Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 6
2013-04-05 11:19
PIA HAGMAR
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 3
2013-04-05 11:19
Av Pia Hagmar finns också: MILLAN Millan FLISAN Flisans osynliga häst I full galopp Som i en dröm Över alla hinder Tarzan och jag Vänner och ovänner Sommardrömmar Stallkompisar Tävlingsdax DALSLANDSDECKARNA Rånarna i ödetorpet Den försvunna hästen En hemsk plan Snöhögens hemlighet Silverormen Farligt möte Djupt vatten Den mystiska ön Drakringen Guldälgen
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 5
Dödens hus Huggormens spår Vargtanden Ödehusets hemlighet KLARA Klaras dröm Klaras vintersorg Klara Andersson, hästägare Klara, färdiga, gå Klaras äventyrsritt Klaras ridlägersommar Klara i hallondalen Klaras egen seger Klara Jonte Klara för start Klaras val Klara och fölet Klara och Star Klaras nya häst Klara och hemligheten Klara på Island Klara och midsommardrömmen Klara för revansch
2013-04-05 11:19
Kapitel 1 Josefs armar runt min mage, han håller hårt, klamrar sig fast. Jag trampar på. Det är tungt, trots att Josef väger ovanligt lite för att vara fem år. Motvinden river och sliter i mitt hår och gruset rasslar under cykelhjulen. När vi äntligen kommer fram till stallet är mina armhålor klibbiga av svett, nacken under håret också. Josefs små händer håller fortfarande krampaktigt fast i min jacka. – Nu är vi framme, säger jag. Josef nickar. Han pratar inte i onödan, min lillebror. Jag lyfter ner honom från pakethållaren och tar honom i handen. Den är iskall. – Kom, säger jag. Stallet har sex boxar som ligger i en lång rad efter varandra. I ena änden av stallet går dörren ut till hagen, i den andra ligger loftet där hö och halmbalar förvaras. Vid den här tiden på dagen är hästarna förstås ute. Jag öppnar dörren och ser ut över hagen. Josef piper till när han får syn på hästarna. Det är svårt att avgöra om det är för att han blir glad eller rädd. Kanske är det både och. Närmast grinden står Krabat och Dante, Annies och Linnéas ponnyer. Krabat är mörkbrun, nästan svart, Dante fux med smal bläs. Längre bort i hagen står Mariannes dressyrhäst 7
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 7
2013-04-05 11:19
Lucifer och försöker freda sig från Gurkans attacker. Gurkan heter egentligen Isidor och han är bara ett och ett halvt år. När han blir stor är det tänkt att han ska bli Mariannes nya dressyrhäst, men än så länge är han bara en busig unghäst med långa, skrangliga ben och ett kors som är högre än manken. Allra längst bort i hagen står Zorro med mulen klistrad mot marken. Han är som en dammsugare, inte ett grässtrå undkommer honom. Ändå är han inte så värst tjock. Lite rund förstås, men inte rundare än vad shetlandsponnyer brukar vara. Mina mungipor dras uppåt när jag får syn på honom. Det är omöjligt att inte le. Lilla Zorro, världens absolut sötaste häst. Med sin mörka fuxfärg och sin tjocka och gyllene man ser han ut som en sagohäst. Och han är min, obegripligt nog är han det. – Zorro! ropar jag. Kom hit! Egentligen vet jag inte varför jag försöker. Zorro skulle aldrig lämna en halväten grästuva för att rusa fram till mig. Och varför skulle han det? Vi känner ju knappt varandra. Jag har bara ägt honom i tre ynka dagar. Så det är bara för mig att klafsa ut i den leriga hagen och hämta honom. – Stanna här, säger jag till Josef. Du får inte gå in i hagen. Josefs underläpp börjar darra och hans ögon blir blanka. – Det är ingen fara, försäkrar jag. Jag ska inte försvinna någonstans. Du kan se mig hela tiden, jag lovar. Snabbt kryper jag under staketet och skyndar bort till Zorro. Jag knäpper fast grimskaftet i grimman och mer eller mindre släpar honom efter mig. Hela tiden är jag rädd att Josef ska få för sig att följa efter mig. Ingen av hästarna är elak, men olyckor händer så lätt. Hästarna kan bli skrämda av något 8
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 8
2013-04-05 11:19
