9789176990872 by Smakprov Media AB

Roger Skagerlund

Mare Balticum II Blodröd gryning

Omslag: stock.adobe.com/ © Alexandr Vedmed

Till dem som står mig nära… Utan Er hade detta inte varit möjligt! Jejje som alltid påminner mig om min plats Min hustru Carina som ser till att jag håller mig på min plats Mina barn som talar om för mig varför jag har en plats…

Hemsida www.skagerlundbooks.se

Kapitel 1

Östersjön, öster om Gotland 6 maj 2017 Kl 05:22

Korvetten HMS Karlstad låg död i vattnet. En Switchblade sjömålsrobot hade träffat henne akter om vapendäcket och slagit ut maskineriet. Till besättningens smala lycka hörde att Switchblade var en jämförelsevis liten robot med en sprängladdning på endast 145 kilo. Men det hade varit tillräckligt för att allvarligt skadeskjuta Karlstad och slita upp ett hål i hennes sida, strax ovanför vattenlinjen. Fyra besättningsmän var döda och nio andra hade olika grad av allvarliga skador, men branden hade snabbt kommit under kontroll tack vare skadebegränsningsteamet. Örlogskapten Bertil Stålhand var hålögd och trött, på gränsen till medvetslös, men förstod så mycket att han inte kunde begära mindre av sig själv än han just nu begärda av sin besättning. Det primära hade varit att få elden under kontroll, samt att ta hand om de döda och skadade besättningsmedlemmarna. Därefter hade de hjälpligt försökt täta skrovet. Han var tacksamt för att havet var kav lugnt, utan vågor. I annat fall hade Karlstad legat på Östersjöns botten vid det här laget. En av Karlstads maskintekniker tillhörde de som dödats, men de överlevande hade tillfälligt ruskat av sig förlusten och jobbade nu med att försöka återställa lågfartsmotorn för att om möjligt få liv i korvetten och kunna ta sig till land – hittills hade detta misslyckats. Stålhand var förvånad över att de kunnat ligga flera timmar i havet med ett hål i sidan som återkastade radarsignaler och gjorde korvetten synlig för fiendens radar, utan att någon hade anfallit dem. Han hade ingen aning om hur det gått med den fientliga konvoj som de anfallit och vars eskortfartyg hade blivit deras fall. Han hoppades 7

att allt inte hade varit förgäves, men hyste inga illusioner om några underverk. Alla deras försök att nå Marinens Taktiska Stab hade misslyckats. Likaså verkade 3. Sjöstridsflottiljen i Karlskrona vara utslagen - i vilket fall som helst svarade de inte och han undrade vilka scener som utspelade sig i landet just nu. Deras radar hade däremot på något vis lyckats överleva och de hade tyst kunnat följa vågorna av fientligt flyg som passerade i luftrummet över dem, helt utan möjlighet att ingripa. Deras sjömålsrobotar var slut och allmålskanonen kunde endast effektivt bekämpa mål inom en skjutradie av 8 500 meter. Luftvärn hade aldrig installerats på de svenska korvetterna med förklaringen att allmålskanonen var tillräcklig. Priset för det fick nu de svenska sjömännen betala. Att dessutom bara ha ett eldrör var galenskap då man på så sätt endast kunde bekämpa ett mål i taget. Med två eldrör skulle man förmodligen ha kunnat nedkämpa båda de sjömålsrobotar som två dagar tidigare hade skickats mot det estländska fiskefartyget och KA Donsö. Nu hade man bara hunnit skjuta ner den ena, medan den andra hade träffat, sänkt och dödat hela besättningen på den svenska fiskebåten – utom styrmannen. Något som föranlett Karlstad att öppna eld mot Kedrov. Med två eldrör hade man dessutom med stor sannorlikhet kunnat bekämpa samtliga de fyra Switchblade som skickats ut för att döda Karlstad några timmar tidigare. Dessutom – med ett eldrör i aktern hade bekämpningen kunnat ske utan att Karlstad tvingats vända bredsidan mot de inkommande robotarna. Stålhand skar tänder av frustration. Han nagelfor varje beslut han tagit under striden för att hitta vilket som var felaktigt och som lett till katastrofen, men det var lönlöst. Det som skett hade skett och inget kunde ändra på det. Han suckade och slöt ögonen. Kroppen skrek efter sömn och inte ens koffeintabletterna tycktes hjälpa längre. Det brände bakom ögonlocken och det var med uppbådan av all sin viljestyrka som han åter öppnade ögonen när han hörde en röst på radion, som med amerikansk accent sa: ”Detta är kapten Jonathan Hawkes ombord den amerikanska fregatten USS Gary till den svenska korvetten HMS Karlstad.” Stålhand tittade dumt på högtalaren några sekunder. Hans trötta hjärna klarade knappt av att översätta den amerikanska rösten till 8

