__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Omvägen GERBRAND BAKKER Översatt från nederländskan av Per Holmer

NILSSON FÖRLAG Malmö 2016


Ample make this bed. Make this bed with awe; In it wait till judgment break Excellent and fair. Be its mattress straight, Be its pillow round; Let no sunrise’ yellow noise Interrupt this ground.


November


1

Tidigt en morgon fick hon syn på grävlingarna. De pilade runt nära stenkretsen som hon hade upptäckt ett par dagar dessförinnan och någon gång ville få uppleva i gryningsljus. Hon hade alltid föreställt sig dem som fridfulla, en smula sävliga och skygga väsen, men i stället både kivades och väste de. När de märkte av henne gjorde de sig ingen brådska in i det blommande ärttörnet. Buskarna doftade kokos. Hon tog sig tillbaka längsmed stigen som bara gick att urskilja om man fäste blicken långt i fjärran och som hon kunde ana sig till tack vare rostiga kissing-gates, murkna stättor och någon enstaka påle med ett tecken som hon antog skulle föreställa en vandrande gubbe. Gräset var inte nedtrampat. November. Stiltje, fukt i luften. Hon gladde sig åt grävlingarna, tillfreds med vetskapen att det fanns djur intill stenarna, även när hon inte själv råkade vistas där. Den grästäckta stigen kantades av urgamla träd, övervuxna med ljusgrå, sträv mossa och med sköra grenar. Sköra men lika­ fullt segslitet lövklädda, de var påfallande gröna för årstiden. Himlen lyste allt som oftast grå, havet låg inte långt bort, vissa dagar kunde hon skymta det när hon spanade ut 9


genom något av fönstren på övervåningen. Andra dagar såg man det inte alls. Då syntes enbart träd, i synnerhet ekar, och emellanåt några ljusbruna kor som blickade tillbaka lika nyfiket som likgiltigt. På nätterna kunde hon höra vattnet i den lilla bäcken som strömmade förbi huset. Ibland hände det att hon for upp ur sömnen för att vinden hade vänt eller blåst upp så att porlet med ens var borta. Hon hade bott här i cirka tre veckor. Tillräckligt länge för att bli väckt när hon saknade ett ljud.

10


2

Efter en k napp må nad återstod bara sju av de tio feta, vita gässen som strosade omkring på landremsan utmed uppfartsallén. De andra tre återfann hon i form av lösa fjädrar och en ensam brandgul fot. De som ännu fanns kvar stod liknöjda och mumsade i sig gräs. Hon kunde inte föreställa sig någon annan tjuv än en räv, men skulle inte ha blivit ett dugg förvånad om det strävade runt varg eller gråbjörn i grannskapet. Hon fick skuldkänslor av att gässen var uppätna, att det ankom på henne att de överlevde. ”Uppfartsallé” var ett stort ord för den ringlande, oasfalterade grusstigen på halvannan kilometer, som på sina ställen blivit nödtorftigt belagd med ett lass tegelgrus eller trasiga takpannor. Marken utmed uppfarten – ängar, myrar, dungar – hörde till tomten, men hon kunde ännu inte avgöra exakt hur den sträckte sig, i synnerhet som terrängen var så brant. Gåshägnet var för all del prydligt avgränsat med taggtråd. Det räddade inte djuren. En gång hade någon grävt dem tre små dammar, i en tätt fallande rad nedför slänten, som fylldes på från en osynlig källa. En gång hade det dessutom stått en träbur nära dammarna, men av den

