systrarna cahill bok 1
Farlig förmåga Översättning av Jan Risheden
I2_Farlig formaga.indd 1
2013-01-11 10.21
Läs mer om Jessica Spotswood på rabensjogren.se Till minne av min farmor, Helen Emanuel, som fick mig att känna att alla mina historier var fascinerande.
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se Copyright © 2013 Jessica Spotswood All rights reserved, including the right of reproduction in whole or in part in any form. Published by arrangement with G.P. Putnam’s Sons, a division of Penguin Young Readers Group, a member of Penguin Group (USA) Inc. Originalets titel: Born Wicked Översättning: Jan Risheden Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-29-68538-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I2_Farlig formaga.indd 2
2013-01-11 10.21
KAPITEL 1 Vår mor var också häxa, men hon dolde det bättre. Jag saknar henne. Det går inte en dag utan att jag önskar att jag kunde fråga henne om råd. Särskilt om mina systrar. Tess springer i förväg, på väg mot rosenträdgården – vår fristad, det enda ställe där vi är trygga. Hennes skor halkar över stenläggningen, kapuschongen på den grå slängkappan glider ner och blottar hennes blonda lockar. Jag kastar en blick bakåt mot huset. Det strider mot brödernas regler att flickor går utomhus barhuvade, och att springa anses inte värdigt en dam. Men nu skymmer den höga häcken oss för huset. Tess är säker. Tills vidare. Hon väntar framför mig, sparkar i de döda löven under en lönn. ”Jag avskyr hösten”, klagar hon och biter sig i underläppen med pärlvita tänder. ”Den gör mig så dyster.” ”Jag tycker om den.” Det finns något upplivande i den kyliga septemberluften, den glasklara, blå himlen, spelet mellan orange och blodrött och guld. Brödraskapet skulle antagligen 3
I2_Farlig formaga.indd 3
2013-01-11 10.21
förbjuda hösten om de kunde. Den är för vacker. För sensuell. Tess pekar på klematisen som klättrar uppför en spaljé. Blommornas kronblad är bruna och deras trötta huvuden slokar. ”Titta, allting dör”, säger hon med sorg i rösten. Jag inser vad hon tänker göra en knapp sekund innan hon skrider till verket. ”Tess!” skriker jag gällt. För sent. Hon kisar med de grå ögonen, och ögonblicket därpå är det sommar. Tess har kommit långt med besvärjelserna för att vara tolv – mycket längre än jag hade gjort i hennes ålder. De döda blomhuvudena rätar på sig, hela och vita och frodiga. Nya, gröna blad växer fram på ekarna. Magnifika pioner och liljor sträcker sig mot solen och fröjdar sig åt sin återuppståndelse. ”Teresa Elizabeth Cahill”, väser jag. ”Ta genast bort det där.” Hon ler ljuvt och skuttar fram för att lukta på de väldoftande, brandgula dagliljorna. ”Bara några minuter. Det är mycket finare så här.” ”Tess”, säger jag med en röst som visar att jag inte vill ha någon diskussion. ”Vad ska allt det här vara bra till om vi inte kan använda det för att göra saker vackrare?” Såvitt jag förstår är ”allt det här” inte bra till särskilt mycket alls. Jag ignorerar Tess fråga. ”Nu. Innan fru O’Hare eller John kommer ut.” Tess mumlar en knappt hörbar reverto-besvärjelse, antagligen för min skull. Till skillnad från mig behöver hon inte tala högt för att utöva magi. Klematisblommorna hänger på rankorna. Löven krasar under våra fötter. Balsaminerna faller i bitar. Tess ser inte glad 4
I2_Farlig formaga.indd 4
2013-01-11 10.21