begriplig svenska. Ytstridsofficeren såg sin befälhavares belägenhet och svarade: ”Kapten Anders Vikman ombord HMS Karlstad till USS Gary” ”Kapten Vikman. Finns örlogskapten Stålhand ombord?” ”Svar, ja. Ett ögonblick så kopplar jag in chefen.” Han slängde ett menande öga på Stålhand som drog djupt efter andan innan han sa: ”Örlogskapten Bertil Stålhand till den amerikanska fregattens kapten, Jonathan Hawkes.” ”God dag kapten. Ni verkar ha problem med ert plåtschabrak. Ska vi ge er en hjälpande hand?” ”Det tas villigt emot. Vad hade ni tänkt er?” ”Vi bogserar er in till Riga så får Letterna titta på om det går att snygga till er båt.” ”Det låter fantastiskt. Vi inväntar er, över.” ”Vi ses snart, örlogskapten.” Stålhand tittade upp på kapten Vikman som lugnt besvarade sin chefs blick. ”Äntligen lite medvind.” Vikman nickade med ett trött leende i ansiktet. ”Vi bör berätta för besättningen så ingen får panik när den amerikanska fregatten dyker upp vid horisonten.” ”Vikman har rätt”, sa Stålhand och slog över till högtalarsystemet. ”God morgon kamrater. Vi kommer inom kort att få assistans av en amerikansk fregatt vid namn USS Gary, som kommer att bogsera in oss till ett varv i Riga där vi förhoppningsvis kan lappa ihop Karlstad på ett eller annat sätt. Jag vet att vi alla är trötta bortom bristningsgränsen, men jag begär bara att ni biter ihop ett litet tag till. Väl i hamn hoppas jag på den Lettiska gästfriheten och någonstans där vi kan vila ut, om så bara ett liggunderlag i hamnområdet. Är ni med mig?” Över hela båten reste sig trötta besättningsmän och skrek ett unisont ”JA”. Stålhand log. ”Det är gott. Då ger vi det sista nu och sedan väntar rast, vila, mat.” Han tittade på ytstridsofficeren. ”Jag gör inte så stor nytta här just nu. Tar ett varv runt båten och pratar med besättningen och försöker ingjuta lite kraft i grabbarna och tjejerna. Om Gary anropar igen så koppla fram det till mig. Kapten Vikman tar befälet.” ”Jag tar befälet, chefen. Lycka till.” Stålhand nickade, reste sig och gick ut. 9

*** Kapten Jonathan Hawkes var 43 år och den tredje marinofficeren i familjen. Hans farfar, fanjunkare Howard Hawkes, hade varit ombord på det amerikanska slagskeppet USS Idaho när detta den 1 april 1945 hade beskjutit Okinawa i Japan under andra världskriget. Under hela sitt liv hade han blivit tillsagd att stå upp för sanningen och rättvisan. Att välja en officerskarriär hade därför inte varit något svårt beslut för den unga Hawkes att fatta. Detta oprovocerade anfall på de obundna staterna Finland och Sverige var det värsta han upplevt på nära håll och när han nu fick chansen att slå tillbaka genom att hjälpa svenskarna, då tog han den. USS Gary hade egentligen öronmärkts för att avrustas och säljas, men när ryssarna genom list och våld hade tagit över Estland - och därmed kontrollen över Finska viken - hade president Phipps gett order om att senarelägga avrustningen av fregatterna USS Gary och USS Simpson. Dessa hade istället skickats till Rigabukten för att – om nödvändigt – med våld försvara Nato-landet Lettland från att tas över på samma sätt som Estland. Tanken hade varit att man genom att sända två gamla fregatter skulle ge en signal om att man inte var beredd att gå i krig och därför inte utgjorde ett omedelbart hot. Samtidigt signalerade det att man inte tänkte stå vid sidan om och titta på medan Potemkin våldtog balterna. Beslutet var helt igenom politiskt, men militärt nödvändigt. Kapten Hawkes hade fått tydliga instruktioner att upprätthålla den Lettiska statens suveränitet, men inte blanda sig i vad som hände på andra sidan territorialgränsen. När den ordern gavs rådde fortfarande fred i det Baltiska Havet – nu var förutsättningarna något annorlunda. Han tänkte hjälpa svenskarna in på sitt jurisdiktionsområde och samtidigt försvara dem mot allt som kunde hota dem så länge som de var under hans beskydd. Därför var det heller inget svårt beslut att ta när hans radarofficer sa: ”Två ryska SU-24 Fencer på väg mot det svenska fartyget, chefen.” ”Avfyra två RIM-66 mot fientligt flygföretag. Låt ryssarna förstå att USA inte tänker sitta vid sidan och titta på.” ”Två RIM-66 mot ryska flygare, kapten.” De två missilerna jagade mot himlen och letade upp sina mål samtidigt som Hawkes åter anropade HMS Karlstad. 10