eller bara få fnatt och börja springa runt i hagen. Då vill jag inte att Josef plötsligt ska stå i vägen för dem. Ingenting får hända min lillebror. Jag tar in Zorro i stallet och ställer honom i spolspiltan. Josef står tryckt mot väggen och tittar storögt på honom. – Häst, säger han. Jag nickar. – Min häst, säger jag. Eller vår. Din och min, Josef. Han ser på mig med tom blick. Det verkar inte som om han förstår. Och det är inte så konstigt för jag har själv svårt att förstå att Zorro är min. Fortfarande vet jag inte vad jag ska säga till pappa och han verkar inte veta vad han ska säga till mig. Vi tassar runt varandra där hemma i en tystnad som blir allt jobbigare att hantera. Självklart har jag önskat mig en egen häst, det gör väl alla hästtjejer. Men för mig har det bara varit en fånigt barnslig dröm eftersom jag vet att mina föräldrar inte har en chans att kunna köpa någon häst åt mig, särskilt inte nu när pappa är arbetslös och mamma är för sjuk för att kunna jobba. Men drömma måste man ju få göra och jag har fantiserat om en häst som ska hjälpa mig att nå dit jag vill. Jag vill lära mig allting om hästar, förstå dem, ta hand om dem, leva med dem. På något sätt ska jag arbeta med hästar när jag blir vuxen, något annat alternativ finns inte. Och jag ska lära mig att rida på riktigt, inte bara kunna ställa upp i en hopptävling då och då som Linnéa och Annie. Utan verkligen lära mig rida, bli till ett med hästen. Så som det ser ut när Marianne rider Lucifer eller vid dressyrtävlingar på tv där häst och ryttare dansar fram tillsammans. Jag betraktar Zorro. Han plirar busigt under sin tjocka 9
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 9
2013-04-05 11:19
pannlugg. Till och med för att vara shetlandsponny är han ovanligt liten. Om jag skulle sätta mig på honom skulle mina fötter antagligen nå ända ner till marken. Han och jag kommer aldrig att vinna några dressyrtävlingar tillsammans. Jag skulle inte ens kunna skritta runt på gårdsplanen utan att känna mig som en hemsk hästplågare. Även om Zorro orkar bära mig skulle det bara se löjligt ut. Fortfarande orkar jag inte riktigt tänka på det där som hände, det som gjorde att pappa köpte Zorro åt mig. Det är så hemskt, så jobbigt och svårt att jag inte vet hur jag ska reagera eller vad jag egentligen tycker och tänker. Nu har jag i alla fall en häst, helt oväntat, men inte hästen jag drömt om. Det är inte Zorros fel. Han kan inte hjälpa att han är en ovanligt liten shettis med rund mage och lurviga ben. – Här får du, säger jag och ger Josef en borste. Titta, gör som jag. En lång stund står Josef tyst och betraktar mig medan jag borstar Zorro. Sedan tar han några försiktiga steg närmare och drar försiktigt med borsten över Zorros bog. – Bra, precis så, säger jag. Då ler Josef. Det är inte ofta han gör det, men när det händer är det speciellt. En del människor ler bara med munnen. Men Josef har ett leende som lyser upp honom inifrån och gör andra lyckliga. Hans leende betyder något. När Josef har förstått vad han ska göra vill han aldrig sluta borsta. Jag låter honom hålla på en bra stund, men till slut kan Zorro helt enkelt inte bli renare. Då hämtar jag min hjälm och trycker ner den över Josefs huvud. Den är lite för stor, men när jag drar åt hakbandet sitter den rätt bra. Hans blonda, nästan 10
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 10
2013-04-05 11:19
vita, lockar sticker ut under hjälmen. Han ser ut som en liten ängel. En ängel med för stor ridhjälm. Något träns har jag inte och eftersom Zorro är så liten går det inte att låna någon av de andra hästarnas. Det får helt enkelt lov att duga med ett balsnöre som tyglar på grimman. – Nu ska du få rida, säger jag. Josef backar undan och ser förskräckt på mig. – Det är inte farligt, säger jag. Jag lovar! Det är inte förrän då som jag inser att jag egentligen inte vet ett dugg om Zorro. Inte hur gammal han är, inte om han är inriden, ja, jag vet inte ens vad han heter. Zorro hittade jag bara på för att det kändes fel att bara kalla honom för ”hästen”. Pappa kom hem med honom mitt i natten, slängde till mig grimskaftet och fräste: Var lycklig nu för fan! Sedan gick han in och somnade på soffan och där stod jag med min häst. Inte kan jag låta Josef rida på en häst som kanske inte ens är inriden. Vem vet, Zorro kanske plötsligt förvandlas till världens minsta rodeohäst om han får någon på ryggen. Jag är helt enkelt tvungen att testa själv först, hur löjligt det än kommer att se ut. Vi går ut på gårdsplanen och jag knyter fast balsnöret på båda sidorna av grimman. Först hänger jag lite över ryggen på Zorro för att se hur han reagerar. Men det händer ingenting alls, Zorro står bara där han står. – Akta dig lite, säger jag. Josef backar genast undan och trycker sig mot stallväggen. Egentligen borde jag ha någon som håller i Zorro när jag sitter upp, det vet jag. Om det är första gången han har någon på ryggen är det ingen bra idé att bara slänga sig upp. Men det 11
