9789171261588

Page 1

jan pedersen · lars svensson Bild: Jony Eriksson, Jari Peltomäki, Markus Varesvuo

FÅGELSÅNG 150 svenska fåglar och deras läten

bokförlaget max ström



FÅGELSÅNG


150 svenska fåglar och deras läten Text: Jan Pedersen Ljud: Lars Svensson Foto: Jari Peltomäki och Markus Varesvuo Illustrationer: Jony Eriksson

bokförlaget max ström


Innehåll Förord Musik med mening Att använda ljudspelaren Fåglars utseende Lommar Doppingar Storkfåglar Andfåglar Rovfåglar Hönsfåglar Tranfåglar Vadarfåglar Måsfåglar Alkor Duvor Ugglor Gökar Nattskärror Hackspettar Lärkor

6 9 11 12 14 16 18 22 40 54 64 70 86 98 100 104 118 119 120 130

Seglare Svalor Piplärkor och ärlor Gärdsmyg m.fl. Järnsparvar Trastfåglar Sångare Flugsnappare Mesar och Nötväckor Törnskator Kråkfåglar Starar Sparvfinkar Finkar Korsnäbbar Fältsparvar Register Litteratur Författarpresentation

132 133 138 142 144 146 166 181 182 198 200 214 218 222 238 242 252 254 255


fĂśrord

Fügelsüng i vüra hjärtan Fügelsüngen bebüdar vüren och ger oss hopp om att sommaren är pü väg. När koltrasten sjunger de fÜrsta fÜrsiktiga stroferna efter vintern eller när de fÜrsta lärkorna slür jublande drillar mot en blü vürhimmel väcker det längtan och hopp hos oss ljustÜrstande nordbor att den lünga, mÜrka vintern snart är Üver. Fü naturupplevelser ligger oss sü varmt om hjärtat som vürens och sommarens fügelsüng. Men att füglarna sjunger och lüter üret runt, eller att de svenska arterna uppvisar en sü stor variation och müngfald i detta avseende, kanske inte sü münga är medvetna om. Och vissa arter känner de flesta bara genom deras ljudyttringar. Hur münga vet hur gÜken eller näktergalen ser ut, arter som ändü är välkända genom sin süng?

MĂĽnga har svĂĽrt att lära sig känna igen de olika arternas sĂĽng och Ăśvriga läten, det blir ett myller av snarlika ljud som är svĂĽra att knyta till ett visst utseende. Bäst är naturligtvis om man har mĂśjlighet att fĂĽ lite hjälp pĂĽ traven av nĂĽgon mera erfaren och kunnig fĂĽgelkännare. Men hur mĂĽnga har tillgĂĽng till sĂĽdana vänner? Det är vĂĽr fĂśrhoppning att denna nya â€?ljudande fĂĽgelbokâ€? ska avhjälpa denna brist och hjälpa läsaren att nĂśta in de olika lätena man hĂśr och koppla dem till ett utseende, till ett artnamn. Bäst av allt: boken trĂśttnar inte pĂĽ din ĂĽterkommande frĂĽga om hur nu bofinkens sĂĽng lĂĽter. Det är bara att trycka pĂĽ knappen tills lätet är inlärt. Lycka till! Jan Pedersen och Lars Svensson

FĂĽgelläten utgĂśr en viktig, ja omistlig del av vĂĽr vardag och vĂĽr naturupplevelse. Tänk bort grĂĽsparvens tjatter frĂĽn häcken, duvornas kutter, blĂĽmesens klara drill frĂĽn äppelträdet – nog skulle livet bli bra mycket tristare och fattigare utan fĂĽglarnas ljud!

6

CFSHGJOLFO TKVOHFS NFE FO TQFDJFMM zETMJH UPO


fĂśrord

Fügelsüng i vüra hjärtan Fügelsüngen bebüdar vüren och ger oss hopp om att sommaren är pü väg. När koltrasten sjunger de fÜrsta fÜrsiktiga stroferna efter vintern eller när de fÜrsta lärkorna slür jublande drillar mot en blü vürhimmel väcker det längtan och hopp hos oss ljustÜrstande nordbor att den lünga, mÜrka vintern snart är Üver. Fü naturupplevelser ligger oss sü varmt om hjärtat som vürens och sommarens fügelsüng. Men att füglarna sjunger och lüter üret runt, eller att de svenska arterna uppvisar en sü stor variation och müngfald i detta avseende, kanske inte sü münga är medvetna om. Och vissa arter känner de flesta bara genom deras ljudyttringar. Hur münga vet hur gÜken eller näktergalen ser ut, arter som ändü är välkända genom sin süng?

MĂĽnga har svĂĽrt att lära sig känna igen de olika arternas sĂĽng och Ăśvriga läten, det blir ett myller av snarlika ljud som är svĂĽra att knyta till ett visst utseende. Bäst är naturligtvis om man har mĂśjlighet att fĂĽ lite hjälp pĂĽ traven av nĂĽgon mera erfaren och kunnig fĂĽgelkännare. Men hur mĂĽnga har tillgĂĽng till sĂĽdana vänner? Det är vĂĽr fĂśrhoppning att denna nya â€?ljudande fĂĽgelbokâ€? ska avhjälpa denna brist och hjälpa läsaren att nĂśta in de olika lätena man hĂśr och koppla dem till ett utseende, till ett artnamn. Bäst av allt: boken trĂśttnar inte pĂĽ din ĂĽterkommande frĂĽga om hur nu bofinkens sĂĽng lĂĽter. Det är bara att trycka pĂĽ knappen tills lätet är inlärt. Lycka till! Jan Pedersen och Lars Svensson

FĂĽgelläten utgĂśr en viktig, ja omistlig del av vĂĽr vardag och vĂĽr naturupplevelse. Tänk bort grĂĽsparvens tjatter frĂĽn häcken, duvornas kutter, blĂĽmesens klara drill frĂĽn äppelträdet – nog skulle livet bli bra mycket tristare och fattigare utan fĂĽglarnas ljud!

6

CFSHGJOLFO TKVOHFS NFE FO TQFDJFMM zETMJH UPO


musik med mening

Musik med mening SĂĽng och läten har alltid en speciell funktion, och ornitologer och forskare har i decennier fĂśrsĂśkt att tolka och avkoda fĂĽglarnas subtila musiksprĂĽk. Ă„ven om vi aldrig med hundra procents säkerhet kan fĂśrstĂĽ exakt vad mĂĽnga arter menar med sin mĂĽngfasetterade ljudrepertoar sĂĽ har det gjorts en hel del framsteg i att fĂśrstĂĽ vad fĂĽglarna egentligen säger.

süng och lockläten Füglarnas süng och lockläten är bland de bästa fältkännetecknen när det gäller att identifiera de enskilda arterna. De flesta arter kan till och med bestämmas pü lätet eller süngen enbart, och hos en del arter är det lättare att hÜra fügeln än att fü syn pü den, i synnerhet om den har ett skyggt beteende eller lever i träskmarkernas oütkomliga vassdjungler.

PĂĽ samma sätt som vĂĽrt eget sprĂĽk är vitalt fĂśr vĂĽr kommunikation sĂĽ har de enskilda fĂĽgelarternas varierade läten sin specifika och bestämda innebĂśrd eller betydelse – frĂĽn den mest underbara skĂśnsĂĽng till de mest kraxiga läten, frĂĽn den ensamma solosĂĽngaren till kĂśren eller bruset i en flock.

Grovt kan man indela füglarnas ljud i tvü huvudgrupper: süng och lockläten.

Fügelsüngens musikaliska tonomfüng och frasering är anmärkningsvärt uttrycksfull och müngsidig. De olika lätena används som akustiskt vapen fÜr att utmana och besegra rivaler, som ett vokalt fyrtorn fÜr att proklamera och lysa Üver reviret, som en romantisk ballad fÜr att dra till sig och erÜvra honornas gunst, som ett effektivt larmsystem fÜr att varna fränder och avkomma mot annalkande faror, eller fungera som informationskanal fÜr att hülla kontakt med och inom flocken eller med andra individer.

MBEVTWBMBOT TlOH MlUFS TPN FUU TUjOEJHU TNlQSBUBOEF

Süngen är oftast melodiÜst uppbyggd och ibland lüng och upprepande. Normalt framfÜrs süngen av hanen fÜr att markera och fÜrsvara reviret och fÜr att attrahera en eller flera honor. Ibland fÜrstärks süngen av ett spel där fügeln flaxar med vingarna eller sjunger i en sü kallad süngflykt. Süngen är en individuell fÜrmüga, och süledes är hos en del arter vissa hanar betydligt mer virtuosa än andra, konkurrerande hanar. Füglar kan ocksü sjunga med dialekt, vilket medfÜr viss geografisk variation. Andra arter är duktiga imitatÜrer och kan fläta in alla mÜjliga ljud frün omgivningen eller härma füglar de hÜrt som unge i Sverige eller i vinterkvarteren i andra länder. Süngen kan ocksü stärka banden mellan paret. I vissa fall sjunger även honan och ibland även paret i duett.

9


musik med mening

Musik med mening SĂĽng och läten har alltid en speciell funktion, och ornitologer och forskare har i decennier fĂśrsĂśkt att tolka och avkoda fĂĽglarnas subtila musiksprĂĽk. Ă„ven om vi aldrig med hundra procents säkerhet kan fĂśrstĂĽ exakt vad mĂĽnga arter menar med sin mĂĽngfasetterade ljudrepertoar sĂĽ har det gjorts en hel del framsteg i att fĂśrstĂĽ vad fĂĽglarna egentligen säger.

süng och lockläten Füglarnas süng och lockläten är bland de bästa fältkännetecknen när det gäller att identifiera de enskilda arterna. De flesta arter kan till och med bestämmas pü lätet eller süngen enbart, och hos en del arter är det lättare att hÜra fügeln än att fü syn pü den, i synnerhet om den har ett skyggt beteende eller lever i träskmarkernas oütkomliga vassdjungler.

PĂĽ samma sätt som vĂĽrt eget sprĂĽk är vitalt fĂśr vĂĽr kommunikation sĂĽ har de enskilda fĂĽgelarternas varierade läten sin specifika och bestämda innebĂśrd eller betydelse – frĂĽn den mest underbara skĂśnsĂĽng till de mest kraxiga läten, frĂĽn den ensamma solosĂĽngaren till kĂśren eller bruset i en flock.

Grovt kan man indela füglarnas ljud i tvü huvudgrupper: süng och lockläten.

Fügelsüngens musikaliska tonomfüng och frasering är anmärkningsvärt uttrycksfull och müngsidig. De olika lätena används som akustiskt vapen fÜr att utmana och besegra rivaler, som ett vokalt fyrtorn fÜr att proklamera och lysa Üver reviret, som en romantisk ballad fÜr att dra till sig och erÜvra honornas gunst, som ett effektivt larmsystem fÜr att varna fränder och avkomma mot annalkande faror, eller fungera som informationskanal fÜr att hülla kontakt med och inom flocken eller med andra individer.

MBEVTWBMBOT TlOH MlUFS TPN FUU TUjOEJHU TNlQSBUBOEF

Süngen är oftast melodiÜst uppbyggd och ibland lüng och upprepande. Normalt framfÜrs süngen av hanen fÜr att markera och fÜrsvara reviret och fÜr att attrahera en eller flera honor. Ibland fÜrstärks süngen av ett spel där fügeln flaxar med vingarna eller sjunger i en sü kallad süngflykt. Süngen är en individuell fÜrmüga, och süledes är hos en del arter vissa hanar betydligt mer virtuosa än andra, konkurrerande hanar. Füglar kan ocksü sjunga med dialekt, vilket medfÜr viss geografisk variation. Andra arter är duktiga imitatÜrer och kan fläta in alla mÜjliga ljud frün omgivningen eller härma füglar de hÜrt som unge i Sverige eller i vinterkvarteren i andra länder. Süngen kan ocksü stärka banden mellan paret. I vissa fall sjunger även honan och ibland även paret i duett.

