Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Dregen, Tore S. Börjesson och Norstedts, Stockholm Omslag & Kapitelhuvudcollage: Björn Rallare Foton: När inget annat anges är bokens foton privata. I något fall har rättighetsinnehavaren inte kunnat spåras, dessa ombeds kontakta förlaget. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-1-305194-9
40 år gammal och självbiografi? Min första tanke när jag fick förfrågan var: Men vänta nu, jag är fortfarande en ung man med mitt bästa framför mig! Ja, i alla fall relativt ung och väldigt ung för att skriva boken om mig själv. En självbiografi var för mig då ännu en bok som gubbar och tanter skrev när lite eller inget återstod av bedrifter. När bedrifterna låg bakom dem. Och jag var ju just i färd med att göra min första soloplatta. Sen tänkte jag ett varv till och kom på att jag varit med om att skapa tre album som är milstolpar i den svenska rockhistorien, kammat hem Grammisar och ett gäng guldplattor, att jag spelat och turnerat i över 20 år, att jag levt som en präriebrand, att jag precis skulle till att bli farsa, att jag hade hamnat mitt uppe i tsunamin … Jag tänkte på hur min pappa tidigt, när jag bara var 11 år, tog livet av sig i princip framför mina ögon. Jag kände att jag ville berätta om det, hela historien, en gång för alla, för att få ett avslut på det. Jag ville berätta om fyra grabbar som bildade ett band i tonåren i Nässjö och fajtade sig fram på mer jävlaranamma än medfödd talang och lyckades: Backyard Babies. Bara den saken, att fyra 16-åringar klev in i en replokal och 24 år senare fortfarande står där med samma medlemmar, hur ofta händer det? Jag hoppas att det exemplet kan tända elden hos unga tjejer och killar som läser boken, en tro på att det kan gå hela vägen om bara passionen och viljan är på plats. Det är en viktig sak med hela det här projektet för mig, att det ska inspirera. 7
Jag ville berätta om mitt andra band, The Hellacopters, som gick från idé till vinylsinglar till debutalbum och erövrade hela rockvärlden – allt på drygt ett år. Återigen: hur ofta händer det? Som natt och dag jämfört med Backyard Babies i det avseendet. Jag ville berätta om rock’n’roll-livet vid sidan om. Excesserna. Alkoholen. Drogerna. Och – även om jag varit förhållandevis lugn på just det området – kvinnorna. Jag ville berätta om när jag snodde en taxi i Schweiz och hamnade i ett maximum-security-fuck-me-in-the-ass-prison. Jag ville berätta om baksidan av excesserna, om avtändningarna, bakfyllorna och den nattsvarta ångesten, om att arbeta alldeles för mycket och turnera non-stop – och hur jag sicksackat mig fram till en, nåja, lugnare livsstil. Allt är relativt. Jag ville berätta om kärleken till min fru, Pernilla Andersson. Jag brukar säga att det händer mera under ett år i mitt liv än vad det gör under ett helt liv för gemene man. Multiplicerar man det med mina över 20 år som turnerande artist fanns där verkligen stoff till en bok. Min uppväxt var dessutom inte direkt händelselös den heller. När beslutet var fattat kontaktade jag Tore S. Börjesson. Han var en profil på Aftonbladet under massor av år. Han skrev boken som medföljer Ebba Gröns ”Boxen”. Han har medverkat i antologier om Håkan Hellström och Thåström. Tore älskar, otroligt nog, rock’n’roll lika mycket som jag. Han säger själv att han intervjuat alla av värde – utom Bob Dylan. Han har skrivit med vässad attack, ungefär som jag spelar gitarr. Den här boken bygger inte på några intervjuer i normal mening: fråga-svar-fråga-svar … Den bygger på samtal, skönt snack mellan två personer som älskar rock’n’roll. När det var som bäst, och det var det nästan hela tiden, rann det rakt ur hjärtat på mig. Vi måste ha suttit i hundra timmar och pratat. 8
Eller tre personer förresten, andra röster förutom min och Tores förekommer ju också. Som min hjälte, min morsa, Marianne. Min manager Per. Och, naturligtvis, Pernilla. När jag satt med det slutgiltiga manuset fick jag dåligt samvete över alla jag inte nämnt: släkt, vänner, flickvänner, gitarrtekniker, turnéledare och Gud vet vad. Alla människor som betytt mycket för mig och som finns i mitt hjärta. Men det är som det är. Den här boken är en historia och jag visste att skulle den löpa på med kraft och driv gick det inte att förvandla den till en katalog. Med följden, till exempel, att folk jag jobbat förhållandevis lite med är nämnda – för att de där och då råkade befinna sig mitt i dramatiken – medan andra som jag haft mycket långvarigare relationer till inte är nämnda över huvud taget. Men ingen av er är bortglömd. Till sist vill jag bara understryka att det här är min sanning. Allting ligger i betraktarens ögon och det är jag som är betraktaren här. Så här minns jag det. Till dig som var med och minns händelserna annorlunda och eventuellt har invändningar har jag sex ord: Tag och skriv din egen bok.
