2
G
Theresienstadt
Klockan fem på morgonen Väckning, dags att stiga upp! Vid sex börjar ombordstigningen. Vi tvättar oss snabbt, bara litegrann i dag, ansikte och händer. Sedan måste vi gå och hämta kaffe och fylla en termos så att vi har något varmt på tåget. Slänga ner allt i ryggsäcken igen, ta på skorna, klä på oss och vänta på att de kommer och hämtar oss. ”Achtung, Achtung! Alla med nummer upp till 50 kan stiga på, ni övriga stannar på era platser.” Tiden går, vi väntar. ”Achtung! Nummer upp till 150, 200, 300, 500.” Jag har nummer 520. Vi är redo, väntar på order. ”Achtung! Alla med nummer upp till 550.” Vi går. De leder oss ut på gårdsplanen, flera hundra som ska åka med transporten står redan och väntar där. Vi ställer oss på vår anvisade plats. Efter en timme har alla ettusen som ska åka med transporten samlats på gårdsplanen. Vid varje grupp står flera tyska soldater med bajonetter på gevären. Giv akt, alla tystnar. En tysk officer (eller vem det nu är?) kliver in på gårdsplanen och förbereder sig för ännu ett långt tal. Det är tyst som i graven. Över gårdsplanen ljuder en dånande röst. Vi får instruktioner om resan, och sedan får vi veta något som förvånar oss alla. Det vill säga, vi skulle bli förvånade om 57
det var sant. Det är bara det att vi sedan tidigare, tyvärr, är vana vid sådana tal och löften och vi har haft flera tillfällen att pröva sanningshalten i dem. Det påstås att vi ska resa till ett nytt land för att slippa undan förföljelser och att vi ska börja ett nytt liv där. Vi kommer att bli väl omhändertagna, vi kommer att få det bra. Vi ska vara tacksamma över att vi är bland de första som reser dit så att vi kan hjälpa till att bygga gettot och förbereda det för dem som snart kommer att följa efter. Våra öron nås av detta och mycket annat smicker. Konstigt bara att det inte stämmer med något av det som står i breven som i hemlighet skickats från Theresienstadt. Vi stirrar på talaren och försöker tyst räkna ut hur länge han tänker fortsätta.
I Klockan åtta på morgonen Talet är slut, den första gruppen går till stationen. Vi ser otåligt efter gruppen som går. Vi är genomfrusna, om vi ändå redan satt på tåget. Vi står och stampar, räknar minuterna. Timvisaren har redan börjat sitt andra varv och vi står fortfarande på samma plats. Vi går ut på gatan. Framför oss och bakom oss cyklar soldater. På trottoarerna stannar fotgängare upp, de betraktar oss nyfiket. Somliga får rent av tårar i ögonen, då och då blir någon stående med öppen mun, som om han sett ett spöke. Det måste vara något konstigt med oss, en sådan syn möter Pragborna säkert inte varje dag, en grupp människor som mitt på ljusa dagen eskorteras av militär längs huvudgatorna bärande på alla sina tillhörigheter. Också gamla och barn, med stjärnor och transportnummer på kapporna. Det är nog en häpnadsväckande syn, men för dem som bor i husen i närheten av mässan kan det inte vara något nytt, eftersom det har hänt ganska ofta på sistone. Vi ignorerar de nyfikna blickarna, i tankarna befinner vi oss 58
någon helt annanstans. Vi vet ju inte ens var vi ska sova i natt, om de kommer att splittra familjer, vad vi ska få att äta i morgon, och annat sådant som bekymrar oss. Vi betraktar Prags gator för sista gången. Vem vet när eller om vi någonsin kommer att återse dem. En sista promenad genom Prag. Många, ja säkert alla gråter inombords, men vi visar inte våra känslor öppet. Göra tyskarna glada? Aldrig! Vi har alla styrkan att låta bli. Borde vi kanske skämmas över hur vi ser ut? Över stjärnorna? Transportnumren? Nej, det är inte vårt fel, det är någon annan som ska skämmas över dem. Världen är allt bra underlig. Järnvägsstationen. De placerar, eller snarare lastar oss på en av de tomma vagnarna. Nu låter de oss vara ett tag. Vi sätter oss ner, var och en på den plats som är märkt med vårt nummer. Vi placerar bagaget ovanför och under vår plats. Vi kan ta av oss våra ytterplagg också, den kalla luften värms snabbt upp av alla männi skors andedräkt. Utanför är det rörigt, fler grupper anländer.