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 11
2013-04-05 11:19
finns ingen att fråga, det är bara Josef och jag i stallet just nu. Antingen får jag vänta eller så måste jag chansa och jag är för otålig för att vänta. Om Zorro kastar av mig är det åtminstone inte långt till marken. Zorro är så liten att det bara är att lyfta benet över ryggen på honom, så det gör jag. – Såja, säger jag och stryker Zorro över manken. Du behöver inte vara rädd, det är inte farligt. Zorro viftar bara ointresserat på öronen när jag sätter mig tillrätta på hans rygg. Sträcker jag på tårna kan jag snudda marken med dem. Det känns urfånigt, som att sitta på en leksakshäst. Jag är glad över att ingen annan än Josef ser mig. Skänkla kan jag inte göra eftersom mina fötter når långt nedanför magen, så jag smackar i stället. Zorro frustar till och tar några tveksamma steg framåt. – Bra pojken, säger jag. Det verkar inte som om Zorro tycker att jag är för tung, men det är svårt att veta säkert. Efter några varv runt gårdsplanen har jag övertygat mig om att Zorro är inriden. Han svänger när jag vill och stannar när jag drar i mina provisoriska tyglar. Det kan inte vara någon fara att låta Josef sitta på honom om jag leder. – Nu är det din tur, säger jag när jag klivit av Zorro och knäppt fast grimskaftet i grimman. Josef skakar på huvudet. – Jo, kom nu! Det finns en skärpa i min röst som inte borde finnas där. Josef hör den direkt och hans ögon fylls av tårar. Jag tar ett djupt andetag för att trycka undan allting annat. Det är inte Josefs fel att jag har en häst jag inte kan rida. Jag kan inte 12
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 12
2013-04-05 11:19
tvinga honom att tycka att det är roligt att rida bara för att jag ska kunna använda Zorro till någonting, känna att det finns någon mening med att äga honom. – Det är roligt, säger jag. Att rida är det roligaste som finns. Josef ser skeptiskt på mig. Jag kan se att han tvekar, tanken på att sitta på Zorros rygg skrämmer honom. Men samtidigt litar han på mig, jag är den enda han riktigt litar på. Han nickar tveksamt. Jag lyfter försiktigt upp honom på Zorros rygg. Josef tar tag i Zorros tjocka man med båda händerna och klamrar sig fast. Hans smala fingrar gräver sig ner i taglet. Hjälmen åker ner över ögonen på honom och han piper till av rädsla. Jag skjuter upp den igen så att han kan se. – Det är inte farligt, försäkrar jag igen. Det är roligt. Jag går några varv runt gårdsplanen. Zorro trippar bredvid och Josef fortsätter att hålla lika krampaktigt i manen. Han ser rakt fram med tom blick och hela hans lilla kropp är stel. – Slappna av, säger jag, trots att jag vet att det är meningslöst. Rädsla försvinner inte bara för att någon säger åt en att inte vara rädd. – Millan …? viskar Josef. Hans blick vädjar om att slippa rida mer och besvikelsen sköljer över mig. Jag hade hoppats att Josef skulle bli överförtjust i Zorro, älska honom från första stund. Att jag skulle kunna hämta Josef på dagis varje dag och så skulle vi åka till stallet och jag skulle lära honom att rida. Min lillebror, min häst, vi tre tillsammans. Och Josef skulle vara lycklig, lycklig på riktigt. Men när jag ser Josefs bedjande blick tror jag inte på den drömmen längre. Visst, han kanske vänjer sig, lär sig att tycka att det är roligt. Men min dröm är inte hans, kommer aldrig att bli. 13
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 13
2013-04-05 11:19
I samma ögonblick ser jag Mariannes bil komma skumpande på grusvägen. Hon svänger in på gårdsplanen, parkerar utanför stallet och öppnar bildörren. Hennes ljusa hår är uppsatt med ett spänne i nacken och hon har kavaj och kjol i samma duvblå färg. Skorna matchar förstås, Marianne älskar skor och har hur många par som helst. – Hej Millan! ropar hon. Jag lyfter handen till svar. Marianne öppnar bakluckan och plockar ut två fulla bärkassar med matvaror. En purjolök sticker upp ur den ena, två bagetter ur den andra. Med en kasse i varje hand kommer hon fram till oss. – Det där var ju en lagom stor ryttare till Zorro. Är det din lillebror? – Ja, det är Josef, nickar jag. Marianne ler glatt. – Hej Josef! Josef svarar inte, han ler inte heller. Han stirrar bara rakt fram mellan Zorros luddiga öron. Nya människor skrämmer honom, när det började en ny fröken på dagis tog det flera veckor innan han sa hej till henne. Men Marianne verkar inte märka hans avoga sätt, eller så bryr hon sig bara inte om det. Jag tar tag runt Josefs tunna kropp och lyfter ner honom från Zorros rygg. – Vilken dag, stönar Marianne. Jag är helt slut, det var hur många patienter som helst idag. Har du mockat än? – Nä, svarar jag och ser ner i marken. Jag hjälper Marianne med hästarna. Annie och Linnéa hyr stallplats av henne, med full service som in-och utsläpp, täcken på och av, fodringar och så mockning förstås. Men Marianne 14