9
Ja, och det var det sista jävla jobbet jag hade. Dregen är 17. Det finns en gräns. Här går han över den. Han hade blivit sopgubbe och vaktmästare för ett antal hus i Forserum utanför Nässjö. Dregen som är snabbtänkt fattade redan då vad Charles Bukowski beskrev i den självbiografiska romanen Factotum. Det var sant att jag inte hade mycket till ambition, men det borde finnas ett bättre ställe för folk i avsaknad av ambition, jag menar, ett bättre ställe än vanligtvis. Hur i helvete kan en människa bli road av att bli väckt av väckarklockan 06.30, hoppa upp ur sängen, klä sig, tvinga i sig käk, skita, pissa, borsta tänderna och håret, och sitta i en trafikkö för att ta sig till ett ställe där man i grunden jobbar ihop en massa stålar för nån annan och förväntas vara tacksam för att göra det. Bukowski hade en hel del skitjobb i nyss nämnda roman. Nu fick Dregen en snabbkurs i ämnet. Det är upp 06.00 på morgonen och två mil med buss från centrala Nässjö till Forserum. ”Och där stod nån sur jävla gubbe och sa: ’Nu ska du göra det. Och nu ska du göra det.’ Jag fick för fan dödsångest.” Då pratar Dregen om de sysslor han hade till en början, som att 11
klippa gräset, tömma sopor och städa trappuppgångar. Sen kom tasksparken som skickade upp kulorna i hjässan och gav honom både tilt och frispel. ”De hade byggt om nåt ålderdomshem, rivit det från grunden och byggt upp det igen. Det hade resulterat i ett stort sandtag. Bossen sa: ’Det finns tre stora sandlådor här omkring som behöver fyllas.’ Han gav mig en flakmoppe och en spade.” Motorn på full spinn: Eeeeeeeeeeeeeeeeeh! Dregen på sadeln. Sand och spade på flaket. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka. Skotta på. Skotta av. Flera ton sand behövdes för att fylla sandlådorna och Dregen hade … en flakmoppe och en spade. C90-kassetten med New York Dolls i öronen på högsta ur en Sony Walkman hjälpte, men inte alls tillräckligt. Det var som att tömma en öken på sand. Men i Småland. En uppgift som skulle ta ett liv – och på toppen göra det totalt meningslöst. ”Det måste vara det mest jävliga jobbet en svensk medborgare nånsin haft, ta mig fan. 07.00 till 16.00 varje dag. Träningsvärken! Mina armar! Till slut brann det vid 11.00-fikat nån dag. Jag ställde moppen, tog första bussen hem, och sen dess har jag aldrig jobbat.” En lärdom för livet. Dregen visste att han hädanefter måste vara sin egen chef. Det finns ett måste för varje undantagsmänniska: en dröm. Är den stor, och är man den trogen, kan man titta på verkligheten och bli rättfärdigt förbannad. Man skulle ju kunna säga att jobbet hade varit meningslöst för vem som helst, objektivt sett, visst, men vad gör den som inte har nåt alternativ? Inte har nån dröm om hur ens liv ska vara? Han eller hon äter skiten och accepterar det. Kanske till och med tycker att det smakar hyfsat gott. Dregen hade en dröm. Och den ställd mot verkligheten han nyss upplevt blev till rent hat. Ett kreativt hat som tankade honom för livet. ”En grej med att jag jobbat så jävla hårt är min totala superrädsla för att jobba.” 12
Det är svårt att tänka sig ett bättre uttalande som bevisar att en människa ända in i ryggmärgen är rock’n’roll. Det är en av livets underbara paradoxer, att vill du slippa vara anställd, slippa 9 till 5 och stämpelklocka, att ta order från idioter, slippa repetitiv meningslöshet, slippa att dö medan du fortfarande lever – då måste du jobba väldigt hårt. Hårdare, långt hårdare, än den som rättar in sig i ledet och tar vilket skitjobb som helst. Kort sagt: Det krävs mod att säga NEJ! Men det är den lätta biten. Det krävs oerhört mycket mer, en total dedikation doppad i en vilja att utstå smärta för att säga JA! För att skapa sin egen verklighet. En drömmare behöver vägvisare, nån som tänder stubinen. I Dregens fall exploderade det redan i lågstadieåldern. Han hade tre vägvisare, tre idoler. Det var inga B-snubbar. Det var Neil Armstrong – som den 20 juli 1969 blev den första människan på månen och inledde sin promenad med de bevingade orden: ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind” – det var Spindelmannen – en seriehjälte skapad av Stan Lee, med övermänsklig styrka, vighet, spänst