ut, men hon lyssnar i alla fall på mig. Vilket är mer än man kan säga om Maura. Steg slår mot stenläggningen bakom oss. Tunga, snabba manssteg. Jag snor runt mot inkräktaren. Tess drar sig närmare mig och jag hejdar en impuls att lägga armen om henne. Hon är liten för sin ålder, men jag skulle gärna göra så att hon förblev sådan för alltid. En underlig, söt flicka är tryggare än en underlig, söt kvinna. John O’Hare, vår kusk och allt-i-allo, kommer klampande runt häcken. ”Er far söker er, fröken Cate”, pustar han, röd om kinderna under skägget. ”I arbetsrummet.” Jag ler artigt och stryker in en förrymd hårtest innanför kapuschongen. ”Tack.” Jag väntar tills han har gått igen. Sedan vänder jag mig om, drar upp Tess kapuschong över hennes lockar och böjer mig ner för att borsta dammet från hennes trådslitna spetsfåll. Mitt hjärta bultar. Om han hade kommit två minuter tidigare – om det hade varit far, eller bröderna som gjort ett överraskningsbesök – hur skulle vi då ha förklarat att det här hörnet av trädgården hade vaknat till nytt liv? Det hade vi inte kunnat. Det var magi, kort och gott. ”Bäst att se vad far vill.” Jag försöker låta munter, men den oväntade kallelsen gör mig illa till mods. Det var bara några dagar sedan han kom hem från Nya London. Tänker han lämna oss igen så snart? Han tillbringar allt mindre tid hemma för varje år som går. Tess tittar längtande på den stenlagda gången mot rosenträdgården. ”Då blir det ingen träning i dag?” ”Efter den där uppvisningen? Nej.” Jag skakar på huvudet. ”Du vet bättre.” 5
I2_Farlig formaga.indd 5
2013-01-11 10.21
”Ingen kunde se oss från huset, Cate. Vi skymdes av häcken. Vi skulle ha hört dem, precis som vi hörde när John kom.” Jag ser på henne med rynkade ögonbryn. ”Ingen magi utomhus, utom i rosenträdgården. Det var vad mor lärde mig. Hon skapade reglerna för att skydda oss.” ”Jo, det är väl sant”, suckar Tess. Hennes smala axlar sjunker ihop och det känns hemskt att jag har tagit ifrån henne denna lilla glädje. När jag var i hennes ålder tyckte jag om att springa runt i trädgården, och jag var nog också vårdslös med min magi. Men då hade jag mor som såg efter mig. Nu måste jag agera mor åt Tess och Maura och skjuta undan den vilda, glada flickan som fortfarande bankar i mitt hjärta och bönar om att få komma ut. Jag går först på vägen tillbaka till huset, där vi marscherar in genom köksdörren och hänger våra kappor på träkrokarna innanför. Fru O’Hare står böjd över en sjudande gryta med fasansfull fisksoppa och nynnar en snutt av en gammal kyrksång medan hennes lockiga grå hår guppar i takt med melodin. Hon ler och gör en gest mot en hög med morötter som ligger på bordet. Tess tvättar händerna och börjar genast hacka dem. Hon älskar att stöka i köket, skära och blanda och mäta. Det passar sig inte för flickor i vår ställning, men fru O’Hare gav upp vad som passar sig när det gäller oss för länge sedan. Den kraftiga ekdörren till fars arbetsrum står lite på glänt. Jag skymtar far vid skrivbordet där han sitter med utmattat hopsjunkna axlar, som om det han allra mest längtar efter är en tupplur. Men på bordet ligger en trave med böcker i skinnband, och jag hyser inga tvivel om att han kommer att ta itu med dem igen så snart vårt samtal är över. Och när han är klar med dem står det dussintals till i hyllorna och väntar 6
I2_Farlig formaga.indd 6
2013-01-11 10.21
på att ta deras plats. Han är affärsman, det är sant – men först och främst är han forskare. Jag knackar på dörren och väntar på tillstånd att stiga in. ”John sa att du ville tala med mig?” ”Kom in, Cate. Fru Corbett och jag tyckte att du borde få komma till tals när det gäller våra nya planer, eftersom de påverkar er flickor.” Far gör en gest mot ett hörn av rummet där fru Corbett sitter som en fet spindel i den mjuka, röda soffan och spinner sina små hjälpsamma planer. ”Nya planer?” ekar jag och kliver fram till hans skrivbord. Fru Corbett var sannerligen inte speciellt intresserad av oss innan mor dog, men sedan dess har hon varit full av goda råd. Hennes senaste förslag var att jag skulle skickas iväg till en klosterskola som sköts av systraskapet. Jag var tvungen att utsätta far för en tvångsbesvärjelse och modifiera hans minne för att han inte skulle göra det. Det enda han kommer ihåg är att han beslöt sig för att det vore oklokt att skicka iväg mig så snart efter att jag hade förlorat min mor. Att göra intrång i hans medvetande är det styggaste jag har gjort hittills. Men det var nödvändigt. Hur skulle jag kunna hålla mitt löfte att se efter mina systrar om jag var i Nya London? Resan dit tar två dagar. ”Jag anser … Det vill säga, fru Corbett föreslog …” Far pustar och harklar sig, men till sist kommer han till saken. ”En guvernant! Det är precis vad som behövs.” Åh, nej. Jag sticker ut hakan mot honom. ”För vad?” Fars smala ansikte rodnar. ”För er skolgång. Jag reser tillbaka till Nya London nästa vecka och kommer att vara borta större delen av hösten. Så länge kan ni flickor inte gå utan era lektioner.” 7