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 14
2013-04-05 11:19
har svårt att hinna med både sitt jobb som sjuksköterska och att ta hand om hästarna och därför cyklar jag hem till henne efter skolan nästan varenda dag för att mocka, borsta och se till att det är fint i stallet. För det får jag femhundra kronor i månaden, plus att Marianne ibland ger mig en ridlektion på Lucifer. För mig är det rena drömmen att få ta hand om hästar och dessutom få betalt för det. Men nu har jag slarvat. I vanliga fall mockar jag på en gång, så att stallet är klart när Marianne kommer hem. Då räcker det att hon ger hästarna mat och släpper in dem på kvällen. Men nu har jag inte gjort det jag ska, i stället har jag ägnat mig åt Zorro och Josef. – Jag ska göra det nu på direkten, säger jag. Marianne ler. När hon gör det får hon små gropar i kinderna. – Det var inte meningen att stressa dig, säger hon. Jag tänkte bara att om du inte hade gjort det så skulle du kunna mocka medan jag lagar mat. Och då kan du och Josef äta middag med mig. Om ni vill, alltså. Min mage skriker av hunger. Det var fiskpinnar i skolan, med seg panering som bara smakade mjöl och fett. Jag är inte petig med maten utan kan äta nästan vad som helst. Men fler än tre fiskpinnar lyckades jag inte tvinga i mig och näringen från dem är slut sedan länge. Syns det på mig att jag är hungrig? Jag vill inte att Marianne ska tycka synd om mig, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Och Josef har ätit både lunch och mellanmål på dagis, så han borde klara sig. – Det behövs inte, svarar jag snabbt. Marianne betraktar mig. Ibland tror jag att hon misstänker hur jag har det hemma, hur hon nu kan göra det. Jag har aldrig klagat, varken för henne eller någon annan. Men Marianne är 15
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 15
2013-04-05 11:19
tack och lov inte påträngande, så som kuratorn på skolan är. Kurator-Lena lever av andras problem, suger i sig och njuter av dem, det är jag säker på. – Jag vet att det inte behövs, säger Marianne allvarligt. Men det skulle vara trevligt för mig att inte behöva äta ensam för en gångs skull. Det är lite trist att göra det jämt. Jag sneglar misstänksamt på henne, men hon ser ut precis som vanligt. Inga dolda planer verkar dölja sig bakom hennes förslag. Kanske är det sant som hon säger, att hon känner sig ensam, trots att det är svårt att tro. Marianne har det liv jag själv skulle vilja ha när jag blir vuxen. Ett eget hus, ett eget stall, ett bra jobb, en fin dressyrhäst och en unghäst. Och ingen man som ställer till oreda. Helt perfekt. Mamma och Marianne är ungefär lika gamla, men det är svårt att tro. Med sitt blonda hår, sin vältränade kropp och sina fina kläder ser Marianne minst tio år yngre ut. Hon skulle aldrig hasa runt i säckiga mjukisbyxor som mamma oftast gör. – Nå, vad säger du? Vill ni göra mig sällskap? undrar Marianne och tar tag i sina matkassar igen. Du och jag har förresten en del saker vi behöver diskutera, Millan. Hon slänger en blick åt Zorros håll och jag känner hur det hugger till i magen av oro. När pappa gav mig Zorro hade jag ingen annanstans att göra av min häst än hemma hos Marianne. Hittills har hon låtit mig ha honom i stallet utan att jag har behövt betala någonting, men en stallplats är inte gratis och inte havre och hö heller. Inte för att Zorro äter så värst mycket, men ändå. Och jag har inga pengar, inga pengar alls. Så vad ska jag göra med Zorro när jag inte får ha honom hos Marianne längre? Pappa är inte till någon hjälp, hans förslag 16
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 16
2013-04-05 11:19
var att jag skulle ha Zorro i garaget. Till och med mamma förstår att det inte går. Ansvaret vilar tungt över mig, det är min häst, mitt ansvar, bara mitt. – Okej, då gör vi det, säger jag. Jag ska skynda mig att mocka.
17
Hagmar_Millan2_Sveket_Inlaga.indd 17
2013-04-05 11:19