11


återstod numera just inte annat än det kapsejsade taket och en nedsutten liten väggbänk. Huset stod med baksidan mot uppfarten och framsidan mot stenkretsen (utom sikte) och, ett bra stycke längre bort, havet. Terrängen böljade makligt utför och samtliga större fönster vette mot sluttningen. På baksidan fanns bara två mindre, det ena i stora sovrummet och det andra i badrummet. Bäcken rann intill huset, på kökssidan, och föll givetvis även den utför. Inne i storstugan, där ljuset förblev tänt praktiskt taget dagarna igenom, stod en stor bras­ kamin. Trappan var inte inbyggd, utan löpte öppen uppför ena sido­väggen, mittemot ytterdörren, vars övre halva utgjordes av en tjock glasskiva. På övervåningen två sovrum och ett ofantligt badrum med ett kar på lejontassar. I gamla svinstallet – där aldrig mer än tre stora grisar kunde ha fått plats – ett rejält vedförråd och allsköns överbliven bråte. Under stallet en rymlig källare, som hon inte förstod meningen med. Där var det prydligt och fint, väggarna var blankrappade med någon sorts lera och ett smalt avlångt fönster bredvid betongtrappan släppte in en gnutta dagsljus. Källaren gick att stänga för med en golvlucka, som av allt att döma inte hade fällts ned på länge. Hon vidgade sin rymd stycke för stycke, till stenkretsen var det bara drygt två kilometer.

12


3

Rymden som omgav huset. En enda gång hade hon åkt och handlat i Bangor, hädanefter föredrog hon Caernarfon, som låg närmare. Bangor var en småstadshåla, men likafullt alltför hektisk i hennes tycke. Där fanns ett universitet, och följaktligen också studenter. Hon orkade inte med någon mer student, inte en förstaårselev. Hon ville aldrig någonsin mer till Bangor. I det mindre Caernarfon hade flera butiker slagit igen och vitkalkat ett for sale över skyltfönstret. Hon såg butiksägarna gå på visit hos varandra och försöka hålla ångan uppe medan de drack kaffe och rökte tillsammans. Slottet såg ut som ett friluftsbad kan göra i januari. Tesco-hallen var stor och luftig och höll öppet till nio på kvällen. Hon hade inte riktigt hunnit vänja sig vid de smala hålvägarna, bromsade in före varje kurva och råkade i panik så snart hon måste välja mellan höger eller vänster. Hon låg i lilla sovrummet, med madrassen direkt på golvet. Där fanns en öppen spis, precis som i det stora, men än så länge hade hon inte tänt en enda brasa. Det borde hon nog ha gjort, om inte annat för att kontrollera skorstensdraget. Rummet var inte alls så fuktigt som hon hade väntat sig. Det skönaste rummet på övervåningen var i själva verket

13


vestibulen: ett L-format trägaller utmed trapphålet, nedslitna plankor på golvet och en bred bänk i fönstersmygen. Där brukade hon emellanåt slå sig ned om kvällarna och spana ut i mörkret genom rankorna på en gammal klängväxt. Då upptäckte hon att hon inte var helt ensam, det brann ljus någonstans i fjärran. Åt det hållet till låg Anglesey, och från Anglesey for en färja till Irland. Båten avgick på fasta klockslag och på andra fasta klockslag lade den till. Vid ett tillfälle hade hon sett havet glittra i månljuset, då låg vattnet alldeles slätt och urblekt. Ibland kunde hon uppfatta snattret från gåshägnet, dämpat av de halvmetertjocka murarna. Hon kunde inte göra något åt saken, hon kunde inte hejda en räv mitt i natten.

14


4

En dag hade hennes farbror klivit rakt ut i dammen. Ute i den vidsträckta trädgården till hotellet där han då hade sitt arbete. Vattnet nådde honom aldrig högre än till höfterna. Kollegorna halade upp honom, drog på honom ett par torra byxor och satte ned honom på en stol inne i det varma köket (det var i mitten av november). Rena strumpor fanns inte att tillgå, däremot ställde man ned hans skor ovanpå en ugn. Ungefär så mycket kände hon själv till. Efteråt fick hon just inte höra mer om saken. Bara att han hade klivit rakt ut i dammen och blivit stående en stund, blöt till strax under livremmen, som hotellet hade bestått honom med, och kanske till och med en smula häpen. Han hade förstås tagit för givet att vattnet skulle vara djupare. Att hon vistades här hade med farbror att göra. Hon började åtminstone hysa vissa misstankar. Det gick aldrig många dagar innan hon på nytt drog sig honom till minnes, såg honom stå ute i hotelldammens kav lugna vatten. Så illa däran att han inte ens begrep att vatten bara till höfthöjd inte var nog för att kunna dränka sig. Inte i stånd att falla omkull, med samtliga fickor i kläderna som han pälsat på sig full-