I2_Farlig formaga.indd 7
2013-01-11 10.21
Jag får en tyngd över hjärtat. Enstaka timmar här och där för att rätta vårt fransk auttal eller våra översättningar från latin, det är den enda tid vi tillbringar med honom numera. Och nu blir det inte ens det. Jag lärde mig att inte räkna med far för flera år sedan, men det har inte Tess gjort. Hon kommer att bli förkrossad. Jag torkar damm från lampan som står i ena hörnet av skrivbordet. ”Maura och jag kan undervisa Tess medan du är borta. Det gör mig ingenting.” Far är taktfull nog att inte påpeka att Tess latin är milsvitt bättre än mitt. ”Om det vore det enda … Det vill säga … Du är sexton nu, Cate, och …” Han tittar hjälplöst på fru Corbett, som mer än gärna rycker in. ”En ung dams utbildning består av mer än bara främmande språk. En guvernant kan ge er flickor lite finess”, förkunnar hon samtidigt som hon mönstrar mig uppifrån och ner. Jag knyter händerna, hårt. Jag vet hur jag ser ut – en enkel, marinblå klänning med hög halslinning och utan minsta antydan till rysch och pysch, de nötta kängorna som jag har när jag arbetar i trädgården, håret i en prydlig fläta längs ryggen. Det är ingen smickrande utstyrsel. Men det är bättre att verka tråkig än att dra till sig för mycket uppmärksamhet. ”Vi har våra pianolektioner inne i staden varje vecka”, påminner jag far. Fru Corbett ler föraktfullt så att ögonen försvinner in i ansiktets feta veck. ”Jag tror att din far tänkte på mer än bara pianolektioner, kära du.” Jag borde sänka blicken som en duktig flicka, men det gör jag inte. Hennes sockersöta, överdrivet familjära ”kära du” får mig att resa ragg. Jag rätar på ryggen och stirrar henne rakt i de 8
I2_Farlig formaga.indd 8
2013-01-11 10.21
små nötbruna knappögonen. ”Som till exempel?” ”Får jag vara uppriktig mot er, fröken Cate?” ”Så gärna.” Min röst är som sirapsdrypande stål. ”Ni har nått en ålder då ni bör tänka på framtiden, både er egen och fröken Mauras. Er avsiktsförklaring närmar sig. Snart måste ni välja mellan att gifta er och bilda familj, om Herren så vill, eller att gå in i systraskapet.” Jag fingrar på lampskärmens tofsar och känner hur det hettar i kinderna. ”Jag är fullt medveten om alternativen.” Som om jag skulle kunna glömma dem. Jag ägnar halva dagarna åt att hålla rädslan på armslängds avstånd och vägra att låta den stigande paniken sluka mig. ”Må så vara, men ni är kanske inte lika medveten om att man pratar om er flickor. Att ni är … excentriska blåstrumpor. Fröken Maura i högre grad än ni – hon sitter alltid med näsan i en bok, inte sant? Ränner alltid i den där bokhandeln. Ni går inte på visit eller tar emot besök. Det är förståeligt, i och med att ni inte har någon mor som vägleder er …” Fru Corbett tittar sorgset på far. ”Men också beklagligt. Jag ansåg att det var min plikt som granne att berätta för er far vad jag hört.” Givetvis ansåg hon det, den snokande, beskäftiga … Excentriker, sa hon. Har de gamla kossorna inne i staden skvallrat om oss? Tänk om brödraskapet har hört något? Visserligen är far en tämligen välkänd latinforskare och respekterad av bröderna. Innan mor dog, innan han ärvde sin farbrors rederi i Nya London, undervisade han på pojkskolan i staden. Men det räcker inte för att hans döttrar ska stå över alla misstankar. Numera står ingen över alla misstankar. Jag har hela tiden trott att vi skulle vara tryggare genom att hålla oss isolerade. Kanske har jag tänkt alldeles fel. 9