”Örlogskapten Stålhand. Två ryska Fencer gjorde just intrång i USS Gary’s flygskyddszon. De två missilerna ni ser har avlossats från oss mot de ryska banditerna.” ”Det tackar vi för kapten Hawkes. Av budgetskäl är vårt eget luftvärn lite tunt.” ”Jag vet det, kapten”, svarade Hawkes med en biton av ironi i rösten. De två ryska Fencer-planen fällde motmedel. Den ena RIM-missilen tog betet, men den andra träffade målet som sprängdes bort från himlen. Den överlevande piloten valde att väja för övermakten och tog sig bort från området. Hawkes slängde ett öga på radarn och sa till sin närmaste man: ”Köper oss förhoppningsvis lite tid, men jag tror vi ber SACEUR att dra USS George H.W. Bush närmare Skandinavien.” ”Uppfattat chefen. Sänder begäran omgående.” Fem minuter senare la sig USS Gary jämsides med Karlstad. Den 138 meter långa fregatten var nästa dubbelt så lång som Karlstad och hennes imponerande arsenal av vapen utklassade det svenska skeppet med hästlängder. När kapten Hawkes lutade sig mot relingen och tittade ner på det svenska skeppet möttes han av bleka ansikten som tittade tillbaka. De svenska sjömännen uppvisade samtliga de symptom på utmattning som han sett hos krigförande personal förr. Han förstod att det inte bara var skeppet som måste ses över, utan även hennes besättning. En man klev ut på helikopterdäcket och gjorde honnör, samtidigt som de amerikanska sjömännen la ut en landgång till det svenska fartyget. Mannen klev upp på landgången och började gå över den. När han nådde fram till Gary’s däck stannade han och mötte lugnt kapten Hawkes blick. ”Örlogskapten Bertil Stålhand, svenska marinen, anhåller om att få kliva ombord.” ”Beviljas, örlogskapten”, svarade Hawkes hjärtligt. Stålhand klev ner på däcket och de båda männen skakade hand. ”Ni verkar ha haft lite problem.” ”Ja, vi blev träffade av en Switchblade som gick hårt åt skutan.” ”Otrevlig liten rackare, men kom så går vi in medan manskapet förbereder bogseringen.” Han slog ut med handen och visade Stålhand mot en dörr in i skeppet. Väl inne ledde han sin svenska kollega till mässen där han redan gett kockarna order om att laga till en ordentlig amerikansk 11