15


proppade med de tyngsta föremål som fanns tillhands i ett hotellkök. Hon hade inte ägnat honom en tanke på år och dag, men i det här landet gav det sig osökt, eftersom det nu liksom den gången var november, eller möjligen för att hon numera visste hur det kändes när man helt enkelt inte visste någon råd och var oförmögen att blicka vare sig framåt eller bakåt. Att en grund hotelldamm kan upplevas som en marsch på stället, ett stillestånd, och stranden – utan såväl början som slut, en cirkel – som ett gränslöst här och nu, det förflutna och framtiden i ett. Och i och med det trodde hon sig också förstå varför han bara stannade upp, utan att ens försöka få ned skallen under vattnet. Stillestånd. Utan någon som helst kroppslighet, inget sex, ingen erotik, inte den minsta förväntan. Under den knappa månad som hon vistats i huset hade hon, frånsett när hon låg i lejontasskaret, aldrig någonsin fått lust att sticka in en hand mellan benen. Hon bebodde det här huset på samma sätt som han den gången stod ute i dammen.

16


5

Stora sovrummet hade hon inrett som arbetsrum. Eller, rättare sagt, hon hade skjutit fram det gamla mask­­stungna ekbordet, som stod där när hon kom till fönstret, och försett det med en lampa. Bredvid lampan ställde hon sedan ned ett askfat och bredvid det i sin tur placerade hon Collected Poems av Emily Dickinson. Innan hon tog plats bakom bordet brukade hon för det mesta skjuta upp fönstret en aning. När hon rökte blåste hon ut cigarrettröken mot springan. I det här rummet blev hon störd av klängväxtbladen, ända tills hon en dag gick ut och hämtade den rankiga trätrappstegen i svinstallet och skar av grenarna framför fönstret med en kniv. Efteråt fick hon obehindrad utsikt över ekarna och fälten, ytterst sällan över havet, och kunde hon ostört fundera igenom vad ordet ”arbete” ännu hade kvar för innebörd för hennes del. Bakom ryggen stod en dyscha som hon hade förvandlat till sin egen genom att täcka över den med en mossgrön duk. På ett småbord bredvid hade hon lagt några böcker, men läste aldrig ens en rad. Exakt på mitten av spiselkransen hade hon ställt upp porträttet av Emily Dickinson, i en billig fotoram. Det omstridda porträttet, en kopia av daguerreotypen som hade legat ute på eBay.

17


De ljusbruna korna brukade emellanåt stå tätt intill den låga stenmuren som skilde markerna från tomten, de tycktes veta exakt från vilket fönster hon iakttog dem. Min tomt. Den skulle jag kunna göra något av, tänkte hon, medan hon rökte den ena cigarretten efter den andra. Hon undrade vem av bönderna som korna tillhörde och var hans gård i själva verket låg. Det här kulliga landskapet fyllt av bäckar, små vattendrag och träddungar var alldeles för invecklat och oöver­skådligt för henne. Av och till lade hon en hand på Dickinsondiktboken och strök över rosorna på omslaget. Hon for och köpte en sekatör och en kvistsåg i en järnhandel i Caernarfon.