9


musik med mening

Forskare har upptäckt att arter som lĂĽter och flyttar sig mycket inom sitt revir fĂśrsĂśker ge intrycket till konkurrerande hanar av samma art att just detta omrĂĽde är upptaget av mer än en hane, att de bĂśr ge upp fĂśrsĂśk att slĂĽ sig ner alltfĂśr nära. Tidigare har ofta begreppet sĂĽng använts enbart i samband med tättingar, eller med ett annat ord smĂĽfĂĽglar (ibland populärt beskrivna som sĂĽngfĂĽglar). Numera, och även i denna bok, används begreppet sĂĽng även fĂśr arter som man traditionellt inte tidigare ansett ha nĂĽgon sĂĽng utan snarare ett spel- eller revirläte (fĂśrvisso med sĂĽngfunktion). Som exempel kan nämnas lommarnas ropande och orrens bubblande läten. Locklätena bestĂĽr av en stor grupp ljud som fĂĽglarna använder sig av och som ofta kan hĂśras ĂĽret runt. De olika lätena används i specifika situationer, men ett läte kan ocksĂĽ fungera i olika situationer, till exempel bĂĽde som kontakt- och flyktläte: t Locklätet i snäv bemärkelse används fĂśr att locka pĂĽ en fĂĽgel av samma art. t Kontaktlätet används mellan enstaka individer eller fĂśr att hĂĽlla ihop individerna inom en flock. Glidande och diffus gräns mellan detta läte och fĂśregĂĽende. t Flyktlätet används när fĂĽgeln lyfter eller flyger och har samma funktion som lock- och kontaktlätet. t Oroslätet uttrycker osäkerhet och oro infĂśr mĂśjlig men inte alltid identifierad fara. Ofta lĂĽgmält. t Varningslätet varnar fĂśr uppenbar fara vid boet eller till exempel under fĂśdosĂśket när en igenkänd fiende, kanske ett rovdjur, dyker upp. Ofta hĂśgljutt. t Tigglätet används av ungarna fĂśr att tigga mat av fĂśräldrarna. Ibland kan honan använda det infĂśr hanen. Hos sparvhĂśkens och hornugglans ungar hĂśrs tigglätena vida omkring. t "OESB MĂŠUFO OZUUKBT UJMM FYFNQFM WJE TUSJEJHIFUFS fĂśdosĂśk och parning. Vinglätet är ljudet frĂĽn vingarnas slag i luften och är sĂĽ speciellt hos vissa arter att fĂĽgeln kan artbestämmas enbart pĂĽ detta, till exempel hos knĂślsvan och knipa. Trumningar med näbben mot en torr trädgren används av flertalet hackspettar istället fĂśr regelrätt sĂĽng. 10

ljudspelaren

"UU MĂŠSB TJH GĂŒHMBSOBT TĂŒOH PDI ĂšWSJHB MĂŠUFO LBO WBSB en lĂĽng men innehĂĽllsrik väg med mĂĽnga nĂśjsamma och angenäma stunder. MĂĽnga arter har sĂĽ karakteristiska läten att de är lätta att känna igen, medan andra är antingen anonyma eller väldigt subtila och ofta fĂśrvĂĽnansvärt lika andra arters. Det är därfĂśr mer regel än undantag att man fĂĽr bĂśrja om med inlärningen varje ĂĽr när fĂĽgelkĂśren sätter igĂĽng igen. Ett bra sätt att lära sig fĂĽgelsĂĽng är att bĂśrja tidigt pĂĽ vĂĽren, innan alla flyttfĂĽglar anlänt och lĂśven slagit ut. Lär dig fĂśrst de vanliga stannfĂĽglarnas läten. Känner du igen mesarna, nĂśtväckan och hackspettarna när flyttfĂĽglarna bĂśrjar anlända i bĂśrjan av maj blir fĂśrvirringen av ljudsorlet i skogen inte lika kompakt – du känner ju redan igen nĂĽgra arter och kan koncentrera dig pĂĽ de nya och ännu okända lätena. Det är ocksĂĽ en god idĂŠ att fĂśrsĂśka lyssna in sig pĂĽ strukturen och frekvensen av de olika arternas sĂĽng. Varierar fĂĽgeln detaljerna i sĂĽngen eller upprepas strofen maskinmässigt likadant? Stiger eller sjunker tonhĂśjden under strofen, eller ligger den i stort sett still pĂĽ samma hĂśjd? Lägger sĂĽngaren in korta eller MĂŒOHB QBVTFS NFMMBO TUSPGFSOB "MMB TĂŒEBOB EFUBMKFS utgĂśr ledtrĂĽdar till en korrekt identifiering av upphovsmannen uppe i trädkronan. Det är även en bra idĂŠ att anteckna de fĂśrsta associationer man fĂĽr när man lyssnar till en okänd sĂĽng i naturen och vad man kan skĂśnja i sĂĽngens tonhĂśjd, struktur och volym. Man kan naturligtvis ocksĂĽ jämfĂśra anteckningarna man gjort med bokens beskrivningar och lyssna pĂĽ ljudet samtidigt. Kom dĂĽ ihĂĽg att bokens läten bara utgĂśr exempel tagna frĂĽn en individ. I verkligheten varierar lätena en aning mellan individerna, och man ska inte hänga upp sig pĂĽ smĂĽ detaljskillnader mellan bokens ljudexempel och den fĂĽgel man har i sin trädgĂĽrd eller favoritskog.

Att använda ljudspelaren Vid varje fĂĽgelart Ăśverst till vänster pĂĽ sidan anges vilken kategori fĂĽgeln tillhĂśr. Därefter anges vilken typ av läte som spelats in, fĂśljt av spelarens nummer fĂśr detta läte, till exempel SmĂĽlom SĂĽng 001. NĂĽgra arter presenteras med flera inspelade läten, till exempel anges hos vattenrall 037 fĂśr Lockläte och 038 fĂśr SĂĽng. t 5SZDL QĂŒ LOBQQFO A fĂśr att starta spelaren. Detta aktiverar ocksĂĽ den lilla lcd-skärmen B som visar numret fĂśr det senast uppspelade lätet. t 5SZDL QĂŒ A igen fĂśr att hĂśra fĂĽgelns sĂĽng eller läte. t 7ĂŠMK EFU ĂšOTLBEF MĂŠUFUT OVNNFS NFE IKĂŠMQ BW knapparna C (bakĂĽt) och D (framĂĽt). FĂśr att flytta framĂĽt/bakĂĽt med ett spĂĽr i taget trycker man en gĂĽng. Genom att hĂĽlla en av dessa knappar intryckt kan man snabbspola framĂĽt eller bakĂĽt. t 4UPQQB FO VQQTQFMOJOH HFOPN BUU USZDLB FO HĂŒOH pĂĽ A-knappen. t ½LB FMMFS NJOTLB MKVEFU HFOPN BUU USZDLB QĂŒ FMMFS – pĂĽ E-knappen. Den valda ljudvolymen visas till vänster pĂĽ displayen. t 4QFMBSFO TUĂŠOHT BVUPNBUJTLU BW FGUFS USFUUJP TFLVO ders inaktivitet. Vill man stänga av spelaren manuellt hĂĽlls A-knappen intryckt i tre sekunder. t 4QFMBSFO LPNNFS WJE OZ TUBSU BUU WBSB JOTUĂŠMME QĂŒ det senast spelade lätet. t 4QFMBSFO JOOFIĂŒMMFS USF aaa-batterier. FĂśr att byta batterierna skjuts luckan F nedĂĽt. t 6UTĂŠUU JOUF TQFMBSFO GĂšS GVLU FMMFS TUĂšUBS Vi har i arbetet med denna bok strävat efter hĂśgsta mĂśjliga ljudkvalitet. Ljudspelaren har emellertid vissa begränsningar, varfĂśr inte alla fĂĽgelläten kan ĂĽterges med sin fulla klang. FĂśr hĂśgre ljudkvalitet SFLPNNFOEFSBT BUU MZTTOB QĂŒ -BST 4WFOTTPOT PDI Benny Anderssons cd-skiva FĂĽgelsĂĽng i Sverige.

E B C

D A

F

obs: Använd inte boken ute fÜr att locka fram füglar. Ofta medfÜr detta stress hos häckande arter. Dessutom kan det stÜra andra naturintresserade människors upplevelse. 11


musik med mening

Forskare har upptäckt att arter som lĂĽter och flyttar sig mycket inom sitt revir fĂśrsĂśker ge intrycket till konkurrerande hanar av samma art att just detta omrĂĽde är upptaget av mer än en hane, att de bĂśr ge upp fĂśrsĂśk att slĂĽ sig ner alltfĂśr nära. Tidigare har ofta begreppet sĂĽng använts enbart i samband med tättingar, eller med ett annat ord smĂĽfĂĽglar (ibland populärt beskrivna som sĂĽngfĂĽglar). Numera, och även i denna bok, används begreppet sĂĽng även fĂśr arter som man traditionellt inte tidigare ansett ha nĂĽgon sĂĽng utan snarare ett spel- eller revirläte (fĂśrvisso med sĂĽngfunktion). Som exempel kan nämnas lommarnas ropande och orrens bubblande läten. Locklätena bestĂĽr av en stor grupp ljud som fĂĽglarna använder sig av och som ofta kan hĂśras ĂĽret runt. De olika lätena används i specifika situationer, men ett läte kan ocksĂĽ fungera i olika situationer, till exempel bĂĽde som kontakt- och flyktläte: t Locklätet i snäv bemärkelse används fĂśr att locka pĂĽ en fĂĽgel av samma art. t Kontaktlätet används mellan enstaka individer eller fĂśr att hĂĽlla ihop individerna inom en flock. Glidande och diffus gräns mellan detta läte och fĂśregĂĽende. t Flyktlätet används när fĂĽgeln lyfter eller flyger och har samma funktion som lock- och kontaktlätet. t Oroslätet uttrycker osäkerhet och oro infĂśr mĂśjlig men inte alltid identifierad fara. Ofta lĂĽgmält. t Varningslätet varnar fĂśr uppenbar fara vid boet eller till exempel under fĂśdosĂśket när en igenkänd fiende, kanske ett rovdjur, dyker upp. Ofta hĂśgljutt. t Tigglätet används av ungarna fĂśr att tigga mat av fĂśräldrarna. Ibland kan honan använda det infĂśr hanen. Hos sparvhĂśkens och hornugglans ungar hĂśrs tigglätena vida omkring. t "OESB MĂŠUFO OZUUKBT UJMM FYFNQFM WJE TUSJEJHIFUFS fĂśdosĂśk och parning. Vinglätet är ljudet frĂĽn vingarnas slag i luften och är sĂĽ speciellt hos vissa arter att fĂĽgeln kan artbestämmas enbart pĂĽ detta, till exempel hos knĂślsvan och knipa. Trumningar med näbben mot en torr trädgren används av flertalet hackspettar istället fĂśr regelrätt sĂĽng. 10

ljudspelaren

"UU MĂŠSB TJH GĂŒHMBSOBT TĂŒOH PDI ĂšWSJHB MĂŠUFO LBO WBSB en lĂĽng men innehĂĽllsrik väg med mĂĽnga nĂśjsamma och angenäma stunder. MĂĽnga arter har sĂĽ karakteristiska läten att de är lätta att känna igen, medan andra är antingen anonyma eller väldigt subtila och ofta fĂśrvĂĽnansvärt lika andra arters. Det är därfĂśr mer regel än undantag att man fĂĽr bĂśrja om med inlärningen varje ĂĽr när fĂĽgelkĂśren sätter igĂĽng igen. Ett bra sätt att lära sig fĂĽgelsĂĽng är att bĂśrja tidigt pĂĽ vĂĽren, innan alla flyttfĂĽglar anlänt och lĂśven slagit ut. Lär dig fĂśrst de vanliga stannfĂĽglarnas läten. Känner du igen mesarna, nĂśtväckan och hackspettarna när flyttfĂĽglarna bĂśrjar anlända i bĂśrjan av maj blir fĂśrvirringen av ljudsorlet i skogen inte lika kompakt – du känner ju redan igen nĂĽgra arter och kan koncentrera dig pĂĽ de nya och ännu okända lätena. Det är ocksĂĽ en god idĂŠ att fĂśrsĂśka lyssna in sig pĂĽ strukturen och frekvensen av de olika arternas sĂĽng. Varierar fĂĽgeln detaljerna i sĂĽngen eller upprepas strofen maskinmässigt likadant? Stiger eller sjunker tonhĂśjden under strofen, eller ligger den i stort sett still pĂĽ samma hĂśjd? Lägger sĂĽngaren in korta eller MĂŒOHB QBVTFS NFMMBO TUSPGFSOB "MMB TĂŒEBOB EFUBMKFS utgĂśr ledtrĂĽdar till en korrekt identifiering av upphovsmannen uppe i trädkronan. Det är även en bra idĂŠ att anteckna de fĂśrsta associationer man fĂĽr när man lyssnar till en okänd sĂĽng i naturen och vad man kan skĂśnja i sĂĽngens tonhĂśjd, struktur och volym. Man kan naturligtvis ocksĂĽ jämfĂśra anteckningarna man gjort med bokens beskrivningar och lyssna pĂĽ ljudet samtidigt. Kom dĂĽ ihĂĽg att bokens läten bara utgĂśr exempel tagna frĂĽn en individ. I verkligheten varierar lätena en aning mellan individerna, och man ska inte hänga upp sig pĂĽ smĂĽ detaljskillnader mellan bokens ljudexempel och den fĂĽgel man har i sin trädgĂĽrd eller favoritskog.

