9789173875363 by Smakprov Media AB

Det har aldrig varit enklare att välja vem man vill vara, föra ut sina åsikter, välja sin etikett. Vi har religionsfrihet, yttrandefrihet och i stort sett vem som helst kan säga vad som helst till alla som är uppkopplade. Fast att vara kristen. Det sticker fortfarande ut.

»Jag är sex år. Jag vet inte

Malin Aronsson skriver ocensurerat om uppväxten inom frikyrkan, hur det är att allt som oftast betraktas som annorlunda och hur man parerar två olika världar. Hon berättar öppet och humoristiskt om sin tro, vad den består av och vad den ger. Om vad som är tro och vad som är kultur.

enkelt är det just nu. Jag har

Det är som att få läsa i någon annans dagbok – ärligt, brutalt och roligt. Malin Aronsson är journalist. Malin Aronsson är journalist, krönikör och en av rösterna bakom podcasten Dagens människa. Kristungen är hennes debutbok.

OMSL AG: SOFIA SCHEUTZ DESIGN FOTO: CAROLINE ANDERSSON

exakt vad ordet frälst betyder ännu, men jag har bestämt mig för att det innebär att jag är okej. Godkänd och älskad. Så ingen aning om hur mycket jag ska komma att krångla till det där med Bibeln och kyrkan längre fram.« UR BOKEN

n o s s n o r A M al i n

n e g n u Krist a K o n s ten at t gรถgren. en tr o till s in e

Pappa, tack för att du inte sköt Palme. Mamma, tack för hallelujakubbar med dieselsmak. Tack för all er kärlek, och för att ni berättade för mig att det skulle gå över.

Alla personer i boken finns i verkligheten, men en del namn och detaljer är fingerade.

Svensk copyright © 2017 Libris förlag och författaren Omslag: Sofia Scheutz Författarfoto: Caroline Andersson Sättning: Aina Larsson, Sättaren Tryck: Bookwell, Finland 2017 ISBN: 978-91-7387-536-3 www.libris.se

Prolog – Aj, ska det verkligen kännas så här? Det klämmer och skaver. Jag är redan kall om tårna och tjuter irriterat när pappa drar åt det översta spännet på mina begagnade slalompjäxor. Vantarna vill inte heller sitta som de ska, så där med mudden utanpå jackan, och hängslena på täckbyxorna glider hela tiden ned längs armarna. Men så kommer vi till den del av min utrustning som jag gillar. Huvudsaken, som min vitsige far säger. Störtkrukan. Min älskade, röda störtkruka med svarta fartränder. Den som jag fick i julklapp. Jag tror att den till och med är köpt i en affär. Alldeles ny och inte ett dugg begagnad. Min hjälm, min borg. Under lager av hårdplast och vadderat huvudskydd har jag en hemlighet. Det är i den han bor, min osynlige vän. Jag drar på mig hjälmen, stänger ute surret av ankarliftar och gnället från frysande barn och allting blir alldeles tyst. Då börjar han prata med mig. Eller prata och prata, jag hör nog inte exakt vad han säger. Jag bara hör att han är där. Han liksom småputtrar. På det där kärleksfulla, underbara, du-och-jag-Alfred-viset. Jag är sex år och skidåkning är det obekvämaste jag vet. Störtkrukan är hela min behållning. Det där Sällskapet. Backe upp och backe ned njuter jag av det. Ibland förvandlas småputtret och blir något annat. Något stort. Så stort att det nästan känns som om min skidjacka ska spricka i sömmarna. Det sprider sig som ett apropåingenting-leende i mitt vinterfrostiga ansikte och jag hittar på en egen sång. ”Tack käre Gud för att du är hos mig”, heter den.

Den har jag inte lärt mig i kyrkans kör. Och vår pastor i Pingstkyrkan talar sällan om störtkrukor. På tältmöten har jag hört vuxna med ärr i ansiktet berätta om sitt tidigare liv när de drack massor av sprit och levde i sus och dus. Före. Sen mötte de Gud, föll pladask i tältmötesgolvet och nu är allt efter. Från mörker till ljus. Så har det aldrig varit för mig. Jag är född frälst. Det är jag helt övertygad om. Jag vet inte exakt vad ordet frälst betyder ännu, men jag har bestämt mig för att det innebär att jag är okej. Godkänd och älskad. Så enkelt är det just nu. Jag har ingen aning om hur mycket jag ska komma att krångla till det där med Bibeln och kyrkan längre fram. Det enda jag vet än så länge är att någon finns där, bakom plasten och vadden i min skidhjälm. Jag tror att det är Jesus. Ja, min Jesus.

Jag är kass på kiss Det är blött. Alldeles nyss kändes allting helt rätt, men nu ligger jag i sängen i mitt flickrum på övervåningen i det gula trähuset och vet att jag har gjort det igen. Tagit ut svängarna lite för mycket tillsammans med John Blund. Någonting tjuter omkring mig och genom larmet hör jag hur en hel hop människor kommer dundrandes in i mitt rum. Storebrors röst skriker förtvivlat: – Hur kan du sova i det här? Min storebror är tre år äldre än mig och sover i rummet intill. Det med den blårandiga tapeten. Nattetid har han ett ganska kraftigt temperament. Min lillebror däremot är mest förvirrat nyvaken. Dagtid är han den vilda bebin. Familjens testare. Tack vare honom vet vi att soffan blir alldeles vit om man drar i spaken på pulver-brandsläckaren och att klockor stannar om man lägger dem i akvariet. Lillebrors favoritsyssla är att doppa hela toarullar i toaletten. Sen drar han ut det blöta pappret över hela övervåningen. Därför har mamma och pappa tvingats vidta en del säkerhetsåtgärder hemma. Alla dörrhandtag i vårt hus är vända uppåt, så att lillebror inte ska nå dem. Runt varje blomkruka sitter ett avskräckande nät, så att min bror ska låta bli att äta jord. Men just nu, när det är natt och hela huset tjuter, står han stilla bredvid min säng. Han är i chock. Det är jag också, även om jag låtsas som om jag fortfarande sover. Någonstans hoppas jag att allt ska försvinna. De upprörda familjemedlemmarna. Och det blöta i

sängen. Än så länge är det alldeles varmt. Men snart kommer det att kännas kallt och klibbigt. Motvilligt slår jag upp ögonen och möter hela familjens uppspärrade blickar. Mamma, pappa, storebror och lillebror. Det är visst bara jag som inte vaknar av den där kissmattan som min urinolog, doktor Maler, har skrivit ut. Jag har alltid varit väldigt förtjust i ljudleksaker, men så här mitt i natten hade jag föredragit om plastlakanet under mig hade spelat ”Ack så skönt slumra in” som ballerinan i min smyckeslåda gör när man öppnar den. Ljudet som fyller mitt flickrum denna natt låter mer som ”Ack så oskönt vakna upp”. Det påminner om vårt överkänsliga brandlarm som går så fort man rostar en macka. Det är förfärligt vad det tjuter. Min lillebror gnäller och vill gå och lägga sig igen. Han förstår inte vad vi gör här. Det gör inte jag heller. Doktor Maler sa ju att det här magiska lakanet skulle göra att jag vaknade innan det började tjuta. Det var igår som jag och mamma hämtade kissmattan. Som vanligt tog vi bilen tre mil bort, eftersom vi bor i en småstad där det bara finns en liten vårdcentral. På vårdcentralen tar man bara emot sådant som halsfluss eller småbröder som petat in legogubbens arm i örat. Är man ett miffo som jag, som kissar på sig trots att man har fyllt sex, klarar vårdcentralen inte av en. Då får man åka till det stora sjukhuset i Eskilstuna. Där tar man hissen upp i det stora huset för att komma till urinologen. Jag hatar hissen eftersom jag har klaustrofobi. Dessutom får jag hjärtklappning av steril lukt. Min mamma har svårt att förstå hur man kan bli så nervös av sjukhusmiljöer. Hon jobbar ju själv på en klinik som opererar ryggar. Pappa förstår inte heller, för han är tandläkare, så även han trivs i det sterila. Han bär gummihandskar hela dagarna. När jag och mina två bröder följer med pappa till arbetet på Folktandvården brukar vi roa oss med att fylla de där tandläkarhandskarna med vatten.

Då ser de ut som juvret på en ko. Pappa låter oss hållas, för han är stadens snällaste tandläkare. Han är så snäll att kommunens alla tandläkarrädda köar för att få komma till just honom. Pappas jobb, den lilla Folktandvården i vår lilla kommun, är så liten att man kan ta trappan upp. Doktor Malers sjukhus däremot, är stort och högt och där måste man åka hiss, menar min mamma. Mamma har inget behov av att ta trappor och motionera i onödan. Hon är blond, lång och smal utan att behöva lyfta ett finger. De andra mammorna kör hemma-träning framför Susanne Lanefelt och lever på konstiga soppor gjorda på bara kål. Det enda min mamma gör för att vara fin är att sy sina egna kläder. En gång sydde hon en riktigt tuff overall i blå och röd bomull. När den var klar, tog hon på sig den och åkte till OK för att tanka. Men så fort hon klev in på macken upptäckte hon att OK-personalen också hade fått nya overaller. De var blå och röda och såg nästan exakt ut som mammas. Mannen som jobbade i kassan blev alldeles till sig. Det var förargligt tyckte jag, för mannen på OK var redan innan lite för glad i min mamma. Alltid ska han prata och skoja och min mamma skojar tillbaka. Hon är sådan med alla. Men just killen på OK borde hon hålla lite kortare, brukar jag tänka, för jag kan se i hans blick att kan planerar att kidnappa min mamma en dag. Jag vakar över mamma med hökögon ifrån baksätet i vår gula Volvo kombi, varje gång vi måste stanna på OK och tanka. – Så, vi är snart uppe, brukar mamma säga och fösa in mig i sjukhushissen och trycka på knappen som är märkt med siffran sex. Dörrarna sluts om oss, så där tätt och läskigt, och hela vägen upp håller jag andan. Precis innan jag börjar bli blå säger hissen pling och jag drar efter luft. Vi går in till doktor Maler. Hon har kort hår och snälla ögon och hon är min hjälte klädd i vit rock. Även om hon luktar handspritad

doktor, står hon på min sida. Jag behöver en sådan som henne för att bekämpa kisset. Jag har insett att jag inte kommer att klara det själv, hur trött jag än är på de där blöjorna med snibbar utanpå som jag måste ha på mig trots att jag faktiskt är sex år. De som gör att jag aldrig kan sova över hos någon. Det som är min fula hemlighet, och det jag ständigt måste mörka. Gömma och slänga. Jag minns en gång när vi hade besök av en annan familj med barn och någon av dem hittade en av mina ihoprullade blöjor liggandes på badkarskanten i badrummet på övervåningen hemma. – Vems är det här? sa det dumma barnet. Då var min storebror snabb och hittade på en lögn. Min storebror kan vara hur retsam som helst när vi är ensamma. Men när hotet kommer utifrån förvånar han mig ibland genom att förvandlas till min riddare. Jag undrar varför doktor Maler har väntat så med att ta fram sitt tunga artilleri. När jag får kissmattan har jag redan gått hos henne i flera månader och allt hon har gett mig är instruktioner om hur jag ska öva på att hålla mig för att vidga blåsan. Och listor på vad jag inte ska dricka på kvällen. Te är absolut förbjudet efter klockan arton. I flera månader har jag tvingats dricka mjölk till mina varma mackor, men det har inte hjälpt ett skvatt. Men nu har hennes patient nått skolåldern och då har hon tydligen tillstånd att trolla fram den: kissmattan. Jag tar emot det märkliga plastlakanet med tindrande ögon, och så fort jag och mamma kommer hem från sjukhuset springer jag upp på mitt rum för att testa. Jag föser undan barbiehuset som jag har byggt med väggar gjorda av böcker och lägger ut lakanet över mitt bruna korkgolv. Sen hämtar jag lite vatten i en av mina små dockkoppar av plast. Jag droppar lite på det märkliga lakanet och lakanet börjar tjuta. Högt och direkt. För ett barn som lever i början av åttiotalet är detta magi. Bättre

än storebrors ångmaskin som man är tvungen att mata med metatabletter i all oändlighet för att den till slut ska stöna ur sig ett litet pip. Här räcker det med två droppar vatten. Det är fantastiskt. Doktor Maler är bättre än jultomten. Så kändes det igår. Nu ligger jag i min säng och känner mig jättearg på doktor Maler. Jag tittar på min storebror som också är arg. Som om det var han som hade kiss längs hela benen. Till slut lyckas mamma få av ljudet som stiger upp från min säng och då kan bröderna krypa tillbaka ned mellan sina torra sköna lakan igen. Jag, mamma och pappa måste ta itu med operation ”Urin överallt”. Pappa drar mig ur sängen och leder mig till badrummet för att duscha. Mamma river av allt det blöta ur sängen och tar med det till tvättstugan. Så där håller vi på nästan varenda kväll under mina sex första år. Min blåsa är fullständigt otyglad. Den vill leva sitt eget liv, rebellisk och oberäknelig, trots att den tillhör en flicka som är frälst. Jag tycker det här är oerhört orättvist. Besväret med kisseriet får mig faktiskt att snudda vid det jag inte vet att vuxna kallar för teodicéproblemet. Jag går aldrig så långt att jag tänker ”Det kan inte finnas en god Gud när det händer så många jobbiga saker”. Däremot tänker jag ibland: ”Det finns en god Gud, så varför vaknar vissa barn upp dyblöta?” Dessutom tycker jag att det vore mer rättvist om de barn som faktiskt är kristna hade konstruerats utan buggar. Vi som ändå går till kyrkan och anstränger oss lite för att ha kontakt med Skaparen själv. Vi kunde väl ha sluppit detta, som ett litet tack för att vi sköter oss. Men nej. Nu är jag sängvätare och det är inte kul. Varken för mig eller mina föräldrar. Det är tur att jag har så fina föräldrar. De hanterar min lilla skavank med ett sådant tålamod. Aldrig någonsin klagar de medan de står där vid övervåningens badkar och duschar ben, natt efter natt.

Efter proceduren låter de mig dessutom krypa ned i deras säng. Det är vågat. Kanske är mina föräldrar inte särskilt rädda för urin. Varje sommar när vi åker på semester i vår husvagn, tar vår granne över vården av mammas blommor. Särskild omsorg ger hon till pelargonerna i lådorna som sitter utanpå vårt gula hus. När vi kommer hem lyser pelargonerna så starkt rosa mot det gula att mamma till slut frågar grannen vad hon har för knep. – Jag kissar på dem, berättar hon stolt, som om det är det vackraste grannar kan göra för varandra. En kärlekshandling bortom alla gränser. Lite för långt över gränsen, om du frågar mig som börjar gå omvägar om de där blommorna efter att jag fått veta vad de går på. Mamma och pappa däremot tar grannens urin med ro. Precis som de natt efter natt tar itu med mina blöta lakan, nästan i sömnen. Hur arg jag än är på doktor Maler under de där förfärliga, tjutande nätterna visar det sig att lakanet hon gett mig verkligen är magiskt. Doktor Maler vet hur man blir av med otäcka hemligheter. Hon kan få torrt hon. Efter bara några nätters tjut och arga bröder är det som att skräcken för att det ska hända igen blir så kraftig att den börjar leta sig igenom min bråddjupa sömn och väcka mig innan katastrofen är ett faktum. Sex år gammal kan jag avsluta kapitlet pinsamma blöjor. Men den där känslan av att jag har något att dölja dröjer sig kvar. Det är som om skäms-blöjorna och de där pinsamma nätterna har gnagt av ett hörn av mitt självförtroende.

»Jag är sex år. Jag vet inte

enkelt är det just nu. Jag har

OMSL AG: SOFIA SCHEUTZ DESIGN FOTO: CAROLINE ANDERSSON