I Klockan elva Alla tusen passagerare är på plats. Varför åker vi då inte? Vagnarna är stängda, alla har var sin Ordner, på trappstegen står beväpnade soldater. Varför rör vi inte på oss? Är det kanske för att vi ska kunna njuta av utsikten över Prag en sista gång? Tack så mycket, så fint av er. Vad är poängen med att titta ut när fönstren är stängda? Vi får inte öppna dem. För Guds skull, ta oss bara bort härifrån! Plåga oss inte med att vänta. Tåget börjar långsamt röra på sig. Är vi äntligen på väg? Nej, tåget stannar igen, det återvänder till stationen. Mer väntan. Alla sitter redan på sina platser, det är många som tar fram sina smörgåsar och börjar äta. 59
Återigen börjar hjulen skramla under oss, nu, nu är vi nog på väg, men bromsarna gnisslar på nytt. Det är ännu värre än att stå kvar på samma ställe. Nu då? Nej inte nu heller. Fortfarande ingenting. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, vi står fortfarande kvar på samma ställe.
I Klockan tolv Två timmar ombord på tåget. Än en gång lämnar vi plattformen, vi passerar järnvägsstationen men åker inte tillbaka, i stället ökar tåget hastigheten. Alla har tystnat. Fastän vi tidigare önskade att vi redan var på väg, blir stämningen tryckt nu när vi verkligen åker. Vi kommer aldrig att återse Prag. Aldrig! Varför kan inte tåget återvända en gång till?! En enda gång, bara en gång till. Låt oss ta farväl av Prag en sista gång. Av vårt kära, älskade Prag, ännu ett, ett slutligt farväl. Men tåget återvänder inte, det stannar inte, det fortsätter skoningslöst utan att stanna en enda gång till … Prag ligger redan långt bakom oss. Fabriker och hyreshus har bytts ut mot små hus på landet, sotiga gator mot snötäckta fält. Prag är långt borta. Stämningen lättar lite. Vi tänker inte längre så mycket på vad som har hänt, utan på det som komma skall. Återigen oro och onödigt funderande. Ingen av oss har varit i Theresienstadt, ingen vet någonting. Vi har bara vaga, osäkra föreställningar. Hur ser det ut där, kommer min morbror att stå och vänta på oss på stationen? Dörren slängs upp och avbryter mina funderingar. Några SS-män kliver in. ”Achtung!” Ordet flyger över den tysta kupén. Alla ställer sig i givakt. ”Achtundzwanzig Frauen, sechs Kinder und sechsundzwanzig Männer”, tjugoåtta kvinnor, sex barn och tjugosex män, rapporterar en 60
blek Ordner med hopslagna klackar och armarna längs sidorna. SS-mannen granskar honom uppifrån och ner, låter blicken vandra över kupén och lämnar vagnen utan ett ord. Vi sätter oss på våra platser igen. Samtalen återupptas. Från kupén bredvid hörs ett slag. En kvinna vid dörren ser ut som att hon ska svimma. Det är vår Ordners mamma. Genom en springa i dörren såg hon hur en SS-mans tunga knytnäve träffade hennes son i ansiktet. Han hade blivit nervös och räknat fel.23 Kvinnan lugnar sig, de järnbeslagna skorna i vagnen bredvid tystnar. Ordnern återvänder. Han mår bra, det är bara hans ansikte som är rött och svullet, men han skrattar redan. ”Jag dör inte av en örfil.”
I Var är vi nu? Där borta ligger Říp.24 Jag har glömt att titta ut genom fönstret på ganska länge och under tiden har vi åkt ett långt stycke. Vi är snart framme i Theresienstadt. Passagerarna samlar ihop sitt bagage och klär på sig. Det är kaos överallt. Vid fönstren är det trängsel. Utanför står det fullt av män, de letar allihop efter folk de känner. Tåget saktar in, skakar till ett par gånger och står sedan helt stilla. Dörren till vår kupé öppnas och vi släpps ut. ”Lämna det ni inte kan bära med er på tåget, allt kommer att komma fram.” Vi lämnar kvar en väska och stiger av. Män i blåställ, tunga stövlar, tröjor, ridbyxor och mössor. Lastbilar. Gamla och barn får åka, de andra går till fots. Vägen är gropig och lerig. Våra tunga fötter sjunker ner i leran och vagnarna lastade med bagage stänker smutsigt gult vatten. Bakom varje grupp finns det kärror i fall någon inte kan bära sitt bagage och männen som drar kärrorna svarar gärna på våra frågor. Vi får veta många nya otäcka saker. Det värsta, vilket vi har anat, är att män och kvinnor bor på olika ställen. 61