Att använda ljudspelaren Vid varje fĂĽgelart Ăśverst till vänster pĂĽ sidan anges vilken kategori fĂĽgeln tillhĂśr. Därefter anges vilken typ av läte som spelats in, fĂśljt av spelarens nummer fĂśr detta läte, till exempel SmĂĽlom SĂĽng 001. NĂĽgra arter presenteras med flera inspelade läten, till exempel anges hos vattenrall 037 fĂśr Lockläte och 038 fĂśr SĂĽng. t 5SZDL QĂŒ LOBQQFO A fĂśr att starta spelaren. Detta aktiverar ocksĂĽ den lilla lcd-skärmen B som visar numret fĂśr det senast uppspelade lätet. t 5SZDL QĂŒ A igen fĂśr att hĂśra fĂĽgelns sĂĽng eller läte. t 7ĂŠMK EFU ĂšOTLBEF MĂŠUFUT OVNNFS NFE IKĂŠMQ BW knapparna C (bakĂĽt) och D (framĂĽt). FĂśr att flytta framĂĽt/bakĂĽt med ett spĂĽr i taget trycker man en gĂĽng. Genom att hĂĽlla en av dessa knappar intryckt kan man snabbspola framĂĽt eller bakĂĽt. t 4UPQQB FO VQQTQFMOJOH HFOPN BUU USZDLB FO HĂŒOH pĂĽ A-knappen. t ½LB FMMFS NJOTLB MKVEFU HFOPN BUU USZDLB QĂŒ FMMFS – pĂĽ E-knappen. Den valda ljudvolymen visas till vänster pĂĽ displayen. t 4QFMBSFO TUĂŠOHT BVUPNBUJTLU BW FGUFS USFUUJP TFLVO ders inaktivitet. Vill man stänga av spelaren manuellt hĂĽlls A-knappen intryckt i tre sekunder. t 4QFMBSFO LPNNFS WJE OZ TUBSU BUU WBSB JOTUĂŠMME QĂŒ det senast spelade lätet. t 4QFMBSFO JOOFIĂŒMMFS USF aaa-batterier. FĂśr att byta batterierna skjuts luckan F nedĂĽt. t 6UTĂŠUU JOUF TQFMBSFO GĂšS GVLU FMMFS TUĂšUBS Vi har i arbetet med denna bok strävat efter hĂśgsta mĂśjliga ljudkvalitet. Ljudspelaren har emellertid vissa begränsningar, varfĂśr inte alla fĂĽgelläten kan ĂĽterges med sin fulla klang. FĂśr hĂśgre ljudkvalitet SFLPNNFOEFSBT BUU MZTTOB QĂŒ -BST 4WFOTTPOT PDI Benny Anderssons cd-skiva FĂĽgelsĂĽng i Sverige.

E B C

D A

F

obs: Använd inte boken ute fÜr att locka fram füglar. Ofta medfÜr detta stress hos häckande arter. Dessutom kan det stÜra andra naturintresserade människors upplevelse. 11


storkfĂĽglar

SĂĽng

005

Grühäger (Ardea cinerea) Hopkrupen och spänd som en fjäder stür hägern likt en fÜrstenad urtidsfügel i det grunda vattnet. PlÜtsligt gÜr den ett blixtsnabbt, kobralikt utfall och spetsar en fisk med den spjutliknande näbben. Fisken hanteras skickligt sü att dess huvud vänds i näbben mot fügeln, varpü bytet sväljs. Sü lyfter den stora fügeln, drar in huvudet mellan skuldrorna och flyger med mäktiga, lüngsamma vingslag och s-formad hals mot boplatsen. När den vilar stür den ofta ihopkrupen pü ett ben i vattnet. Grühägern hÜrs i flykten skräna djupt med ett raspigt och hest skorrande hraurrr. Frün bokolonierna ljuder en kÜr av kraxande och gnäggande läten.

GrĂĽhägern häckar oftast i kolonier. Boet byggs av kvistar och ris hĂśgt upp i ett träd, i närheten av en insjĂś eller annat vatten, dit den flyger fĂśr att fĂĽnga fisk och andra vattenlevande djur. Ibland tar den sĂĽ stora fiskar att den fĂĽr svĂĽrt att svälja dem. Den äter även grodor, mindre landdjur och insekter när den rastar pĂĽ Ăśppna ĂĽkrar. Hägern är vanlig i hela sĂśdra Sverige upp till Gästrikland. En del fĂĽglar Ăśvervintrar vid isfria vatten medan flertalet sträcker till västra och sydvästra Europa i augusti–november fĂśr att ĂĽterkomma i mars–april.

Med utsträckt hals är grĂĽhägern 84–102 cm lĂĽng och har ett vingspann pĂĽ 150–175 cm. I sin vackra, grĂĽaktiga dräkt pĂĽminner den nästan om en trana, men hĂĽller oftast sin lĂĽnga hals indragen med huvudet till synes direkt pĂĽ axlarna. PĂĽ nära hĂĽll ser man tydligt den vuxna fĂĽgelns svarta hjässtofs och kraftiga, gula dolknäbb. UngfĂĽglarna är dovare i färgtonen och mer jämngrĂĽ. De saknar ocksĂĽ tofs och den starkt gula färgen pĂĽ näbben. Flyktsilhuetten är typisk med de lĂĽnga benen tydligt utstickande och den indragna halsen som en stor, s-formad, framskjutande knĂśl under huvudet. I flykten kan den likna en havsĂśrn med sina kupade vingar och lĂĽngsamma vingslag.

EFO WVYOB HSlIjHFSO VUNjSLT CMBOE BOOBU BW FO MlOH IKjTTUPGT

19


storkfĂĽglar

SĂĽng

005

Grühäger (Ardea cinerea) Hopkrupen och spänd som en fjäder stür hägern likt en fÜrstenad urtidsfügel i det grunda vattnet. PlÜtsligt gÜr den ett blixtsnabbt, kobralikt utfall och spetsar en fisk med den spjutliknande näbben. Fisken hanteras skickligt sü att dess huvud vänds i näbben mot fügeln, varpü bytet sväljs. Sü lyfter den stora fügeln, drar in huvudet mellan skuldrorna och flyger med mäktiga, lüngsamma vingslag och s-formad hals mot boplatsen. När den vilar stür den ofta ihopkrupen pü ett ben i vattnet. Grühägern hÜrs i flykten skräna djupt med ett raspigt och hest skorrande hraurrr. Frün bokolonierna ljuder en kÜr av kraxande och gnäggande läten.

GrĂĽhägern häckar oftast i kolonier. Boet byggs av kvistar och ris hĂśgt upp i ett träd, i närheten av en insjĂś eller annat vatten, dit den flyger fĂśr att fĂĽnga fisk och andra vattenlevande djur. Ibland tar den sĂĽ stora fiskar att den fĂĽr svĂĽrt att svälja dem. Den äter även grodor, mindre landdjur och insekter när den rastar pĂĽ Ăśppna ĂĽkrar. Hägern är vanlig i hela sĂśdra Sverige upp till Gästrikland. En del fĂĽglar Ăśvervintrar vid isfria vatten medan flertalet sträcker till västra och sydvästra Europa i augusti–november fĂśr att ĂĽterkomma i mars–april.

Med utsträckt hals är grĂĽhägern 84–102 cm lĂĽng och har ett vingspann pĂĽ 150–175 cm. I sin vackra, grĂĽaktiga dräkt pĂĽminner den nästan om en trana, men hĂĽller oftast sin lĂĽnga hals indragen med huvudet till synes direkt pĂĽ axlarna. PĂĽ nära hĂĽll ser man tydligt den vuxna fĂĽgelns svarta hjässtofs och kraftiga, gula dolknäbb. UngfĂĽglarna är dovare i färgtonen och mer jämngrĂĽ. De saknar ocksĂĽ tofs och den starkt gula färgen pĂĽ näbben. Flyktsilhuetten är typisk med de lĂĽnga benen tydligt utstickande och den indragna halsen som en stor, s-formad, framskjutande knĂśl under huvudet. I flykten kan den likna en havsĂśrn med sina kupade vingar och lĂĽngsamma vingslag.

EFO WVYOB HSlIjHFSO VUNjSLT CMBOE BOOBU BW FO MlOH IKjTTUPGT

19


andfĂĽglar

Lockläte

010

andfĂĽglar

EFO TLZHHB TjEHlTFO IBS BOMjOU UJMM EF OPSEMJHB IjDLOJOHTPNSlEFOB

HSlHlTFO IBS zLBU TUBSLU J EF OjSJOHTSJLB WBTTKzBSOB

Sädgüs

GrĂĽgĂĽs

(Anser fabalis)

(Anser anser)

Denna skygga fĂĽgel är en riktig ĂśdemarksfĂĽgel. SädgĂĽsen flyttar i typiska plogformationer Ăśver landet vĂĽr och hĂśst. Den är smäcker, lĂĽngvingad och utdraget slank i flyktsilhuetten, hĂĽller ganska stora avstĂĽnd mellan individerna och omgrupperar lĂĽngsamt. Den har de mest nasala lätena av gässen som hĂśr till släktet Anser, ett monotont, flerstavigt, djupt och kacklande ang-ang-ang. En 65–90 cm lĂĽng gĂĽs med ett vingspann pĂĽ 140–175 cm. Den pĂĽminner om grĂĽgĂĽsen men har en mĂśrkare och mer brunfärgad fjäderdräkt. Speciellt huvudet och halsen är mĂśrka, vilket syns tydligt även pĂĽ avstĂĽnd. Halsen är lĂĽng och smal och huvudformen nĂĽgot utdragen. Benen och näbben är orangefärgade. JämfĂśrt med grĂĽgĂĽsen gĂĽr sädgĂĽsen mer upprest. I flykten har den tämligen enfärgat mĂśrk ovansida med helt mĂśrka vingundersidor som kontrasterar 24

mot den ljusare buken. Sädgässen av rasen fabalis, som häckar i Skandinaviens skogar, är stĂśrst medan rasen rossicus, som häckar pĂĽ tundran, är mindre och har mer kompakta proportioner och mindre orange pĂĽ näbben. SädgĂĽsen häckar relativt sparsamt pĂĽ myrar, i älvdalar och i skogar, frĂĽn Värmland, Dalarna och vidare upp genom Norrland. FĂśdan utgĂśrs av vattenväxter, växtdelar, bär och spillsäd. Den bygger ett svĂĽrĂĽtkomligt bo av mossa, lav och kvistar i en grop i marken eller i en tuva. I september–november sträcker den sĂśderut till Västeuropa och ĂĽterkommer till sina häckningsplatser i mars–maj. Stora flockar pĂĽ tusentals gäss samlas dĂĽ fĂśr att rasta i sĂśdra Sverige, speciellt vid TĂĽkern och i SkĂĽne. Milda vintrar kan de även Ăśvervintra där.

Detta är tamgĂĽsens stamfader och en mycket vaksam fĂĽgel som ständigt hĂĽller utkik. Med hotfullt sänkt hals springer gĂĽskarlen mot sin rival. Han kacklar pĂĽtagligt hĂśgljutt och härjigt med nasala gahĂĄnggak-gak, och fĂśrsta tonen är oftast gällare och mer oren i klangen. Den 85 cm lĂĽnga grĂĽgĂĽsen är med sitt vingspann pĂĽ 150–175 cm nästan lika stor som de stĂśrsta sädgässen. Den ser dock grĂśvre ut med kraftigare hals och huvud. Dräkten är ljusare och grĂĽare än sädgĂĽsens, vilket ses bäst pĂĽ halsen och pĂĽ huvudet, där det mĂśrka Ăśgat framträder tydligt. I blandflockar med andra gäss syns den ljusare grundfärgen tydligast framifrĂĽn. Typisk är den kraftiga, enfärgat rosa näbben med raka kanter. Benen är blekt rosa, jämfĂśrt med sädgĂĽsens orangefärgade. PĂĽ vattnet liknar grĂĽgĂĽsen en stor, hĂśgt liggande simand som

Lockläte

011

stolt tittar rakt fram och visar mycket av den vita, uppskjutande aktern. I flykten syns de stora silvergrĂĽ fälten pĂĽ vingtäckarna tydligt bĂĽde pĂĽ ovan- och undersidan. Den grĂĽ bakryggen är ocksĂĽ kännetecknande. Typiskt är ocksĂĽ att den infĂśr landning med flocken kränger hit och dit och visar prov pĂĽ luftakrobatik. GrĂĽgĂĽsen har Ăśkat i antal, framfĂśr allt vid slättsjĂśarna, och är jämte kanadagĂĽsen vĂĽr vanligaste gĂĽs pĂĽ sommaren. Den häckar bĂĽde i vassar och vid kustens klippor. Boet byggs av tĂĽng eller vassväxter, beroende pĂĽ häckningsmiljĂś. FĂśdan bestĂĽr av vattenväxter, växtdelar och spillsäd. Den är rätt vanlig i sĂśdra och mellersta Sverige, men finns ocksĂĽ längs ostkusten till Bottenviken. Flyttar till Västeuropa i augusti– oktober, men allt fler stannar i sĂśdra Sverige. Ă…terkommer till vissa häckningsplatser redan i mars. 25


andfĂĽglar

Lockläte

010

andfĂĽglar

EFO TLZHHB TjEHlTFO IBS BOMjOU UJMM EF OPSEMJHB IjDLOJOHTPNSlEFOB

HSlHlTFO IBS zLBU TUBSLU J EF OjSJOHTSJLB WBTTKzBSOB

Sädgüs

GrĂĽgĂĽs

(Anser fabalis)

(Anser anser)

Denna skygga fĂĽgel är en riktig ĂśdemarksfĂĽgel. SädgĂĽsen flyttar i typiska plogformationer Ăśver landet vĂĽr och hĂśst. Den är smäcker, lĂĽngvingad och utdraget slank i flyktsilhuetten, hĂĽller ganska stora avstĂĽnd mellan individerna och omgrupperar lĂĽngsamt. Den har de mest nasala lätena av gässen som hĂśr till släktet Anser, ett monotont, flerstavigt, djupt och kacklande ang-ang-ang. En 65–90 cm lĂĽng gĂĽs med ett vingspann pĂĽ 140–175 cm. Den pĂĽminner om grĂĽgĂĽsen men har en mĂśrkare och mer brunfärgad fjäderdräkt. Speciellt huvudet och halsen är mĂśrka, vilket syns tydligt även pĂĽ avstĂĽnd. Halsen är lĂĽng och smal och huvudformen nĂĽgot utdragen. Benen och näbben är orangefärgade. JämfĂśrt med grĂĽgĂĽsen gĂĽr sädgĂĽsen mer upprest. I flykten har den tämligen enfärgat mĂśrk ovansida med helt mĂśrka vingundersidor som kontrasterar 24

mot den ljusare buken. Sädgässen av rasen fabalis, som häckar i Skandinaviens skogar, är stĂśrst medan rasen rossicus, som häckar pĂĽ tundran, är mindre och har mer kompakta proportioner och mindre orange pĂĽ näbben. SädgĂĽsen häckar relativt sparsamt pĂĽ myrar, i älvdalar och i skogar, frĂĽn Värmland, Dalarna och vidare upp genom Norrland. FĂśdan utgĂśrs av vattenväxter, växtdelar, bär och spillsäd. Den bygger ett svĂĽrĂĽtkomligt bo av mossa, lav och kvistar i en grop i marken eller i en tuva. I september–november sträcker den sĂśderut till Västeuropa och ĂĽterkommer till sina häckningsplatser i mars–maj. Stora flockar pĂĽ tusentals gäss samlas dĂĽ fĂśr att rasta i sĂśdra Sverige, speciellt vid TĂĽkern och i SkĂĽne. Milda vintrar kan de även Ăśvervintra där.