I2_Farlig formaga.indd 9
2013-01-11 10.21
Besvikelsen är stor, men far tolkar min tystnad som samtycke. ”Fru Corbett vet en ung dam som skulle passa. Hon talar franska flytande, är väl förfaren i måleri, musik …” Han maler på, men jag slutar lyssna. Vår guvernant kommer att briljera i alla de näpna, meningslösa saker som unga damer i vår ställning förväntas ägna sig åt. Och hon kommer att bo här. Här i vårt eget hus. Jag biter ihop tänderna. ”Så du har redan anställt henne?” ”Syster Elena kommer hit på måndag morgon”, ler fru Corbett. Syster? Det är ännu värre än jag trodde. Systrarna är brödraskapets kvinnliga arm, men saknar verklig kraft. De håller inte i juridiska processer, skriver inga tillägg till morallagarna och dömer inte flickor som anklagas för häxeri. De bor isolerade i kloster i staden och viger sina liv åt att tjäna Herren, undervisa flickor i sina internatskolor för eliten och ibland fungera som guvernanter. Jag har aldrig träffat någon medlem av deras orden, men jag har sett dem åka genom staden i sina täckvagnar, klädda helt i svart. De ser alltid magra och glädjelösa ut. Fru Corbetts dotter Regina hade en syster som guvernant innan hon gifte sig. Är det vad far har tänkt sig? Har den här guvernanten som specialitet att gifta bort hopplösa flickor som Maura och mig? Jag vänder mig mot far med anklagelserna färdiga på tungan. Så han ville att jag skulle få komma till tals? Han har redan bestämt sig! Eller låtit någon annan bestämma åt honom. När han ser vreden i mitt ansikte slokar han som den stackars klematisen i trädgården. Fördömt. Jag kan inte gräla på honom. Sedan mor dog finns det inte tillräckligt mycket kvar av honom att gräla med. ”Om beslutet redan är fattat får vi göra det bästa av det hela. 10
I2_Farlig formaga.indd 10
2013-01-11 10.21
Hon är säkert förtjusande. Tack för att du tänkte på oss, far.” Jag ger honom mitt mest charmerande leende, fullt av dotterlig tillgivenhet. Där ser ni – jag kan vara lika söt och ljuv som Tess jordgubbspaj när jag vill. Far ler osäkert tillbaka. ”Ingen orsak. Jag vill bara ert bästa. Vill du berätta nyheten för dina systrar, eller ska jag göra det vid middagen?” Åh. Så det är därför han har kallat hit mig. Han hade aldrig någon tanke på att höra på min åsikt. Det var bara något han sa för att han själv inte vågar berätta det för dem! Nu kan han trösta sig med att Cate höll med om att det var det bästa. Som om jag haft något att säga till om i frågan. ”Nej, nej. Jag berättar det för dem.” Det är bättre att de är oförskämda mot mig än mot far. ”Jag går genast och gör det. Adjö, fru Corbett.” Fru Corbett borstar osynligt damm från sin kraftiga yllekjol. ”Adjö, fröken Cate.” Jag niger och stänger dörren efter mig medan jag tyst förbannar hennes svarta själ. Hon har ingen aning om vilken fara hon just har försatt oss i. Maura sitter uppkrupen på sin fönsterbänk med ett lapptäcke om axlarna och läser en gotisk roman. De är förbjudna, förstås, men hon har en hel trave gömd under en lös golvbräda i sin garderob. De var mors. Jag kliver in utan att knacka. Hon stänger boken med ett finger mellan sidorna där hon var och kisar upp på mig med safirblå ögon. ”Har du hört talas om att knacka?” frågar hon. ”Det är oerhört populärt just nu bland artiga människor.” 11
I2_Farlig formaga.indd 11
2013-01-11 10.21