och reaktionsförmåga som tog sig an planetens tuffaste skurkar: Doktor Octopus, Vulture, Kraven, Chameleon, Elektro, Sandman … Och det var Ace Frehley, sologitarristen i KISS, som i en person lyckades vara både en man från rymden – ”Space-Ace” – och äga alla yttre attribut hos en superhjälte, inklusive scenkläder lika tajta som Spindelmannens dräkt. Ace hade också en blixt i silver målad i ansiktet som dolde hans vardagsidentitet. Det var en gemensam nämnare för Dregens förebilder: de var alla undantagsmänniskor med liv långt borta från den gråa vardagen – från den så kallade verkligheten. Förresten – Dregen hade fem idoler till. Medlemmarna i Sovjets A-femma i hockey på 80-talet: The Big Red Machine, Superfemman, Drömfemman … Krutov, Larionov, Makarov, Fetisov och Kasatonov förvandlade 13
hockeyn till en dödlig balett med muskler. Oöverträffade i världshistorien. Hårda som Clint Eastwood. Undersköna som Rudolf Nurejev. Samtidigt. De ägde världen. De log aldrig, firade aldrig ett mål, varför skulle de göra det? Det hade varit som om en brevbärare jublade när han delade ut posten. Här måste man fatta en sak. Vi pratar inte om några intressen här, vi pratar om ren och skär besatthet. Det här var Dregens värld. Den sanna verkligheten. Dregen började tidigt göra ett fanzine: ”Rymden”. Det var två tidningar i en med två framsidor. Började man läsa från ena hållet handlade det om NASA, USA:s rymdprogram, Apolloprogrammet, och angränsande forskning. Vände man på tidningen och läste från andra hållet handlade det bara om Ace Frehley och rockbandet KISS. Dregen är noga med att KISS för honom är KISS med Ace Frehley i högform, åren 1973 till 1979. Resten är rätt ointressant. Känslorna för den perioden i KISS historia är precis lika starka i dag som då. ”Allt hänger ihop. Serietidningarna kom först. Jag var en junkie. Hängde på låset när ett nytt nummer av Spindelmannen skulle komma ut. Sen kom KISS. Och det bandet var ju en tecknad värld i sig, rockstjärnor, seriehjältar och actionfigurer i ett. Det satt som handen i handsken. Det gick på en sekund. Det. Här. Är. Världens. Bästa. Band! Jag blev ett Ace Frehley-fan av fruktansvärda – FRUKTANSVÄRDA – proportioner.” Dregen blottar en av sina Ace Frehley-tatueringar för att understryka allvaret. ”Jag är precis likadan fortfarande. Hittar jag en bild som jag inte sett tidigare … Gosse! Jag kan sitta och stirra i timmar. Har precis upptäckt en sida på nätet som är helt fantastisk, med bara bilder från den här perioden. Grejer man aldrig sett förut. Bilder inifrån studion när de spelar in ’Hotter Than Hell’. Bilder från ögonblicket när Ace lägger solot på titellåten och har ett halvätet äpple på stärkaren.” 14
Den första plattan Dregen köpte för egna pengar var ”Alive II” och på så sätt är det den viktigaste i hans liv. Även om han i efterhand tycker att KISS gjort bättre saker. Den första platta Dregen ägde var Sex Pistols banbrytande punkklassiker ”Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols”. Ja, den första om man bortser från vinylsinglar med Anita och Televinken från det populära barnprogrammet i TV. Dregen var hängiven medlem i Televinken-klubben. Pistols-skivan fick han i present av morsan. Hon köpte den, paradoxalt nog, i bibelbältets huvudstad, Jönköping. Drömmar har två sidor. Tjuren Ferdinand under korkeken luktade på blommorna och var lycklig. Och där stannade det. Drömmandet i sig var nog. Det räckte att ligga där och flumma och på sin höjd slå undan en irriterande humla som störde tankeflykten. Inga värderingar, men man kan lugnt säga att Ferdinands drömmar var passiviserande. Dregens drömmar var av den andra karaktären. Dröm! Ja, men förverkliga också! De var raketbränslet som fick honom att gå till handling. Ambitionerna var gigantiska. Han skulle bli astronaut, rockstjärna eller NHL-proffs. Nåt annat fanns inte. Tar vi hockeyn så lirade Dregen i Nässjö HC tills han var 15 – HC stod för hockeyklubb, Dregen döpte om det till Hard Core. I hans huvud var allting utbytbara storheter: Spindelmannen, The Big Red Machine, Ace Frehley, Neil Armstrong … ”Det där verkar ju vara ett ganska känsligt ämne för många, att det är antingen eller, att rock’n’roll inte går ihop med sport. Men jag måste säga – när jag summerar mina grejer, orsakerna till att jag kommit så långt som jag ändå gjort – att mycket handlar om tänket från hockeyn. Vinnarinstinkten. Att jag är en lagspelare, att jag jobbar bäst i ett vi. Jag älskar begränsningarna i ett gäng, ett band, det är demokrati, vi kanske inte är så bra på det här, okej, men då gör vid det här i stället. Att vara hänvisade till varandra … Vi kan och måste lösa det 15