Detta är tamgĂĽsens stamfader och en mycket vaksam fĂĽgel som ständigt hĂĽller utkik. Med hotfullt sänkt hals springer gĂĽskarlen mot sin rival. Han kacklar pĂĽtagligt hĂśgljutt och härjigt med nasala gahĂĄnggak-gak, och fĂśrsta tonen är oftast gällare och mer oren i klangen. Den 85 cm lĂĽnga grĂĽgĂĽsen är med sitt vingspann pĂĽ 150–175 cm nästan lika stor som de stĂśrsta sädgässen. Den ser dock grĂśvre ut med kraftigare hals och huvud. Dräkten är ljusare och grĂĽare än sädgĂĽsens, vilket ses bäst pĂĽ halsen och pĂĽ huvudet, där det mĂśrka Ăśgat framträder tydligt. I blandflockar med andra gäss syns den ljusare grundfärgen tydligast framifrĂĽn. Typisk är den kraftiga, enfärgat rosa näbben med raka kanter. Benen är blekt rosa, jämfĂśrt med sädgĂĽsens orangefärgade. PĂĽ vattnet liknar grĂĽgĂĽsen en stor, hĂśgt liggande simand som

Lockläte

011

stolt tittar rakt fram och visar mycket av den vita, uppskjutande aktern. I flykten syns de stora silvergrĂĽ fälten pĂĽ vingtäckarna tydligt bĂĽde pĂĽ ovan- och undersidan. Den grĂĽ bakryggen är ocksĂĽ kännetecknande. Typiskt är ocksĂĽ att den infĂśr landning med flocken kränger hit och dit och visar prov pĂĽ luftakrobatik. GrĂĽgĂĽsen har Ăśkat i antal, framfĂśr allt vid slättsjĂśarna, och är jämte kanadagĂĽsen vĂĽr vanligaste gĂĽs pĂĽ sommaren. Den häckar bĂĽde i vassar och vid kustens klippor. Boet byggs av tĂĽng eller vassväxter, beroende pĂĽ häckningsmiljĂś. FĂśdan bestĂĽr av vattenväxter, växtdelar och spillsäd. Den är rätt vanlig i sĂśdra och mellersta Sverige, men finns ocksĂĽ längs ostkusten till Bottenviken. Flyttar till Västeuropa i augusti– oktober, men allt fler stannar i sĂśdra Sverige. Ă…terkommer till vissa häckningsplatser redan i mars. 25


J TUPSB GMPDLBS TUSjDLFS EFO WJULJOEBEF HlTFO zWFS zTUFSTKzO NPU EF BSLUJTLB IjDLOJOHTQMBUTFSOB


J TUPSB GMPDLBS TUSjDLFS EFO WJULJOEBEF HlTFO zWFS zTUFSTKzO NPU EF BSLUJTLB IjDLOJOHTQMBUTFSOB


rovfĂĽglar

Lockläte

029

DuvhÜk (Accipiter gentilis) Den snabbjagande duvhÜken är en skräck fÜr alla smü och mellanstora füglar när den kommer farande i sin karakteristiskt raka och klippande flykt. Lika snabbt har den fÜrsvunnit in i skogen igen eller mot fjärran mül. Ibland kretsar den som ormvrüken, men ses mest flyga i trädtoppshÜjd eller bland träden och lügt Üver marken. Den mobbas ofta av andra füglar som med gälla skrik, men med stor respekt, fÜrsÜker jaga bort den. Vid häckningsplatsen hÜrs ett hürt och stackatoaktigt kiak-kiak-kiak. Honan är betydligt stÜrre än hanen. Hon är runt 60 cm lüng och har ett vingspann pü cirka 120 cm, medan hanen är cirka 50 cm lüng med ett vingspann strax under 100 cm. JämfÜrt med ormvrüken har duvhÜken längre stjärt och nügot kortare vingar. Gamla füglar har orangefärgat Üga, brÜst och vingundersida är ljusa, medan huvud, rygg och vingovansida är skiffergrüa. BrÜst, stjärt- och vingundersidor är mÜrkt tvärbandade. Ungfügeln har gula Ügon, är brun pü huvud och vingovansida samt gulaktig pü brÜst och vingundersida. Pü brÜstet ses längsgüende streck. Den mindre hanen skiljs frün den snarlika sparvhÜkshonan pü att vingens hand- och armparti är mer jämnlünga.

VUGjSHBE EVWIzL

DuvhÜken är en skicklig jägare som huvudsakligen tar krükfüglar, duvor, müsfüglar och fälthÜns, men ocksü däggdjur upp till harstorlek, ugglor och mindre rovfüglar. Den jagar i aktiv och snabb flykt där den i kvicka vändningar Üverraskar bytet. Efter att tidigare ha utsatts fÜr büde hänsynslÜs jakt och miljÜgifter har duvhÜken Ükat i antal och finns idag i hela landet utom pü hÜgfjället. Den trivs bäst i barrskogar med inslag av gammal naturskog, nära fält och Üppna omrüden. Ett stort bo byggs av ris och kvistar i Üvre delen av ett kraftigt barrträd. Det üteranvänds ofta ür frün ür och pryds med en krans av färska grankvistar som byts ut med jämna mellanrum. Gamla füglar är stannfüglar, medan en del ungfüglar flyttar till sÜdra Sverige under vintern.

49


rovfĂĽglar

Lockläte

029

DuvhÜk (Accipiter gentilis) Den snabbjagande duvhÜken är en skräck fÜr alla smü och mellanstora füglar när den kommer farande i sin karakteristiskt raka och klippande flykt. Lika snabbt har den fÜrsvunnit in i skogen igen eller mot fjärran mül. Ibland kretsar den som ormvrüken, men ses mest flyga i trädtoppshÜjd eller bland träden och lügt Üver marken. Den mobbas ofta av andra füglar som med gälla skrik, men med stor respekt, fÜrsÜker jaga bort den. Vid häckningsplatsen hÜrs ett hürt och stackatoaktigt kiak-kiak-kiak. Honan är betydligt stÜrre än hanen. Hon är runt 60 cm lüng och har ett vingspann pü cirka 120 cm, medan hanen är cirka 50 cm lüng med ett vingspann strax under 100 cm. JämfÜrt med ormvrüken har duvhÜken längre stjärt och nügot kortare vingar. Gamla füglar har orangefärgat Üga, brÜst och vingundersida är ljusa, medan huvud, rygg och vingovansida är skiffergrüa. BrÜst, stjärt- och vingundersidor är mÜrkt tvärbandade. Ungfügeln har gula Ügon, är brun pü huvud och vingovansida samt gulaktig pü brÜst och vingundersida. Pü brÜstet ses längsgüende streck. Den mindre hanen skiljs frün den snarlika sparvhÜkshonan pü att vingens hand- och armparti är mer jämnlünga.

VUGjSHBE EVWIzL

DuvhÜken är en skicklig jägare som huvudsakligen tar krükfüglar, duvor, müsfüglar och fälthÜns, men ocksü däggdjur upp till harstorlek, ugglor och mindre rovfüglar. Den jagar i aktiv och snabb flykt där den i kvicka vändningar Üverraskar bytet. Efter att tidigare ha utsatts fÜr büde hänsynslÜs jakt och miljÜgifter har duvhÜken Ükat i antal och finns idag i hela landet utom pü hÜgfjället. Den trivs bäst i barrskogar med inslag av gammal naturskog, nära fält och Üppna omrüden. Ett stort bo byggs av ris och kvistar i Üvre delen av ett kraftigt barrträd. Det üteranvänds ofta ür frün ür och pryds med en krans av färska grankvistar som byts ut med jämna mellanrum. Gamla füglar är stannfüglar, medan en del ungfüglar flyttar till sÜdra Sverige under vintern.

49


hĂśnsfĂĽglar

SĂĽng

035

Orre (Lyrurus tetrix) Det kokar, bubblar och väser ljudligt Ăśver myren innan solen ännu har kommit fram. Orrtupparna spelar om hĂśnornas gunst pĂĽ mossen likt en trupp svarta riddare som drabbar samman, ibland Ăśga mot Ăśga. Spellätet kan hĂśras ĂĽret om, men är som intensivast under senvinter och vĂĽr. FĂśrst som sporadiskt trädspel, sedan i smĂĽgrupper pĂĽ isen av en sjĂś eller tjärn och slutligen pĂĽ mossen, dĂĽ även hĂśnorna kommit till spelplatsen. Det hĂśrs ett fsschuui, fĂśljt av flaxande vingar, som en styrkedemonstration. Det hela utmynnar i en batalj i hukad ställning och ett bubblande läte framfĂśrs. Orren är mindre än tjädern men vinner i skĂśnhet. Den 49–58 cm lĂĽnga tuppen är en kompakt, blĂĽsvart fĂĽgel med stort, knallrĂśtt Ăśgonbryn, lyrformad stjärt och helvit undergump. HĂśnan, som är 40–45 cm lĂĽng, är brunspräcklig som tjäderhonan men stjärten är bara svagt urnupen istället fĂśr lyrformad och hon saknar rostbrunt i dräkten. Uppfloget är spänstigare och mer kastande än tjäderns. Man hinner oftast se fĂĽgeln under en längre tid när den flyger iväg med snabba, stela vingslag som varieras med glid pĂĽ kupade vingar.

PSSIzOBO IBS BOMjOU UJMM TQFMQMBUTFO

Häckningen äger rum i skogar med inslag av bjÜrk, myrar och fuktiga strük eller sjÜar. Orren är med andra ord inte lika knuten till gammelskogen som tjädern. FÜdan utgÜrs av växtdelar, knoppar, frÜn och bär. Vintertid ses füglarna sitta som glesa häxkvastar i toppen av bjÜrkar, där de äter av knopparna. Kycklingarna tar även insekter när de är riktigt smü. Boet är egentligen bara en undangÜmd plats bland snür och ljungris i skydd av en buske eller ett träd. Här ligger hÜnan och ruvar i nästan en münad, utsatt fÜr büde räv och krükor. Goda gnagarür für dock ägg och ungar vara ifred fÜr räven. I sällsynta fall kan orre och tjäder para sig med varandra, vilket resulterar i sü kallade rackelhanar. Orren är en stannfügel och finns i gynnsamma miljÜer i stÜrre delen av Sverige.

59


hĂśnsfĂĽglar

SĂĽng

035

Orre (Lyrurus tetrix) Det kokar, bubblar och väser ljudligt Ăśver myren innan solen ännu har kommit fram. Orrtupparna spelar om hĂśnornas gunst pĂĽ mossen likt en trupp svarta riddare som drabbar samman, ibland Ăśga mot Ăśga. Spellätet kan hĂśras ĂĽret om, men är som intensivast under senvinter och vĂĽr. FĂśrst som sporadiskt trädspel, sedan i smĂĽgrupper pĂĽ isen av en sjĂś eller tjärn och slutligen pĂĽ mossen, dĂĽ även hĂśnorna kommit till spelplatsen. Det hĂśrs ett fsschuui, fĂśljt av flaxande vingar, som en styrkedemonstration. Det hela utmynnar i en batalj i hukad ställning och ett bubblande läte framfĂśrs. Orren är mindre än tjädern men vinner i skĂśnhet. Den 49–58 cm lĂĽnga tuppen är en kompakt, blĂĽsvart fĂĽgel med stort, knallrĂśtt Ăśgonbryn, lyrformad stjärt och helvit undergump. HĂśnan, som är 40–45 cm lĂĽng, är brunspräcklig som tjäderhonan men stjärten är bara svagt urnupen istället fĂśr lyrformad och hon saknar rostbrunt i dräkten. Uppfloget är spänstigare och mer kastande än tjäderns. Man hinner oftast se fĂĽgeln under en längre tid när den flyger iväg med snabba, stela vingslag som varieras med glid pĂĽ kupade vingar.