måltid, något som resulterade i att Stålhand möttes av en 200 gram hamburgertallrik med strips och cola. Hawkes log mot svenskens överraskade min. ”Det är lättare att diskutera seriösa saker med mat i magen”, sa han med större allvar i rösten än hans ansiktsuttryck visade. Stålhand slog sig ner och kände hur magen knorrade. Under krigets strider hade han gått på adrenalin som dolt hungern, men nu gjorde den sig påmind. Med glupande aptit gav han sig i kast med måltiden. Hawkes satt tyst och iakttog svensken noga. Han gillade vad han såg. De blå ögonen och det mellanblonda håret, snaggat på militäriskt vis, utstrålade sans och vett. Han förstod att han framför sig hade en utomordentlig ledare och chef. En man med lugn, fasthet och högt intellekt. De filer som fanns på Örlogskapten Bertil Stålhand talade om det för honom och när han nu hade mannen framför sig förstod han att det inte var några överdrifter. När svensken ätit sig mätt tittade han upp och mötte amerikanens blick. ”Tack”, sa han kort. ”Jag har inte haft en tanke på mat förrän nu. Ska vi prata krig?” ”Jag är rädd för det”, svarade Hawkes lugnt. Stålhand nickade och lutade sig bakåt i stolen, samtidigt som han betraktade den amerikanska officeren. ”Ryssarna kom emot oss som en stormvind”, sa han sedan. ”Flyg och marina enheter sköljde över oss. Trots en mekaniserad brigad på Gotland sopade de undan försvaret på nolltid. Nu sitter de i Slite och Visby. Kalmar har fallit och antagligen Öland också. Vi har i alla fall inte hört så mycket de senaste timmarna.” ”Öland hålls ännu av svenska styrkor”, svarade Hawkes. ”Ett svenskt amfibieregemente och era nationella skyddsstyrkor sprängde Ölandsbron för några timmar sedan och nedkämpade ryska VDV-trupper i Färjestaden.” Stålhand lyfte förvånat på ögonbrynen. ”Överlevde Amf 1 anfallet mot Kalmar?” ”Tillräckligt många, tycks det som i alla fall. Ryssarna är inte gudar. De gör taktiska misstag och felbeslut, precis som alla andra. Tydligen trodde de att Öland var oförsvarat och la inte så stor kraft på att ta det med våld.” 12

”Skönt att höra”, muttrade Stålhand. ”Tyvärr hjälper det inte oss i nuläget. Vad kommer att hända nu, kapten?” ”Vi bogserar er som sagt till Riga och ser vad vi kan göra med ert skepp. Undertiden får ni vila er och sedan tänker vi ut ett sätt för er att komma tillbaka in i kriget.” Det glimmade till i Stålhands ögon när han hörde detta. ”Vi har en del poäng att hämta in på Ivan, så det ser vi fram emot.”

Kapitel 2

Espace Léopold, Bryssel 6 maj 2017 Kl 07:12

EU:s extrainkallade möte med anledning av den uppblossade konflikten på Skandinaviska halvön var satt till att börja klockan 08:00 på morgonen, men redan nu var två svenska delegater på plats för att pejla av stämningen. Anders Rask och Leopold Strömberg var två härdade EU-kommissionärer som visste att kvarnarna i Bryssel ibland kunde mala extremt långsamt. Man hade även uppdraget att begära militärt stöd från de övriga EUländerna i enlighet med Lissabonfördragets Solidaritetsklausul. Det var detta stöd som de båda nu försökte stämma av med de övriga delegaterna. Anders Rask såg den brittiska delegaten John Tate som skyndade in i vestibulen, flyende det lätta vårregn som duggade från en grå Brysselhimmel. Han skyndade fram och sträckte ut handen. ”God morgon, herr Tate”, sa han artigt. ”Hur står det till?” Britten tog den framsträckta handen och hälsade. ”Vi har väl alla haft bättre dagar, eller vad säger du själv?” ”Jo, det är sant och det är just det vi ska tala om idag.” ”Jag vill inte verka brysk”, sa britten och såg sig omkring, ”men min premiärminister kan inte utlova något omedelbart brittiskt stöd i konflikten som ditt land drogs in i igår.” ”Inte? Varför?” John Tate suckade och såg nedslagen ut innan han svarade. ”Anfallet kom plötsligt och var brutalt. Det försvarsmässiga läget för Storbritannien är inte det bästa just nu. Vi måste bygga upp vår egen förmåga först, eftersom även vi har nedrustat försvaret de senaste årtiondena. De enda stridsberedda förband vi har färdigmobiliserade är 23. Marinkårsbataljonen samt en enhet ur Special Air Service.” 14