18


6 Hon tog huset som det var. Där fanns enstaka möbler, ett kylskåp och en frys. Hon köpte till några mattor (samtliga rum hade likadana breda, kala golvplankor) och kuddar. Köksredskap, kastruller, tallrikar, vattenkokare. Levande ljus. Två golvlampor. Braskaminen i storstugan brann hela dagen. Köket värmdes upp av en typiskt engelsk kokspis som drevs med brännolja. Oljan fanns i en tank som stod inklämd mellan husets hörngavel och bäcken och skymdes av ett bambubuskage. Det ofantliga åbäket värmde även upp vattnet, dagen då hon flyttade in hade hon påträffat en handskriven bruksanvisning på köksbordet, med en platt sten ovanpå. ”Good luck!” tillönskades hon av skrivaren. För ett kort ögonblick funderade hon på vem som kunde ha skrivit det, men snart nog tyckte hon det kunde kvitta. Hon gjorde exakt, steg för steg, som det stod på papperet, och blev inte särskilt förvånad när tingesten slogs på så att hon redan samma kväll kunde fylla hela det stora badkaret med rykande varmt vatten. De där gässen förbryllade ändå en smula. Ingick de i hyran? Och på landremsan invid vägen betade plötsligt en morgon en stor svart fårhjord, där samtliga djur hade en vit fläck i pannan och lång svans med vit spets. På hennes mark. Vems var de?

19


7

Hon upptäckte att stigen som ledde fram till stenkretsen – och sedan fortsatte vidare, även om hon för egen del aldrig hade begett sig längre bort än så – förenade sig med uppfarten nere i den skarpa kurvan. En kissing-gate i häcken av knotiga ekar var fullständigt övervuxen med murgröna. Av allt att döma hade ingen passerat igenom den på år och dag. På andra sidan svänggrinden öppnade sig en äng med högt brunt gräs. Där någonstans borde det finnas ett hus, ett stycke bort utmed uppfarten stod ett hönshus, där det dag som natt brann en svag lampa. Hon klippte bort all murgröna med sin nya sekatör och sågade av de tjocka stammarna i markhöjd. Kissing-gaten fungerade fortfarande. Hon hittade en ålderdomlig oljespruta inne i gamla svinstallet, och när hon hade klippt och sågat färdigt tog hon och smorde gångjärnen. Det var först då som hon insåg att stigen löpte över hennes egen uppfart och tomt, innan den via ännu en kissing-gate i den låga stenmuren fortsatte genom hagarna bort till den lilla träspången över bäcken. En public footpath, och då trodde hon sig veta att en markägare just inte hade någon talan. När hon smort färdigt klev hon med olje­sprutan i handen ut på vägen och vek sedan av

20


åt höger. Efter cirka tvåhundra meter fick hon syn på väg­ skylten med vandrargubben, där benen var övervuxna med lav. Hon vågade inte kliva över stättan, eftersom hon befarade att hon i så fall skulle hamna på tomten till ett hus som hon ännu inte upptäckt. Hittills hade hon aldrig vikt av åt höger, Caernarfon låg åt vänster. Hon fortsatte ytterligare en bit, hålvägen bar en smula uppför. Efter tio minuter kom hon fram till en T-korsning, och därifrån såg hon för allra första gången berget. Hon insåg vilket vidsträckt landskap som tog sin början bakom hennes hus, och hur liten hon ända fram tills nu hade hållit sin rymd. Plötsligt fick hon syn på oljesprutan i handen. Hon gned sig över en blåsa på tummens insida och fick bråttom att vända om. Precis som vid tidigare tillfällen då hon passerat stod gässen och snattrade för full hals. Dagen därpå, i ett friluftsmagasin i Caernarfon, inhandlade hon en Ordnance Survey-karta i skala ett till tjugofemtusen.