PSSIzOBO IBS BOMjOU UJMM TQFMQMBUTFO

Häckningen äger rum i skogar med inslag av bjÜrk, myrar och fuktiga strük eller sjÜar. Orren är med andra ord inte lika knuten till gammelskogen som tjädern. FÜdan utgÜrs av växtdelar, knoppar, frÜn och bär. Vintertid ses füglarna sitta som glesa häxkvastar i toppen av bjÜrkar, där de äter av knopparna. Kycklingarna tar även insekter när de är riktigt smü. Boet är egentligen bara en undangÜmd plats bland snür och ljungris i skydd av en buske eller ett träd. Här ligger hÜnan och ruvar i nästan en münad, utsatt fÜr büde räv och krükor. Goda gnagarür für dock ägg och ungar vara ifred fÜr räven. I sällsynta fall kan orre och tjäder para sig med varandra, vilket resulterar i sü kallade rackelhanar. Orren är en stannfügel och finns i gynnsamma miljÜer i stÜrre delen av Sverige.

59


JCMBOE HlS EFU IFUU UJMM NFMMBO EF TQFMBOEF PSSUVQQBSOB


JCMBOE HlS EFU IFUU UJMM NFMMBO EF TQFMBOEF PSSUVQQBSOB


hĂśnsfĂĽglar

SĂĽng

036

Fasan (Phasianus colchicus) Tidigt pü vüren bÜrjar fasantuppen hävda sitt revir genom att frün en upphÜjd plats i terrängen nästan rapa fram ett hest skrockande kÜÜ kÜock, fÜljt av bullrande vingslag. Han uppvaktar hÜnan genom att cirkla runt henne, fÜr att sedan luta sig framüt och med särade stjärtpennor vinkla stjärtens ovansida mot henne. HÜnans läte är ett lägre skrockande kÜck. Tuppen nÜjer sig inte med en ensam hÜna, utan omger sig gärna med ett helt litet harem. Inklusive den lünga stjärten blir tuppen upp till 90 cm lüng. I sin rostbruna dräkt med de rÜda hudpartierna i ansiktet, det mÜrkgrÜna huvudet och den lünga stjärten är han en oerhÜrt dekorativ fügel med exotiska drag. Tvü vildlevande raser fÜrekommer i Sverige, en där tuppen har vit halsring och en där halsringen saknas. HÜnan är cirka 60 cm lüng med en mer jämnbrun fjäderdräkt, Üversüllad med svarta pilspetsteckningar, och även hon är fÜrsedd med en lüng stjärt. Fasanen flyger ogärna, blir den skrämd springer den istället pü snabba fÜtter in i nügon tätning.

62

Efter flera fÜrsÜk redan pü 1700-talet inplanterades fasanen frün Asien i slutet av 1800-talet som jaktbart vilt och är sedan dess en häckande stannfügel i Sverige. Pü sina hüll sker även kontinuerlig uppfÜdning och utsättning. Fasanen fÜrekommer i hela sÜdra Sverige upp till Gästrikland och även längs kusten upp till Norrbotten. Den trivs i odlingslandskap med nügon form av skyddande skog eller smü skogsdungar. Den sÜker sig även till trädgürdar, sädesfält och vassar men kan ocksü ses i stadsmiljÜ med inslag av grÜnska. FÜdan utgÜrs av frÜn, vegetabilier, insekter och andra smü ryggradslÜsa djur, till exempel maskar. Stränga vintrar med mycket snÜ är den beroende av stÜdutfodring. Boet är en enkel bale i vassar, snür eller hÜgt gräs under en skyddande buske eller gran, och äggen ruvas av hÜnan enbart. De nykläckta ungarna är snabbt pü benen och fÜljer hÜnan pü fÜdosÜk i markerna.

OjS GBTBOUVQQFO IjWEBS TJUU SFWJS QMBDFSBS EFO TJH HjSOB IzHU


hĂśnsfĂĽglar

SĂĽng

036

Fasan (Phasianus colchicus) Tidigt pü vüren bÜrjar fasantuppen hävda sitt revir genom att frün en upphÜjd plats i terrängen nästan rapa fram ett hest skrockande kÜÜ kÜock, fÜljt av bullrande vingslag. Han uppvaktar hÜnan genom att cirkla runt henne, fÜr att sedan luta sig framüt och med särade stjärtpennor vinkla stjärtens ovansida mot henne. HÜnans läte är ett lägre skrockande kÜck. Tuppen nÜjer sig inte med en ensam hÜna, utan omger sig gärna med ett helt litet harem. Inklusive den lünga stjärten blir tuppen upp till 90 cm lüng. I sin rostbruna dräkt med de rÜda hudpartierna i ansiktet, det mÜrkgrÜna huvudet och den lünga stjärten är han en oerhÜrt dekorativ fügel med exotiska drag. Tvü vildlevande raser fÜrekommer i Sverige, en där tuppen har vit halsring och en där halsringen saknas. HÜnan är cirka 60 cm lüng med en mer jämnbrun fjäderdräkt, Üversüllad med svarta pilspetsteckningar, och även hon är fÜrsedd med en lüng stjärt. Fasanen flyger ogärna, blir den skrämd springer den istället pü snabba fÜtter in i nügon tätning.

62

Efter flera fÜrsÜk redan pü 1700-talet inplanterades fasanen frün Asien i slutet av 1800-talet som jaktbart vilt och är sedan dess en häckande stannfügel i Sverige. Pü sina hüll sker även kontinuerlig uppfÜdning och utsättning. Fasanen fÜrekommer i hela sÜdra Sverige upp till Gästrikland och även längs kusten upp till Norrbotten. Den trivs i odlingslandskap med nügon form av skyddande skog eller smü skogsdungar. Den sÜker sig även till trädgürdar, sädesfält och vassar men kan ocksü ses i stadsmiljÜ med inslag av grÜnska. FÜdan utgÜrs av frÜn, vegetabilier, insekter och andra smü ryggradslÜsa djur, till exempel maskar. Stränga vintrar med mycket snÜ är den beroende av stÜdutfodring. Boet är en enkel bale i vassar, snür eller hÜgt gräs under en skyddande buske eller gran, och äggen ruvas av hÜnan enbart. De nykläckta ungarna är snabbt pü benen och fÜljer hÜnan pü fÜdosÜk i markerna.

OjS GBTBOUVQQFO IjWEBS TJUU SFWJS QMBDFSBS EFO TJH HjSOB IzHU


tranfĂĽglar

041 042

Flyktläte, Süng

Trana (Grus grus) HĂśgt frĂĽn skyn hĂśrs trumpetande krrroo krooo. Tittar man uppĂĽt ser man tranorna som flyger i plogformation, med hals och ben utsträckta. Det kraftiga trumpetandet ljuder ocksĂĽ under parningsspelet och dansen. BĂĽde frĂĽn sträckande tranor och frĂĽn häckningsplatsen kan man hĂśra vittljudande duetter där honans typiska krrĂĽĂĽ ingĂĽr. Trandansen är ett sällsamt skĂĽdespel. Trevande skutt blir till hĂśga, utmanande hopp som andra snart tackar ja till och en dansmässig eufori utbryter. Flera fĂĽglar plockar upp pinnar eller fjädrar som de kastar uppĂĽt i luften, fĂśljt av eleganta, fjädrande hopp och piruetter med utbredda vingar. Efter att ha dansat länge bĂśjer tranparet sina lĂĽnga halsar i samstämmiga, triumferande rop om och om igen. FĂĽglarna blir mer och mer fokuserade pĂĽ varandra och snart bĂśjer honan ryggen och den lĂĽnga halsen och hanen hoppar upp pĂĽ ryggen av henne och fullbordar dansens crescendo – parningen.

USBOEBOT

I flykten har den utsträckt hals och glidflyger ofta pĂĽ utbredda, lĂĽnga och breda vingar med tydliga fingrar. UngfĂĽgeln är rostbrun pĂĽ huvudet och saknar den svartvita teckningen pĂĽ huvud och hals liksom det svarta pĂĽ stjärt och handpennor. Tranan har Ăśkat i antal och häckar pĂĽ Ăśdsliga, ensligt liggande myrar och mossar i hela landet med undantag fĂśr fjällkedjan, och mer sällsynt i kustlandet frĂĽn SĂśrmland till och med Bohuslän och Ă–land. FĂśdan bestĂĽr av växtdelar, potatis, spillsäd och insekter. Det stora boet byggs av ris, kvistar och strĂĽn pĂĽ ett torrt, skyddat ställe ute i mossens gungfly. I augusti– oktober flyttar tranan till sydvästra Europa och Nordafrika. Den ĂĽterkommer i mars–april och pĂĽ sin väg till häckningsplatserna rastar tusentals tranor vid HornborgasjĂśn där de vilar, äter och uppfĂśr den berĂśmda trandansen infĂśr otaliga ĂĽskĂĽdare.

Med en längd av 96–120 cm och ett vingspann pĂĽ 185–230 cm är tranan en jättelik fĂĽgel, men ändĂĽ vacker och graciĂśs. Den har mycket lĂĽnga ben och en lĂĽng, smal hals med karakteristisk svartvit teckning som fortsätter upp pĂĽ huvudet med en rĂśd hjässa som pricken Ăśver i. Dräkten är Ăśvervägande grĂĽ med grĂĽbruna toner pĂĽ ryggen under häckningen, och en svart, buskig stjärtplym och svarta handpennor. 68

USBOPSOB SBTUBS WJE TKzBS PDI Ql lLSBS VOEFS WlSTUSjDLFU OPSSVU


tranfĂĽglar

041 042

Flyktläte, Süng

Trana (Grus grus) HĂśgt frĂĽn skyn hĂśrs trumpetande krrroo krooo. Tittar man uppĂĽt ser man tranorna som flyger i plogformation, med hals och ben utsträckta. Det kraftiga trumpetandet ljuder ocksĂĽ under parningsspelet och dansen. BĂĽde frĂĽn sträckande tranor och frĂĽn häckningsplatsen kan man hĂśra vittljudande duetter där honans typiska krrĂĽĂĽ ingĂĽr. Trandansen är ett sällsamt skĂĽdespel. Trevande skutt blir till hĂśga, utmanande hopp som andra snart tackar ja till och en dansmässig eufori utbryter. Flera fĂĽglar plockar upp pinnar eller fjädrar som de kastar uppĂĽt i luften, fĂśljt av eleganta, fjädrande hopp och piruetter med utbredda vingar. Efter att ha dansat länge bĂśjer tranparet sina lĂĽnga halsar i samstämmiga, triumferande rop om och om igen. FĂĽglarna blir mer och mer fokuserade pĂĽ varandra och snart bĂśjer honan ryggen och den lĂĽnga halsen och hanen hoppar upp pĂĽ ryggen av henne och fullbordar dansens crescendo – parningen.

USBOEBOT

I flykten har den utsträckt hals och glidflyger ofta pĂĽ utbredda, lĂĽnga och breda vingar med tydliga fingrar. UngfĂĽgeln är rostbrun pĂĽ huvudet och saknar den svartvita teckningen pĂĽ huvud och hals liksom det svarta pĂĽ stjärt och handpennor. Tranan har Ăśkat i antal och häckar pĂĽ Ăśdsliga, ensligt liggande myrar och mossar i hela landet med undantag fĂśr fjällkedjan, och mer sällsynt i kustlandet frĂĽn SĂśrmland till och med Bohuslän och Ă–land. FĂśdan bestĂĽr av växtdelar, potatis, spillsäd och insekter. Det stora boet byggs av ris, kvistar och strĂĽn pĂĽ ett torrt, skyddat ställe ute i mossens gungfly. I augusti– oktober flyttar tranan till sydvästra Europa och Nordafrika. Den ĂĽterkommer i mars–april och pĂĽ sin väg till häckningsplatserna rastar tusentals tranor vid HornborgasjĂśn där de vilar, äter och uppfĂśr den berĂśmda trandansen infĂśr otaliga ĂĽskĂĽdare.