”Så sant, du är ju så noga med etiketten”, skrattar jag. ”Vad är det?” Hon rätar på sig och en av de bara fötterna tittar fram under hennes marinblå kjol. ”Säg det snabbt. Jag måste få veta vad som händer med den stackars flickan. Det är en hertig som just ska förgripa sig på henne.” Jag himlar med ögonen. Just snygg lektyr för en ung dam. Om far ertappade henne skulle till och med han protestera. Men just nu har vi viktigare bekymmer. ”Far har bestämt sig för att anlita en guvernant. En medlem av systraskapet.” Maura viker hörnet på sidan och lägger ifrån sig boken. Undergången är inte säker. Men vi kommer att få problem, särskilt om guvernanten är av det gudfruktiga, pratsamma slaget. Det är svårt nog att hålla saker hemliga för far och paret O’Hare och Lily, vår kammarjungfru. Ytterligare en person i hushållet – en som dessutom kommer att ägna all sin tid åt att bedöma vårt uppträdande – kommer att göra allt mycket svårare. ”Jaså, det har far bestämt? Som om han skulle kunna komma på en sådan plan.” Maura knackar på fönstret. Där ute är fru Corbett just i färd med att kliva upp i sin kalesch, med kappan fladdrande i vinden. Hon ser ut precis som en stor, tjock kråka. Jag tänkte precis samma sak om far, men tycker ändå inte om att höra det från Maura. ”Men kära nån, bespara mig den där sura minen”, säger hon. ”Du vet att det är sant.” Hon drar kalikågardinen åt sidan för att se bättre. ”Tror du hon vill gifta sig med honom?” ”Gifta sig med honom?” Far skulle aldrig gifta om sig. ”Det förekommer att änklingar gifter om sig, Cate. Särskilt änklingar med tre döttrar. I mina böcker händer det hela 12
I2_Farlig formaga.indd 12
2013-01-11 10.21
tiden. Nog skulle hon bli en styvmor från helvetet?” Maura makar på sig så att jag får plats. Vi kikar skeptiskt ut på fru Corbett. ”Jag tycker inte att far verkar det minsta intresserad”, säger jag. ”Självklart är han inte det. Far är inte intresserad av någonting utom sina böcker och sina affärer. Han är aldrig ens här. Det är vi som skulle få dras med henne. Precis som med den där guvernanten.” Maura rynkar på näsan. Jag väntar på explosionen. Tess och jag, vi är bleka akvareller jämfört med den mustiga oljemålning som är Maura, med eldrött hår och lika hett temperament. Hon är impulsiv. Motspänstig. Lättantänd. ”Det kanske inte är så illa. Vem vet, en guvernant kanske livar upp lite”, säger hon slutligen. Jag far upp och stirrar på henne som om det just vuxit ut ett till huvud på henne. ”Vill du ha en guvernant? Som bor hos oss? Om jag föreslår att du ska öva på din pianoläxa biter du nästan huvudet av mig, men en främling vars enda uppgift är att hunsa oss välkomnar du?” ”Jag är utled på att spela piano”, muttrar Maura. ”Jag är femton nu, Cate. Du behöver inte övervaka mig längre. Jag är inget småbarn som Tess. Inte ens Tess är något småbarn längre, egentligen.” Jag plockar upp de blå sammetstofflorna som ligger slängda vid sängen. ”Jag vet.” ”Gör du? Det märks inte.” Maura morrar några ord jag inte kan utskilja, och plötsligt är toffeln i min hand en spindel. Den börjar krypa över min handled och upp längs armen. Jag stelnar till, men bara ett ögonblick. 13
I2_Farlig formaga.indd 13
2013-01-11 10.21
Jag är ingen svag, mjäkig flicka som är rädd för saker som kryper runt i mörkret. Det har Maura sett till. Min magiska förmåga visade sig när jag var elva, men hennes dröjde tills hon var tolv, och då exploderade den över en natt. Hon var alldeles yr av det. Efter att mor dog var hon helt omöjlig. Vi hade sorg, så vi gick sällan ut annat än för att gå till kyrkan, men hon var inte det minsta försiktig hemma. Jag levde i skräck för att någon av tjänarna skulle komma på henne – eller, Herren förbjude, far. Vi grälade ständigt om hennes vårdslöshet. Efter våra bråk kom gräsliga spöken uthoppande ur min garderob, spindlar kröp över min säng och spann nät i mitt hår. Ormar slingrade runt mina anklar och slickade mina fötter med sina kluvna tungor. Jag lärde mig snabbt att tänka mig ur sådana saker. Och att aldrig, aldrig visa att jag var rädd. Mor lärde oss att en häxas hela kraft sitter i huvudet. Vi kan inte förändra materia, bara hur folk uppfattar saker och – i mycket sällsynta fall – hur de minns dem. ”Commuto”, säger jag och spindeln blir en toffel igen. Jag slänger den i en hög med andra tofflor vid hennes klädskåp. ”Blir inte du så uttråkad att du håller på att bli galen, Cate? Om jag inte hade mina romaner skulle jag slänga mig i floden.” Mauras ögon blixtrar när hon ställer sig upp och sträcker på sig. Tyget i klänningslivet spänns hårt. Hon behöver nya klänningar som passar hennes nya kurvor. ”Vad är det för liv vi har här, egentligen? Vi irrar omkring i huset som spöken. Längtar du aldrig efter mer?” Gör jag det? Det var flera år sedan jag tillät mig att fundera på vad jag själv vill. Det har ändå knappast någon betydelse. Jag ville inte att mor skulle dö. Jag ville inte att far skulle 14
