var redan på plats, och hade rest ett tält över de båda döda. Rättsläkaren Kaj Zetterström satt på huk vid en av kropparna och studerade de synliga skadorna.

En kvinna i pensionsåldern, med grått permanentat hår och ett par ganska stora guldbågade glasögon som delvis hade halkat av. Hon var klädd i en ljusbrun duffel och hade en rutig halsduk lindad om halsen. Med slutna ögon låg hon på sidan i en stor blodpöl. Munnen var halvöppen som om hon varit i färd med att säga något när livet rann ur henne. Större delen av en framtand saknades, och Sjöberg fick genast syn på den ett par decimeter från hennes mun. Läppstift. Hon hade varit på väg någonstans, och hade bemödat sig om sitt utseende. En kvinna som hade förväntat sig mer av livet än detta.

Och en liten pojke.

Ett barn Sjöberg omedelbart kände igen som en klasskamrat till hans egen Maja. Någonting satte sig i halsen på honom. Han svalde några gånger, men det ville inte släppa. I tio-, elvaårsåldern alltså. Han gick i fjärde klass och hette Enrique.

Enrique Morales. Sjöberg mindes honom som en livlig pojke med vildvuxet lockigt hår. Pigga intelligenta ögon. Nu med en blick som inte innehöll någonting, och med sitt kolsvarta hår indränkt i blod. En tioåring som var på väg till sin första skoldag efter jullovet och vars resa slutade så här. I ett blodbad på Varvsgatan.

Det kunde alltså bli värre än det redan var. Två personer mördade på öppen gata i centrala Stockholm. En av dem ett barn.

– Trubbigt våld, sa Zetterström och reste sig upp. Upprepade slag mot huvudet med ett föremål med lite tyngd.

– En hammare? föreslog Sjöberg.

– Eller liknande, fyllde Zetterström i.

19

– Pojkens föräldrar sitter i en av bilarna här utanför, meddelade Hansson. De är helt ifrån sig.

Något som kunde tyckas onödigt att tillägga.

– Jag känner dem, sa Sjöberg. Carlos och Inéz Morales. Pojken gick i min dotters klass.

– Beklagar, sa Hansson och såg uppriktigt ledsen ut.

Zetterström skakade medlidsamt på huvudet och undslapp sig en svordom.

– Och kvinnan? Vem är hon? undrade Sjöberg.

– Ingen som vet, svarade Hansson med en axelryckning. Hon och pojken hör tydligen inte ihop.

– Ingen handväska, med andra ord?

– Nej. Ett rån som spårade ur kanske.

– Minst sagt. Eller ett mord förklätt till rånmord. I vilken ordning tog han dem?

– Ingen aning än så länge, svarade Zetterström, och Hansson instämde med en lätt skakning på huvudet.

En av dem råkade alltså bara befinna sig på fel plats vid fel tid, resonerade Sjöberg med sig själv. Eller båda. Två människor som oberoende av och bara några meter ifrån varandra stött på en galning med en domkraft, en hammare eller ett baseballträ. Den ena rimligen vittne till mordet på den andra. Kanske var det därför pojken måste dö. Eller tvärtom. Men vem skulle vilja döda ett litet barn på väg till skolan?

Sjöberg kom att tänka på mayakulturens uråldriga kalender.

Den som hade upphört den tjugoförsta december 2012. Det fanns de som hade trott att jorden skulle gå under detta datum.

Han började misstänka att de hade haft rätt. Att de bara missat undergången med ett par veckor. Vilket var väldigt lite i ett perspektiv på mer än tvåtusensexhundra år.



20

Vinden tycktes blåsa snålt från alla håll, och som skydd hade han fällt upp luvan och knäppt fast den över hakan, vilket han sällan gjorde. Trots det obarmhärtiga vädret var det denna morgon mycket folk som mötte gryningen där Varvsgatan mötte Heleneborgsgatan. Axel stod längst fram vid avspärrningsbanden och studerade det som hände omkring honom.

För att få reda på så mycket som möjligt hade han ställt sig helt nära en av de ordningspoliser som bevakade brottsplatsen.

I ett försök att återge den ödesmättade stämning som rådde knäppte han emellanåt några bilder. På folkmassan och de uniformerade poliser som höll ordning på den, på brottsplatsen och forensikernas tält, på nyanlända auktoriteter som böjde sig under de blåvita banden för att sedan hukande i motvinden ta sig bort mot händelsernas centrum för allvarsamma överläggningar med andra auktoriteter.

Folkmassan var förvånansvärt lågmäld. Man växlade några beklagande ord med dem som stod närmast, skakade på huvudet åt det inträffade och konstaterade gemensamt att det just inte fanns ord för att beskriva det alla kände. Inte ens de vanligtvis mest högröstade journalisterna gjorde särskilt stort väsen av sig, och deras frågor besvarades på samma sätt som alla andras: – Stämmer det att det rör sig om en medelålders kvinna och en liten pojke?