Med en längd av 96–120 cm och ett vingspann pĂĽ 185–230 cm är tranan en jättelik fĂĽgel, men ändĂĽ vacker och graciĂśs. Den har mycket lĂĽnga ben och en lĂĽng, smal hals med karakteristisk svartvit teckning som fortsätter upp pĂĽ huvudet med en rĂśd hjässa som pricken Ăśver i. Dräkten är Ăśvervägande grĂĽ med grĂĽbruna toner pĂĽ ryggen under häckningen, och en svart, buskig stjärtplym och svarta handpennor. 68

USBOPSOB SBTUBS WJE TKzBS PDI Ql lLSBS VOEFS WlSTUSjDLFU OPSSVU


ugglor

080

SĂĽng

VOHF

Pärluggla

HBNNBM

(Aegolius funereus) Under senvinter och vĂĽr hĂśrs nattetid korta, Ăśdemarksklingande ramsor av upprepade â€?boppandenâ€?, likt korta, snabba visselstĂśtar, bopopopopo. Det är den lilla pärlugglan som lĂĽter hĂśra sitt Ăśdsliga rop. Lugna nätter kan det hĂśras flera kilometer. Pärlugglan är den näst minsta ugglan i Sverige, bara 22–26 cm lĂĽng och med ett vingspann pĂĽ 50–62 cm. Det stora platta huvudet med gula Ăśgon och svarta Ăśgonbryn ger ugglan ett fĂśrvĂĽnat uttryck. Ryggen är grĂĽbrun och ĂśversĂĽllad med vita, pärlformade fläckar. UngfĂĽgeln är helt mĂśrkbrun med vita fläckar pĂĽ vingarna och vita Ăśgonbryn och mustascher i ansiktet. Flykten är rask med kvicka vingslag.

114

Den täta gammelskogen är pärlugglans hemvist. Här reder den sitt bo i hüligheter, allra helst i gamla spillkrüksbon, men den kan ocksü häcka i holkar. Som brukligt är hos ugglorna lämnar ungarna ofta boet lüngt innan de kan flyga och sitter tiggandes som smü troll runt om i skogen. Den är enbart nattaktiv och jagar Üver myrkanter och gläntor efter smügnagare. Den tar även füglar upp till traststorlek. Ibland lägger den upp fÜrrüd i ihüliga träd. Pärlugglan finns i hela Sverige utom i hÜgfjällen men bestündet varierar kraftigt med gnagartillgüngen. Under vissa produktiva ür flyttar en del sÜderut, annars är den en stannfügel. Har de senaste decennierna minskat kraftigt pü grund av biotopfÜrändringar och ett Ükande bestünd av mürd.

TPN FUU MJUFU USPMM TJUUFS QjSMVHHMBO PDI USZDLFS J HBNNFMTLPHFO


ugglor

080

SĂĽng

VOHF

Pärluggla

HBNNBM

(Aegolius funereus) Under senvinter och vĂĽr hĂśrs nattetid korta, Ăśdemarksklingande ramsor av upprepade â€?boppandenâ€?, likt korta, snabba visselstĂśtar, bopopopopo. Det är den lilla pärlugglan som lĂĽter hĂśra sitt Ăśdsliga rop. Lugna nätter kan det hĂśras flera kilometer. Pärlugglan är den näst minsta ugglan i Sverige, bara 22–26 cm lĂĽng och med ett vingspann pĂĽ 50–62 cm. Det stora platta huvudet med gula Ăśgon och svarta Ăśgonbryn ger ugglan ett fĂśrvĂĽnat uttryck. Ryggen är grĂĽbrun och ĂśversĂĽllad med vita, pärlformade fläckar. UngfĂĽgeln är helt mĂśrkbrun med vita fläckar pĂĽ vingarna och vita Ăśgonbryn och mustascher i ansiktet. Flykten är rask med kvicka vingslag.

114

Den täta gammelskogen är pärlugglans hemvist. Här reder den sitt bo i hüligheter, allra helst i gamla spillkrüksbon, men den kan ocksü häcka i holkar. Som brukligt är hos ugglorna lämnar ungarna ofta boet lüngt innan de kan flyga och sitter tiggandes som smü troll runt om i skogen. Den är enbart nattaktiv och jagar Üver myrkanter och gläntor efter smügnagare. Den tar även füglar upp till traststorlek. Ibland lägger den upp fÜrrüd i ihüliga träd. Pärlugglan finns i hela Sverige utom i hÜgfjällen men bestündet varierar kraftigt med gnagartillgüngen. Under vissa produktiva ür flyttar en del sÜderut, annars är den en stannfügel. Har de senaste decennierna minskat kraftigt pü grund av biotopfÜrändringar och ett Ükande bestünd av mürd.

TPN FUU MJUFU USPMM TJUUFS QjSMVHHMBO PDI USZDLFS J HBNNFMTLPHFO


gärdsmyg m.fl.

Lockläte

104

Sidensvans (Bombycilla garrulus) I vinterrÜnnen sitter ett helt gäng tofsprydda füglar och kalasar pü bären. Kylan har kommit till sÜdra Sverige och sidensvansen har i stora, täta, starlika flockar anlänt frün Norrland pü jakt efter bär i parker och trädgürdar. Det är en julkortsvacker syn som ackompanjeras av füglarnas kontaktläte, sirr sirr, som lüter som smü ringande silverklockor. Ibland für de i sig sü jästa bär att de blir som berusade och ramlar till marken även om deras lever fÜrbränner alkohol bättre än människans, fÜrmodligen som en anpassning till dieten. Süngen är inte lika allmänt hÜrd som kontaktlätet och är lüngsam med hackiga och skrovliga ljud. En ganska kompakt, 18 cm lüng fügel som lätt känns igen pü sin stora och spetsiga fjädertofs pü huvudet, den sidenmjuka, brunbeige dräkten, den svarta ansiktsmasken och haklappen samt de gula teckningarna pü vingarna och stjärten. Pü vingarna sitter ocksü smü rÜda lackbihang.

142

Sidensvansen är en typisk taigafügel och häckar glest i Norrlands barrskogar, där den bygger ett bo av mossa och lavar ett par meter upp i en tall eller gran. Den livnär sig av insekter, framfÜr allt myggor och bäcksländor. Allt eftersom vintern tar Üver sÜker den sig sÜderut och kan dü ocksü Üvervintra i sÜdra Sverige där den äter bär och fallfrukt. Vissa ür sÜker sig sidensvansen även ner till Centraleuropa i likhet med andra sü kallade invasionsfüglar. Vid bra häckningsür i arktiska och subarktiska omrüden kläcks münga ungar av exempelvis sidensvans, men ocksü av tallbit och ugglor fÜr att nämna nügra. Under sträcket ses dessa dü i Ükat antal och ofta i omrüden som ligger utanfÜr de normala Üvervintringsomrüden.

TJEFOTWBOTFO jMTLBS SzOOCjS IjS TFT FO HBNNBM IBOF


gärdsmyg m.fl.

Lockläte

104

Sidensvans (Bombycilla garrulus) I vinterrÜnnen sitter ett helt gäng tofsprydda füglar och kalasar pü bären. Kylan har kommit till sÜdra Sverige och sidensvansen har i stora, täta, starlika flockar anlänt frün Norrland pü jakt efter bär i parker och trädgürdar. Det är en julkortsvacker syn som ackompanjeras av füglarnas kontaktläte, sirr sirr, som lüter som smü ringande silverklockor. Ibland für de i sig sü jästa bär att de blir som berusade och ramlar till marken även om deras lever fÜrbränner alkohol bättre än människans, fÜrmodligen som en anpassning till dieten. Süngen är inte lika allmänt hÜrd som kontaktlätet och är lüngsam med hackiga och skrovliga ljud. En ganska kompakt, 18 cm lüng fügel som lätt känns igen pü sin stora och spetsiga fjädertofs pü huvudet, den sidenmjuka, brunbeige dräkten, den svarta ansiktsmasken och haklappen samt de gula teckningarna pü vingarna och stjärten. Pü vingarna sitter ocksü smü rÜda lackbihang.

142

Sidensvansen är en typisk taigafügel och häckar glest i Norrlands barrskogar, där den bygger ett bo av mossa och lavar ett par meter upp i en tall eller gran. Den livnär sig av insekter, framfÜr allt myggor och bäcksländor. Allt eftersom vintern tar Üver sÜker den sig sÜderut och kan dü ocksü Üvervintra i sÜdra Sverige där den äter bär och fallfrukt. Vissa ür sÜker sig sidensvansen även ner till Centraleuropa i likhet med andra sü kallade invasionsfüglar. Vid bra häckningsür i arktiska och subarktiska omrüden kläcks münga ungar av exempelvis sidensvans, men ocksü av tallbit och ugglor fÜr att nämna nügra. Under sträcket ses dessa dü i Ükat antal och ofta i omrüden som ligger utanfÜr de normala Üvervintringsomrüden.

TJEFOTWBOTFO jMTLBS SzOOCjS IjS TFT FO HBNNBM IBOF


trastfĂĽglar

SĂĽng

116

Koltrast (Turdus merula) Utsedd till Sveriges nationalfügel enligt en omrÜstning. Säkert spelade den vackra süngen in, fÜr när denna mästersüngare sjunger in vüren frün grantoppar eller hustak lyssnar vi nästan med andakt. Koltrasten är en hÜgst anpassningsbar fügel som är orädd nära människan i staden, trots att den i skogen är skygg och varnar fÜr minsta rÜrelse. Den variationsrika süngen kan hÜras redan i februari i sÜdra delen av landet. Med en djup och behaglig klang hÜrs mjuka, melodiska, joddlande flÜjttoner, fÜljda av ett mer snabbt kvittrande. Varningslätet är ett hürt tjack eller ett tunt sugande tsiih.

Koltrasten häckar i de flesta skogsmiljĂśer, trädgĂĽrdar och parker där den livnär sig av maskar, sniglar, insekter, bär och frukter. Ruttna äpplen är en viktig del av vinterdieten. Det ganska stora boet, som byggs av kvistar, strĂĽn, rĂśtter och mossa, placeras ofta nära marken i en buske, gran eller stubbe, eller egentligen var som helst där det är nĂĽgorlunda skyddat. Koltrasten är vanligt fĂśrekommande i hela landet utom i Lapplands inland. De fĂĽglar som häckar norrĂśver flyttar sĂśderut till bland annat Västeuropa i oktober–november och ĂĽterkommer i februari–mars. MĂĽnga Ăśvervintrar i och nära städer och lantgĂĽrdar.

En stor, 25 cm lüng trast som ofta ses hoppa omkring jämfota pü marken. Den kolsvarta hanen med den gula näbben, lünga stjärten och gula Ügonringen kan knappast fÜrväxlas med nügon annan fügel. Unga hanar har mÜrkare näbb och Ügonring. Honan är sotigt brunsvart med ljusare brÜst. Ungfügeln är mer brunspräcklig än honan.

LPMUSBTUIBOFOT NFMPEJTLU GMzKUBOEF TlOH jS jMTLBE BW BMMB VOEFS IjDLOJOHTUJE jS OjCCFO LMBSHVM

165


trastfĂĽglar

SĂĽng

116

Koltrast (Turdus merula) Utsedd till Sveriges nationalfügel enligt en omrÜstning. Säkert spelade den vackra süngen in, fÜr när denna mästersüngare sjunger in vüren frün grantoppar eller hustak lyssnar vi nästan med andakt. Koltrasten är en hÜgst anpassningsbar fügel som är orädd nära människan i staden, trots att den i skogen är skygg och varnar fÜr minsta rÜrelse. Den variationsrika süngen kan hÜras redan i februari i sÜdra delen av landet. Med en djup och behaglig klang hÜrs mjuka, melodiska, joddlande flÜjttoner, fÜljda av ett mer snabbt kvittrande. Varningslätet är ett hürt tjack eller ett tunt sugande tsiih.

Koltrasten häckar i de flesta skogsmiljĂśer, trädgĂĽrdar och parker där den livnär sig av maskar, sniglar, insekter, bär och frukter. Ruttna äpplen är en viktig del av vinterdieten. Det ganska stora boet, som byggs av kvistar, strĂĽn, rĂśtter och mossa, placeras ofta nära marken i en buske, gran eller stubbe, eller egentligen var som helst där det är nĂĽgorlunda skyddat. Koltrasten är vanligt fĂśrekommande i hela landet utom i Lapplands inland. De fĂĽglar som häckar norrĂśver flyttar sĂśderut till bland annat Västeuropa i oktober–november och ĂĽterkommer i februari–mars. MĂĽnga Ăśvervintrar i och nära städer och lantgĂĽrdar.

En stor, 25 cm lüng trast som ofta ses hoppa omkring jämfota pü marken. Den kolsvarta hanen med den gula näbben, lünga stjärten och gula Ügonringen kan knappast fÜrväxlas med nügon annan fügel. Unga hanar har mÜrkare näbb och Ügonring. Honan är sotigt brunsvart med ljusare brÜst. Ungfügeln är mer brunspräcklig än honan.