”Men det kan ta år att bygga upp den förmågan”, sa Rask besviket. ”Mitt land sitter illa till nu.” ”Jag vet det. Om det bara var upp till mig skulle brittiska Tornados flyga jämsides med era JAS, men min chef vill annorlunda. Jag kan bara be er att försöka hålla ut ett tag till.” Med de orden skyndade John Tate vidare och lämnade en sammanbiten Anders Rask bakom sig. Han hade misstänkt att han skulle få ett undflyende svar, men Tate hade åtminstone varit ärlig. Britterna hade under senare år allt mer ställt sig över EU, vilket hade mynnat ut i en folkomröstning där en majoritet av britterna önskade utträde ur unionen. Det var inte helt oväntat att de skulle glida förbi Lissabonfördragets paragrafer om ömsesidig militär hjälp i händelse av konflikt inom EU. Han hoppades att övriga länder inte var lika undflyende, även om han hade en stark misstanke att inte britterna skulle sitta ensamma i avbytarbåset medan matchen spelades inför deras förfärade ögon. ”Hoppas ÖB har fel om de där sju dagarna”, muttrade han tyst för sig själv. *** Leopold Strömberg hade kommit i samspråk med Sébastien Gauthier, den franska ledamoten. Sébastien var betydligt mer välvilligt inställd till den svenska förfrågan om stöd än sin brittiska motsvarighet. Med ilska i blicken förklarade han att Frankrikes president i starka ordalag fördömde det ryska angreppet på de två nordiska länderna och att franska Dassault Rafale-plan sedan tre timmar tillbaka patrullerade södra Östersjön. ”Frankrike kommer inte att stillatigande se på när frihet, jämlikhet och broderskap utsätts för denna våldshandling. Sverige och Finland kommer att få franskt stöd i någon form, men det franska parlamentet måste i detalj godkänna graden av insats”, var hans svar. Sedan fortsatte han med glöd i rösten. ”Potemkin är en galen hund, inte bättre än den Bratva han så ivrigt jagat i flera år. Om vi inte sätter ner foten nu och stoppar honom, kommer kriget på Skandinaviska halvön att eskalera och omfatta hela Europa inom loppet av ett halvår. Franska trupper mobiliserar i detta nu och om Gud och det franska folket vill, kommer franska soldater att intervenera inom kort. Så – kära broder – misströsta inte. Sverige och 15

Finland kommer att få stöd. Potemkin kommer märka att tuggan han tog var så stor att den riskerar att kväva honom.” De båda männen skakade hand och Sébastien skyndade vidare medan Strömberg släntrade fram till Tysklands och Österrikes delegater. När de såg svensken komma tystnade de och mötte honom med allvarliga miner. Det var Wenzel Marquard, den tyska parlamentarikern som först sa: ”Strömberg, jag beklagar det ryska anfallet på ert land. Jag vill att du ska veta att Tyskland kommer att ge er allt civilförsvarsstöd som ni kan behöva.” ”Det uppskattar vi, men vi behöver även militärt stöd.” ”Det har jag dessvärre inte mandat att utlova”, sa tysken bedrövat. ”Väpnade konflikter är en smula känsliga för Tyskland, som du nog förstår. Det mandat jag fått i militära frågor handlar uteslutande om underrättelsestöd. Inget direkt militärt ingripande … om vi inte blir attackerade vill säga. Irmgard Horst, vår förbundskansler, var mycket klar på den punkten när jag talade med henne i natt. Ni kommer alltså inte att se några tyska Tornado i strid över Östersjön inom den närmaste tiden. Jag är ledsen.” ”Var inte det”, svarade Strömberg tappert. ”Jag förstår att andra världskrigets spöke fortfarande hemsöker Tyskland. Hur är det med Österrikes stöd?” Han vände sig till Kurt Kurz och mötte lugnt mannens flackande blick. ”Vår förbundskansler har sagt blankt nej till inblandning i konflikten. Hon anser att det är de nordiska ländernas sak att sköta sin egen säkerhet. Österrike kommer med andra ord inte att bistå Sverige och Finland i denna sak.” Strömberg tvingade ner den grimas av vämjelse som han kände. Maria Braun, Österrikes förbundskansler, var känd för sin defensiva hållning i försvarsfrågor. Att Sverige la 1,13 procent av sin BNP på försvaret ansåg han var brottsligt lågt, men Österrike var värre. Endast 0,8 procent av landets BNP gick till försvaret. Ändå hade landet i fredstid 55 000 man i sin organisation, vilket var i runda tal 20 000 fler än Sverige, trots att landet hade runt en miljon färre invånare. Mycket av det kunde förklaras med att Österrike valt att behålla värnplikten. Han log ett stelt leende och bugade lätt mot Wenzel Marquard. ”Sverige tackar för Tysklands stöd.” Med de orden vände han på klacken och skyndade bort till Anders Rask. De båda männen gick snabbt igenom vad de fått fram innan det 16