här inom gruppen, det finns ingen hjälp utifrån att få. Vissheten om det kan skapa stordåd.” Efter några glas bland musikälskare brukar ett kärt ämne vara gigen man skulle ha sett, men inte såg. Som Beatles på taket till skivbolaget Apple den 30 januari 1969. Deras sista. Det giget skulle jag själv ha valt – och det är fortfarande ohotat – men jag hade också verkligen velat se Dregen och hans drag show-upplaga av KISS när han gick på låg- och mellanstadiet. Allt tog plats i källaren – i gillestugan – på Aspgatan 16 i Nässjö. Det var fullt ställ. Från grunden. Bara visionen i hans huvud får vem som helst att häpna. Han delade ut flyers i skolan. Han visste inte vad det var, han trodde att han hade uppfunnit flygbladet: KISS ALIVE PÅ ASPGATAN 16! Inträde: 3 spänn. I väntan på showen fick publiken popcorn och chips. Sen kom Dregen och kompani och gav järnet. Mimande till favoritlåtar av KISS. Pyrotekniken fixade Dregens mamma, Marianne, genom att koka två stora kastruller med vatten. När hon lyfte locken steg ångan mot taket. Dregen hade bidragit till scenshowen genom att rulla små bollar av folie. Det hade tagit honom timmar. Han la dem i blomlådor upphissade i taket. Tanken var att de skulle singla ner, långsamt, i slowmotion, som konfettin på KISS-konserter, när han ryckte i ett snöre och vände blomlådorna upp och ner. Men de föll som smågrus till marken på tiondelen av en sekund innan nån hade hunnit fatta grejen. Pladask! Men det är så man lär sig, av misstagen. Hade några haft mage att klaga hade de åkt ut med huvudet före. Dregen hade Klas Lusth i ryggen. Han var klassens bad boy. En riktig bråkstake. På allvar. Dregen hade anställt honom som utkastare om det skulle gå för vilt till. Om man blundar och frammanar bilden för sitt inre är det svårslaget. Dregen i en, säg, nioårig version av Ace Frehley, Mamma Mari16
anne som lyfter kastrullock, konfetti från taket, publik som inte kan prata för allt chips och popcorn i munnen, och Klas Lusth som ville nita nån, vem som helst, så fort ett läge uppstod. Allt till tonerna av ”Cold Gin”. Rock’n’roll är religion och här var mässan, kyrkan, i en gillestuga i Nässjö, och Dregen var överstepräst. Mamma Marianne var all in, men pappa Tyrone – ”Tyrre” – var en smula orolig. ”Farsan sa: ’Han kommer att bli bög för fan! Bög!’ Jag visste inte ens vad bög var för nåt. Men jag var väldigt tidigt på smink, kajal, nagellack … Och under de här åren hade jag nästan bara tjejkompisar. Farsan var orolig. Morsan var bara: ’Låt grabben köra!’” Dregens farsa var en lirare, en bandylirare, en av de bästa som gått på Nässjös gator. Han debuterade i A-laget i Nässjö IF i Allsvenskan som tonåring. Dregen har ett lastbilsflak med pressklipp hemma: ”Tyrre” gjorde hattrick, ”Tyrre” var bäst, ”Tyrre” var kung … Vad är ett liv? Stor fråga. Så stor att den gränsar till att bli simpel. Men om man verkligen tänker efter och verkligen ställer sig den: Vad är ett liv? Dregens pappas gudagåva kanske var hans förbannelse. Han visste vad ett liv var: att stänka in en hörna i krysset och se folk på läktaren slå frivolter av lycka, att festa med grabbarna i laget efter varje seger, att vara kvinnornas dröm. Men ett sådant liv är grymt nog kort. ”Tyrre” gick i pension som bandystjärna när han var strax på andra sidan av 30. Kvar fanns spriten och dagjobbet på Eldon. Kvar fanns också det som borde ha varit det viktigaste av allt: familjen, Dregen och hans mamma, Marianne. Men – och det måste vara en ofrånkomlig slutsats – det räckte inte. Dregens pappa dog medan han fortfarande levde. Han såg inte ljuset i änden av tunneln. Han såg mörkret. Bara mörkret. Dregen – Andreas Tyrone Svensson – var elva år.
17