LPMUSBTUIBOFOT NFMPEJTLU GMzKUBOEF TlOH jS jMTLBE BW BMMB VOEFS IjDLOJOHTUJE jS OjCCFO LMBSHVM

165


mesar och nÜtväckor

Süng, Lockläte och varningsläte

131 132

Talgoxe (Parus major) I sin gula väst och svarta slips är talgoxen en prydlig invünare i trädgürdar och parker üret om. Den finns Üverallt i vür närhet och är sü oskygg att den till och med kan ta sig in i hus och hem genom Üppna fÜnster och dÜrrar. Den für tidigt vürkänslor, och fÜrvissad om den annalkande vüren kan denna obotliga optimist sitta och fila pü sin süng bara solen lyser lite och lockar fram den fÜrsta dagsmejan. Süngen kan variera mellan olika individer men är alltid ett rytmiskt, tvütonigt ti-ty-ti-ty-ti-ty eller ti-ti-ty ti-ti-ty ti-ti-ty. Varningslätet är ett irriterat och snabbt tsjä-tsjä-tsjä, torrare och ilsknare än blümesens. Den lockar ocksü bofinkslikt med ett glatt fink. Vür stÜrsta mesfügel (15 cm), mycket färgstark och grafisk och omÜjlig att fÜrväxla. Det svarta huvudet har en stor vit kindfläck. Längs den gula undersidan lÜper ett svart mittband som en slips, bredare hos hanen än hos honan. Ovansidan är olivgrÜn med blüaktiga vingar och vitt vingband. Ungfügeln har beigegula kinder och undersida och bara en tendens till slips.

UBMHPYFOT GJMBOEF WJTB jS FUU WjMLPNNFU WlSUFDLFO

Talgoxen är ett äkta fÜdgeni. Den äter insekter, spindlar, frÜn, bär, talg, brÜd, ja nästan allt som bjuds. Den är snabb att lära sig vad som är ätbart runt människan och finns ofta runt till exempel soptunnor och uteserveringar. Pü den tiden man levererade mjÜlk vid dÜrren var den känd fÜr att kunna lista ut vilka flaskor som innehÜll mjÜlk och grädde, varpü kapsylerna hackades upp. Med sin stora anpassningsbarhet finns den lüngt in i storstäderna där den bland annat häckar i ventiler, men den fÜrekommer ocksü i de djupaste norrlandsskogarna. Den är hülbyggare och nyttjar gärna holkar, även om den egentligen hüller till godo med nästan vad som helst om det rüder bostadsbrist. Boet byggs av mossa och fodras med ull och hür. Talgoxen är mycket vanlig i hela landet utom i hÜgfjällen. De allra flesta är stannfüglar som ofta strÜvar i mestüg pü vintern.

183


mesar och nÜtväckor

Süng, Lockläte och varningsläte

131 132

Talgoxe (Parus major) I sin gula väst och svarta slips är talgoxen en prydlig invünare i trädgürdar och parker üret om. Den finns Üverallt i vür närhet och är sü oskygg att den till och med kan ta sig in i hus och hem genom Üppna fÜnster och dÜrrar. Den für tidigt vürkänslor, och fÜrvissad om den annalkande vüren kan denna obotliga optimist sitta och fila pü sin süng bara solen lyser lite och lockar fram den fÜrsta dagsmejan. Süngen kan variera mellan olika individer men är alltid ett rytmiskt, tvütonigt ti-ty-ti-ty-ti-ty eller ti-ti-ty ti-ti-ty ti-ti-ty. Varningslätet är ett irriterat och snabbt tsjä-tsjä-tsjä, torrare och ilsknare än blümesens. Den lockar ocksü bofinkslikt med ett glatt fink. Vür stÜrsta mesfügel (15 cm), mycket färgstark och grafisk och omÜjlig att fÜrväxla. Det svarta huvudet har en stor vit kindfläck. Längs den gula undersidan lÜper ett svart mittband som en slips, bredare hos hanen än hos honan. Ovansidan är olivgrÜn med blüaktiga vingar och vitt vingband. Ungfügeln har beigegula kinder och undersida och bara en tendens till slips.

UBMHPYFOT GJMBOEF WJTB jS FUU WjMLPNNFU WlSUFDLFO

Talgoxen är ett äkta fÜdgeni. Den äter insekter, spindlar, frÜn, bär, talg, brÜd, ja nästan allt som bjuds. Den är snabb att lära sig vad som är ätbart runt människan och finns ofta runt till exempel soptunnor och uteserveringar. Pü den tiden man levererade mjÜlk vid dÜrren var den känd fÜr att kunna lista ut vilka flaskor som innehÜll mjÜlk och grädde, varpü kapsylerna hackades upp. Med sin stora anpassningsbarhet finns den lüngt in i storstäderna där den bland annat häckar i ventiler, men den fÜrekommer ocksü i de djupaste norrlandsskogarna. Den är hülbyggare och nyttjar gärna holkar, även om den egentligen hüller till godo med nästan vad som helst om det rüder bostadsbrist. Boet byggs av mossa och fodras med ull och hür. Talgoxen är mycket vanlig i hela landet utom i hÜgfjällen. De allra flesta är stannfüglar som ofta strÜvar i mestüg pü vintern.

183


finkar

SĂĽng

162

Bofink (Fringilla coelebs) När bofinkhanen anländer pĂĽ vĂĽren sjunger han in sitt revir med stark stämma och fortsätter ihärdigt medan honan koncentrerar sig pĂĽ att bygga boet. Den välbekanta sĂĽngen är en ofta upprepad, accelererande ramsa i fallande tonskala med en lustig, lite abrupt slutknorr. Det är en ljudlig och livlig smattrande strof med 3–4 raskt inledande spetsiga toner vilket ĂśvergĂĽr i en liknande ramsa men i lägre tonhĂśjd fĂśr att avslutas med en rullande, spänstig knorr. Locklätet är ett klart fink som liknar talgoxens. I den nĂĽgot bĂśljande flykten hĂśrs ett mjukt lĂĽgmält hupp. Vidare hĂśrs en vissling där varianten huit hĂśrs i norra Sverige och ner till SmĂĽland eller SkĂĽne, därefter vidtar den kontinentala varianten rrhy. En 14–16 cm lĂĽng fink som är lätt att känna igen pĂĽ sina vackra färger. Hanen har stĂĽlgrĂĽ hjässa och nacke medan ansikte, hals och undersida är rostrĂśda. Ryggen är kanelbrun och Ăśvergumpen grĂśnaktig. Vinterdräkten är aningen dämpad i en brunbeige ton. Honan är mer diffust tecknad i grĂĽbrunt och ungfĂĽglarna liknar honan. BĂĽda kĂśnen har tydliga, dubbla vita vingband pĂĽ den kontrasterande svarta vingen. De syns tydligt i flykten.

CPGJOLIBOFO jS FO BW WlSFOT BMMSB GzSTUB TlOHBSF

Bofinken finns i hela landet och är tillsammans med lĂśvsĂĽngaren vĂĽr vanligaste fĂĽgel, i reda siffror rĂśr det sig om ungefär tio miljoner par. Den häckar i parker, trädgĂĽrdar och i alla slags skogar, bara de inte är alltfĂśr täta. FavoritfĂśda är allehanda frĂśn, men under häckningen tar den även insekter till ungarna. Honan bygger ett djupt, välformat bo av mossa, fodrat med fjädrar och dun. Utvändigt kläs det med bitar av lavar frĂĽn boträdet och blir därigenom väl kamouflerat och svĂĽrt att upptäcka. Ofta placeras boet i en grenklyka eller pĂĽ en gren i en buske eller ett träd. I september–oktober sträcker bofinken i stora skaror till Västeuropa, med undantag av skĂĽnefĂĽglarna som vintertid ofta ses ute pĂĽ de Ăśppna fälten och vid fĂĽgelborden. FrĂĽn och med mars mĂĽnad ĂĽtervänder sträckfĂĽglarna och vi kan ĂĽterigen lyssna till bofinkens glada sĂĽng.

223


finkar

SĂĽng

162

Bofink (Fringilla coelebs) När bofinkhanen anländer pĂĽ vĂĽren sjunger han in sitt revir med stark stämma och fortsätter ihärdigt medan honan koncentrerar sig pĂĽ att bygga boet. Den välbekanta sĂĽngen är en ofta upprepad, accelererande ramsa i fallande tonskala med en lustig, lite abrupt slutknorr. Det är en ljudlig och livlig smattrande strof med 3–4 raskt inledande spetsiga toner vilket ĂśvergĂĽr i en liknande ramsa men i lägre tonhĂśjd fĂśr att avslutas med en rullande, spänstig knorr. Locklätet är ett klart fink som liknar talgoxens. I den nĂĽgot bĂśljande flykten hĂśrs ett mjukt lĂĽgmält hupp. Vidare hĂśrs en vissling där varianten huit hĂśrs i norra Sverige och ner till SmĂĽland eller SkĂĽne, därefter vidtar den kontinentala varianten rrhy. En 14–16 cm lĂĽng fink som är lätt att känna igen pĂĽ sina vackra färger. Hanen har stĂĽlgrĂĽ hjässa och nacke medan ansikte, hals och undersida är rostrĂśda. Ryggen är kanelbrun och Ăśvergumpen grĂśnaktig. Vinterdräkten är aningen dämpad i en brunbeige ton. Honan är mer diffust tecknad i grĂĽbrunt och ungfĂĽglarna liknar honan. BĂĽda kĂśnen har tydliga, dubbla vita vingband pĂĽ den kontrasterande svarta vingen. De syns tydligt i flykten.

CPGJOLIBOFO jS FO BW WlSFOT BMMSB GzSTUB TlOHBSF

Bofinken finns i hela landet och är tillsammans med lĂśvsĂĽngaren vĂĽr vanligaste fĂĽgel, i reda siffror rĂśr det sig om ungefär tio miljoner par. Den häckar i parker, trädgĂĽrdar och i alla slags skogar, bara de inte är alltfĂśr täta. FavoritfĂśda är allehanda frĂśn, men under häckningen tar den även insekter till ungarna. Honan bygger ett djupt, välformat bo av mossa, fodrat med fjädrar och dun. Utvändigt kläs det med bitar av lavar frĂĽn boträdet och blir därigenom väl kamouflerat och svĂĽrt att upptäcka. Ofta placeras boet i en grenklyka eller pĂĽ en gren i en buske eller ett träd. I september–oktober sträcker bofinken i stora skaror till Västeuropa, med undantag av skĂĽnefĂĽglarna som vintertid ofta ses ute pĂĽ de Ăśppna fälten och vid fĂĽgelborden. FrĂĽn och med mars mĂĽnad ĂĽtervänder sträckfĂĽglarna och vi kan ĂĽterigen lyssna till bofinkens glada sĂĽng.

223


register

register

Register Alfågel 35 Bergfink 7, 224–225 Berguv 108–109 Björktrast 162–163 Blåhake 150 Blåmes 184–185 Bläsand 12, 32 Bofink 222–223 Buskskvätta 13, 154–155 Dalripa 54 Domherre 236–237 Dubbeltrast 160–161 Duvhök 48–49 Dvärgbeckasin 80 Ejder 36–37 Enkelbeckasin 79 Entita 192–193 Fasan 62–63 Fiskgjuse 44–45 Fiskmås 87 Fisktärna 96 Fjällripa 55 Gluttsnäppa 83 Gransångare 177 Gravand 30 Grågås 25 Gråhäger 18–19 Gråsiska 228–229 Gråsparv 218–219 Gråtrut 88–89, 90 Gräsand 31 Gräshoppsångare 173–175 Grönbena 75 Grönfink 232–233 Gröngöling 120–121 Grönsiska 234–235 252

Grönsångare 178 Gulsparv 250–251 Gulärla 140 Gärdsmyg 141 Gök 118 Göktyta 124–125 Havstrut 92–93 Havsörn 40–43 Hornuggla 112–113 Hussvala 136 Hämpling 227 Härmsångare 179 Jorduggla 110–111 Järnsparv 144–145 Kaja 206–207 Kanadagås 26 Kattuggla 104–105 Kentsk tärna 94 Knipa 34 Knölsvan 22 Koltrast 164–165 Korp 212–213 Kricka 33 Kråka 210–211 Kungsfågel 180 Kustlabb 84–85 Kärrsnäppa 74 Kärrsångare 172 Ladusvala 8, 133–135 Lappsparv 246–247 Ljungpipare 72 Lövsångare 176 Mindre hackspett 128–129 Mindre korsnäbb 238–241 Morkulla 78

Nattskärra 119 Näktergal 146–147 Nötkråka 204–205 Nötskrika 200–201 Nötväcka 186–187 Ormvråk 46–47 Orre 58–61 Ortolansparv 248–249 Pilfink 220–221 Pärluggla 114–115 Ringduva 102 Rosenfink 226 Råka 208–209 Rödbena 81 Rödhake 148–149 Rödstjärt 151 Rödvingetrast 158–159 Rördrom 20–21 Rörhöna 67 Rörsångare 171 Sidensvans 142–143 Silltrut 91 Silvertärna 97 Sjöorre 39 Skata 202–203 Skogsduva 100–101 Skogssnäppa 76 Skrattmås 86 Skräntärna 95 Skäggdopping 16 Skäggmes 196–197 Slaguggla 106–107 Smålom 14 Snösparv 244–245 Sothöna 66 Sparvhök 50–51 Sparvuggla 116–117

Spillkråka 122–123 Stare 214–217 Steglits 230–231 Stenskvätta 152–153 Stjärtmes 194–195 Storlom 15 Storskrake 38 Storspov 77 Strandskata 70 Större hackspett 126–127 Större strandpipare 71 Svarthakedopping 17 Svarthätta 167 Svartmes 190 Svartsnäppa 82 Svartvit flugsnappare 181 Sånglärka 130 Sångsvan 23 Sädesärla 139 Sädgås 24 Sävsparv 242–243 Sävsångare 170