21


8

En k all kväll beslöt hon testa den lilla eldstaden i sitt sovrum. Fönstret måste öppnas. Inte för att leda ut röken, men väl värmen. Det öppna fönstret till trots var det fortfarande så varmt att hon måste lägga sig naken ovanpå påslakanet. Och hon tänkte inte alls på farbror, i stället såg hon den där förstaårsstudenten. Hon särade lätt på benen och föreställde sig att händerna i själva verket var hans. Efter en stund tände hon ljuset, inte takbelysningen, men väl den lilla läslampan på golvet bredvid madrassen. Brösten blev monstruöst stora på den vita väggen, hans händer ännu större. Det var som om brännveden drog allt syre ur kammaren och hon inte kunde göra annat än flämta. Trots att det inte fanns några grannar, såg hon hela tiden den svarta gardinlösa rutan och hur hon själv låg där. Upphetsad kvinna, ensam, i fantasier om ting som sedan länge hörde det förflutna till, ting som hon egentligen gjorde klokast i att aldrig mer ägna en tanke. Denna orörda kropp, vig och mager, stadig rumpa, gropar bakom nyckelbenen, putande bäckenben. Självtillräcklig­heten, energin och tanklösheten. Den otäckta rutan, där den som så önskade kunde kika in, åtminstone om man gjorde sig omaket att sära på några ran-

22


kor hos klängväxten. Efteråt rökte hon en cigarrett inne i arbetsrummet, fortfarande naken. Hon såg sig själv sitta och huttra i kylan. Hon blåste upp röken i ansiktet och tänkte på honom som han efteråt satt framför henne, bland de andra studenterna, en av många, med uppsynen hos ett barn som inte fick sin vilja fram. Ett ondsint egoistiskt barn, och så obarmhärtig som bara barn kan vara.


9

Dagen därpå sken solen. Vädret här var inte alls som hon hade tänkt sig; emellanåt var det fullkomligt vindstilla och ganska varmt, till och med nu mot slutet av året. Runt middagstid gick hon bort till stenkretsen. Grävlingarna var inte där, vilket hon inte förundrade sig över eftersom hon var nästan helt säker på att de var nattdjur. På den detaljerade kartan som hon hade inhandlat löpte mycket riktigt en grön pricklinje över hennes egen uppfart och tomt. Till och med namnet på fastigheten stod utsatt. Den som hönshuset tillhörde visade sig ligga en knapp kilometer bort, i en vid omkrets runt henne själv fanns ännu fler bondgårdar. Stenkretsen stod markerad med en sorts blomma bredvid ordet stone circle i gammaldags typsnitt. Berget visade sig vara Mount Snowdon. Framme vid stenkretsen kände hon sig iakttagen, trots att hon förra gången så när hade inbillat sig att den var hennes egen upptäckt. Hon klädde av sig in­ nan hon likt ett kallblodigt djur lade sig raklång ovanpå den största av stenarna. Den värmde mot ryggen. Hon somnade. Sedan några nätter tillbaka blev hon inte längre lugnad av den strömmande bäcken; diverse ljud – knarrande plank, hasande läten från (som hon hoppades) små djur och ett hart

24


när outhärdligt klagorop från skogen – höll henne vaken, och när hon väl var vaken började hon grubbla. Då jagade hon upp sig igen, blev arg och motspänstig. Hon suckade, vred sig om, bökade runt, såg för sitt inre vad som tilldrog sig inuti kroppen. Dessutom försökte hon lokalisera den lätt molande smärtan. Molande, och inte – som hon hade väntat sig – gnagande, likt flera dussin små näbbar som sakta men säkert åt sig fram. Hon kanske kort sagt reagerade som sig borde på paracetamolen hon satte i sig. Ängslig blev hon också. I går kväll när hon, rökande, betraktade sig själv hade ansiktet förvandlats till en främlings, inte längre en spegelbild utan i stället en gluttare. Det var november, i december skulle dagarna bli ännu kortare. Gardiner, hade hon skrivit på ett pappersark som låg framför henne på bordet. Det var det första ordet hon skrev ned. Sedan gick hon tillbaka till sovrummet, drog igen fönstret och låg sedan en stund och stirrade mot den otäckta rutan, med en hjärtpuls som om hon hade gått ett par gånger upp och ned i trappan. När hon vaknade fattade hon först inte vad som rörde sig nere vid fötterna, hon kom att tänka på vinden och ärttörnet. Det var inget vasst som strök mot fotsulorna. Ytterst försiktigt lyfte hon huvudet från stenen. Det första hon såg var en vit strimma, som blev en strimma tack vare de svarta prickarna bredvid, hon kom genast att tänka på skallarna hos de svarta fåren. Två mörka små ögon blickade uppåt mellan fötterna, grävlingen glodde henne rakt in i skötet. Nackmusklerna började darra, håret kittlade i pannan. Djuret iakttog henne, hon undrade om det i själva verket såg