I2_Farlig formaga.indd 14
2013-01-11 10.21
förvandlas till en skugga av sitt forna jag. Jag ville inte få ansvaret att vara polis över mina systrar. Och jag ville sannerligen aldrig bli häxa till att börja med. Universum har hittills inte behagat ta mina önskningar under övervägande. Maura tror fortfarande att hon kan forma världen efter sin vilja. Hon lär sig så småningom hur det är. Ett minne flyter upp till ytan – jag minns hur jag springer genom trädgården, jagad av en pojke med okynniga gröna ögon. Låter honom fånga mig och kittla mig tills jag tappar andan. Minns hur han ser på mig, hans solbrända huvud är så nära mitt att det nästan nuddar det, minns hans kropp som trycker mig mot gräset. Minns hur han skrattar och rullar undan med kinder lika röda som Mauras hår, och hur det plötsligt går upp för mig att vi är för gamla för sådana lekar. Jag biter mig i läppen – en vana som inte passar sig för en fin dam, det vet jag, och dessutom har Tess smittats av den. ”Vad är det du vill göra? Vad är det jag berövar dig – eftermiddagste hos fru Ishida? Gå i butiker med Rose Collier och Cristina Winfield?” ”Nej. Jag vet inte. Kanske!” Maura börjar vanka av och an. Herre min skapare. Om det låter lockande är hon ensammare än jag någonsin kunnat ana. ”Ingen hindrar dig från att skaffa vänner. Du kan bjuda hit flickorna från staden på te när du vill.” ”Som om de skulle komma! De känner oss knappt och vi klär oss som luffare. Dessutom är det du som är äldst, så du skulle få vara värdinna, och du vill hellre leva som en eremit.” Jag sjunker ner på Mauras säng och slätar till det gula överkastet som mor sydde under en av sina långa sjukperioder. 15
I2_Farlig formaga.indd 15
2013-01-11 10.21
Maura har rätt – jag skulle inte tycka om att ägna mig åt motbjudande småprat med de tillgjorda stadsflickorna. Men jag skulle göra det. För hennes skull. För vår säkerhets skull. ”Är det verkligen vad du vill?” Hon snurrar på den gamla jordgloben som hon fick av far när hon fyllde år senast. ”Jag vet inte. Jag vill ha mer än vi har nu, så mycket är säkert. Vi måste börja tänka på framtiden, inte sant? Hur ska vi kunna hitta någon att gifta oss med om vi aldrig går utanför huset?” ”Nu låter det på dig som om vi är inspärrade”, säger jag. ”Vi går visst ut ibland.” ”Till kyrkan och på pianolektioner.” Maura snurrar fortare och fortare på jordgloben, tills den blir ett blågrönt töcken av platser vi aldrig kommer att få se. ”För dig är det ju ingen fara. Du kommer att gifta dig med Paul och föda hans barn och bo i grannhuset i evighet. Hur du ska kunna låta bli att dö av uttråkning begriper jag inte, men det är i varje fall bestämt. Men jag, då?” Jag låtsas inte om piken. ”Det är knappast bestämt. Han har inte gjort sig omaket att komma och hälsa på mig en enda gång.” Jag ordnar hennes kuddar i en prydlig rad och puffar upp dem med mer kraft än nödvändigt. ”Han kanske har blivit förälskad i någon stadsflicka.” ”Det har han inte.” Maura ger mig ett snett leende. ”Det skulle vi ha hört talas om. Fru McLeod skulle ha berättat det för hela staden.” Herr McLeod är invalid och sängliggande, och Paul är sin mors enda barn och stora fröjd i livet. Hennes pjåskande gör honom smått vansinnig. Först blev jag överraskad över att han skulle ge sig av och studera vid universitetet. Hans betyg var 16
I2_Farlig formaga.indd 16
2013-01-11 10.21