– Det kan jag inte kommentera, svarade polismannen utan att möta frågeställarens blick.

Rutinmässigt, var Axels analys angående polisens ovilja att besvara frågan alla redan visste svaret på. Flera personer hade varit på plats innan polisen hunnit dit, så den detaljen var redan ute.

– Men du kan bekräfta att det rör sig om två personer?

– Det rör sig om två personer, ja.

Det var väl så långt hans befogenheter sträckte sig, gissade Axel.

21

– Har ni hittat mordvapnet?

– Inga kommentarer.

– Dödsorsak?

– Kan jag inte svara på.

– Stickskador? Skottskador? Trubbigt våld?

Polismannen skakade bara på huvudet och drog ett handskbeklätt finger under näsan. Högst tveksamt om han ens själv visste svaret på frågan.

– Har ni gripit någon misstänkt för dådet?

Den tålmodige ordningspolisen avslöjade inte med en min att han förutsatte att även journalistkåren kände till att en polisutredning normalt sett tog något mer än fyrtiofem minuter, utan meddelade bara med neutral röst att han inte heller kunde svara på den frågan.

– Några vittnen till det inträffade?

– Är det någon som har något att berätta är det bara att komma fram.

– Har man identifierat de omkomna?

– Vi går inte ut med några namn i det här skedet.

Självklart inte. De anhöriga måste underrättas först. Även om de som måste vara pojkens föräldrar där borta i bilen innanför avspärrningsbanden redan tycktes ha nåtts av beskedet.

– Men ni vet vilka de är?

– Det kan jag inte svara på.

Ett ja hade inte spelat någon roll här. Ändå svarade polismannen svävande.

– Var de i sällskap?

– Vet ej.

Kvinnans identitet var alltså ännu okänd.

– Verkar det vara personligt eller rör det sig om en galning?

– Jag kan inte svara på det, är jag rädd.

Samma frågor gång på gång från olika håll. Samma svar från samtliga poliser som höll de obehöriga utanför det avspärrade 22

området. Men vid ett tillfälle, dold i den konventionella nyfikenhetens svada, en fråga som stack ut: – Blev de skjutna?

– Det får vi reda på tids nog.

– Men du måste väl ändå veta om de blev skjutna?

En kortvuxen man i sjuttioårsåldern, klädd i lodenrock, ett par svarta gummistövlar av högsta mode och en baseballkeps.

Vid fötterna hade han en bullterrier som slet och drog i kopplet, obekväm bland alla människor som stod och trängdes och ivrig att få fortsätta sin morgonpromenad.

– Det är inget vi går ut med just nu.

– Borde inte allmänheten få veta om det ligger en krypskytt någonstans här i närheten och skjuter på vem som helst som råkar ha vägarna förbi?

Axel knäppte ett par bilder på gubben i samspråk med den hårt prövade polismannen.

– Jag kan garantera att allmänheten kommer att informeras så fort som möjligt om så skulle vara fallet, försäkrade polismannen, varpå mannen skakade på huvudet och muttrande gav sig av därifrån.

Axel däremot blev kvar till långt in på eftermiddagen.

 När Sjöberg klev ut ur tältet hade det ljusnat något. Solen var på väg upp någonstans bortom Skinnarviksberget, även om han tvivlade på att den tänkte visa sig idag. Om ens någonsin igen. Det lilla ljus som var blottade mörka moln på himlen, och varken vinden eller snöfallet tycktes avta. Han vek upp rockkragen och kastade ett öga bort mot Heleneborgsgatan. Någonstans bland människorna där stod kanske någon som visste något, som sett något. Men mer troligt fanns de viktigaste pusselbitarna i de omgivande husen. Fyra trappuppgångar av 23

potentiella vittnen mellan Heleneborgsgatan och trappan ner till Söder Mälarstrand. Fyra hus med fönster och balkonger som fortfarande hade mage att glädjas åt Herrens ankomst, som under ytterligare några dagar skulle vara överlastade med adventspynt och juldekorationer: kulörta ljusslingor som slingrade sig runt balkongräckena, självlysande lucior och stjärngossar, elljusstakar och färgsprakande stjärnor. På utsidan av en fasad: en gravt överviktig plasttomte i människostorlek, imaginärt i färd med att klättra uppför ett rep för att överraska några av de boende i huset.

Sjöberg var i normala fall inte överförtjust i krimskrams, när julhelgen var överstånden var han utless på det och en nattsvart dag som denna avskydde han det. Han drabbades av en överväldigande lust att grabba tag i en megafon och uppmana samtliga boende i området att av hänsyn till sina mindre lyckligt lottade medmänniskor slita ner grannlåten för säsongen.