I Klockan tre De första husen i byn. Nyfikna ansikten betraktar oss från fönstren, barn springer ut för att se bättre. Hur kommer det sig att det är så lite folk här på gatan? När allt kommer omkring har ju flera transporter redan anlänt. Jag förstår inte. Vad är det för stor byggnad där borta? Folk trängs i fönstren, de vinkar, men på långt håll kan jag inte urskilja deras ansikten. Varför trängs de vid fönstren i stället för att gå ut? ”Det är Sudetenland, männens kasern. De får inte gå ut”, förklarar en man i blåställ. ”Hej, herr Hirsch”, ropar en kvinna bakom mig. ”Så ni är också här?” ”Ja, och hur länge har ni varit här?” ”Jag är AK”25, skryter mannen. ”Då har ni redan försökt, eller hur?” ”Ja, det kan ni allt tro.” ”Och er fru, är hon hemma?” ”Ja, tack gode Gud, jag oroade mig för att hon skulle komma i dag.” ”Ja, var tacksam för varje dag hon är kvar hemma. Bara den där mässan …” ”Ja, verkligen …” Men jag har inte tid att bry mig om herr Hirsch eller damen bakom mig längre. Framför oss ligger en stor byggnad, det är tydligen en kasern. De för oss dit. ”Männen till vänster, kvinnorna rakt fram.” Vad är det som händer? Får jag inte hålla pappa i handen? ”Snabbt, snabbt, hör ni inte vad vi säger?” ”Adjö, pappa!” Sedan för människoströmmen mig vidare in på gårdsplanen. En rad av välvda fönster som i en kolonnad. En del människor är redan där, så vi är inte först. Bara kvinnor, så det måste alltså vara kvinnornas kasern. Måste vi 62
Ankomst till Theresienstadt (1942). Var och en tilläts ta med sig femtio kilo bagage. Det gick att skicka en resväska. Resten fick folk bära själva.
stå upp? Jag orkar inte mer. Jag har varit uppe sedan klockan fem, sedan tågresan. Jag orkar verkligen inte, jag är ohyggligt sömnig och trött. Om jag åtminstone inte hade så ont i fötterna. ”Nej mamma, det är ingen fara med mig, jag är bara lite trött.” Jag tänker inte säga till mamma att jag inte orkar mer. Vad skulle hon kunna göra? Stackars mamma, hon är säkert minst lika trött som jag. Men det borde inte behöva ta så lång tid. Om de bara kunde ta oss någonstans, det spelar ingen roll vart, bara jag fick sätta mig ner. Jag kan sitta på marken, bara jag inte måste stå upp.
I Det är alldeles mörkt, klockan är sex. Ska vi verkligen gå nu? Till höger, uppför trappan, fortsätt, en trappa till. Till vänster i slutet av korridoren, runt hörnet, dit bort till det rummet. Nummer 215. Tack gode Gud, nu är vi åtminstone i ett rum. Men 63
var ska vi sätta oss? Det finns ingenting här över huvud taget, bara fyra nakna väggar. Jag kan verkligen inte stå på benen längre. Jag sätter mig på en Bettrolle. Bredvid mig sitter Anita och en främmande flicka som heter Helena. Vi frågar inte mer, vi är för trötta för att prata och vi orkar inte hålla ögonen öppna. Om jag bara fick sova, lägga mig ner någonstans och sova, skulle jag vara nöjd. Bara sova, sova och glömma allt. ”Här har ni, ni får dela.” Madrasser! Jag lyckades få tag i en och nu spelar inget längre någon roll, jag kan lägga mig och sova. God natt.
I Är det redan morgon? Jag har ju knappt hunnit blunda. Jag är fortfarande mycket trött, jag har ont i benen och ryggen. Men jag har inget val, alla stiger upp och jag ligger i vägen. Alla våra Bettrolle har kommit utan att jag märkte det. Pappa bar hit dem under natten. Stackars pappa, han lade sig inte ens ner, bara för att jag skulle få sova. Gud vet var han hittade dem. Vi måste gå och hämta kaffe, men var? Hur ska jag kunna veta var köket ligger? Hur ska vi kunna hitta här? Det är bara korridor efter korridor, den ena dörren efter den andra. Sedan jag irrat omkring i en kvart ställer jag mig i kön i närheten av köket. Jag får kaffe och efter ytterligare en stunds irrande hittar jag tillbaka till vårt rum. Efter frukost – vi hade julkaka kvar men måste spara, vårt lager minskar snabbt – går jag till ett Waschraum. Vi är flera som går tillsammans, så det är lättare att hitta. Det ligger precis runt hörnet bredvid köket. Männen bor än så länge i samma kasern som vi, bara en våning ner. Men de ska flytta snart, kanske i dag eller i morgon. Jag går för att hälsa på pappa och sedan leta efter vårt bagage. Hela gården är full med väskor och det kommer nya hela tiden.
I 64