Vattenrall 64–65 Vitkindad gås 27–29 Ängspiplärka 137 Ärtsångare 168

Talgoxe 182–183 Talltita 191 Taltrast 156–157 Tjäder 56–57 Tofsmes 188–189 Tofsvipa 73 Tordmule 98–99 Tornfalk 52–53 Tornseglare 132 Trana 68–69 Trädgårdssångare 166 Trädlärka 131 Trädpiplärka 138 Turkduva 103 Törnskata 198–199 Törnsångare 169

253


register

register

Register Alfågel 35 Bergfink 7, 224–225 Berguv 108–109 Björktrast 162–163 Blåhake 150 Blåmes 184–185 Bläsand 12, 32 Bofink 222–223 Buskskvätta 13, 154–155 Dalripa 54 Domherre 236–237 Dubbeltrast 160–161 Duvhök 48–49 Dvärgbeckasin 80 Ejder 36–37 Enkelbeckasin 79 Entita 192–193 Fasan 62–63 Fiskgjuse 44–45 Fiskmås 87 Fisktärna 96 Fjällripa 55 Gluttsnäppa 83 Gransångare 177 Gravand 30 Grågås 25 Gråhäger 18–19 Gråsiska 228–229 Gråsparv 218–219 Gråtrut 88–89, 90 Gräsand 31 Gräshoppsångare 173–175 Grönbena 75 Grönfink 232–233 Gröngöling 120–121 Grönsiska 234–235 252

Grönsångare 178 Gulsparv 250–251 Gulärla 140 Gärdsmyg 141 Gök 118 Göktyta 124–125 Havstrut 92–93 Havsörn 40–43 Hornuggla 112–113 Hussvala 136 Hämpling 227 Härmsångare 179 Jorduggla 110–111 Järnsparv 144–145 Kaja 206–207 Kanadagås 26 Kattuggla 104–105 Kentsk tärna 94 Knipa 34 Knölsvan 22 Koltrast 164–165 Korp 212–213 Kricka 33 Kråka 210–211 Kungsfågel 180 Kustlabb 84–85 Kärrsnäppa 74 Kärrsångare 172 Ladusvala 8, 133–135 Lappsparv 246–247 Ljungpipare 72 Lövsångare 176 Mindre hackspett 128–129 Mindre korsnäbb 238–241 Morkulla 78

Nattskärra 119 Näktergal 146–147 Nötkråka 204–205 Nötskrika 200–201 Nötväcka 186–187 Ormvråk 46–47 Orre 58–61 Ortolansparv 248–249 Pilfink 220–221 Pärluggla 114–115 Ringduva 102 Rosenfink 226 Råka 208–209 Rödbena 81 Rödhake 148–149 Rödstjärt 151 Rödvingetrast 158–159 Rördrom 20–21 Rörhöna 67 Rörsångare 171 Sidensvans 142–143 Silltrut 91 Silvertärna 97 Sjöorre 39 Skata 202–203 Skogsduva 100–101 Skogssnäppa 76 Skrattmås 86 Skräntärna 95 Skäggdopping 16 Skäggmes 196–197 Slaguggla 106–107 Smålom 14 Snösparv 244–245 Sothöna 66 Sparvhök 50–51 Sparvuggla 116–117

Spillkråka 122–123 Stare 214–217 Steglits 230–231 Stenskvätta 152–153 Stjärtmes 194–195 Storlom 15 Storskrake 38 Storspov 77 Strandskata 70 Större hackspett 126–127 Större strandpipare 71 Svarthakedopping 17 Svarthätta 167 Svartmes 190 Svartsnäppa 82 Svartvit flugsnappare 181 Sånglärka 130 Sångsvan 23 Sädesärla 139 Sädgås 24 Sävsparv 242–243 Sävsångare 170

Vattenrall 64–65 Vitkindad gås 27–29 Ängspiplärka 137 Ärtsångare 168

Talgoxe 182–183 Talltita 191 Taltrast 156–157 Tjäder 56–57 Tofsmes 188–189 Tofsvipa 73 Tordmule 98–99 Tornfalk 52–53 Tornseglare 132 Trana 68–69 Trädgårdssångare 166 Trädlärka 131 Trädpiplärka 138 Turkduva 103 Törnskata 198–199 Törnsångare 169

253


litteratur

författarpresentation

Litteratur

Författarpresentation

Andersson, B., Svensson L. & Zetterström D. Fågelsång i Sverige Mono Music, Stockholm 1990

jan pedersen är fotograf, författare, skribent och äventyrare. Han är fågelskådare sedan gymnasieåren och har i mer än 24 år lett naturresor över hela världen. Han har även arbetat som tillsynsman och guide i svenska naturreservat. Jan har skrivit talrika artiklar för dags- och facktidningar om djur, natur, människor och resor. Han anlitas också flitigt som föredragshållare för en bred publik och är en mycket efterfrågad kursledare. Jan Pedersens första bok I Arabiens öknar blev av Världsnaturfonden wwf utsedd till Årets Pandabok 2000 för barn och ungdom. Den var resultatet av mer än sjutton expeditioner på kamelrygg med beduiner i Arabiens kargaste öknar. Hans senaste bok är Sveriges fåglar – fälthandbok för alla med Göran Bridén och Jony Eriksson som utgavs 2008.

Jonsson, L. Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern Wahlström & Widstrand, Stockholm 1996 Pedersen J., Eriksson J. & Bridén G. Sveriges Fåglar – Fälthandbok för alla Bokförlaget Semic, Stockholm 2008 Sample, G. Bird Songs & Calls of Britain and Northern Europe Collins 1996 Sveriges Ornitologiska förening Sveriges Fåglar Stockholm 2002 Svensson, L., Grant, P. J., Mullarney, K. & Zetterström, D. Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999

adresser Sveriges Ornitologiska förening sof www.sofnet.org Tel: 08-612 25 30 Svenska Naturskyddsföreningen snf www.naturskyddsforeningen.se Tel: 08-702 65 00

jony eriksson är illustratör, naturmålare och flitig fågelskådare med flera separata utställningar bakom sig. Han har gjort ett stort antal illustrationer till bland annat läromedel. Publicerade 2008 boken Sveriges fåglar – fälthandbok för alla med Jan Pedersen och Göran Bridén.

lars svensson är ornitolog och författare och en av Sveriges mest aktade fågelkännare. Tillsammans med Dan Zetterström, Killian Mullarney och den framlidne Peter J Grant har han gjort det storsäljande standardverket Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (1999). Han är även författare till Identification Guide to European Passerines (1970) som kommit ut i flera upplagor, dessutom till ett flertal specialartiklar om identifiering av snarlika fågelarter. Han är en mycket uppskattad föreläsare om fåglar och har tidigare lett resor för fågelintresserade. Lars Svensson har samlat fågelljud sedan 1970 och står för ljudinspelningen av fåglarna på den cd-skiva som medföljer den lilla boken Fågelsång i Sverige – 90 välkända fåglars läten (1990) som han gett ut tillsammans med Benny Andersson och Dan Zetterström. jari peltomäki är finsk fågelfotograf på heltid sedan 1998 och ordförande för Finska Naturfotograferna. Han har vunnit talrika internationella priser och utmärkelser samt illustrerat ett flertal tidningar och böcker. Är en av upphovsmännen bakom webbplatsen Birdphoto (www.birdphoto.fi). markus varesvuo är finsk fågelfotograf på heltid sedan 2005. Han har vunnit internationella priser och utmärkelser samt illustrerat talrika tidningar och böcker. Är en av upphovsmännen bakom webbplatsen Birdphoto (www.birdphoto.fi).

Världsnaturfonden wwf www.wwf.se Tel: 08-624 74 00

254

255


litteratur

författarpresentation

Litteratur

Författarpresentation

Andersson, B., Svensson L. & Zetterström D. Fågelsång i Sverige Mono Music, Stockholm 1990

jan pedersen är fotograf, författare, skribent och äventyrare. Han är fågelskådare sedan gymnasieåren och har i mer än 24 år lett naturresor över hela världen. Han har även arbetat som tillsynsman och guide i svenska naturreservat. Jan har skrivit talrika artiklar för dags- och facktidningar om djur, natur, människor och resor. Han anlitas också flitigt som föredragshållare för en bred publik och är en mycket efterfrågad kursledare. Jan Pedersens första bok I Arabiens öknar blev av Världsnaturfonden wwf utsedd till Årets Pandabok 2000 för barn och ungdom. Den var resultatet av mer än sjutton expeditioner på kamelrygg med beduiner i Arabiens kargaste öknar. Hans senaste bok är Sveriges fåglar – fälthandbok för alla med Göran Bridén och Jony Eriksson som utgavs 2008.

Jonsson, L. Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern Wahlström & Widstrand, Stockholm 1996 Pedersen J., Eriksson J. & Bridén G. Sveriges Fåglar – Fälthandbok för alla Bokförlaget Semic, Stockholm 2008 Sample, G. Bird Songs & Calls of Britain and Northern Europe Collins 1996 Sveriges Ornitologiska förening Sveriges Fåglar Stockholm 2002 Svensson, L., Grant, P. J., Mullarney, K. & Zetterström, D. Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999

adresser Sveriges Ornitologiska förening sof www.sofnet.org Tel: 08-612 25 30 Svenska Naturskyddsföreningen snf www.naturskyddsforeningen.se Tel: 08-702 65 00

jony eriksson är illustratör, naturmålare och flitig fågelskådare med flera separata utställningar bakom sig. Han har gjort ett stort antal illustrationer till bland annat läromedel. Publicerade 2008 boken Sveriges fåglar – fälthandbok för alla med Jan Pedersen och Göran Bridén.

lars svensson är ornitolog och författare och en av Sveriges mest aktade fågelkännare. Tillsammans med Dan Zetterström, Killian Mullarney och den framlidne Peter J Grant har han gjort det storsäljande standardverket Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (1999). Han är även författare till Identification Guide to European Passerines (1970) som kommit ut i flera upplagor, dessutom till ett flertal specialartiklar om identifiering av snarlika fågelarter. Han är en mycket uppskattad föreläsare om fåglar och har tidigare lett resor för fågelintresserade. Lars Svensson har samlat fågelljud sedan 1970 och står för ljudinspelningen av fåglarna på den cd-skiva som medföljer den lilla boken Fågelsång i Sverige – 90 välkända fåglars läten (1990) som han gett ut tillsammans med Benny Andersson och Dan Zetterström. jari peltomäki är finsk fågelfotograf på heltid sedan 1998 och ordförande för Finska Naturfotograferna. Han har vunnit talrika internationella priser och utmärkelser samt illustrerat ett flertal tidningar och böcker. Är en av upphovsmännen bakom webbplatsen Birdphoto (www.birdphoto.fi). markus varesvuo är finsk fågelfotograf på heltid sedan 2005. Han har vunnit internationella priser och utmärkelser samt illustrerat talrika tidningar och böcker. Är en av upphovsmännen bakom webbplatsen Birdphoto (www.birdphoto.fi).

Världsnaturfonden wwf www.wwf.se Tel: 08-624 74 00

254

255


© bokförlaget max ström Text: Jan Pedersen Ljudinspelning: © Lars Svensson förutom ljudinspelning nr 006, 020, 026, 055, 060, 077 och 078 © Jan-Erik Bruun, Finland, och ljudinspelning nr 027, 034, 058 och 069 © The British Library. All Rights Reserved. Licence Number 8873 Illustrationer: Jony Eriksson Foto: © Jari Peltomäki och Markus Varesvuo Jari Peltomäki: 7, 13, 14, 21, 22, 25, 30, 32, 36, 41, 42–43, 47, 51, 52, 57, 64, 67, 70, 75, 77, 78, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 103, 107, 115, 118, 130, 138, 139, 148, 150, 151, 155, 156, 160, 167, 169, 176, 181, 182, 189, 200, 203, 204, 207, 208, 211, 212, 221, 222, 225, 226, 227, 228, 232, 235, 242, 245, 246, 250 Markus Varesvuo: omslag, 8, 12, 15, 16, 17, 18, 23, 24, 26, 27, 28–29, 31, 33, 34, 35, 38, 39, 44, 48, 54, 55, 58, 60–61, 63, 66, 69, 71, 72, 73, 74, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 86, 87, 88–89, 90, 91, 101, 102, 104, 108, 111, 112, 116, 119, 121, 122, 125, 126, 129, 131, 132, 133, 134–135, 136, 137, 140, 141, 143, 144, 147, 152, 159, 163, 164, 166, 168, 170, 172, 173, 174–175, 177, 178, 179, 180, 185, 186, 190, 191, 192, 195, 196, 199, 215, 216–217, 218, 231, 236, 239, 240–241, 249 Mark Hamblin, Naturbild, Johnér: bilden på rörsångaren (sid 171) Redaktör: Elisabet Sahlin Formgivning: Mikael Engblom Audio Module published by arrangement with becker&mayer! llc, Bellevue, wa www.beckermayer.com. All rights reserved Custom Audio Engineering by Steve Beck Repro: Linjepunkt, Falun Tryck: Imago 2009 isbn 978-91-7126-158-8