25


henne, om en grävling begriper att ögon är ögon. Han rörde sig lika försiktigt som hon själv, vilket inte skulle kunna pågå alltför länge till eftersom de snedvridna halskotorna ömmade när hon låg tryckt mot stenen. Sedan ålade sig djuret långsamt upp på stenen, in mellan hennes vader och knän. Han höjde och vred på skallen och började sniffa, med nosen på sned och blicken rakt fram. Blixtsnabbt for hon upp och lade bägge händerna för skötet. Grävlingen blev så förskräckt att han skuttade upp och i skuttet halvt vände sig om, bort från henne. Han landade på hennes vänstra ben och foten kom i vägen när han skulle slinka undan. Han bet henne i vristen. Hon hann lagom rafsa åt sig en kvist från marken och slå efter grävlingen. Hon slog så hårt att kvisten knäcktes mot hans rygg, med ett torrt läte som gjorde att hon mitt i fasan befarade att hon hade krossat hans ryggrad. Han morrade till och vred sig innan han lunkade in under ärttörnet. Några småfåglar flög upp. Sedan blev det alldeles tyst, blodet droppade utmed foten ned på stenen, hon kände just ingen smärta och tänkte: låt det blöda ett tag. Hon lade sig på rygg igen, nu gav stenen inte längre ifrån sig någon värme. Hon lät ena handen vila över skötet, kroppen tycktes ha återvänt. Märkligt att hon inte hade förstått det i går kväll. Underligt också att ett djur som anföll henne så självfallet var en ”han”. Eftersom hon inte hade någon förbandslåda fick hon klippa sönder en gammal T-tröja. Hon fyllde badkaret med vatten och doppade foten tills huden började rynkas. Sedan knöt hon om den med en tygremsa. Efteråt drog hon ur den lilla

26


boktraven ovanpå småbordet ut The Wind in the Willows och upptäckte på nytt hur barskt enstöriga grävlingar kan vara, att det är ett djur som ”simply hates society”. Under kvällen började foten bulta.

27


En främmande kvinna slår sig ner på en bondgård i de avlägsna delarna av Wales, med endast en skock vita gäss som närmaste grannar. Klara dagar kan man skymta havet i fjärran, och på de igenvuxna stigarna som omger den gamla gården har ingen vandrat på mycket länge. En dag dyker en ung man oväntat upp, han har skadat sig och behöver hjälp. Han får lov att stanna över natten – men blir kvar längre än så. Emelie, som kvinnan kallar sig, bär på en hemlighet och är förtegen om sitt förflutna. Hemma i Holland letar hennes make förtvivlat efter sin försvunna hustru. Dagen före julafton tar han tillsammans med en polis färjan över Nordsjön för att följa upp ett spår. Frågan är om de kommer att hitta henne. Och vad händer om de gör det?

Vinnare av The Independent Foreign Fiction Prize

”Bakkers två tidigare romaner var häpnadsväckande bra. Den här är ännu bättre.” Süddeutsche Zeitung ISBN 978-91-88155-12-2

Nilsson förlag 9 789188 155122

Profile for Smakprov Media AB

9789188155122  

9789188155122  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded