Page 1

boksystrar.blogg.se

”Spänningen ligger på topp redan från första sidan och det finns fler cliffhangers än kapitel” boknea.blogspot.se

Sagt om Lögner

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15477-5

MICHAEL GRANT

”En solklar femma av fem möjliga”

S M I T TA

Problemen i Perdido Beach hopar sig – dricksvattnet börjar ta slut, en dödlig influensa sprider sig som får de smittade att bokstavligen talat hosta upp lungorna och dessutom drabbas en del invånare av insektsliknande djur som äter upp dem inifrån. Sam ger sig av med några andra tonåringar för att hitta vatten, men det innebär också att det inte finns någon kvar i staden som kan försvara invånarna. När Drake och hans armé av kackerlacksliknande varelser dyker upp blir det fullständigt kaos. Sam inser att han måste samarbeta med Caine för att rädda staden, men Caine kräver något i gengäld …


15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 2

2012-05-11 08:13


smitta

Översättning John-Henri Holmberg

15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 3

2012-05-11 08:13


de Sales-ön

San Francisco

Stilla havet

Odlingsområde

NATIONALPARK

Diameter: 20 km med kärnkraftverket i centrum

Santa Elissa-ön

Crabclawön

utt Ach

en flod

REY

STEFANO

SKOG

SKOG

EVANSTONS

e

åd

RV Ä

TO

MO

G

PERDIDO BEACH

COATES ACADEMY

EREMITJIMS STUGA

FLYGVAPENBAS

BITTERWEED VALLEY (ÖKEN)

mr

gso

lin

Od

KÄRNKRAFTVERK

sjön

SANTA KATRINA-BERGEN

SKOG

ontu

Tram

GRUV­ SCHAKT

ZONEN

n

Gräns till nationalpark

rge be

15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 6 ter

VÄG TOR

Tro t

MO

2012-05-11 08:13


15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 7

2012-05-11 08:13

er

ko ns

en

br ik

vfa

Småbåtshamn

lex

omp

A – Järnhandel och dagis B – Utbränt hyreshus C – Kyrka D – Stadshus E – Quinns hus F – Astrids hus G – Sams hus H – McDonald’s I – Mobbargränd J – Brandstation K – Skola

la

am

G

etsk

enh

Läg

ker ing

Par

spla ts

V

N

S

Ö

hs

Ra lp

Torg

d

Stran

p

bb

sna on

ati

nst

nsi

Be

äg

Motorv

Vågbrytare

Bergssida

Diverse bu tiker

Eyeteeth Rocks

t ran pb Klip

Klippskogen

Barriär

PARDIDO BEACH

KALIFORNIEN


15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 8

2012-05-11 08:13


PETER han balanserade på kanten av en glasskiva. Barfota. I fulländad jämvikt. Ena foten framför den andra. Armarna längs sidorna. Nu var det så spelet såg ut. Glasskivan fortsatte nedåt, ändlöst nedåt. Som en glänsande, genom­ skinlig ridå. Glasets övre kant var tunn, så tunn att den skulle kunna skära honom om han slant eller föll eller tog ett för snabbt steg. Den övre kanten var som ett smalt band av en regnbåge och reflekterade klara röda och gröna och gula färger. På ena sidan av glaset fanns mörker. På den andra skärande, oroande färger. Han såg saker där nere på höger sida om sig, nedanför sin högerhand, bortom fingrarnas räckvidd. Där nere fanns hans mamma och hans pappa och hans syster. Där nere fanns vassa kanter och sträva ljud som fick honom att vilja slå händerna för öronen. När han tittade på de där föremålen, på människorna, på de ostadiga, substanslösa husen, möblerna med sina vassa kanter, klohänderna och kroknäsorna och de stirrande, stirrande, stirrande ögonen och vrålande munnarna ville han sluta ögonen. Men det hjälpte inte. Till och med när han blundade såg han dem. Och hörde dem. Men han förstod inte deras vilda, pulserande färger. Ibland var deras ord inte alls ord utan lysande papegojgrälla spjut som sköt ut ur deras munnar. Mor far syster lärare andra. På sista tiden bara syster och andra. Som sa saker. Somliga ord förstod han. Peter. Petey. Lille Peter. De orden kunde han. Och ibland fanns det mjuka ord, mjuka som kattungar eller kuddar och de svävade fram från hans syster och för en stund kände han frid tills den bröts av nästa skärande, gälla oljud, nästa anfall av stickande färger. Till vänster om honom, långt nere, nere under den ändlösa glasskivan, fanns en fullständigt annorlunda värld. Tysta, spöklika former

15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 9

2012-05-11 08:13


svävade ljudlösa i nyanser av grått. Inga hårda kanter, inga höga ljud. Inga hemska färger som fick honom att börja skrika. Det var mörkt och fullständigt, absolut tyst. Där nere fanns ett svagt lysande klot, som en blekgrön sol. Ibland sträckte det sig upp till honom. En ranka. Ett dis. Det rörde vid honom där han balanserade med ena foten framför den andra och händerna mot sidorna. Frid. Tystnad. Intighet. De tankarna viskade det till honom. Ibland spelade det ett spel. Peter tyckte om spel. Bara den vänstra sidan spelade hans spel på hans sätt; spel måste spelas på hans sätt, på samma sätt, alltid och oföränderligt. Men det senaste spel Peter hade spelat med Mörkret hade blivit hårt och för ljust. Plötsligt hade det stuckit Peter i hjärnan med pilar. Det hade avbrutit spelet. Glasskivan hade krossats. Men nu var den hel igen och han balanserade på toppen av den och som om den sörjde sa den mjuka gröna solen Kom hit ner och spela med sin viskande röst. På den andra sidan – den upprörda, skorrande, hårda sidan – fanns hans syster, med ansikte som en spänd mask under gult hår, med skär och blänkande vit och högljudd mun. Hon föste på honom med händer som hammare. ”Rulla runt. Jag måste dra bort lakanet. Det är genomblött.” Peter förstod några av orden. Han kände hårdheten i dem. Men ännu starkare kände Peter någonting annat. Någonting konstigt. Någonting främmande. Någonting som var fel, en dov, bultande ton, en stråke dragen över strängar som drog hans blick bort från både vänster och höger, bort till och med från glasskivan han balanserade på. Det kom från den plats dit han aldrig tittade: inifrån honom själv. Nu tittade Peter ner på sig själv, som om han flöt utanför sig. Han tittade ner på sin kropp, förbryllad av den. Ja: det var den nya rösten, den envetna tonen, den krävande röst som till och med var mer tvingande än Mörkrets låga mumlande eller hans systers skrällande ord. Hans kropp fordrade hans uppmärksamhet, distraherade honom från balansspelet på glasskivan. ”Du svettas”, sa hans syster. ”Du brinner ju upp. Nu tänker jag ta temperaturen på dig.”



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 10

2012-05-11 08:13


ETT

72 timmar och 7 minuter

sam temple var berusad. Det var en ny erfarenhet för honom. Han var femton och en eller ett par gånger hade han i smyg tagit en klunk av sin mors vin. När han var tretton hade han druckit en halv flaska öl. Bara för att pröva. Han hade inte gillat det särskilt mycket, det smakade bittert. Innan Zonen skapades hade han tagit ett enda bloss på en marijuana­ cigarett. Det hade nästan fått honom att hosta upp lungorna och efter det hade han i en timme känt sig dimmig och konstig och sedan ­sömnig. Det hade aldrig varit hans grej. Han hade aldrig tillhört partygänget. Men den här kvällen hade han gått för att titta till det fängslade monstrum som var både Brittney och Drake och lyssnat till Drakes vidriga, obscena hotelser och vrålande, mordiska raseri. Och sedan hade han fått höra något långt värre: Brittney som vädjat om att få dö. ”Sam, jag vet att du lyssnar”, hade hon sagt genom den barrikaderade dörren. ”Jag vet att du är där ute, jag hörde din röst. Jag står inte ut, Sam. Gör slut på det, Sam. Snälla, jag ber dig, låt mig komma härifrån, låt mig komma till himlen.” Tidigare på kvällen hade Sam besökt Astrid. Det hade inte fallit särskilt väl ut. Astrid hade försökt, och han hade försökt, men för mycket var fel mellan dem. De hade varit med om för mycket tillsammans. Han hade kysst henne. Först hade hon kysst honom tillbaka. Och sedan hade han blivit för ivrig. Hans händer hade flyttat sig dit han ville att de skulle vara. Och hon hade knuffat bort honom. ”Du vet att jag kommer att säga nej, Sam”, sa hon. ”Jo, jag har liksom fattat det”, sa han, ilsken och frustrerad men med ett försök att behålla något som påminde om lugn. ”Hur länge tror du det skulle dröja innan alla visste det, om vi började göra det?”



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 11

2012-05-11 08:13


”Det är inte därför du inte vill ligga med mig”, sa Sam. ”Du vill inte därför att du tror att det skulle betyda att du inte hade kontrollen längre. Och kontroll är det enda du bryr dig om, Astrid.” Det var sant. Åtminstone trodde Sam att det var sant. Men vore han ärlig i stället för bara upprörd skulle han ha medgivit att Astrid hade egna problem. Att hon var uppfylld av skuldkänslor och inte behövde något mer som fick henne att känna sig skyldig. Lille Peter låg i koma. Astrid klandrade sig själv, trots att det var dumt att göra det och trots att hon var allt annat än dum. Men Peter var hennes bror. Hennes ansvar. Hennes börda. När hon hade avvisat Sam hade han tafatt stått kvar medan Astrid med sked tvingat in kronärtskocks- och fisksoppa mellan lille Peters känslolösa läppar. Peter kunde svälja. Ledde hon honom kunde han gå. Han kunde använda latrinen som grävts på bakgården, men Astrid var tvungen att torka av honom efteråt. Så såg Astrids liv ut numera. Hon var sköterska åt en autistisk pojke som inom sig bar en oemotståndlig kraft. Fast som blivit mer än autistisk: lille Peter hade försvunnit. Och det var omöjligt att ta reda på till vilken vrå av sitt ofattbart sällsamma intellekt han tagit sin tillflykt. När Sam sagt att han skulle gå hade Astrid inte kramat honom. Inte ens rört vid honom. Så hade Sams kväll sett ut. Astrid och lille Peter. Och den dubbla odöda varelse som Orc och Howard vakade över. Lyckades Drake på något sätt fly fanns det förmodligen bara två människor som kunde stå emot honom: Sam själv och Orc. Sam kunde inte undvara Orc som Drakes fångvaktare. Så han hade inte sagt något om de två flaskor som stått bredvid Orcs soffa utan bara ”konfiskerat” den som stått framme på köksbänken. ”Den här slänger jag”, hade Sam sagt till Howard. ”Du vet att den är olaglig.” Howard hade ryckt på axlarna och givit Sam en antydan till hånleende. Som om han vetat. Som om han sett ett blänk av girighet och behov i Sams ögon. Men Sam hade inte ens vetat om det själv. Han hade tänkt krossa eller tömma ut flaskan ute på gatan. I stället hade han burit den med sig. Genom de mörka gatorna. Förbi utbrända hus och deras spöken.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 12

2012-05-11 08:13


Förbi gravplatsen. Ner till stranden. Där hade han öppnat flaskan för att tömma ut spriten i sanden. Men i stället hade han tagit en klunk. Det brände som eld. Han smuttade igen. Den här gången brände det mindre. Han begav sig högre upp på stranden. Innerst inne visste han precis vart han var på väg. Han visste att hans fötter bar honom till klippan. Nu, många klunkar senare, stod han svajande på toppen av klippan. Alkoholens inverkan gick inte att förneka. Han visste att han var berusad. Han tittade ner på den lilla halvcirkeln strand vid klippans fot. Det svaga vågsvallet målade självlysande streck på den mörka sanden. Precis här, precis där han stod, hade Mary dragit dagisbarnen med sig i sitt självmordssprång. Det enda som gjort att barnen överlevt var Dekkas hjältemod. Nu var Mary borta. ”Skål för dig, Mary”, sa Sam. Han satte flaskan till munnen och drack djupt. Han hade svikit Mary. Ända från början hade hon tagit hand om småbarnen och skött dagiset. Hon hade burit hela den bördan så gott som ensam. Sam hade sett konsekvenserna av hennes anorexi och bulimi. Men han hade inte förstått vad det var som hände henne. Eller inte velat förstå. Han hade hört det oroande viskandet om att Mary stoppade i sig alla mediciner hon kunde hitta, vad som helst som hon trodde kunde få hennes depression att lätta. Men det hade han inte heller velat förstå. Framför allt borde han ha förstått vad Nerezza höll på med. Han borde ha tagit reda på mer. Han borde ha tagit itu med det på allvar. Borde ha. Borde ha. Borde ha … Ytterligare en djup klunk flytande eld. Den brännande känslan fick honom att skratta. Han skrattade ner mot stranden där Orsay, den falska profeten, hade dött. ”Adjöss, Mary.” Han sluddrade och höjde flaskan i en låtsad skål. ”Du kom åtminstone härifrån.”



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 13

2012-05-11 08:13


Under en bråkdels sekund den dag Mary hade gått upp i rök hade barriären försvunnit. De hade sett världen utanför den: observationsplattformen, lastsläpet med TV-satellitantennen, snabbmatsrestaurangerna och de billiga hotellen som höll på att byggas. Det hade verkat fullständigt verkligt. Men hade det varit verkligt? Astrid sa nej. Det hade bara varit ännu en illusion. Å andra sidan var Astrid inte precis någon tvångsmässig sanningssägare. Sam svajade på kanten av klippan. Det värkte i honom av längtan efter Astrid, den känslan hade inte dövats av spriten. Det värkte i honom av längtan efter ljudet av hennes röst, efter värmen av hennes andedräkt mot hans hals, efter hennes läppar. Bara hon hade hindrat honom från att bli galen. Men nu var det hon som gjorde honom galen därför att hans kropp krävde något hon inte ville ge honom. Att vara tillsammans med henne hade blivit till enbart smärta och ihålighet och behov. Barriären fanns där, bara ett par meter ifrån honom. Ogenomtränglig. Ogenomskinlig. Smärtsam att röra vid. Den svagt skimrande grå kupol som stängde in tjugo kilometer av södra Kaliforniens kust i ett enormt terrarium. Eller zoo. Eller universum. Eller fängelse. Sam försökte fästa blicken på barriären, men ögonen fungerade inte som de borde. Med den berusades överdrivna försiktighet ställde han ifrån sig flaskan. Han rätade på sig. Stirrade på sina handflator. Sedan sträckte han armarna framåt med handflatorna riktade mot barriären. ”Jag hatar dig verkligen”, sa han till den. Två strålar av förtärande grönt ljus sköt fram från hans handflator. En störtflod av riktat ljus. ”Aaaaaaaaa!” ropade Sam högt när han siktade och sköt. Han skrek ut en svordom. Och en till, när han sköt igen och fortsatte att skjuta. Ljuset träffade barriären och åstadkom ingenting. Ingenting brann. Ingenting rykte eller förkolnade. ”Brinn!” vrålade Sam. ”Brinn!” Han förde strålarna uppåt över den välvda barriären. Han skrek och vrålade och sprutade eld. Utan minsta effekt.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 14

2012-05-11 08:13


Plötsligt satte sig Sam ner. Den klara elden slocknade. Han fumlade klumpigt efter flaskan. ”Jag har den”, sa en röst. Sam vred sig åt sidan och försökte se den som talat. Han lyckades inte få syn på henne. Men det var en hon, det var han ganska säker på. En flickas röst. Hon klev fram så att han kunde se henne. Taylor. Taylor var en attraktiv asiatisk flicka som aldrig gjort någon hemlighet av att hon gillade Sam. Hon var dessutom ett missfoster, med en tre staplar stark förmåga att teleportera. Utan att någon tid förflöt kunde hon förflytta sig till varje plats hon tidigare sett eller befunnit sig på. Hon kallade det att ”studsa”. Hon hade på sig t-shirt och shorts. Jympadojor. Oknutna, inga strumpor. Ingen klädde sig prydligt, inte nu längre. Folk tog på sig det första de hittade, bara det var någorlunda rent. Och ingen gick obeväpnad. Taylor hade en stor kniv i en elegant slida av läder. Hon var inte vacker, som Astrid. Men hon var inte heller kylig och reserverad och hon betraktade honom inte med blickar som var på samma gång anklagande och defensiva. När han såg på Taylor fylldes inte hans tankar till brädden av minnen av kärlek och raseri. Hon var inte den flicka som utgjort mittpunkten i hans tillvaro under så många månader. Inte den flicka som förödmjukat honom, gjort honom frustrerad, fått honom att känna sig som en idiot. Fått honom att känna sig mer ensam än någonsin. ”Tjänare, Taylor. Studsiga Taylor. Läget?” ”Jag såg ljuset”, sa Taylor. ”Mm. Ljuset i mörkret, det är jag, det”, sluddrade Sam. Hon räckte tvekande fram flaskan, osäker på vad hon borde göra med den. ”Nä.” Han viftade bort den. ”Jag tror att jag har fått nog. Tror inte du det?” Han talade så omsorgsfullt han förmådde, försökte låta bli att sluddra. Men misslyckades. ”Kom och sitt hos mig, Taylor, Taylor, studsiga Taylor.” Hon tvekade. ”Äsch, kom bara. Jag ska inte bita dig. Skönt att prata med nån som är … normal.”



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 15

2012-05-11 08:13


Taylor belönade honom med ett hastigt leende. ”Jag vet inte hur normal jag är.” ”Mer normal än somliga. Jag tittade nyss till Brittney”, sa Sam. ”Har du ett monster inne i dig, Taylor? Måste jag låsa in dig i en källare därför att det finns en galning med piskarm inuti dig? Inte? Där ser du. Du är så himla normal, Taylor.” Han stirrade ilsket på barriären, den orörda, oberörda barriären. ”Tigger du någonsin om att bli bränd till aska så att du blir fri att sticka iväg till Jesus, Taylor? Nä. Men det gör Brittney. Så tro mig, studsiga Taylor, du är faktiskt ganska normal.” Taylor satt bredvid honom. Inte för nära. Vänskapligt nära, samtalsnära. Sam sa ingenting. Två olika impulser stred med varandra inom ­honom. Hans kropp sa åt honom att ta för sig. Och hans förnuft … hans förnuft var osäkert och hade tappat mycket av sin kontroll över honom. Han sträckte ut armen och tog Taylor i handen. Hon drog inte bort den. Han flyttade handen uppåt längs hennes arm. Hon stelnade en smula och såg sig hastigt omkring för att förvissa sig om att ingen såg dem. Eller kanske för att hon hoppades att någon gjorde det. Han lade handen runt hennes nacke. Lutade sig mot henne och drog henne intill sig. Han kysste henne. Hon kysste honom tillbaka. Han kysste henne hårdare. Och hon lät handen glida in under hans tröja och smekte hans nakna hud med fingrarna. Sedan drog han sig snabbt undan. ”Förlåt, jag …” Han tvekade medan hans drunknande hjärna försökte hejda hans plötsligt brännheta kropp. Sam reste sig häftigt och gick därifrån. Taylor skrattade glatt bakom honom. ”Kom och hälsa på mig när du har tröttnat på att sukta efter isprinsessan, Sam.” Han gick rakt in i en plötslig, hård bris. Och vid vilket annat tillfälle som helst, i vilket annat tillstånd som helst, skulle han kanske ha tänkt på att det aldrig blåste inne i Zonen.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 16

2012-05-11 08:13


TVÅ

72 timmar och 4 minuter

det var otroligt hur mycket lite anständig mat kunde betyda för en svältande flickas utseende. Diana såg på sig själv i den stora spegeln. Hon hade på sig rena trosor och en ren behå. Mager, väldigt mager. Benen var knotiga och knäna och fötterna såg bisarrt stora ut. Hon kunde räkna revbenen. Magen buktade inåt. Mensen hade upphört och hennes bröst var mindre än de varit sedan hon var tolv. Nyckelbenen såg ut som klädhängare. Hennes ansikte var nästan oigenkännligt. Hon såg ut som en heroinist. Men håret började se bättre ut. Mörkare. Den roströda färgen och sprödheten som kommit av svälten höll på att försvinna. Ögonen såg inte längre ut som döda, tomma skuggor nedsänkta i hennes skalle. Nu glittrade hennes ögon i det svaga lampljuset. Hon såg levande ut. Tandköttet blödde mindre nu. Och det var skärt, inte rött, och mindre svullet. Kanske skulle hon trots allt slippa att tappa tänderna. Svälten. Den hade drivit henne till att äta människokött. Hon var kannibal. Svälten hade tagit hennes mänsklighet ifrån henne. ”Inte helt och hållet”, sa Diana till sin spegelbild. ”Inte helt och hållet.” När hon hade insett att Caine tänkte förstöra helikoptern med Sanjit och hans bröder och systrar hade hon offrat livet för deras skull. Hon hade låtit sig falla från klippan för att tvinga Caine att välja mellan att rädda henne och att döda barnen. Nog måste väl den självuppoffringen uppväga det faktum att hon tuggat och svalt en tillagad bit av Pandas bröst. Nog måste hon väl ha gottgjort den saken? Åtminstone delvis? Snälla. Snälla, finns det någon Gud som ser mig, så gå med på att jag har gottgjort vad jag gjorde.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 17

2012-05-11 08:13


Men det räckte inte. Det skulle aldrig räcka. Hon måste göra mer. Så länge hon levde skulle hon vara tvungen att gottgöra det. Och hon skulle börja med Caine. Han hade visat åtminstone en skymt av medmänsklighet genom att rädda henne och låta sina tilltänkta offer komma undan. Det var inte mycket. Men det var åtminstone något. Och kunde hon bara hitta något sätt att få honom att förändras … Ett ljud. Mycket svagt. Bara frasandet av en fot mot en matta. ”Jag vet att du är här, Bug”, sa Diana lugnt och utan att se sig om. Den tillfredsställelsen tänkte hon inte ge det lilla äcklet. ”Vad tror du att Caine skulle göra med dig om jag talade om för honom att du spionerade på mig när jag bara hade underkläder på mig?” Inget svar från Bug. ”Är du inte lite för ung för att vara ett pervo?” ”Caine skulle inte döda mig”, sa en okroppslig röst. ”Han behöver mig.” Diana gick bort till den nästan kvadratiska dubbelsängen. Hon drog på sig morgonrocken hon valt bland de många i garderoben. De tillhörde kvinnan som sovit i det här rummet. En berömd skådespelerska med mycket exklusiv smak och bara en klädstorlek större än Diana. Och hennes skor passade nästan perfekt. Hon hade nästan sjuttio par designerskor. Diana stack fötterna i ett par pälsfodrade tofflor. ”Det enda jag behöver göra för att bli av med dig, Bug, är att säga till Caine att dina krafter har börjat öka. Jag kan säga att du är på väg att komma upp i fyra staplar. Hur tror du att han skulle reagera på att få dela den här ön med någon som har fyra staplar?” Långsamt blev Bug synlig. Han var en snorkig liten skitunge som nyss fyllt tio. Ett kort ögonblick kände Diana något som påminde om medkänsla för honom. Bug var ett skadat, förvirrat litet kryp. Precis som alla andra var han rädd och ensam och kanske till och med plågad av somliga av de saker han hade gjort. Eller kanske inte. Bug hade aldrig visat minsta tecken på att ha något samvete. ”Vill du titta på nakna tjejer, Bug, så kan du väl smyga på Penny.” ”Hon är inte söt”, sa Bug. ”Hennes ben är alldeles …” Han krökte fingrarna för att demonstrera. ”Och hon luktar illa.”



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 18

2012-05-11 08:13


Precis som Diana fick Penny mer att äta nu. Men hon höll på att bli sämre. Hon hade fallit på stenarna i vattenbrynet från trettio meters höjd. Caine hade leviterat henne tillbaka upp på klippan. Men hon hade brutit benen på ett tiotal ställen. Diana hade gjort vad hon kunnat för att sätta de brutna benen rätt och fixera dem med spjälor av plankor och silvertejp, men Penny hade ständiga plågor. Hon skulle aldrig kunna gå igen. Hennes ben skulle aldrig läka. Nu bodde hon i ett av badrummen så att hon kunde släpa sig till toaletten när hon behövde. Två gånger om dagen gick Diana med mat till henne. Hon hade böcker. En TV med dvd-spelare. I huset på San Francisco de Sales-ön fanns det fortfarande elektricitet. Generatorn åstadkom en svag och ojämn ström. När Sanjit hade bott här hade han oroat sig för att bränslet till generatorn höll på att ta slut. Men Caine kunde göra saker som Sanjit inte förmådde. Som att levitera bränsletunnor från den förlista yachten som rostade nere vid foten av klippan. Livet här var mycket gott för Diana och Caine och Bug. Men för Penny skulle livet aldrig bli gott. Hennes kraft – förmågan att få andra att se skräckinjagande visioner av monster och köttätande insekter och död – kunde inte hjälpa henne nu. ”Hon skrämmer dig, Bug, är det inte så?” frågade Diana. Hon skrattade. ”Du har försökt, va? Du smög dig in till henne men hon kom på dig.” Hon såg svaret i Bugs ansikte. Skuggan av ett hemskt minne. ”Är man smart låter man bli att reta Penny”, sa hon. Hon drog på sig ett par långbyxor. Sedan klappade hon Bug på hans fräkniga kind. ”Och är man riktigt smart låter man bli att reta mig också, Bug. Jag kan inte få dig att se några monster. Men kommer jag på dig med att spionera på mig igen säger jag till Caine att han får välja mellan mig och dig. Och du vet vem han skulle välja.” Diana gick ut ur rummet. Hon hade bestämt sig för att bli en bättre människa. Och det skulle hon bli. Om inte Bug fortsatte att besvära henne. De tre Jennifer. Så kallade de sig. Jennifer B var rödhårig, Jennifer H var blond och Jennifer L hade håret flätat i svarta dreadlocks. Före Zonen hade de inte ens känt varandra.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 19

2012-05-11 08:13


Jennifer B hade gått på Coates. Jennifer H hade läst hemma med hjälp av sina föräldrar. Jennifer L var den enda av dem som gått i den kommunala skolan. De var tolv, tolv och tretton år gamla. Och under de senaste månaderna hade de bott tillsammans i ett hus vid en återvändsgränd en bra bit från stadens centrum. Det hade visat sig vara ett klokt val. Den stora branden hade inte ens kommit i närheten av deras kvarter. Fast nu verkade det vara ett dåligt val. Det så kallade sjukhuset låg flera kvarter bort och alla tre skulle ha behövt en värktablett eller någon­ting, för de hade alla samma huvudvärk, samma värk i musklerna och samma hackande hosta. Det hade börjat för ett dygn sedan och då hade de bara trott att det var influensan som dykt upp igen. De hade redan haft en miniepidemi som fått en massa människor att känna sig vissna. Men influensan hade inte varit särskilt farlig, bortsett från att den tvingat några som hade behövts på sina arbetsplatser att stanna i sängen. Jennifer B – Jennifer Boyles – hade inte sovit längre än en timme när hon väcktes av ett högt, bultande ljud alldeles i närheten, inte utifrån gatan utan från rummet bredvid hennes. Hon satte sig upp i sängen, kämpade bort känslan av yrsel och försökte skärpa sig. Hon satte handen mot pannan. Jodå, fortfarande het. Definitivt het. Strunta i det där ljudet, vad det nu än var, intalade hon sig. Hon mådde för dåligt för att stiga upp. Och var det någon som bröt sig in i huset för att mörda henne, så var det bara okej. Hon mådde uruselt. Kkkraaaaffff! Den här gången tycktes väggarna skaka. Jennifer B var uppe på golvet innan hon ens hunnit tänka på vad hon gjorde. Hon hostade, tvekade ett ögonblick och gav sig iväg till dörren, med bultande hjärta och utan att kunna se riktigt klart. Ute i korridoren träffade hon Jennifer L. Jennifer L hostade också och såg lika rädd ut som Jennifer B. Båda hade mjukisbyxor och t-shirts på sig och båda mådde uselt. ”Det är i Jennifers rum”, sa Jennifer L. Hon hade sitt vapen i handen, ett blyrör med ena änden omlindad med svart isoleringstejp. Jennifer B retade sig på att hon glömt sitt eget vapen. Man hoppade



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 20

2012-05-11 08:13


inte ur sängen mitt i natten inne i Zonen utan att vara beväpnad. Hon snavade tillbaka till sängen och fiskade fram macheten. Den satt inkörd i en tygslida mellan madrassen och sängen. Bara skaftet stack fram. Särskilt vass var den inte, men den såg farlig ut och var det också. Ett sex decimeter långt knivblad med sprucket träskaft. ”Jennifer?” ropade Jennifer B genom dörren till Jennifer H:s rum. Kkkraaaaffff! Dörren skallrade på gångjärnen. Jennifer B öppnade dörren och stod med macheten beredd. Jennifer L stod steget bakom henne med de nervösa händerna hårt slutna runt blyröret. Jennifer H hade alltid varit rädd för mörker, så i ena hörnet av rummet hade hon en mycket liten Sammysol. Den svävade under den forna taklampan. Skenet från den var grönt och spöklikt, snarare kusligt än upplysande. Men man kunde urskilja Jennifer H. Hon hade på sig ett blommigt nattlinne. Hon stod upp i sängen. Ena handen höll hon runt halsen, den andra tryckte hon mot magen. Hon såg ut som om hon sett döden själv. ”Är du okej, Jen?” frågade Jennifer L. Jennifer H:s ögon såg ut som om de höll på att tränga ut ur sina hålor. Hon stirrade på sina två kamrater. Hennes mage drog ihop sig i kramp. Bröstet hävde sig. Hon kramade hårt om halsen som om hon försökte kväva sig själv. Det långa, blonda håret var fuktigt, tovigt av svett och klibbade fast vid hennes ansikte och hals. Hon hostade chockerande högt. Kkkraaaaffff! Jennifer B kände explosionen av luft. Och någonting fuktig daskade till henne i ansiktet. Hon lyfte sin fria hand och drog bort en liten blöt slamsa av någonting från kinden. Hon stirrade på den utan att kunna förstå vad det var. Det såg ut som en bit rått kött. Det kändes som kycklingskinn. Kkkraaaaffff! Kraften i hostningen slungade Jennifer bakåt mot väggen. ”Å Gud”, stönade hon. ”Åå …” Kkkraaaaffff! Och den här gången såg Jennifer B det. Någonting blött och rått hade flugit ur munnen på Jennifer H. Hon hostade upp bitar av sig själv.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 21

2012-05-11 08:13


Kkkraaaaffff! Hela Jennifer H:s kropp drogs ihop i kramp och vred sig bakåt i ett vansinnigt C. Hon kraschade in i fönsterrutan. Den krossades. Kkkraaaaffff! Nästa krampryckning slungade Jennifer H med huvudet först mot väggen. Det hördes ett otäckt krasande ljud. De andra två stirrade i fasa på henne. Hon rörde sig inte. ”Jen?” sa Jennifer B försynt. ”Jen? Jen? Är du okej?” frågade Jennifer L. De smög närmare. Nu höll de varandra i hand men hade fortfarande vapnen beredda. Jennifer H svarade inte. Hennes hals var böjd i en komisk vinkel. Hennes ögon var öppna och stirrade. Men såg ingenting. Vätska, svart i det kusliga ljuset, rann ur hennes mun och öron. De två andra Jennifer ryggade bakåt. Jennifer B sjönk ner på knä. Hon hade inga krafter kvar. Hon släppte taget om sin machete och lät den falla. ”Jag …”, sa hon, men hittade inte nästa ord. Hon försökte resa sig upp men lyckades inte. ”Vi måste hämta hjälp”, sa Jennifer L. Men hon hade också sjunkit ner på knä. Jennifer L försökte resa sig men sjönk tillbaka ner. Jennifer B kröp tillbaka in i sitt rum. Hon ville hjälpa Jennifer L, det ville hon verkligen. Men hon klarade inte ens av att hjälpa sig själv. Jennifer B kämpade för att kravla sig upp i sängen. Behöver hjälp, tänkte hon. Sjukhus. Lana. Någon fortfarande fungerande del av hennes yrande hjärna förstod att det bästa hon just nu kunde hoppas åstadkomma var att ta sig upp i sängens fristad. Men när det kom till kritan var till och med det mer än hon klarade av. Hon låg på det kalla trägolvet och stirrade upp på sängen, på den orörliga fläkten i taket. Med sina sista krafter drog hon ner röran av smutsiga lakan och filtar över sig. Sedan hostade hon in i det en gång mjuka lapptäcke hon för länge sedan tagit i sin mors rum. Det som Hunter hade på axeln gjorde inte ont, men var distraherande. Och han hade inte råd att bli distraherad när han jagade Gamla Lejonet.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 22

2012-05-11 08:13


Puman – men Hunter föredrog det gamla nybyggarnamnet, bergs­ lejonet – hade aldrig gjort Hunter något förnär. Han ville inte äta Hunter. Eller kanske ville han äta honom, men han hade aldrig försökt. Ändå måste Hunter döda bergslejonet eftersom Gamla Lejonet hade stulit för många av de djur som Hunter hade dödat. Gamla Lejonet smög runt bakom Hunter när han fått en hjort. Hunter hade fortsatt att jaga nya villebråd och Gamla Lejonet hade tagit chansen och släpat iväg med Hunters hjort. Gamla Lejonet gjorde bara det han måste göra. Det var inget personligt. Hunter hatade inte Gamla Lejonet. Men det spelade ingen roll. Han kunde inte låta bergslejonet smita iväg med maten som barnen behövde. Hunter jagade åt barnen. Det var hans jobb. Det var den han var. Han var jägaren Hunter. För barnens skull. Nu hade Gamla Lejonet lämnat skogen på bortre sidan av berget, där torkan bredde ut sig och stenarna blev allt större. Gamla Lejonet var på väg hem för natten. Han hade ätit sig mätt. Nu var han på väg tillbaka till sin lya. Dagen skulle han tillbringa med att ligga ute på de solstekta klippblocken och värma sina ben. Hunter gick försiktigt, balanserade sin vikt, med lätta steg, snabbt men utan att skynda sig. Det var farligt att rusa omkring när bara månljuset lyste upp vägen. Han hade lärt sig mycket om jakt. Den dödande kraften från hans händer hade inte särskilt lång räckvidd. Han måste komma nära för att den skulle fungera. Det innebar att han verkligen måste koncentrera sig, och det var svårt sedan hans hjärna blivit skadad. Han kunde inte koncentrera sig tillräckligt mycket för att kunna läsa eller komma ihåg en massa ord. Och när han pratade blev orden fortfarande alldeles hoprörda. Men på vissa saker kunde han koncentrera sig: på att gå snabbt och tyst, på att ta sig fram mellan de röda klipputsprången medan han höll utkik efter lejonets svaga, stjärnglittrande spår i de små fickorna av sand. Och han måste se upp ifall Gamla Lejonet skulle ändra sig och komma fram till att han trots allt ville få sig en läcker pojke. Gamla Lejonet inte bara stal mat, han dödade sin mat också. En gång hade Hunter sett Gamla Lejonet stirra på en bortsprungen hund med piskande svans, med vibrerande morrhår, skälvande av förväntan.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 23

2012-05-11 08:13


Sedan hade Gamla Lejonet kastat sig fram från sitt gömställe och sprungit trettio meter på bara lite över en sekund. Som kulan från ett gevär. Hans stora tassar hade träffat hunden innan hunden ens hunnit rygga bakåt. Långa, krökta klor, päls, blod, ett förtvivlat gnällande från hunden och sedan hade Gamla Lejonet, nästan lättjefullt, utan att göra sig någon brådska, givit hunden det dödande bettet i nacken. Gamla Lejonet hade varit jägare redan på den tiden då Hunter bara hade varit en grabb som alla andra, som satt i klassrummet, räckte upp handen för att svara på frågor och pluggade och fattade saker och var klyftig. Gamla Lejonet visste allting om jakt. Men han visste inte att Hunter var ute efter honom. Hunter kunde känna lukten av lejonet. Han var nära. Han luktade dött kött. Torkat blod. Hunter stod vid foten av ett väldigt klippblock. Han stelnade till när han plötsligt insåg att Gamla Lejonet fanns rakt ovanför honom. Han ville fly, men han visste att om han avlägsnade sig från stenen skulle puman kasta sig ner på honom. Han var tryggare nära klippan. Gamla Lejonet kunde inte hoppa rakt ner. Det som Hunter hade på axeln slingrade sig. Det växte. Rörde sig. Hunter sneglade ner och kunde se det röra sig under tyget i hans tröja. Det verkade nästan försöka tugga ett hål i tröjan. Hunter hade inget ord för det han hade på axeln. Det hade växt under det senaste dygnet. Först hade det bara varit en svullnad, en bula. Men sedan hade huden spruckit sönder och blottat malande insekts­ käkar. Som på en spindel. Eller en skalbagge. Som insekterna som krälade på Hunter när han sov. Men den här saken på hans axel var ingen vanlig insekt. Det var den för stor för att vara. Och den hade växt precis där den flygande ormen, den gröna, hade spottat på honom. Hunter ansträngde sig för att komma på ordet för det han hade på axeln. Det var ett ord han hade kunnat. Som maskarna på ett dött djur. Vad var det för ord? Han lutade sig fram med händerna mot huvudet, ursinnig på sig själv för att han inte lyckades komma på det. Han hade bara varit ouppmärksam i några få sekunder. Men det räckte för Gamla Lejonet. Puman kastade sig nedåt som kvicksilver, flöt genom luften.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 24

2012-05-11 08:13


Hunter slogs till marken. Hans huvud slog i stenen. Men Gamla Lejonet hade inte fått rätt grepp om honom och måste flytta sig i det trånga utrymmet. Puman snodde runt, blottade sina gula tänder och tog ett språng med utfällda klor. Hunter duckade men var inte tillräckligt snabb. En stor tass träffade honom i bröstet och slog honom bakåt mot klippan, slog andan ur honom. Gamla Lejonet var över honom, med klorna mot hans axlar och det morrande ansiktet bara en decimeter från Hunters sårbara hals. Så väste puman plötsligt högt och tog ett språng bakåt, som om den landat på en het spis. Den ruskade på tassen och droppar av blod flög genom luften. En av de kloförsedda tårna var nästan avbiten och hängde bara i en hudslamsa. Det som växte på Hunters axel hade bitit Gamla Lejonet. Hunter tvekade inte. Han lyfte händerna och siktade. Det kom inget ljus. Hettan som strålade ut från Hunters händer var osynlig. Men temperaturen inne i Gamla Lejonets huvud fördubblades, tredubblades på ett ögonblick och med hjärnan kokande inne i skallen föll Gamla Lejonet livlös till marken. Hunter drog bort tröjan från axeln. De malande insektskäkarna tuggade på ett blodigt stycke pumakött.



15477_inlaga_Gone_Smitta.indd 25

2012-05-11 08:13


boksystrar.blogg.se

”Spänningen ligger på topp redan från första sidan och det finns fler cliffhangers än kapitel” boknea.blogspot.se

Sagt om Lögner

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15477-5

MICHAEL GRANT

”En solklar femma av fem möjliga”

S M I T TA

Problemen i Perdido Beach hopar sig – dricksvattnet börjar ta slut, en dödlig influensa sprider sig som får de smittade att bokstavligen talat hosta upp lungorna och dessutom drabbas en del invånare av insektsliknande djur som äter upp dem inifrån. Sam ger sig av med några andra tonåringar för att hitta vatten, men det innebär också att det inte finns någon kvar i staden som kan försvara invånarna. När Drake och hans armé av kackerlacksliknande varelser dyker upp blir det fullständigt kaos. Sam inser att han måste samarbeta med Caine för att rädda staden, men Caine kräver något i gengäld …

9789132154775  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you