Men i stället kommenderade han Sandén att styra upp arbetet på plats, varefter han ropade till sig Westman och med tunga steg gick bort till polisbilen där mamma och pappa Morales satt. En lätt knackning på rutan till förarsätet och den vevades ner av en kollega han bara vagt kände igen.

– Sjöberg, Hammarbypolisen. Ska vi hjälpas åt att få upp dem i lägenheten?

Kollegan nickade och klev ur bilen. Hans kvinnliga partner som satt med paret Morales i baksätet gjorde detsamma. Och tillsammans lyckades de få hem de fullständigt förkrossade föräldrarna utan att pressfotograferna fick så mycket som en skymt av de drabbade.

Det hela var hjärtskärande. På gränsen till outhärdligt. Båda föräldrarna var utom sig och skrek ut sin sorg med tårarna rinnande längs kinderna. Sjöberg försökte stålsätta sig och förmedla ett lugnt och professionellt intryck, beklaga det inträffade och förhöra sig om eventuella vänner eller släktingar de 24

kunde ringa. Fler än en gång frågade han sig om det var rätt beslut att just han skulle ta den här första och lite djupare kontakten med de drabbade, men varje gång blev svaret detsamma: de kände honom, hans uppenbarelse skänkte dem det närmaste trygghet de kunde komma i den här omänskliga situationen.

Och de var bara ytligt bekanta; deras tidigare kontakter hade inskränkt sig till ett sporadiskt ”hej”, ”allt väl?”, ”fina ungar vi har” och ”vilken tur vi har haft med klassen”. Det underlättade processen; han kunde vara trovärdig i sin yrkesroll och på samma gång deltagande. Nu klamrade de sig fast vid honom i evighetslånga kramar, och kanske var det bästa han kunde göra just nu att dela deras sorg på ett hörn. Och ge dem hopp om att utredningen åtminstone hamnat i rätt händer.

Det var först när den yngre sonen dök upp som det lugnade ner sig något. Helt plötsligt stod han bara där och klamrade sig fast runt benen på dem alla tre. Sjöberg hade i upprördheten glömt lille Pablo, åttaåringen som gick i en parallellklass till hans egna tvillingar. Men nu stod han här, i lika stort behov av tröst som sina föräldrar, men med ett mer återhållsamt sätt att uttrycka den stora sorg som han kanske ännu inte fått grepp om. När pappan upptäckte pojken la han band på sig, tog upp honom i famnen och gick och satte sig med honom i en fåtölj i vardagsrummet. Även mamman släppte taget om Sjöberg och följde efter, samtidigt som hon försökte torka bort snor och tårar på ärmen till kappan som hon fortfarande inte hade fått av sig. Westman sträckte fram en bit hushållspapper och hjälpte henne av med ytterkläderna. Sjöberg, som nästan glömt bort att han inte var ensam med den sörjande familjen, gav Westman en tacksam blick, la armen om Inéz och eskorterade henne till soffan.

Den närmaste timmen ägnade de båda poliserna åt att ringa dit far- och morföräldrar, en läkare och en diakon, samt att tillsammans med föräldrarna så sansat som möjligt försöka för25

klara för den lille vad som hade hänt. Pablo sa under hela tiden inte ett ord där han halvlåg med blänkande ögon i sin pappas knä, men han hade en lugnande inverkan på sina föräldrar, och Sjöberg hoppades att det skulle underlätta sorgearbetet.

Det blev aldrig tid att ställa de frågor de så väl behövde svar på, men när diakonen dök upp beordrade Sjöberg Westman att stanna kvar och ta reda på så mycket som möjligt om hur morgonen sett ut. Sedan lämnade han sorgens boning för att åter möta det ordnade kaos som rådde nere på gatan.

26

Conny Sjöberg och hans team är svårt prövade av både yttre omständigheter och interna stridigheter. Atmosfären är så mättad av sorg och ilska att det nästan är med lättnad de bereder sig på att möta en av de mest fasansfulla brottsplatser de någonsin upplevt.

Två personer har mördats på öppen gata i centrala Stockholm. En medelålders kvinna och en liten pojke, brutalt nedklubbade med en hammare. Men det är ändå bara början på en våldsspiral av oanade proportioner, där spåren leder tillbaka till en kedja av tragiska händelser många år tidigare.

Falleri fallera falleralla är den åttonde och avslutande delen i Carin Gerhardsens framgångsrika serie om Hammarbypolisen. En rafflande berättelse om trasiga människor och plötsligt uppblossande svärta. Om dem som tar emot och om dem som bara vill ha sina önskningar uppfyllda. Till varje pris.

”Av alla dessa svenska deckardrottningar som vi begåvats med de senaste decennierna är frågan om inte Carin Gerhardsen numera tillhör de mest läsvärda. Hon är skicklig i sitt intrigbygge och skapar kittlande cliffhangers.” Östran

www.norstedts.se