aldrig särskilt bra, far fick ge honom privatundervisning. Nu misstänker jag att han bara vill komma bort från familjens dystra hus. Men det ursäktar inte att han inte besöker mig. Han har inte varit hemma på fyra år. Inte ens till jul. Inte ens till mors begravning. ”Nåja, nästa vecka får du ju se hur det ligger till, inte sant?” Maura står framför spegeln och drar mors kam av sköldpaddsskal genom håret. ”Är du nervös?” ”Nej”, ljuger jag. ”Det är ju bara Paul. Dessutom är jag arg på honom.” ”Det får du nog sluta med. Männen står knappast på kö för att få gifta sig med dig.” Maura betraktar mig där jag ligger utsträckt på hennes säng med kläder och hår i oordning. ”Du borde säga åt guvernanten att beställa en ny klänning åt dig. Någonting modernt. Du kan inte låta honom se dig så där.” ”Paul bryr sig inte om sådant.” Eller gör han det? Pojken som jag växte upp tillsammans med gjorde det inte. Jag borde skjuta stoltheten åt sidan och försöka vara honom till lags. Det är vad en duktig, praktisk flicka skulle göra. ”Titta hur du ser ut.” Maura drar upp mig så att jag står bredvid henne. Flätan är halvt upplöst och jag har en bläckfläck på ärmen. Men inte ens i mina bästa stunder kan jag mäta mig med henne. Maura har alltid varit familjens skönhet. Mitt hår är rakt och blont med en svag ton av rött, inte glänsande och underbart lockigt som hennes, och mina ögon har samma matta, grå färg som fars. Än värre är att min spetsiga haka tyder på envishet. Det är dock ingen direkt hemlighet – det räcker med att prata med mig i fem minuter för att avslöja det. ”Du ser helt hopplös ut”, säger hon uppriktigt. ”Men du 17
I2_Farlig formaga.indd 17
2013-01-11 10.21
skulle bli jättefin om du bara ansträngde dig lite. Du borde anstränga dig, Cate. Inom sex månader måste du gifta dig med någon. Du kan inte stanna här och skydda oss för alltid.” Sex månader tills jag fyller sjutton – men bara tre tills jag måste kungöra en förlovning. Tanken hotar att rasera min samlade fasad. Maura har rätt. Hon säger samma sak som fru Corbett. Visserligen med andra ord och av andra skäl, men om mor varit i livet skulle Maura och jag ha gått på tebjudningar och visiter och tagit emot besök för att skaffa oss en position som passande äktenskapskandidater. Jag har skjutit upp det eftersom jag varit rädd för att på något sätt sjabbla till det och dra uppmärksamhet till oss. Nu har jag väntat för länge, vilket har lett till just det jag ville undvika. Vi får inte ge brödraskapet något skäl att misstänka oss. ”Jag tycker att vi ska ge guvernanten en chans. Vi ska vara försiktiga”, lovar Maura. ”Hon kommer att bo här hos oss. Hon skulle aldrig låta dig läsa de där romanerna, eller Tess fortsätta med sina studier, eller mig tillbringa dagarna ute i smutsen.” Tanken får mina axlar att sjunka ihop. Trädgårdsarbetet är den enda frihet jag har unnat mig. Om guvernanten tvingar mig att sitta inne dagarna i ända och måla av fruktkorgar kommer jag att bli galen. ”Om hon förstår vad vi är ...” Maura ler elakt och drar upp sina lockar i en chinjong. ”Om hon ställer till bekymmer ändrar vi på hennes minne. Är inte det vad onda häxor gör?” Jag snor runt och stirrar på henne. ”Det där var inte roligt.” Mina systrar vet inte att jag kan utöva sinnesmagi. Det är oerhört sällsynt och anses vara den mörkaste form av magi som 18
I2_Farlig formaga.indd 18
2013-01-11 10.21
finns. Mor var den enda som visste det, och till och med hon var helt förfärad över det. Maura sätter håret på plats med långa nålar. ”Jag skojade bara.” ”Sluta med det då. Det är inte rätt att gå in i folks medvetanden och ställa till det! Det är ett intrång. Det är ...” Jag hejdar mig innan jag säger ondskefullt. Men Maura stirrar på mig i spegeln som om hon vet vad jag tänker. ”Vi är häxor, Cate. Vi är födda sådana. Magi är inte skamligt, vad bröderna än vill försöka få oss att tro. Det är en gåva. Jag önskar att du kunde acceptera det.”
19
I2_Farlig formaga.indd 19
2013-01-11 10.21